Moralisk repertoar

Om samvetets anatomi och moralisk repertoar
Samvetet i korsningen mellan teologi och psykoanalys
Samvetet har ansetts vara moralens källa åtminstone i mycken teologisk etik. Också i det
s k moraliska gudsargumentet har man tänkt att vårt samvete är en funktion som pekar
mot en skapare. Det har funnits teologer som t o m har talat om ett ofelbart samvete, ett
synderesis som alltid ger ett moraliskt sett gott utslag, om man bara s a s matar det med
korrekt information. Luthersk teologi förhåller sig som känt litet mera pessimistiskt till
människans möjligheter att vara god – samvetet är fallet och korrupt, liksom den övriga
människan och hela skapelsen. Samvetet behöver enligt lutherskt synsätt upplysas av
Guds Ord för att kunna fungera.
Men vad är detta samvete? I Helsingfors har vi ordnat vid det här laget tre ekumeniska
seminarier som har behandlat frågan. Under seminarierna har vi närmat oss samvetet ur
ett psykoanalytiskt perspektiv. Seminariernas föredrag har också publicerats i Ad Lucem.
Det verkar vara ett fruktbart sätt att närma sig samvetet ur psykoanalysens begreppsvärld.
Psykoanalysen som fenomen förstår jag som ett försök att rationellt närma sig känslornas
irrationella värld. Det är inte en vetenskap i ordets strikta mening, fastän man anser sig
handskas med kunskap. Det är snarare en tolkningstradition, där olika skolors tolkningar
tillåts leva sida vid sida. Det som dock sätter gränser för tolkningsmöjligheterna och
förhindrar godtycke är den ständiga pragmatiska prövning som sker i den fortlöpande
terapiverksamheten. På grund av sin natur har psykoanalysen alltid också intresserat sig
för människans religiositet. En intressant taltur som behandlar detta ämne är Matti Hyrcks
bok Ihmismieli ja Jumala.
Har samvetet en psykoanalytisk anatomi?
Matti Hyrck har utvecklat en egen psykoanalytisk teori som tar i beaktande framför allt
människan som religiös varelse. Det visar sig snabbt att det ur psykoanalytisk synvinkel är
problematiskt att göra samvetet till garant för moralen.
Hyrck berättar i boken hur han försökte nå förståelse för människans religiositet utgående
från psykoanalysens begreppsvärld, men snart stötte på problem. Fastän psykoanalysen
har funnits i över hundra år och hela tiden analyserat också det religiösa livets
fenomenvärld, så fanns det ingen begreppsapparat som skulle ha beskrivit den religiösa
människan i hennes gudsrelation på ett exakt och väldefinierat sätt. De två världarna
verkar att ha existerat sida vid sida och tidvis tangerat varandra utan att en verklig
samverkan eller syntes ändå skulle ha fötts fram. Samma verkar gälla för moralfilosofin.
Väldigt få försök har gjorts för att utarbeta en etik som beaktar den erfarenhet vår kultur
har av människans omedvetna.
Moralens universalitetsanspråk problematiseras nämligen på ett djupt plan - på den
mänskliga identitetens område. Vi kan ju inte vara någon annan än den vi är och mycket
pekar på att vi inte är den rationella och fria moraliska agent som de av humanismens
ideal inspirerade moralfilosoferna opererar med i sina teorier. Vi handlar oftare på basen
av känslor än på basen av rationella överväganden – och känslorna, de är långt ifrån klara
och objektiva. Vi kan inte ens identifiera våra känslor då vi känner dem – de förblir
omedvetna vid det ögonblick som vi upplever dem, säger Hyrck i sin bok.
I psykoanalysens värld blir flera etiska grundbegrepp, som rationell bedömning och fri vilja,
ytterst problematiska. I människans psyke verkar olika krafter som inte ens alltid strävar åt
samma håll. Människan kan ses som en ackumulerad livshistoria snarare än fri agent. De
samlade erfarenheterna sammanflätas, enligt psykoanalysens synsätt, i inre subjekt och
objekt – omedvetna kraftcentra och tolkningstendenser, vilka kanske är lättast att förstå
som inre, undermedvetna personer. Hyrck räknar t ex i sin teori, som han benämner SPT
(suhteessaolon perusmielikuvien teoria), med sju inre aktörer – två barnroller och fem
föräldraroller. Vilken roll som kopplas på i ett visst levnadssammanhang – och detta är det
viktiga ur etiskt perspektiv – kan människan inte bestämma om medvetet, valet sker
omedvetet. Vi är, för att använda en liknelse, pianister med en synnerligen begränsad
repertoar och vi uppträder alltid med det stycke, vars noter vi råkar få tag i då vi i blindo
sticker in vår hand i portföljen. I och med att vi mognar som människor blir vår psykiska
repertoar mångsidigare och vi tenderar att oftare koppla på inre personer som fungerar
ändamålsenligt i den aktuella situationen. Mognandet är en livslång process och kräver i
viss mån också gynnsamma levnadsförhållanden för att fortlöpa på ett lyckligt sätt. Det
verkar, i ljuset av detta, inte vara fruktbart att förhålla sig till samvetet som en Guds röst.
Den psykoanalytiskt beskrivna själsanatomin verkar ha mycket med begreppet samvete
att göra.
Är moralisk universalism möjlig?
De flesta etiska system förutsätter att vi människor kan nå moraliska avgöranden på
någorlunda säkra grunder. En del framhåller att vi kan bedöma konsekvenserna av olika
handlingsstrategier och så välja våra handlingar utgående från vilka resultat vi vill uppnå.
Vi kan ”universalisera” våra tilltänkta handlingar, säger andra, dvs tänka tanken: Hur skulle
det bli om alla gör så som jag nu tänker göra? Svaret på frågan ger oss en fingervisning
om vad som är rätt handling i situationen. Några vill framhålla att handlingsmotivet eller
någon annan av den handlande människans egenskaper avgör om handlingen är ur
moaliskt perspektiv godtagbar eller förkastlig.
Nåväl, alla seriösa tänkare är självfallet medvetna om att vi lever i en komplicerad värld,
där moralisk säkerhet också visar sig vara ett ideal som vi inte kan uppnå. Vi kan inte alltid
förutse konsekvenserna av våra handlingar hur vi än försöker. Det är inte heller självklart
att det är moraliskt förkastligt att jag kör bil till jobbet, fastän jag vet att alla människor i
världen inte kan tillåtas köra egen bil. Vår kärlek och våra goda egenskaper kan ibland
ställas i det ondas tjänst. Uttalade normer och nedskrivna lagar pekar ut de viktigaste
reglerna och de värsta brotten i vårt samliv, men kan inte minska på behovet av moraliskt
övervägande.
I allmänhet brukar moralfilosoferna ändå vidhålla en sak: att moralen är universell, så att
den gäller alla människor på lika villkor. Om det är förbjudet att slå Lisa så är det också
förbjudet att slå Kalle. Om Maja inte får slå så får inte heller Pelle slå. Mera allmänt: Om
det goda krävs av Erik, så krävs det också av Emma, Helmut, Jack, Fiona och Ping.
Men är det så? Är det rätt att kräva samma av alla eller ens för alla? I ljuset av
psykoanalysens människobild är detta krav synnerligen problematiskt. Viktiga undantag
från idealet är redan lätta att upptäcka i vårt samhälle. Vissa rättigheter och skyldigheter
fördelas på basen av tex ålder, social roll och kön. Polisen har rätt att använda våld och
modern rätt att ensam besluta om abort av foster. Barn har läroplikt och männen har
värnplikt. Vi vet också att svåra moraliska motsättningar har uppstått mellan olika kulturer.
Plikt och moralisk repertoar
Är det ens rätt att kräva samma sak av samma individ vid två olika tidpunkter?
Hälsovården brukar upplysa blivande föräldrar om hur graviditet, födande och ammande
påverkar kvinnan så att hon under denna tid behöver extra mycket förståelse från
mannens sida. I praktiken förbereder man den blivande pappan på att kvinnans förmåga
att uppmärksamma honom och hans behov kommer att vara begränsad en tid framöver.
Att påstå att kvinnan i denna situation beter sig moraliskt klandervärt mot sin man verkar
inte vara ett fruktbart sätt att närma sig fenomenet. Det finns andra exempel. Jag förmår
inte heller samma då jag är trött som då jag är utvilad. Jag förväntar mig inte samma av
åldringar som av människor i sin krafts dagar. Plikt förutsätter förmåga, har man sagt – vi
kan inte kräva sådant av människor som de inte förmår.
Är tiden mogen för att konstruera en etisk teori som tar hänsyn till att vi förmår olika? Våra
psykiska och fysiska kraftresurser för att fungera moraliskt varierar. Dessutom har vi olika
förutsättningar att kommunicera med och ta hänsyn till andra. En del av oss vill t o m illa
åt sig själva och söker sig till sammanhang där önskan går i uppfyllelse. Jag vill använda
uttrycket: Vi har alla en egen moralisk repertoar. Vi kan bara delvis hållas ansvariga för
hurudan denna repertoar är. I varje fall är repertoaren begränsad, den beror till en
betydande del på hur vi själva har blivit behandlade och den varierar dessutom i tid och
rum. Vi kan inte spela andra melodier än dem, som vi har noterna till. Att ta hänsyn till
detta och samtidigt ändå bringa någon form av godtagbar moralisk ordning i livet är en
moralfilosofisk utmaning.
Kim Lück