Utrikesdepartementet
Denna rapport är en sammanställning grundad på
Utrikesdepartementets bedömningar vid årsskiftet
2013/2014. Rapporten kan inte ge en fullständig
bild av läget för de mänskliga rättigheterna i landet.
Information bör också sökas från andra källor.
Mänskliga rättigheter i Östtimor 2013
ALLMÄNT
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna
Stora utmaningar kvarstår för regeringen när det gäller att leva upp till landets
internationella åtaganden avseende de mänskliga rättigheterna. Under år 2013
påpekade flera av FN:s kommittéer för de internationella konventionerna om
mänskliga rättigheter att landet måste göra mer för att skydda den fattiga
befolkningen på landsbygden och övriga utsatta grupper, bland annat kvinnor,
flickor och barn.
Fattigdomen är utbredd i Östtimor och stora befolkningsgrupper har dålig
tillgång till mat, vatten, hälsovård, utbildning och arbete. Flickor och kvinnor är
ofta utsatta för diskriminerande lagstiftning eller behandling från
förskoleåldern till arbetsför ålder. Våld mot kvinnor i hemmet är ett vanligt
problem. Barnen (nära hälften av befolkningen är under 19 år) är i mycket hög
omfattning undernärda och går i genomsnitt i skolan endast 4,4 år innan de
förväntas börja arbeta.
När Östtimors självständighet efter många års kamp återvanns 2002 låg landets
institutioner och samhällsstruktur i spillror. Med stöd av FN, EU och ett stort
antal bilaterala utvecklingspartner har Östtimor sedan 2002 kommit en bit på
väg i återuppbyggnaden. Många av Östtimors offentliga institutioner är så
bristfälliga att det bedöms ta minst ett årtionde till innan landet uppnår den
standard det själv satt som mål och som följer av dess internationella
åtaganden.
Rättssystemet, ombudsmannainstitutionen och statsförvaltningen i allmänhet
lider av kapacitetsbrist. De flesta brott varken anmäls eller utreds, trots ett
relativt oberoende rättsväsende. Flertalet av de anmälda kränkningarna av
mänskliga rättigheter involverar poliser som använder övervåld – men
mörkertalet är stort.
2
Mötes- och demonstrationsfriheten samt möjligheten att utnyttja
yttrandefriheten begränsas av lagstiftning och resursbrist.
Frivilligorganisationer kan med relativ frihet verka i landet.
FN:s utvecklingsprogram UNDP.s bedömning är att Östtimor, trots sina
utmaningar, gjort vissa framsteg de senaste åren, framför allt när det gäller
utbildningen av polis och försvarsmakt samt när det gäller förrättning av
parlaments- och presidentval.
I Östtimors strategiska utvecklingsplan för 2011–2030 ingår som en
grundstomme att nå FN:s millenniemål 2015. I ett land där regeringsbyggnader
och institutioner fortfarande är under fysisk och personell uppbyggnad har
myndigheterna ännu inte lyckats fokusera på mänskliga rättigheter i den grad
som de nationella planerna slår fast.
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om
mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommitté
Östtimor har ratificerat följande centrala konventioner om mänskliga
rättigheter:
-
-
-
-
-
-
Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International
Covenant on Civil and Political Rights, ICCPR, samt det fakultativa
protokollet om avskaffandet av dödsstraffet, 2003, men inte det
fakultativa protokollet om enskild klagorätt.
Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter,
International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights, ICESCR,
2003, samt undertecknat det fakultativa protokollet om enskild
klagorätt, 2009.
Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering,
Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination, CERD,
2003.
Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor,
Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination Against Women,
CEDAW, samt det fakultativa protokollet om enskild klagorätt, 2003.
Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande
behandling eller bestraffning, Convention Against Torture and Other Cruel,
Inhuman or Degrading Treatment or Punishment, CAT, 2003, samt
undertecknat det fakultativa protokollet om förebyggande av tortyr,
2005.
Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child,
CRC, 2003, samt de två tillhörande protokollen om indragning av barn
i väpnade konflikter, 2004, respektive om handel med barn och
3
-
-
barnpornografi, 2003.
Konventionen angående flyktingars rättsliga ställning, Convention Relating
to the Status of Refugees, 2003, men med reservation mot artikel 16.2 och
20–24, medförande att flyktingar inte ges tillträde till domstolar,
ransonering, bostäder, utbildning, välfärdsstöd eller
arbetsförutsättningar på samma villkor som landets egna medborgare,
samt det tillhörande protokollet från 1967, 2003, men med noteringen
att landet reserverat sig mot artiklarna i konventionen enligt ovan.
Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, International
Criminal Court, ICC, 2002.
Vad gäller Östtimors åtaganden att rapportera till FN-systemets
konventionskommittéer låg landet 2012 nästan ett år efter med uppföljningen
av kritik som landet delgivits av CEDAW-kommittén rörande 1) lika
rättigheter för flickor och pojkar avseende tillgång till utbildning samt 2)
övervinnande av traditionella attityder som hindrar flickor från att fullfölja sin
utbildning i alla åldrar. I mars 2013 drog kommittén slutsatsen att Östtimor
rapporterat tillfredsställande avseende punkt 1 men konstaterade fortsatta
brister avseende punkt 2. Östtimor ligger vidare efter med rapporteringen
avseende ICCPR, CERD och CAT sedan 2004 samt ICESCR sedan 2005.
Östtimor genomgick 2011 FN:s råd för mänskliga rättigheters universella
granskning av respekten för mänskliga rättigheter, Universal Periodic Review,
UPR. Östtimor erhöll 125 rekommendationer, godtog 88 av dessa och skulle
återrapportera till FN:s råd för mänskliga rättigheter avseende 36
rekommendationer. Östtimor godtog inte den rekommendation som innebar
att landet skulle upphäva de delar av lagstiftningen som diskriminar kvinnor i
fråga om deras ägande- och arvsrätt samt rättskapacitet och rättslig
handlingsförmåga.
Under 2011 besökte FN:s arbetsgrupp för påtvingade försvinnanden
(WGEID) Östtimor för att studera hur landet hanterar tidigare fall av
försvinnanden och hur arbetet fortgår för att klara upp dessa. Enligt bland
annat Röda Korset rör det sig i dagsläget om ett tusental fall. Arbetsgruppen
konstaterade att Östtimor hade vidtagit ett stort antal åtgärder för att klara upp
försvinnandena men att kapacitetsbrist gjorde att mycket arbete ännu återstod.
Under 2011 besökte även FN:s särskilda rapportör om extrem fattigdom
landet. Denne konstaterade att landet under sin tio år långa självständighet
kommit en bit på vägen i fråga om grundläggande levnadsstandard, men
underströk samtidigt att den utbredda fattigdomen, undernäringen och
arbetslösheten innebar fortsatt stora utmaningar.
4
MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Under den indonesiska ockupationen 1975–1999 och framför allt under den
eskalerade konflikten 1999 utsattes nära 19 000 östtimorianer för påtvingade
försvinnanden (och i vissa fall avrättningar), framför allt till Indonesien.
Indonesiens och Östtimors regeringar tillsatte 2005 en kommission med
uppdrag att söka sanningen bakom dessa försvinnanden och att arbeta för
försoning och stärkande av vänskapsbanden mellan de båda länderna. I juli
2008 publicerade kommissionen sin slutrapport i vilken den drog slutsatsen att
Indonesien bar ansvaret för de kränkningar av mänskliga rättigheter som
begåtts samt gav de båda regeringarna ett antal rekommendationer, i syfte att i
samarbete gå till botten med varje enskilt fall och skapa ett program för att
stödja de efterlevande till de försvunna. I juli 2013 riktade Amnesty International i
samarbete med människorättsorganisationer i Östtimor (Östtimors nationella
allians för en internationell tribunal, ANTI) och Indonesien (Kommissionen
för de försvunna och för våldsbrottsoffer, KontraS) stark kritik mot
regeringarna för att ännu inte ha tillmötesgått kommissionens
rekommendationer.
Största andelen av de kränkningar av mänskliga rättigheter som anmäls rör
övervåld av polis och säkerhetsstyrkor. Enligt internationella organisationer på
plats är mörkertalet stort. Detta bedöms bero på såväl bristande kunskaper hos
befolkningen om sina rättigheter som – framför allt på landsbygden - avstånd
och problem med att rent praktiskt anmäla brott. Vidare finns anledning att tro
att många av de fall som faktiskt anmäls inte utreds. Frivilligorganisationen
Fundasaun Mahein (Mahein) rapporterar vidare att ett av de grundläggande
problemen är att många poliser på landsbygden inte talar portugisiska och
därför inte kan läsa de lagar och regler som gäller. Mahein arbetar därför bland
annat med informell översättning av relevanta lagar till det lokala språket tetum
och sprider dessa översättningar på landsbygden.
På landets fängelser råder överbeläggning och det är inte ovanligt att upp till tio
fångar hålls i en cell byggd för två till fyra personer. Fram till för ett par år
sedan fanns det inga regler för hur man skulle skilja på män, kvinnor och barn i
landets fängelser. På senare tid har vissa förbättringar skett men detta arbete är
inte färdigt. Frivilligorganisationen Rättvisa för Östtimor rapporterar att det för
närvarande sitter omkring 5 000 frihetsberövade på landets fängelser i väntan
på sina domar. Det stora antalet beror i hög utsträckning på bristande kapacitet
inom domstolsväsendet.
5
4. Dödsstraff
I enlighet med sektion 29 i Östtimors konstitution från 2002 får dödsstraff inte
utdömas.
5. Rätten till frihet och personlig säkerhet
Inga fall av godtyckliga frihetsberövanden eller påtvingade försvinnanden har
rapporterats de senaste åren.
Nyligen infördes en regel i Östtimors strafflagstiftning som ger polisen rätt att
gripa och kvarhålla personer i upp till 72 timmar för mindre trafikbrott såsom
avsaknad av körkort eller registreringsskylt. Detta har fått skarp kritik av
frivilligorganisationer.
Inga begränsningar när det gäller möjligheten att resa utomlands har
rapporterats de senaste åren och östtimorianer kan på ett enkelt sätt skaffa sig
pass.
6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen
Enligt en UNDP-rapport från oktober 2013 är det östtimorianska
domstolsväsendet fortfarande under uppbyggnad. Man kan därmed enligt
UNDP ännu inte tala om ett fullt fungerande rättsväsende, något som bedöms
ta minst tio år till att bygga upp. Till exempel finns det endast 51
östtimorianska domare i landet och dessa är beroende av internationella
domare och experters råd och stöd. UNDP stödjer sådana program, liksom
insatser för utbildning och utveckling inom åklagarväsendet, advokatkåren och
justitieministeriet.
Utanför Dili finns det endast domstolar i fyra av tretton distrikt, vilka därmed
har ett ansvar att täcka övriga distrikt. Detta – i kombination med den
undermåliga infrastrukturen – medför att gemene man i Östtimor väldigt
sällan, om någonsin, kommer i kontakt med en domstol. Detta leder i sin tur
till att majoriteten av östtimorianerna inte har någon erfarenhet av hur en
rättsstat med ett domstolsväsende fungerar, samt till att de flesta brott och
tvister på landsbygden klaras upp med hjälp av traditionella rättssystem inom
respektive by. Av denna anledning är mörkertalet kring antalet oanmälda och
ouppklarade fall av till exempel våld i hemmet eller andra kränkningar av
mänskliga rättigheter mycket stort.
På grund av kapacitetsbrist fungerar systemet med allmänna försvarsadvokater
i princip endast i Dili.
6
Östtimor skapade 2010 en antikorruptionskommission, KAK, som gavs ett
starkt mandat att utreda fall av korruption och ställa misstänkta tjänstemän och
politiker till svars. Kommissionen har enligt UNDP haft ett stort tryck på sig
att leverera resultat, men trots ett starkt ledarskap har kapacitetsbrist begränsat
dess effektivitet. Oberoende frivilligorganisationer rapporterar att korruption
visserligen förekommer inom statsapparaten men att detta inte är landets just
nu mest överhängande problem.
Ett av de största problemen inom rättsväsendet är enligt UNICEF avsaknaden
av en lag som rör ungdomsbrottslighet. Ett sådant lagförslag har länge beretts
men i dagsläget lyder samtliga östtimorianer under en och samma strafflag.
Därmed saknas effektivt skydd och särskilda procedurer för barn och
ungdomar som begår brott. Praxis inom domarkåren är att inte döma barn
under 16 år till fängelse men undantag förekommer.
Enligt internationella organisationer i Dili har Östtimors ombudsman, Provedor
dos Direitos Humanos e Justiça (PDHJ), under 2013 visat tecken på förbättrad och
mer effektiv hantering av anmälningar om kränkningar av mänskliga
rättigheter. PDHJ själv rapporterar att dess största utmaningar är bristen på
juridiskt utbildad personal, bristfälliga kunskaper inom mänskliga rättigheter
och risken för att personal som utbildats går till bättre betalda arbeten inom
övriga statsförvaltningen eller inom det privata näringslivet. PDHJ:s kapacitet
att ta emot anmälningar, utreda dessa och föreslå rekommendationer till
regeringen och myndigheter anses av UNDP ha uppnått en grundnivå. PDHJ
har dock hittills inte klarat av att se till att dess rekommendationer följs.
Frivilligorganisationer har framfört kritik mot PDHJ för bristande oberoende
gentemot den verkställande makten.
Transparency International, TI placerar Östtimor på plats 86 av 142 i indexet för
oberoende rättsväsende. Amnesty har särskilt tagit upp två fall under 2013 där
journalister åtalats för förtal efter att ha avslöjat åklagare som tagit emot mutor.
Yttrandefrihetsnätverket Ifex rapporterar att journalisterna – efter att ha friats
från misstankarna om förtal i domstol – dömts till böter för att ha orsakat de i
artiklarna omskrivna åklagarna ”psykiskt lidande” för den medieuppståndelse
de fått utstå under rättegången. Det östtimorianska journalistförbundets
ordförande reagerade starkt mot domarna och menade att de riskerar att
avskräcka andra journalister i landet från att avslöja korruptionsfall.
Prostitution och kommersiell sexuell exploatering av barn förekommer och
leder inte sällan till människohandel. Det finns uppgifter om att detta sker i
samarbete med eller under beskydd av lokal polis.
7
7. Straffrihet
Östtimor rankas på plats 119 i Transparency International:s korruptionsindex
2013. Amnesty uttryckte 2013 stark kritik mot att straffrihet ännu förelåg
avseende de allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter som utfördes under
den indonesiska ockupationen av Östtimor 1975-1999. Även de personer som
begick våldshandlingar och sexuella övergrepp i samband med krisen 2006 har
i stor utsträckning undgått att ställas inför rätta. Brist på bevis har angivits vara
huvudorsaken till detta men bedömare menar att det i stället rör sig om brist på
politisk vilja.
Det finns uppgifter om att polisen under 2013 använt övervåld, och Amnesty
rapporterar att mekanismerna för att ta emot anmälningar av denna typ av
händelser fortsatt är mycket svaga.
8. Yttrande-, press- och informationsfrihet, inklusive på internet
Östtimors konstitution garanterar yttrande- och informationsfrihet för alla
medborgare i landet. Rapporter från paraplyorganisationen för
frivilligorganisationerna Forum ONG Timor Leste, FONGTIL, och HAK gör
samtidigt gällande att yttrandefriheten i vissa fall begränsas på ett antal olika
sätt.
De östtimorianska medierna är nya och oerfarna. I de flesta fall ges de få
tidningar som finns endast ut i några hundra exemplar, varav de flesta inte når
landsbygden. Nyhetsmedierna är vidare beroende av regeringen för
finansiering. Endast statliga tv-sändningar finns att tillgå i Östtimor och i dessa
sänds framför allt program som presenterar och hyllar regeringens politik. Det
är mycket svårt för opinionsbildande grupper att medverka i olika
debattprogram. Att sända egenproducerat material är svårt eftersom avgifterna
är höga och ansökningsprocessen komplicerad.
Landets radiokanaler är relativt fria och kan sända program som både
debatterar politik och är regeringskritiska. Trots den mycket begränsade
tillgången till internet har bloggandet och informationsutbytet över nätet på
senare år intensifierats och olika grupper diskuterar en bredd av
samhällsaktuella frågor, inklusive till exempel korruption, på portugisiska och
tetum. Såvitt känt förekommer ingen censur eller annan övervakning av
internet.
Enligt den internationella teleunionens statistik placerar sig Östtimor bland de
sista i världen avseende bredbands- och telekommunikationspenetration.
Tillgången till telefoner och internet är framför allt bristfällig på landsbygden
och priserna är höga. Av landets 1,1 miljoner invånare har endast cirka 3 000
fasta telefonlinjer, knappt hälften mobiltelefoner och enbart omkring 1 000
8
internetuppkopplingar (varav hälften bredbandsuppkopplingar).
År 2002 gavs monopollicens till en teleoperatör, Timor Telecom, fram till 2017,
men regeringen ansåg att fri konkurrens skulle gynna befolkningen och
förhandlade 2013 därför om avtalet för att släppa in flera operatörer på
marknaden.
Regeringen har vidare inrättat en oberoende regleringsmyndighet för
teletjänster för att underlätta den fria konkurrensen. Myndigheterna planerar att
införa en universell tjänstepolicy i syfte att ge alla i landet mobiltäckning (90
procent av landet har mobiltäckning i dag) och utöka antalet bredbandsuppkopplingar framför allt i distriktshuvudstäderna. På längre sikt planerar
landet att ansluta sig till en fiberoptisk undervattenskabel antingen via
Indonesien eller via Australien.
I Reportrar utan gränsers index för pressfrihet intar Östtimor plats 90 av 179.
Östtimor planerar att till 2015 lagstifta om informationsfrihet och därmed ge
medborgare rätt till insyn i offentliga handlingar.
9. Mötes- och föreningsfrihet
Mötes- och föreningsfrihet garanteras enligt konstitutionen, med reservation
för att detta ska ske inom lagens ramar. Samtidigt framgår det av lagen om
demonstrationer att sådana inte får anordnas närmare än 100 meter från
offentliga institutioner såsom ministerier, parlamentet, statliga sjukhus och
skolor. Med tanke att huvudstaden Dilis ligger alldeles vid strandkanten måste
därför frivilligorganisationer – om de vill demonstrera framför till exempel
parlamentet – stå en bit ut i havet. Detta menar FONGTIL inskränker kraftigt
på organisationers möjlighet att uttrycka sin åsikt i grupp. Vidare måste alla
demonstrationer anmälas minst fyra arbetsdagar i förväg och hållas på av
polisen anvisad plats, men även i dessa fall händer det att polis skingrar
demonstranterna.
Tre specifika kampsportsgrupper som vuxit fram under
självständighetskampen med indonesiskt militärt stöd förbjöds 2012, eftersom
gruppernas våldsmetoder blivit en allt större börda för samhället.
Fackföreningsrörelser får bildas men är allmänt svaga. Ett viktigt undantag är
den av ILO kritiserade inskränkningen i möjligheten att förhandla
kollektivavtal för hushållsanställda och offentligt anställda. Vidare omfattas inte
dessa två kategorier arbetstagare av lagen om arbetsrätt.
9
10. Religions- och övertygelsefrihet
Religionsfriheten är garanterad i konstitutionen och respekteras generellt.
Samtidigt är det endast katolicism (över 95 procent av östtimorianerna är
katoliker) och traditionella, animistiska religioner som skyddas av
rättsapparaten. Det finns uppgifter om diskriminering av och hotfullt
uppträdande mot protestanter, muslimer och buddister har förekommit bland
annat som en följd av rädsla för påverkan på katolicismen. Enligt HAK har
regeringen inte vidtagit några särskilda åtgärder för att bemöta denna
problematik.
11. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
Alla östtimorianer som fyllt 17 år har rätt att delta i allmänna val. The United
Nations Integrated Mission in Timor-Leste, UNMIT fungerade under tiden 2006 till
2012 som en stabiliseringsstyrka till stöd för Östtimors regering i arbetet med
att föra en landsomfattande politisk dialog, skapa institutioner som skulle
kunna stå på egna ben, stärka demokratin och den politiska dialogen samt bidra
till nationell försoning. Under översyn av UNMIT och ett stort antal andra
internationella aktörer, höll Östtimor sitt tredje parlamentsval som självständig
stat 2012. UNMIT, UNDP, Sida och andra aktörer rapporterade att valet
avlöpte väl och att de nationella valinstitutionerna arbetat transparent och
rättvist. 21 partier deltog i valet varav fyra klarade treprocentsspärren.
Valet till parlamentet och presidentämbetet var landets första politiska val utan
påföljande våldsamheter eller kris. Samtidigt konstaterar UNDP att de
nationella valinstitutionerna i mångt och mycket behövde utförlig tekniskt och
kunskapsmässigt stöd för att klara sitt uppdrag. Utan närvaro av de
internationella aktörerna bedömer UNDP därför att valet hade varit mycket
svårt att genomföra.
En särskild aspekt av valet som oroade FONGTIL och dess
medlemsorganisationer var att vallagen krävde att röstberättigade medborgare
tog sig till sin hemort för att rösta. Detta var på grund av det bristfälliga
vägnätet mycket svårt för ett stort antal röstberättigade, till exempel för alla
universitetsstuderande i huvudstaden. Likaså kunde de tusentals
valobservatörerna från olika frivilligorganisationer inte rösta om de inte
observerade valet i sin hemort. Även frihetsberövade personer och personer
inlagda på sjukhus utanför hemorten kunde inte delta i valet. De två största
politiska partierna ordnade ett större antal fordon för att hjälpa sina väljare att
komma hem till valet. Då dessa fordon i de flesta fall utgjordes av lastbilsflak
var det få kvinnor som drog nytta av möjligheten av rädsla för sexuellt
ofredande på vägen.
10
Enligt FN har Östtimors politiska institutioner nu klarat av uppbyggnaden av
grunderna för daglig drift – dock fortsatt endast med stort internationellt stöd i
form av konsulter, rådgivare och tjänstemän. Parlamentet saknar till exempel
kapacitet att skriva och bereda lagförslag utan stöd av utomstående aktörer och
är i stort behov av att bygga upp den tjänstemannakår som ska kunna utföra
detta arbete i framtiden. Ett annat grundläggande problem är att de av
parlamentet antagna lagarna endast skrivs på portugisiska samtidigt som 70 till
80 procent av parlamentsledamöterna endast talar och läser tetum. Meningarna
går isär bland experter i Östtimor om tetum skulle kunna fungera som
lagstiftningsspråk. Somliga menar att det skulle gå bra eftersom tetum är ett
fullt utvecklat språk, medan andra menar att man då skulle behöva låna in så
mycket från portugisiskan att det är lika bra att behålla dagens system. Överlag
är språkfrågan en stor utmaning för landets utveckling, då ett enhetligt,
nationellt språk saknas. Förutom tetum och portugisiska används i olika
sammanhang även indonesiska och engelska, utöver de 25 lokala språk som
talas i landet.
Mot bakgrund av att nära hälften av Östtimors befolkning är under 19 år och
att man ansåg det av vikt att denna grupps röst skulle höras, instiftades 2010
med stöd av UNICEF ett särskilt ungdomsparlament. Parlamentsledamöterna
väljs på lokal nivå och är mellan 12 och 17 år gamla. Varje valkrets väljer en
pojke och en flicka att representera valkretsen i parlamentet.
Ungdomsparlamentet beslutar om rekommendationer i frågor som rör landets
unga till Östtimors parlament, som formellt erkänner ungdomsparlamentet och
ofta tar till sig rekommendationerna. Ungdomsparlamentet arbetar även med
utbildning och aktiviteter i landets distrikt. De fem ledorden för
ungdomsparlamentet är rättvisa och transparens, oberoende, jämställdhet,
hållbarhet och tillgång till medier.
Inför valet 2012 gjordes vallagen om vilket innebar att samtliga partier på
valsedeln behövde nominera en kvinna på var tredje plats (i stället för en av
fyra i valet före). Detta medförde att kvinnor i dag utgör en tredjedel av
parlamentsledamöterna. En liknande regel infördes samma år för lokalvalen på
bynivå. Efter valet skapades en särskild grupp för jämställdhetsfrågor med
tillhörande sekretariat i parlamentet som har till uppgift att fungera som
institutionellt ramverk för att hjälpa parlamentsledamöter att arbeta för
jämställdhet och granska lagförslag ur ett jämställdhetsperspektiv.
EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER
12. Rätten till arbete och relaterade frågor
En av regeringens största utmaningar är att skapa arbetstillfällen till landets
växande unga befolkning. Som en följd av arbetskraftsinvandringen har Dili
nästan fördubblats i storlek till 300 000 invånare på tio år. Infrastrukturen och
11
bostadssituationen har dock inte utvecklats i samma takt. Myndigheterna har
som mål att utveckla landsbygden och jordbrukssektorn så att de tre fjärdedelar
av landets invånare som bor utanför städerna ska kunna finna arbete lokalt.
Östtimor har ratificerat fyra av Internationella arbetsorganisationens (ILO) åtta
centrala konventioner:
- Förbud mot tvångsarbete (konvention nr 29), 2009, men inte
konvention 105 inom samma område.
- Förbud mot barnarbete (konvention nr 182), 2009, men inte
konvention 138 inom samma område.
- Föreningsfrihet och förhandlingsrätt (konventionerna nr 87 och 98),
2009.
ILO uttalade sig 2012 positivt om Östtimors nya lag mot diskriminering av
fackföreningar. ILO inväntar sedan 2012 svar på kommentarer kring
tillämpningen av delar av följande konventioner:
- Nr 29: avseende fängelsestraff för människosmugglare, rätten för
offentligt anställda och försvarsanställda att säga upp sig samt det
faktum att tvångsarbete inte är förbjudet i Östtimor.
- Nr 87: framför allt avseende vissa arresteringar av
fackföreningsmedlemmar inom hotellsektorn samt avsaknaden av
rätten för hushållsanställda och offentligt anställda att organisera sig i
fackföreningar.
- Nr 98: framför allt avseende möjligheten att förhandla kollektivavtal
samt att lagen om arbetsrätt inte omfattar hushållsanställda och
offentligt anställda.
- Nr 182: framför allt avseende att strafflagen i Östtimor endast ger
skydd för barn under 17 år i fråga om prostitution, barnarbete,
narkotikahandel, tiggeri och farligt arbete (i stället för konventionens
gräns på 18 år) samt att en stor andel av de östtimorianska barnen inte
går i skolan.
Liksom inom övriga delar av samhället utgör språkbarriärer hinder för många
av landets invånare när de ska söka arbete. Alla officiella dokument,
myndigheters handläggning och kommersiell aktivitet sker på portugisiska som
endast talas av en begränsad del av befolkningen.
13. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Östtimors konstitution fastslår alla medborgares grundläggande rätt till
hälsovård samt att regeringen måste ombesörja att ett nationellt
hälsovårdssystem finns som kan erbjuda gratis vård till alla medborgare.
Samtidigt behöver hälsosektorn byggas ut då det endast finns 66 fungerande
offentliga vårdcentraler och de sex sjukhusen inte kan erbjuda specialistvård
inom de flesta områden. Nödvändiga mediciner är också ofta en bristvara. Ett
12
av de allra största problemen är fysisk tillgång till de vårdinrättningar som ändå
finns, eftersom vägnätet i större delen av landet är undermåligt och
transportmedel saknas. Organisationen Rättvisa för Östtimor rapporterar om
fall där kvinnor som fött barn på sjukhus fått gå upp till 50 kilometer med
barnet i famnen för att komma hem till sina byar.
På senare år har en positiv utveckling kunnat skönjas då till exempel nära fyra
femtedelar av landets barn har fått tillgång till sjukvård, andelen undernärda
kvinnor har minskat till under 30 procent och omkring 85 procent av
kvinnorna har tillgång till någon form av mödrahälsovård. Samtidigt är till
exempel andelen kroniskt undernärda barn i landet fortfarande hög. En
tredjedel av alla barn under fem år och en tredjedel av landets kvinnor lider av
blodbrist.
Nära hälften av Östtimors befolkning är under 19 år. Det beror dels på höga
födelsetal (nästan 6 barn per kvinna), dels på att medellivslängden är endast 63
år. De framsteg som trots allt skett, har bland annat möjliggjorts av
läkarutbildningar i utländsk, främst kubansk, regi och det stöd som nära 200
kubanska läkare som tjänstgjort i landet kunnat ge under det senaste årtiondet.
Regeringens plan är att kontinuerligt bygga ut och förbättra hälsosektorn, bland
annat genom att se till att varje ort med 1 500 eller fler invånare ska ha minst
en läkare, två sjuksköterskor och två barnmorskor. Dessutom ska 90 procent
av alla barn vaccineras mot polio, mässling, tuberkulos, difteri och hepatit B
senast 2015 – med målet att samtliga barn ska vaccineras längre fram i tiden.
För närvarande går omkring tre procent av statens totala budget till
hälsosektorn. Andelen har sjunkit kontinuerligt sedan självständigheten 2002
då motsvarande siffra var 40 procent. Även om statsbudgeten under samma
period ökat från omkring 50 miljoner dollar till 1,7 miljarder dollar har
summan som avsatts till sjukvården i princip legat på samma nivå i ett årtionde
på grund av andra prioriteringar såsom infrastrukturinvesteringar. Samtidigt har
enligt Världshälsoorganisationen, WHO, andelen av utgifterna inom
hälsosektorn som utgörs av externa källor stadigt legat på 50 procent.
14. Rätten till utbildning
Regeringen har som mål att inom det närmaste årtiondet se till att alla barn och
ungdomar i landet får möjlighet till likvärdig utbildning. En utmaning som
landet står inför är att antalet barn som börjat grundskolan ökat de senaste fem
åren och att platserna längre upp i skolåldern inte räcker till om inte ytterligare
resurser tillförs. Vidare förstördes större delen av de fysiska
utbildningsinstitutionerna vid krisen 1999 och endast delar av dessa har kunnat
återuppbyggas.
I dagsläget är det endast 11 procent av alla barn mellan tre och fem år som går
13
i förskola och endast hälften av landets sexåringar börjar grundskolans första
klass (omkring ytterligare 20 procent börjar första klass något eller några år
senare). Mer än 70 procent av landets elever går inte klart grundskolan utan
hoppar av i förtid och i snitt går östtimorianer 4,4 år i skolan.
En stor utmaning är bristen på lärare då endast en fjärdedel av landets lärare
har de kvalifikationer som krävs enligt lag för att egentligen få undervisa.
FN:s kommitté för konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av
kvinnor har särskilt påpekat brister i Östtimors lagstiftning och åtgärder i fråga
om lika rättigheter för flickor och pojkar att gå i skola och utbilda sig på alla
nivåer. Östtimor har ännu inte svarat på kritiken samtidigt som landets plan för
utvecklingen av utbildningsväsendet tydligt fastställer att målet är att öka
andelen kvinnor i utbildning och att social integration ska gälla alla – något
som är särskilt utmanande då man i Östtimor talar ett stort antal språk och
barn på vissa delar av landsbygden därför inte kan ta till sig undervisningen.
Regeringens ambition är att åtminstone hälften av landets barn (både pojkar
och flickor) ska gå i förskola 2015 och att 93 procent av barnen ska ha tillgång
till adekvat grundskoleutbildning, något som beräknas påverka andelen läs- och
skrivkunniga avsevärt. I dagsläget är 60 procent av alla över 15 år läs- och
skrivkunniga.
Ett grundläggande problem är att det officiella undervisningsspråket
portugisiska inte talas av många barn eller lärare samt avsaknaden av bra
skolböcker på språket tetum. Flertalet nationella texter och dokument om
mänskliga rättigheter är också publicerade endast på portugisiska, vilket gör det
svårt för en stor del av befolkningen att ta till sig dessa. Ett annat problem är
det undermåliga vägnätet och avsaknad av till exempel skolbussar som skulle
kunna underlätta tillgängligheten.
15. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Östtimor intar plats 134 av 187 i UNDP:s Human Development Index.
Utvecklingen har sedan 2010 varit stadigt positiv men landet ligger lägre än
snittet för regionen.
Omkring tre fjärdedelar av landets 1,1 miljoner invånare bor på landsbygden
och det är denna grupp regeringen identifierat som mest sårbar med högst
andel undernärda och med sämst tillgång till rent vatten. I genomsnitt saknar
denna grupp de livsnödvändiga basvarorna ris och majs under nästan en
fjärdedel av året i förhållande till befolkningen i städerna som saknar dem två
månader per år. I princip hela den östtimorianska landsbygdsbefolkningen
lever under fattigdomsgränsen. Flertalet ägnar sig åt självhushållande jordbruk.
Regeringen har som mål att utveckla landets jordbruk genom att hjälpa
14
landsbygden och att skapa förutsättningar för hållbarhet och om möjligt
diversifiering till andra sysselsättningsområden. Särskilt fokus kommer att
läggas på barns och kvinnors behov.
Enligt officiell statistik är omkring 45 procent av Östtimors barn underviktiga
och 58 procent av landets barn lider av tillväxtsjukdomar på grund av
undernäring.
De två främsta orsakerna till spädbarns- och barnadödligheten i Östtimor är
lunginflammation och diarré, båda enligt myndigheterna främst orsakade av
den bristfälliga tillgången på rent vatten. Endast två tredjedelar av landets
befolkning har tillgång till någon form av rent vatten såsom fjärrvatten, isolerad
egen brunn eller pump eller flaskvatten. På landsbygden har endast fyra
procent av befolkningen tillgång till helt säkert vatten. Mindre än hälften av
landets befolkning har tillgång till torr- eller vattentoalettRegeringens mål är att
bygga ut avloppssystemet i landet med start i Dili samt vattenledningarna först
i storstäderna, men senare även på landsbygden.
Möjligheten att äga mark på Östtimors landsbygd regleras i dagsläget i stora
delar genom sedvanerätt. Ett lagförslag om modernisering av äganderätten har
i flera år legat på parlamentets bord men ännu har politisk vilja saknats för att
anta detta. Lagen skulle bland annat innebära att marken som brukas av
familjerna i självförsörjningsjordbruk antingen hamnar i statlig eller i privat
ägo, vilket kan komma att innebära arrendeavgifter eller i värsta fall vräkning.
Flera frivilligorganisationer beskriver situationen som en tickande bomb av
konflikter om markrätter om lagförslaget går igenom.
Föräldrar ser sig i vissa fall tvungna att låta en eller flera döttrar prostituera sig
för att kunna försörja den i övrigt mycket fattiga familjen.
SÄRSKILDA KOMMENTARER AVSEENDE GRUPPER SOM OFTA
RISKERAR DISKRIMINERING RÖRANDE DE MÄNSKLIGA
RÄTTIGHETERNA
16. Kvinnors åtnjutande av mänskliga rättigheter
Östtimors konstitution fastslår att män och kvinnor ska behandlas lika i alla
sammanhang och att ingen får diskrimineras på grundval av kön. Samtidigt
medger regeringen att de traditionella könsrollerna är starka i landet och att
bland annat nivån på vuxna kvinnors läs- och skrivkunnighet är betydligt lägre
än männens. 32 procent av kvinnorna är inte läs- och skrivkunniga jämfört
med 21 procent av männen.
FN:s kommitté för avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor har
15
särskilt påpekat att det brister i Östtimors lagstiftning och åtgärder när det
gäller flickors och pojkars lika rättigheter att gå i skolan och att utbilda sig på
alla nivåer. Östtimor har ännu inte svarat på kritiken. I FN:s råd för mänskliga
rättigheters UPR-granskning 2011 godtog inte Östtimor den rekommendation
som innebar att landet skulle upphäva de delar av sin lagstiftning som verkade
diskriminerande mot kvinnor, inklusive kvinnors ägande- och arvsrätt samt
deras juridiska kapacitet.
Nästan 42 procent av alla dödsfall bland kvinnor mellan 25 och 49 år kopplas
till graviditet eller förlossning. Mödradödligheten är bland de högsta i Asien.
Statistik gör gällande att 40 procent av landets kvinnor utsatts för våld i
hemmet det senaste året. Den lag mot våld i hemmet som antogs 2011 innebär
att våld mot kvinnor i hemmet likställs med våld mot staten. Per automatik blir
därför – om ett sådant fall anmäls – staten en part i målet och en allmän
åklagare utses för att driva detta. I dagsläget har dock endast ett fåtal domar
meddelats i denna typ av ärenden då mycket få anmälningar görs.
En särskild statssekreterare ansvarar inom regeringen för samordning av
jämställdhetsfrågor och enligt regeringsbeslut har ett tiotal ministerier utsett
personer som ska leda arbetet med jämställdhet inom det egna ministeriet och
som vem som helst kan vända sig till vid frågor eller klagomål avseende
diskriminering på grundval av kön.
Det finns för de senaste tre åren inga uppgifter om Östtimors placering i FN:s
Gender Inequality Index.
17. Barnets rättigheter
ILO uttryckte 2012 oro över att den östtimorianska lagstiftning som stärker
minderårigas skydd mot prostitution, droghandel, tiggeri, barnarbete och farligt
arbete endast omfattar barn under 17 år – och inte 18 år som ILO:s
konventioner stipulerar. Vidare har ILO uttryckt oro över att regeringen inte
redovisat tillräckligt hur barns rätt till utbildning ska tillvaratas eller vilka
åtgärder som vidtagits för att hjälpa barn att lämna de värsta formerna av
barnarbete samt hjälpa den särskilt utsatta gruppen gatubarn.
Enligt FN:s barnrättskommitté, CRC, har Östtimors närtidshistoria och den
därigenom förstörda infrastrukturen, förvaltningskapaciteten och försvagade
kapaciteten att övervaka efterlevnaden av gällande lagar, sammantaget medfört
stora utmaningar för landets möjligheter att genomföra rättigheterna i
barnkonventionen. Det framhöll kommittén i kommentarerna till Östtimors
senaste rapportering (2008) till CRC. Kommittén gav Östtimor 93
rekommendationer, däribland att utveckla ett lagbundet ramverk för
fullständigt genomförande av konventionen och att utarbeta en nationell
16
handlingsplan för skydd av barnets rättigheter. Kommittén rekommenderade
också Östtimor att skapa bättre samordning mellan olika institutioner och att
ombudsmannen PDHJ borde ges ett särskilt mandat när det gäller bevakningen
av barns rättigheter.
Samtidigt har bland annat Rädda Barnen konstaterat att stora utmaningar
återstår när det gäller framför allt barns hälsa, utbildning och skydd mot våld.
Organisationen anser att en stor del av landets barn saknar tillgång till adekvat
hälsovård och rent vatten. Vidare ska regeringen inte ha gjort tillräckligt för att
barn ska gå färdigt grundskolan och avhoppen är särskilt många bland barn på
landsbygden, flickor, barn med funktionsnedsättning och icke-tetum-språkiga
barn. Barnaga är vanligt förekommande i både hemmet och även i skolan trots
att utbildningsministeriet uttryckt en tydlig nolltolerans mot detta.
En av de mest betydande utmaningarna avseende barns rättigheter är att 45
procent av Östtimors barn lider av kronisk undervikt och att 58 procent av
landets barn har tillväxtsjukdomar. UNDP:s rapport gör gällande att detta
framför allt är en fråga om fördelning av samhällsresurser och att regeringens
fokus på infrastrukturutveckling i syfte att driva landet till medelinkomststatus
leder bort resurser från denna mycket sårbara grupp i samhället. Landets
undernärda barn bedöms också få det allt svårare eftersom tillväxten inom
jordbrukssektorn avtagit på senare tid samt om den planerade lagen om
markrättigheter antas av parlamentet.
18. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och
religiösa minoriteter samt urfolk
Det finns inga rapporter om att specifika minoriteters mänskliga rättigheter
skulle vara särskilt utsatta i Östtimor.
19. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet
Den östtimorianska konstitutionen innehåller inget förbud mot diskriminering
på grundval av sexuell läggning eller könsidentitet. Sexuella relationer mellan
personer av samma kön är visserligen inte olagliga men samtidigt har både den
starka katolska kyrkan och invanda mönster enligt rapporter bidragit till att
hbt-personer utsätts för diskriminering.
20. Flyktingars rättigheter
I Östtimor har endast en handfull flyktingar registrerats av FN:s
flyktingkommissarie (UNHCR) som bedömer att det inte heller i realiteten
finns många fler i landet. Samtidigt saknas lagstiftning om flyktingars
rättigheter och det finns för närvarande inga planer på att stifta sådan lag.
Under året fick regeringen kritik för att man återsände 95 båtflyktingar till
17
Indonesien. Flyktingarna menade att man inte fick möjlighet att ansöka om
flyktingstatus, medan regeringen hävdar att flyktingarna inte uttryckte någon
sådan önskan.
21. Rättigheter för personer med funktionsnedsättning
I den senaste nationella statistiska mätningen 2010 hade knappt fem procent av
Östtimors befolkning någon form av funktionsnedsättning. Denna siffra
bedöms av olika frivilligorganisationer som orimligt låg och det påstås att
mörkertalet är stort. Den kanske mest tillförlitliga statistiska uppgiften
avseende personer med funktionsnedsättning är att omkring 70 procent av
denna grupp aldrig har gått i skolan och därmed inte heller kan läsa eller skriva.
De största begränsningarna för personer med funktionsnedsättning utgörs av
fysiska hinder (en i samhället i stort allmän brist på ramper, hissar och så
vidare) som på grund av landets ekonomi ännu inte kunnat åtgärdas.
Frivilligorganisationer rapporterar att det varken i lag eller på andra sätt
förekommer uttrycklig diskriminering av personer med funktionsnedsättning.
Okunskapen om hur denna grupp människor bäst kan få hjälp av familjen och
samhället är däremot utbredd.
Handicap International genomför i samarbete med utbildningsministeriet under
perioden 2013–2015 ett av Tyskland finansierat pilotprojekt i tre distrikt i syfte
att ge barn med funktionsnedsättning bättre tillgång till utbildning. Detta görs
dels genom utbildning av barnens familjer som i många fall inte känner till att
även denna grupp barn har rätt till och möjlighet att få utbildning, dels genom
utbildning av lärare så att de bättre kan tillgodose barnens särskilda behov.
Utmaningen efter projekttiden är att utbildningsministeriets enhet som
ansvarar för denna typ av frågor endast består av fyra personer och inte har
någon budget för insatser i skolor.
I samarbete med flera internationella organisationer togs det under 2013 fram
en nationell handlingsplan för personer med funktionsnedsättning som ska
gälla 2014–2018. En lag som särskilt ska hjälpa personer med
funktionsnedsättning att integreras i samhället är under framtagande och
regeringen planerar att skapa ett nationellt råd för frågor som rör
funktionsnedsättningar. När detta är på plats är regeringens uttalade mål att
under 2014 underteckna och i ett senare skede ratificera CRPD.
Som en förberedelse för detta har regeringen tillsammans med representanter
för civilsamhället under 2013 identifierat tio ministerier som ska införa
handlingsplaner för personer med funktionsnedsättningar i sina ordinarie
planer. Till stöd för detta har en arbetsgrupp bestående av 15
frivilligorganisationer skapats och ett sekretariat stödjer deras arbete.
Regeringen bedöms av frivilligorganisationer – i mån av resurser – vara öppen
18
för att ge personer med funktionsnedsättning det stöd som behövs men vägen
till detta mål är ännu lång. Till exempel finns nästan ingen tillgång på
hjälpmedel (det finns bland annat nästan inga hörselhjälpmedel i landet) och
endast två teckenspråkstolkar finns att tillgå nationellt.
En särskilt utsatt grupp är kvinnor med funktionsnedsättning då de i högre
utsträckning än män med funktionsnedsättning utsätts för sexuellt eller annat
våld i hemmet och i samhället.
ÖVRIGT
22. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter
FONGTIL samlar 369 frivilligorganisationer och rapporterar att oberoende
frivilligorganisationer i stor omfattning kan verka fritt i Östtimor samtidigt som
bemötandet av dessa skiljer sig åt mellan olika ministerier och myndigheter.
Regeringen har en särskild fond ur vilken frivilligorganisationer kan söka
pengar för daglig verksamhet och särskilda projekt. FONGTIL:s observation
är dock att medel sällan betalas ut för projekt som syftar till att påverka vissa
för regeringen viktiga politiska frågor.
23. Internationella och svenska insatser på området mänskliga
rättigheter
UNDP har arbetat i landet sedan självständigheten och har – bland annat med
stöd från andra samarbetspartner – drivit projekt inom ett stort antal områden
som rör mänskliga rättigheter, däribland utveckling av politiska institutioner,
rättsväsendet, miljöfrågor och hälsovård. FN arbetar samtidigt med att ta fram
nästkommande program för Östtimor som ska gälla perioden 2015-2019.
EU stödjer ett antal projekt i Östtimor som syftar till att bygga uppstatens
institutioner och landsbygdsutveckling, framför allt när det gäller vägnätet i
samarbete med ILO. Projekten för institutionsbyggande fokuserar på
kapacitetshöjande insatser i parlamentets lagstiftningsprocess i samarbete med
UNDP, utbyggnad av en brottsrotel inom polisen samt framtagande av en
uppförandekod för landets journalistkår.
Sveriges utvecklingssamarbete med Östtimor, som fasades ut 2013,
koncentrerades de sista åren på områdena demokrati, mänskliga rättigheter,
jämställdhet och utbildning. Länder som fortsatt har utvecklingssamarbete är
bland annat Australien, Frankrike, Portugal, Spanien och Tyskland.
