EN BUSSTUR TILLBAKA I TIDEN
BESÖKET I CARTAGENA
Vår första gemensamma resa på länge gick i
februari ner till den historiskt intressanta staden Cartagena.
De första resenärerna gick ombord i morgonmörkret utanför La Sella. Bengt Hörberg
hälsade oss välkomna och räknade oss noga.
Alla var med, trots den tidiga timmen.
Nästa stopp var Jávea, där bl a vår ordförande och huvudansvarige för resan väntade
i duggregnet. Därefter var det Teuladas tur.
Men inte ett liv på den angivna platsen. Så
plötsligt ur den varma baren med kaffet fortfarande i halsen väller en förväntansfull
skara. Bengt räknar, allt OK, vi kör.
Tystnaden breder ut sig i bussen medan vi
mjukt och fint rullar söderut. Efter kiss-/kaffepaus i höjd med Torrevieja rullar vi vidare
med aningen höjd ljudnivå inne i bussen.
Vår guide, Gerd Andersson, plockas upp
utanför en urbanisation vid sidan av vägen.
Gerd presenterade sig som en svenska bosatt i Spanien sedan ett 20-tal år, gift med en
spanjor och restaurangägare och mor till två
barn. Väl kvalificerad för jobbet eftersom
hon sedan länge drygar ut hushållskassan
som guide på olika resor.
Förtroendet för henne sjönk dock tillfälligt
när vi släpptes av mitt i stan i den tidiga
morgonens kyla, mörka moln och kuling.
- Nu ser vi inte bussen förrän ikväll, sa
hon muntert. Nu skall vi göra stan till fots.
Hade det inte varit för kylan, duggregnet
och de orkanliknande vindbyarna hade det
känts som ett bra förslag. Men det var inget
förslag - det var vad som väntade oss.
Första anhalten blev det Marinarkeologiska museet. Det var tänkt för eftermiddagen, men då skulle stadens Alcadesa ha en
date där, och då var vi inte välkomna.
Men här inne var varmt och skönt, och
mycket intressant. Här fick vi en första inblick i feniciernas liv och verksamhet.
Aven tjejer är intresseade av leksaksbåtar. I varje fall
om de är skalenliga modeller av feniciernas skepp.
Det var ju de som lade grunden till det Cartagena vi känner idag.
Fenicierna som var skickliga båtbyggare,
sjöfarare och handelsmän kom ursprungligen
från nuvarande Libanon. De etablerade ett
handelsvälde över hela Medelhavsområdet
med Karthago, (utanför revoltaktuella Tunis)
som huvudstad och bas för sina operationer i
västra Medelhavet.
Men romarna, som kallade kartagerna för
puner, gillade inte deras maktposition. Detta
ledde till det första av de tre puniska krigen.
Till största delen utspelades detta till sjöss
och var främst ett krig om havsherraväldet
mellan två stora flottor.
År 228 f Kr kom Hasdrubal den vackre
över från Karthago och etablerade en bas i
den skyddade vik där Cartagena nu ligger.
Han kallade den nygamla staden för Quart
Hadash, vilket romarna senare översatte till
Cartagena Nova.
Det och mycket annat fick vi lära oss
bland alla fynden från havsbottnarna och
från de montrar och modeller man byggt upp.
Och utan tvekan skulle feniciernas båtbyggarkonst imponera även på dagens skickliga
båtbyggare på Orust.
Vår guide Gerd passade på att hälsa på några
bekanta när hon ändå var i stan. Är det någon som
kommer ihåg vilka de var?
Utsikten över staden och hamnen var fantastisk men
det gällde att hålla i både hår och paraplyer. Ändå
var det bara en av deltagarna blåste omkull.
Eftersom Gerd inte ansåg att det blåste tillräckligt i hamnen skulle hon ha upp oss på
en utsiktskulle. Det blev med en hiss som förefaller byggd enbart för turister. Även om vi
fick vänta en bra stund var det ett bekvämt
sätt att komma upp till Parque Torre.
Vid hisstationen fanns ett anslag om att
man var välkommen att besöka ett skyddsrum som användes under falangisternas flyganfall under kriget. Nu museum.
- Det borde inte finnas, sa Gerd och rynkade på näsan. Det väcker bara onda minnen
och öppnar gamla sår.
Så vad som gömde sig där inne fick vi inte
veta, även om vi förstår vad de vill glömma.
Uppe från planen framför fästningen kunde
man blicka ut över bukten och se det som
var kvar av den spanska flottans stolta
medelhavsbas.
Ett förskräckligt tutande fick oss tänka på
våra egna “Hesa Fredrikar”. Varför de tutade
fick vi ingen förklaring till, men vi förstod att
det hade att göra med att ett av örlogsfartygen lämnade kaj och stävade ut ur hamnen.
Kanske skulle det över till Tunisien och kolla
läget.
Ännu märkligare var den romerska utomhusteatern nedanför kullen. Man fann den
under markarbeten 1987 och har sedan grävt ut
hela arenan. Kolla bilden, är det inte enastående? I bakgrunden delar av marinbasen.
Hissen upp till
det vindpinade
Parque Torre
med Castillo de
la Concepción.
Gatan nedanför
är sprängd
genom berget
för att få en
förbindelse mellan staden och
hamnen.
Själva står vi i
kön för att få
åka 45 meter
upp till toppen.
När man började gräva i stadens stolta tjurfäktningsarena
upptäckte man resterna av den romerska amfieteatern där
man en gång i tiden slogs mot tigrar, lejon och annat hemskt.
Efter att insupit alla historia och all vind började det att knorra i magarna. Tyvärr var den
avtalade lunchtimmen ännu inte slagen, så
vi fick trösta oss med diverse varma (och i
vissa fall starka) drycker på en bar i väntan
på maten.
När det var dags tog vi oss ombord på ett
fartyg i hamnen, restaurangbåten La Patacha.
Där väntade en riklig och god buffé. Trots ett
stilla gungande lät sig alla väl smaka.
Nu väntade stan med sina pampiga byggnader och gamla lämningar.
Men först måste vi ju hälsa på Hannibal,
Om obduktionsskolan redan då låg på granntomten vet vi
stadens store son. Han var dessutom son till
inte. Däremot att många kroppar har gått åt under utbildHasdrubal och fick som 9-åring svära på att
ningen av läkarkåren.
göra sitt bästa för att besegra de hemska roVäl nere på hamnnivå väntade nästa övermarna. Detta resulterade i ett fälttåg med
raskning. Världens första ubåt konstruerad
50.000 man, massor av hästar och 37 elefanav Isaac Perel redan 1884. Tror inte vi fick
hela historien av vår guide men faktum är att ter. 36 afrikanska, och hans egen som var av
asiatisk börd och lite finare än de andra.
den inte bara sjösattes, utan också år 1890
Fälttåget resulterade i att vi idag kan
färdades en längre (nåja) sträcka på 30 meskryta med att elefanterna betade en vinter
ters djup. I undervattensläge räckte de två
på slätten nedanför Montgó, dessutom det
elektriska motorerna, på vardera 30 hk, till
andra puniska kriget och det som alla älskar;
en fart på 3 knop. Man avfyrade också ett
marschen över alperna mot Rom.
par torpeder lånade från en torpedbåt.
Den brist på intresse som ev kan spåras beror på att det
kändes som om vi också tagit oss vatten över huvudet.
En annan tjusig karl poserade på vägen in
mot stan. Tror att han skulle symbolisera
krigets offer och bekymmer. Några av våra
damer analyserade honom mycket närgånget
och lätt rodnande.
Palacio Consistorial tillhör stadens praktbyggnaderna. Efter omfattande renovering
fungerar byggnaden idag som stadshus.
Många av oss fascinerades över att skotthålen efter flygbeskjutningarna fortfarande
var kvar på väggarna. Här tycks man fortfarande vara stolta över att Cartagena och
Alicante var de städer som sist gav upp mot
Francos trupper. (Detta var dock något som
Gerd inte förmedlade.)
Däremot fick vi veta i vilken stil byggnaden är uppförd. Men det har jag glömt. Ni
däremot, som har bättre koll på läget, kan
säkert se det på bilden.
Promenaden gick vidare under paraplyer
och lustiga engångsskynken. Vi förvånades
över blandningen av underbart vackra och
välbevarade byggnader och rena ruiner.
Förklaringen är att under varje hus ligger
historien och lurar. Och arkeologerna väntar
på att någon skall betala för utgrävningarna
och göra något trevligt av de gamla resterna.
Nu hade vi fått med oss en av stadens officiella guider och då började man längta efter
ett usb-minne att stoppa i örat.
Förutom vackra Grand Hotel och en skönt
Gaudi-inspirerad byggnad började fornminnena komma allt tätare.
Så vi tittade bl a på Augusteum, där prästerna tillbad kejsar Augustus privata kult.
Decumanus tjusiga badanläggning och givetvis resterna av den puniska muren som är
lite av stadens varumärke.
Det kan ju tyckas lite drastiskt att avsluta en
trevlig resa med en dödskalle i en gammal
gravkammare. Men sådant är Cartagena, och
sånt är livet, i varje fall när Björn Arnesson
håller i kameran. Vilket han har gjort när det
gäller de flesta bilder i det här lilla reportaget.
Hittar ni delar i berättelsen som inte stämmer med det ni vet och fick veta, så har ni
säkert rätt. Men det var så här jag minns vår
första Nórdica-resa på länge. Vi ser redan
fram emot nästa.
Nedtecknat i ett vinterkallt Marstrand, mars 2011.
Lars Öhjne
