1. Du skall inte ha några andra gudar vid sidan av mig. 2. Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn, ty Herren skall inte låta den bli ostraffad, som missbrukar hans namn. 3. Tänk på vilodagen, så att du helgar den. 4. Hedra din fader och din moder för att det må gå dig väl och du må länge leva i ditt land. 5. Du skall inte dräpa. 6. Du skall inte begå äktenskapsbrott. 7. Du skall inte stjäla. 8. Du ska inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa. 9. Du skall inte ha begärelse till din nästas hus. 10. Du skall inte ha begärelse till din nästas hustru, ej heller till hans tjänare eller hans tjänarinna, ej heller till något, som tillhör din nästa. Du skall icke… Så heter det Men varför – varför ska jag inte göra detta? Och vad händer egentligen om jag inte följer dessa bud? Det finns en fromhetstradition som har ett svar på detta och som kanske inte är så känd i Sverige men som, jag tror, ligger nära vår folksjäl. Den keltiska Det är en ytterkantsteologi – en kristendom som vuxit fram i marginalen – i glesbygd, i fattiga miljöer, under torftiga omständigheter. Och det är en helt annan typ av andlig tradition än den vi oftast talar om. Om katolicismen (som den vuxit fram) är en stadens teologi (med katedralen på berget och starka maktcentra) är den keltiska fromhetstraditionen landsbygdens teologi (med katedralen i dalen och lutan på ryggen). Kelterna, i Wales, Cornwall, på Irland inspirerades av de så kallade ökenfäderna –
sällsamma asketer och berömda andliga personligheter som i kyrkans barndom – under de första århundradena efter Kristi födelse -­‐ levde i ensamhet och enkelhet långt ute i öknen och som efterlämnade tänkvärda skrifter, reflexioner, berättelser om tron som ännu idag fascinerar och hjälper många. Ökenfäderna var viktiga för kelterna – kanske för att också de kände som om de levde långt bortom allfartsvägarna. Kelternas kristna tro var optimistisk – de trodde på skapelse – trodde gott om skapelsen – höll fast vid att skapelsen i grunden är god (för Gud är ju Gud och han gör bara gott -­‐ inget ont) De betonade inte ord som synd/straff, mörker och ljus – för dem var människans natur i grunden god – tillvaron ljus. Ja de var så kallade Panenteister – De menade, ungefär som Linné, att Gud syns överallt i skapelsen Därför var det enligt dem möjligt att komma åter till Edens lustgård – bara vi åter lär känna och tar vara på skapelsen. För skapelsen är ingen slav under oss människor – den är helig -­‐ och Gud talar till oss i och genom skapelsen. Därför blir det också enligt kelterna värdefullt att avbilda naturen i konsten – kreativitet är något positivt – humor är något bra (positiv energi) Det där med att alla människor har en fri vilja, är viktigt för dem – övertygelsen om att vi alla hela tiden aktivt väljer mellan gott/ont. Vi är inga offer för omständigheterna Och att målet aldrig helgar medlen. Nej, varje människa kan och ska aktivt välja och göra det goda – alla människor kan göra lite mer. Så driv inte människan till Gud långt där borta utan hjälp andra att upptäcka Gud där han redan är – bland människor – i hela skapelsen (oavsett om det ser ut så) Undervisa om Gud i vardagen där människor befinner sig. Och fyll vardagen med bön – av lekfull vänskap till Gud och världen. Bön som en tack-­‐ och lovsägelsen i det vardagliga (när jag tänder elden – tacka Gud för elden, när jag lagar maten – tacka Gud för maten osv) Gör helt enkelt Gud synlig i det vardagliga. Så hur översätter man då dessa ideal till vår verklighet – till oss som Johanniterriddare? På vilket sätt kan vi i vad vi säger och gör, göra Gud synlig i det vardagliga? Bli en smula mera keltiska? Till vår hjälp har vi Johanniterkorsets som med sina åtta spetsar påminner oss om Jesu Bergspredikan och dess åtta saligprisningar: Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket. Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade. Saliga de ödmjuka, de skall ärva landet. Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de skall bli mättade. Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet. Saliga de renhjärtade, de skall se Gud. Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner. Saliga de som förföljs för rättfärdighetens skull, dem tillhör himmelriket. Saliga är ni när man skymfar och förföljer er och på allt sätt förtalar er för min skull. Gläd er och jubla, er lön blir stor i himlen. På samma sätt förföljdes ju profeterna före er tid Matt 5:1-­‐16 Korsets spetsar påminner också om de åtta riddardygderna Trofasthet Fromhet Frikostighet Tapperhet Heder och ära Dödsförakt Hjälpsamhet mot fattiga och sjuka Vördnad för kyrkan Och vad står då detta för idag – vad mer exakt kan identiteten som Johanniterriddare handla om år 2015? Vad är egentligen pro fide för oss? Tillåt mig att ge några konkreta förslag. Som Johanniterriddare står du för: Sanning Tala alltid sanning och sök alltid sanningen, även när den kommer i konflikt med din personliga bekvämlighet eller vinning. Som Johanniterriddare står du för: Heder Stå fast vid ditt ord. Sträva efter att lära känna dig själv och sök i allt leva och handla så att du är en förebild för andra. Som Johanniterriddare står du för: Rättvisa Försvara de svaga och utsatta. Stå upp mot dem som uppträder illa mot andra. Som Johanniterriddare står du för: Djärvhet Gör det rätta även om du innerst inne inte vågar. Som Johanniterriddare står du för: Mognad Sträva efter att bli det du är kallad att bli. Se livet som en resa, en pilgrimsvandring, där du hela tiden fördjupas i din förståelse av vad du kan och skall göra. Vårda din kropp, ditt intellekt, din själ. Bed regelbundet (ta gärna hjälp av Frälsarkransen) Som Johanniterriddare står du för: Ståndaktighet Var lojal. Bidra till att bygga ett gott samhälle där du är. Kliv fram, ta ansvar, engagera dig oegennyttigt och långsiktigt. Som Johanniterriddare står du för: Ödmjukhet Behandla alla människor med respekt. Möt var och en utan förutfattade meningar. Se och ta tillvara det bästa hos alla. Var ödmjuk. Framhäv hellre andra än dig själv. Som Johanniterriddare står du för: Förtröstan Stärk det goda arbetet omkring dig. Lev förtröstansfullt i övertygelse om att Guds nåd övergår allt förstånd. Sträva efter att i allt förverkliga dessa ideal – inte av plikt eller som ett offer utan för att det är så du är skapad. Se dem som vägmärken, hållpunkter, på den livslånga vandring du är stadd på. Ta dem till dig som ord av uppmuntran. Som höga mål att ödmjukt sträva efter i övertygelsen om att Guds nåd övergår allt förstånd – att det är vägen, som är mödan värd. Helige Ande, kom till mig. Befria mig från själviskhet och fyll mig med kärlek, så att allt jag gör blir gjort i kärlek. Låt din glädje bo i mig, så att jag sprider glädje i en glädjelös värld. Ge mig din frid, frid med dig, frid med min nästa, frid med mig själv. Hjälp mig att vara tålmodig och vänlig, också när det kostar på. Om du vill göra ett under, gör mig då till en god människa. Gör mig trofast, pålitlig, ordhållig och rakryggad. Ge mig saktmod, så att jag inte sårar någon enda människa. Lär mig självbehärskning, så att jag inte faller offer för min lynnighet. Gör mig blygsam, så att jag inte inbillar mig att jag är förmer än någon annan. Hjälp mig att vara måttlig, så att jag brukar de begär du nedlagt i mig så som du vill. Gör mig kysk i avsikt och handling, ty du har underbart skapat min kropp till ett tempel åt din härlighet. Helige Ande, du är den som ger liv åt allt och fyller allt med välsignelser. Tag mig helt i besittning och låt mig genomströmmas av ditt liv. Förena mig med Jesus Kristus, den levande Vinstocken, så att jag som en frisk gren kan bära goda frukter, Gud Fadern till ära. Honom vare tack för de gåvor som han ger, nu och i evighet. Amen.
