Med andra ord
medlemstidskrift för översättarcentrum
■
nr 39, juni 2004
■
25 kr
”Hjortsvans-Sven!
Eld-Sven! Sol-Sven!
Majs-Sven! Regn-Sven!
Svennar i bergen,
molnen, vattnen!
Samlas kring mig etc.”
John Hedberg besöker wixaricaindianerna
och diskuterar hur man översätter gudar.
Läs mer på sidorna 13–15.
Med andra ord nr 38 1
ÖVERSÄTTARYRA!
I år firar vi att Översättarcentrum fyller 25 år!
Många är ni medlemmar som genom åren tappert
kämpat för att föreningen skulle överleva och
Med andra ord
ISSN 1104-4462
[email protected]
08-556 048 40 (tfn och fax)
hitta sin form. Jag vill rikta ett stort tack till
er alla, och framför allt till den styrelse som
under Jimmy Hofsös ledning lyckades övertyga
Kulturrådet om vikten av att ge ökade anslag till
Vikarierande redaktör:
Niklas Darke
översättarna.
Redaktionsråd:
Marianne Mattsson
Monica Scheer
Gun-Britt Sundström
Men inte nog med detta, vi firar dessutom att
Prenumeration (4 nr):
privatpersoner 100 kr/år
företag 150 kr/år
postgiro 82 04 19-0 (ÖC)
översättaravtalet äntligen är i hamn! Efter hårda
förhandlingar mellan Sveriges författarförbund och
Förläggareföreningen har ett avtal slutits som
träder i kraft den 1 juli. Kom ihåg att även du
som inte är medlem i SFF har rätt till ersättning
enligt den nya reglerna!
Lösnummer: 25 kr
❦
Nästa nummer
kommer i september 2004.
Sista manusdag
fredagen den 13 augusti!
Redaktionen ansvarar ej för
insänt ej beställt material.
❦
Under juli månad håller vi stängt på kansliet, men
därefter drar höstverksamheten i gång med språkträffar, samtalskvällar och en gedigen seminarieserie på bokmässan i Göteborg.
Glad sommar!
HANNA AXÉN
ordförande i Översättarcentrum
Med andra ord ges ut av
Översättarcentrum
Södermannagatan 38
116 40 Stockholm
08-556 048 40 (kansli och fax)
08-556 048 41 (uppdragsförmedling)
Besöks- och telefontid:
måndag, onsdag, torsdag 9–12
[email protected]
http://www.oversattarcentrum.se
2
Med andra ord nr 38
Förtydligande…
Översättarcentrum är en förening för fack- och skönlitterära
översättare. Inte en paraplyorganisation för alla slags översättare,
som det stod i artikeln ”Facklitterära vedermödor” av Marianne
Kristoffersson (Med andra ord nr 38).
Red.
Älskarinna träder fram
Kär bok kan ha många namn. Ingar Gadd funderar över en romantitel.
I
en krönika i dn den 13 januari 2004 skriver
Jessica Kempe om Anna Gavaldas debutroman
Je l’aimais och tar bland annat upp den svenska
översättningen av bokens titel, som blivit Jag älskade
honom.
Jag håller med Kempe om att denna översättning är
missvisande och att den svenska titeln bör ändras vid
en eventuell pocketutgivning av romanen på svenska,
så att den stämmer överens med författarens intentio-
att beskriva ett pågående förlopp i det förflutna, och
inte i passé composé, perfekt, som i franskan brukar
beteckna något tidsbegränsat. I min läsning av romanen har Pierres kärlek till Mathilde aldrig upphört, den
fortsätter att påverka hans liv, den får återverkningar
i nuet när han långt senare i livet sitter och berättar
om denna kärlek för svärdottern för att hjälpa henne
ur sin livskris. Ser man berättelsen i det perspektivet
skulle det kunna vara motiverat att översätta titeln
ner. Enligt Kempe säger nämligen Anna Gavalda i en
intervju i tidskriften blm att titeln syftar på bokens
huvudperson Pierre och att det är sin före detta älskarinna Mathilde han älskar.
Jag tycker det är intressant att diskutera några alternativ till en eventuellt ny svensk översättning av den
kongeniala titeln på franska, som alltså bland annat
kan betyda ”Jag älskade honom” och ”Jag älskade
henne”. Eftersom både subjektet och objektet i titeln
skulle kunna syfta på flera av personerna i boken, ger
titeln rättvisa åt romanens komplexitet, vilket inget av
de nämnda alternativen på svenska förmår. Förmodligen finns det heller ingen sådan motsvarighet på svenska. När jag läste romanen blev jag konfunderad över
den svenska boktiteln eftersom jag i första hand uppfattade svärfadern Pierre som det älskande subjektet
och fann att bokens centrala tema rör kärleken mellan
honom och hans älskarinna Mathilde, en kärlek han
inte höll fast vid och som därför gjort honom till en
kärlekslös och icke-närvarande person. Men det skulle
förstås också kunna vara Mathilde som är subjektet,
hon som älskade Pierre en gång. Mycket talar för det
eftersom hon ger starka uttryck för sin kärlek i roma-
med ”Jag älskar henne”, alltså i presens.
Det danska förlaget lär ha valt den könsneutrala
översättningen ”Jag har elsket”. För mig känns det just
könlöst och som något avslutat. Jag tycker däremot
att romanens budskap, som jag uppfattar det, har formulerats väl i en gruk av den danske författaren med
mera Piet Hein: Husk att elske mens du tør det/husk
att leve mens du gør det. ”Husk att elske” vore kanske
en tänkbar översättning till danska? Men ”Kom ihåg
att älska” eller ”Glöm inte att älska” blir inte så lyckat
på svenska, nej det låter beskäftigt och leder tankarna
till triviala ting.
Eftersom franskan har en förkärlek för abstrakta uttryckssätt, är det vanligt att man använder pronomen
när man syftar på något tidigare nämnt, till exempel
l’ i je l’ aimais, som är en sammandragning av le el-
nen. Eller bipersonerna, Pierres svärdotter Chloé, som
älskar sin man Adrien, som just lämnat henne, eller
hans son Adrien, som älskar en annan kvinna och bryter upp från sitt äktenskap som Pierre aldrig vågade
göra. Dåtid och nutid glider ihop.
Intressant att notera är att titeln på franska är skriven
i imparfait, imperfekt, som ofta används i franskan för
ler la. Detta för att man skyr upprepningar och gärna
vill binda samman satser och meningar på ett elegant
sätt. Svenskan är mycket konkretare än franskan, och
vi drar oss inte så mycket för att upprepa, vi är mer
rakt på sak. Därför översätts ofta ett tillbakasyftande
pronomen på franska med ett substantiv på svenska,
till exempel mannen eller kvinnan eller ett egennamn
i stället för honom eller henne. Varför inte ta fasta på
denna skillnad mellan språken och översätta romantiteln Je l’aimais med ”Jag älskade Mathilde”? Det
blir konkret, stämmer med svenskt språkbruk och är i
linje med författarens intentioner.
ingar gadd
översättare
Med andra ord nr 38 3
Årsmöte och bubblande
nn det blev en långhelg för översättarna 6–9 maj
i Stockholm med många möjligheter till umgänge.
Eftersom öc och sff:ö är så goda syskon så vill jag
här nämna allt som erbjöds. På torsdagen kunde man
lyssna till dn:s språkvårdare Catharina Grünbaum
på sff. Dagen efter var det stort 50-årsfirande med
översättarna på sff med mingel på terrassen ut mot
den vackra Centralbadsparken. Direkt efter fortsatte
festligheterna på Rydbergs i samma hus. En långbänk
erbjöds under lördagen på sff:s vårstämma. Söndagen
gick vi med lätta steg mot öc för att ha vårt årsmöte
och för att fira öc:s 25 år.
De 25 åren trädde fram i en liten betraktelse av Thomas Grundberg. När Jimmy Hofsö kom in i bilden
blev det nytt driv i öc. En bra grund hade byggts upp
och öc hade en slumrande potential. Nu kom de stora projekten i gång, man flyttade till nya lokaler på
Södermannagatan, en arbetsförmedling värd namnet
etablerades och Mao utvecklades till en litteraturtidskrift.
Årsmötesförhandlingarna gick i övrigt galant och vi
var överens om det mesta. Efteråt bjöds på bubbel
och poesiuppläsning, en oslagbar kombination! AnnMarie Vinde berättade om poeten Robyn Bolam från
Storbritannien och läste egna tolkningar (ett urval av
dikterna har publicerats i Lyrikvännen 2/04). Inger Johansson presenterade Paul Celan och gav oss några
fina exempel ur De rumänska dikterna (Modernista,
2004), i egen tolkning.
eva m ålander
Brittiskt och barn…
…är teman för höstens bok- och biblioteksmässa, som går av den kära gamla
stapeln 23–26 september. I Göteborg!
Närmare 40 författare från England,
Skottland, Wales och Nordirland deltar i
seminarier, på scener, i montrar och i aktiviteter på stan. Brittiska förlag kränger
4
Med andra ord nr 38
ÖVERSÄTTARAVTALET I HAMN
Nu har Författarförbundet slutit avtal
med Förläggareföreningen om nya
MINIMIVILLKOR för översättningsuppdrag.
Avtalet träder i kraft den 1 juli 2004,
men PARTERNA REKOMMENDERAR sina medlemmar att använda det redan nu.
Det nya standardkontraktet för översättningsuppdrag kan rekvireras från
Författarförbundets kansli och finns
att hämta som PDF-fil på www.forfattarforbundet. se, tillsammans med den
kortfattade AVTALSGUIDEN (Ö). Se dessutom info i Författaren 2/04 (majnumret).
med Malin Larsson
([email protected]) eller Thorbjörn Öström ([email protected])
när du ska skriva nytt kontrakt!
RÅDGÖR
Frågor besvaras också av Inger Johansson ([email protected], 046-13 83 94).
Du som ännu inte gått med på e-postlistan [AVTAL] och förlagslistorna, anmäl
dig till någon av ovanstående eller till
Thomas Grundberg ([email protected]), ställ
frågor och få fortlöpande info.
böcker. Seminarieprogrammet bjuder i
år på särskilt många seminarier om barn
och ungdom, men även på nordiska
författarmöten, biblioteksämnen och
världsfrågor. Hela seminarieprogrammet – plus allt annat man behöver veta
– finns på www.bok-bibliotek.se.
Från min facklitterära verkstad
Margareta Wentz Edgardh gläntar på dörren till arbetsrummet.
N
är jag för några decennier sedan
hade kommit en bit på väg med facklitterära översättningar inom humaniora,
var det inte särskilt svårt att bli medlem
av Sveriges Författarförbund. Efterhand gav medlemskapet också möjligheter till stipendier och/eller garanterad författarpenning. Har det blivit annorlunda
sedan dess? undrade jag när jag läste Marianne Kristofferssons innehållsrika och livfulla artikel i Mao
nr 38.
Men visst har jag upplevt att vi fackboksöversättare
lätt hamnar lite vid sidan av, vilken organisation vi än
tillhör. Inom författarförbundet skulle vår naturliga
hemhörighet nog vara fackboksförfattarsektionen
Minerva, och jag beklagar att jag aldrig gick vidare
med mitt förslag om närmare samarbete. Kanske berodde det delvis på att behovet kändes mindre sedan
Översättarcentrum kommit till och sedan Mao blivit
den tidning som för det mest angelägna samtalet om
översättarfrågor, inte minst om språk och stil.
Sveriges Facköversättarförening har jag aldrig gått
med i, eftersom den mindre tycks vara ett forum för
humanister än för översättare på andra områden, och
förefaller vara speciellt inriktad på datasökning och
andra översättningstekniska frågor.
Som översättare kom jag från början att ägna mig
åt religionsvetenskaplig, teologisk och pedagogisk litteratur. Sedan blev det alltmer psykologi, psykoterapi
och psykoanalys. Mina språk är tyska, engelska, norska och danska, och jag har sammanlagt hunnit med
ca 170 böcker.
Roligast är det naturligtvis att översätta författare
som med en personlig språklig stil behandlar forskningsresultat, tankar och idéer som intresserar och
berör mig. Exempel bland psykologer: den österrikiske psykoanalytikern Viktor e Frankl med sina minnen
från koncentrationsläger och böcker om livets mening, rebellen inom den engelska psykiatrin Ronald d
Laing, amerikanen Rollo May med sin klassiska bildning, sina filosofiska och litterära associationer, och
längre fram Emmy van Deurzen-Smith, pionjär för
den existentiella psykologin, samt Verena Kast med
sina jungianska perspektiv på känslor, drömmar och
vardagsliv. Neil Postman, den amerikanske kulturkritikern, glömmer jag aldrig. Inte heller teologen Harvey Cox och hans Dårarnas fest. En verklig höjdare
var Peter Gay med den stora Freudbiografin.
Ett och annat pinsamt minne har jag förstås också.
Som teologen Karl Barth och hans bok Den evangeliska
teologin (”Einführung in die evangelische Theologie”).
»En del förslag borde stoppas
innan de vinner spridning och
det blir för sent.«
Hans meningar påminde mest om latinsk satsbyggnad
och kunde omfatta en halv sida. Jag vågar inte titta i
översättningen av rädsla för skammens rodnad.
Många fackböcker saknar personlig stil men har
utmärkt innehåll, som det gäller att återge på klar
svenska. Någon gång får man ett språkligt dåligt original på sin lott. Då består uppgiften i att förbättra
språket.
Vid ett tillfälle under mina översättarår gav jag upp
det försöket – boken var för dålig språkligt sett, och
jag hoppade av. Det usla språket förstörde bokens
innehåll.
Generellt är det fackboksöversättarens ansvar att
värna det svenska språket, se till att det inte smyger
sig in amerikanismer, danismer o.dyl. i språket, halvöversatta ord, oklara syftningar och annat. Kärlek till
och ständigt ökad uppmärksamhet på det egna språkets utveckling, medvetet ställningstagande till modeord och förändringar är grundvillkor för alla översättare. (Vilken inspiration och vilket nöje det för övrigt
har varit att under alla år få samtala med engagerade
Med andra ord nr 38 5
förlagsredaktörer om böckers innehåll, om språk och
stil – långt utöver vad det aktuella arbetet har fordrat!
Ur sådana samtal uppstår också vänskap.)
För att översätta fackböcker måste man kunna varje områdes speciella språk. Man behöver bara komma
lite utanför sina egna specialiteter för att upptäcka att
det inte är så lätt. En gång fick jag ge upp. Det handlade om barnspråk och barns talutveckling. Och tydligen fanns det olika skolor med lite olika terminologi
på det området.
H
ur hemmastadd man än är på sina specialområden behöver man då och då fackgranskare,
något som Marianne Kristoffersson också berättade
om. Själv minns jag med glädje många sammanträffanden och telefonsamtal med fackgranskare. Framför allt då vi har mötts med ömsesidig respekt och
haft samma smak i fråga om språket. Jag glömmer
till exempel aldrig den psykoanalytiker som hjälpte
mig både att förstå och att tolka den brittiske barnläkaren och psykoanalytikern Donald w Winnicott, de
psykoanalytiska skrifter som utkom med titeln Den
skapande impulsen.
När det gäller att fastställa nya facktermer på
svenska, ansvarar fackgranskaren naturligtvis för
att de svenska orden fångar upp exakta betydelser,
översättaren mera för språkkänslan. En del förslag
borde stoppas innan de vinner spridning och det blir
för sent. Jag protesterade en gång mot en granskare
som absolut ville ha ordet ”ominramning” för ”refraiming” (betydelsen är att man omdefinierar sitt liv,
sätter in det i en ny referensram, gör en omorientering). För mig ledde tanken på ”ominramning” raka
vägen till den rammakare som just hade ramat om en
tavla åt mig. Tyvärr minns jag inte vem som avgick
med segern i den ganska tuffa fajten.
Något jag har märkt med åren är ökad uppmärksamhet på vissa detaljer, t.ex. interpunktionen. Även
den bör i fackböcker vara ”svensk”. Och då det gäller
kursiverade ord i ett original måste man pröva om det
är just det ordet som betonas också i svenskan. Om
inte, så får man flytta kursiveringen till ett annat ord
i översättningen.
Alla yrken medför sina yrkesskador. En del av mina
blir till en plåga för omgivningen, t.ex. när jag alltför
6
Med andra ord nr 38
ofta hör mig själv säga i ett samtal: Jag översatte en
gång en bok just om det här… Andra skador blir till
en plåga för mig själv, t.ex. när jag under läsningen
av böcker på ”mina” språk översätter det jag läser i
tankarna. Eller när jag irriterar mig på översättningar
av romaner om psykologer och hjärnskrynklare där
dessa personer inte behärskar yrkesspråket.
En fackboksöversättares arbete är inte omgivet av
någon hemlighetsfull nimbus och åtnjuter inte den
vördnad som tillkommer lyriköversättaren eller nytolkaren av klassiker. Att översätta fackböcker är ett
hantverk, i bästa fall ett konsthantverk. Det kan vara
nog så mödosamt, men det ger alltid, alltid nya kunskaper som berikar annan yrkesutövning, och ökat
stoff för reflektion över olika yrkesområden. Så småningom upptäcker man också hur mycket i livet som
handlar om att översätta, för att vi människor ska
förstå varandra. ✿
Fackboksöversättarnas betydelse uppmärksammades när
Svenska Akademien för ett par år sedan tilldelade Margareta
Wentz Edgardh Natur och Kulturs översättarpris.
Sladdriga brunfläckiga armar
och rörliga munnar
Birgitta Almqvist reflekterar över kroppsdelar
som beter sig märkligt i Unnatural causes av PD James.
D
en här vintern har varit som en lång härlig
julafton för alla som vill ha bra pocketar till
låga priser. I den bokhandel där jag är stamkund har korgar fulla med mjukvarorna upptagit en
hel del golvutrymme.
En dag när jag botaniserade i bokhandeln råkade jag
ur en korg med pocketar gräva fram Onaturlig död.
En Dalgliesh-deckare av pd James. Boken var först publicerad av Faber & Faber 1967. Översättningen var
gjord av Inger Fahlander och utgiven på w&w 1988
samt tryckt i Danmark. Förväntansfull som alltid inför
en ny bok, parkerade jag mig hemma i skönaste fåtöljen och började läsa:
Ett lik utan händer låg på botten av en liten segeljolle,
som låg och drev precis inom synhåll från Suffolks kust.
Det var en medelålders manskropp, ett prydligt litet lik,
vars svepning – en mörk kritstrecksrandig kostym – satt
lika elegant på den spensliga kroppen i döden som den
gjort i livet.
Kommen så långt så tappade jag läslusten, för jag vill
ha – inte nödvändigtvis vackra lik – men dock sådana
som ännu i bråda döden bibehållit någorlunda mänskliga drag. Jag vill läsa om persongalleriet, utredningen
och vad som leder till gripandet av den skyldige. Hur
det var så sköt jag ifrån mig bilden av det stympade
liket och fortsatte till kapitel två. Där fanns sannerligen
inga blodiga lik utan i stället en detaljerad skildring
av Adams bilresa från London till Blythberg i Suffolk dit han for för att semestra hos sin ogifta faster
Jane i Monkshere Head. Det var med en gäspning jag
följde honom när han i stället för att köra raka vägen till Monksmere genom Ipswich svängde av norrut
i Chelmsford och kom in i Suffolk via Sudbury och där
åt han frukost innan han nådde sitt mål.
Avsikten med den här lilla betraktelsen är att belysa
några av de språkliga egenheter vi som översätter eng-
elsk och amerikansk litteratur kan råka på. Den rutinerade ”engelsk-översättaren” suckar väl för ”det-varväl-inget-nytt”. Helt riktigt. Men då det är det mest
påtagliga och vanligast förekommande fenomenet som
karaktäriserar en kultur så kan varje erinran, hur liten
den än är, bidra till ökad gemensam förståelse för diskrepanser mellan de bägge språken.
Språkkänsla kontra grammatik
Språkligt pedanteri kanske, men min språknerv knöt
sig lite när jag läste (s. 14) att faster Janes mor ”tyckte
illa om att se andra människors sorg eftersom den tillfälligt gjorde dem intressantare än henne…”. När jag
långt senare och efter åtskilliga mödor och besvär fick
tag i originalet fann jag att faster Janes mor disliked
the sight of other people’s grief since it rendered them
temporarily more interesting than herself. Det reflektiva pronomenet är troligen en följd av engelskans
liberalare om än grammatiskt felaktiga användning
av liknande pronomen som till exempel ”than me”,
”than her”, osv. i stället för grundformen ”than I”,
”than she”. Men det är ju med språket som med den
berömda stenen som slutligen blir våt av allt spottande,
att om ett ord eller uttryck används tillräckligt ofta så
kommer det så småningom att anses korrekt. I det här
fallet hade förstås ”than herself” kunnat vara en fingervisning till hon själv.
Som dom såg ut där i Suffolk
Det var när jag läste att Jane Daelglish hade en bred rörlig mun (s. 23) som jag började bli nyfiken på originalet.
Nyfikenheten steg ännu några grader två sidor längre
fram (s. 25) när jag läste om ännu en dam med rörlig
mun. Inte nog med det, hon var utrustad med sladdriga
brunfläckiga armar, då fick ingenting hindra mig från att
få läsa originalet. Rörliga munnar och sladdriga brunfläckiga armar? Hur såg folk egentligen ut där i Suffolk?
Med andra ord nr 38 7
Bad bokhandeln att skaffa originalet, men boken fanns
inte längre i deras datalistor. Detta som ett apropå till förlagens snäva lagerhållning. Nästa anhalt blev stadsbiblioteket i min hemstad, men inte heller där fanns den. Den
kunde dock beställas som fjärrlån, och så kom den då,
originalet, en tegelstenstjock lättviktare med ”large print”
på 450 sidor.
pd James sätt att beskriva sina personer väckte stark
sympati med Inger Fahlander som för 15 år sedan tagit sig
an att översätta boken. Där fanns faster Jane med sin wide
mobile mouth, ett gapande som hon delade med en annan av bokens damer som förutom en mobile mouth hade
flabby mottled arms. Författarens öppet uttryckta antipati
mot damen i fråga kanske var orsaken till att översättaren
valde att förse henne med sladdriga brunfläckiga armar.
Liksom – antar jag – de flesta översättare av engelskspråkig litteratur har vi att ta ställning till många synonymer.
Varifrån översättaren fick ”brunfläckiga” är inte helt lätt
att veta, men mottled kan ju också betyda prickig, någonting liknande salt och peppar. Oftast har vi som översättare en tämligen begränsad frihet att tolka författarens
beskrivningar av bokens persongalleri. På något sätt tar
vi nog intryck av författarens sätt att beskriva Det är inte
min sak vare sig att kritisera översättaren till den bok som
inspirerat mig att skriva den här betraktelsen eller att recensera författarens sätt att hantera föremål och kroppsdelar som hade de mänskliga förmågor. Men sådan är
engelskan att eyes kan innebära både ögon och blick, att
de kan ha ett sätt att göra något och att en mun kan vara
slug. Det är ju i sammanhanget orden får sin betydelse,
samtidigt som den är beroende på översättarens kulturtillhörighet och sedvänjor i språkligt hänseende.
Ännu en avsikt är att påminna om hur böcker som inte
tillhör klassikerna med deras tidlösa innehåll aldrig betraktas som värda att hålla vid liv i form av lagerhållning
på våra svenska bokförlag. På utländska bokförlag som
finns på Internet finns dock dessa halvgamla godingar
ännu kvar att beställa.
pd James berättelse utspelar sig i England vid mitten
av 1960-talet och den översättning jag har läst gjordes i
slutet av 1980-talet. Språk är något av en färskvara, inte
minst i bokförlagen, och en fråga som nu kan ställas är
huruvida den här boken är värd en nyöversättning eller
om den ska anses ha passerat ”bäst före”-datum. ✿
8
Med andra ord nr 38
HALTE AUS, NACHTIGALL!
Schwedischer Messestand Halle 3 / K302
25. – 28. März 2004
PROGRAMM
Moderation: Ulla Ekblad-Forsgren
Donnerstag, 25. März
10.30
Bücher, Bücher, Bücher
Die Grafikdesignerin Lotta Kühlhorn
11.00
Wolkenatlas
Autorenporträt: Tanja Dückers
11.30
Tatort: Schweden
Gudrun Hebel stellt Arne Dahl vor
12.00
Die Brut
Autorenporträt: Thea Dorn
12.30
Der sechste Passagier
Kristina Maidt-Zinke stellt Theodor Kallifatides vor
13.00
Eröffnungsveranstaltung: Auf dem wilden Marktplatz
Autorenporträt: Tomas Tranströmer
13.30
Autoren und andere Hoffnungen
Ulrich Janetzki, lcb, Hans Isaksson und
Susanne Widén, Bonnier
14.00
Himmelsturz und Landgang
Autorenporträt: Gregor Hens
14.30
Pause
15.00
Nonfiction
15.30
Fluchten
Autorenporträt: Marcel Beyer
Autorenporträt: Michael Kumpfmüller
16.00
Jugendkrimis
Maike Dörries stellt Mats Wahl vor
16.30
… auf Erden
Autorenporträt: Georg Oswald
17.00
Minsk
Autorenporträt: Lavinia Greenlaw
18.00*
Blick auf Schweden
Lesung in der Stadtbibliothek Leipzig, Oberlichtsaal
Ellen Mattson und Jonas Hassen Khemiri
Moderation: Svante Weyler, Norstedt
19.00*
Der böse Norden
Lesung in der Stadtbibliothek Leipzig, Oberlichtsaal
Arne Dahl, Mats Wahl und Theodor Kallifatides
Moderation: Tobias Gohlis, Die Zeit
Deutsche Texte: Maike Dörries
Unter den linden och söder därom
Ulla Ekblad-Forsgren rapporterar från ett lyckat svensk-tyskt litterärt möte.
D
et finns så mycket att översätta. Inte bara
texter utan även karakteristika och geist från
ett litteraturområde till ett annat. Denna vår har
olika områden inom den svenska litteraturen varit tema
vid flera begivenheter i Tyskland. I slutet av mars gästade
tre av våra främsta poeter Literaturwerkstatt i Berlin tre
kvällar i rad. Första kvällen hyllades Tomas Tranströmer,
som i Sverige precis hade hunnit ta emot gratulationerna
för den nyutkomna diktsamlingen Den stora gåtan – ändå
fanns de tyska översättningarna redan till hands: Hanns
Grössel som för två år sedan tog emot Hieronymuspriset
just för sina Tranströmeröversättningar hade fått dikterna
i manusform för att säkra en tidig tysk utgåva.
Katarina Frostenson diskuterade kvällen därpå med
sin tyske kollega Lutz Seiler som just tagit emot det stora Bremer Literaturpreis och i juni kommer till Malmö
för att delta i Poesidagarna. Seiler har ställt upp tre
teser. Poeten Frostenson ser
• landskapet som ett hemvist för rösten
• välsignelsen i förmälningen mellan kropp och
landskap
• landskapet som munrum
och talet, alla sinnen vill bädda in sig i materien.
Den svenska lyrikrundan avslutades med ett möte mellan Marie Silkeberg och Ulrike Draesner, uppburen tysk
poet och just nu aktuell med novellsamlingen Hot dogs.
L
yriken hade också en framträdande plats i programmet på Bokmässan i Leipzig några dagar senare. ”Halte aus Nachtigall!”– ”Håll ut näktergal!”
– den första raden i en haiku ur Tomas Tranströmers
Den stora gåtan var vår rungande devis i svenska montern, Halle 3 på bokmässan i Leipzig. I fyra dagar bjöd
arrangörerna – svenska ambassaden och svenska institutet – på ett spännande program från tidiga förmiddagen till sena kvällen. En ny programpunkt i stort sett
var halvtimme, se tablån med programblad från en av
dagarna, torsdagen den 25 mars.
Det blev en ganska underbar stämning när ”ungdomarna”, de tyska poeterna Marcel Beyer och Lutz Seiler, presenterade ”sin Tomas Tranströmer” för publiken. Det var uppenbart att det var ett stort ögonblick
för dessa ändå mycket etablerade, välkända poeter.
Och Tomas Tranströmer såg på dem och i hans blick
rymdes intresse, uppskattning, jag tror jag skymtade
glädje. Och Monica Tranströmer läste dikterna alldeles
underbart på svenska.
Visserligen har delar av Katarina Frostensons lyrik sedan länge funnits i tysk översättning av Verena
Reichel. I den tyska tidskriften Akzente har nu även
publicerats utdrag ur essän Skallarna som ger en fin ingång till Katarina Frostensons dikt och poetik, och som
i Leipzig blev utgångspunkt för ett samtal om hennes
förhållande till arytmisk rytm och tystnaden i dikten.
Marie Silkeberg är en fängslande recitatör och när
högtalarna fångade upp hur hon intonerade sina dikter
samlades genast en klunga intresserade trots språkbarriär: Sockenplan, säger hon. Paul Berf hade enkom för
Silkebergs tyska framträdanden hunnit översätta några
sviter ur den nya diktsamlingen.
U
töver de tre poeterna gästade ytterligare åtta
svenska författare Leipzig: Sigrid Combüchen,
Arne Dahl, Åke Edwardson, Theodor Kallifatides,
Jonas Hassen Khemiri, Ellen Mattson, Agneta Pleijel,
Mats Wahl. Deras förläggare, agenter och översättare
fanns också på plats och deltog i programmet.
I samma ögonblick som litteratur översätts blir den
en del av den inhemska litteraturen och därför känns
det alltid särskilt angeläget att en meningsfull dialog
äger rum när ett språkområde uppsöker ett annat. Från
Tyskland hade elva författare, några kritiker och förläggare och annat branschfolk hörsammat kallelsen
och medverkade i det svenska programmet. Det var intressant att höra Sigrid Löffler tala om vissa avarter av
kritik och därefter Sigrid Combüchen, varligt, sakligt,
Med andra ord nr 38 9
kontra Sigrid Löfflers inlägg och bena upp begreppen
sexualitet och sensualitet. Fint var att lyssna till Marcel
Beyer vittna om hur Astrid Lindgren lärt honom allt
han kan om språket. Beyer är hos en svensk publik mest
känd för sina romaner men uppmärksammas nu även
för sin lyrik och är inbjuden till Nässjö poesifestival,
16–22 augusti. Intressanta blev diskussionerna om illusion och verklighet, ett framträdande tema hos både
Ellen Mattson och hennes tyske kollega Gregor Hens.
Roligt var det att lyssna till Juli Zeh och Jonas Hassen
Khemiri, båda Norstedtsförfattare och prisbelönta debutanter, diskutera ”Sinnensprache”, sinnenas språk.
Flera tyska översättare fanns på plats och visade upp
sina författare, proffsigt och med stort engagemang.
Agneta Pleijel har en sann vapendragare i Gisela Kosubek, och olika aspekter på romanen Lord Nevermore
lyftes fram. Pleijels signum är att med ett ord, en fras,
skifta epok eller geografiskt rum. Ordet ”antipodisk”,
till exempel, försätter läsaren omedelbart down under.
Varför det tyska förlaget valt att stryka det tydligen
vågade ordet är obegripligt och klåfingrigt.
Svenska ”Krimis” var självklart ett tema. Deckarkändisen Arne Dahl hann också med att presentera sig
som Jan Arnald med romanen Barbarer och i ett samtal
med sin tyske kollega Michael Kleeberg ta upp frågan
om vilka som är de egentliga barbarerna. Att Theodor
Kallifatides enbart presenterades som deckarförfattare
kändes faktiskt trist, inte minst med tanke på att romanen Sju timmar i paradiset nyligen kommit ut på tyska.
Det fanns beröringspunkter från tidigare träffar. I
maj år 2000 aktiverades den svensk-tyska litterära dialogen och en tysk kontingent reste till Stockholm, tre
kritiker och sex författare. En av dem, Georg Klein,
ställde nu upp i Leipzig för ett samtal i svenska montern om sitt författarskap och läste ur romanen som
kommer till sommaren, Die Sonne scheint uns. När
Klein såg dekoren i montern, design Lotta Kühlhorn,
konstaterade han att mönstren motsvarade strukturen
i hans roman. Och han dröjde kvar en stund – ”för att
hälsa på Ellen…”.
D
et hände mycket utöver programmet i själva
montern – flera podiediskussioner mellan förläggare, kritiker, författare och ett antal kvällsarrangemang där de svenska författarna mötte sin publik
10
Med andra ord nr 38
inom ramen för konceptet ”Leipzig liesst”. Det var så
fantastiskt lyckat alltsamman. Det jag själv satte särskilt stort värde på var mötet med Mats Wahl och hans
ungdomsroman Därvarns resa. Eftersom det känns
särskilt viktigt att visa upp kulturarvet för unga människor. Och därutöver låta dem läsa en kärlekssaga så
ömsint som den mellan Karin och Lars där läsaren får
göra sin egna bilder.
Många fina stunder blev det under de här dagarna.
Som roligast blev det när Åke Edwardson ganska cool
och avslappnad kom till montern, sänkte sig ner i fåtöljen, såg beundrarskaran, grep tag i micken, slog ut med
andra kardan, sa: ”Hi fans!”
Då log näktergalen!
K
nappt hade vågorna lagt sig efter Leipzig stod
nästa evenemang för dörren. Horace Engdahl
kom till Berlin och vårt kulturråd Aris Fioretos inbjöd
till litterär salong där hedersgästen läste ”Det låga
skrattet” ur Beröringens ABC. En essä om rösten i litteraturen. Den kristallklara analysen framförd på en till
fulländning modulerad tyska gjorde även Sigrid Löffler
mållös. Hon hördes säga: ”Det skall till en svensk att
tala om för oss hur vi skall uppfatta Schlegels tolkning
av Wilhelm Meister…”
Horace Engdahl mötte även upp inom ramen för serien Akademierna. och samtalade med Adolf Muschg,
författare och President der Akademie der Künste.
Samtalet bar titeln ”Ach, Akademien!” och handlade om takt och ton i och utanför litteraturen. Något
för en översättare att ta fasta på var Engdahls slutsats:
Takten är upp till läsaren. Tonen är spänningen mellan
det ”Hervorgebrachte” och ”Zurückgehaltene” hos
författaren; tonen är således upp till skribenten.
Då infinner sig aha-upplevelsen. Mitt översättningsarbete kläs i ord – därför att jag absorberar originalet,
läser det uttalade och förnimmer det outtalade, finner
uttrycket på svenska och resten hålls tillbaka, ”zurückgehalten”, i en resonanslåda som mellan raderna ger
tonen ett alldeles eget vibrato, ett svenskt sådant signerat uef.
Vad allt får man inte vara med om – unter den Linden och söder därom!
ulla ekblad-forsgren
Berlin/Leipzig, våren 2004
Plötsligt blev jag
knekt
S
äntligen och kopierar mina översättningskontrakt. För att skicka in till Förbundet, efter anmodan (bra initiativ). Så att statistik
kan föras över avtalen. Och villkoren kanske bättras,
om hundrade år. Då med gräs i mun man ligger, icke
mera smulor tigger.
När jag står där vid xeroxen och matar enkronor
och är så redig och för en gångs skull känner samhörighet med ett kollegialt kollektiv, och minns varje titel,
ja väl fortfarande någonstans arkiverar varenda vägd
och övervägd mening i de där böckerna, med timlön
som en gråsiska – då ramlar med ens en stor tröstlöshet
över mig. Det är något med upplägget, formuleringarna, hela allmänstuket i dessa kontrakt, sinsemellan
olika men ändå stöpta efter en stram intressegemensam
mall, som känns så bekant. Och urbota snålt.
”Förbinder sig att …”, ”2 000 kr per normalark”,
”15 friex”. I ett annat ”1 800 kr”, ”10 friex”. Bla bla,
paragrafer, kärva bud, och lilla kråkan längst ner. Så
att man nästan måste skratta.
Jamenvisst: det är de gamla soldatkontrakten. Samma godtycke. Och lagom tilltaget för att hålla folk vid
liv, just så pass. ”Lega 15 r:dr, därefter lön 10 r:dr årligen. Mulbete på rotens tåmark. En ½ tunna blandsäd.
Två lass hö. Sedvanlig julkost.”
Skärmmössan i hand och den andra knytnäven i
fickan.
Fly mig ett uppdrag och jag vränger benranglet ut
och in, söte herr förläggare! Samt tag hand om de mina
när jag är på kommendering. ✿
TÅR PÅ BIBBLAN
PETER TÖRNQVIST
Med andra ord nr 38 11
Fyll på
ordförrådet
✿
Termbankens valv står öppna
dygnet runt för dig som är
medlem i Översättarcentrum.
Logga in med ditt lösenord via
www.oversattarcentrum.se
för att ta del av ordskatterna.
Och glöm inte att lämna
ditt eget bidrag i kassakistan.
Det tjänar du på i längden.
12
Med andra ord nr 38
Pappa sol och mamma majs
John Hedberg om ett gudsbegrepp som inte riktigt låter sig översättas.
N
är jag för trettio år sedan började studera
de majsodlande wixaricaindianerna i Sierra
Madre, Mexiko, och upplevde hur de vände
sig till den omgivande naturen med böner och gåvor,
tolkade jag först detta konventionellt, som ”böner till
gudar”. Snart insåg jag att detta gav en felaktig uppfattning om vad de ägnade sig åt. För att hålla balans
till den natur de levde av, uppvaktade wixarica inte
”gudar”, utan naturfenomen betraktade som människans släktingar. Dessa var inte upphöjda till en högre,
”gudomlig” ställning gentemot wixarica.
För den kristne, vars gudsbegrepp vi överfört till
beskrivningar av indianer och andra tidiga kulturformer som levde på jakt/samlande och delvis på enkla
jordbruk, är naturen ett material som gud överlämnat
till människans förfogande. Människan har därigenom
ställts utanför och över den, ”på guds högra sida”. Naturen har blivit människans egendom (se Första Mosebok 1:26: ”Gud sade: Vi skall göra människor som är
vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar,
himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.’”)
Skillnaden mellan denna kristna inställning och wixaricas är fundamental: wixarican såg sig som en del av
naturen. Den var en släkt på samma sociala nivå som
människosläkten i en familjerelation vars kärna utgjordes av elden = farfar, solen = far, regnet = bror eller
syster, hjorten = bror, majsen = moder. Wixarican
projicerade människans liv på den omgivande världen
och skapade därigenom en modell som kunde påverkas enligt välkända familjära mönster. Varje växt, djur,
berg, träd etc. som var föremål för uppvaktning fick en
familjeroll. Att tillföra dessa relationer tillägget gud är
både onödigt och missvisande.
Skillnaden i innebörd illustreras av en shamans inledande sång till en fest. Så här lyder den direkta översättningen:
Storebror hjortsvans! Farfar eld!
Fader sol! Moder majs!
Regnsystrar! Regnbröder!
Förfäder, bröder och systrar i bergen, molnen, vattnen!
Samlas kring mig.
Vid mitt hjärta, i mina tankar.
Jag vill tala med er.
Jag bjuder er på fest, på öl, på choklad.
Jag tänder ljuset.
Sittande på min schamanstol erbjuder jag er detta.
För att ni ska känna er välkomna, för att ni ska känna er lugna.
För att ni ska känna lugn i era hjärtan.
Det jag ger er ska jag färga med hjortens blod.
För att ni ska vara mina vänner och inte sända sjukdom
till våra barn.
Med det konventionella användandet av ordet ”gud”
blir det så här:
Hjortsvansgud! Eldgud!
Solgud! Majsgud! Regngud!
Gudar i bergen, molnen, vattnen!
Samlas kring mig etc.
Ännu tydligare blir det om man byter Gud mot Allah
– det är lätt att inse vad en muslim skulle tänka om
användningen:
Hjortsvans-Alla Eld-Allah!!
Sol-Allah! Majs-Allah! Regn-Allah!
Allaher bergen, molnen, vattnen!
Samlas kring mig etc.
Eller, om man, enligt vissa kristna definitioner, ser Gud
som ett egennamn, och för tydlighetens skull byter ut
det mot Sven:
Hjortsvans-Sven! Eld-Sven!
Sol-Sven! Majs-Sven! Regn-Sven!
Svennar i bergen, molnen, vattnen!
Samlas kring mig etc.
Med andra ord nr 38 13
Felet med att använda gudsbegreppet, plus att inte
översätta indianska namn till vad de står för på indianers språk, utan behålla dem i form av egennamn, märks
tydligt i översättningar av indianers legender. Följande
exempel är från Popol Vuh, quiché/maya-indianernas
böcker, där den första översättningen är konventionell,
medan den andra visar min variant. (Att översättningarna även skiljer sig i andra detaljer beror på att den
konventionella använt en engelsk förlaga, medan min
utgår från den spanska som användes när det numera
försvunna originalet först översattes):
Men de hade ingen eld, den hade Tohils folk. Han som
var gud för de stammar som uppfann elden. Man vet inte
hur det gick till, för den brann redan när Balam-Quitzé
och Balam-Acab fick syn på den.
Ännu hade de (quiché-stammen) ingen eld. Den fanns bara
få dem (indianerna) att förstå vad den sanne kristne
guden egentligen innebar … när indianerna ser guds
verk, skapelse, ser de inte skaparen (bakom det), utan
bara den påtagliga verkligheten, som vinden, elden,
träden och tänker att dessa har sin egen makt till vilken
de ägnar sina böner”.
Sahagun, den största auktoriteten bland de spanska
erövrarnas historieskrivande prästerskap, skrev i Historia General de las cosas de Nueva Espana om samma
problem: ”… akta dig för deras (indianernas) galenskap … det finns bara en, den ende skaparen … vår
herre gud, du ensam är gud och herre; ingen annan
är gud, ingen annan är herre … på så sätt avslöjas:
den vänsterhänta kolibrin är ingen gud … den befjädrade ormen är ingen gud … solen är ingen gud, havets
vatten, oceanen är ingen gud … för de är djävlar och
demoner.”
hos Regnormens stammar, de som skapade elden. Man vet
inte hur den föddes. Den brann redan när Skrattets Jaguar,
Nattens Jaguar, Den Orörde, Den Svarta Jaguaren,
såg den.
Gud är en enda och odelbar
Förutom det felaktiga införandet av ett missvisande
ord i kulturer baserade på andra förutsättningar än
vår, innehåller användandet också ett logiskt fel. Gud
är, i den betydelse ordet diskuteras här, ett begrepp
inom den kristna kultursfären, och enligt definitionen
en enda och odelbar. Följaktligen kan ordet inte användas för att beteckna någonting annat. När 1500-talets
spanska präster (som införde felaktigheten) ändå utnyttjade det, gjorde de inte bara en logisk kullerbytta.
Prästerna bröt dessutom sina heliga löften om att endast erkänna existensen av en enda gud.
Dock var de väl medvetna om problemet. En av deras medlemmar, José de Acosta, som måste ses som en
av sin tids ledande intellektuella, grubblade över det i
sin bok Historia Natural y Moral de las Indias. Han
noterade att indianerna inte hade något ord med samma mening som det kristna gud (deus på latin, theós på
grekiska, el på hebreiska, alá på arabiska – alla involverade med det kristna gudsbegreppet) och att spanjorerna därför lärde dem använda ordet. Misstaget blev
ett hinder i prästernas arbete: ”… det var svårt att
14
Med andra ord nr 38
Först präster, sedan antropologer
Tyvärr tog inte Acosta, Sahagun och andra präster
konsekvensen av sin insikt och reserverade ordet gud
för sin kristna kultur. Vetenskapen övertog felaktigheten trots att även antropologer förstod bättre, vilket
deras analyser i början på 1800-talet visar. De införde då begrepp som animism för att förklara tidigare
kulturformers upplevelser av att naturen var ”besjälad”, likt människan, men inte heller denna nära insikt medförde en ändring. Det missbrukade kristna
gudsbegreppet är fortfarande etablerat i texter där det
inte hör hemma, hindrar förståelse av andra kulturer,
och kan ses som ett av det försvinnande årtusendets
största misstag när det gäller användandet av ord. ✿
Gudsbegreppet
Svenskt bibliskt uppslagsverk, 1948:
Gud är den ende sanne guden, den som verkat och verkar,
den levande guden, som ensam har liv och ger liv, den
mäktige och barmhärtige. Gudstanken är alltigenom
dynamisk. Gud är för nt icke en idé utan en levande och
verkande personlig makt.
Webster Dictionary, 1966:
”Den heliga, oändliga och eviga ande som i Bibeln
presenteras som skaparen, bevararen, domaren och
suveräne härskaren över universum.”
”Det oföränderliga, perfekta varat som är den första och
slutliga orsaken bakom universum.”
”Den överlägsna makt, visdom och godhet som finns
i tillvaron.”
Nordisk teologisk uppslagsbok, 1952:
”Gud är en, vilket är en grundförutsättning för
hela Bibeln.”
”Gud är ett namn, som inte säger något om vem han är.”
”Gud är heller inte människa. Han är i himmelen som
domare, skapare, övervakare.”
Beskow: Teologisk ordbok, 1975:
”Gud är alltings ursprung.”
”Ordet Gud är ett egennamn.”
Ordet gud:
Det i Nordeuropa använda ordet går tillbaka på det germanska
guth (= ett anropat, påkallat väsen), med härledning i indoeuropeiska hutás (= påkallande). Den grekiska motsvarigheten,
theós, innebär något heligt, över allt annat upphöjt. (För Xenofanes d. 475 f.Kr. var ordet = urväsen. Aristoteles såg det stå
för en övergripande princip, som han även gav namnet Nous
(= förnuftet). Platon använde ordet för en över allt annat upphöjd princip). Det latinska ordet Deus står för det himmelska
(från sub divino = under bar himmel). Israels gud, den en-
W
ixarica kallas i all annan litteratur huichol. Detta är en beteckning spanjorerna gav stammen – ännu ett
inslag av etnocentrisk okänslighet. Indianernas egen beteckning är wixarica (uttalas
ouítsáríka), vilken jag började använda
samtidigt som jag uteslöt ordet gud ur
mina texter. Under den tid jag haft kontakt med wixarica har jag också bevittnat
kulturformens (den för inte så länge sedan
bäst bevarade förkolumbianska) undergång – därför skriver jag här om den i förfluten tid.
Böcker av John Hedberg i ämnet indianer:
• Sydamerika, genom en döende (1970)
• Dagbok från Mexico. Ur en undersökning om indianernas och de vitas yttre och
inre verkligheter (1976)
• Den blå hjorten. Ur en undersökning
om huichol-indianernas sätt att leva med
naturen och om shamanernas magi (1980)
• Wixarica. Indianers Mexico genom deras myter, legender, historia (1993)
• Wixarica (Huichol), its history and connection with the emergence of the Indian
city states in Mexico (Asics, ”Olmec”,
Toltec, Aztec, Quiché/Maya) seen through
Indian myths, legends, history (1996,
1997)
• Indiansommar. Dokumentära berättelser från Mexico om Wixarica (huichol), en
döende indiankultur, baserade på författarens erfarenheter av stammen under mer
än ett kvarts sekel (1997).
de = Jahve, är ett namn som står i stället för det som inte kan
eller får nämnas. Det betyder ”jag är det jag är” eller ”han som
är” – alltings skapare, laggivaren, en fadersgestalt med profeter
som sina ombud hos människorna. Det skrevs med hebreisk
konsonantskrift ut som jhwh, vilket sedan skrevs Jahve.
Med andra ord nr 38 15
B
FÖRENINGSBREV
översättarcentrum
SVERIGE
PORTO BETALT
PORT PAYÉ
södermannagatan 38
116 40 stockholm
Kom och lyssna på
Olle Josephson
från Svenska språknämnden!
Olle berättar om sitt arbete, och vi får
tillfälle att diskutera och ställa frågor.
Onsdagen den 1 september kl. 19.00
i öc:s lokaler på Södermannagatan
38 i Stockholm. Gratis för medlemmar, icke medlemmar betalar 50 kr.
Ädla drycker kommer att finnas till
försäljning!
Anmälan till Hanna Axén
08-556 048 41
[email protected]
16
Med andra ord nr 38
