Världens bok - Legus Media

Världens bok
Arne Roos
Världens bok
Om länders namn
ISBN 91-88192-28-8
© Arne Roos
Omslag: Felix Etzler, efter en idé av Marleny Duarte
Grafisk form: Gunnar Ståhl
Tryck: Smegraf 1995
Legus Förlag Box 4341 102 67 Stockholm
Förord
Det var troligen en stor längtan som födde idén
till denna bok, en längtan att göra den stora resa
som endast ett fåtal av oss någonsin har möjlighet att göra – resan till alla länder.
Människan har alltid färdats och i flera tusen år
har hon också berättat om sina resor och vi har som
storögda barn genom tiderna kunnat begapa alla
dessa förunderligheter.
Kanske hade jag en dröm om att länders namn
skulle kunna berätta en glömd historia. Kanske har
jag också i mitt sökande funnit exempel på detta.
Namn har formats på de mest skilda sätt. Mytiska figurer i en avlägsen forntid har ibland fått ge
namn åt ett land, och geografiska egenheter är en
ofta återkommande grund till ett lands namn. Min
ambition har varit att tränga bakom så många slöjor som möjligt i etymologins dunkla värld. Jag
har där fått ovärderlig hjälp från forskare runt
om i världen som generöst låtit mig ta del av sina
rön.
Ortnamnsforskningen får väl inte de största anslagen i den språkvetenskapliga världen. Ändå är
så många forskare sysselsatta med att, förutom sin
egen forskning, slå varandra i huvudet med tolkningar i en till synes oändlig kamp. Jag avundas
dessa forskares envishet och besatthet, men min avsikt är inte att delta i deras strid utan bara presen5
tera deras tolkningar.
Det hade naturligtvis inte varit möjligt att skriva denna bok utan hjälp av alla dessa forskare
och tjänstemän på olika språkvetenskapliga institutioner runt om i världen. Och det hade inte heller varit möjligt utan min dotter Annakarins kunniga och tålmodiga introduktion i ordbehandling,
en hjälp utan vilken det stora materialet svårligen
hade låtit sig systematiseras. Jag är också övertygad om att alla som hjälpt mig vet, att bokens blotta existens är ett personligt tack till var och en.
Det är högst troligt att någon läsare har en annan uppfattning än jag om ett lands namn och jag
kan då till mitt försvar endast säga att jag ibland
valt en tolkning framför en annan.
Jag tillägnar mina föräldrar denna bok. De har lärt
mig att göra så gott man kan och på så sätt göra
skäl för sin vistelse på jorden. De bröt en gång mark
i sitt anletes svett; jag har haft förmånen att i godan ro plocka blommor på ängen.
Ransjö 1995
Arne Roos
6
Afghanistan
När Afghanistan på 1500-talet hotades att uppslukas av det expanderande perserriket, skrev den
religiöse mystikern Darveza landets historia. Han
kryddade sin framställning med historien om general Avgana vid kung Salomos hov. Vid Israels
sönderfall på 800-talet f Kr skulle denne Avgana
ha dragit sig österut för att bland bergen bli stamfader för det afghanska folket.
Men redan på 500-talet f Kr berättas i ett kinesiskt manuskript om munken Xuangzang i bergslandet A-pho-hien.
Det finns också en annan teori. När Alexander
den Store 323 f Kr lämnade jordelivet, delade hans
generaler upp det snabbt vittrande makedonska
imperiet.
Alexander den Store hade kallat sig epigon, efterföljare, i betydelsen ”rättmätig efterföljare” till
de persiska konungar som han i grunden hade slagit. Den franska språkforskaren Vera Marigo har
presenterat idén att Afghanistan har fått sitt namn
efter dessa epigonoi. Hon hävdar att ättlingar till
Alexander den Stores generaler slog sig ned på
Hindu Kuschs sydsluttning och där kom att utgöra nationalstaten Afghanistans anfäder.
7
Albanien (Shqiptar)
I sin ”Geografiska berättelser” skrev greken Ptolemaios på 200-talet e Kr om staden Albanopolis
och på 1100-talet talar byzantinska krönikor om
Albanon.
Under den turkiska överhögheten på 1500-talet
beskrev krönikören Gjon Buzuku i förnationalistisk yra sitt språk som något som ”likt örnen svingar sig allt högre”. Efter dessa rader kallades det albanska språket ofta för shqip, örnen.
I Wienkongressens skapelse, konungariket Illyrien i början på 1800-talet, levde många bergsstammar som av centralmakten i Tirana kallades Shqiptare, Örnfolket. Drömmen var att ena dessa sinsemellan stridande stammar och skapa förutsättningar för tidens stora projekt i Europa; nationalstaten.
År 1912 erkände stormakterna i princip Albaniens självständighet och i klent skydd av de nya
nationsgränserna fortsatte folket att odla sin majs
och snarare drömma om goda skördar än ståtliga
namn.
8
Algeriet (Al Djazair)
Berberhövdingen Zari ibn Menad var ståthållare
när fatimiderna i slutet av 900-talet e Kr härskade från Marocko i väster till Egypten i öster.
Vid kusten låg staden Icosium som för länge sedan glömt sitt romerska förflutna. Dit sände Menad sin son Balukkin som lade staden i ruiner. Balukkin byggde en ny stad och döpte den till al-Djazair, Öarna, efter det tjugotal klippöar som låg ett
stycke utanför kusten.
De fruktade bröderna Barbarossa, som under sultanen Selim I kastade ut spanjorerna från Alger,
insåg på 1500-talet värdet av en hamn i området.
Med hjälp av i huvudsak kristna slavar lät bröderna sammanfoga öarna till en extra landtunga och
det är dessa öar som gett Algeriet dess namn.
9
Andorra
Enligt legenden skulle Karl den Store ha grundlagt det lilla riket i Pyrenéerna mellan Frankrike
och Spanien år 784 e Kr. Och fortfarande högtidlighåller man detta i nationalsångens
Store Charlemagne, min far,
befriade oss från araberna…
Vad man med säkerhet vet är att namnet Andorra förekommer i dokument från den frankiske konungen Karl den Skalliges hov ett halvsekel senare, när greve Sunifred installerats som befälhavare i området.
Det fattiga folket i dalgångarna hade i längden
inte råd att försörja sina markgrevar och avstod efterhand sina rättigheter. Men även grevarna var
fattiga och år 1133 lär greve Ermengol ha givit bort
sin sista hektar till biskopen i Urgel.
Den troligaste, om än inte den enda, tolkningen av namnet är att det har sitt ursprung i ett baskiskt ord för fattig, andur, ett ord som väl beskriver livet i de pyrenéiska dalgångarna för 1 000 år
sedan.
10
Angola
I början på 1500-talet seglade portugisiska slavhandlare längs den afrikanska västkusten på jakt
efter billig arbetskraft för de brasilianska plantagerna.
I slavskeppens kölvatten följde den portugisiska kronans ambassadörer som ville få kontakt med
Mbundurikets konung Ngola (kraften). Det officiella ändamålet med expeditionerna var att söka efter den mytomspunne kristne konungen Johannes.
Resultatet av expeditionerna blev i stället förödelse och slakt på de infödda. Lokala härskare hjälpte slavhandlarna och sålde sitt eget folk för ett
omänskligt liv bortom haven.
Ngola, varför såldes vi
till så uselt pris?
Konung, varför var dina män
så hungriga, så omättliga
i sina begär?
Nu är det bara mitt barn
som ger mig tröst
och vinden som lovar regn.
Ngola, vi skall nog få att äta.
11
Antigua och Barbuda
I november 1493 siktade Cristopher Columbus den
ö som indianerna kallade Oljeön, Waladli. Han döpte den till Santa Maria la Antigua – helgonet från
den spanska kolonialhandelns huvudstad Sevilla.
I den europeiska maktkampen blev ön så småningom engelsk egendom. Men år 1685 sålde den
engelske kungen Karl II Antigua till familjen Codrington i ett försök att skaffa pengar till sina trassliga storpolitiska affärer. Familjen Codringtons planer var att bygga upp ett stuteri för både folk och
boskap och man förväntade sig stora vinster på att
förse plantager med både dragdjur och billiga slavar.
I nästan 200 år var Codringtons de suveräna herrarna på ön. De stora reven runt ön utgjorde en god
inkomstkälla för familjen, som långt in på 1800talet kunde bärga avsevärda mängder gods från
sönderbrutna vrak.
Ön Barbuda anses ha fått sitt namn på samma
sätt som Barbados i Små Antillerna. (Se Barbados.)
Columbus’ underskrift i brev till sonen Diego.
12
Argentina
Venetianaren Sebastian Gaboto hörde i den brasilianska staden Pernambuco talas om omätliga silverskatter och begav sig år 1526 söderut längs kusten.
Efter tre veckor till havs förstod Gabato att han
kommit till Mar Dulce, Söta havet, då kusten vek
av inåt landet. Så hade kustens förste ”upptäckare”
Juan de Solís några år tidigare kallat den stora
bukt där ofantliga mängder sötvatten från Paranáfloden rinner ut.
Sebastian Gaboto döpte om Mar Dulce till Rio
de la Plata, Silverfloden. Han seglade vidare uppför de väldiga floderna Paraná och Paraguay, men
fann inget silver. I likhet med tidigare conquistadorer lurades också Gaboto iväg av indianerna. Han
utlovades större rikedomar – någon annanstans.
Den argentinske poeten Martín del Barco Centenera beskrev i början av 1600-talet de första spanska erövrarna och deras ättlingar:
De försilvrade unga männen
med sin kraft och sitt kärva mod.
De försilvrade unga männen – los argentinos mozos. Argentum är det latinska namnet för silver.
År 1816 bildades staten La Argentina.
13
Armenien
Vid tiden för Urartu-rikets uppkomst på 800-talet
f Kr var landet runt den i dag turkiska sjön Van
ett prunkande paradis. I detta rike härskade konung Aramu.
Några århundraden senare blev Urartu-riket en
provins i konung Darius’ persiska rike. På den berömda klippinskriptionen i Bihistun i nordvästra
Iran fastslår Darius:
”Jag är Darius, den store konungen, konungarnas konung, konung över Parsa, konung över provinserna Babirus, Athura, Arabaya, Mudraya och
Armina.”
Låg Paradiset i Armenien? Vi vet att Noa strandade sin ark på berget Ararat ”i den sjunde månaden, på den sjuttonde dagen och han var den förste som planterade en vingård”. I vinets hemland, i
konung Aramus land Armina, kan man fortfarande få ett gott vin från Ararats sydsluttningar.
14
Australien
I Europa kände man sedan 1100-talet till att det
långt i söder fanns en kontinent och detta land
kallade man Terra incognita Australis, Det okända Sydlandet.
På 1600-talet utrustade den holländska staten
en expedition under ledning av Abel Janszoon Tasman. Han fann kontinenten och kunde också konstatera att den inte stod i förbindelse med något
ytterligare land söderut. Tasman döpte landet till
Nya Holland.
Det var engelsmannen James Cook som i mitten på 1700-talet var den förste att upptäcka sundet som skiljer Australien från Nya Guinea. Då
avgjordes att Nya Holland var en egen kontinent.
50 år senare publicerade den engelske forskningsresanden Matthews Flinders sin bok ”A Voyage to
Terra Australis” och år 1817 döpte den engelska
centralmakten sitt protektorat till Australia, Sydlandet.
James Cooks fartyg ”Endeavour”
samt hans namnteckning.
15
Azerbajdzjan
När Alexander den Store, konung av Makedonien,
under förberedelserna till sitt krigståg mot araberna år 323 f Kr hastigt insjuknade och dog i en ålder
av 33 år, blev det huggsexa bland hans generaler
om makten över imperiet.
De närmaste seklen uppvisar en brokig väv av
politiska intriger. Öster om Kaspiska havet, i medernas gamla område, härskade vid vår tideräknings början konung Artabanus III och hans rike
kallades Media Atropatene.
Det är troligt att landet fått sitt namn efter grekiskans ord ”att inte återvända till Aten”. Långt
efter Alexander den Stores död var det vanligt att
sätta greker som provinsguvernörer i strategiskt
viktiga områden, områden som i huvudsak beboddes av ättlingar till dem som vid det gamla imperiets fall inte hade återvänt västerut, till Aten.
Några forskare har vågat sig på antagandet att
det är just dessa ”icke-återvändare” som givit upphov till det persiska namnet Adhurpatakan, ett
namn som genom seklen skulle förändras till det
moderna Azerbajdzan.
16
Bahamas
Spanjoren Juan de la Cosa, Cristopher Columbus’
chefspilot och ägare till flaggskeppet Santa Maria, seglade in bland Bahamas-öarna år 1492.
Vägen var öppen för europeiska kartografer som
försökte överträffa varandra i detaljerna. Vägen
var också öppen för en sällsynt råbarkad utrotning
av arawakerna som dittills hade levt i en relativt
skyddad värld. Efter ett par decennier fanns inte
längre några arawaker kvar på öarna, förutom de
som tog livet av Juan de la Cosa år 1510.
Den första karta som bär namnet Bahamas är
den som hittats i ett bibliotek i den italienska staden Turin. Kartan anses vara ritad år 1520 och på
den kan man se, om än otydligt, att de båda öarna
Habacoa och Abaco är skilda åt. Ett förslag är att
namnet Bahama kommer från spanskans Baja Mar,
ungefär ”grundet”, och det skulle avse sandbankarna mellan de båda öarna.
När Columbus’ karaveller dök upp ute till havs
kunde inte arawakerna ana att deras öde var beseglat och att de inom ett par generationer skulle
vara utplånade. I dag står dock Columbus staty
framför regeringsbyggnaden i huvudstaden Nassau, ett storslaget minne över anföraren för de barbariska männen från öster.
17
Bahrain
I det 4 000 år gamla babyloniska eposet om Gilgamesh, konung i Uruk i Babylonien, berättas om
hur konungen förlorar sin vän Engidu och i förtvivlan söker ett liv som icke skövlas av döden.
Han söker i landet Dilmun upp den gamle Utnapishtim som en gång räddats undan den Stora
floden. Gilgamesh får av honom rådet att ur djupen hämta en blomma som ger evigt liv.
Konungen hittar blomman långt ned i djupen,
men blir i ett obevakat ögonblick bestulen på den
av Ormen, denna undanglidande själens herre. Gilgamesh får tomhänt återvända hem.
Genom engelsmannen Rawlinsons tålmodiga arbete i mitten på 1800-talet vet vi att man redan på
3000-talet f Kr i landet Dilmun dyrkade det underjordiska vattnets gud Enki, försoningens och
visdomens gud. Det finns forskare som hävdar att
detta land motsvarar just det område där Bahrain i dag ligger på Persiska vikens västra kust.
Bahrain, Två vatten på arabiska, talar om det
salta havet och de söta, livgivande källorna på ön.
Kanske insåg konung Gilgamesh det fåfängliga i
att söka odödligheten och vann den därigenom.
Stämpelsigill från den heliga källan i Barbar.
18
Bangladesh
I det mångtusenåriga indiska eposet Rigveda berättas om banganfolket som leende av väldoftande blommor och sjungande sina sånger vandrade
längs Ganges stränder och i de stora skogarna.
På 1300-talet samlade Shamsamuddin Shah
bangan (skogsbyfolket) i sitt desh (rike). I detta rike fanns de rikedomar som några århundraden senare skulle möjliggöra staden Dhakas grundande.
Dessa rikedomar upptäcktes aldrig av venetianarna som i början på 1500-talet seglade förbi det
vidsträckta deltalandet vid kusten. I stället fortsatte de österut mot det rika Pegu (i nuvarande
Burma) och det blev portugiserna och engelsmännen som befäste européernas närvaro på den indiska kontinenten.
De islamiska härskarna i Indien, stormogulerna, sålde området till det engelska Ostindiska kompaniet i slutet på 1700-talet.
Mellan byarna i de stora skogarna vandrar dock
fortfarande sångarna:
Maner Manusch, mitt hjärtas Herre,
var är Du?
Jag vandrar när och fjärran
för att åter finna Dig.
Du, som med kärlekens gyllene beröring
förvandlar mitt begär till bön.
19
Barbados
En portugisisk legend berättar att ”I Herrens år
734, när de besegrats av barbarerna från Afrika,
flydde kristna män och kvinnor tillsammans med
sin biskop från Iberia. Man tog sin boskap och sitt
hushåll och seglade västerut för att söka frid i nytt
land”.
Under 1400-talets sista år hävdade spanjorerna sin rätt till den karibiska ön och så småningom dyker namnen La Barbata eller De los Bazbudos upp på kartor över området.
Den härskande teorin om namnets ursprung är
den om Ficus Citrifolia, fikonträdet som med sina
yviga luftrötter ser mycket skäggigt ut där det växer vid kusterna. På ett sigill från 1600-talet finns
detta träd avbildat.
Spanjorerna kallade fikonträdet Los Barbados,
De skäggiga.
20
Belgien
Vid havet, som hävde sig och sjönk undan i en
vattnets eviga andning, slog sig årtusendena f Kr
keltiska stammar ned. Det keltiska ordet bhelg, i
betydelsen svälla, anses ligga till grund för namnet Belgien.
Under det första århundradet f Kr införlivades
provinsen Belgica med det romerska imperiet. Genom seklen som följde skulle dock namnet så småningom glömmas bort för att år 1790 åter dyka
upp, nu i namnet på den kortlivade Republiken
Belgiens Förenta Stater.
21
Belize
Arkeologen Eric Thompson vill härleda namnet
Belize till ett Maya-ord för lerig, ett utmärkande
drag för floden vid dess mynning där huvudstaden ligger.
Men kanske är det skotten Peter Wallis som
namngivit Belize. Han utrustades i början av 1600talet med ett kaparbrev av Karl I av England med
rätten att “sett out some shippes to sea in these
troublesome tymes for the better defence of that
his Majesties ancient kingdom”. Det var ett dokument med förpliktelsen att dela med sig av vinsterna från kaperierna. Sjörövarna delade normalt
inte med sig till någon.
Men tiderna förändrades. England behövde mahogny till sina skepp och kampesch att färga dess
segel. Peter Wallis blev timmerhuggare. År 1638
avgick de första frakterna till England och Wallis
var kung i sitt rike Belize.
Det självständiga landets förste premiärminister Georg Price var centralgestalten under flera decennier före självständigheten 1981. Han betonade starkt landets indianska identitet och angav Maya-ordet belikkin som ursprung till Belize. Belikkin betyder österut och Belize ligger på den östra
sidan av det centralamerikanska näset.
22
Benin
I Fonfolkets skapelseberättelse står skrivet:
”I begynnelsen var Ormen, Dan. Med dina sjutusen slingor runt vår jord förhindrade du den att
falla i de oändliga djupen. Så steg du i spiraler
mot skyn och äktade drottning Regnbåge. Alla är
vi dina barn och vi kallar vårt hem Danhomé, Ormens hus.”
På 1470-talet landsteg portugiserna Escobar och
Santarem vid inloppet till Dödens lagun, Coutonou, och vid vikarnas stränder mötte de binifolket,
vikfolket.
Under de ständiga striderna mellan lokala kungar lade staten Abomey allt större områden under
sig. Vid åren kring franska revolutionen 1789 kallades landet Danhomey.
Fransmännen inlemmade landet i sitt Franska
Västafrika år 1893. När landet åter blev fritt 1960
återtogs namnet, nu som Dahomey.
Under en 15-årsperiod styrdes sedan landet av
en militärregering. Brigadgeneralen och presidenten Kerekou döpte år 1975 om Ormens hus Dahomey till Folkrepubliken Benin.
23
Bhutan (Druk Yul)
På 900-talet e Kr vandrade tibetaner österut och
till det nya landet tog man med sig den gamla kinesiska tron på åskguden som med sitt regn befruktar jorden.
Långt in i modern tid har man byggt drakar av
trä och papper och burit dem i procession för att
vördsamt be om regn. Drakarna med sin långa tungor var avbilder av åskguden, som enligt den positiva magin också var regnmakare.
I Bhutan, ett av Asiens åskrikaste områden, kallar sig människorna respektfullt för Druk Pah, Åskdrakens folk, som bor i landet Druk Yul, Åskdrakens land.
Det var de sanskrittalande lärde i låglandet som
först berättade om Bhu-tan, Höga landet, i de svårtillgängliga och mullrande bergen.
24
Bolivia
Simon Bolívar var den som som ledde kampen mot
Spaniens överhöghet på den sydamerikanska kontinenten.
I februari år 1825 marscherade hans general Sucre upp i Alto Peru, Höga Peru som området kallades, och slog spanjorerna redan i april samma år.
Bolívar ville att landet skulle ingå i den peruanska konfederationen, men general Sucre, som hade valts till president på livstid, motsatte sig detta och krävde nationell självständighet. Så blev det
också. Den nya staten fick namnet Republica Bolívar, men döptes snart om till Republica de Bolivia.
Simon Bolívar fick aldrig bli president i det land
som bär hans namn, utan dog i grannlandet Colombia endast 47 år gammal.
25
Bosnien och Herzegovina
Vid floden Dravas stränder hade illyrierna bott sedan urminnes tider, när romarna vid tiden för Kristi födelse införlivade området i sitt imperium. Provinsen Illyricum existerade sedan fram till den slaviska invandringen på 600-talet e Kr, då namnet
försvann som politiskt begrepp.
Det illyriska språket levde dock vidare. Bosna,
en av Dravas bifloder, anses av språkforskare komma från det illyriska ordet bhogi i betydelsen strömmar.
Herzegovinas historia anses börja år 1448. Då utropade sig Stefan Vukcic till konung över ett område i södra delen av landet och namngav det efter
det ungerska ordet för hertigdöme, Herzegovina.
Efter en mansålder uppslukades dock Stefan Vukcic’ skapelse av det växande Ottomanska imperiet.
Bosnien förblev en provins i imperiet i 400 år,
tills det vid Berlinkongressen år 1878 tilldelades
Österrike-Ungern.
År 1992 invaldes Bosnien och Herzegovina som
medlem av FN.
26
Botswana
På 1500-talet vandrade san-folket österut från Limpopoflodens källor söder om Kalahariöknen. Sanfolkets historia är höljd i dunkel, men traditionen
berättar att de någon gång på 1700-talet delade sig
i mindre grupper som så småningom skulle uppslukas av andra folk. Tswana är ett verb som betyder dela sig.
Till detta land kom i mitten på 1800-talet den
svenske Afrikaresenären Charles Anderson. Som
engelsmannen Livingstone några år tidigare besökte även Anderson sjön Ngami, som närmast är
att betrakta som ett saltträsk.
I detta torra land av saltträsk och öknar längtar man efter det livgivande vattnet, pula, och man
pryder också sina mynt och flaggor med detta ord
– som en bön.
27
Brasilien
År 1500 var portugisen Pedro Alvarez Cabral 40 år
och amiral över tre skepp som siktat land och nu
låg en bit ut till havs.
Cabral var övertygad om att han hade kommit
till en ö, för här skulle enligt alla beräkningar inte finnas någon kontinent. Han följde tidens sed
bland sjöfarare att inte fråga vart han kommit, utan
i stället tala om vad platsen från och med nu hette. Cabral döpte ön till Ilha de Vera Cruz, Det sanna korsets ö.
Det dröjde inte mer än ett decennium förrän man
i Portugal talade om brasil-landet efter det röda
färgämne som man i Europa hade ett sådant stort
behov av. Brasilinet som färgade bomullstyger vackert röda hade fått sitt namn efter ett portugisiskt
ord för glöd eller brasa och utvanns från träd som
växte ymnigt innanför kusten.
På Schöner-jordgloben från år
1515 benämns
det jätteland där
conquistadorerna drog omkring
för ”Brasilia”.
Dessutom noteras att där finns
människoätare.
28
Brunei Darussalam
Vid Mekongflodens delta i södra Vietnam härskade konungarna av Gunung-imperiet under de första århundradena e Kr.
För folket i imperiet hade Varuna varit en av himmelsgudarna. Men eftersom även gudar kan bli
föremål för svikande popularitet, avsattes så småningom Varuna och blev i stället hinduernas havsgud.
Varunai betyder havsfolk. Det är också namnet
på det folk som en gång norrifrån seglade mot Borneo. Namnet Brunei användes först av den portugisiske kaptenenen Francisco de Almeida i en rapport från år 1509.
Tilläggsnamnet Darussalam, Fredslandet, användes första gången år 1425 av Bruneis tredje sultan Sharif Ali, som för övrigt hävdade att han i
24:e led härstammade från Profeten själv.
29
Bulgarien
Vid Bolgas stränder drömde vi
om stäpperna i öster. Vi drömde
om vårt folks fördrivning.
Under khanerna levde vi som enkelt folk.
I Spartacus och Orfeus bergiga land
drömde vi om vårt liv vid floden,
utvilade och mätta.
Nya tider ska ge oss andra drömmar.
Ett mongoliskt folk som hade bott vid Volgafloden
i Ryssland i århundraden, följde i mitten av 600talet e Kr med i en folkvandringsvåg västerut. År
679 gick man över floden Donau.
Floden blev en del av folkets historia. Deras ord
för fukt, bulgh, är ett utmärkande drag för landet
vid flodens delta. Folket anlade städer på tusenåriga grekiska ruiner och byggde under ledning av
Asparoukh khan det Bulgariska imperiet.
År 1981 firade man Bulgariens 1300-årsjubileum till minne av sina mongoliska förfäder, allt i
sann nationalistisk yra.
30
Burkina Faso
När portugiserna namngav floderna som förde dem
tillbaka till de trygga skeppen på redden utanför
Afrikas kust, kallade man den största Rio Volta,
Återkomstens flod.
Fransmännen övertog namnet Rio Volta när de
koloniserade det land, som nu fick namnet Övre
Volta.
Vid augustirevolutionen år 1983 beslutade man
att en gång för alla döpa om nationen och avkläda
sig den europeiska språkdräkten. På landets språk
burkinabé heter nu landet Burkina Faso, vilket
ungefär kan översättas med ”De värdigas land”.
31
Burma (Myanmar)
”Efter att i fjorton dagar ha färdats genom en så
otillgänglig trakt, där resenären måste medföra alla förnödenheter för färden emedan där icke finns
någon befolkning, kommer man till huvudstaden i
provinsen Mien, en stad som är mycket stor och
förnämlig.”
Så beskrev Marco Polo sin resa till Burma i mitten
av 1200-talet.
Namnets betydelse är omtvistat. Kineserna använder fortfarande ordet Mien, vilket kan betyda
Fjärran. Shanfolket i landets östra del använder
ordet Man och thaifolken säger Phamma.
Burmeserna själva kallar sig bam-ma, ett namn
som engelsmännen i början av 1800-talet omformade till Burma. Några forskare anser att namnet med
all sannolikhet antogs av de mongoliska stammar
som hade övergått till brahmanismen och tidiga
manuskript använder också namnet Brahma-desa,
Gudslandet.
Ett folk med många namn fick 1989 ännu ett av
den nya regeringen – Myanmar. Det är troligt att
detta namn har sin grund i två adjektiv, snabb och
stark, en benämning som lär ha använts redan på
1100-talet, men som också passar en militärregering på 1900-talet.
32
Burundi
I det land som till för bara drygt hundra år sedan
hade levt i avskildhet från omvärlden, har namnets innebörd för länge sedan glömts bort. Namnet kan svårligen delas upp i sina beståndsdelar
och på så sätt förklaras.
Nu finns det ett verb, runda, som betyder samla,
vilket leder oss till ”De samlade” eller kanske hellre ”Nationen”.
33
Centralafrikanska Republiken
Mellan floden Shari som rinner ut i Tchadsjön och
Kongos biflod Ubangi härskade konungen över
riket Ubangi Shari.
För folket i detta rike dröjde det till slutet på
1800-talet innan vita män i mustascher och benläder uppenbarade sig i buskskogen på högplatån.
Först kom engelsmännen som lät bygga en engelsk-egyptisk straffkoloni i byn Fashoda vid Vita
Nilen. I juli 1898 nådde en fransk expedition fram
till floden och hissade den franska trikoloren i avsikt att utvidga sitt afrikanska välde. Engelsmännen krävde fransmännens avtåg och affären utvecklade sig till en schism mellan de båda länderna.
När man så småningom kom överens om att inte
starta något krig, drog sig fransmännen tillbaka västerut mot Ubangi Shari.
År 1910 bildades generalguvernementet Franska
Ekvatorialafrika. År 1958 valde de röstberättigade
i Ubangi Shari att stanna kvar i den franska gemenskapen och landet tog sig namnet République Centrafricaine, Centralafrikanska Republiken.
34
Chile
Söder om Titicacasjön i nuvarande Bolivia byggdes för mer än 1 000 år sedan staden Tiahuanaco,
centrum för ett av Sydamerikas främsta kulturfolk,
Aymara. Aymaras språk levde vidare i ortnamn långt
efter att de själva på 1300-talet sugits upp av det
mäktiga Inkariket.
När de spanska erövrarna under ledning av Francisco Pizarro och Diego Almagro på 1530-talet ryckte in i Inkariket i det peruanska höglandet, återstod endast några decennier innan det indianska
motståndet på kontinenten i grunden var kuvat.
Almagro fortsatte sin marsch söderut för att ta
det land i besittning han fått som gåva av den spanske kungen Karl V. Han passerade Tiahuanaco som
då sedan länge var övergivet. Endast den i Solporten inhuggne solguden skulle med sin blick följa
dessa mäns marsch mot chilli, aymarafolkets ord för
”fjärran land”.
I ett brev daterat september 1545 skriver den
spanske erövraren Pedro de Valdivia till Pizarros
bror Hernando: ”Jag kom med Guds hjälp till denna
dal där Mapuche-folket bor, denna dal som vår föregångare Diego de Almagro kallade Chilidalen.”
Valdivia överlevde inte sitt företag, utan avrättades år 1554 av de revolterande indianerna under ledning av hövdingen Caupolican. Men inget
kunde stoppa den spanska erövringen långt bort i
fjärran land, i Chile.
35
Colombia
De spanska erövrarna, conquistadorerna, kom till
chibchas, quimbayas och sinús land, ett land lika
stort som Frankrike och Spanien tillsammans.
Rodrigo de Bastidas kom från kusten i norr, Benalcázar söderifrån och från väster kom Federman
på uppdrag av det tyska handelshuset Welser. Quesada (som tros ha stått modell för Cervantes’ Don
Quijote) seglade uppför Magdalena-floden.
30 år senare, år 1564, instiftades presidentskapet Nya Granada som efter ett par sekler förvandlades till vicekonungadömet Colombia, den store
Columbus till ära.
Djupt inne i de colombianska skogarna dröjer sig
chibchaindianerna fortfarande kvar med sina förcolombianska minnen. På Nationalbanken i Bogotá kan man beskåda äkta stöldgods – ett är chibchas kultföremål i drivet guld, den dyrkade grodan
av vars gift man kunde vinna en stunds glömska.
36
Costa Rica
År 1502 var Christopher Columbus ute på sin fjärde och sista resa. Vid den centralamerikanska kusten råkade han ut för häftiga stormar och sökte nödhamn för sina fyra caraveller och 150 conquistadorer.
Drygt 50 år gammal och böjd av motgångar ville Columbus gärna tro att han hade kommit till en
rik och välmående kust, costa rica.
Mottagandet blev allt annat än vänligt. Huetarindianerna under befäl av hövdingen Garabito plågade Columbus och hans män med ständiga attacker. Det dröjde tolv år innan landet, stort som
Jämtland och Härjedalen, hade kuvats.
Den ”rika kusten” visade sig vara utan några
nämnvärda mineralfyndigheter. Det var en av anledningarna till att landet fick ligga relativt orört
i 300 år, innan det åter drogs in i den politiska dansen i början på 1800-talet.
37
Cypern (Kypros)
I det eviga bruset från vågorna som sköljer mot
stranden kan man höra de gamla namnen Kupiriyu, Cipro, Cyphere och Cypros.
På lertavlor från 700-talet f Kr återfinns namnet
Kupirijo och forskare är överens om att det är våra dagars Cypern som avses.
I Nordafrika och Främre Orienten var ön sedan
gammalt känd för sin rikedom på henna, Lawsonia inermis, vars vita väldoftande blommor användes både till parfymer och färgämnen. Mykenarna
på fastlandet kallade denna blomma kupiriyo.
Långt senare fann man koppar på ön och i bevarade dokument talade man snart om kyprion chalkós, cypriotisk koppar – koppar från Henna-ön.
38
Danmark
I den senromerske historikern Orosius’ ”Historiarum adversum” beskrivs världshistorien från Skapelsen till år 415 e Kr. Där kan man läsa att ”Langeland, Laeland, Falster och Sconeg hyrad to Denemaercan”, alltså hörde till Danmark.
Den engelske kungen Alfred av Wessex översatte den spanske teologens arbete under senare delen av 800-talet, och man kan utgå från att namnet
Denemaercan redan på Orosius’ tid var gammalt.
Det antas att danernas urhem varit den Skandinaviska halvön och då närmast Skåne. Stöd för
den teorin ger den gotiske historieskrivaren Jordanes, som berättar att danerna kom från svearna.
Flera forskare anser att förledet dan- kan härledas ur ett ord för skog. Efterledet -mark är helt
enkelt ett gammalt germanskt ord för gräns.
Under de frankiska karolingernas tid från mitten på 600-talet till slutet på 900-talet, tillsattes
markgrevar som förvaltningschefer för gränsområden. I ett privilegiebrev från år 965 utlovar den
tyske kejsaren Otto I skattebefrielse för kyrkorna
i Ribe, Århus och Slesvig ”in marca vel regno danorum”, alltså i danernas gränsland eller rike.
39
Djibouti
Den europeiska storpolitiken under andra hälften
av 1800-talet ledde år 1862 till en fransk invasion
av området. Suezkanalen var sedan länge planerad och bygget hade pågått i tre år. Frankrike hade av Said pasha, den turkiske ståthållaren i Egypten, fått rätten att driva kanalen i 99 år. Det skulle bli en god affär för fransmännen.
Men i Awashdalen i Etiopien, i Afarsultanatets
huvudstad Asaita, fortsatte man att drömma tusenåriga drömmar om ett eget land. Detta folk hade
några århundraden f Kr utvandrat från den arabiska halvön och för dem var de heta källorna vid
kusten den stora offerplatsen, gabouti, där man förrättade sina offer.
Dagens Djibouti är en oberoende stat vars finanser helt baseras på gränsöverskridande, gemensamma intressen. Frankrike, Libyen, Kina och Världsbanken är några exempel på länder och institutioner som anser att det södra inloppet till Röda havet ska kunna passeras ostört.
40
Dominica
Det var på Herrens dag i gryningen den 3 november 1493. Med solen i ryggen såg Columbus’ skeppsläkare Nicolo Syllacio ut över havet och registrerade det han senare skulle skriva ned i sin dagbok:
”Allt land vi kunde se verkade bergigt, mycket
vackert och mycket grönt, ända fram till havet. Det
var härligt att se, för vid den här tiden på året finns
knappast något grönt i vårt eget land.”
Dominica dies, Herrens dag, som i den urkristna
kyrkan firades till åminnelse av Herrens uppståndelse, spred sitt första ljus över Waitukubuli, Många
striders ö. Caribindianerna, som kunde räkna till
17 stora skepp i silhuett mot den uppgående solen,
anade kanske att den sista av alla strider låg framför dem.
Inledningen på en reserapport från Columbus.
41
Dominikanska Republiken
De olika stammarna bland tainos som bodde på
Quisqueya, Den stora ön, tävlade den första tiden
i att uppträda gästfritt mot Cristopher Columbus
och hans män när dessa anlände till ön år 1492.
Det dröjde dock inte länge förrän befolkningen
insåg sitt misstag. Spanjorernas redan från början
arroganta uppträdande mot befolkningen, blev snart
till ett hänsynslöst utrotande. Detta upprörde till
och med hovet i Sevilla som efter bästa förmåga försökte lugna ned sina landsmän, dock utan större
framgång. Ett 40-tal år efter spanjorernas ankomst
var folkmordet ett faktum.
Staden Santo Domingo anlades och denna Herrens stad gav också landet dess namn. Efter presidenten och diktatorn Trujillos död på 1930-talet
döptes landet om till República Dominicana, Herrens republik.
Columbus’ kartskiss av Española, som han kallade ön.
42
Ecuador
När européerna i slutet på 1400-talet kom till Sydamerika, var det gamla konungariket Quito, Två
fäders land, sönderslitet av ett inbördeskrig mellan Inkas båda söner Atahualpa och Huascar, en
strid som den förstnämnde vunnit.
I början på 1800-talet hade Spanien en svag centralregering och detta blev inledningen till befrielsekrigen i Sydamerika. Det var inte indianerna
som försökte kasta av sig det spanska oket, utan
ättlingar till de spanska erövrarna som inte längre fann sig i att styras från Spanien.
Quito ingick en union med Venezuela och Bolivia och Simon Bolívar utropade Colombias Förenade Stater. Men hans general Flores, som hade
installerat sig i Quito, förklarade sig självständig
och med detta lät sig Bolívar nöja.
Landet, där general Flores nu också var president, genomkorsas i norr av ekvatorn. Generalen
skrev till Paris för att få sin namnidé Ecuador godkänd och ledamöterna i Franska vetenskapsakademin samlades i juli 1830 till möte. Där fastslogs
”longituder och latituder för de mest utmärkande
punkterna i denna del av Höga Peru”.
Med vetenskapligt stöd kunde Flores ge landet
dess nya namn.
43
Egypten
För 5 000 år sedan, när guden Ptah tronade i Memfis, talades Pthas’ språk, Haikoptah. Detta var under de stora pyramidbyggarna Cheops och Chefrens tid, och deras stad Memfis fick efter ett par
årtusenden tjänstgöra som stenbrott för nya härskares uppbyggnad av Kairo.
Hebréerna kallade landet Mesrajem, De båda
jordarna (Nedre och Övre Egypten), och än i dag säger arabisktalande Al Masr.
Haikoptah, ”själens boning” hos guden Ptah, fick
hos de gamla egyptierna symbolisera språket, det
som skiljer oss från djuren. Och medan andra gudar oftast avbildades i ett djurs skepnad, framställdes guden Ptah alltid som människa.
Pyramiderna vid Gizeh.
44
Ekvatorialguinea
År 1470 landsteg portugiserna på den lilla ögruppen
Annabon vid ekvatorn där de upprättade ett fäste
från vilket man skoningslöst beskattade fangfolket
på fastlandet.
Ett par decennier tidigare hade de europeiska
sjöfararna funnit ofantliga mängder guld i Guinea
längre norrut på den västafrikanska kusten.
De gamla kolonierna Rio Muni och Fernando Po
på fastlandet slogs år 1959 ihop till Spanska Ekvatorialguinea, en teknisk term som dels talade om
vems guldet var, dels var det fanns.
Spanjorerna lämnade så småningom landet som
på 1970-talet fick se européerna återkomma, nu i
form av sovjetiska fiskeflottor och på 1980-talet
som franska och italienska skogsbolag.
Efter en lång kamp mot den europeiska kolonialismen är landet sedan 1968 en självständig nation. Men guldet är slut, landets import tre gånger så stor som exporten och fortfarande är det Spanien som med sin import står för över 90 procent
av inkomsterna i det gamla guldlandet strax norr
om ekvatorn.
45
El Salvador
Spanjoren Pedro de Alvarado landsteg med 400 man
vid Ajacutla år 1524 ”när Guds, vår Frälsares godhet och kärlek till människorna uppenbarades”. Pipilindianerna var beredda att försvara sin 500-åriga stadsstat Cuzcatlan, Juvelstaden, och detta möte blev början på en långsam dödskamp vars sista
fas vi i dag kan bevittna i pipil-språkets död.
I april 1525 anlade Pedro de Alvarados bror Gonzalo en koloni med en befästningskonst som senare kallades den nyitalienska skolan, men som de
centralamerikanska indianerna sedan länge hade
använt sig av. Pedro de Alvarado döpte sitt hem i
kolonin till Villa San Salvador, Frälsarens hus.
Attackerad av de för frälsning oförstående indianerna skrev han ett brev till sin anförare Cortés och utbad sig om förbön i alla kyrkor: ”Vi är så
långt från all hjälp att om inte Herren kan hjälpa,
kan ingen.”
Spanjorerna hade dock kommit för att stanna. Indianstammarna xinca och matambú, lenca och pipil skulle försvinna som bleka skuggor ur historien.
46
Elfenbenskusten
När området inlemmades i Franska Västafrika under andra hälften av 1800-talet, kallades det Côte
d’Ivoire, Elfenbenskusten.
Detta inte utan skäl. Man har beräknat att mer
än 3 000 ton elfenben utskeppades från Västafrika
till Europa under 1800-talets sista decennium. En
stor del av detta fann sin väg genom hamnstaden
Abidjan.
1960 utropades landets självständighet. Vem mindes då längre de tiotusentals elefanter som under
åren fått släppa livet till för att namnge detta land
på den västafrikanska kusten?
47
Eritrea
När Rom brann år 64 e Kr och kejsar Nero utsåg de
kristna i stadens utkanter till syndabockar, gjorde sig greken Dioskorides redo att som läkare delta i ett av kejsaren planerat fälttåg.
Dioskorides, som anses ha varit en av forntidens främsta botaniker, följde den kejserliga armén
söderut längs Arabiens västkust. Efter en veckas
marsch korsade hären havet med stark östlig vind
i seglen.
På den egyptiska kusten kunde Dioskorides iaktta fenomenet ”rött vatten” som uppträder vid rödalgens intensiva blomning.
Det är troligt att det var just Dioskorides som
med sitt botaniska kunnande först namngav detta
hav, Erithró, Röda havet. Dioskorides skrev visserligen på grekiska men romarna översatte namnet
till latin – Mare Erythraeum.
Det är med andra ord den lilla rödalgen, som
normalt lever på flera meters djup, som genom historien färgat av sig på en politisk realitet, den sedan 1994 självständiga republiken Eritrea vid Röda havets sydkust.
48
Estland
Historikern Tacitus kallade på 100-talet e Kr folket i detta område för Aestii, de som bodde öster
om havet, och hos den romerske historikern Jordanes på 500-talet förekommer namnformen Aestui. De svenska vikingarnas namn på området var
Estmere.
På 1100-talet framställde den arabiske geografen al-Idrisi en karta över de östersjöfinska kusttrakterna. Det är osäkert om al-Idrisi kände till sina föregångare, men han kallade landet söder om
Finska viken för Astlanda, landet på det stora havets östra kust.
al-Idrisis
världskarta
från 12:e århundradet.
Den kan bara
tydas om
man ser den
upp och ned.
Man finner
då Europa
överst, Afrika
underst och
Asien till
höger.
49
Etiopien
Den grekiske historieskrivaren Herodotos rapporterade århundradet f Kr om garmanterna som ”med
fyrspann jagade de etiopiska grottinnevånarna”.
För Herodotos betydde etiopos endast ”de brunbrända”.
Aksumriket existerade som en stormakt med
grekiska som huvudspråk från det första århundradet e Kr.
Halvtannat årtusende senare gick araberna över
Adenviken och brände ned huvudstaden Aksum
som låg ett tjugotal mil in i landet. De flesta av de
nya herrarna tillhörde beduinstammen Habasch,
men redan efter några decennier låg Aksum åter i
etiopiska härskares händer.
Vid den italienska expansionen vid Rödahavskusten på 1880-talet, latiniserades det arabiska
stamnamnet Habasch till Abessinia.
I dag bär landet åter Herodotos’ gamla namn,
Etiopien.
50
Fiji
Viseisei-folket var de första att kolonisera öarna
och det flera hundra år före européernas ankomst.
Den största av öarna kallades Viti Levu, Huggön, efter ordet vitika som betyder hugga snår. Genom de täta mangroveskogarna var man tvungen
att hugga sig fram, bara för att mötas av de täta
tropiska regnskogarna på bergssidorna. Allt detta
arbete skulle generationer komma ihåg som viti,
hugga.
Holländaren Abel Janszoon Tasman var den förste europé som såg öarna i mitten på 1600-talet,
men det skulle dröja till år 1774 innan engelsmannen James Cook landsteg på Viti Levu. Exakt 100
år senare gav hövdingen Thakumbau upp alla illusioner om självständighet och underkastade sig England.
Tvåhundra år efter Cooks besök hade den moderna tiden huggit sin väg till det innersta av öarna. År 1970 blev det nya självständiga öriket medlem i FN.
Tasmans fartyg
och infödingskanoter från Fijiöarna. Teckning
av Abel Tasman.
51
Filippinerna (Pilipinas)
Italienaren Antonio Pigafetta följde den portugisiske upptäcksresanden Fernao de Magalhaes på
hans världsomsegling i början på 1500-talet.
Pigafetta skrev i sin dagbok: ”Vi närmar oss Cabo Cattigara. Under tre månader har vi tillryggalagt mer än tre tusen leguas (6 000 kilometer) på
detta hav som generalkaptenen kallar Mar Pacífico (Stilla Havet).”
Fler expeditioner följde. Spanjoren Villalobos landsteg på ön Tandaya (nuvarande Leyte) år 1543 och
döpte om ön till Las Phelipinas. Villalobos ville på
detta sätta hedra kung Filip II av Spanien som detta år fyllde 16 år.
Vid kyrkomötet i Trento år 1563 dikterade den
spanske kungen villkoren. Spanien kunde ta öarna
i besittning till år 1898, då de efter det spanskamerikanska kriget avträddes till USA.
Efter 400 år av utländsk dominans proklamerades på den amerikanska nationaldagen 1946 Republiken Filippinerna som en självständig nation.
52
Finland (Suomi)
Ursprunget till namnet Finland är omstritt, men
första gången som namnet uppträder är i den romerske historikern Tacitus’ ”Germania” från år 98
e Kr där en folkstam kallas fenni. Det är troligt att
Tacitus med namnet avsåg samerna.
Det är först på 1000-talet som man börjar skilja på finnar och samer. Olav den heliges hovskald
Sigvatr Thordarsson kallade befolkningen i södra
Finland för finnar (i motsats till samerna i norr).
Från 1100-talet användes namnet Finland (och Suomi) bara om den sydvästliga delen av landet kring
Åbo (Turku).
Ursprunget till namnet Suomi är lika oklart. Man
finner namnet (använt som ett personnamn) i dokument från Frankerrikets tid på 800-talet e Kr. I
senare seklers krönikor kallas ett slott i landet
för castellanum Somelinde (suomiernas slott) och
i ryska skrifter från 1200-talet finner man namnet Sum på en av stammarna i området.
53
Frankrike
Redan århundradena f Kr hade romarna stiftat
smärtsam kontakt med de korta stridsspjut som
keltibererna på den Pyrenéiska halvön var utrustade med. Det var ett lätthanterligt spjut som snabba fotsoldater med förödande resultat använde mot
kavalleriet.
Romarna var inte sena att lära sig den nya tekniken. När man efter några århundraden sammanstötte med germanska stammar, var man sedan
länge själv beväpnad med detta vapen.
Det var bukter, chamaver, ampsivarer och andra folk som norrifrån, under det gemensamma namnet franker, sökte sig in på romerskt område. Också frankerna kände till det korta spjutet och använde dess namn, frank, på sitt förbund.
På 400-talet e Kr gick så Spjutbärarna över floden Rhen och under ledning av Klodvig trängde
man under seklets sista år ned mot Pyrenéerna.
Det krävdes en dynasti med historiska visioner
för att kunna bevara frankernas namn levande genom seklerna. När Karl den Store år 800 lät kröna sig till kejsare över det Frankiska riket kom troligen ingen i imperiet längre ihåg de germanska
krigarna med de korta spjuten.
54
Förenade Arabemiraten
Den brittiska kontrollen över Persiska viken under andra världskriget var av största betydelse för
de allierade. Vid krigsslutet behöll engelsmännen
en stor flottstyrka i området.
År 1951 inrättade England Trucial States Council (ungefär ”Vapenstilleståndsstaternas Råd”), ett
namn som området behöll till år 1971.
De sju medlemmarna var shejkdömena Ajman,
Sharjah, Fujayrah, Dubai, Abu Dhabi, Umm al Qaywayn och Ras al Khaymah. England presiderade
som ordförande.
1968 möttes representanter för de sju emiraten,
befälhavarområdena, tillsammans med Bahrain och
Qatar. De två sistnämnda beslöt att stå utanför som
självständiga stater. Shejkdömet Ras al Khaymah
avvaktade ett år innan man anslöt sig till den nya
staten, Förenade Arabemiraten, som samma år
även blev medlem i FN. Då var engelsmännens
400-åriga närvaro i området redan över.
55
Förenta Staterna (Amerika)
Sju år efter Columbus’ första seglats västerut 1492
seglade italienaren Amerigo Vespucci samma väg.
Från sina resor sände han livfulla rapporter som
fängslade de lärde hemma i Europa, bland dem den
tyske geografen Martin Waldsemüller som i avhandlingen ”Inledning till kosmografin” år 1507
skrev: ”En annan, fjärde [världs]del har nu blivit
upptäckt av Amerigo Vespucci, och eftersom Europa och Asien har fått sina namn efter kvinnor, ser
jag inget skäl till varför denna fjärde del inte
skulle kallas Amerige, det vill säga Amerigos land
efter den kloke man som upptäckt kontinenten.”
Snart började namnet Amerika användas, först
för dubbelkontinentens södra del men snart också
för dess norra. Långt senare skulle man dock inse
att de öar som Columbus som förste europé hade
besökt, faktiskt utgjorde en del av den Nya världen.
Därmed gjordes också Columbus till dess egentlige
upptäckare.
I mitten av 1700-talet hade förhållandet mellan
de amerikanska kolonierna och moderlandet England blivit allt mer ansträngt. Tretton kolonier samlades till en kongress i Philadelphia den 4 juli 1776,
där man utropade självständigheten för Amerikas
Förenta Stater.
Som en sentida hyllning till sjöfararen från Genua instiftades så småningom Columbus Day, eller Discovery Day som den 12 oktober också kallas.
56
Gabon
På 400-talet f Kr seglade den kartagiske upptäcktsresanden Hannu längs den västafrikanska kusten
som ledare för en stor expedition. Berättelsen finns
delvis bevarad i en grekisk översättning och har titeln ”Periplus” (Kringsegling).
1 500 år senare fullbordade marockanen al-Idrisi
medeltidens främsta geografiska arbete, ”Den längtandes tillfredsställelse”, där han berättar om hur
man ”under årets första torra månader kan vaska
guld ur floden Nilen”. Det var en medeltida missuppfattning om Nilens sträckning som kom till uttryck – al-Idrisi avsåg floden Niger.
I motsats till många andra arabiska resenärer
blev al-Idrisi känd och uppskattad i Europa och
portugiserna kände väl till hans berättelser från
den afrikanska västkusten.
Men det var den portugisiske sjöfararen Diogo
Cão, som på 1480-talet ankrade upp i bukten, el gabao, utanför Comoflodens mynning, som namngav
den tropiska regnskogen innanför kusten.
57
Gambia
Engelsmannen Richard Jobson skrev år 1623 i sin
bok ”The Golden Trade”:
”Och den gamle mannen berättar på mandinkaspråket hur landet fick sitt namn:
När portugiserna kom till vårt land, lämnade de
sina stora fartyg en bit ute till havs, rodde i land
och satte upp en flagga här. Kung Seneke Jamme
skickade en budbärare för att få veta vad som stod
på. Budbäraren närmade sig de skäggiga männen
som frågade honom något. Utan att förstå och rädd
att misshaga de främmande herrarna, svarade han
med sitt namn, Kambi. Männen från de stora båtarna skrev ned hans namn och använde det därefter som namn på platsen där de stigit i land.”
58
Georgien
Fursteätten bagratiderna, som enligt legenden härstammade från Judéen, innehade tronen från 500talet e Kr till år 1802. Efter århundraden av inre
splittring förvandlades landet till en rysk provins.
För folket var detta bara ännu en tidsbunden dynasti som följde på arsakiderna, sassaniderna, romarna och seldjukerna.
De romantiskt överhettade korsfararna, som år
1099 erövrade Jerusalem, skapade sin egen mytologi beträffande namnet på landet mellan Kaspiska havet och Svarta havet. Av flera mytiska trådar
vävde man namnet Georgien. En av trådarna var
legenden om bagratidernas palestinska ursprung
och namnet på den kristne bonden (bonde heter
georgos på grekiska) som där lidit martyrdöden.
Än i dag är S:t Georg landets skyddshelgon och en
gravkyrka lär vara uppförd till hans ära i staden
Lydda några mil utanför Jerusalem.
Korsfararna lade också in det turkiska ordet gur
i sin mytiska väv. Ordet, som troligen utgör den
egentliga grunden till landets namn, betyder ”rik
och blommande” och det turkiska namnet på landet är också Gurçistan.
59
Ghana
Akanfolket berättar om hur hövdingarnas förfäder en gång kommit norrifrån och hos yorubafolket berättas historierna om hjälten Oduduwas
förfäder från öster. Dessa båda legender har också
använts av nationalisterna i det moderna Ghana
för att påvisa den historiska kontakten med det
gamla sudanesiska Ghanariket långt uppe i norr.
Ashantiriket hade funnits som en självständig
stat sedan 1600-talet. Man krigade ständigt med
sina grannar och tog slavar som man sålde till araberna och de vita männen vid kusten. År 1895 fick
ashanti se sitt land ställas under engelsk överhöghet.
Hos ashanti fanns två sorters hövdingar – Kaya
maghan som var Herre över guldet och Ghana som
var Herre över kriget.
Engelsmännen, som tidigare tjänat stora pengar på slavhandeln, måste se sig om efter andra inkomster när slaveriet förbjöds i imperiet år 1833.
Ögonen föll på den lukrativa guldvaskningen som
traditionellt förekommit i området. Med effektiva
metoder lyckades man utvinna så mycket guld att
landet kallades för Guldkusten.
År 1957 kunde landets förste president Nkruma
till minne av Herren över kriget utropa den självständiga staten Ghana.
60
Grekland (Hellas)
Huruvida Homeros, den trolige författaren till Illiaden och Odysséen, verkligen existerat är fortfarande en olöst gåta.
Vad man däremot kunnat enas om är att homeriderna, det sångarskrå som fått sitt namn efter
den mytiske författaren, traderade sångerna ur de
båda verken under århundradena närmast före vår
tidräknings början. I den homeriska poesin förekommer ordet hellás, som helt enkelt betyder by.
För kelterna, som plundrade Delfi år 279 f Kr,
var detta land med de många öarna känt som Gear-is, De nedre länderna.
61
Grenada
På sin tredje resa över Atlanten år 1498 lät Cristopher Columbus skicka tre av sina sex karaveller
till ön La Española. I spetsen för de övriga seglade
han själv söderut där han hoppades hitta rikare
länder – allt enligt teorin att de ädlare metallerna
enligt naturlagarna hade anhopats kring ekvatorn.
Den 15 augusti siktade han en ö som han gav
namnet Conceptión efter ’conceptio immaculata’,
jungfru Marias obefläckade avelse. Columbus ansåg att hans teorier nu befruktats med nya indicier om att en kontinent var inom räckhåll. Men att
det gällde en hittills okänd kontinent fick Columbus tyvärr aldrig veta något om.
År 1522, 16 år efter Columbus’ död, döptes Conceptión om till Grenada för att fira 30-årsminnet av
morernas uttåg från Spanien. Ghrnada (från arabiskans ord för lera) var staden som 800 år tidigare hade grundats av araberna på den iberiska halvöns fruktbaraste jord.
62
Guatemala
När Mayapán-imperiet på Yucatán-halvön utsattes för den aztekiska expansionen på 1300-talet,
drog sig några stammar söderut och anlade huvudstaden Iximché, den stad som man tio dagsmarscher västerut hos toltekerna kallade IximchéTecpán-Quahuhtemallán. Själva kallade man sig
Cakchique och som andra folk i Centralamerika
vårdade också Cakchique minnet av sitt ursprung.
I slutet på århundradet hade Quiché-folket tagit makten i de centrala delarna av landet. När
den spanske erövraren Pedro de Alvarado på 1520talet trängde in i landet, förstörde indianerna sitt
skapelseepos Popol Vuh för att det inte skulle komma i spanjorernas händer.
I mitten på 1500-talet skrev den kristnade indianen Diego Reynos ur minnet ned eposet vars inledning lyder:
”Detta är början på den gamla traditionen i Quiché. Vi skall föra fram den i ljuset, för Popol Vuh,
som vi kallar den, kan inte längre ses. Den första
boken, skriven för länge sedan, fanns en gång men
kan inte längre ses, varken av sökaren eller tänkaren…”
Ruinstaden Iximché i Quahuhtemallán, Skogslandet, sover sin eviga sömn. De gräsbevuxna murarna viskar Quiché-folkets bön om hjälp till sina
bröder ”så att vi aldrig blir slagna av våra fiender…”
63
Guinea
År 1447 ankrade portugisen Salvaro Fernandez med
sina karaveller utanför kusten och inledde därmed
den europeiska koloniseringen av Afrika.
I Europa var behovet av guld stort. Krigen hade
grävt djupa hål i skattkistorna och begäret efter
kryddor, ädelstenar och siden från Indien var omättligt.
Med största säkerhet hade Fernandez’ uppdragsgivare Henrik Sjöfararen studerat den arabiske geografen Ibn Jaquts ”Lexicon” från början på 1200talet där landet Ginawa omnämndes. Det var berbernas ord för guld. Bagafolket vid kusten och fulani längre in i landet skulle så småningom få betala ett högt pris för detta guld.
Överallt där portugiserna landsteg på Afrikas västkust satte
de upp stenpelare med Portugals vapen.
64
Guinea-Bissau
Femtio år efter Christopher Columbus’ första resa
år 1492 seglade portugisiska skepp utefter den västafrikanska kusten för att där försöka hitta guld till
de sinande kassakistorna i Lissabon.
På öarna utanför kusten mötte man pepelfolket,
som gjorde ett kraftfullt motstånd mot de tungt beväpnade männen från havet. Minnena från dessa
strider lever fortfarande kvar och särskilt väl minns
man Intchasso-klanens heroiska insatser i striderna. Pluralformen för Intchasso är Bissasso, ett ord
som genom seklerna förvandlats till Bissau.
Men forskarna är inte eniga. Det har också föreslagits att det är härskartiteln cão som ligger till
grund för namnet Bissau. (Se även Guinea.)
65
Guyana
De vidsträckta mangroveträsken och de leriga floderna lockade inte många erövrare till strandhugg.
Men när spanjorerna fick kontakt med warraufolket längs Essequibofloden och frågade om landets
namn, svarade man med största säkerhet wai ana,
inget namn.
Många forskare har påvisat att naturfolken sällan använde namn för större områden, utan nöjde
sig med att namnge platser av speciell betydelse för
det dagliga livet. Andra har velat göra gällande att
de ständiga översvämningarna i området skulle
ha avsatt sig i Wyana, Vattenlandet, och språkforskarna kommer att diskutera frågan i evighet.
När holländarna med sina speciella erfarenheter i början på 1600-talet insåg vad man kunde göra med kanalbyggen och dammar, inleddes också
undergången för de olika indianfolken. Efter det
stora slavupproret år 1763 (när de från Afrika importerade slavarna hade fått nog av holländarnas
grymma behandling och dragit sig söderut), dröjde det bara en mansålder innan holländarna började importera indier som ansågs lämpade att ersätta indianerna i arbetet på plantagerna.
Wai wai, warrau, arawak och tupi trängdes söderut mot högländerna och utgör i dag en minoritet utan verklig politisk representation.
66
Haiti
I december 1492 landsteg Christopher Columbus
på den ö som han av kärlek till sitt hemland kallade La Española, Lilla Spanien (se även Dominikanska Republiken).
Arawakerna, som något århundrade tidigare hade lämnat det sydamerikanska fastlandet och bosatt sig här, kallade sig själva tainos, det goda folket. Glada över att det inte var de fruktade caribindianerna som återkommit på härjningståg för
att ta slavar och fångar, gjorde arawakerna det stora misstaget att välkomna de långväga resenärerna med presenter av guld.
Ett par veckor senare förliste Columbus med
flaggskeppet Santa Maria på öns nordkust. De tainos som hjälpte honom att bygga Nya världens första fort av drivveden från det sönderslagna skeppet, fick aldrig tillfälle att berätta om händelsen.
Förslavade och drivna i döden av sjukdomar och
hårt arbete i de spanska erövrarnas tjänst, minskade antalet indianer på några decennier med 90 procent. För att kompensera bortfallet av arbetskraft
ökade importen av slavar från den afrikanska östkusten.
Minnet av det hårda förtrycket lever ännu kvar
i landet vars bergstoppar är bland de högsta i hela Västindien, de berg som fått ge namn åt nationen Haiti, Bergslandet.
67
Honduras
Den 11 maj 1502 avseglade Christopher Columbus
på sin fjärde och sista resa. På grund av stridigheter mellan olika intressegrupper var han enligt
instruktioner från hovet i Spanien förbjuden att
landstiga på La Española, den ö som han själv tio
år tidigare hade upptäckt.
Med knotande manskap och med ett av skeppen i stort behov av reparation, fortsatte man resan västerut och landsteg i närheten av vad som i
dag kallas Kap Honduras. Den lilla eskadern sökte sig längre söderut för att om möjligt hitta en
genomfart till det hav som indianerna talade om,
men fortsatta efterforskningar avbröts på grund
av strider med de infödda. De fyra redan hårt åtgångna skeppen ute på redden hotades att brytas
sönder av de hårda stormarna och Columbus beslutade att ta sig därifrån medan han fortfarande
kunde.
Av den fjärde expeditionen återstod snart bara
minnet av motgångar och Columbus dog inom ett
par år som en bitter och bruten man. Några år efter hans död talade man om att han nog hade
”gett sig ut på alltför djupt vatten” när han så envist försökt hitta vägen till Indien. Det spanska uttrycket ’meterse en honduras’ (hamna i djupen, komma i svårigheter) kom under lång tid att gälla Columbus’ sista resa.
68
Indien (Bharat)
När floden Indus föds i norra Kashmir har den en
3 000 kilometer lång färd framför sig till deltalandet söder om Karachi i dagens Pakistan.
Sindhu, Floden, som var själva förutsättningen
för de gamla kulturerna vid dess stränder för mer
än 4 000 år sedan, gav namn åt landet. De persiska folken förde det sedan vidare till grekerna som
kallade det Inde.
Det livgivande vattnet, som personifierats i det
heliga eposet Rigveda, kom från Himalaya, Snöns
hem. Några av hymnerna berättar om hur Bharat
föds som sonson till vattennymfen Menaka. Bharat, som indierna själva kallar sitt land, kan vara
besläktat med ett arabiskt ord för vatten, bahr, och
man vet i dag (bland annat genom Thor Heyerdahls
Tigrisexpedition) att kontakter mellan de tidiga Induskulturerna och den arabiska halvön var möjliga.
Det heliga vattnets två namn, Sindhu och Bharat, blev ord för liv och ord för människors drömmar om överlevnad.
69
Indonesien
Tomapel, Modjopahit, Demak och Achin var en gång
riken på de Ostindiska öarna. De är nu sedan länge
glömda och övervuxna av djungel och nya statsbildningar.
År 1505 landsteg holländaren Ludovico de Varthema på Suvarnadvipa, Guldön, och döpte raskt
om den till det närlydande Sumatra.
De europeiska stormakterna slogs sedan om öarna i arkipelagen och löste ibland sina tvister genom
att byta öar med varandra. Achinriket på norra Sumatra fann sig dock inte i detta utan bjöd holländarna hårt motstånd.
Det var under denna tid av europeisk dominans
som den tyske etnografen Richard Andrée myntade begreppet Indonesien (grekiska för Indiska öarna) och efter andra världskrigets slut kunde president Sukarno förklara den nya nationen Indonesiens självständighet.
70
Irak
Redan 3000 år f Kr uppstod i Mesopotamien, på
den bördiga slätten mellan de två floderna Eufrat
och Tigris, en högkultur med sitt centrum i staden
Uruk. Yaqut al-Hamawi, den störste av de arabiska
geograferna på 1200-talet, ansåg att ordet uruk-ki
betydde lågland, träsk.
Landhöjningen har under årtusenden flyttat Persiska vikens kust 15 mil längre söderut. När de stora träsken i söder nu håller på att torrläggas i ett
gigantiskt nyodlingsprogram, försvinner snart också ursprunget till namnet Irak, Låglandet.
Femtusen år gamla dokument av lera från staden Ur.
71
Iran
Årtusenden av vandringar. Från Centraleuropa
drog sig våg efter våg av människor ned över Kaukasus, ut över det iranska höglandet och vidare till
den bördiga Indusdalen.
Ett par tusen år före vår tidräknings början kom
så nya stammar som med järnvapen och hästar
krossade kulturen i Indusdalen.
I den äldsta indiska litteraturen från omkring
1500-talet f Kr, en litteratur som bygger på betydligt äldre muntliga traditioner, finner vi de nya
härskarnas namn Arya, Herrarna.
På 900-talet f Kr berättar assyrierna om mederna i norr och om parisa. Det senare folket skulle inom 300 år krossa Assyrien.
På 500-talet f Kr var parisa (separatisterna) imperiebyggare och Gamla Testamentets profet Daniel, som under denna tid levde i den babyloniska
fångenskapen, tolkade också den enligt legenden
siste babyloniske konungen Belsassars syn: Mene
mene tekel u-farsin – ditt rikes dagar är räknade,
du är befunnen för lätt och åt mederna och perserna ska ditt land styckas.
72
Irland (Eire)
Engelsmannen Rowland Jones hävdar med bestämdhet i sin bok ”Origin of Languages and Nations” från år 1764 att landet fått sitt namn av kelterna, vars invandring till ön påbörjades någon
gång på 400-talet f Kr. Enligt Jones skulle namnet
falla tillbaka på det keltiska eren i betydelsen ”den
vattniga”, vilket skulle avse det fuktiga inlandsklimatet med en nederbörd på 1 000 millimeter per år.
Namnet uppträder för första gången i grekiska
geografiska arbeten i formen Ieruh (Iernh) och på
en karta av den grekiske geografen Ptolemaios från
år 150 e Kr förekommer namnet Ionernic, ett namn
som sedan översattes till Ibernia. Den latinska standardformen Hibernia finns hos Caesar som verkar
ha förväxlat det med ordet för vintrig, hibernus.
73
Island
Den folkliga förklaringen till namnet Island, den
som de isländska barnen får lära sig, handlar om
den förste islänningen, Hrafna Flóki. När han kommer till ön bestiger han jökeln Glama och kan därifrån se de stora drivisbältena på Isafjördur, Isfjorden.
Man vet att irländska munkar besökte ön redan
på 700-talet e Kr, alltså 100 år före norrmännens
ankomst, och det finns språkforskare som med bestämdhet påstår att det är de latintalande munkarnas ord för ö, insula, som givit landet dess namn.
Men sagan om Hrafna Flóki är roligare att läsa.
74
Israel
Från farao Merenptahs regeringstid i Egypten på
1200-talet f Kr finns en inskription bevarad som omnämner Israel som en underlydande beduinstam i
södra Syrien.
I de urgamla sagorna som berättades runt nomadernas lägereldar var Jakob den store hjälten.
Det var först långt senare som Gamla Testamentets Isak och Rebecka döpte sina tvillingar till Esau
och Jakob. De båda brödernas förhållande kom att
genomsyras av illvilja och ränker innan deras vägar skildes åt.
Åren gick. Jakob visste hur han under åren behandlat sin bror och sände sina tjänare med gåvor
för att blidka honom.
Vid Jabboks vad, enligt traditionen den bäck som
i dag heter Wadi Zerka, stannade Jakob ensam kvar
natten före mötet med sin bror Esau och kämpade
förtvivlat i sin själ. När morgonen åter grydde talade en röst till honom: ”Du skall icke längre heta
Jakob utan Israel, för du har kämpat med Gud och
med människorna och du har vunnit en seger.”
På det gammalhebreiska språket stod ordet sará för kämpa och eli’ för gud. Namnet Israel skulle på så vis betyda ”Den som kämpar med Gud”.
75
Italien
Enligt Antiochos från Syracusa kommer namnet
Italien från den mäktige härskaren Italo. Till teorins försvar kan nämnas att också Aristoteles, Platons lärjunge och Alexander den Stores lärare, härledde namnet till en kung Italo om vilken man i dag
inte vet så mycket.
Rowland Jones (se Irland) ansåg att två keltiska namn var möjliga – Iteuly och Idaly. Ida var antikens namn på det kretensiska berget Psiloritis
där guden Zeus enligt traditionen föddes. Grottorna på berget har vid utgrävningar visat sig innehålla fynd som dateras till omkring 1000-talet f Kr.
Ett par århundraden senare slog sig grekerna
ned i de södra delarna av Italien. När så kelterna
på 400-talet f Kr invaderade landet gav man det
namnet Letieniu, De gamla ägarnas land.
Var det möjligen ett folk från det kretensiska berget Ida, som 600 år före kelternas ankomst hade
gjort en hundramilafärd över havet, och nu betraktades som De gamla ägarna?
76
Jamaica
Jamaicas förflutna är den välkända karibiska historien om äventyr och omåttliga begär. Koloniserade av Cristopher Columbus’ son Diego led indianerna under spanjorernas omvittnade grymhet. När
spanjorerna byggde sitt Nya Sevilla år 1509 levde
omkring 60 000 arawaker av tainostammen på ön.
När engelsmännen 150 år senare erövrade ön fanns
ingen av dem kvar.
Under brittiskt styre blev Jamaica den största
basen för piraternas härjande flottor. Ledaren för
dessa pirater var engelsmannen Henry Morgan.
En av hans närmaste vänner var guvernör på Jamaica och piraterna kunde operera under skydd
av His Majesty’s Government.
Henry Morgan anklagades dock så småningom
för sjöröveri och drogs inför domstol. Han ansåg sig
vara en respektabel kapare, eftersom England hade legat i krig med Spanien under större delen av
hans karriär. Han förklarade sig oskyldig och juryn frikände honom. Efter kort tid adlades Morgan och utnämndes till guvernörlöjtnant över Xamaica som indianerna kallade sin ö, Källornas ö.
År 1692, fyra år efter Morgans död, förstörde en
jordbävning två tredjedelar av staden Nya Sevilla. 600 hus drogs ned i djupen och med dem det
mesta av vad som fortfarande fanns kvar av piraternas skatter. En tidvattensvåg avslutade det hela och sänkte detta karibiska Babylon.
77
Japan (Nippon)
Zipangu, Yi-pen, Nippon, Nihon.
Redan på 400-talet e Kr invandrade folk från
den koreanska halvön och bosatte sig i ett skyddat område med goda hamnar ett 40-tal mil sydväst om våra dagars Tokyo. Ursprungsbefolkningen aino, människorna, drevs längre norrut och de
nya härskarnas namn på den största av öarna
blev Yi-pen, Där solen går upp.
Med kineserna följde skrivkonsten som efter
några sekler resulterade i ett eget skriftspråk. Det
var i huvudsak uppbyggt på kinesisk idéskrift och
japansk stavelseskrift i skön förening.
När Marco Polo år 1279 återvände till Venedig
efter sin 18 år långa resa i Khublai khans imperium, berättade han om alla märkliga riken han besökt. När han beskrev det misslyckade invasionsförsöket av ”ön som ligger österut i öppna havet på
tvåhundrafemtio mils avstånd från fasta land;
och det är en mycket stor ö” så kallar Marco Polo
denna ö Zipangu, den mongoliska formen av kinesernas Yi-pen.
Åren går, sekel läggs till sekel och under tiden
förändras också språken. Yi-pen kallas senare Nihon och Nippon och det sistnämnda betyder fortfarande Där solen går upp.
78
Jemen
Araberna kallade området för al-Jaman, Det högra, eftersom det låg åt höger för stammarna som
drog sig söderut på den arabiska halvön.
Men eftersom jaman, på en nu bortglömd dialekt, också betydde rik och lycklig, kallade romarna landet för Arabia Felix, Lyckliga Arabien.
Det har sagts att namnet Arabia Felix skulle
bottna i ett missförstånd, men med tanke på att
denna sydkust är den bördigaste på hela halvön,
har ordet lycklig sitt berättigande.
79
Jordanien
”Vid den tiden uppträdde Johannes Döparen och
predikade i Judéens öken och han sade: Gören
bättring, ty himmelriket är nära!
Och från Jerusalem och hela trakten omkring
Jordan gick då folket ut till honom och lät döpa
sig av honom i floden Jordan och bekände därvid
sina synder.”
I Matteusevangeliet möter oss första gången namnet Jordan, floden som givit den unga nationen dess
namn.
Öster om floden låg för ett par tusen år sedan små
stadsstater som Gilead, Moab Ammon och Edom.
Dessa skulle under seklernas gång få se kung Davids härar, de arabiska nabatéerna och seleuciderna, romarna, Byzans män, persiska krigare och åter
araber, nu med Koranen i hand, invadera landet.
Jordan, Lagens flod (Nahr as-Sharia är det arabiska namnet), rinner upp i Hermonberget och sänker sig genom forsar och fall ned mot Tiberias sjö.
De hebréiska folken, som sedan ett par årtusenden f Kr bott i området, kallade den rätt och slätt
för Jarden, efter ordet för ”gå ned” eller ”rinna utför”.
Detta ord, som när det gäller vatten bäst kan
översättas med ”strömmarna”, fick tjäna som namn
för denna ökennation som år 1946 förklarade sig
självständig.
80
Jugoslavien
När dubbelmonarkin Österrike-Ungern upplöstes
vid första världskrigets slut 1918, hade de sydslaviska folken redan påbörjat förverkligandet av den
gamla drömmen om självständighet. I oktober samma år samlades ett nationalråd med representanter från Bosnien, Dalmatien, Hercegovina, Istrien,
Kroatien, Slavonien och södra Ungern. En månad
senare anslöt sig också Serbien och Montenegro.
Som regent för ”Serbers, kroaters och sloveners
kungarike” valdes den serbiske tronföljaren Alexander. Redan från början fanns stora motsättningar mellan de olika landsändarna och dessa kulminerade sommaren 1928 när en serbisk parlamentsledamot sköt ned två kroatiska meningsmotståndare mitt under pågående session.
Kroaterna krävde enhetsstatens omedelbara upplösning. Regeringen lämnade in sin avskedsansökan, kung Alexander satte författningen ur kraft
och proklamerade diktatur. Samtidigt ändrade han
landets namn till Kraljevina Jugoslavija, Konungariket Sydslavien.
81
Kambodja
Under århundradena före Kristus födelse slog sig
folket sakerna ned runt de stora saltträsken på
gränsen mellan våra dagars Iran och Afghanistan.
Där upprättade de ett rike som utbredde sig österut över nordvästra Indien. Detta rike varade till
400-talet e Kr då det uppslukades av det väldiga
Guptariket. Men minnet av sakerna skulle leva kvar
och khmeriska källor berättar på 500-talet e Kr om
Çakabrahmana, den skytiske brahmanen.
På den indokinesiska halvöns slättland, ett par
tusen kilometer från Çakabrahmanas hemland, berättas samtidigt sagan om eremiten Kambu som
med guden Shivas dotter Merú avlar de khmeriska
konungarnas anfader.
Kambujadesa, Kambus land, upptogs som medlemmar i FN år 1955 och kanske minns ännu någon den gamle eremiten.
82
Kamerun
År 1472 angjorde portugisen Fernando Po den afrikanska kusten strax norr om ekvatorn. De första
rapporterna hem till hovet i Lissabon berättade om
”idel vildmark och inte en människa”. Rapporterna betydde också att Portugals kung Alfons V nu
såg nya möjligheter att öka hovets inkomster.
De överfyllda portugisiska fängelserna tömdes
på sina starkaste och grövsta förbrytare. De skeppades iväg för att med enkla redskap odla upp ett
land långt söder om Kap Bogador, den udde på den
marockanska kusten som ett fåtal sjöfarare vid
den här tiden av vidskepliga skäl hade vågat passera. Från sluttningarna på den gamla vulkanen
(som i dag kallas Kamerun Pik) kunde bororofolket se skaror av vita män som i det fuktiga klimatet snart dukade under av feber i ett av jordens
regnrikaste länder.
Fernando Po döpte den stora floden på fjärde
breddgraden till Rio de Camaroes, Räkfloden, efter
att ha sett den fylld av ofantliga mängder räkor.
Portugiserna tvingades så småningom att lämna landet, men folket vid kusten kan fortfarande
fyllas av förundran över rikedomen på räkor vid
Doulaflodens mynning i Biafrabukten.
83
Kanada
Året var 1534. I Peru härjade Pizarro, i Ryssland
Ivan den förskräcklige och Martin Luther hade
tio år kvar att leva. I Frankrike fick Jacques Cartier uppdraget att försöka hitta en nordvästpassage på den nordamerikanska kontinenten.
Efter några månader till havs steg fransmännen i land vid S:t Lawrenceflodens mynning och satte upp ett stort träkors till de församlade indianernas stora förundran. Efter några dagars kontakt med irokeserna kidnappade Cartier två av hövdingens söner, Taignoagny och Domagaia, och återvände till Frankrike för att visa upp dem för hovet.
Cartier skrev i sin dagbok: ”Och deras hövding
visade genom tecken att vi inte utan hans tillåtelse kunde sätta upp något kors eftersom allt land
tillhörde honom. Då tog vi upp en yxa och lät honom förstå att vi gärna ville byta den mot björnskinnet han bar, och när han med sina män närmade sig, grep vi tag i två av dem och tvingade dem
kvar på vår båt.”
Fransmannen Cartier återvände med en ny expedition ett år senare. Han hade då med sig hövding Donnaconas båda söner, som nu visade fransmännen vägen till byn Stadacona.
Cartier övervintrade i canada, byn, som efter två
århundraden skulle ge namn åt den nordamerikanska kontinentens norra landmassa.
84
Kap Verde
Kristusordern, den förnämligaste av alla påvliga
ordnar, förfogade över betydande ekonomiska tillgångar. När prins Henrik av Portugal blev ordens
Stormästare 1420 investerade han förmögenheten
i ett stort expeditionsprogram.
Henrik (som en smula missvisande blivit kallad
Sjöfararen efter sin enda tvåmilaresa över Gibraltarsund för att med sin far slå morerna vid Ceuta) sände eskadrar längs den västafrikanska kusten för att om möjligt finna guld för rikets ansträngda finanser.
År 1444 steg Nuño Tristão i land på en skogklädd
ö utanför den västafrikanska kusten som han kallade Cabo Verde, Gröna Udden.
Portugal behövde skog till sin skeppsbyggnadsindustri och det dröjde heller inte länge förrän
skövlingarna hade satt djupa spår i landskapet.
De en gång så gröna öarna förvandlades genom
århundraden till torra och ogästvänliga trakter där
svälten har härjat långt in i vår tid.
85
Kazakstan
Kosackväsendet uppstod i slutet av medeltiden som
en sorts gränsvakt mot hotet från tatarfolken norr
om Svarta havet.
Av kosackerna är förmodligen zaporogerna de
mest kända. Hövding Mazepa utnyttjade sina mäns
missnöje med tsar Peters tilltag att låta dem tjänstgöra så långt hemifrån och försökte därför skapa
en oavhängig stat. Han gjorde också allt för att få
Karl XII intresserad av projektet och följde år 1709
kungen ända till Bender i sina försök att övertyga
honom.
Kosackerna, som fått sitt namn efter ett gammalt
turkiskt ord för nomad, kunde år 1992 utropa den
självständiga staten Kazakstan.
86
Kenya
År 1837 sändes den unge tyske missionären Krapf
till Abessinien (Etiopien) för att hos dess folk väcka
minnet av den kristnade kung Qeba Krestos. Denne kung hade för länge sedan låtit döpa sig till den
kristna tron, men så småningom ångrat sig och
återgått till sin gamla religion.
Krapf misslyckades liksom de katolska missionärerna 200 år tidigare hade gjort. Han lämnade
det motspänstiga folket åt sitt öde och begav sig
söderut.
Ngai, kikuyernas högste gud med boning på
det vitstrimmiga berget Kiri Nyanga, kallade i tidernas begynnelse till sig Fikonträdets folk och
visade dem landet i dess skönaste skrud. Man slöt
ett avtal: kikuyerna skulle för evigt få njuta landets frukter mot att de höll i helig åminnelse av
vem man hade fått det.
Missionären och språkforskaren Krapf ska bli
ihågkommen för ett hörfel när han skriver i sin
dagbok att det höga berg han just upptäckt heter
Kenya, allt enligt en vägvisare från Kamba-stammen. 50 år senare bildades Imperial British East
Africa Company och namnet Kenya var lätt att uttala för engelsmännen, som inte heller var så intresserade av gamla legender.
87
Kina (Zhong Guo)
Det var Chi Hoang Ti,
kung av Tsin,
som lät bygga den kinesiska muren
och bränna alla böcker i Kina.
Så skaldar Evert Taube om fursten Zheng av ätten
Qin, som på 200-talet f Kr samlade de små furstendömena under sin spira och utropade sig själv till
kejsare av Qin.
Dynastin Qin, som regerade under ett par decennier, har lämnat ett av världens allra mest imponerande byggnadsverk till eftervärlden, den mer än
2 000 kilometer långa muren. Den lär för övrigt aldrig ha fyllt någon viktigare funktion.
Zhong Guo (Mittens Rike, ett namn som kineserna fortfarande använder) avsåg från början de
små feodalrikena vid Gula flodens nedre lopp i det
centrala låglandet. Världen i övrigt känner landet
efter den store riksbyggaren av Qin-dynastin.
Zhong Guo – Mittens Rike
88
Kirgizistan
På 200-talet f Kr berättar kinesiska källor om kikkunfolket, en blandning av mongoler som vandrat
västerut och turkiska stammar som vandrat österut.
I början på 1500-talet formade ett fyrtiotal stammar, qirq uz, en lös sammanslutning i avsikt att möta det ökade befolkningstrycket utifrån. Betet i Tien
Shans och Pamirs dalgångar räckte inte längre till
att föda dem alla. Men folken fortsatte att strömma genom Dsungari-porten i öster.
Europas 1800-talsidé nationalstaten tog form också i Centralasien, bland annat genom skapandet av
Kirgizistan, De fyrtios nation, med stämma och säte i FN sedan 1992.
89
Komorerna
När den portugisiske kartografen Diego Roberos
som förste europé siktade öarna år 1527, hade Gustav Vasa varit Sveriges konung i fyra år.
Det dröjde dock ytterligare ett drygt halvsekel
innan öarna åter fick europeiskt besök. Det var
engelsmannen James Lancaster som på sin resa
till Indien landsteg på Grand Comore, där en av
Afrikas mest verksamma vulkaner, Karthala, för
tillfället slumrade över sin eld.
Det bantutalande folket på öarna kallade de vulkaniska öarna Komoro, Eldens hem.
Nu fanns det ingenting på den lilla ögruppen som
intresserade den jäktade Lancaster, och vulkanernas eld och svavel hjälpte också till att hålla européerna borta i ytterligare 100 år.
90
Kongo
När den portugisiske sjöfararen Diogo Cão år 1484
landsteg på den västafrikanska kusten strax söder om ekvatorn var hans uppdrag klart definierat
– att markera Portugals närvaro i området. För att
förebygga framtida diplomatiska tvister med andra europeiska kungahus, lät han på stranden resa
en stenpelare, padrão, med den portugisiske kungen Johans emblem (se Guinea). Moraliskt hade Cão
också med sig den påvliga bullan som gav honom
rätt att förslava alla som inte frivilligt lät döpa sig
i den sanna kristna tron.
I Härskarens stad, i Kongo dia N’totila, där kejsar N’kuvu betraktade konstnärerna som de förnämsta bland sina undersåtar, lärde man snart känna de främmande männen från havet.
Inom några år döpte missionärerna om kejsarens stad till San Salvador.
Snart försvann Diogo Cão ur historien och likaså kejsar N’kuvu och hans konstnärliga hov. Kvar
lever endast ordet för stad, kongo, nu som namn på
den stat som sedan 1960 åter kan kalla sig självständig.
91
Korea (Nord- och Syd-)
I sagans tid levde Tongun, son till en gud och en
jordisk kvinna, och han lät enligt legenden grunda Morgonstillhetens rike, Choson. I de kinesiska
fornsagorna berättas om guldålderskejsaren Yü,
Himmelens son, och hans hov av kvinnor från
Björnfolkets stam.
Kanske var det dessa sagor som äventyraren Wei
Man mindes när han ett par århundraden f Kr grundade sitt rike Choson strax norr om dagens Söul.
Han-dynastins alla härskare i Kina var alltför
upptagna av att bygga ut Stora muren i norr och
av att bränna böcker i söder för att ägna Wei Mans
riksbygge något större intresse. Efter ett par mansåldrar sögs dock Choson upp av det kinesiska väldet.
I mer än 1 000 år skulle de tungusiska folken tala om Koh Koryo, Höga slottet, som var landsändans
politiska centrum. Visionärerna under Ming-dynastin i slutet på 1300-talet återtog dock namnet Choson.
Efter Japans nederlag i andra världskriget återfick landet sin nya, men delade, frihet. Länderna
döptes till Nord- och Sydkorea.
92
Kroatien
I den grekiske berättaren Herodotos’ stora verk
”Forskningar”, som utkom på 400-talet f Kr, kan
man läsa om sarmaterna som ”regeras av kvinnor”.
Deras namn har av forskare härletts till det indoiranska ordet sar i betydelsen kvinna; sarmat –
kvinnoriket.
Sarmat, Hrvati, Kroatien; ett land söker sitt språks
ursprung öster om floden Don – ett område som av
antikens greker troddes bebott av amazoner, ett folk
av enbart kvinnor, ett folk som dyrkade Artemis,
månens och barnsbördens gudinna.
Under en förhistorisk sol vandrade så ett folk
västerut och blandade sig med det illyriska folket
vid Adriatiska havets norra kust.
På 100-talet hade detta folk helt romaniserats.
Det dröjde 1 000 år innan stormannen Krasimir lät
utropa sig till konung över Kroatien och ytterligare 900 år innan landet som ny och självständig nation vann inträde i världssamfundet FN.
93
Kuba
Under Christopher Columbus’ ledning kom spanjorerna till Kuba år 1492 och gjorde under åren som
följde många expeditioner till öns inre.
På öns västra del upptäckte man ett landskap
fyllt av grottor och underjordiska floder som här
och där dök upp ur marken för att åter försvinna i
virvlande hål. I området, som spanjorerna kallade
las Cavas, Grottorna, odlade indianerna en växt
vars blad de rullade ihop till en ”tabago” och rökte.
Columbus döpte ön till Juana efter den spanske
konungens dotter. Men det namnet glömdes snart
bort och efter några år kallades landet Kuba.
Spanjorerna fann inget guld på ön. Däremot blev
de rika på det i Europa växande intresset för tobaksrökning och fortfarande anses de kubanska cigarrerna vara de godaste.
Columbus’ monogram samt
de tre fartyg
som deltog i
hans första
resa till Amerika, tecknade av
honom själv.
94
Kuwait
Den tyske forskningsresanden Carsten Niebuhr använde på 1760-talet namnet Grane för det område
som då styrdes och fortfarande styrs av Al Sabahdynastin.
Från den nyuppförda muren runt staden kunde
Niebuhr i väster se de 300 meter höga sandkullarna Shigaya och Salmi, små berg som befolkningen kallade Qurain, Kullarna.
Niebuhr och hans sällskap blev väl mottagna av
shejk Sabah Bin Jaber som gärna visade upp de
väl befästa byarna, akwait, i området.
Möjligtvis var det med baktanken att sprida
kännedom om sin avsikt att hålla mindre vänligt
sinnade stammar på avstånd. Man hoppades därigenom få fortsätta leva ostört i de små städerna
som den legendariske shejken Barra 100 år tidigare låtit bygga längst inne i Persiska viken.
95
Laos
När Fa Ngoun år 1353 utropade sitt kungadöme
Lan Xang, hade hans folk i många hundra år förtvivlat kämpat mot en överlägsen kinesisk centralmakt och tvingats söka sig allt längre söderut
på den indokinesiska halvön.
350 år senare upplöstes kungadömet i staterna
Luang-Prabang i norr och Vien-Chan i söder, men
slogs 1893 åter ihop, nu under franskt styre. Efter andra världskrigets slut blev Laos en konstitutionell monarki med fullt oberoende från Frankrike.
Det har föreslagits att ordet lao betecknade de
som kom ”från bergen” och det var också från bergen i norr som man en gång hade flytt undan de
kinesiska härskarna.
96
Lesotho
Moshoeshoe lämnade Limpopoflodens deltaland
med sitt folk och flydde längs floden åt nordväst
undan övermäktiga fiender från norr.
Moshoeshoe av Bakwena, Krokodilfolket, blev
snart en av södra Afrikas mest framstående ledare.
Han lyckades samla de stammar av vilka endast
ömkliga rester återstod efter de förödande krigen
i slutet på 1700-talet.
I sitt högkvarter på berget Thaba Bosiu, Nattens
berg, skapade Moshoeshoe en union av stammarna. Uttröttade krigare i enkla ländkläden, sotho, påbörjade nu sin halvannat sekel långa vandring mot
självständigheten 1966 – en självständighet med
många förbehåll.
För att hedra Moshoeshoe och hans folks långa
vandring innehåller det lilla afrikanska bergslandets statsvapen en krokodil, en kwena.
97
Lettland
Karl XI ärvde i slutet på 1600-talet det mycket bördiga Livland och Kurland som hans farmors far
Karl IX (Gustav Vasas son) hade lagt beslag på i
början av seklet. Karl XI kallades också Europas
störste spannmålshandlare.
Godsen, som ägdes av kyrkan, var stenrika och
förvaltades av den livländska adeln. För all denna
spannmål, som så starkt bidrog till att klara Sveriges finanser, behövdes vatten.
Det anses bland forskare att inget annat land i
Europa vid den här tiden kunde uppvisa en sådan
brutal livegenskap som dessa svenska provinser,
där vatten var själva förutsättningen för både rikedom och slaveri.
Det är troligen flodnamnet Latuvá (vatten) som
givit nationen dess namn.
98
Libanon
Kom med mig från Libanon,
min brud,
kom med mig från Libanon.
Stig ned från Amanas topp,
från toppen av Senir och Hermon,
från lejonens hemvist,
från pantrarnas berg.
Djabal Lebnan, Vita berget, är det arabiska namnet på landet som en gång var feniciernas cederklädda berg. Under seklernas gång skulle perser
och seleucider, maroniter och mamluker, turkar
och fransmän hänföras av de 3 000 meter höga
och ständigt snöklädda bergen.
Cederträd.
99
Liberia
I den amerikanska huvudstaden Washington grundades år 1816 The American Colonization Society,
ett sällskap vars uppgift påstods vara att ge frigivna slavar möjlighet att återvända till Afrika.
I december 1821 anlände den amerikanska skonaren Augusta till den afrikanska västkusten med
doktor Eli Ayres ombord. Han var representant
för sällskapet och ansvarig för projektet. Några dagar senare kunde Ayres efter förhandlingar med
sex stamhövdingar skriva under ett fördrag som
gav The Society besittningsrätten över ön Mesurado och ytterligare ett område på fastlandet.
En av sällskapets grundare, prästen Robert Curley, döpte den nya republiken till Liberia, Friheten.
Man vet att sällskapet bestod av slavpatroner
som på detta sätt hoppades bli av med de afrikaner som arbetade för en fortsatt liberalisering av
slavfrågan. Att bekämpa detta sällskap blev därför
en uppgift för alla slaveriets motståndare. I England talade Wilberforce tillsammans med svensken
Nordenskiöld energiskt mot hyckleriet bakom den
”fria” republiken Liberia.
100
Libyen
Efter en resa till Egypten på 400-talet f Kr berättade greken Herodotos:
”Libyen tillhör det andra av de bägge kustländerna ty efter Egypten vidtager Libyen. Vid Egypten är landskapet smalt. Från vårt hav till Röda
havet är det tre tusen stadier (omkring 600 kilometer). Från denna smala kustremsa vidgar sig Libyen till mycket stor bredd och landet är uppenbarligen runt om kringflutet av vatten förutom en
del som gränsar till Asien. Detta har Neko, konungen över Egypten, först av alla ådagalagt, såvitt vi
vet.”
Genom arkeologiska utgrävningar vet man att Libyen var befolkat redan för 10 000 år sedan. Det
var ett bördigt land, rikt på villebråd, och så förblev det till omkring år 2000 f Kr, när den stora torkan bredde ut sig och förvandlade de grönskande
savannerna och skogarna till vindpinad öken.
I inskriptioner från det egyptiska Gamla riket
för 5 000 år sedan berättas om Lebu, en ökenstam
i väster som försökte slå sig fram till det bördiga
deltalandet. Dessa berberstammar, som själva kallade sig imazighan, fria män, levde i ett område
som torkade ut allt mer och det är naturligt att
egyptierna använde ordet Lbu, som är besläktat
med ordet för sten, för att namnge nomaderna i de
torra områdena västerut.
101
Liechtenstein
Under 30-åriga krigets sista år i mitten på 1600talet drog hungriga och trasiga soldater omkring i
Rhendalen på jakt efter mat. Det var oroliga tider
i Europa – kejsardömet Österrike lade beslag på
Ungern och slets i sin tur mellan Habsburg och nationella krafter.
Under denna tid var det många skuldtyngda lantgrevar och baroner som fick kalla fötter och såg sig
om efter spekulanter till sina högt belånade och
olönsamma landområden. En av spekulanterna var
fursten John Adam von Liechtenstein (Ljussten).
Familjen hade fått namnet efter sitt högt belägna
slott vars murar var de första att belysas av solen
i gryningen.
Adam von Liechtenstein fick höra att grevskapen Schellenberg och Vaduz var till salu. År 1712
(medan Karl XII var i Bender) hade han betalat hela köpeskillingen på 400 000 floriner till den skuldsatta familjen Hohenems. De båda grevskapen slogs
samman och fick namnet Kejserliga Furstendömet
Liechtenstein.
Någonstans bland bergen, där furstens förfäder
en gång byggde sin boning, lyser fortfarande en
bergstopp upp tidigare än alla andra i gryningen.
102
Litauen
I årtusenden sökte sig jägarfolk från Asien västerut på jakt efter större byte. De slog sig ned vid
de fiskrika forsarna, lietavas, i landets östra del.
Detta område utgjorde i mitten på 1200-talet centrum i det feodala Litauiska furstendömet under
kung Mandaugas.
Stammarna samlades i en nation som gjorde ett
starkt och framgångsrikt motstånd mot hemvändande ordensriddare av tysk börd. Efter sin misslyckade predikan i Jerusalem försökte dessa riddare nu påtvinga de sista hedniska folken i Europa den sanna tron. Ormkulten och eldkulten levde trots detta kvar till långt in på 1700-talet, då
den utrotades av en fanatisk kyrka.
De forsande bäckarna fortsätter dock oberörda
sitt eviga viskande: lietavas, lietavas.
103
Luxemburg
Luzilinburhuc är den äldst kända formen på den
befästning, burhuc, som greve Siegfried år 963 köpte av abotten i den östfrankiska staden Trier. Området runt Trier hade varit av stor strategisk betydelse för romarna som anlagt en mängd fästningar i området.
Namnet Luzilinburhuc betyder ”vid den lilla borgen”. På 1200-talet skrevs namnet på franska som
Luxembourch och 100 år senare som Luxembourh.
År 1963, på tusenårsdagen av greve Siegfrieds
köp, återinvigdes de nyupptäckta lämningarna av
borgen.
104
Madagaskar
Genom ”kopierade” resor till havs har den norske
etnografen Thor Heyerdahl visat att äldre tiders
sjöfarare med få undantag höll sig nära kusterna.
Kontinenterna var ännu inte ”upptäckta”, ingen
hade någon klar bild av hur jordens landmassor
var fördelade.
Några år innan den romerske författaren Plinius omkom i samband med vulkanen Vesuvius utbrott år 79 e Kr, skrev han i sitt stora verk ”Naturalis Historia” om ön Cerna ”vars exakta läge är
okänt men där en stor rovfågel lägger sina ägg”.
Den arabiske geografen al-Idrisi berättade på
1100-talet om sina resor och nämnde ön ”Chernoa
där kineser har anlagt staden Malaia”. Kineser var
för övrigt al-Idrisis beteckning på alla asiatiska
folk.
Det var troligen från Plinius som Marco Polo på
1200-talet fick idén om ”fågel Rock på Magastar,
en fågel som kan lyfta elefanter”. I den franska översättningen av Polos verk skrev man Madageiskar.
Öborna sade sig härstamma från Ma la akas,
Vandrarna under himlen. Det var de sjöfarare som
inte hade hållit sig utefter kusterna, utan en gång
lämnat sitt urhem i den indonesiska övärlden och
med Ekvatorialströmmen låtit sig föras västerut.
105
Makedonien
Den grekiske diktaren Hesiodos bestämde sig på
700-talet f Kr för att systematisera myllret i gudavärlden och upprättade en gudarnas släkttavla,
Theogonia. I denna lät han grekernas stamfader
Hellen begåvas med en dotter som fick två gossebarn, Magnes och Macedon. I sina teologiska spekulationer ansåg Hesiodos att gudarna var att härleda ur bland annat Natten, Kaos och Kärleken, en
ganska modern tanke kan man tycka.
Makedonien blev snart namnet på en provins
som skulle se imperiebyggaren Alexander den Store födas. Men säg vad evigt är; kanske är det endast, som Hesiodos ville göra gällande, vår tro på
Natten, Kaos och Kärleken.
Alexander den Store.
106
Malawi
Innan Livingstone strövade omkring i det gamla
Nyasaland, dagens Malawi, hade man på högplatåerna på ömse sidor om den stora sjön utnyttjat
mineralerna i bergen. Historiker och arkeologer hävdar att landets nuvarande namn Malawi (eldsflammor) härrör från denna tid när de många eldarna till de primitiva ugnarna var ett lysande
inslag i landskapet.
De poetiska har pekat på det fantastiska skådespel som man kan bevittna när miljontals flamingos får sjöarna att se ut som hav av flammor.
107
Malaysia
Legenderna och arkeologerna berättar om ett folk
som för mer än 4 000 år sedan vandrade söderut
från de sydkinesiska bergen, ned över Malaccahalvön och vidare ut över Sumatra och Java – Yavadhvipa, Hirs-ön.
Genom årtusenden vandrade folk i våg på våg
norrifrån ned över landet; indoarier på 300-talet
f Kr och mongoler på 700-talet e Kr.
De kinesiska tecknen för namnet Malaysia består av Häst och Korn och i det historiska dunklet
skymtar man de beridna folken från bergen som söker sig söderut med sitt utsäde av hirs.
108
Maldiverna (Divehi)
När al-Masoodhi på 900-talet e Kr reste över Arabiska havet för att nå Sydindien, besökte han också Maldiverna och skrev en detaljerad redogörelse
över öarna och dess invånare:
”Mellan Tredje havet, Harkandhavet och Larhavet ligger ett stort antal öar av en märklig beskaffenhet. De är 1900 till antalet och de styrs av
en drottning som i sin skattkammare har många
tusen snäckor med vilka hon betalar hantverkare
för deras produkter. Invånarna kallar öarna för
Dibajathu eller Divehi Raja och ingen man får regera där.”
I den melanesiska övärlden norr om Guinea, liksom på Maldiverna, var divarra en snäcka som användes som betalningsmedel. Dessa snäckor förvarades ofta i särskilda hyddor under sträng bevakning. Ma Dehviraja, Snäckornas härskarinna,
blev det samlade namnet för drottningens öar.
109
Mali
Zanagafolket var ökennomader och genomkorsade
i århundraden de torra vidderna mellan Atlasbergen i norr och landet Sahel på tionde breddgraden.
Sahel betyder strand och staden Walata tog likt
en hamnstad emot besökarna från de stora vidderna. Där byttes salt mot guld och slavar, och det berättas att saltet och guldet byttes i lika mått.
När konung Mansa Musa på 1300-talet gjorde sin
pilgrimsresa till Mecka, sägs hans hov, mali, ha förstört den egyptiska ekonomin för flera år framåt genom att i ofantliga mängder strö omyntat guld omkring sig.
Manden, Guds barn, kallar sig mandinkafolket
som kanske ännu drömmer om den himmelska tillvaron vid Mansa Musas hov.
110
Malta
På 700-talet f Kr blev fenicierna tvungna att se sig
om efter nytt land på grund av trycket från en
växande befolkning. De sökte sig bort från sitt traditionella område längs kusterna och begav sig ut
på sitt första stora koloniseringsföretag – mot Cypern. Under åren som följde lade fenicierna under
sig öarna i Egeiska havet och drog sig sedan allt
längre västerut.
Ett hundratal kilometer söder om Siciliens sydspets hittade man en ö lämplig som ankringsplats,
malat. Ön blev en utmärkt bas för den fortsatta expansionen västerut.
Århundradet f Kr uppgick Fenicien i det romerska väldet och i Apostlagärningarna berättas om
aposteln Paulus’ skeppsbrott:
”De stötte då på ett rev och lät skeppet gå upp
på det. Där fastnade förskeppet och blev stående
orörligt, men akterskeppet började brytas sönder
av vågsvallet. Först sedan vi blivit räddade fick vi
veta att ön hette Malta.”
111
Marocko
Hos assyrierna vid floden Tigris i våra dagars Irak
talade man om ghorop, solnedgången. Det var ett
ord som även avsåg de brända högplatåerna västerut på den arabiska halvön. Ordet skulle också
komma att innefatta ökenfolket i området, de som
själva kallade sig badawi, beduiner.
Med den arabiska expansionen västerut i slutet
av 600-talet följde också ordet ghorop. Med den arabiska platsförstavelsen ma- kom ordet ma-ghorop,
Maghreb, att betyda Landet där solen går ned. Detta är fortfarande den arabiska benämningen på hela Nordafrika.
Bland de berbiska nomaderna söder om Sahara
uppstod i början av 1000-talet en religiös rörelse
som bekämpade de splittrade stammarna i norr.
År 1062 grundade dessa trons krigare staden Marrakesh, Den smyckade, i Nordafrikas största oas,
där handelsvägarna från Timbuktu, Senegal och
Höga Atlas sammanstrålade. Staden skulle förbli
huvudstad under alla dynastier som följde tills
fransmännen i mitten på 1800-talet bosatte sig i
landet. Marrakesh övergavs, samtidigt som dess
europiserade form Marocko kom att avse de landområden som fransmännen i allt större utsträckning lade under sig.
I Marocko anser man sig dock fortfarande bo i
den vackraste av oaser, Jeziret al-Maghreb, Ön där
solen går ned.
112
Marshall-öarna
– Iia kwe. Du är vacker som regnbågen.
Så talade den store skaparen Loa om sin ö Bikini där folket hade levt sitt fredliga liv i årtusenden.
I juli år 1788 ankrade den engelske kaptenen
John Marshall utanför reven vid den sydligaste ön
i Soluppgångens arkipelag, nordost om Australien.
Marshall var på väg till Kina för att hämta te.
Hans män led av svår skörbjugg och hade behövt
vila upp sig en tid, men en snabbt tilltagande storm
tvingade kaptenen att kapa trossarna och ge sig
ut till havs. I september landade kapten Marshall
i Macao strax öster om nuvarande Hong Kong.
Ett tiotal år senare föreslog den ryske hydrografen Krusenstern, för tillfället i tjänst hos den engelska flottan, att ögruppen skulle namnges efter
dess förste ”upptäckare” John Marshall.
År 1946 anlände en talesman för de amerikanska myndigheterna till Loas ö. Han berättade för
öborna att deras ö behövdes ”för högre syften”. Efter moget övervägande svarade hövdingen att hans
folk var villigt att lämna ön för att på så sätt bidra till något gott för hela mänskligheten.
Några månader senare briserade den första atombomben över atollen. Loa gråter i sin himmel och
det gör kanske också John Marshall.
113
Mauretanien
Berberfolken som bodde vid den nordafrikanska
västkusten koloniserades på 400-talet f Kr av fenicierna, som kallade dem mauhariim, västerlänningar. Det var detta ord som romarna senare förvandlade till mauri.
Förutom fenicier vandrade också vandaler, karthager och Byzans härar ned efter kusten för att ta
de vidsträckta betesmarkerna i besittning.
Av ordet mauri fick vi så småningom ordet morer, som i första hand kom att avse den muslimska
befolkningen i de nordafrikanska hamnstäderna.
114
Mauritius
År 1507 landsteg portugiserna som de troligen första européerna på öarna, som ligger 600 kilometer
öster om Madagaskar i Indiska Oceanen.
I slutet av seklet besattes öarna av holländarna.
De uppkallade området efter Maurits av Oranien
som vid den här tiden var ståthållare för Förenade Nederländerna.
1968 fick landet sin självständighet efter att under 1700-talet styrts av Frankrike och sedan början av 1800-talet av engelsmännen.
115
Mexiko
En novembermorgon år 1519 steg den spanske erövraren Hernán Cortés av sin häst utanför huvudstaden Tenochtitláns murar. Där möttes han av aztekernas härskare Moctezuma.
För Cortés, berusad av doften från de gula blommorna man strött i hans väg, började en tid av ära
och rikedom.
För Moctezuma, ledare av Tranfolket, gick profetiorna i uppfyllelse. För honom, Den sorgsne, hade
guden Quetzalcoatl nu återkommit som han enligt
legenden lovat göra vid tidens ände.
Aztekerna hade 300 år tidigare vandrat in i landet norrifrån och då också fört med sig en av sina
främsta gudar, Mixcoatl, Moln-ormen.
Tenochtitlán låg snart i ruiner och invånarna var
skingrade av spanjorernas eld och svärd.
De två tecken som omfattade månaden november i den
gamla Maya-kalendern.
116
Mikronesien
Asiatiska folk fördes av strömmarna till öarna halvtannat årtusende f Kr. Den spanske sjöfararen Alvaro de Saavedra seglade in i arkipelagen år 1528
och i sin loggbok berättar han om Småöarna, Micronesia.
År 1870 ankrade den amerikanska örlogskryssaren USS Jamestown utanför Pohnpei. Under vapenhot tvingades hövdingarna på ön att skriva under en överenskommelse om att tillåta utlänningar att köpa mark.
Spanjorerna kom tillbaka till öarna, men överlämnade dem snart till tyskarna som visste hur
man kväste uppstudsiga infödingar.
Japanerna besatte i vårt eget århundrade stora delar av området, bland annat för att anlägga
sockerplantager för sin spritindustri. Med den amerikanska invasionen under andra världskriget försvann de sista resterna av tillförsikt hos de luttrade öborna.
Halva Skåne fördelat på 600 öar, utspridda över
hela Europa – det är Mikronesiens Förenade Stater.
117
Mocambique
År 1481 besteg Johan II den portugisiska tronen.
Han skulle fullfölja Henrik Sjöfararens dröm att
utforska Afrikas västkust i hopp om att finna en
snabbare och billigare väg för de i Europa så begärliga indiska kryddorna.
Kung Johan sände ut flera expeditioner. Pedro
de Covilhãos rapporterade om Sofala vid Zambeziflodens mynning – en uppläggningsplats för indiska kryddor och guld från det inre av landet. Man
antog att det var guldlandet Ofir man kommit till,
landet om vilket Första Konungaboken i Bibeln berättar: ”De foro till Ofir och hämtade därifrån guld,
fyrahundra talenter, som de förde till konung Salomo.”
Inga fler framsteg gjordes i försöken att nå Indien sjövägen förrän Vasco da Gamas lilla eskader
på tre skepp sökte sig ned utefter Afrikas kust, rundade dess sydligaste udde och följde kusten upp mot
nordost.
I mars 1498 landsteg portugiserna på korallön
Muipiti där hövding Musa tog emot de långväga
gästerna. Det dröjde dock inte länge förrän mbikafolket förstod att de hade med konkurrenter att göra. Vasco da Gama och hans män tvingades att ge
sig av. Men inom tio år återvände portugiserna –
den här gången för att stanna i Musa mbikas land.
118
Moldavien
Från ett Nordeuropa, där federationer och enskilda stammar i århundraden hade varit inbegripna
i maktstrider, vandrade goterna söderut under det
första århundradet e Kr.
Det blev en vandring i flera generationer innan
man slog sig ned öster om Karpaterna, mellan floderna Siretul och Dnjestr, i en provins som styrdes från Rom.
Ett bördigt land låg framför dem vid mulda, floden, som med sitt rika slam gav folket goda skördar. Språkforskare hävdar att det är goternas ord
för flod som ligger till grund för landets namn.
Första gången som namnet förekommer i skriftliga urkunder är i ett kungligt ungerskt arkiv. Det
är daterat den 20 mars 1360, då Ludvig den Store
av Ungern just var i färd med att införliva Moldau
i sitt rike. I ett påvligt arkiv återfinns ett annat brev
i vilket en lokal potentat titulerades Dux Moldaviensis, Moldaviens Guvernör.
119
Monaco
Att hitta rätt i den etymologiska djungeln med
dess förrädiska rötter är sannerligen inte lätt, men
med hjälp av den gamle hjälten Herakles kan man
hitta ursprunget till den lilla statens namn.
Innan hellenerna (grekerna) kom till vad som i
dag är sydfranska kusten, hade fenicierna funnits
där i ett par tusen år och till sin gud Melkart uppfört ett tempel. På dessa ruiner byggde grekerna långt
senare sitt eget tempel, till Herakles Monoikos ära.
Monoikos betyder på grekiska ungefär ”de isolerade”, och betecknade de som befann sig så långt
västerut man kunde komma i den grekiska tankevärlden. Och det var längs den liguriska kusten som
Herakles hade återvänt efter att ha utfört sitt elfte storverk – att hämta hesperidernas gyllene äpplen.
Medeltiden skulle av Herakles Monoikos skapa
legenden om munkarna som tog sig in i den befästa staden på klippan och med Guds hjälp grundade det kristna furstedömet Monaco.
Landets vapen innehåller än i dag två svärdbärande munkar, monoikos.
120
Mongoliet
Från Tang-dynastins tid i Kina på 600-talet e Kr kände man namnet på ett folk som kallade sig mong-kü,
de tappra.
Sexhundra år senare attackerades Europa under De tappras ledare Djinghis khan och sonsonen
Khubilai khan blev kejsare över historiens största
rike.
Sjuhundra år efter Khubilai khan återfick de
tappra sitt land och erkändes av världen som självständig nation år 1961.
Khubilai khan, mongolernas kejsare.
121
Namibia
Den svenske Afrika-kännaren John Charles Andersson reste i mitten på 1800-talet till kontinentens sydvästra del. Han genomkorsade landet under fyra år och publicerade år 1861 boken om Lake
Ngami, den sjö som Livingstone några år tidigare
”upptäckt”. Andersson skrev:
”På morgonen den 19 september lämnade vi
Scheppmansdoorf och kom strax därefter till Naarip-Ebene, som tom och öde sträcker sig inåt land.”
I början av 1880-talet anlade den tyske köpmannen
Luderitz en koloni vid kusten.
Resten är den vanliga kolonialhistorien. Folken
i området, herero, bushmän och nama, gjorde ett
hårt men i längden hopplöst motstånd och måste
till slut erkänna Tysklands suveränitet. Andra
stammar tog upp striderna, men inför den övermäktiga fienden gav man upp kampen och ”freden” återställdes år 1907.
Namafolket, som i århundraden levt i det sterila
landet som sträcker sig utefter kusten i ett 1 500
kilometer långt bälte, kallar fortfarande öknen Namib, Stora slätten.
122
Nederländerna (Holland)
När Holland på 1100-talet uppstod som en kejserlig förläning ur det Heliga Romerska Imperiet, regerades det av en dynasti markgrevar som kunde
räkna sina anor tillbaka till 800-talet.
Provinsen har fått sitt namn efter den sandiga
skogsmark, holt-land, som tidigare fanns på ömse
sidor om floden Oude Rijns mynning utanför staden Leiden.
Fransmännen kallade dock allt land både öster
och väster om floden Schelde för Pays Bas, Nedre
länderna. För Napoleon lät det bättre med Konungariket Holland när han år 1806 försökte skapa ännu ett politiskt hinder mot den engelska handelsexpansionen.
123
Nepal
När Kushana-dynastin i nordvästra Indien omkring
år 870 e Kr avlöstes av brahminkonungarnas välde, flydde dess ädlingar österut och grundade riket
Nepal, Nya tiden.
I slutet av 1100-talet drog sig gurkhafolket undan den islamiska expansionen. Efter århundraden av strider mellan lokala härskare enades man
på 1760-talet under Prithvi Narayan Shah och ännu en ny tid randades.
124
Nicaragua
År 1523 red den spanske erövraren Gil Gonzales
de Avila i spetsen för en trupp på etthundra man
ned utefter den centralamerikanska landtungans
västra kust.
Avilas huvudsakliga intresse på sin väg söderut var att omvända indianerna till kristendomen,
men han tackade inte heller nej till det guld som
han under färden lyckades lägga beslag på. Enligt
Avilas egna rapporter genomfördes vid ett tillfälle
ett massdop på inte mindre än 9 000 indianer. Efter förrättat värv red han ut i Söderhavet, drack av
det salta vattnet och tog med denna ceremoni landet i besittning inför de förundrade indianerna.
De flesta stammarna i området talade besläktade nahuatl-språk. Gautosoindianerna, som kallade
sin boplats Nic-atl-nahuac, Här vid sjön, visste ännu inte att de inom några år skulle säljas som slavar till silvergruvorna i norr.
125
Niger
De nordafrikanska berberna visade vägen för de
arabiska handelsmännen söderut genom öknen.
Från saltgruvorna i Sahara bar tusentals slavar det livsnödvändiga saltet till folken i regnskogarna i Västafrika. Det var under dessa långa marscher som berberna och tuaregerna kom i kontakt
med dogonfolket söder om den stora floden som berberna kallade N’eghiren, Strömmarna.
Först i slutet av 1700-talet kom européerna till
området, bland dem den skotske läkaren Mungo
Park. Han hade erbjudit Afrikasällskapet i London
sina tjänster och fått i uppdrag att undersöka floden Nigers lopp. Han nådde floden den 20 juli 1796
och kunde slutligen bevisa att floden rann i östlig
riktning. Tio år senare återvände Park till området,
men omkom tillsammans med de övriga expeditionsmedlemmarna.
Mungo Park.
126
Norge
När romaren Plinius omkom vid Vesuvius utbrott
år 79 e Kr, efterlämnade han bland annat sitt verk
”Naturalis Historia”, där han presenterade sin tids
vetande på olika områden. Det är också där man
för första gången stöter på Norges namn. Plinius
skrev: ”… och den största [ön] av dem alla, Nerigon, från vilken man seglar till Thule.”
På 800-talet omnämns Nortweg i engelska krönikor om nordiska krigståg mot England. På 1000talet skrev Adam av Bremen om nordens länder,
och eftersom han skrev på latin blev namnet Norwegia.
Norge är döpt av sjöfarare och namnet betyder
helt enkelt Norrvägen. Sjöfararna visste inte mycket om landet innanför kusten, men man kände segelvägen upp till Ultima Thule på Grönland dit ”kejsarens makt sträcker sig”, allt enligt Vergilius.
127
Nya Zeeland
Den holländske sjöfararen Abel Jaanszoon Tasman
avseglade från Batavia (nuvarande Djakarta) den
14 augusti 1642 med två skepp, Heemskrik och Zeehaen. Tasman hade av generalguvernören för holländska Ostindiska Kompaniet, Anthony van Diemen, fått i uppdrag att se sig om efter mer land att
kolonisera.
Den 24 november siktades land och Tasman uppkallade landet efter generalguvernören. Så småningom döptes det delade öriket om till Nya Zeeland, Nya Sjölandet, efter den holländska hemmahamnen Zeeland.
Tasmans fartyg angrips av maorier utanför Nya Zeeland.
Teckning av Abel Tasman.
128
Oman
När sultan Saijid Said i första hälften av 1800-talet såg på sitt imperium, som omfattade större delen av sydöstra Arabien och stora kuststräckor i
Östafrika, Persien och Beluchistan, gjorde han det
i egenskap av ättling till dem som en gång hade
vandrat österut över den Arabiska halvön.
En teori om namnet Oman talar om ett folk från
dalen Oman i det forna Marib-riket i östra Jemen.
Detta folk drog österut på 500-talet när deras stora bevattningsanläggningar förstördes efter upprepade översvämmningar.
Andra påstår att landet fått sitt namn efter dess
grundare Oman bin Seba bin Yafthan bin Ibrahim
Khalil al-Rahman. Det är också vad den lärde arabiske 1200-talsgeografen Ibn Jaqut påstår i sitt geografiska ”Lexikon”.
129
Pakistan
Under 1700-talet upplevde den indiska kontinenten en islamisk renässans och försök gjordes att
bygga en islamisk modellstat uppe i nordväst. Sedan följer historien om den engelska expansionen
och det muslimska motståndet. Ett förtvivlat försök att vända på utvecklingen i området gjordes vid
ett uppror 1857.
År 1907 bildades det Allindiska Muslimska förbundet. Efter decennier av stridigheter mellan muslimer och hinduer/engelsmän kom frågan om en
oavhängig stat åter upp på 1930-talet. Tre år senare författade en grupp studenter vid Cambridge under ledning av Chaudry Rahmat Ali pamfletten ”Nu
eller Aldrig”, där de propagerade för ett nytt namn
på den stat de en gång hoppades få se förverkligad.
Av Punjab tog man P, av Afganistan A, av Kashmir
K, av Sind S och Baluchistan TAN och formade så
namnet Pakistan.
Förslaget vann inte gehör förrän i början på
1940-talet. När Lord Mountbatten som Indiens siste vicekung i juni 1947 skrev på delningsplanen,
var det till londonstudenternas skapelse Pakistan
som den nya makten överfördes.
130
Panama
Det finns två saker som gjort Panama känt: Kanalen och Hatten.
Kanalen har den märkliga egenheten att dess
östra infart i Karibiska sjön ligger 50 kilometer
längre västerut än den västra utfarten i Stilla Havet. Hatten, Jipajapa, görs av de fina vita fibrerna
hos Raphiapalmen och tillverkas egentligen i Ecuador.
Pedro Arias de Avila, känd som en av de grymmaste av de spanska erövrarna, kom år 1514 till
Darién-viken som ny guvernör över Guldslottet,
Castillo del Oro.
Avila hade med sig ett dokument när han steg i
land. Det var utfärdat av den spanska kronan och
avsett att läsas upp för indianerna innan man tilllät sig att starta krig mot dem. Dokumentet innehöll en förklaring om att indianerna nu uppehöll
sig på mark som tillhörde kejsaren av Spanien,
och att de därför förväntades underkasta sig både
den världsliga makten och den heliga romerskkatolska kyrkans.
Dokumentet lästes upp på spanska för de minst
sagt förvånade indianerna. I ett försök att blidka
de hungriga och uppenbart galna männen erbjöd
indianerna dem panama, som på chacoindianernas språk betydde ”överflöd av fisk”. Men ingen
fisk i världen kunde stoppa de spanska conquistadorernas hunger.
131
Papua Nya Guinea
På 1000-talet e Kr seglade ett folk österut från de
indonesiska öarna, förbi Moluckerna och vidare
mot den stora ön som de uppkallade efter urinvånarna, pa-pua, folket med det krulliga håret.
Portugisernas berättelser om Guinea på den
afrikanska västkusten i mitten av 1400-talet hade blivit ett starkt minne hos de sjöfarare och pirater som senare landsteg på den stora ön norr
om Australien. 1500-talets sjöfarare fann i öster
ett land och ett folk som i mycket påminde om det
som portugiserna hade berättat om från Afrika. De
gav ön namnet Nya Guinea.
År 1975 utropades den självständiga staten Papua Nya Guinea.
132
Paraguay
År 1524 sökte sig portugisen Diego de Solís uppför den mäktiga Paranáfloden. Efter tusen kilometers strapatser och ständiga sammanstötningar med
indianerna, kom expeditionen fram till den stora
flodkröken vid Corrientes, Strömmarna, där en ny
flod anslöt sig, Paraguay.
Para gua y betyder Floden från det stora vattnet.
För guaraníindianerna var ”det stora vattnet” de
gigantiska träsken där floden rann upp, ett område nästan lika stort som Ungern.
För medlemmarna i Solís’ expedition fanns bara ett riktigt stort intresse – att så snabbt som möjligt finna El Dorados mytomspunna rikedomar.
Med hjälp av ett par tusen indianer lämnade man
floden och gick rakt västerut över Gran Chacoslätten. Det var en svår marsch. Bara några få i Solís’
expedition tog sig fram till de peruanska Anderna,
där de stal så mycket guld och silver som de orkade bära.
Den starkt decimerade och nedlastade expeditionen skulle aldrig komma tillbaka med sina rikedomar. Till ryktet om El Dorados guld lades nu också ryktet om den försvunna expeditionens gömda
rikedomar.
133
Peru
Viracocha skapade världen och försvann likt aztekernas befjädrade gud ut över oceanen med löftet
att återvända när världen led mot sitt slut.
– Viracocha, Viracocha! ropade indianerna i Tumbez och Cuzco när spanjorerna med åskan och blixten i sina händer uppenbarade sig.
Spanjoren Francisco Pizarro hade fyllt 50 år när
han första gången landsteg i Biru på den sydamerikanska västkusten. Det var en plats han hört berättelser om under många år, landet i söder med
ett överflöd av guld och städer av sten.
När han blickade upp mot bergen visste han inte att Inka Atahualpa, Solens son och härskare i Tahuantin, genom snabba löpare fått höra att märkliga män landat vid kusten. För Atahualpa var det
Viracocha, Havets skum, som hade återkommit,
den vithyade och skäggige guden som förebådar upplösning och ruiner.
Åren gick och mycket blod skulle låtas över den
magra jorden. Pizarro var 60 år när han några mil
norr om den lilla byn Viru till åminnelse av sin
spanska födelsestad anlade staden Trujillo.
Francisco Pizarro.
134
Polen
Mellan det ryska platålandet och det nordtyska
låglandet utbreder sig det polska slättlandet, i öster övergående i Europas största träskområde, Rokitnoträsken.
Över stjärnstarr, blååtel och det välsignade nardusgräset med sin läkande förmåga, vandrade en
gång ett slaviskt folk västerut längs flodernas stränder, genom skogarna på sandmarkerna och ut över
feta jordar med asp och björk. Där fanns rikligt med
villebråd.
I glädje över detta rika land dansade man till lunkande, mässande sånger, rusiga av kött och rågvin.
Till pole, slätten, som gav i överflöd, sjöng man sin
lov. Till floderna och oxarna sjöng man sina sånger.
Hos slättfolket vid floden uppstod snart ett rike
under hertig Miezko, som i mitten av 900-talet lät
döpa sig där floden Wartha breder ut sig i paradisisk rikedom.
135
Portugal
Ibererna utvandrade från Nordafrika till det som
långt senare skulle kallas den iberiska halvön, där
Spanien och Portugal nu ligger. Århundradena f Kr
genomkorsades landet allt oftare av romerska trupper. Urbefolkningen tröttnade på de ständiga plundringarna och satte sig till motvärn.
Legenden berättar om fåraherden Viriathus som
i ledningen för lusitanerna reste sig mot den överlägsna romerska hären. Försöket var dömt att misslyckas, romarna var där för att stanna.
Behovet av snabba kommunikationer och transporter var stort. Vid Douroflodens mynning, där
förstaden Vila Nova de Gaia i dag ligger, anlades
en hamn, Porto. De praktiskt sinnade romarna benämnde platsen efter det trånga inloppet, Cale.
När Henrik av Burgund på 1000-talet e Kr hjälpte Alfons av Kastilien att tränga tillbaka araberna, fick han Alfons’ dotter Teresa som tack för hjälpen. I brudgåva förde hon med sig ett försvarligt
stycke land norr om floden Douro och snart var
Henrik inte längre beroende av sin svärfar, utan
fortsatte i egen regi.
Henrik hann inte uträtta allt han hade tänkt
sig. Han fick nöja sig med att i sin himmel se sin
son utöka domänerna och bli konung över Portugal. Vid det laget var både romare och iberer sedan länge glömda av de fattiga fiskarna vid Porto
Cale.
136
Qatar
På 500-talet f Kr berättade den grekiske historikern Herodotos om kanaaniterna som ursprungligen skulle ha kommit från Qatara. Senare använde Ptolemaios namnet Qatara för den arabiska världen, som då begränsades till den Arabiska halvön.
1200-talsgeografen Ibn Jaqut al-Hamawi berättade att Qatar var vida berömt för ett speciellt tyg
som vanligen användes till mantlar. Det var ett rött
och mycket välgjort grovt tyg. För poeten Abu Ubaid
är Qatar detsamma som en mantel, symbolen för
rikedom och ära, och han nämner att det fanns en
by som kallades Qatar efter det bästa manteltyg
som stod att finna.
137
Rumänien
När den romerske kejsaren Trajanus besteg tronen år 98 e Kr, befäste han i tur och ordning gränserna vid Rhen och Donau och i slutet av sin regering också vid Eufrat där den gamla fienden partherna höll till.
Det romerska imperiets sammanbrott i mitten
av 200-talet resulterade i att kejsar Aurelius år 271
gav upp provinsen. Huggsexan om landet kunde börja. Först kom östgoterna på 300-talet, sedan vandalerna på 400-talet och genom seklernas lopp passerade avarer, bulgarer, magyarer, petjeneger, kumaner och mongoler.
I det övriga Europa kallades på 1200-talet de forna romerska provinserna för Romania. Den svenske forskaren Alf Lombard anser att den minst
osannolika tolkningen av namnet Rom står att finna i ordet Rumo, ett äldre namn på floden Tibern
som rinner ut i Tyrrenska havet söder om den italienska huvudstaden.
Rumo går i sin tur tillbaka på den indoeuropeiska roten srem eller sru (flyta, strömma), ett ord
som man också kan hitta i det svenska ordet ström.
Vid fredskonferensen i Paris år 1856 erkändes
de båda furstendömena Moldau och Valakiet som
oberoende gentemot Ryssland. De båda furstendömena valde gemensamt fursten Alexander Kusa
som regent och år 1862 antogs Romania som den
nya statens namn.
138
Rwanda
Två bilder har till stor del format vår syn på Rwanda.
Den ena är från filmens värld med gorillorna i
bergen, den andra från verklighetens förtvivlan hos
förföljda människor. I konflikten mellan de båda
folken hutu och tutsi ligger den europeiska kolonialismen som dimhöljd fond.
Sedan mitten av 1800-talet har politiska intressegrupper av skiftande kulörer utnyttjat den underliggande motsättningen mellan dessa två folk. Över
detta politiska spel står dock minnet av ett folk,
tutsi, som redan på 1600-talet med sina boskapshjordar vandrade in över landet och snart härskade över rwanda, de stora ägorna.
139
Ryssland
”År 6360, 15:e indikationen, när kejsar Michail tillträtt sin regering, var det som man först började
tala om landet Rus. Vi vet detta därför att det var
under denne kejsare som ruserna kom till Konstantinopel som det står skrivet i grekernas annaler.
År 6370 blev varjagerna fördrivna över havet och
man utbetalade inte längre någon skatt till dem.
Man började styra sig själv, men i landet rådde icke
längre lag och rätt. Stam reste sig mot stam, det
uppstod strider och man började föra krig sinsemellan. Då sade de till varandra: Låt oss söka en furste
som härskar över oss och skipar lag bland oss.
Och de begav sig över havet till varjagerna, till
ruserna. Ty så kallades de. Man utvalde tre bröder med deras följen och de tog alla ruserna med
sig och återvände. Den äldste brodern hette Rurik. Det är efter dessa varjager som novgorodernas land blivit rusernas.”
Så berättar Nestorskrönikan, tillskriven munken
Nestor som levde någon gång på 1000-talet. Kejsar
Michail anses ha regerat från år 852 e Kr.
Ruserna var namnet på roddflottornas folk, de
som byggde och deltog i krigståg under århundradena före 1000-talet. Rodhsbyggarna, rospiggarna,
som på 860-talet anföll Konstantinopel, kallades av
de byzantinska härskarna för Rhos.
140
S:t Kitts och Nevis
S:t Christopher var Columbus’ privata skyddshelgon och det var också detta namn han gav ön på
en av sina resor. I början på 1600-talet började engelska sjömän använda smeknamnet S:t Kitts, men
fortfarande skriver man S:t Christopher på officiella dokument.
En knapp halvmil söder om S:t Kitts ligger den
dramatiska vulkanön Nevis. Påmind om de snöklädda pyrenéiska bergstopparna kallade Columbus ön för Las Nievas, Snön. ”Snön” består av vita
dimmor som oftast omger vulkanens krön.
Columbus’ chefsfartyg.
141
S:t Lucia
På sin fjärde resa försökte Cristopher Columbus
landstiga på ön, men caribindianerna avvisade bestämt alla försök från den lilla eskadern på fyra
skepp att ankra.
Columbus tvingades att lämna S:t Lucia den
15 juni 1502, på Ljusspriderskans dag, utan att ha
landstigit.
Av Ljusspriderskan får vi enligt legenden synen
åter och caribindianerna fick snart upp ögonen för
de spanska sjöfararnas sanna avsikter. Även om
Columbus jagades iväg från ön, kom nya erövrare
i hans kölvatten. Under seklen som följde tystnade
alltmer uttrycken för den gamla kulturen och med
en gammal kvinnas död på ön år 1920, anses också caribindianernas språk en gång för alla ha klingat ut.
Columbus försöker
landstiga på S:t
Lucia.
142
S:t Vincent och Grenadinerna
Det var förmodligen sjöfararen Alonzo de Ojeda som
först siktade ögruppen på en resa där både Juan
de la Cosa och Amerigo Vespucci fanns ombord. Det
var efter den resan som de la Cosa ritade sin världskarta. Öarna upptäcktes den 22 januari 1499, den
dag som fått sitt namn efter diakonen Vincentius
som led martyrdöden i Zaragoza i Spanien i början
på 300-talet e Kr.
År 1511 omnämns S:t Vincent för första gången
i ett dokument i den spanska staden Burgos. I detta meddelar kung Ferdinand II sitt tillstånd ”att
föra krig mot cariberna på ön S:t Vincent”. Caribindianerna som tidigare bebodde ögruppen kallade den Yurume.
Ättlingar till de indianer som engelsmännen deporterade till det centralamerikanska Honduras i
slutet på 1700-talet talar fortfarande om Yurume,
som på det gamla garifunaspråket betyder Regnbågsön.
Grenadinerna har fått sitt namn från det spanska ordet granadillas i betydelsen granatäpplen,
en vanlig frukt på ön.
143
Salomonöarna
Den spanske sjöfararen Alvaro de Mendana hade
genom en Inkalegend fått veta, att det på ett avstånd av 600 leguas (3 000 kilometer) väster om
Peru skulle ligga ett ofantligt rikt land. Han såg
sin chans att äntligen tillfredsställa sina kungliga
uppdragsgivare och avseglade i november år 1557.
I februari 1558 steg han i land på en ö som han
uppkallade efter den sedan länge döda drottningen av Kastilien, Isabel. Mendana lät meddela att
han med största säkerhet hittat öar lika rika som
en gång kung Salomo.
Man hittade nu inget guld i arkipelagen (som så
småningom fick namnet Salomonöarna) och det var
något som öborna dyrt fick betala. Spanjorerna lämnade öarna i död och ruiner.
Mendana angav felaktigt Salomonöarnas position alltför långt österut. Öarna fick därför vara i
fred för européerna i 200 år innan den parisiske
advokaten Bougainville år 1768 landsteg och störde friden för gott.
144
San Marino
Enligt legenden har den lilla republiken fått sitt
namn efter stenhuggaren Marinus från Dalmatien.
Som ledare för en grupp kristna, som på 200-talet e Kr förföljdes av den romerske kejsaren, tog sig
Marinus över Adriatiska havet. Den trosvissa gruppen gick i land i närheten av våra dagars Rimini
(eller Ariminum som var stadens romerska namn)
och slog sig ned på Monte Titano. Berget, eller åtminstone en del av det, hade Marinus enligt legenden fått som gåva efter att ha botat den förra ägarinnans son från en dödlig sjukdom.
Den gamle stenhuggaren blev efter sin död helgonförklarad av påven Sylvester I och anhängarna
uppförde en liten kyrka till Marinus’ minne. På ruinerna av denna kyrka byggde man på 1100-talet ett
klosterkapell, vars murar fortfarande finns kvar
som minne av den helige Marinus.
145
São Tomé och Principe
Några skepp ur spanjoren Fernandeo Gomes’ expedition följde i december år 1470 med nordostpassaden. Genom regn och dimma kunde de båda kaptenerna Joao de Santarem och Pedro de Escobar
skönja konturerna av en ö som de dagen till ära
tillägnade Sankt Tomas, efter Tomas tvivlaren.
Några veckor senare siktades en något mindre
ö som av bara farten tillägnades helgonet för dagen, Sankt Antonius. Vid närmare eftertanke fann
man det dock klokare att hålla prins Johan hemma i Lissabon på gott humör, och döpte om ön till
Ilha do Principe, Prinsön.
146
Saudiarabien
Den wahhabitiska dynastin grundades på 1700talet av Muhammed ibn Abd al-Wahhab. Hans renlärighet, som starkt fördömde all helgonkult, gav
honom snart många fiender och al-Wahhab tvingades fly till Darija. Där blev hövding Mohammad
ibn Saud hans beskyddare och svärson.
Sauds arvingar gick skiftande öden till mötes tills
Abd al-Aziz åter samlade stammarna på världens
största halvö.
Sedan 1932 är de gamla länderna Nadjd, al-Hidjaz, Nadjram och Asir förenade i Al Arabijah al Saudijah, Saudiska Arabien.
147
Schweiz (Helvetia)
På 60-talet f Kr konfronterades den romerska centralmakten med ett keltiskt folk som kallades helvetii. Detta folk, som slagit sig ned i de västra delarna av Alperna redan ett par århundraden tidigare, vandrade nu västerut mot Rhônedalens övre lopp.
Den franska revolutionen 1789 smittade av sig.
Franska trupper marscherade snart in i Det Eviga
Schweiziska Edsförbundet, ett namn som i hundratals år varit kantonernas gemensamma namn.
De gamla kelterna blev åter synliga när den Helvetiska republiken proklamerades år 1798. Den europeiska storpolitiken i början på 1800-talet förändrade läget och landet återtog sitt namn Schweiz.
Den vanligaste teorin om ursprunget till landets
namn är att finna i stamnamnet suito, ett folk vars
”urhem” påstås ha legat längst uppe i norra Skandinavien. Men all kunskap om detta är höljt i mångtusenårigt töcken.
148
Senegal
När araberna på 700-talet e Kr vandrade västerut över Nordafrika, mötte man i Atlasbergen berberstammar som sedan länge var förtrogna med
Sahara, den stora sandöknen i söder.
Dessa berber, som enligt forskare hade invandrat från Centraleuropa årtusenden tidigare, omvändes till islam och anlitades nu av de arabiska
köpmännen som vägvisare genom det öde landet
söder om bergen.
I mitten på 1000-talet grundade berberstammen
zanaga den Almoravidiska dynastin. Den har fått
sitt namn efter den starkt befästa garnisonen (murabit) på en ö i den stora floden som bär samma namn
som landet.
149
Seychellerna
Finis Coronat Opus, Verkets Fullbordan, står det på
presidentens fana i den lilla örepubliken nordost
om Madagaskar.
Verkets påbörjan kan dateras till mitten av 1700talet när den franske kungen Ludvig XV beslutade
sig för att skicka sin finansminister Jean Moreau
till Indiska oceanen. Moreaus uppdrag var att bedöma några öars ekonomiska värde.
Moreaus dotter gifte sig så småningom med Hérault de Sechelles och Moreau lade sig själv till med
det nya namnet.
Vid det laget var ögruppen i Indiska oceanen inte längre fransk, utan hade övertagits av England
som visste att uppskatta öarnas rikedomar. Och
ingen mindes längre Jean Moreau de Sechelles.
150
Sierra Leone
”Där, i andarnas värld, äger också av och till en
världsdom rum; så skedde år 1757 då Kristus återkom och en ny kyrka, Det Nya Jerusalem, grundades.”
Emanuel Swedenborgs visioner om ett afrikanskt
rike vars invånare skulle undervisas i den sanna
läran fängslade många. En av dem var August Nordenskiöld som tillsammans med en annan swedenborgare, C.B. Wadström, författade en skrift i
den franska revolutionens första år 1789. Skriften
hette ”Plan for a free community upon the coast of
Africa under the protection of Great Britain”. Svenskarnas skrift mottogs välvilligt av både det engelska hovet under Georg III och vår egen Gustav
III. I ett privilegiebrev till Svenska Västindiska
Companiet skrev dock Gustav III att ”Companiet
lämnas ock frihet att driva slavhandel på Angola
och afrikanska kusten där det tillåtet är…”
År 1792 anlände Sierra Leone-sällskapet till den
afrikanska västkusten. Detta år hade Sierra Leone burit sitt namn i 330 år, alltsedan den portugisiske sjöfararen Pedro de Cinta landsteg strax norr
om ekvatorn och i bergens formationer tyckt sig
se ihopkurade lejon.
Han kallade landet Sierra Lyoa, ett namn som
så småningom ändrades till Sierra Leone, Lejonberget.
151
Singapore
Det javanesiska eposet Nagarakretagama, som dateras till de första århundradena av vår tidräkning,
berättar om Temasek, Sjöstaden, och i kinesiska
skrifter från 200-talet e Kr omnämns bosättningen Pu-luo-chung, Ön vid halvön.
I den malajiska krönikan Sejarah Malayo kan
man läsa den livfulla berättelsen om kung Sri Tri
Buana på Pelembang som under en sjöresa råkar
ut för oväder och tvingas söka nödhamn i Temasek. Det är troligt att han som andra härskare genom tiderna inte tålde andras byggnadsverk, utan
rev staden och byggde upp sin egen.
Sri Tri Buana påstod sig ha sett lejon (simha på
sanskrit) och beslöt kalla sin nya skapelse Singapura (Simhapura), Lejonstaden.
Singa, det bevingade lejonet. En bild av den hinduiska eldguden Agni, en av de åtta världshärskarna.
152
Slovenien
Vid första världskrigets slut 1918 skapades på Balkan den nya staten ”Serbernas, Kroaternas och Slovenernas konungarike”. Nationella särintressen hotade under det kommande decenniet att upplösa federationen sedan kroaterna 1928 krävt full självstyrelse. Rikets förste monark, Alexander I, svarade med att sätta författningen ur kraft, upplösa parlamentet och ändra federationens namn till Jugoslavien, Sydslavien. Samtidigt passade han på att
proklamera diktatur.
I det slaviska ordet slovo, ord, har man sett namnet Sloveniens ursprung. I vidare bemärkelse betyder det även de som behärskar ”det rätta språket”. Att slovo också kan betyda gott rykte eller
berömmelse gör ju inte saken mindre tilltalande.
Men troligen är det slovien, linet, den nästan
meterhöga växten med sin blåa blommor, som givit landet dess namn. Linet anses härstamma från
trakterna söder om Svarta havet och har alltid betraktats som en av våra nyttigaste växter. Det utgjorde säkert också den rikedom på vilken ett sedan länge bortglömt folk en gång baserade sin ekonomi.
153
Somalia
På 900-talet gick arabiska stammar över Röda havet från den jemenitiska kusten. Man fortsatte söder- och österut på Afrikas horn, alltså till vänster.
Till vänster heter på arabiska shimalen. Araberna
hade också tidigare (se Jemen) använt sig av en
riktningsangivelse för att benämna en plats och
dess inbyggare.
Namnet Somalia förekommer första gången i
skrift i en segerkrönika från 1400-talet där den
kristne konungen Negus Yeshaq lovsjungs för sin
seger över muslimerna. Som historiens alla segersånger skulle också den snart klinga ut.
154
Spanien
För 20 000 år sedan lämnade ett folk sina hem i
Tibestimassiven och Libyen i Nordafrika och sökte sig norrut över vad som i dag kallas Gibraltarsund. Detta folk känner vi inte till namnet.
Grottmålningarna som man lämnade efter sig
berättar om ett folk med drömmar och också om
deras längtan att berätta dem. Målningarna vittnar om en högt utvecklad konstnärlighet och den
troligen första ansatsen att skapa ett skriftspråk.
Målningarna i dessa grottor var redan 10 000 år
gamla när ibererna kom till Spanien samma väg
som sina föregångare.
Det är högst oklart varifrån de har fått sitt namn.
Den engelske 1700-talsforskaren Rowland Jones
härleder namnet till det keltiska i-ber, ett ord för
vatten, vilket för övrigt även anses vara ursprunget till floden Ebros namn.
Fenicierna lär ha kallat landet Isphan efter det
feniciska ordet för kanin. Kaninen är ett djur som
av många naturfolk symboliserar både fruktsamhet och lycka, och kanske är det i den rollen som
djuret uppträder på iberiska mynt.
På 500-talet f Kr kom kelterna vandrande norrifrån över det 2 000 meter höga Pyrenéerna. För
dem var det naturligt att kalla landet i söder för
Is-pen, Låglandet.
155
Sri Lanka (Ceylon)
Tambapani, Lakdiva och Ilangani. Sengkiala, Lankadvipa och Singalam, Lejonön. Under de tusentals
år som olika folk levt på denna ö, har den också burit olika namn.
Sinhala, Sihalam eller Saylan – för portugiserna
i början på 1500-talet kvittade det vad ön hette.
Ceylao fick duga som namn på den ö som skulle
tillfredsställa Portugals behov av rubiner, safirer
och pärlor.
Genom årtusenden har ett namn i olika former
funnits som en sorlande underström – Lankadvipa, Lanka och Lakdiva.
I skrifter från 500-talet f Kr förekommer för första gången namnet Lanka, Den glänsande.
Sri, som betyder den blomstrande och välmående, används än i dag som respektfull titel på män.
Landet heter nu Sri Lanka, Den glänsande och
välmående.
156
Storbritannien (England)
År 54 f Kr seglade Julius Caesar från den franska
nordkusten för att med sin armada på 100 skepp
ta sig över till de keltiska öarna Albion och Eirin.
Caesar kände britannerna, det keltiska folket i
våra dagars Bretagne. Han steg i land norr om de
höga vita klipporna vid dagens Dover och möttes
av olika stammar som gjorde vad de kunde för att
kasta honom tillbaka i havet. Caesar skrev i sina
anteckningar om folket ”med nästan samma namn
som de folk från vilka de utgått, Pretani”.
Under några århundraden behärskade romarna ön som nu kallades Britannia. Kusterna utsattes för återkommande plundringståg av germanska stammar och dessa anfall tilltog i styrka under 300-talet e Kr.
När romarna i början på 400-talet lämnade ön,
övertogs makten av de germanska anglerna. De hade i sin tur lämnat ett område strax söder om den
nuvarande dansk-tyska gränsen. Det är ovisst vad
de själva kallade sig, men den romerske författaren Tacitus hade redan år 98 e Kr kallat dem anglii, folket på udden.
Den engelske forskaren Rowland Jones skrev på
1700-talet att bri-ti-en, Den första nationen, avsåg
kelternas urhem någonstans i Rhenlandet varifrån
man en gång hade utvandrat.
157
Sudan
När araberna århundradena kring 1000-talet i allt
större omfattning gjorde sina resor över Bahr alAhmur, Röda Havet, mötte man de fast organiserade samhällena Ghana, Mali och Songhai.
Sudan, Afrikas största land, med Kordofans grässtäpper, Nubaöknen vid Nilens femte katarakt, de
stora träsken i papyrusens land, Dinkaland och galleriskogarna i söder, är ett land med många glömda och krossade riken – Fulbe och Masina, Sokoto
och Bornu, Wadai och Dar Fur.
Araberna, den nya trons bärare, kallade landet
helt enkelt för bilad as-Sudan, De svartas land.
Gammal karta
över Nilen och
dess källor i Månbergen enligt arabisk uppfattning.
158
Surinam
Spanjorerna kom till fots och till häst och arawakindianerna längs kusten drog sig undan dessa beväpnade män och deras stora stridsdjur som man
tidigare aldrig hade sett.
Vasco Nuñez de Balboa korsade år 1513 Essequibofloden på sin marsch söderut och Balboa skrev
till sin konung i Spanien om de inför det kristna
sakramentet så oförstående indianerna.
För spanjorerna hägrade också guldet som i den
mytomspunne El Dorados rike glimmade lika intensivt som äventyrarnas drömmar. Men de flesta
som trängde fram i de djupa skogarna på jakt efter guldet dukade under. Ryktet om guld nådde så
småningom holländarna som dock hade mer jordbundna planer och sedan gammalt visste vad man
kunde göra med ett träskland.
Tupi- och arawakindianerna är i dag en försvinnande liten minoritet i samhällets utkant tillsammans med ättlingar till slavar som under de stora
upproren på 1700-talet gjorde sig fria. Borta för alltid är surinen-indianerna i Tumuc Humuc-bergen
i söder.
Vasco Nuñez de Balboa
tar högtidligt Söderhavet i besittning.
159
Sverige
Svea rike, svearnas land. I den äldre etymologin ansågs ordet sve betyda släkting eller vän. En något
modernare variant förespråkar betydelsen vi, i motsats till de andra.
Forskaren Tore Gannholm har tolkat äldre källor som Plinius och Tacitus från tiden strax efter
Kristi födelse, Jordanes på 500-talet samt Snorre
Sturlasson på 1200-talet. Han har funnit att ordet
sve i sin latinska form kan tänkas betyda svin, alltså svinfolket, och detta inte i någon nedsättande
betydelse. Man behöver bara tänka på vilken central roll galten Särimner har i den nordiska mytologin, galten som garant för kämparnas ”överlevnad” i
Valhall.
Svinfolket vandrade enligt tusenåriga skrifter
norrut från ett urhem någonstans i nuvarande Turkiet och tog med sig sina legender som sannolikt
utgör grunden för den nordiska mytologin.
160
Swaziland
Oroade av de portugisiska bosättarna på den afrikanska ostkusten i början av 1500-talet, drog sig
bantutalande stammar söderut. Om dessa stammars vidare öden vet man inte mycket mer än att
de genom århundradenas gång smälte samman med
andra folk. De som i dag kallar sig amaswazi slog
sig ned i det höglänta landskapet några mil från
kusten vid Sydafrikas nordöstra gräns.
I början på 1800-talet utgjorde de ständiga konflikterna med zulufolket grunden för swazis allianser med både England och boerna i Transvaal.
Kung Mswati bad år 1846 engelsmännen om
hjälp att hålla zulus på behörigt avstånd och Swaziland blev efter boerkriget utropat till engelsk koloni. På 1920-talet installerades Ngwenyama Sobhuza II, Lejonet, som kung och han fick också glädjen att år 1968 förklara kung Mswatis land självständigt.
161
Sydafrika
Vid sin expansion västerut mot Nordafrika i slutet av 600-talet mötte araberna ett folk – berberna.
Det var ett folk av många stammar och araberna
anammade snart deras ord för ”bortom öknen”, Ifrikija.
År 1488 seglade portugisen Bartholomeu Diaz
längs den sydafrikanska kusten för att finna sjövägen till Indien. Han överraskades av hårda stormar och tvingades söka nödhamn. Diaz kallade platsen Stormarnas udde och rapporterade hem till hovet i Lissabon. Med gott hopp om att äntligen kunna nå Indiens rikedomar genom att segla runt Afrika, döpte Portugals kung Johan II om platsen till
Godahoppsudden.
Så följde sekler av kolonisation och hänsynslös
exploatering. I historieböckerna kan vi läsa om portugiser och engelsmän, holländare och fransmän,
alla med samma omättliga hunger efter rikedomar.
Men vem minns längre de gamla rikena Basuto,
Kwa Zulu, Bechuana och Ka Ngwane i Sydafrika,
i söder bortom öknen.
162
Syrien
Grekerna vann sjöslaget vid Salamis år 448 f Kr
och perserna fick skriva under ett fredsavtal som
begränsade deras rörelsefrihet i Medelhavet. Grekerna fortsatte dock att använda persernas namn
på den femte och västligaste kolonin – Asurstan.
Det var ett gammalt namn som väckte minnen
om Assyrien till liv, den muromgärdade staden vid
floden Tigris’ västbank. Staden Ashur hade fått sitt
namn efter gudarnas fader Ashur, han som härskade över det gamla sumeriska fortet vid vadstället
där karavanerna alltid stannade på sin väg till folken i väster.
Det gamla Syrien år 1792 f Kr.
163
Tadzjikistan
I persiska folksagor berättar man om hur namnet
tajik har sitt ursprung i ett gammalt ord för jakthund, tazi. Det var även en nedsättande benämning
på de nya herrarna, araberna, som på 700-talet expanderade in över riket.
Men även när det gäller detta namn går meningarna isär. En del forskare hävdar att det är ordet
taiji som ligger till grund för namnet.
Taiji var en betydande folkstam på Arabiska halvön som deltog i den arabiska expansionen österut.
Taiji sägs ha förföljt den flyende perserkonungen genom Khyberpasset, bosatt sig på Pamirs västsluttning och givit landet dess namn.
164
Tanzania
Från mitten på 1800-talet deltog Tyskland i den afrikanska huggsexan. En av de driftigaste tyskarna
var Karl Peters som på den afrikanska ostkusten
grundade sitt företag ”Gesellschaft für Deutsche
Kolonization”.
År 1885 utfärdade den tyske kejsaren Vilhelm
ett s k skyddsbrev för företaget, som nu hade bytt
namn till Tyska Östafrikanska kompaniet. Grunden till kolonin Tyska Östafrika var lagd.
Sultanen på ön Zanzibar (De svartas kust) kände sig hotad av tyskarnas närvaro. Vid en snabbt
sammankallad konferens erhöll Zanzibar en smal
kustremsa på fastlandet och Tyskland ett område
norr därom. År 1891 var den tyska kolonin ett faktum.
Hamnstaden Tanga har fått sitt namn efter segelskutorna i hamnen (tanga betyder segel). På vårarna fylldes hamnen med dessa skutor som väntade på att nordostmonsunen skulle föra dem till
Arabien och vidare till Indien. I yika, busksavannen, hade europeiska jordbrukare slagit sig ned och
när engelsmännen vid Versaillesfördraget efter första världskriget erhöll området, gav man det namnet Tanganyika, Busksavannen vid segelstaden.
År 1964 skapades den Förenade Republiken Tanzania genom sammanslagning av Tanganyika och
Zanzibar.
165
Tchad
År 1800 försvann den tyske forskaren Hornemann
på en resa till det omtalade sultanatet Bornu i Centralafrika.
Engelsmännen, under ledning av marinlöjtnant
Clapperton, försökte ett tjugotal år senare göra om
bedriften att med hjälp av kamelerna betvinga de
oändliga sandoceanerna.
Utan några större problem lyckades Clapperton
komma fram till Bornu. Det visade sig vara ett välorganiserat samhälle som dock vid den här tiden
hade sett sina bästa dagar och nu ansattes av
grannfolket fulbe. I utbyte mot bomull, indigo och
majs fick sultanatet hjälp av engelsmännen i den
pågående maktkampen.
Clapperton dog vid Tchadsjön som herdarna kallade Caadu, Det stora vattnet, och medan både fulbe och Bornu och deras sultaner är glömda lever
kanurifolkets namn på sjön kvar.
Vid den stora sjön, som också kallats världens
största översvämning och bara är halvannan meter djup, fortsätter boskapsherdarna att vakta sina hjordar.
166
Thailand
Året var 1238. I Kina fyllde Khubilai khan 24 år och
var i full färd att krossa små stamförbund på sin
väg söderut.
Folket i Yünan flydde när kejsarens trupper intog landet. Man bosatte sig i de centrala delarna
av den indokinesiska halvön och döpte sitt rike till
Sukhothai, Lyckans gryning. Men namnet glömdes bort när nya furstar och nya folk tog sin del
av det bördiga landet söder om bergen.
Under kinesisk påverkan fick landet i mitten på
1800-talet namnet Sayam som var en thailändsk
form av kinesiskans Si-an, Den eviga friden.
Strax före andra världskrigets utbrott sköljde en
våg av nationalism över landet som nu bytte namn
till Prakhet Thai, Thais land.
167
Tjeckien
När danskarna år 1168 förstörde vendernas avgudabild Svantevit på ön Rügen, försvann också en
av de äldsta symbolerna för den slaviska hedendomen. Kristendomen skulle, om så behövdes, brännas in i det folk som 700 år tidigare påbörjat sin
vandring västerut från Karpaternas norra sluttning.
När venderna på 1100-talet trängdes undan av
västeuropeiska furstar lämnades endast några få
slaviska områden orörda. En vendisk koloni överlevde i Hannovertrakten ända in på 1600-talet och
slaviska furstar styrde ännu i många år i de sudetiska bergen.
Men snart skulle också detta folk, czech (högländarna), kristnas och inlemmas i den västeuropeiska kultursfären.
168
Togo
När det Franska Ostindiska kompaniets eskader
av galeoner och handelsfregatter en dag år 1626
närmade sig den västafrikanska kusten, iakttogs
de av fiskare av ewéfolket inne i lagunen.
Fransmännen blev inte långvariga på Toa go, Lagunens kust, utan ersattes efter några decennier av
portugiserna. Nationerna som genom seklerna avlöste varandra på den sumpiga kusten avspeglade
också förändringarna i den europeiska stormaktspolitiken.
Men det var i första hand Frankrike som under
tre sekel utnyttjade landets tillgångar. Under ett
enda år i början på 1930-talet exporterades värden för 150 miljoner franc, en summa som motsvarade Sveriges export till Frankrike under samma år.
Glömt var Akwamo-riket, glömd var också dess
kung Sasroka. För Europa existerade nu bara resultatet av ett franskt hörfel – Togo.
169
Trinidad och Tobago
Öarnas första invånare, arawakindianerna, kallade den största ön Kairi, Kolibri-ön. När Cristopher
Columbus i augusti år 1498 landsteg på ön med de
tre bergstopparna, döpte han enligt tidens sed om
den till Treenigheten efter Gud fader, Sonen och
Den Helige Anden.
Man upptäckte att vattnet innanför ön var sött
och antog därför att det rimligen kom från en av
Paradisets fyra floder och att landet kanske var en
kontinent, något som den lärde Toscanelli hemma
i Europa uppenbarligen inte kände till. Columbus
fick bråttom hem till hovet för att lämna rapport
om sina nya upptäckter.
Kolonisterna som landsteg på öarna i Columbus’ kölvatten började snart använda indianernas
egna namn på några av öarna. Tobago, som anses
ha fått sitt namn efter den Y-formade rökpipan eller möjligen efter de hoprullade tobaksbladen, var
en av de öar som fick behålla sitt ursprungliga
namn.
Kartskiss över Columbus’ fyra resor.
170
Tunisien
Den grekiske diktaren Hesiodos, som levde på 700talet f Kr, kallade folken på den nordafrikanska kusten för Tine, De andra.
När den feniciska staden Kartha Hadatha (Kartago), Nya staden, anlades vid samma tid, passade
grekerna på att anlägga staden Tynes ett par mil
därifrån. Det var en oansenlig stad som först vid
den arabiska erövringen på 700-talet upphöjdes
till huvudstad.
Stadens namn blev så småningom även landets,
och år 1956 utropades nationens självständighet.
171
Turkiet
Genom Attila kommer vi ihåg hunnerna och genom
Marco Polos resor på 1200-talet känner vi mongolerna.
Ett folk som kineserna kallade tü-küe, de starka, etablerade på 500-talet e Kr ett välde som sträckte sig från Mongoliet i öster till Kaspiska havet i
väster. Efter ett par århundraden sönderföll dock
detta rike och uppgick i andra. Namnet försvann
för lång tid ur historien för att i början av 1920talet åter komma till heders, nu som namn på den
nya europeiska staten Turkiet, byggd på ruinerna
av det Osmanska imperiet.
172
Turkmenistan
När Tü-küe, De starkas välde i Centralasien, på
700-talet sönderföll i en mängd småriken, fortsatte
nomaderna sina vandringar i den stora Karakumöknen.
Perserna kallade folket turkmanan. Under de
1 000 år som följde hade ingen stormakt några speciella planer för vare sig folket eller det ökenland
i vilket det levde. År 1881 införlivades dock landet
i det tsarryska väldet.
1992 valdes detta det torraste och lägst liggande av de centralasiatiska länderna in som ny medlem av FN.
173
Tyskland
På 200-talet berättade greken Ptolemaios om stamförbundet saxerna. Det var ett folk som de sydliga
finska folken skulle minnas genom årtusendena.
Fortfarande kallar finnarna sina gamla grannar
för saksalainen.
Ptolemaios hade säkert studerat romaren Tacitus’ berättelser om germanerna, stamförbundet av
vilka herminerna (av forntyskans irmin i betydelsen stor, upphöjd) var den största gruppen.
Ett tredje stamförbund, alamánni, alla män, omnämns för första gången i romerska krönikor år
213 e Kr. Detta förbund trängde under kommande sekler allt längre in över romerskt område och
detta minne har bevarats i franskans l’Allemagne
och spanskans Alemania.
Tyskarna själva vill minnas goterna, som enligt
den romersk-gotiske historieskrivaren Jordanes förmodligen haft sitt urhem på Gotland. Enligt ett handelsavtal från 1100-talet kallades Gotland också för
Gutniska kusten.
Goterna använde ordet thiuda (i betydelsen folk)
och det är samma ord som islänningar än i dag använder som namn på Sverige, Svithjod. Ur detta ord
har så ordet tysk kommit under en mer än tusenårig process.
Kanske är Folkens land ett bra namn på ett land
som sett så många folk vandra över sin jord.
174
Uganda
När engelsmannen John Speke fyllde 17 år blev
han officer i den indiska armén. På 1840-talet deltog han i de s k Sikh-krigen och blev ett tiotal år senare medlem i en expedition till dåvarande Somaliland och Tanganyika. Expeditionen leddes av den
engelske upptäcktsresanden Richard Burton, Spekes officerskamrat från Indien. Det övergripande
målet för expeditionen var att försöka finna Nilens
källa.
Spekes bärare under en expedition på 1860-talet
var i huvudsak swahilitalande unga män från Zanzibar på den afrikanska ostkusten. Dessa kom nu
för första gången upp till höglandet norr om Victoriasjön och använde ordet buganda, bergslandet,
som beteckning på området.
Resten är kolonialhistoria med forskningsresanden som letar efter varandra, missionärer som stilla åser brytandet av alla de tio budorden och en
europeisk huggsexa i en prunkande afrikansk trädgård, så rik att engelsmännen gav landet smeknamnet ”Afrikas pärla”.
175
Ukraina
När de sydryska furstendömena Galitj och Volynien under 1100-talets sista år bildade ett rike, började samtidigt maktkampen mellan två av den tidens stormakter, Polen och Litauen. Floden Dnjepr
utgjorde en naturlig gräns mellan dessa länder
och det var i staden Kiev som det första motståndet mot polsk överhöghet organiserades.
Området, som av ryssarna kallades Malaja Rus,
Lillryssland, blev ryskt i 1600-talets politiska rävspel.
Kosackhövdingen Mazepa drömde om självständighet och föreslog Sveriges kung Karl XII att de
tillsammans skulle slå ryssarna. Men Karl hade
andra planer och Mazepa bad då den turkiske sultanen om hjälp. Den hjälpen uteblev också och Mazepa dog på hösten 1709 i Bender, fyra år före den
berömda kalabaliken.
Ukraina, Gränslandet, fick i en märklig politisk
kompromiss vid andra världskrigets slut egen representation i FN, men först med Sovjetunionens
upplösning 1992 även reell självständighet.
176
Ungern (Magyar Köztársaság)
Från ett område mellan flodena Volga och Dnjepr
norr om Svarta havet vandrade på 800-talet e Kr
ett folk västerut. Det var tiostamsfolket, onogurerna,
som följde floden Donau in på de stora grässlätterna mellan Alperna och Karpaterna och bosatte sig
där.
Om deras öden kunde den arabiske geografen
Ibn Rustah berätta i början på 900-talet och han
använde namnet magyarer. Det är osäkert varifrån
detta namn kommer, men några forskare har framkastat teorin om hur dessa onogurer själva sett
sig som ättlingar till hunnerna som 400 år tidigare hade svept fram över landet. Hunnerna hade
själva kallat sig mong-kü, de tappra.
Det var den longobardiske biskopen Liutprand
som i mitten av 900-talet för första gången använde den latinska formen Hungarus.
Ungrarnas eget namn på nationen är med största sannolikhet byggt på den legendariske hjälten
Magys namn, ett namn som möjligen kan vara
förknippat med mong-kü.
177
Uruguay
Charrúaindianerna på Rio de la Platas östra kust
kämpade länge mot de spanska och portugisiska
erövrarna, som under den första hälften av 1500talet trängde allt längre in i landet.
Den förste som bestämde sig för att rädda de guaranítalande folkens ortnamn till eftervärlden var
den spanske jesuitprästen Nicolás Durán. I hans
ordlista från 1628 hittar man de tre orden uru gua y.
Det betyder ungefär snigelvatten, efter den rika förekomsten av sniglar i den stora floden som mynnar ut längst in i Rio de la Plata.
De Charrúaindianer som inte föll offer för européerna trängdes tillbaka till de stora träsken i norr.
Inom loppet av 150 år hade de helt utrotats, endast
efterlämnande sig namnen på floderna, bergsplatåerna och de böljande grässlätterna.
178
Uzbekistan
När mongolerna på 1200-talet vandrade västerut
fick provinsen Gyllene horden (efter Djingis khans
gyllene tält) sitt centrum omkring floden Volga. Vita horden bosatte sig söder om Aralsjön.
Av de gamla folken kiptjaker, petjeneger, basjkirer och uigurer finns knappt längre några spår.
Seldjukerna hade besegrats på 1000-talet av karakitajarerna som så småningom besegrades av chorezmierna.
De olika turkisktalande stammarna som fanns
norr om Kaspiska havet samlades så småningom
under khanen Özbeg, som år 1342 lämnade det jordiska, endast 60 år gammal.
När den siste timuridiske härskaren störtades
i början av 1500-talet, tog dessa turkiska stammar
makten. Under andra hälften av seklet började namnet özbeg användas som benämning på folket i området.
650 år efter Özbegs död förverkligades den gamle khanens dröm i den nya staten Uzbekistan.
179
Vanuatu
När Fernando de Quiros som förste europé siktade öarna i Stilla havet år 1605, hade tio år gått sedan den spanska kronan tvingats pantskriva sina
tillgångar. Quiros var en av många sjöfarare som
sändes ut på jakt efter nya landområden att beskatta.
Han trodde att öarna stod i förbindelse med den
stora sydkontinenten, Terra Australis, och kallade
kristligt nog arkipelagen för Heliga Andens Land,
Tierra de Espiritu Santo.
Det europeiska intresset svalnade till år 1744,
när engelsmannen James Cook på sin andra stora
resa (med Linnélärjungen Anders Sparrman ombord) seglade in bland öarna. Han döpte dem till
Nya Hebriderna efter den skotska förebilden.
På 1970-talet var öarna föremål för intensiv uppvaktning från Europa och USA. Den reaktionära
stiftelsen Fenix Foundation i USA pumpade in
hundratusentals dollar i ett försök att stoppa de
nationella krafterna, på vars program det stod att
ta framtiden i egna händer.
Försöket misslyckades och Vanua Tu, Det eviga
landet, valdes in som medlem i FN år 1981.
180
Venezuela
I augusti år 1499, året efter det att Cristopher Columbus för Spaniens räkning gjort anspråk på området, seglade en eskader med spanjoren Alonso de
Ojeda i spetsen genom det smala sundet till Maracaibo-sjön. Han gjorde några strandhugg runt sjön,
men jagades bort av baríindianerna.
Med på resan fanns en man som senare skulle
låta tala om sig – Amerigo Vespucci. Vid Maracaibosjöns östra strand hade indianerna uppfört pålbyggnader med kanaler som påminde Vespucci om Venedig. Han kallade platsen Venezuela, Lilla Venedig.
Den tysk-romerske kejsaren Karl V förde krig
mot både påven och turkarna och behövde guld för
att kunna betala sina härar. År 1528 pantförskrev
han Venezuela till det tyska handelshuset Welser.
Men tyskarna fann inte några rikedomar i Venezuela och det fick indianerna betala i form av
slavarbete på européernas lantegendomar. Innan
seklet var slut hade miljoner indianer dukat under
för den våldsamma exploateringen och Lilla Venedig tömts på sin urbefolkning.
181
Vietnam
Kejsaren Shi Huang Di (som lät bygga den kinesiska muren och bränna alla böcker) trängde söderut med drömmar om ett bländande imperium. Vid
Tonkinbuktens västra kust mötte han folket i det
gamla riket Au Lac.
Men trots en mer än tusenårig kinesisk dominans skulle en lokal kulturell tradition leva vidare. På 200-talet e Kr frigjorde sig landet, nu under
namnet Dai viet, Stora södern.
År 1802 lät fursten Nguyen Anh med franskt gillande utropa sig till kejsare över ett rike som sträckte sig från Tonkin i norr till Saigon i söder. Enligt
en överenskommelse med Frankrikes regering måste Nguyen Anh lämna ifrån sig en hamn halvägs
upp efter kusten och ön Pulo Condore utanför Mekongdeltat i söder. Frankrike fick även ensamrätten till utrikeshandeln.
Senare härskares mindre vänliga inställning till
fransmännens närvaro irriterade Napoleon III som
tog landet i besittning år 1884. Under namnet Anh
nam, Mellanlandet, var landet åter under ”beskydd” av utländsk makt.
Det dröjde till år 1977 innan Viet nam, Sydlandet, kunde utropa sig till en enad och självständig
nation.
182
Vitryssland
Byelorusia, Vitryssland, anses av många forskare
ha fått sitt namn efter den vita linnedräkt som är
landets folkdräkt. Men det finns också de som hävdar att vit betyder fri, i betydelsen att varken mongoler eller andra folk lyckats erövra landet.
Vitryssland har som alla andra länder genomströmmats av många olika folkslag under seklens
gång. Av politiska skäl har historiska legender skapats för att hävda den egna nationens speciella karaktär i jämförelse med de omkringliggande.
Att huvudstaden Minsk fått sitt namn genom
ukrainskt inflytande och att den vitryska nationen
en gång var en del av det litauiska storfurstendömet, talar inte de nationellt sinnade så mycket
om i dessa frigörelsens dagar.
183
Västra Samoa
När holländaren Jacob Roggeveen år 1722 siktade öarna var hans egentliga mål att finna vägen
till Nya Holland, som våra dagars Australien fortfarande hette.
Råvaror, marknader och rikedomar var expeditionens ledstjärnor. Blinda för annat än sina egna
drömmar kallade man öarna för Baumannöarna,
efter den förste europeiske upptäckaren. Fransmännen döpte så småningom om arkipelagen till Styrmansöarna, Iles des Navigateurs, ett namn som användes i Frankrike ända in på 1930-talet.
Etthundra år efter fransmännens ankomst till
öarna samlades de spridda stammarna under hövding Malietoa och utropade det nya riket Sa Moa,
Heligt centrum.
De europeiska handelsintressena kunde inte acceptera denna utveckling av historien och en tysk
eskader avsåg att hitta den slutliga lösningen på
problemet. Malietoa fängslades och fördes till den
tyska kolonin Kamerun på den afrikanska västkusten. Efter ett par år släpptes han dock ur sin
fångenskap och återinsattes i sitt ämbete.
År 1976 upphörde 250 år av västerländsk ockupation då nationen firade sin självständighet. Många
gamla grät som man gråter av saknad över en
svunnen lycka, ett heligt centrum, Sa Moa.
184
Zaire
I väldiga vattenfall kastar sig Afrikas mäktigaste
flod på sin väg mot Atlanten och gör vattnet sött
flera mil ut från kusten. Denna flod både skrämde
och fascinerade dess förste europeiske upptäckare
Diogo Cão år 1482.
Floden kallades av de kringboende bantufolken
för Nzadi, Floden.
Portugisernas förvrängning av detta ord blev Zaire, ett namn som president Mobuto på 1960-talet
gav den nya självständiga staten.
185
Zambia
”Eftersom detta var den plats varifrån vi ämnade
ta av mot nordost, beslöt jag att följande dag besöka Victoriafallen, som av infödingarna kallas Mosioatunya eller med en äldre benämning Shongwe.
Vi hade sedan vår ankomst till landet ofta hört talas om dessa fall och en av de frågor Sebituane gjorde mig var: ’Har ni hemma i ert land rök som dånar?’ De vågar inte gå så nära dem att de kunde
ta dem i närmare betraktande, men hållande sig på
vördnadsfullt avstånd sade de om den uppstigande ångan och dånet: Mosi oa tunya – röken som
dånar därborta.
Eftersom jag var övertygad om att Mr Oswell
och jag var de första européer som någonsin besökt Sambesi i det inre av landet och att denna
del av dess lopp utgör föreningslänken mellan de
kända och okända delarna av denna flod, beslöt
jag mig att ta mig samma frihet som makololofolket och gav detta vattenfall det enda engelska namn
som jag fästat vid någon del av landet.”
I oktober år 1851 färdades den brittiske upptäcktsresanden David Livingstone i makololofolkets land
som kallade sin flod Yambeji, Floden.
Det brittiska protektoratet Nord-Rhodesia, som
år 1924 hade ersatt det Brittiska Sydafrikakompaniet, föll år 1964 när Zambias förste president Kenneth Kaunda utropade landets självständighet.
186
Zimbabwe
Zimba re mabwe, Det stora stenhuset, heter ruinbyn norr om staden Limpopo på shonaspråket. Byns
äldsta delar anses vara från århundradena e Kr.
Senare tids arkeologiska och etnografiska forskning har visat, att denna tidiga stenbyggnadskultur någon gång i mitten på 1400-talet fick ge vika
för Karanga-folkets expansion in över platån mellan floderna Zambezi och Limpopo.
Efter att under de senaste 100 åren ha burit den
engelske diamanthandlaren Cecil Rhodes namn,
Rhodesia, återtog det självständiga landet år 1980
namnet Zimbabwe.
187
Österrike
Frankerna, detta lösliga förbund av germanska
stammar, lade på 500-talet e Kr under sig det mesta av det land som i dag är Frankrike och Tyskland. Deras gemensamme konung Klodvig gifte sig
med en burgundisk prinsessa och passade av politiska skäl på att anta kristendomen.
Klodvigs list och hans näsa för politiska intriger
hjälpte honom att forma ett rike som omfattade
större delen av Centraleuropa. Dess östra del kom
att kallas Austrasien.
Men som alla imperier föll också Klodvigs samman och bestod i slutet på 900-talet endast av små
självständiga grevskap. Namnet Ostarrichi återfinns på ett av dem och Österreich, Det östra riket,
blev från 1100-talet det allt vanligare namnet på
området.
188
Innehåll
Förord
5
Afghanistan
Albanien (Shqiptar)
Algeriet (Al Djazair)
Amerika (Se Förenta Staterna)
Andorra
Angola
Antigua och Barbuda
Argentina
Armenien
Australien
Azerbajdzjan
Bahamas
Bahrain
Bangladesh
Barbados
Belgien
Belize
Benin
Bhutan (Druk Yul)
Bolivia
Bosnien och Herzegovina
Botswana
Brasilien
Brunei Darussalam
Bulgarien
Burkina Faso
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
189
Burma
Burundi
Centralafrikanska Republiken
Chile
Colombia
Costa Rica
Cypern (Kypros)
Danmark
Djibouti
Dominica
Dominikanska Republiken
Ecuador
Egypten (Al Masr)
Eire (Se Irland)
Ekvatorialguinea
El Salvador
Elfenbenskusten
England (Se Storbritannien)
Eritrea
Estland
Etiopien
Fiji
Filippinerna (Pilipinas)
Finland (Suomi)
Frankrike
Förenade Arabemiraten
Förenta Staterna (Amerika)
Gabon
Gambia
Georgien
Ghana
Grekland (Hellas)
190
32
33
34
35
36
37
38
39
40
41
42
43
44
45
46
47
48
49
50
51
52
53
54
55
56
57
58
59
60
61
Grenada
Guatemala
Guinea
Guinea-Bissau
Guyana
Haiti
Holland (Se Nederländerna)
Honduras
Indien (Bharat)
Indonesien
Irak
Iran
Irland (Eire)
Island
Israel
Italien
Jamaica
Japan (Nippon)
Jemen
Jordanien
Jugoslavien
Kambodja
Kamerun
Kanada
Kap Verde
Kazakstan
Kenya
Kina (Zhong Guo)
Kirgizistan
Komorerna
Kongo
Korea (Nord- och Syd-)
62
63
64
65
66
67
68
69
70
71
72
73
74
75
76
77
78
79
80
81
82
83
84
85
86
87
88
89
90
91
92
191
Kroatien
Kuba
Kuwait
Laos
Lesotho
Lettland
Libanon
Liberia
Libyen
Liechtenstein
Litauen
Luxemburg
Madagaskar
Makedonien
Malawi
Malaysia
Maldiverna (Divehi)
Mali
Malta
Marocko
Marshall-öarna
Mauretanien
Mauritius
Mexiko
Mikronesien
Mocambique
Moldavien
Monaco
Mongoliet
Myanmar (Se Burma)
Namibia
Nederländerna (Holland)
192
93
94
95
96
97
98
99
100
101
102
103
104
105
106
107
108
109
110
111
112
113
114
115
116
117
118
119
120
121
122
123
Nepal
Nicaragua
Niger
Nigeria (Se Niger)
Nordkorea (Se Korea)
Norge
Nya Zeeland
Oman
Pakistan
Panama
Papua Nya Guinea
Paraguay
Peru
Polen
Portugal
Qatar
Rumänien
Rwanda
Ryssland
S:t Kitts och Nevis
S:t Lucia
S:t Vincent och Grenadinerna
Salomonöarna
San Marino
São Tomé och Principe
Saudiarabien
Schweiz (Helvetia)
Senegal
Seychellerna
Sierra Leone
Singapore
Slovakien (Se Slovenien)
124
125
126
127
128
129
130
131
132
133
134
135
136
137
138
139
140
141
142
143
144
145
146
147
148
149
150
151
152
193
Slovenien
Somalia
Spanien
Sri Lanka (Ceylon)
Storbritannien
Sudan
Suomi (Se Finland)
Surinam
Sverige
Swaziland
Sydafrika
Sydkorea (Se Korea)
Syrien
Tadzjikistan
Tanzania
Tchad
Thailand
Tjeckien
Togo
Trinidad och Tobago
Tunisien
Turkiet
Turkmenistan
Tyskland
Uganda
Ukraina
Ungern (Magyar Köztársaság)
Uruguay
USA (Se Förenta Staterna)
Uzbekistan
Vanuatu
Venezuela
194
153
154
155
156
157
158
159
160
161
162
163
164
165
166
167
168
169
170
171
172
173
174
175
176
177
178
179
180
181
Vietnam
Vitryssland
Västra Samoa
Zaire
Zambia
Zimbabwe
Österrike
182
183
184
185
186
187
188
Innehållsförteckning
189
Afghanistan
Albanien
Algeriet
Andorra
Angola
Antigua och
Barbuda
Argentina
Armenien
Australien
Azerbajdzjan
Bahamas
Bahrain
Bangladesh
Barbados
Belgien
Belize
Benin
Bhutan
Bolivia
Bosnien och
Herzegovina
Botswana
Brasilien
Brunei
Darussalam
Bulgarien
Burkina Faso
Burma
Burundi
Centralafrikanska
Republiken
Chile
Colombia
Costa Rica
Cypern
Danmark
Djibouti
Dominica
Dominikanska
Republiken
Ecuador
Egypten
Ekvatorialguinea
El Salvador
Elfenbenskusten
Eritrea
Estland
Etiopien
Fiji
Filippinerna
Finland
Frankrike
Förenade
Arabemiraten
Förenta
Staterna
Gabon
Gambia
Georgien
Ghana
Grekland
Grenada
Guatemala
Guinea
Guinea-Bissau
Guyana
Haiti
Honduras
Indien
Indonesien
Irak
Iran
Irland
Island
Israel
Italien
Jamaica
Japan
Jemen
Jordanien
Jugoslavien
Kambodja
Kamerun
Kanada
Kap Verde
Kazakstan
Kenya
Kina
Kirgizistan
Komorerna
Kongo
Kroatien
Kuba
Kuwait
Laos
Lesotho
Lettland
Libanon
Liberia
Libyen
Liechtenstein
Litauen
Luxemburg
Madagaskar
Makedonien
Malawi
Malaysia
Maldiverna
Mali
Malta
Marocko
Marshall-öarna
Mauretanien
Mauritius
Mexiko
Mikronesien
Mocambique
Moldavien
Monaco
Mongoliet
Namibia
Nederländerna
Nepal
Nicaragua
Niger
Nigeria
Nordkorea
Norge
Nya Zeeland
Oman
Pakistan
Panama
Papua Nya
Guinea
Paraguay
Peru
Polen
Portugal
Qatar
Rumänien
Rwanda
Ryssland
S:t Kitts och
Nevis
S:t Lucia
S:t Vincent och
Grenadinerna
Salomonöarna
San Marino
São Tomé och
Principe
Saudiarabien
Schweiz
Senegal
Seychellerna
Sierra Leone
Singapore
Slovakien
Slovenien
Somalia
Spanien
Sri Lanka
Storbritannien
Sudan
Surinam
Sverige
Swaziland
Sydafrika
Sydkorea
Syrien
Tadzjikistan
Tanzania
Tchad
Thailand
Tjeckien
Togo
Trinidad och
Tobago
Tunisien
Turkiet
Turkmenistan
Tyskland
Uganda
Ukraina
Ungern
Uruguay
Uzbekistan
Vanuatu
Venezuela
Vietnam
Vitryssland
Västra Samoa
Zaire
Zambia
Zimbabwe
Österrike