Utrikesdepartementet Denna rapport är en sammanställning grundad på Utrikesdepartementets bedömningar vid årsskiftet 2013/2014. Rapporten kan inte ge en fullständig bild av läget för de mänskliga rättigheterna i landet. Information bör också sökas från andra källor. Mänskliga rättigheter i Östtimor 2013 ALLMÄNT 1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna Stora utmaningar kvarstår för regeringen när det gäller att leva upp till landets internationella åtaganden avseende de mänskliga rättigheterna. Under år 2013 påpekade flera av FN:s kommittéer för de internationella konventionerna om mänskliga rättigheter att landet måste göra mer för att skydda den fattiga befolkningen på landsbygden och övriga utsatta grupper, bland annat kvinnor, flickor och barn. Fattigdomen är utbredd i Östtimor och stora befolkningsgrupper har dålig tillgång till mat, vatten, hälsovård, utbildning och arbete. Flickor och kvinnor är ofta utsatta för diskriminerande lagstiftning eller behandling från förskoleåldern till arbetsför ålder. Våld mot kvinnor i hemmet är ett vanligt problem. Barnen (nära hälften av befolkningen är under 19 år) är i mycket hög omfattning undernärda och går i genomsnitt i skolan endast 4,4 år innan de förväntas börja arbeta. När Östtimors självständighet efter många års kamp återvanns 2002 låg landets institutioner och samhällsstruktur i spillror. Med stöd av FN, EU och ett stort antal bilaterala utvecklingspartner har Östtimor sedan 2002 kommit en bit på väg i återuppbyggnaden. Många av Östtimors offentliga institutioner är så bristfälliga att det bedöms ta minst ett årtionde till innan landet uppnår den standard det själv satt som mål och som följer av dess internationella åtaganden. Rättssystemet, ombudsmannainstitutionen och statsförvaltningen i allmänhet lider av kapacitetsbrist. De flesta brott varken anmäls eller utreds, trots ett relativt oberoende rättsväsende. Flertalet av de anmälda kränkningarna av mänskliga rättigheter involverar poliser som använder övervåld – men mörkertalet är stort. 2 Mötes- och demonstrationsfriheten samt möjligheten att utnyttja yttrandefriheten begränsas av lagstiftning och resursbrist. Frivilligorganisationer kan med relativ frihet verka i landet. FN:s utvecklingsprogram UNDP.s bedömning är att Östtimor, trots sina utmaningar, gjort vissa framsteg de senaste åren, framför allt när det gäller utbildningen av polis och försvarsmakt samt när det gäller förrättning av parlaments- och presidentval. I Östtimors strategiska utvecklingsplan för 2011–2030 ingår som en grundstomme att nå FN:s millenniemål 2015. I ett land där regeringsbyggnader och institutioner fortfarande är under fysisk och personell uppbyggnad har myndigheterna ännu inte lyckats fokusera på mänskliga rättigheter i den grad som de nationella planerna slår fast. 2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommitté Östtimor har ratificerat följande centrala konventioner om mänskliga rättigheter: - - - - - - Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International Covenant on Civil and Political Rights, ICCPR, samt det fakultativa protokollet om avskaffandet av dödsstraffet, 2003, men inte det fakultativa protokollet om enskild klagorätt. Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights, ICESCR, 2003, samt undertecknat det fakultativa protokollet om enskild klagorätt, 2009. Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering, Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination, CERD, 2003. Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination Against Women, CEDAW, samt det fakultativa protokollet om enskild klagorätt, 2003. Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, Convention Against Torture and Other Cruel, Inhuman or Degrading Treatment or Punishment, CAT, 2003, samt undertecknat det fakultativa protokollet om förebyggande av tortyr, 2005. Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child, CRC, 2003, samt de två tillhörande protokollen om indragning av barn i väpnade konflikter, 2004, respektive om handel med barn och 3 - - barnpornografi, 2003. Konventionen angående flyktingars rättsliga ställning, Convention Relating to the Status of Refugees, 2003, men med reservation mot artikel 16.2 och 20–24, medförande att flyktingar inte ges tillträde till domstolar, ransonering, bostäder, utbildning, välfärdsstöd eller arbetsförutsättningar på samma villkor som landets egna medborgare, samt det tillhörande protokollet från 1967, 2003, men med noteringen att landet reserverat sig mot artiklarna i konventionen enligt ovan. Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, International Criminal Court, ICC, 2002. Vad gäller Östtimors åtaganden att rapportera till FN-systemets konventionskommittéer låg landet 2012 nästan ett år efter med uppföljningen av kritik som landet delgivits av CEDAW-kommittén rörande 1) lika rättigheter för flickor och pojkar avseende tillgång till utbildning samt 2) övervinnande av traditionella attityder som hindrar flickor från att fullfölja sin utbildning i alla åldrar. I mars 2013 drog kommittén slutsatsen att Östtimor rapporterat tillfredsställande avseende punkt 1 men konstaterade fortsatta brister avseende punkt 2. Östtimor ligger vidare efter med rapporteringen avseende ICCPR, CERD och CAT sedan 2004 samt ICESCR sedan 2005. Östtimor genomgick 2011 FN:s råd för mänskliga rättigheters universella granskning av respekten för mänskliga rättigheter, Universal Periodic Review, UPR. Östtimor erhöll 125 rekommendationer, godtog 88 av dessa och skulle återrapportera till FN:s råd för mänskliga rättigheter avseende 36 rekommendationer. Östtimor godtog inte den rekommendation som innebar att landet skulle upphäva de delar av lagstiftningen som diskriminar kvinnor i fråga om deras ägande- och arvsrätt samt rättskapacitet och rättslig handlingsförmåga. Under 2011 besökte FN:s arbetsgrupp för påtvingade försvinnanden (WGEID) Östtimor för att studera hur landet hanterar tidigare fall av försvinnanden och hur arbetet fortgår för att klara upp dessa. Enligt bland annat Röda Korset rör det sig i dagsläget om ett tusental fall. Arbetsgruppen konstaterade att Östtimor hade vidtagit ett stort antal åtgärder för att klara upp försvinnandena men att kapacitetsbrist gjorde att mycket arbete ännu återstod. Under 2011 besökte även FN:s särskilda rapportör om extrem fattigdom landet. Denne konstaterade att landet under sin tio år långa självständighet kommit en bit på vägen i fråga om grundläggande levnadsstandard, men underströk samtidigt att den utbredda fattigdomen, undernäringen och arbetslösheten innebar fortsatt stora utmaningar. 4 MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER 3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr Under den indonesiska ockupationen 1975–1999 och framför allt under den eskalerade konflikten 1999 utsattes nära 19 000 östtimorianer för påtvingade försvinnanden (och i vissa fall avrättningar), framför allt till Indonesien. Indonesiens och Östtimors regeringar tillsatte 2005 en kommission med uppdrag att söka sanningen bakom dessa försvinnanden och att arbeta för försoning och stärkande av vänskapsbanden mellan de båda länderna. I juli 2008 publicerade kommissionen sin slutrapport i vilken den drog slutsatsen att Indonesien bar ansvaret för de kränkningar av mänskliga rättigheter som begåtts samt gav de båda regeringarna ett antal rekommendationer, i syfte att i samarbete gå till botten med varje enskilt fall och skapa ett program för att stödja de efterlevande till de försvunna. I juli 2013 riktade Amnesty International i samarbete med människorättsorganisationer i Östtimor (Östtimors nationella allians för en internationell tribunal, ANTI) och Indonesien (Kommissionen för de försvunna och för våldsbrottsoffer, KontraS) stark kritik mot regeringarna för att ännu inte ha tillmötesgått kommissionens rekommendationer. Största andelen av de kränkningar av mänskliga rättigheter som anmäls rör övervåld av polis och säkerhetsstyrkor. Enligt internationella organisationer på plats är mörkertalet stort. Detta bedöms bero på såväl bristande kunskaper hos befolkningen om sina rättigheter som – framför allt på landsbygden - avstånd och problem med att rent praktiskt anmäla brott. Vidare finns anledning att tro att många av de fall som faktiskt anmäls inte utreds. Frivilligorganisationen Fundasaun Mahein (Mahein) rapporterar vidare att ett av de grundläggande problemen är att många poliser på landsbygden inte talar portugisiska och därför inte kan läsa de lagar och regler som gäller. Mahein arbetar därför bland annat med informell översättning av relevanta lagar till det lokala språket tetum och sprider dessa översättningar på landsbygden. På landets fängelser råder överbeläggning och det är inte ovanligt att upp till tio fångar hålls i en cell byggd för två till fyra personer. Fram till för ett par år sedan fanns det inga regler för hur man skulle skilja på män, kvinnor och barn i landets fängelser. På senare tid har vissa förbättringar skett men detta arbete är inte färdigt. Frivilligorganisationen Rättvisa för Östtimor rapporterar att det för närvarande sitter omkring 5 000 frihetsberövade på landets fängelser i väntan på sina domar. Det stora antalet beror i hög utsträckning på bristande kapacitet inom domstolsväsendet. 5 4. Dödsstraff I enlighet med sektion 29 i Östtimors konstitution från 2002 får dödsstraff inte utdömas. 5. Rätten till frihet och personlig säkerhet Inga fall av godtyckliga frihetsberövanden eller påtvingade försvinnanden har rapporterats de senaste åren. Nyligen infördes en regel i Östtimors strafflagstiftning som ger polisen rätt att gripa och kvarhålla personer i upp till 72 timmar för mindre trafikbrott såsom avsaknad av körkort eller registreringsskylt. Detta har fått skarp kritik av frivilligorganisationer. Inga begränsningar när det gäller möjligheten att resa utomlands har rapporterats de senaste åren och östtimorianer kan på ett enkelt sätt skaffa sig pass. 6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen Enligt en UNDP-rapport från oktober 2013 är det östtimorianska domstolsväsendet fortfarande under uppbyggnad. Man kan därmed enligt UNDP ännu inte tala om ett fullt fungerande rättsväsende, något som bedöms ta minst tio år till att bygga upp. Till exempel finns det endast 51 östtimorianska domare i landet och dessa är beroende av internationella domare och experters råd och stöd. UNDP stödjer sådana program, liksom insatser för utbildning och utveckling inom åklagarväsendet, advokatkåren och justitieministeriet. Utanför Dili finns det endast domstolar i fyra av tretton distrikt, vilka därmed har ett ansvar att täcka övriga distrikt. Detta – i kombination med den undermåliga infrastrukturen – medför att gemene man i Östtimor väldigt sällan, om någonsin, kommer i kontakt med en domstol. Detta leder i sin tur till att majoriteten av östtimorianerna inte har någon erfarenhet av hur en rättsstat med ett domstolsväsende fungerar, samt till att de flesta brott och tvister på landsbygden klaras upp med hjälp av traditionella rättssystem inom respektive by. Av denna anledning är mörkertalet kring antalet oanmälda och ouppklarade fall av till exempel våld i hemmet eller andra kränkningar av mänskliga rättigheter mycket stort. På grund av kapacitetsbrist fungerar systemet med allmänna försvarsadvokater i princip endast i Dili. 6 Östtimor skapade 2010 en antikorruptionskommission, KAK, som gavs ett starkt mandat att utreda fall av korruption och ställa misstänkta tjänstemän och politiker till svars. Kommissionen har enligt UNDP haft ett stort tryck på sig att leverera resultat, men trots ett starkt ledarskap har kapacitetsbrist begränsat dess effektivitet. Oberoende frivilligorganisationer rapporterar att korruption visserligen förekommer inom statsapparaten men att detta inte är landets just nu mest överhängande problem. Ett av de största problemen inom rättsväsendet är enligt UNICEF avsaknaden av en lag som rör ungdomsbrottslighet. Ett sådant lagförslag har länge beretts men i dagsläget lyder samtliga östtimorianer under en och samma strafflag. Därmed saknas effektivt skydd och särskilda procedurer för barn och ungdomar som begår brott. Praxis inom domarkåren är att inte döma barn under 16 år till fängelse men undantag förekommer. Enligt internationella organisationer i Dili har Östtimors ombudsman, Provedor dos Direitos Humanos e Justiça (PDHJ), under 2013 visat tecken på förbättrad och mer effektiv hantering av anmälningar om kränkningar av mänskliga rättigheter. PDHJ själv rapporterar att dess största utmaningar är bristen på juridiskt utbildad personal, bristfälliga kunskaper inom mänskliga rättigheter och risken för att personal som utbildats går till bättre betalda arbeten inom övriga statsförvaltningen eller inom det privata näringslivet. PDHJ:s kapacitet att ta emot anmälningar, utreda dessa och föreslå rekommendationer till regeringen och myndigheter anses av UNDP ha uppnått en grundnivå. PDHJ har dock hittills inte klarat av att se till att dess rekommendationer följs. Frivilligorganisationer har framfört kritik mot PDHJ för bristande oberoende gentemot den verkställande makten. Transparency International, TI placerar Östtimor på plats 86 av 142 i indexet för oberoende rättsväsende. Amnesty har särskilt tagit upp två fall under 2013 där journalister åtalats för förtal efter att ha avslöjat åklagare som tagit emot mutor. Yttrandefrihetsnätverket Ifex rapporterar att journalisterna – efter att ha friats från misstankarna om förtal i domstol – dömts till böter för att ha orsakat de i artiklarna omskrivna åklagarna ”psykiskt lidande” för den medieuppståndelse de fått utstå under rättegången. Det östtimorianska journalistförbundets ordförande reagerade starkt mot domarna och menade att de riskerar att avskräcka andra journalister i landet från att avslöja korruptionsfall. Prostitution och kommersiell sexuell exploatering av barn förekommer och leder inte sällan till människohandel. Det finns uppgifter om att detta sker i samarbete med eller under beskydd av lokal polis. 7 7. Straffrihet Östtimor rankas på plats 119 i Transparency International:s korruptionsindex 2013. Amnesty uttryckte 2013 stark kritik mot att straffrihet ännu förelåg avseende de allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter som utfördes under den indonesiska ockupationen av Östtimor 1975-1999. Även de personer som begick våldshandlingar och sexuella övergrepp i samband med krisen 2006 har i stor utsträckning undgått att ställas inför rätta. Brist på bevis har angivits vara huvudorsaken till detta men bedömare menar att det i stället rör sig om brist på politisk vilja. Det finns uppgifter om att polisen under 2013 använt övervåld, och Amnesty rapporterar att mekanismerna för att ta emot anmälningar av denna typ av händelser fortsatt är mycket svaga. 8. Yttrande-, press- och informationsfrihet, inklusive på internet Östtimors konstitution garanterar yttrande- och informationsfrihet för alla medborgare i landet. Rapporter från paraplyorganisationen för frivilligorganisationerna Forum ONG Timor Leste, FONGTIL, och HAK gör samtidigt gällande att yttrandefriheten i vissa fall begränsas på ett antal olika sätt. De östtimorianska medierna är nya och oerfarna. I de flesta fall ges de få tidningar som finns endast ut i några hundra exemplar, varav de flesta inte når landsbygden. Nyhetsmedierna är vidare beroende av regeringen för finansiering. Endast statliga tv-sändningar finns att tillgå i Östtimor och i dessa sänds framför allt program som presenterar och hyllar regeringens politik. Det är mycket svårt för opinionsbildande grupper att medverka i olika debattprogram. Att sända egenproducerat material är svårt eftersom avgifterna är höga och ansökningsprocessen komplicerad. Landets radiokanaler är relativt fria och kan sända program som både debatterar politik och är regeringskritiska. Trots den mycket begränsade tillgången till internet har bloggandet och informationsutbytet över nätet på senare år intensifierats och olika grupper diskuterar en bredd av samhällsaktuella frågor, inklusive till exempel korruption, på portugisiska och tetum. Såvitt känt förekommer ingen censur eller annan övervakning av internet. Enligt den internationella teleunionens statistik placerar sig Östtimor bland de sista i världen avseende bredbands- och telekommunikationspenetration. Tillgången till telefoner och internet är framför allt bristfällig på landsbygden och priserna är höga. Av landets 1,1 miljoner invånare har endast cirka 3 000 fasta telefonlinjer, knappt hälften mobiltelefoner och enbart omkring 1 000 8 internetuppkopplingar (varav hälften bredbandsuppkopplingar). År 2002 gavs monopollicens till en teleoperatör, Timor Telecom, fram till 2017, men regeringen ansåg att fri konkurrens skulle gynna befolkningen och förhandlade 2013 därför om avtalet för att släppa in flera operatörer på marknaden. Regeringen har vidare inrättat en oberoende regleringsmyndighet för teletjänster för att underlätta den fria konkurrensen. Myndigheterna planerar att införa en universell tjänstepolicy i syfte att ge alla i landet mobiltäckning (90 procent av landet har mobiltäckning i dag) och utöka antalet bredbandsuppkopplingar framför allt i distriktshuvudstäderna. På längre sikt planerar landet att ansluta sig till en fiberoptisk undervattenskabel antingen via Indonesien eller via Australien. I Reportrar utan gränsers index för pressfrihet intar Östtimor plats 90 av 179. Östtimor planerar att till 2015 lagstifta om informationsfrihet och därmed ge medborgare rätt till insyn i offentliga handlingar. 9. Mötes- och föreningsfrihet Mötes- och föreningsfrihet garanteras enligt konstitutionen, med reservation för att detta ska ske inom lagens ramar. Samtidigt framgår det av lagen om demonstrationer att sådana inte får anordnas närmare än 100 meter från offentliga institutioner såsom ministerier, parlamentet, statliga sjukhus och skolor. Med tanke att huvudstaden Dilis ligger alldeles vid strandkanten måste därför frivilligorganisationer – om de vill demonstrera framför till exempel parlamentet – stå en bit ut i havet. Detta menar FONGTIL inskränker kraftigt på organisationers möjlighet att uttrycka sin åsikt i grupp. Vidare måste alla demonstrationer anmälas minst fyra arbetsdagar i förväg och hållas på av polisen anvisad plats, men även i dessa fall händer det att polis skingrar demonstranterna. Tre specifika kampsportsgrupper som vuxit fram under självständighetskampen med indonesiskt militärt stöd förbjöds 2012, eftersom gruppernas våldsmetoder blivit en allt större börda för samhället. Fackföreningsrörelser får bildas men är allmänt svaga. Ett viktigt undantag är den av ILO kritiserade inskränkningen i möjligheten att förhandla kollektivavtal för hushållsanställda och offentligt anställda. Vidare omfattas inte dessa två kategorier arbetstagare av lagen om arbetsrätt. 9 10. Religions- och övertygelsefrihet Religionsfriheten är garanterad i konstitutionen och respekteras generellt. Samtidigt är det endast katolicism (över 95 procent av östtimorianerna är katoliker) och traditionella, animistiska religioner som skyddas av rättsapparaten. Det finns uppgifter om diskriminering av och hotfullt uppträdande mot protestanter, muslimer och buddister har förekommit bland annat som en följd av rädsla för påverkan på katolicismen. Enligt HAK har regeringen inte vidtagit några särskilda åtgärder för att bemöta denna problematik. 11. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna Alla östtimorianer som fyllt 17 år har rätt att delta i allmänna val. The United Nations Integrated Mission in Timor-Leste, UNMIT fungerade under tiden 2006 till 2012 som en stabiliseringsstyrka till stöd för Östtimors regering i arbetet med att föra en landsomfattande politisk dialog, skapa institutioner som skulle kunna stå på egna ben, stärka demokratin och den politiska dialogen samt bidra till nationell försoning. Under översyn av UNMIT och ett stort antal andra internationella aktörer, höll Östtimor sitt tredje parlamentsval som självständig stat 2012. UNMIT, UNDP, Sida och andra aktörer rapporterade att valet avlöpte väl och att de nationella valinstitutionerna arbetat transparent och rättvist. 21 partier deltog i valet varav fyra klarade treprocentsspärren. Valet till parlamentet och presidentämbetet var landets första politiska val utan påföljande våldsamheter eller kris. Samtidigt konstaterar UNDP att de nationella valinstitutionerna i mångt och mycket behövde utförlig tekniskt och kunskapsmässigt stöd för att klara sitt uppdrag. Utan närvaro av de internationella aktörerna bedömer UNDP därför att valet hade varit mycket svårt att genomföra. En särskild aspekt av valet som oroade FONGTIL och dess medlemsorganisationer var att vallagen krävde att röstberättigade medborgare tog sig till sin hemort för att rösta. Detta var på grund av det bristfälliga vägnätet mycket svårt för ett stort antal röstberättigade, till exempel för alla universitetsstuderande i huvudstaden. Likaså kunde de tusentals valobservatörerna från olika frivilligorganisationer inte rösta om de inte observerade valet i sin hemort. Även frihetsberövade personer och personer inlagda på sjukhus utanför hemorten kunde inte delta i valet. De två största politiska partierna ordnade ett större antal fordon för att hjälpa sina väljare att komma hem till valet. Då dessa fordon i de flesta fall utgjordes av lastbilsflak var det få kvinnor som drog nytta av möjligheten av rädsla för sexuellt ofredande på vägen. 10 Enligt FN har Östtimors politiska institutioner nu klarat av uppbyggnaden av grunderna för daglig drift – dock fortsatt endast med stort internationellt stöd i form av konsulter, rådgivare och tjänstemän. Parlamentet saknar till exempel kapacitet att skriva och bereda lagförslag utan stöd av utomstående aktörer och är i stort behov av att bygga upp den tjänstemannakår som ska kunna utföra detta arbete i framtiden. Ett annat grundläggande problem är att de av parlamentet antagna lagarna endast skrivs på portugisiska samtidigt som 70 till 80 procent av parlamentsledamöterna endast talar och läser tetum. Meningarna går isär bland experter i Östtimor om tetum skulle kunna fungera som lagstiftningsspråk. Somliga menar att det skulle gå bra eftersom tetum är ett fullt utvecklat språk, medan andra menar att man då skulle behöva låna in så mycket från portugisiskan att det är lika bra att behålla dagens system. Överlag är språkfrågan en stor utmaning för landets utveckling, då ett enhetligt, nationellt språk saknas. Förutom tetum och portugisiska används i olika sammanhang även indonesiska och engelska, utöver de 25 lokala språk som talas i landet. Mot bakgrund av att nära hälften av Östtimors befolkning är under 19 år och att man ansåg det av vikt att denna grupps röst skulle höras, instiftades 2010 med stöd av UNICEF ett särskilt ungdomsparlament. Parlamentsledamöterna väljs på lokal nivå och är mellan 12 och 17 år gamla. Varje valkrets väljer en pojke och en flicka att representera valkretsen i parlamentet. Ungdomsparlamentet beslutar om rekommendationer i frågor som rör landets unga till Östtimors parlament, som formellt erkänner ungdomsparlamentet och ofta tar till sig rekommendationerna. Ungdomsparlamentet arbetar även med utbildning och aktiviteter i landets distrikt. De fem ledorden för ungdomsparlamentet är rättvisa och transparens, oberoende, jämställdhet, hållbarhet och tillgång till medier. Inför valet 2012 gjordes vallagen om vilket innebar att samtliga partier på valsedeln behövde nominera en kvinna på var tredje plats (i stället för en av fyra i valet före). Detta medförde att kvinnor i dag utgör en tredjedel av parlamentsledamöterna. En liknande regel infördes samma år för lokalvalen på bynivå. Efter valet skapades en särskild grupp för jämställdhetsfrågor med tillhörande sekretariat i parlamentet som har till uppgift att fungera som institutionellt ramverk för att hjälpa parlamentsledamöter att arbeta för jämställdhet och granska lagförslag ur ett jämställdhetsperspektiv. EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER 12. Rätten till arbete och relaterade frågor En av regeringens största utmaningar är att skapa arbetstillfällen till landets växande unga befolkning. Som en följd av arbetskraftsinvandringen har Dili nästan fördubblats i storlek till 300 000 invånare på tio år. Infrastrukturen och 11 bostadssituationen har dock inte utvecklats i samma takt. Myndigheterna har som mål att utveckla landsbygden och jordbrukssektorn så att de tre fjärdedelar av landets invånare som bor utanför städerna ska kunna finna arbete lokalt. Östtimor har ratificerat fyra av Internationella arbetsorganisationens (ILO) åtta centrala konventioner: - Förbud mot tvångsarbete (konvention nr 29), 2009, men inte konvention 105 inom samma område. - Förbud mot barnarbete (konvention nr 182), 2009, men inte konvention 138 inom samma område. - Föreningsfrihet och förhandlingsrätt (konventionerna nr 87 och 98), 2009. ILO uttalade sig 2012 positivt om Östtimors nya lag mot diskriminering av fackföreningar. ILO inväntar sedan 2012 svar på kommentarer kring tillämpningen av delar av följande konventioner: - Nr 29: avseende fängelsestraff för människosmugglare, rätten för offentligt anställda och försvarsanställda att säga upp sig samt det faktum att tvångsarbete inte är förbjudet i Östtimor. - Nr 87: framför allt avseende vissa arresteringar av fackföreningsmedlemmar inom hotellsektorn samt avsaknaden av rätten för hushållsanställda och offentligt anställda att organisera sig i fackföreningar. - Nr 98: framför allt avseende möjligheten att förhandla kollektivavtal samt att lagen om arbetsrätt inte omfattar hushållsanställda och offentligt anställda. - Nr 182: framför allt avseende att strafflagen i Östtimor endast ger skydd för barn under 17 år i fråga om prostitution, barnarbete, narkotikahandel, tiggeri och farligt arbete (i stället för konventionens gräns på 18 år) samt att en stor andel av de östtimorianska barnen inte går i skolan. Liksom inom övriga delar av samhället utgör språkbarriärer hinder för många av landets invånare när de ska söka arbete. Alla officiella dokument, myndigheters handläggning och kommersiell aktivitet sker på portugisiska som endast talas av en begränsad del av befolkningen. 13. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa Östtimors konstitution fastslår alla medborgares grundläggande rätt till hälsovård samt att regeringen måste ombesörja att ett nationellt hälsovårdssystem finns som kan erbjuda gratis vård till alla medborgare. Samtidigt behöver hälsosektorn byggas ut då det endast finns 66 fungerande offentliga vårdcentraler och de sex sjukhusen inte kan erbjuda specialistvård inom de flesta områden. Nödvändiga mediciner är också ofta en bristvara. Ett 12 av de allra största problemen är fysisk tillgång till de vårdinrättningar som ändå finns, eftersom vägnätet i större delen av landet är undermåligt och transportmedel saknas. Organisationen Rättvisa för Östtimor rapporterar om fall där kvinnor som fött barn på sjukhus fått gå upp till 50 kilometer med barnet i famnen för att komma hem till sina byar. På senare år har en positiv utveckling kunnat skönjas då till exempel nära fyra femtedelar av landets barn har fått tillgång till sjukvård, andelen undernärda kvinnor har minskat till under 30 procent och omkring 85 procent av kvinnorna har tillgång till någon form av mödrahälsovård. Samtidigt är till exempel andelen kroniskt undernärda barn i landet fortfarande hög. En tredjedel av alla barn under fem år och en tredjedel av landets kvinnor lider av blodbrist. Nära hälften av Östtimors befolkning är under 19 år. Det beror dels på höga födelsetal (nästan 6 barn per kvinna), dels på att medellivslängden är endast 63 år. De framsteg som trots allt skett, har bland annat möjliggjorts av läkarutbildningar i utländsk, främst kubansk, regi och det stöd som nära 200 kubanska läkare som tjänstgjort i landet kunnat ge under det senaste årtiondet. Regeringens plan är att kontinuerligt bygga ut och förbättra hälsosektorn, bland annat genom att se till att varje ort med 1 500 eller fler invånare ska ha minst en läkare, två sjuksköterskor och två barnmorskor. Dessutom ska 90 procent av alla barn vaccineras mot polio, mässling, tuberkulos, difteri och hepatit B senast 2015 – med målet att samtliga barn ska vaccineras längre fram i tiden. För närvarande går omkring tre procent av statens totala budget till hälsosektorn. Andelen har sjunkit kontinuerligt sedan självständigheten 2002 då motsvarande siffra var 40 procent. Även om statsbudgeten under samma period ökat från omkring 50 miljoner dollar till 1,7 miljarder dollar har summan som avsatts till sjukvården i princip legat på samma nivå i ett årtionde på grund av andra prioriteringar såsom infrastrukturinvesteringar. Samtidigt har enligt Världshälsoorganisationen, WHO, andelen av utgifterna inom hälsosektorn som utgörs av externa källor stadigt legat på 50 procent. 14. Rätten till utbildning Regeringen har som mål att inom det närmaste årtiondet se till att alla barn och ungdomar i landet får möjlighet till likvärdig utbildning. En utmaning som landet står inför är att antalet barn som börjat grundskolan ökat de senaste fem åren och att platserna längre upp i skolåldern inte räcker till om inte ytterligare resurser tillförs. Vidare förstördes större delen av de fysiska utbildningsinstitutionerna vid krisen 1999 och endast delar av dessa har kunnat återuppbyggas. I dagsläget är det endast 11 procent av alla barn mellan tre och fem år som går 13 i förskola och endast hälften av landets sexåringar börjar grundskolans första klass (omkring ytterligare 20 procent börjar första klass något eller några år senare). Mer än 70 procent av landets elever går inte klart grundskolan utan hoppar av i förtid och i snitt går östtimorianer 4,4 år i skolan. En stor utmaning är bristen på lärare då endast en fjärdedel av landets lärare har de kvalifikationer som krävs enligt lag för att egentligen få undervisa. FN:s kommitté för konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor har särskilt påpekat brister i Östtimors lagstiftning och åtgärder i fråga om lika rättigheter för flickor och pojkar att gå i skola och utbilda sig på alla nivåer. Östtimor har ännu inte svarat på kritiken samtidigt som landets plan för utvecklingen av utbildningsväsendet tydligt fastställer att målet är att öka andelen kvinnor i utbildning och att social integration ska gälla alla – något som är särskilt utmanande då man i Östtimor talar ett stort antal språk och barn på vissa delar av landsbygden därför inte kan ta till sig undervisningen. Regeringens ambition är att åtminstone hälften av landets barn (både pojkar och flickor) ska gå i förskola 2015 och att 93 procent av barnen ska ha tillgång till adekvat grundskoleutbildning, något som beräknas påverka andelen läs- och skrivkunniga avsevärt. I dagsläget är 60 procent av alla över 15 år läs- och skrivkunniga. Ett grundläggande problem är att det officiella undervisningsspråket portugisiska inte talas av många barn eller lärare samt avsaknaden av bra skolböcker på språket tetum. Flertalet nationella texter och dokument om mänskliga rättigheter är också publicerade endast på portugisiska, vilket gör det svårt för en stor del av befolkningen att ta till sig dessa. Ett annat problem är det undermåliga vägnätet och avsaknad av till exempel skolbussar som skulle kunna underlätta tillgängligheten. 15. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard Östtimor intar plats 134 av 187 i UNDP:s Human Development Index. Utvecklingen har sedan 2010 varit stadigt positiv men landet ligger lägre än snittet för regionen. Omkring tre fjärdedelar av landets 1,1 miljoner invånare bor på landsbygden och det är denna grupp regeringen identifierat som mest sårbar med högst andel undernärda och med sämst tillgång till rent vatten. I genomsnitt saknar denna grupp de livsnödvändiga basvarorna ris och majs under nästan en fjärdedel av året i förhållande till befolkningen i städerna som saknar dem två månader per år. I princip hela den östtimorianska landsbygdsbefolkningen lever under fattigdomsgränsen. Flertalet ägnar sig åt självhushållande jordbruk. Regeringen har som mål att utveckla landets jordbruk genom att hjälpa 14 landsbygden och att skapa förutsättningar för hållbarhet och om möjligt diversifiering till andra sysselsättningsområden. Särskilt fokus kommer att läggas på barns och kvinnors behov. Enligt officiell statistik är omkring 45 procent av Östtimors barn underviktiga och 58 procent av landets barn lider av tillväxtsjukdomar på grund av undernäring. De två främsta orsakerna till spädbarns- och barnadödligheten i Östtimor är lunginflammation och diarré, båda enligt myndigheterna främst orsakade av den bristfälliga tillgången på rent vatten. Endast två tredjedelar av landets befolkning har tillgång till någon form av rent vatten såsom fjärrvatten, isolerad egen brunn eller pump eller flaskvatten. På landsbygden har endast fyra procent av befolkningen tillgång till helt säkert vatten. Mindre än hälften av landets befolkning har tillgång till torr- eller vattentoalettRegeringens mål är att bygga ut avloppssystemet i landet med start i Dili samt vattenledningarna först i storstäderna, men senare även på landsbygden. Möjligheten att äga mark på Östtimors landsbygd regleras i dagsläget i stora delar genom sedvanerätt. Ett lagförslag om modernisering av äganderätten har i flera år legat på parlamentets bord men ännu har politisk vilja saknats för att anta detta. Lagen skulle bland annat innebära att marken som brukas av familjerna i självförsörjningsjordbruk antingen hamnar i statlig eller i privat ägo, vilket kan komma att innebära arrendeavgifter eller i värsta fall vräkning. Flera frivilligorganisationer beskriver situationen som en tickande bomb av konflikter om markrätter om lagförslaget går igenom. Föräldrar ser sig i vissa fall tvungna att låta en eller flera döttrar prostituera sig för att kunna försörja den i övrigt mycket fattiga familjen. SÄRSKILDA KOMMENTARER AVSEENDE GRUPPER SOM OFTA RISKERAR DISKRIMINERING RÖRANDE DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA 16. Kvinnors åtnjutande av mänskliga rättigheter Östtimors konstitution fastslår att män och kvinnor ska behandlas lika i alla sammanhang och att ingen får diskrimineras på grundval av kön. Samtidigt medger regeringen att de traditionella könsrollerna är starka i landet och att bland annat nivån på vuxna kvinnors läs- och skrivkunnighet är betydligt lägre än männens. 32 procent av kvinnorna är inte läs- och skrivkunniga jämfört med 21 procent av männen. FN:s kommitté för avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor har 15 särskilt påpekat att det brister i Östtimors lagstiftning och åtgärder när det gäller flickors och pojkars lika rättigheter att gå i skolan och att utbilda sig på alla nivåer. Östtimor har ännu inte svarat på kritiken. I FN:s råd för mänskliga rättigheters UPR-granskning 2011 godtog inte Östtimor den rekommendation som innebar att landet skulle upphäva de delar av sin lagstiftning som verkade diskriminerande mot kvinnor, inklusive kvinnors ägande- och arvsrätt samt deras juridiska kapacitet. Nästan 42 procent av alla dödsfall bland kvinnor mellan 25 och 49 år kopplas till graviditet eller förlossning. Mödradödligheten är bland de högsta i Asien. Statistik gör gällande att 40 procent av landets kvinnor utsatts för våld i hemmet det senaste året. Den lag mot våld i hemmet som antogs 2011 innebär att våld mot kvinnor i hemmet likställs med våld mot staten. Per automatik blir därför – om ett sådant fall anmäls – staten en part i målet och en allmän åklagare utses för att driva detta. I dagsläget har dock endast ett fåtal domar meddelats i denna typ av ärenden då mycket få anmälningar görs. En särskild statssekreterare ansvarar inom regeringen för samordning av jämställdhetsfrågor och enligt regeringsbeslut har ett tiotal ministerier utsett personer som ska leda arbetet med jämställdhet inom det egna ministeriet och som vem som helst kan vända sig till vid frågor eller klagomål avseende diskriminering på grundval av kön. Det finns för de senaste tre åren inga uppgifter om Östtimors placering i FN:s Gender Inequality Index. 17. Barnets rättigheter ILO uttryckte 2012 oro över att den östtimorianska lagstiftning som stärker minderårigas skydd mot prostitution, droghandel, tiggeri, barnarbete och farligt arbete endast omfattar barn under 17 år – och inte 18 år som ILO:s konventioner stipulerar. Vidare har ILO uttryckt oro över att regeringen inte redovisat tillräckligt hur barns rätt till utbildning ska tillvaratas eller vilka åtgärder som vidtagits för att hjälpa barn att lämna de värsta formerna av barnarbete samt hjälpa den särskilt utsatta gruppen gatubarn. Enligt FN:s barnrättskommitté, CRC, har Östtimors närtidshistoria och den därigenom förstörda infrastrukturen, förvaltningskapaciteten och försvagade kapaciteten att övervaka efterlevnaden av gällande lagar, sammantaget medfört stora utmaningar för landets möjligheter att genomföra rättigheterna i barnkonventionen. Det framhöll kommittén i kommentarerna till Östtimors senaste rapportering (2008) till CRC. Kommittén gav Östtimor 93 rekommendationer, däribland att utveckla ett lagbundet ramverk för fullständigt genomförande av konventionen och att utarbeta en nationell 16 handlingsplan för skydd av barnets rättigheter. Kommittén rekommenderade också Östtimor att skapa bättre samordning mellan olika institutioner och att ombudsmannen PDHJ borde ges ett särskilt mandat när det gäller bevakningen av barns rättigheter. Samtidigt har bland annat Rädda Barnen konstaterat att stora utmaningar återstår när det gäller framför allt barns hälsa, utbildning och skydd mot våld. Organisationen anser att en stor del av landets barn saknar tillgång till adekvat hälsovård och rent vatten. Vidare ska regeringen inte ha gjort tillräckligt för att barn ska gå färdigt grundskolan och avhoppen är särskilt många bland barn på landsbygden, flickor, barn med funktionsnedsättning och icke-tetum-språkiga barn. Barnaga är vanligt förekommande i både hemmet och även i skolan trots att utbildningsministeriet uttryckt en tydlig nolltolerans mot detta. En av de mest betydande utmaningarna avseende barns rättigheter är att 45 procent av Östtimors barn lider av kronisk undervikt och att 58 procent av landets barn har tillväxtsjukdomar. UNDP:s rapport gör gällande att detta framför allt är en fråga om fördelning av samhällsresurser och att regeringens fokus på infrastrukturutveckling i syfte att driva landet till medelinkomststatus leder bort resurser från denna mycket sårbara grupp i samhället. Landets undernärda barn bedöms också få det allt svårare eftersom tillväxten inom jordbrukssektorn avtagit på senare tid samt om den planerade lagen om markrättigheter antas av parlamentet. 18. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och religiösa minoriteter samt urfolk Det finns inga rapporter om att specifika minoriteters mänskliga rättigheter skulle vara särskilt utsatta i Östtimor. 19. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet Den östtimorianska konstitutionen innehåller inget förbud mot diskriminering på grundval av sexuell läggning eller könsidentitet. Sexuella relationer mellan personer av samma kön är visserligen inte olagliga men samtidigt har både den starka katolska kyrkan och invanda mönster enligt rapporter bidragit till att hbt-personer utsätts för diskriminering. 20. Flyktingars rättigheter I Östtimor har endast en handfull flyktingar registrerats av FN:s flyktingkommissarie (UNHCR) som bedömer att det inte heller i realiteten finns många fler i landet. Samtidigt saknas lagstiftning om flyktingars rättigheter och det finns för närvarande inga planer på att stifta sådan lag. Under året fick regeringen kritik för att man återsände 95 båtflyktingar till 17 Indonesien. Flyktingarna menade att man inte fick möjlighet att ansöka om flyktingstatus, medan regeringen hävdar att flyktingarna inte uttryckte någon sådan önskan. 21. Rättigheter för personer med funktionsnedsättning I den senaste nationella statistiska mätningen 2010 hade knappt fem procent av Östtimors befolkning någon form av funktionsnedsättning. Denna siffra bedöms av olika frivilligorganisationer som orimligt låg och det påstås att mörkertalet är stort. Den kanske mest tillförlitliga statistiska uppgiften avseende personer med funktionsnedsättning är att omkring 70 procent av denna grupp aldrig har gått i skolan och därmed inte heller kan läsa eller skriva. De största begränsningarna för personer med funktionsnedsättning utgörs av fysiska hinder (en i samhället i stort allmän brist på ramper, hissar och så vidare) som på grund av landets ekonomi ännu inte kunnat åtgärdas. Frivilligorganisationer rapporterar att det varken i lag eller på andra sätt förekommer uttrycklig diskriminering av personer med funktionsnedsättning. Okunskapen om hur denna grupp människor bäst kan få hjälp av familjen och samhället är däremot utbredd. Handicap International genomför i samarbete med utbildningsministeriet under perioden 2013–2015 ett av Tyskland finansierat pilotprojekt i tre distrikt i syfte att ge barn med funktionsnedsättning bättre tillgång till utbildning. Detta görs dels genom utbildning av barnens familjer som i många fall inte känner till att även denna grupp barn har rätt till och möjlighet att få utbildning, dels genom utbildning av lärare så att de bättre kan tillgodose barnens särskilda behov. Utmaningen efter projekttiden är att utbildningsministeriets enhet som ansvarar för denna typ av frågor endast består av fyra personer och inte har någon budget för insatser i skolor. I samarbete med flera internationella organisationer togs det under 2013 fram en nationell handlingsplan för personer med funktionsnedsättning som ska gälla 2014–2018. En lag som särskilt ska hjälpa personer med funktionsnedsättning att integreras i samhället är under framtagande och regeringen planerar att skapa ett nationellt råd för frågor som rör funktionsnedsättningar. När detta är på plats är regeringens uttalade mål att under 2014 underteckna och i ett senare skede ratificera CRPD. Som en förberedelse för detta har regeringen tillsammans med representanter för civilsamhället under 2013 identifierat tio ministerier som ska införa handlingsplaner för personer med funktionsnedsättningar i sina ordinarie planer. Till stöd för detta har en arbetsgrupp bestående av 15 frivilligorganisationer skapats och ett sekretariat stödjer deras arbete. Regeringen bedöms av frivilligorganisationer – i mån av resurser – vara öppen 18 för att ge personer med funktionsnedsättning det stöd som behövs men vägen till detta mål är ännu lång. Till exempel finns nästan ingen tillgång på hjälpmedel (det finns bland annat nästan inga hörselhjälpmedel i landet) och endast två teckenspråkstolkar finns att tillgå nationellt. En särskilt utsatt grupp är kvinnor med funktionsnedsättning då de i högre utsträckning än män med funktionsnedsättning utsätts för sexuellt eller annat våld i hemmet och i samhället. ÖVRIGT 22. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter FONGTIL samlar 369 frivilligorganisationer och rapporterar att oberoende frivilligorganisationer i stor omfattning kan verka fritt i Östtimor samtidigt som bemötandet av dessa skiljer sig åt mellan olika ministerier och myndigheter. Regeringen har en särskild fond ur vilken frivilligorganisationer kan söka pengar för daglig verksamhet och särskilda projekt. FONGTIL:s observation är dock att medel sällan betalas ut för projekt som syftar till att påverka vissa för regeringen viktiga politiska frågor. 23. Internationella och svenska insatser på området mänskliga rättigheter UNDP har arbetat i landet sedan självständigheten och har – bland annat med stöd från andra samarbetspartner – drivit projekt inom ett stort antal områden som rör mänskliga rättigheter, däribland utveckling av politiska institutioner, rättsväsendet, miljöfrågor och hälsovård. FN arbetar samtidigt med att ta fram nästkommande program för Östtimor som ska gälla perioden 2015-2019. EU stödjer ett antal projekt i Östtimor som syftar till att bygga uppstatens institutioner och landsbygdsutveckling, framför allt när det gäller vägnätet i samarbete med ILO. Projekten för institutionsbyggande fokuserar på kapacitetshöjande insatser i parlamentets lagstiftningsprocess i samarbete med UNDP, utbyggnad av en brottsrotel inom polisen samt framtagande av en uppförandekod för landets journalistkår. Sveriges utvecklingssamarbete med Östtimor, som fasades ut 2013, koncentrerades de sista åren på områdena demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet och utbildning. Länder som fortsatt har utvecklingssamarbete är bland annat Australien, Frankrike, Portugal, Spanien och Tyskland.