Påven Franciskus budskap inför
Världsungdomsdagen i Krakow 2016
”Saliga är de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet” (Matt 5:7)
Kära unga människor,
Vi har kommit fram till den sista sträckan av vår pilgrimsvandring till Krakow, den plats där vi
kommer att fira den 31:a Världsungdomsdagen i juli månad nästa år. Vi leds på denna långa och
utmanande väg av Jesu ord ifrån Bergspredikan. Denna vandring började 2014 när vi tillsammans
reflekterade över den första saligprisningen: ”Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör
himmelriket.” (Matt 5:3). Temat för 2015 var ”Saliga de renhjärtade, de skall se Gud” (Matt 5:8).
Under det kommande året, låt oss inspireras av orden: ”Saliga är de barmhärtiga, de skall möta
barmhärtighet” (Matt 5:7).
1. Barmhärtighetens Jubelår
Med detta tema så blir Världsungdomsdagen i Krakow 2016 en del av Barmhärtighetens Jubelår
och blir på så sätt ett ungdomsjubileum på global nivå. Det är inte den första gången som ett
internationellt ungdomsmöte har inträffat under ett Jubelår. Under Frälsningens Jubelår 1984 bjöd
den helige påven Johannes Paulus II för första gången in ungdomar ifrån hela världen att mötas på
Palmsöndagen. Även under Jubelåret år 2000 samlades över två miljoner unga människor ifrån
drygt 165 länder i Rom för den 15:e Världsungdomsdagen. Jag är säker på att ungdomsjubileét i
Krakow, precis som vid de två tidigare tillfällena, kommer att bli en av Jubelårets höjdpunkter!
Kanske några av er frågar: vad är det här för Jubelår som Kyrkan firar? Bibeltexten i den 3
Moseboken kapitel 25 kan hjälpa oss att förstå betydelsen av ett ”Jubelår” för Israels folk. Vart
femtionde år hörde de hornen ljuda (jobel) och kalla dem (jobil) att fira ett heligt år som en tid av
försoning (jobal) för alla. Under denna tid skulle de förnya sina goda relationer med Gud, med sina
nästa och med skapelsen, allt i en tacksamhetens anda. Detta innebar, bland annat, att skulder
efterskänktes, särskild hjälp till de som hade blivit utblottade, förbättrade relationer mellan
människor och att slavar frigavs.
Jesus Kristus kom för att förkunna och förverkliga Herrens eviga nådens tid. Han kom med ett
glädjebud till de fattiga, befrielse för de fångna, syn för de blinda och frihet till de förtryckta (jf.
Luk 4:18-19). I Jesus, och särskilt i hans Påskmysterium, så förverkligas fullt ut en djupare mening
av jubelåret. När Kyrkan utlyser ett Jubelår i Kristi namn så inbjuds vi alla att uppleva en underbar
tid utav nåd. Kyrkan måste erbjuda ett överflöd av tecken på Guds närvaro och närhet, och
återuppväcka förmågan i människors hjärtan att se det allra viktigaste. Detta Barmhärtighetens
Jubelår är ”en tid för Kyrkan att återupptäcka betydelsen av den mission som Herren gav henne på
Påskdagen: att vara ett tecken och ett redskap för Faderns nåd” (Predikan vid den Gudomliga
Barmhärtighetens söndags första vesper, den 11 april 2015).
2. Barmhärtig som Fadern
Temat för detta extraordinära Jubelår är ”Barmhärtig som Fadern” (jf. Misericordiae Vultus, 13).
Detta passar väl ihop med temat för nästa Världsungdomsdag, så låt oss bättre försöka förstå vad
gudomlig barmhärtighet betyder.
Gamla Testamentet använder flera olika ord när det talar om barmhärtighet. De mest betydelsefulla
av dessa är hesed och rahamim. Det första av dem, när det används om Gud, uttrycker Guds
1 av 5
osvikliga trohet till Förbundet med sitt folk som han för evigt älskar och förlåter. Det andra ordet,
rahamim, som bokstavligt översatt betyder ”inälvor” kan översättas som ”innerlig barmhärtighet.”
Detta får oss särskilt att tänka på livmodern och hjälper oss att förstå att Guds kärlek för sitt folk
liknar en moders kärlek för sitt barn. Så uttrycker profeten Jesaja det: ”Glömmer en kvinna sitt lilla
barn, bryr hon sig inte om den hon själv har fött? Och även om hon skulle glömma, glömmer jag
aldrig dig.” (Jes 49:15). Sådan kärlek innebär att göra rum för andra inom oss själva och att kunna
sympatisera, lida och glädja sig tillsammans med våra nästa.
I Bibeln innebär barmhärtighet även den påtagliga närvaron av en kärlek som är trofast, fritt given
och som kan förlåta. I det följande stycket från Hosea så ser vi en vacker bild utav Guds kärlek, där
profeten jämför den med en faders kärlek för sitt barn: ”När Israel var ung fick jag honom kär, och
från Egypten kallade jag min son. Men ju mer jag kallar på dem, desto mer går de bort från mig…
Ändå var det jag som lärde Efraim gå och jag som tog dem i mina armar, men de förstod inte att jag
botade dem. Med trofasthetens band drog jag dem, med kärlekens rep. Jag var som den som lyfter
upp ett barn till kinden. Jag böjde mig ner och gav dem att äta.” (Hos 11:1-4). Trots barnets
felaktiga hållning som förtjänar att straffas så är en faders kärlek trofast. Han förlåter alla sina
ångerfulla barn. Vi ser här hur förlåtelsen alltid är en del av barmhärtigheten. Det är inte ”en
abstrakt idé, utan en konkret verklighet genom vilken han uppenbarar sin kärlek lik en faders eller
en moders, som genom kärleken till sitt barn har rörts i djupet av sitt jag. Den forsar naturligt fram
ifrån dessa djup, full av ömhet och medkänsla, nåd och barmhärtighet.” (Misericordiae Vultus, 6).
Nya Testamentet talar om gudomlig barmhärtighet (eleos) som en syntes utav den uppgift som
Jesus i Faderns namn kom till världen för att fullborda (jf. Matt 9:13). Vår Herres barmhärtighet ser
vi särskilt när han böjer sig ner till mänsklighetens lidande och visar sin medkänsla med dem som
behöver förståelse, helande och förlåtelse. Allt i Jesus vittnar om barmhärtighet. Sannerligen, han
själv är barmhärtighet.
I det 15:e kapitlet i Lukasevangeliet finner vi tre liknelser om barmhärtighet: det förlorade fåret, det
förlorade myntet och den förlorade sonen. I dessa tre liknelser slås vi utav Guds glädje, den glädje
som Gud upplever när han finner och förlåter en syndare. Ja, det är Guds glädje att få förlåta! Detta
sammanfattar hela evangeliet. ”Var och en av oss, var och en av oss, är som det där lilla förlorade
lammet, som myntet som var borttappat. Var och en av oss är sonen som har slösat bort sin frihet på
falska avgudar, illusioner av lycka, och som har förlorat allt. Men Gud glömmer oss inte, Fadern
lämnar oss aldrig. Han är en tålmodig Fader, han väntar alltid på oss! Han respekterar vår frihet,
men han förblir för alltid trofast. Och när vi återvänder till genom så välkomnar han oss som barn i
sitt hus, för han slutar aldrig att vänta på oss med kärlek. Och hans hjärta jublar över varje barn som
återvänder. Han firar för att han är glädje. Gud upplever denna glädje när en av oss syndare kommer
till honom och ber om hans förlåtelse” (Angelus, den 15 september 2013).
Guds barmhärtighet är mycket verklig, och vi är alla kallade att själva uppleva den. När jag var 17
år gammal så hände det en dag att när jag var på väg för att träffa några vänner så bestämde jag mig
för att först stanna till i en kyrka. Jag mötte en präst som jag kände stort förtroende för, och jag
kände att jag ville öppna mitt hjärta för honom i bikten. Det mötet förändrade mitt liv! Jag
upptäckte att när vi ödmjukt öppnar våra hjärtan och låter någon få se in i dem så kan vi få
begrunda Guds barmhärtighet på ett väldigt konkret sätt. Jag kände mig säker på att, i denna präst,
så väntade Gud redan på mig innan jag ens kom in i den där kyrkan. Vi fortsätter att leta efter Gud,
men Gud är där redan innan oss. Han letar alltid efter oss, och Han finner oss först. Kanske är det
någon av er som känner att det är något som tynger ditt hjärta. Du tänker: jag gjorde det här och det
där… Var inte rädd! Gud väntar på dig! Gud är en Fader och Han väntar alltid på oss! Det är så
underbart att få känna Faderns kärleksfulla omfamning i Försoningens Sakrament. Att få upptäcka
att biktstolen är en plats fylld utav barmhärtighet och att tillåta oss själva att vidröras av den
barmhärtiga kärleken hos Herren som alltid förlåter oss!
2 av 5
Du, kära unga man, kära unga kvinna, har du någonsin känt hur Någon ser på dig med evig kärlek,
en blick som ser förbi dina synder, dina begränsningar och misslyckanden och som fortsätter att tro
på dig och som hoppfullt ser på ditt liv? Inser du hur värdefull du är för Gud, som har gett dig allt
eftersom Han älskar dig? Den heliga Paulus säger oss att: ”Gud bevisar sin kärlek till oss genom att
Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare” (Rom 5:8). Förstår vi verkligen kraften i dessa ord?
Jag vet hur mycket Världsungdomskorset betyder för er alla. Det var en gåva ifrån den helige påven
Johannes Paulus II och har varit med er på alla era Världsmöten sedan 1984. Så många förändringar
och starka omvändelser har inträffat i unga människors liv när de har sett detta enkla, tomma kors!
Kanske har ni frågat er: vad är källan till korsets stora inflytande? Svaret är att korset är det mest
uttrycksfulla tecknet på Guds barmhärtighet! Genom korset kan vi röra vid Guds barmhärtighet och
själva vidröras av den! Här tänker jag på berättelsen om de två rövarna som korsfästes tillsammans
med Jesus. En av dem var arrogant och erkänner inte att han är en syndare. Han hånar Herren. Den
andre erkänner att han har gjort fel, han vänder sig till Herren och säger: ”Jesus, tänk på mig när du
kommer till ditt rike.” Jesus ser på honom med oändlig barmhärtighet och svarar: ”Redan idag skall
du vara med mig i paradiset” (jf. Luk 23:32, 23:39-43). Vilken av dessa två identifierar vi oss med?
Är det med den arrogante som inte erkänner sina egna misstag? Eller är det med den andre, som
accepterar att han behöver den gudomliga barmhärtigheten och som ber om den av hela sitt hjärta?
Det är hos Herren, som gav sitt liv för oss på korset, som vi alltid finner den ovillkorliga kärleken
som ser våra liv som något gott och som alltid ger oss en chans att börja om igen.
3. Den stora glädjen att vara ett redskap för Guds barmhärtighet
Guds ord lär oss att det är ”saligare att ge än att få” (Apg 20:35). Det är därför som den femte
saligprisningen kallar de barmhärtiga saliga. Vi vet att Herren älskade oss först. Men vi kommer att
vara verkligt saliga och lyckliga först när vi träder in i den gudomliga ”logiken” om gåvor och
nådefull kärlek. När vi upptäcker att Gud har älskat oss oändligt för att vi ska kunna älska Honom
gränslöst. Den helige evangelisten Johannes säger: ”Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken
kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud. Men den som inte älskar
känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek… Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att Han
har älskat oss och sänt sin Son som försoningsoffer för våra synder. Mina kära, om Gud har älskar
oss så, måste vi också älska varandra.” (1 Joh 4:7-11).
Efter denna mycket korta sammanfattning av hur Herren ger oss sin barmhärtighet, så skulle jag
vilja ge er några förslag på hur vi kan bli den här barmhärtighetens redskap för andra.
Jag tänker till exempel på den salige Pier Giorgio Frassati. Han sa: ”Jesus besöker mig varje
morgon i den heliga Kommunionen, och jag återgäldar det besöket på det enda sättet som jag kan:
genom att besöka de fattiga.” Pier Giorgio var en ung man som förstod vad det innebär att ha ett
barmhärtigt hjärta som är öppet för dem som är i störst nöd. Han gav dem långt mycket mer än
materiell hjälp. Han gav sig själv genom att ge sin tid, sina ord och sin förmåga att lyssna. Han
tjänade de fattiga förutsättningslöst och i tysthet. Han gjorde verkligen det som Evangeliet säger
oss: ”När du ger allmosor, låt då inte vänstra handen veta vad den högra gör. Ge din allmosa i det
fördolda” (Matt 6:3-4). Tänker er, dagen före sin död när han var svårt sjuk så gav han instruktioner
om hur hans vänner i nöd skulle hjälpas. Vid hans begravning så var hans familj och vänner
överväldigade av att se så många fattiga människor som de själva inte kände. Det var alla dem som
hade blivit hjälpta utav den unge Pier Giorgio.
Jag tycker alltid om att koppla samman Evangeliets saligprisningar med det 25:e kapitlet i
Matteusevangeliet, där Jesus berättar vilka barmhärtighetsgärningarna är och säger att vi kommer
att dömas efter dem. Jag ber er därför att återupptäcka de kroppsliga barmhärtighetsgärningarna: att
3 av 5
ge mat åt de hungriga, att ge dryck åt de törstiga, att klä de nakna, skydda den hemlösa, besöka de
sjuka, besöka de fängslade och begrava de döda. Inte heller ska vi glömma de andliga
barmhärtighetsgärningarna: att ge råd åt den tveksamme, undervisa den okunnige, omvända
syndaren, trösta den ledsne, förlåta alla oförrätter, tåligt uthärda besvärliga människor, be för
levande och döda. Som ni kan se innebär inte barmhärtighet bara att vara ”en god människa” och är
inte heller endast känslosamhet. Det är måttet för vår äkthet som Jesu lärjungar och för vår
trovärdighet som kristna i dagens värld.
Om ni vill att jag ska vara väldigt specifik så skulle jag vilja föreslå att du under de första sju
månaderna av 2016 väljer en kroppslig och en andlig barmhärtighetsgärning som du utför under den
månaden. Låt dig inspireras av den heliga Faustinas bön, vår tids ödmjuka apostel av den
Gudomliga Barmhärtigheten:
”Hjälp mig, Herre,
… så att mina ögon blir barmhärtiga, så att jag aldrig blir misstänksam eller dömer efter skenet
utan alltid söker efter det som är vackert i min nästas själ och att vara till hjälp för dem.
… så att mina öron blir barmhärtiga, så att jag uppmärksamt lyssnar till min nästas behov, och inte
är likgiltig inför deras smärta och klagan.
… så att min tunga blir barmhärtig, så att jag aldrig talar illa om andra, utan alltid har ett
uppmuntrans och förlåtelsens ord till alla.
… så att mina händer blir barmhärtiga och fulla av goda gärningar.
… så att mina fötter blir barmhärtiga, så att jag skyndar till min nästas hjälp, trots min egen
trötthet.
… så att mitt hjärta blir barmhärtigt, så att jag själv delar alla min nästas lidanden.”
(Den heliga Faustinas dagbok, 163).
Budskapet om den Gudomliga Barmhärtigheten är en väldigt speciell livsplan, för den kräver
handling. En av de mest uppenbara barmhärtighetsgärningarna, och kanske den som är allra svårast
att utföra, är att förlåta dem som har sårat oss, som har behandlat oss illa eller som vi anser vara
våra fiender. ”Hur svårt kan det ibland inte vara att förlåta! Och ändå är förlåtelsen det redskap som
har lagts i våra bräckliga händer för att kunna nå hjärtats frid. Att släppa ilskan, vreden, våldet och
hämnden är nödvändiga villkor för att kunna leva glädjefyllt” (Misericordiae Vultus, 9).
Jag möter så många unga människor som säger att de är trötta på att att denna värld är så delad, med
konflikter mellan anhängare av olika grupper och så många krig, där religionen i vissa av dem
används för att rättfärdiga våld. Vi måste be Herren att ge oss nåden att vara barmhärtiga mot dem
som har gjort oss orätt. På korset bad Jesus för dem som hade korsfäst honom: ”Fader, förlåt dem,
de vet inte vad de gör” (Luk 23:34). Barmhärtighet är det enda sättet att besegra ondskan. Rättvisa
är nödvändigt, självklart, men bara det är inte tillräckligt. Vi behöver både rättvisa och
barmhärtighet. Jag önskar att vi tillsammans kunde förenas i en bönens kör, och ifrån djupet av vårt
hjärta be Herren att förbarma sig över oss och hela världen!
4. Krakow väntar på oss!
Det är bara några månader kvar innan vi möts i Polen. Krakow, den helige påven Johannes Paulus
II:s och den heliga Faustinas stad, väntar på oss med öppna armar och hjärtan. Jag tror att det var
4 av 5
den gudomliga försynen som ledde oss i beslutet att fira ungdomsjubiléet i den stad som var hem till
vår tids två stora barmhärtighetsmissionärer. Den helige påven Johannes Paulus II förstod att detta
är barmhärtighetens tid. Vid början av hans pontifikat skrev han encyklikan Divas in Misericordia.
Under Jubelåret 2000 så helgonförklarade han syster Faustina och instiftade den Gudomliga
Barmhärtighetens högtid, som nu infaller den andra söndagen efter påsk. År 2002 så invigde han
själv den Gudomliga Barmhärtighetens sanktuarium i Krakow. Samtidigt anförtrodde han även hela
världen till den Gudomliga Barmhärtigheten, i förhoppningen att detta budskap skulle få nå alla
jordens folk och fylla deras hjärtan med hopp. ”Guds nåd måste tända denna gnista. Denna
barmhärtighetens eld måste föras ut över hela världen. I Guds barmhärtighet kommer världen att
finna fred och mänskligheten kommer att finna lycka!” (Predikan vid invigningen av den
Gudomliga Barmhärtighetens Sanktuarium i Krakow, den 17 augusti 2002).
Kära unga människor, i sanktuariet i Krakow som är tillägnat den barmhärtige Jesus, där han har
avbildats i målningen som vördas av Guds folk, väntar Jesus på er. Han tror på er och han räknar
med er! Han har så mycket som han vill säga till var och en av er… Var inte rädda att se in i hans
ögon, som är fyllda av oändlig kärlek till er. Öppna er själva för hans barmhärtiga blick, som är
beredd att förlåta er alla era synder. Hans blick kan förändra era liv och hela er själs sår. Hans ögon
kan släcka törsten djupt ner i era unga hjärtan, törsten efter kärlek, efter fred, efter glädje och efter
sann lycka. Kom till Honom och var inte rädda! Kom till Honom och säg ifrån djupet av era hjärtan:
”Jesus, jag litar på Dig!” Låt er själva beröras av hans gränslösa barmhärtighet, så att ni genom era
handlingar, ord och böner kan få bli barmhärtighetens apostlar till vår värld som är sårad utav
själviskhet, hat och så mycket förtvivlan.
Bär med er Kristi barmhärtiga kärleks eld - såsom den helige påven Johannes Paulus II sa - in i alla
delar av era liv och ut över hela jorden. Jag är med er i detta uppdrag genom min uppmuntran och
mina böner. Jag anförtror er alla till Maria, Barmhärtighetens Moder, för denna sista sträcka av era
andliga förberedelser inför nästa Världsungdomsdag i Krakow. Jag välsignar er alla av hela mitt
hjärta.
Påven Franciskus
Vatikanen, den 15 augusti 2015
Jungfru Marias Upptagning till Himlens Högtid
Översättning: Hanna Håkansson
5 av 5
