Bevarande av värdefulla naturmiljöer i
och i anslutning till sjöar och vattendrag
VÄGLEDNING
Rapport 5330 . oktober 2003
Bevarande av värdefulla naturmiljöer i
och i anslutning till sjöar och vattendrag
VÄGLEDNING
NATURVÅRDSVERKET 2003
BESTÄLLNINGAR
Ordertelefon:
Orderfax:
E-post:
Postadress:
Internet:
08-505 933 40
08-505 933 99
[email protected]
CM Gruppen
Box 110 93
161 11 Bromma
www.naturvardsverket.se/bokhandeln
NATURVÅRDSVERKET
Tel:
Internet:
Postadress:
08-698 10 00 (växel)
www.naturvardsverket.se
Naturvårdsverket,106 48 Stockholm
ISBN 91-620-5330-2.pdf
ISSN 0282-7298
© Naturvårdsverket 2003
Elektronisk publikation
Bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag – en vägledning
Förord
Denna rapport behandlar värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och
vattendrag. Den utgör en strategi för val av områden som bör prioriteras för skydd samt
ger vägledning för vilka styrmedel som kan användas och hur skyddet kan genomföras.
Bevarande av sötvattensmiljöer skall genomföras med ett landskapsperspektiv där
hänsyn i omgivande landskap är avgörande för bevarande vattensystemets biologiska
mångfald och produktion. Omvänt är vattenmiljön är en förutsättning för att naturvärdena
i landskapet bibehålls.
Områden som bör prioriteras för skydd omfattar nationellt eller regionalt värdefulla
vattenmiljöer samt objekt med limniska naturtyper i Natura 2000. I rapporten ges också
förslag på nyckelbiotoper i eller i anslutning till sjöar och vattendrag.
Vägledningen beskriver hur man kan avgränsas områden kring värdefulla sötvattensmiljöer för att få ett biologiskt relevant skydd samt hur områdesskydd kan användas.
Vägledningen tar även upp andra typer av styrmedel, sektorsmyndigheternas ansvar samt
kommunernas möjligheter att använda fysisk planering för att öka möjligheterna till
bevarande. I första hand vänder sig vägledningen till länsstyrelser, skogsvårdsstyrelser
och kommuner som har möjlighet att besluta om de styrmedel som behandlas. Innehållet
kan också vara av intresse för andra myndigheter, ideella organisationer, mark- och
vattenägare, jord- och skogsbrukare samt enskilda personer som är engagerade i
bevarandet av sjöar och vattendrag.
Skydd av särskilt värdefulla natur- och kulturmiljöer ingår som ett delmål i miljökvalitetsmålet Levande sjöar och vattendrag. Vägledningen avser att underlätta möjligheten att
uppnå målet för naturmiljöer, men behandlar inte frågor om bevarande av kulturmiljövärden. Riksantikvarieämbetet ansvarar för detta underlag. Inom miljömålsarbetet skall
Naturvårdsverket, Riksantikvarieämbetet och Fiskeriverket gemensamt ta fram ett
åtgärdsprogram för hur det nationella delmålet skall uppnås.
Vägledningen har utarbetats av Lena Tranvik i samarbete med Helen Wester, Naturvårdsverket. Många värdefulla synpunkter har inkommit under arbetets gång från
personer inom och utanför Naturvårdsverket. Länsstyrelserna har aktivt bidragit och
Artdatabanken, har tagit fram underlag om de rödlistade arterna.
Stockholm i oktober 2003
Björn Risinger
Direktör för Naturresursavdelningen
3
Bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag – en vägledning
4
Bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag – en vägledning
Innehållsförteckning
Förord ................................................................................................................. 3
Innehållsförteckning ............................................................................................ 5
Inledning ............................................................................................................. 6
Syfte .................................................................................................................................... 7
Miljömål.............................................................................................................................. 7
Naturvärden och prioriteringar.............................................................................10
Naturlighet .........................................................................................................................10
Prioriterade sötvattensmiljöer ........................................................................................... 11
1. Nationellt eller regionalt värdefulla vattenmiljöer.................................................... 11
2. Objekt med limniska naturtyper i Natura 2000......................................................... 12
3. Nyckelbiotoper i och i anslutning till sjöar och vattendrag ...................................... 12
Vägledning för bevarande ................................................................................. 14
Syfte .................................................................................................................................. 14
Avgränsning av områden .................................................................................................. 14
Styrmedel för bevarande av vattenmiljöer ........................................................................ 19
Inledning ....................................................................................................................... 20
Tillståndsprövning, anmälan om samråd och de allmänna hänsynsreglerna ................ 21
Områdesskydd............................................................................................................... 22
Andra styrmedel för bevarande av vattenmiljöer.......................................................... 25
Genomförande av skydd ................................................................................................... 27
Avrinningsområdesvis planering – börja med kända områden..................................... 27
Behov av ny kunskap .................................................................................................... 29
Användning av områdesskydd ...................................................................................... 29
Övrigt bevarande........................................................................................................... 36
Bevarandeåtgärder i områden med pågående verksamhet ............................................ 36
Restaurering ...................................................................................................................... 37
Uppföljning av bevarandeinsatser..................................................................................... 38
Aktörer i bevarandet av värdefulla sötvattensmiljöer ....................................................... 38
Samverkan och lokal förankring ................................................................................... 38
Litteratur............................................................................................................ 43
Bilaga 1 ............................................................................................................. 44
Nyckelbiotoper i och i anslutning till sjöar och vattendrag .............................................. 44
Beskrivning av nyckelbiotoper och bevarandevärden ...................................................... 45
Bilaga 2 ............................................................................................................. 53
Limniska naturtyper inom Natura 2000, definitioner och naturvärden............................. 53
Bilaga 3 ............................................................................................................. 60
Påverkan och hot mot sötvattensmiljöer – en översikt...................................................... 60
5
Bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag – en vägledning
Inledning
Naturvård i vattenmiljöer är eftersatt i Sverige. Vi har lång erfarenhet av vattenvårdsarbete med avseende på vattenkvalitet och i viss mån med avseende på bevarandet av enskilda
arter medan naturvård gällande fysiska miljöer i vatten har haft låg prioritet. Sjöar och
vattendrag ingår ofta i skyddade områden men endast cirka 2 procent av de svenska
naturreservaten är avsatta med limniska värden som något av huvudmotiven.
Den eftersatta naturvården kan bero på att det är svårt att identifiera vad som skall
bevaras, det vill säga, det råder brist på kunskap om vad som är värdefullt respektive vad
som finns under vattnet. En annan orsak kan vara att man har svårt att identifiera var man
ska prioritera insatserna eftersom det inte finns någon nationell plan för bevarande av
sjöar och vattendrag medan det för andra naturtyper finns, till exempel ”Bevarandeplan
för odlingslandskapet” respektive ”Myrskyddsplanen”. Ytterligare en förklaring kan vara
att det är svårt att veta hur sjöar och vattendrag skall bevaras eftersom både markägarförhållanden och hotbild i många fall är mer komplicerade än för landmiljöer.
Betydelsen av sjöar och vattendrag som värdefulla naturtyper i sig och som livsmiljöer
för hotade arter, samt betydelsen av vattenmiljöernas ekologiska funktion i landskapet
påtalas alltmer. I miljökvalitetsmålet ”Levande sjöar och vattendrag”1 är det tydligt att
just de fysiska vattenmiljöernas natur- och kulturvärden samt dessa miljöers arter som
skall bevaras. I Regeringens skrivelse "En samlad naturvårdspolitik"2 påtalas också att
naturvården i vattenmiljöerna måste förstärkas.
Genom EU-samarbetet och införandet av habitatdirektivet och ramdirektivet för vatten
ges också en möjlighet att utveckla naturvården i vattenmiljöerna. Habitatdirektivet
innebär att ett nätverk av ekosystem och livsmiljöer för arter skall bevaras, Natura 2000.
Bland de naturtyper som EU-länderna har kommit överens om att skydda finns åtta
limniska (sötvattens-) naturtyper (sidan 12). Urvalet av naturtyper präglas av ett
europeiskt perspektiv men bland de limniska naturtyperna finns många som har höga
naturvärden även i ett nationellt perspektiv. Genom ramdirektivet för vatten skall god
ekologisk status uppnås vilket bör innebära ett ökat arbete mot biologiska mål, parallellt
med kemiska och fysikaliska. Båda direktiven medför därför möjligheter att stärka
naturvårdsarbetet i sjöar och vattendrag.
Natura 2000- arbetet har inneburit ett kliv framåt för limnisk naturvård eftersom
Sverige åtagit sig att bevara de utpekade områdena. Men trots de hittills ca 700 objekten
med limniska naturtyper inom nätverket är många sjöar och vattendrag med höga
naturvärden inte aktuella som Natura 2000- objekt eftersom utpekandet begränsas till de
åtta naturtyperna. För att uppfylla nationella mål för bevarande av särskilt värdefulla
naturmiljöer i anslutning till sjöar och vattendrag bör även andra miljöer prioriteras för
bevarande som till exempel är representativa, orörda, mångformiga, artrika eller som är
nyckelbiotoper för hotade arter.
Skydd och bevarande av vattenmiljöer kan genomföras med regler under miljöbalken
eller under andra lagar. På kommunal nivå betonas planeringsinstrumentet och för
1
2
Regeringens proposition 2000/01:130. Svenska miljömål – delmål och åtgärdsstrategier.
Regeringens skrivelse 2001/02:173. En samlad naturvårdspolitik.
6
Bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag – en vägledning
sektorsmyndigheterna en aktiv användning av ämneslagarna. Naturvårdsmyndigheterna
har bl.a. naturreservat eller andra former av områdesskydd att tillgå. Den komplicerade
hotbilden och ibland även markägarförhållanden motiverar ett breddat ansvar och en
mångfald av bevarandeformer. Vägledningen behandlar olika styrmedel för bevarande
och vilka aktörer som kan vara delaktiga i bevarandearbetet, allt för att uppnå ökat skydd
och hänsyn till värdefulla vattenmiljöer.
Syfte
Syftet med vägledningen är att underlätta prioriteringen av naturvårdsinsatser och vägleda
olika aktörer i bevarandet av vattenmiljöer i landskapet.
Vägledningen riktar sig dels till länsstyrelser som ansvarar för traditionellt områdesskydd enligt miljöbalken, dels till kommunerna som ett underlag för planering och
kommunalt naturvårdsarbete. Vägledningen riktas också till de sektorsmyndigheter som
har föreskriftsrätt enligt annan lagstiftning eller som är rådgivande myndighet till markoch vattenägare (Jordbruksverket, Skogsstyrelsen och Fiskeriverket).
Materialet ska även sprida kunskap om vattenmiljöers naturvärden. Med ökad kännedom om naturvärdena i och i anslutning till sjöar och vattendrag kan vi öka allmänhetens
förståelse för naturvårdsåtgärder och markägarnas vilja till frivilliga insatser och därmed
uppnå större generell hänsyn i markanvändningen.
Vägledningen är inriktad på att förtydliga vattenmiljöerna som en del av landskapet,
där de höga naturvärdena beror på eller kan bestå av naturmiljön såväl under som ovanför
vattenytan.
Syftet är också att främja ett hållbart nyttjande av vattenmiljöerna i landskapet, då
åtgärderna för bevarande tydligt kopplas till de hot som kan förekomma mot miljöerna.
I vägledningen redovisas olika styrmedel för bevarande samt vilka roller olika myndigheter och aktörer kan ha. Tanken är att påtala möjligheterna, men också att utpeka
ansvar. Naturvårdsverket vill öka samarbetet med sektorsmyndigheterna i syfte att nå en
ökad hänsyn till och bevarande av sjöar och vattendrag.
Miljömål
Det av riksdagen fastställda miljökvalitetsmålet Levande sjöar och vattendrag lyder:
"Sjöar och vattendrag skall vara ekologiskt hållbara och deras variationsrika livsmiljöer skall bevaras. Naturlig produktionsförmåga, biologisk mångfald, kulturmiljövärden
samt landskapets ekologiska och vattenhushållande funktion skall bevaras samtidigt som
förutsättningarna för friluftsliv värnas".
Vad detta innebär har regeringen tolkat i elva punktsatser. Lydelsen av de som nämner
bevarandet av arter och deras livsmiljöer är:
•
Fiskar och andra arter som lever i eller är direkt beroende av sjöar och vattendrag
kan fortleva i livskraftiga bestånd.
7
Bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag – en vägledning
•
Gynnsam bevarandestatus upprätthålls för livsmiljöer för hotade, sällsynta eller
hänsynskrävande arter samt för naturligt förekommande biotoper med bevarandevärden.
•
Hotade arter skall ha möjlighet att sprida sig till nya lokaler inom sina naturliga
utbredningsområden så att långsiktigt livskraftiga populationer säkras.
•
Biologisk mångfald återskapas och bevaras i sjöar och vattendrag.
För att uppnå miljökvalitetsmålet Levande sjöar och vattendrag har riksdagen fastställt
sex delmål för vad som skall genomföras fram till år 2010. Delmål 3 och 6 som handlar
om vattenskyddsområden och skyddsbestämmelser för ytvattentäkter respektive
åtgärdsprogram enligt EG:s ramdirektiv för vatten, berörs inte alls i denna vägledning.
Delmål 4 och 5 som handlar om utsättning av djur och växter respektive åtgärdsprogram
för hotade arter berörs indirekt. Exempelvis kan skydd av områden ske för att förebygga
hot från utplantering av arter. Skydd kan också genomföras för att bevara livsmiljöer för
hotade arter.
Denna rapport ger framför allt vägledning för genomförande av de två första delmålen
som handlar om skydd och restaurering av värdefulla miljöer.
Delmål 1
Senast år 2005 ska berörda myndigheter ha identifierat och tagit fram åtgärdsprogram för särskilt
värdefulla natur- och kulturmiljöer som behöver ett långsiktigt skydd i eller i anslutning till sjöar och
vattendrag. Senast år 2010 ska minst hälften av de skyddsvärda miljöerna ha ett långsiktigt skydd.
Delmål 2
Senast år 2005 skall berörda myndigheter ha identifierat och tagit fram åtgärdsprogram för restaurering
av Sveriges skyddsvärda vattendrag eller sådana vattendrag som efter åtgärder har förutsättningar att bli
skyddsvärda. Senast till år 2010 skall minst 25 % av de värdefulla och potentiellt skyddsvärda vattendragen ha restaurerats.
Naturvårdsverkets arbete med denna vägledning är ett första steg i framtagandet av
åtgärdsprogram för värdefulla naturmiljöer enligt delmål 1 och 2 (tabell 1). Riksantikvarieämbetet ansvarar för underlaget gällande värdefulla kulturmiljöer och Fiskeriverket för
underlag om värdefulla fiskevatten.
8
Bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag – en vägledning
Tabell 1. Vägledningen ingår i Naturvårdsverkets arbete för att uppfylla det nationella
miljökvalitetsmålet Levande sjöar och vattendrag. Vägledningen syftar också till
att underlätta genomförande av långsiktigt skydd av värdefulla vattenmiljöer.
Tidsplan
Miljömålsarbete
Bevarande av sötvattensmiljöer
2002 - 2003
Vägledning för bevarande
-identifiera värdefulla miljöer
-sammanställa verktyg för bevarande
2003 – 2004
Kunskapssammanställning
- befintligt material om naturmiljöer (NV och lst)
- befintligt material om kulturmiljöer (RAÄ)
- befintligt material om fiskevatten (FiV)
2005
Åtgärdsprogram enligt delmål 1 och 2
(i samarbete med RAÄ, FiV)
-bedömning av ytterligare kunskapsbehov
-nationell kvantifiering av åtgärdsbehov
-tidsplan, ansvarsfördelning och samarbetsformer
-konsekvensbedömning
-slutföra vägledningen
-seminarier kring bevarande med
länsstyrelser, skogsvårdsstyrelser och kommuner
-producera informationsmaterial
-utökat samarbete med
sektorsmyndigheterna
-sprida kunskap
-genomförande av skydd
(lst, svs och kommuner)
-genomförande av skydd
(lst, svs och kommuner)
9
Bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag – en vägledning
Naturvärden och prioriteringar
Naturlighet
Höga naturvärden i och i anslutning till sjöar och vattendrag är ofta kopplade till
naturlighet i vattendynamiken och naturlighet i omgivningarna (ruta 1 och 2). Detta är
tydligt i det större perspektivet där ett avrinningsområde med stor andel naturskog,
naturliga flöden och låg grad av ingrepp i vattendraget har betydligt större förutsättningar
för en naturlig biologisk mångfald än ett område med reglerade vattendrag och en stor
andel intensivt jord- eller skogsbruk.
Betydelsen av naturlighet framgår också vid en genomgång av de rödlistade arternas
krav på livsmiljö. Där vattnets naturliga dynamik har bevarats upprätthålls funktioner
(exempelvis naturliga vattenståndsfluktuationer) och strukturer (forsar, variationsrika
bottnar, strandbrinkar mm) som är av stor betydelse för många av de hotade arterna.
Andra viktiga faktorer såsom hydrologi, strandstruktur, substrattillgång och lokalklimat är
beroende av en intakt strandmiljö. Vissa strukturer i värdefulla livsmiljöer upprätthålls
dock av långvarig hävd och skötsel. Dessa återfinns bland annat i strandområden,
våtmarker och småvatten i jordbrukslandskapet. Här är det områdets historia av
markanvändning som gör att de höga värdena har utvecklats.
En grundläggande förutsättning för arternas fortlevnad i sjöar och vattendrag är
naturligtvis vattenkvaliteten. Eftersom god vattenkvalitet betyder olika för olika arter och
områden avses här vattenkvalitet utan avsevärd kemisk/fysikalisk påverkan (bakgrundshalter)3.
Ruta 1
Naturliga sjöar
Sjöars karaktär bestäms bland annat av förhållanden i avrinningsområdet, till exempel jordarter,
berggrund, höjd över havet, omsättningstid, storlek, djup och form. Dessa abiotiska faktorer är utgångspunkt för vilka arter som naturligt kan förekomma i sjön. Gruppering av sjöar kan ske med kriterier av
fysisk eller kemisk natur, men också med flora, fauna och produktivitet som utgångspunkt.
Oavsett
sjöns karaktär finns några grundläggande förutsättningar för höga naturvärden. Naturlighet i bemärkelsen
låg grad av antropogen påverkan är viktig. Oreglerade sjöar med bibehållen utloppströskeln har naturliga
vattenståndsvariationer och opåverkad hydrologi, vilket ger förutsättningar för en varierad och zonerad
vegetation och ett rikt djurliv på de grunda bottnarna och i strandzonen. Naturlighet och/eller kontinuitet i
omgivningen i form av naturskogar, odikade våtmarker och hävdade strandängar upprätthåller strukturer
och funktioner (t.ex. trädsocklar, stambaser och död ved eller betade och trampade strandzoner) som
utgör substrat och skydd för många arter eller som är en förutsättning för konkurrenssvaga växtarter och
flera vadarfåglar. Naturliga strandzoner utgör också ett filter mot diffus påverkan och avrinning från
omgivande mark. En vattenkvalitet med låg grad av mänsklig påverkan från t.ex. försurning, övergödning,
utsläpp av föroreningar samt grumlande ämnen från markanvändning, exploatering eller annan verksamhet ger också förutsättningar för hög grad av naturlighet. En naturlig artsammansättning som bygger på
de naturliga förutsättningarna i en sjö kan vara artrikt såväl som relativt artfattigt. Främmande arter eller
fiskstammar höjer inte den biologiska mångfalden, tvärtom.
3
Naturvårdsverket 1999. Bedömningsgrunder för miljökvalitet. Sjöar och vattendrag. Rapport 4913.
10
Bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag – en vägledning
Ruta 2
Naturliga vattendrag
Vattendrag med opåverkade flöden och strandzoner har stora förutsättningar för höga naturvärden.
Vattnets dynamik skapar hydromorfologisk variation på många olika nivåer, allt ifrån strandstrukturer till
bottensubstrat och vegetation. Längs vattendraget förekommer erosionszoner med branta strandbrinkar
såväl som ackumulationszoner med bankar av minerogent (mo, mjäla, sand, grus) eller organogent (ävja,
gyttja, dy) material. De övre delarna av vattensystemen karaktäriseras av bäckar med hastigt rinnande,
ofta syrgasrikt, rent och klart vatten med sand-, grus- och stenbotten. I skogspartier är bäckarna ofta
kraftigt beskuggade, nedfallna träd och död ved kan förekomma rikligt. I flacka partier kan flödesvariationerna skapa långgrunda finsedimentstränder och ansamling av transporterat material skapar bankar av
minerogent eller organogent material som temporärt eller permanent översvämmas. I flacka partier
meandrar också vattendraget och avsnörda meanderslingor, korvsjöar, förekommer. De omgivande
markerna översvämmas regelbundet och utgörs av äldre naturskogsartad strandskog eller odikade
strandnära våtmarker och mader. I dessa partier är vattendragen ofta breda och mer solexponerade. I
odlingslandskapet är den traditionella markanvändningen i anslutning till vattendraget bete/slåtter.
Vattenkvaliteten förändras successivt och är i de övre delarna och i skogslandskapet typiskt sett relativt
näringsfattigt och jonsvagt medan längre nedströms mer näringsrik och välbuffrad. I de övre delarna av
vattensystemet bygger produktionen i vattendraget på organiskt material som tillförs från omgivande
mark (nedfallande löv, partiklar och småkryp). I de nedre delarna av vattensystemet baseras produktionen mer på näring som transporteras i vattnet samt primärproduktion med solen som energikälla.
Gradienten av livsmiljöer i en opåverkad strandzon såväl som längs vattendraget från källa till mynning
utgör förutsättningarna för den biologiska mångfalden. En naturlig artsammansättning som bygger på den
naturliga variationen i ett vattendrag kan vara artrik såväl som relativt artfattig. Främmande arter eller
fiskstammar höjer inte den biologiska mångfalden, tvärtom.
Prioriterade sötvattensmiljöer
Särskilt värdefulla naturmiljöer i eller i anslutning till sjöar och vattendrag kan delas in i
tre, mer eller mindre överlappande kategorier:
1. Nationellt eller regionalt värdefulla vattenmiljöer (hydro- och geomorfologi,
raritet, representativitet).
2. Objekt med limniska naturtyper utpekade inom Natura 2000.
3. Nyckelbiotoper i eller i anslutning till sjöar och vattendrag.
1. Nationellt eller regionalt värdefulla vattenmiljöer
Med värdefull vattenmiljö avses i detta sammanhang vattenmiljöer som uppfyller något
eller flera av de traditionella naturvärdeskriterierna naturlighet, representativitet, raritet,
mångformighet eller artrikedom. Raritet kan här beteckna biotoper/naturtyper som,
naturligt eller efter påverkan, förekommer alltmer sällsynt, samt biotoper/naturtyper som
är sällsynt förekommande (unika) på grund av exempelvis hydro- eller geomorfologiska
bildningsprocesser.
Bedömning av de olika kriterierna kan göras på olika sätt och med olika upplösning.
Ett avrinningsområdes förutsättningar för höga naturvärden kan analyseras genom studier
av kartmaterial och flygbilder, men för att värdera enskilda objekt behövs oftast
11
Bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag – en vägledning
biotopkartering och/eller biologiska studier. Naturvårdsverket har tagit fram ett verktyg,
System Aqua4, för att på olika nivåer beskriva och bedöma naturvärden i vatten.
Sverige är ett land med stora regionala skillnader. Vägledningen för bevarande utgår
från nationella mål. Regionalt kan därför listan på värdefulla vattenmiljöer kompletteras
med både nyckelbiotoper och vattenmiljöer som för regionen har höga naturvärden.
Utpekandet av regionalt värdefulla vattenmiljöer bör dock bygga på någon av de ovan
nämnda kriterierna.
2. Objekt med limniska naturtyper i Natura 2000
Bland de limniska naturtyperna som ingår i Habitatdirektivet5 (ruta 3) finns både de som
med ett svenskt perspektiv har höga naturvärden och de som är mer triviala. Utan att ge
avkall på vårt åtagande gentemot EU-kommissionen om att upprätthålla gynnsam
bevarandestatus för naturtyperna finns det behov av att prioritera bevarandeinsatser till de
naturtyper inom Natura 2000 som nationellt har högst naturvärden. I bilaga 2 ges en
kortfattad beskrivning av naturvärden som kan vara kopplade till respektive naturtyp. Mer
detaljer om förutsättningar för gynnsam bevarandestatus, bevarandemål och åtgärder för
de olika naturtyperna ges i Naturvårdsverkets naturtypsvisa vägledningar6. Generell
vägledning om genomförande av Natura 2000 kan läsas i Handbok Natura 20007.
Ruta 3
Limniska naturtyper i det europeiska nätverket Natura 2000
(se beskrivning och bevarandevärden i bilaga 2)
3110
3130
3140
3150
3160
3210
3220
3260
Oligotrofa mineralfattiga sjöar i slättområden
Oligo-mesotrofa sjöar med strandpryl, braxengräs eller annuell vegetation på exponerade
stränder
Kalkrika oligo-mesotrofa vatten med bentiska alger
Naturligt eutrofa sjöar med nate- eller dyblads-vegetation
Dystrofa sjöar och småvatten
Naturliga större vattendrag av fennoskandisk typ
Alpina vattendrag med örtrik strandvegetation
Vattendrag med flytbladsvegetation eller akvatiska mossor
3. Nyckelbiotoper i och i anslutning till sjöar och vattendrag
Nyckelbiotoper är områden med höga naturvärden där rödlistade djur- eller växtarter som
är akut hotade, sårbara, sällsynta eller hänsynskrävande förekommer eller kan förväntas
förekomma. Nyckelbiotoper förknippas ofta med skogsmiljöer eftersom begreppet har
använts för att identifiera och inventera skogsmiljöer som hyser sällsynta växter och
djur8. Själva definitionen av en nyckelbiotop är dock densamma oavsett land- eller
vattenmiljö.
4
Naturvårdsverket 2001. System Aqua. Rapport 5157.
Svenska naturtyper i det europeiska nätverket Natura 2000, Naturvårdsverket 1997.
6
Naturvårdsverket hemsida. Natur och naturvård. Natura 2000.
7
Naturvårdsverket 2002. Handbok Natura 2000. Remissversion.
8
Nitare och Norén 1992.
5
12
Bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag – en vägledning
Nyckelbiotoper för vattenmiljöer har identifierats genom analys av livsmiljökrav hos de
cirka 200 vattenanknutna arter på den svenska rödlistan över hotade arter9 som bedömts
hotade av brist på, eller förändringar i, sina livsmiljöer. De 14 utpekade nyckelbiotoperna
(ruta 4) har strukturer eller funktioner som är viktiga för flera rödlistade arter och som
därmed utgör kriterier för identifiering av nyckelbiotoperna.
Utöver dessa 14 nyckelbiotoper kan speciellt nämnas som en värdefull biotop vattendragssträckor med hög grad av naturlighet, god vattenkvalitet och ofta snabbt rinnande,
syrgasrikt vatten. Dessa sträckor hyser många hotade arter (speciellt fisk och bottenfauna). Sådana vattendragssträckor är svåra att tydligt definiera geografiskt och utpekas
därför inte som nyckelbiotop, men representeras bland områden som skyddas som
”Nationellt eller regionalt värdefulla vattenmiljöer” och i Natura 2000. Dessutom finns
bland de utpekade nyckelbiotoperna sådana som utgör avgränsade strukturer inom
naturliga vattendrag. Dessa nyckelbiotoper kan uppfattas som ”signal/indikator” på höga
naturvärden i vattensystemet.
Förslaget till nyckelbiotoper har granskats av artdatabanken och kompletterats efter
remiss och två regionala arbetsseminarier (2002). Listan skall dock inte uppfattas som
slutgiltig, utan kan utvecklas eller revideras allteftersom kunskaperna ökar om vilka typer
av vattenmiljöer som är mest värdefulla för bevarande av den biologiska mångfalden.
Ruta 4
Nyckelbiotoper i och i anslutning till sjöar och vattendrag
(beskrivning och bevarandevärden, se bilaga 1)
Översilade klippor
Källor och grundvattenmatade utströmningsområden
Strandbrinkar med blottade branter
Öppna stränder (orsakade av ishyvling, vattenståndsfluktuationer eller bete)
Sandstränder (minerogena stränder)
Hävdade strandängar, sjö- och åstränder
Översvämningsskog (alluvial skog)
Bäckraviner
Forsar och vattenfall
Kvillområden
Blockrika vattendragssträckor
Mynningar och deltan
Småvatten och temporära vatten
Fisktomma sjöar
9
http://www-umea.slu.se/MiljoData/webrod/SOKNING.cfm
13
Bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag – en vägledning
Vägledning för bevarande
Syfte
Ett väl formulerat syfte är viktigt för att kunna välja styrmedel för bevarandet samt för att
kunna precisera bevarandemål och åtgärder för ett område10. Biologisk mångfald kan på
ett överskådligt sätt beskrivas i olika nivåer. Dessa kan användas när syftet med
bevarandet av ett område skall preciseras.
•
Landskapsnivå – variationen av naturtyper/livsmiljöer och landskapselement/strukturer.
•
Samhällsnivå – variationen av växt- och djursamhällen inom en naturtyp/livsmiljö eller landskapselement/struktur.
•
Artnivå – variationen av arter inom ett samhälle eller ett habitat.
•
Genetisk nivå – variationen av gener hos populationer av en art.
Landskapsnivån kan för vattenmiljöer vara variationen av vattenmiljöer, olika sjöar eller
vattendrag i ett helt, eller del av ett, avrinningsområde. Samhällsnivån kan representeras
av en sjö eller en längre sträcka av ett vattendrag med förekomst av olika växt eller
djursamhällen beroende på exempelvis bottenstruktur eller flödesvariationer. Variationen
på artnivå kan exemplifieras med mångfalden av arter i en biotop såsom mossor i en
översvämningsskog eller skalbaggar på en sandbank. På genetisk nivå kan variationen
utgöras av specifika genuppsättningar i olika lax- eller öringpopulationer.
Oavsett kategori eller typ av värdefull vattenmiljö bör syfte och bevarandemål formuleras och preciseras så att de går att följa upp, förslagsvis enligt de principer som används
för naturtyper och arter inom Natura 2000.
Avgränsning av områden
Arterna kan inte överleva på isolerade "öar" i landskapet utan har i olika omfattning krav
på kvaliteten i livsmiljöns omgivningar. En långsiktig överlevnad kräver också tillräckligt
tät tillgång på livsmiljöer samt i många fall fria vandringsvägar mellan dessa. Åtgärderna
för bevarande av värdefulla vattenmiljöer måste därför genomföras med ett landskapsperspektiv och på ett sätt som "främjar skyddet av ekosystem, naturliga livsmiljöer och
bibehållandet av livskraftiga populationer av arter i naturliga miljöer"11.
Det ideala fallet där intakta avrinningsområden med ursprungliga naturtyper, opåverkad hydrologi och utan inverkan av främmande arter skyddas är sällan förekommande
eller genomförbart. Planeringen av skydd bör därför utgå från behovet i olika delar av
10
11
Naturvårdsverkets handböcker "Bildande och förvaltning av naturreservat" samt "Handbok Natura2000".
Konventionen om biologisk mångfald, SÖ 1993:77.
14
Bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag – en vägledning
avrinningsområdet. Teoretiskt finns det några olika modeller för avgränsning av
vattenmiljöer12. En modell utgår i korthet från att man indelar avrinningsområdet i zoner
och genomför skyddsåtgärder utifrån närheten till vattenmiljöerna. Zoneringen innebär ett
avtagande skydd med ökande avstånd från värdekärnan (figur 1a).
En annan modell utgår från det s.k. älvkontinuitetsbegreppet och den ökande betydelsen av strandzoner och terrestra (landbaserade) processer högt upp i vattensystemet där
produktionen i vattenmiljön baseras på den näring som tillkommer från omgivande
marker (figur 1b). I de nedströms liggande delarna av avrinningsområdet är de vattenlevande organismerna mindre beroende av material från omgivande land som energikälla.
Produktionen baseras här på näring som transporteras i vattnet, från uppströms liggande
delar av avrinningsområdet, samt primärproduktion med solen som energikälla. Skydd av
områden bör, enligt denna modell, därför prioritera större arealer i anslutning till
källflöden medan snävare skyddszoner kan ge ett tillräckligt skydd i de nedre delarna av
avrinningsområdet. Denna syn kan också motiveras av att möjligheterna att bevara
vattendragets naturvärden nedströms kan vara beroende av ett fungerande ekosystem i de
övre delarna.
En tredje modell för skydd av sötvattensmiljöer som förs fram är att avsätta en generell
skyddszon längs hela det skyddsvärda vattensystemet (figur 1c).
Figur 1.
Tre modeller för avgränsning av områden med syftet att skydda sötvattensmiljöer a) zonering med starkast skydd nära vattenmiljön b) skydd av större arealer i källområden och smalare skyddszon nedströms c) generella skyddszoner
längs hela vattensystemet. Efter Saunders m.fl. 2002.
Genomförande av skydd i verkligheten beror på hotbild och förutsättningar i det enskilda
fallet och de olika modellerna för skydd kan kombineras (Fig. 2). Avgränsning av områden bör
dock alltid omfattas av en analys av vattenmiljöns läge i avrinningsområdet och vad det
innebär för möjligheten till långsiktigt bevarande (se sidorna 19 och 30). Utgångspunkten
för avgränsningen skall alltid vara bevarandemålen för den värdefulla vattenmiljön.
12
Saunders et al. 2002. Conservation Biology. Vol 16. No 1.
15
Bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag – en vägledning
Figur 2. Tänkbara exempel på
avgränsning av skyddade områden
beroende på var i avrinningsområdet
de ligger a) Intakt källområde med
vattendrag, småsjöar, våtmarker och
skog b) Vattendragssträcka i de
centrala delarna av avrinningsområdet, avgränsat uppströms mot en sjö
(se sid.18) inklusive omgivande
skyddsvärd skog c) Meandrande
huvudfåra i den nedre delen av
avrinningsområdet, avgränsad av en
skyddszon. Se vidare diskussion om
funktionsindelning nedan.
Avgränsning av naturreservat behandlas generellt i Naturvårdsverkets handbok13 och
specifikt för trädbärande marker i vägledningen ”Planering av naturreservat”14. I dessa
dokument rekommenderas att naturreservat indelas enligt "funktionskonceptet" i
värdekärna, skyddszon, utvecklingsmark och arronderingsmark. En del av den vägledning som ges i dessa dokument kan användas även för vattenmiljöer. Naturvärdena i och i
anslutning till sjöar och vattendrag påverkas i högre grad än terrestra naturtyper av
verksamheter och åtgärder på omgivande mark samt uppströms eller nedströms i
avrinningsområdet. Det finns därför behov av att identifiera ytterligare en områdesfunktion, nämligen påverkansområde. Indelningen görs enligt definitionerna:
13
14
•
Värdekärna – ett sammanhängande naturområde som bedöms ha en stor betydelse för fauna och flora och/eller för en prioriterad naturtyp (identifieras alltid).
•
Skyddszon – ett område i anslutning till värdekärnan lämplig som skydd mot
negativa förändringar av värdekärnans naturvärden (identifieras alltid).
•
Utvecklingsmark/-område – land- eller vattenområde som idag har ett ringa eller
begränsat naturvärde men som bedöms ha förutsättningar att utveckla och förstärka värdekärnans naturvärden, eller efter åtgärder ha förutsättningar att bli
skyddsvärt (identifieras vid behov).
Naturvårdsverket 2003. Bildande och förvaltning av naturreservat. Handbok. 2003:3.
Naturvårdsverket 2003. Planering av naturreservat – avgränsning och funktionsindelning. Rapport 5295.
16
Bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag – en vägledning
•
Arronderingsmark/-område – land- eller vattenområde utan påvisade naturvärden
men som ingår för att förbättra reservatets geografiska utformning av lantmäterioch/eller skötseltekniska skäl (identifieras vid behov).
•
Påverkansområde – land- eller vattenområde inom vilket verksamheter eller
åtgärder påtagligt kan påverka möjligheterna att långsiktigt bevara naturvärdena i
värdekärnan (identifieras alltid).
I det följande fokuseras framför allt på avgränsningen av värdekärna, skyddszon och
identifiering av påverkansområde, vilka alltid bör tas med vid skydd av värdefulla
vattenmiljöer. Identifiering av utvecklingsområde för sötvattensmiljöer blir dock aktuellt
för att uppnå mål om restaurering och kan omfatta till exempel sträckor av vattendrag, i
anslutning till värdekärnor, som har behov av restaurering.
Vattenmiljöer kan förekomma i mosaik med andra naturtyper, kvillområden (vattendrag uppdelat i nätverk av bäckar) utgör ett sådant exempel. Avgränsningen av ett
mosaikområde som skall skyddas kan kompliceras av att det i mosaiken ingår stora
områden som är påverkade och därmed har små naturvärden och varierad betydelse för
vattenmiljöns bevarande. I ”Vägledning för skydd av Skogsmyrmosaiker i myrskyddsplanen”15 ges rekommendationer om avgränsning och val av föreskrifter som även kan
användas för limniska mosaiker.
Värdekärna
Den inre delen av området, värdekärnan, utgörs av själva nyckelbiotopen/-erna, eller den
sammanhängande del av den värdefulla vattenmiljön som har stor betydelse för fauna och
flora och/eller för en prioriterad naturtyp. Värdekärnan kan utgöras av allt från enskilda
nyckelbiotoper, till hela eller delar av en sjö, vattendrag eller vattensystem. Värdekärnor
av andra naturtyper, t.ex. skog eller våtmark i anslutning till den limniska miljön kan
ingå.
Värdekärnor kan indelas i två kategorier16:
• Delområden med dokumenterad förekomst av för naturtypen påtagligt många
rödlistade arter, signalarter och andra skyddsvärda arter.
•
Delområden där inga eller endast enstaka rödlistade arter påträffats men med
påtaglig förekomst av strukturer och funktioner som i vattenmiljöer ger förutsättningar för höga naturvärden (t.ex. naturliga vattenståndsfluktuationer, intakta
strandmiljöer, hydromorfologi) samt förekomst av signalarter och andra skyddsvärda arter.
Värdekärnan skall avgränsas så att områden utan eller med begränsat naturvärde inte
ingår. Att avgränsade värdekärnor identifieras som mer skyddsvärda än övriga delar i ett
vattensystem behöver inte betyda att helhetssynen på bevarandevärdena saknas, eller att
större sammanhängande system inte kan skyddas. Tvärt om kan formulering av
bevarandemål, motivering av åtgärder, val av styrmedel och utformning av gräns för hela
15
16
Vägledning för skydd av Skogsmyrmosaiker i myrskyddsplanen, Naturvårdsverket 2003. Förslag.
Naturvårdsverket 2003. Planering av naturreservat – avgränsning och funktionsindelning. Rapport 5295.
17
Bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag – en vägledning
området underlättas av att indelningen av objektet bygger på dokumenterade naturvårdskvaliteter och förutsättningar.
Skyddszon
I direkt anslutning till värdekärnan skall alltid en skyddszon avgränsas, vilken omfattar
angränsande områden av direkt betydelse för nyckelbiotopernas eller den värdefulla
vattenmiljöns kontinuitet, bland annat med avseende på hydrologi, lokalklimat och
substrattillgång. För att bevara de höga naturvärdena skall skyddszonerna avgränsas så att
funktionerna i värdekärnan kan upprätthållas. Storleken på skyddszonen beror på
förutsättningarna i närmiljön (t.ex. hydrologi, topografi, vegetation), värdekärnans
storlek, typ av vattenmiljö och dess bevarandevärden.
Förutom strikt avgränsade skyddszoner i anslutning till värdekärnor i skyddade objekt,
finns behov av generella skyddszoner längs de flesta sjöar och vattendrag. Skyddszoner
motverkar negativ påverkan på vattensystemen och ökar möjligheten att bevara
vattensystemens biologiska mångfald och produktion17. Denna typ av generella skyddszoner kan delvis uppnås med hänsyn inom skogsbruket respektive miljöersättningar
genom det EU-stödda Miljö- och landsbygdsprogrammet. Med skyddszoner i denna
rapport avses dock oftast mer strikt skyddade områden i anslutning till värdekärnor.
Påverkansområde
Beroende på syftet med skyddet, hotbilden och landskapets förutsättningar bör man
utanför värdekärnan och skyddszonen identifiera områden inom vilka verksamheter och
åtgärder kan påverka möjligheterna att långsiktigt bevara den värdefulla vattenmiljön.
Avgränsningen av påverkansområdet behöver inte formaliseras, men kan vara ett sätt för
naturvårdsmyndigheten att medvetandegöra vattenmiljöernas beroende av det omgivande
landskapet för andra delar av myndigheten, andra samhällssektorer och aktörer. För
Natura 2000-områden krävs tillstånd för åtgärder eller verksamheter som på ett betydande
sätt kan påverka miljön oavsett om de genomförs inom eller utanför ett utpekat område. I
bevarandeplanen för ett Natura 2000-område bör därför påverkansområde för olika typer
av verksamheter identifieras så att förebyggande åtgärder kan genomföras (se sidan 29).
Detta tillvägagångssätt bör användas även för områden med värdefulla vattenmiljöer som
inte är utpekade inom Natura 2000-nätverket.
Identifieringen av påverkansområde kan göras dels mot bakgrund av de hot som
föreligger (Fig. 3):
17
•
fysisk påverkan i strand- och vattenmiljöer såsom markanvändning, exploatering
•
vattenkemiska effekter av verksamheter i avrinningsområdet såsom läckage av
näringsämnen, föroreningar, partiklar och slam
•
fragmentering, byggande av vandringshinder eller annan vattenverksamhet som
påverkar arternas möjlighet till vandring, spridning och återkolonisation
•
risken för påverkan av främmande arter eller fiskstammar
Bergquist.B. 1999. Påverkan och skyddszoner vid vattendrag i skogs- och jordbrukslandskapet.
Fiskeriverket Rapport 1999:3.
18
Bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag – en vägledning
dels beroende på avrinningsområdets karaktär:
•
jordart (genomsläpplighet, erosionsrisk)
•
topografi (lutning i vattensystem "fallhöjd", lutning på omgivande mark)
•
markanvändning
•
vattensystemets karaktär (sjöareal och fördelning, vattendragens förgrening och
storleksordning, förekomst av naturliga vandringshinder)
•
befintlig påverkan (exempelvis diken/dräneringssystem som påskyndar avrinningen eller bryter igenom vattendelare)
Figur 3.
Exempel på hur påverkansområden för en värdefull vattendragssträcka kan
identifieras. I exemplet förutsätts att sjön uppströms utgör buffert mot vissa typer av påverkan på vattenkvalitén, till exempel genom sedimentation av partiklar eller reduktion av näringsämnen, varför området för påverkan från dessa hot
avgränsas uppströms mot sjön. Däremot är vattenmiljöerna uppströms försurade vilket avspeglas i påverkansområdet. Teckenförklaring: a) värdefull vattendragssträcka samt område känsligt för fysisk påverkan, b) påverkansområde för
vissa verksamheter som inverkar på vattenkvalitén, c) påverkansområde mot
försurning på vattendragssträckan, d) sträckor på vilka vandringshinder kan
påverka arter på vattendragssträckan, e) område där främmande arter riskerar
att påverka den värdefulla vattendragssträckan. Förutom hoten har avrinningsområdets karaktär betydelse för avgränsningen såsom topografi, jordart, markanvändning.
19
Bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag – en vägledning
Styrmedel för bevarande av vattenmiljöer
Inledning
För ett långsiktigt bevarande av naturvärdena i och i anslutning till vattenmiljöer bör
möjligheterna i flera styrmedel utnyttjas, inte bara de som traditionellt används för att
skydda naturområden (såsom bildande av naturreservat).
Val av verktyg bör styras av den hotbild som finns mot bevarandevärdena, där avgränsningen av skyddsobjektet är central. Vikten av att se till helheten och möjligheten att
kombinera skyddsåtgärder måste ligga till grund för övervägandet av vilka rättsliga
styrmedel som bör användas.
Tre avgörande frågor är: 1. Vad behöver regleras? 2. Inom vilka avstånd? 3. Med vilka
styrmedel?
I den inre delen av området, värdekärnan, behöver skyddet vara starkt. Ett första steg
måste därför vara att göra en analys av hur de verksamheter och åtgärder som påverkar
värdekärnan regleras. Flertalet av de verksamheter och åtgärder som utgör hotbilden för
de värdefulla vattenmiljöerna omfattas av tillstånds eller anmälningsplikt enligt
miljöbalken (se sidan 21).
Oavsett krav på tillstånd och anmälan kan behovet av ett starkt skydd i värdekärnan
motivera någon typ av områdesskydd (se sidan 23). Bland dessa finns biotopskyddsområde, inom vilket verksamheter eller åtgärder som kan skada naturmiljön är förbjudet, eller
naturreservat inom vilket det finns möjlighet att skräddarsy föreskrifter efter syftet med
bevarandet. Värdekärnan kan också skyddas med hjälp av mindre långsiktiga verktyg
såsom frivillig avsättning eller naturvårdsavtal (se sidan 27). Den skyddszon som har
direkt betydelse för att bevarande
v
värdena skall bestå, genom att upprätthålla exempelvis
hydrologi, beskuggning eller luftfuktighet bör omfattas av samma skydd som värdekärnan.
För att kunna avgöra vilka skyddsformer som är lämpliga bör alltid påverkansområdet
identifieras. I de yttre delarna, som troligen inte kommer att omfattas av områdesskydd
eller avtal kan ökad hänsyn till vattenmiljön behövas. Där kan föreskrifter för viss
verksamhet, rådgivning, information och frivilliga åtgärder förebygga skador på
vattenmiljön (se sidan 30).
En central fråga är hur påverkan från de areella näringarna kan regleras. De rättsliga
styrmedel som finns i ämneslagstiftningen, till exempel skogsvårdslagen och fiskelagen
har stor betydelse för bevarande av vattenmiljöer i landskapet. Det är Skogsstyrelsen
respektive Fiskeriverket som har bemyndigande att meddela föreskrifter på skogsmark
respektive i de stora sjöarna och i vattendrag nedströms första vandringshindret.
Jordbruket regleras i miljöbalken som innehåller bemyndiganden för Jordbruksverket att
meddela föreskrifter om den hänsyn till naturvärden som ska tas vid skötsel av jordbruksmark och vid annan markanvändning i jordbruket.
Kommunerna har stora möjligheter att utveckla sin roll i bevarandearbetet genom den
fysiska planeringen. I översiktsplanen kommer kommunernas mål och ambitioner för den
fysiska miljön till samlat uttryck och i underlaget till planerna kan analyser av tillstånd,
mål och hotbild samt program för bevarandeinsatser behandlas (se sidan 26).
20
Bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag – en vägledning
Tillståndsprövning, anmälan om samråd och de allmänna hänsynsreglerna
Den övergripande målsättningen med bestämmelserna i miljöbalken är att främja en
hållbar utveckling; ett delmål i detta är att skydda och vårda värdefulla naturmiljöer och
bevarande av den biologiska mångfalden18.
Ett flertal av de verksamheter eller åtgärder som kan påverka värdefulla biotoper i och i
anslutning till sjöar och vattendrag skall tillåtlighetsprövas enligt miljöbalken, eller
omfattas av krav eller förbudsbestämmelser i denna lag. Därutöver regleras vissa
verksamheter och åtgärder specifikt i ämneslagstiftningen.
Tillåtlighetsprövningen av verksamheter och åtgärder enligt miljöbalken följer samma
mönster oavsett typ av verksamhet. Prövningen skall göras med utgångspunkt i den
inledande målsättningsparagrafen, 1kap 1§, de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap (se ruta
5), men också med utgångspunkt från miljöbalkens övriga kapitel. Exempel på verksamheter som kan påverka vattenmiljöer och som är tillståndspliktiga, är förutom miljöfarlig
verksamhet, även vattenverksamhet och markavvattning.
Om en verksamhet inte omfattas av tillstånds- eller anmälningsplikt enligt miljöbalken
eller annan lagstiftning finns en bestämmelse som föreskriver en anmälningsskyldighet
(samråd) för verksamheter eller åtgärder som väsentligen kan komma att påverka
naturmiljön19. Med stöd av denna bestämmelse kan obligatorisk anmälningsskyldighet för
samråd föreskrivas för verksamheter eller åtgärder som typiskt sett kan påverka
naturmiljön negativt, oavsett om denna skall tillåtlighetsprövas enligt miljöbalken eller
annan lagstiftning20. Exempel på åtgärder som kan kräva samråd är rensning av
vattendrag och energiskogsplantering på strandängar. Skogsvårdsstyrelsen kan på
skogsmark föreskriva om obligatorisk samrådsskyldighet för till exempel avverkning i
anslutning till vattendrag eller anläggande av skogsbilvägar. En verksamhet eller en
åtgärd som anmälts för samråd får påbörjas tidigast sex veckor efter det att anmälan har
gjorts, om inte tillsynsmyndigheten meddelar några föreskrifter eller förbud som behövs
för att begränsa eller motverka skadan på naturmiljön21. Föreskrifter och förbud som
meddelas med stöd av samrådsregeln är ersättningsberättigande om de innebär ett
avsevärt försvårande av den pågående markanvändningen22.
Skogsbruk och fiske regleras huvudsakligen i ämneslagstiftningen medan jordbruk
regleras i miljöbalken. Därutöver har sektorsmyndigheterna (Skogsstyrelsen, Fiskeriverket och Jordbruksverket) en föreskriftsrätt som ger dem möjlighet att reglera sådan
påverkan som näringarna kan ha på vattenmiljöer i landskapet. Om en typ av påverkan
varken regleras i lagstiftningen eller genom föreskrifter kan tillsynsmyndigheten direkt
med stöd av de allmänna hänsynsreglerna meddela föreskrifter som begränsar näringarnas
påverkan, till exempel genom att föreskriva om försiktighetsmått för verksamhetens
bedrivande eller lokalisering. Sådana föreskrifter ger inte rätt till ersättning23.
18
1 kap. 1 § Miljöbalken.
12 kap. 6 § Miljöbalken.
20
Se Naturvårdsverkets allmänna råd (AR) om samråd, 2001:15.
21
12 kap. 6 §, fjärde stycket Miljöbalken.
22
Jfr. 31 kap. 4 § femte punkten Miljöbalken.
23
Enligt 31 kap. Miljöbalken
19
21
Bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag – en vägledning
Ruta 5
Tolkning av miljöbalkens allmänna hänsynsregler för bevarande av värdefulla vattenmiljöer
Miljöbalkens allmänna hänsynsregler24 gäller all verksamhet och alla åtgärder som riskerar att orsaka
olägenhet eller skada på människors hälsa eller miljön, under förutsättning att åtgärden inte är av
försumbar betydelse med hänsyn till balkens mål. Eftersom de särskilt värdefulla naturmiljöerna i eller i
anslutning till sjöar och vattendrag har höga naturvärden, kan man utgå ifrån att åtgärder som vidtas och
som kan påverka dessa inte är av försumbar betydelse med hänsyn till balkens mål om att bevara
biologisk mångfald.
Hänsynsregeln innebär att alla skall se till att förebygga, hindra eller motverka att ens verksamhet eller
åtgärd medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. Detta avser även "utarmande av
värdefulla natur- och kulturmiljöer eller den biologiska mångfalden"25, vilket direkt kan tillämpas för
identifierade särskilt värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag.
Krav för att begränsa påverkan på värdefulla naturmiljöer kan även ges i form av ett villkor i ett tillstånd
om verksamheten är tillståndspliktig, eller i form av ett föreläggande26 som formuleras av tillsynsmyndigheten.
Vidare innebär de allmänna hänsynsreglerna att verksamhetsutövaren skall skaffa sig den kunskap som
behövs för att hindra att skada uppkommer på biologiska värden. Beskrivningarna av särskilt värdefulla
vattenmiljöer är ett sätt att skaffa sig denna kunskap. Regionala och lokala dokument om förekomst av
särskilt värdefulla vattenmiljöer är ett annat. Ett befintligt tillstånd kan begränsa tillståndshavarens
skyldighet att följa de allmänna hänsynsreglerna avseende de frågor som tillståndet reglerar27.
Vid prövning av olika frågor är det den som vill vidta en åtgärd eller bedriva en verksamhet som skall visa
att kraven i de allmänna hänsynsreglerna följs. Kraven på hänsyn begränsas av avvägningsregeln28 och
gäller i den utsträckning det inte kan anses orimligt att uppfylla dem. Riksdagens miljömål skall vara
styrande vid bedömningen av ett försiktighetsmåtts eller skyddsåtgärders nytta för miljön och kostnaderna skall vara motiverade ur miljösynpunkt.
Det är verksamhetsutövaren som skall visa om kostnaden inte är miljömässigt motiverad eller orimligt
betungande. Angelägenhetsgraden påverkas av olägenhetens karaktär såsom farlighet och omfattning;
men även "graden av känslighet i det område där påverkan sker"29. De särskilt värdefulla naturmiljöerna i
och i anslutning till sjöar och vattendrag har hög grad av känslighet eftersom påverkan på dessa miljöer
innebär påverkan på livsmiljöer för rödlistade arter, på Natura 2000 områden eller på nationellt/ regionalt
värdefulla vattenmiljöer. Särskilda krav kan också ställas i "… ett område som innehåller en mycket
sällsynt växt eller djurart".
Hänsynsreglerna är tillämpliga även om en verksamhet eller åtgärd regleras i annan lag och skall
tillämpas parallellt med ämneslagstiftningen om inte annat särskilt föreskrivs30. Tillsynsmyndigheterna kan
lägga de allmänna hänsynsreglerna direkt till grund för ett beslut om förelägganden och förbud31 t.ex.
genom att uppställa krav på försiktighetsmått vid bedrivande av en verksamhet.
Områdesskydd
Områdesskydd enligt 7 kap. miljöbalken kan bildas eller gäller direkt enligt lagstiftningen. Exempel på det förra är naturreservat32, djur- och växtskyddsområde33 samt en
form av biotopskyddsområde34. Strandskydd och generellt biotopskydd35 är exempel på
24
2 kap. MB.
Proposition 1997/98:45, del 1, s. 15.
26
Enligt 26 kap. 9 § MILJÖBALKEN.
27
Proposition 1997/98;45, s. 207.
28
2 kap. 7 § Miljöbalken.
29
Proposition 1997/98:45, del 2, s. 25.
30
Jfr. 1 kap. 3 § Miljöbalken och propositon1997/98:45, del 1, s 206.
31
Med stöd av 26 kap. 9 § Miljöbalken.
32
7 kap. 4-6 §§ Miljöbalken.
33
7 kap. 12 § Miljöbalken.
34
6-7 §§ förordningen om områdesskydd.
35
5 § förordningen om områdesskydd, bilaga 1.
25
22
Bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag – en vägledning
områdesskydd som gäller direkt enligt lagstiftningen utan att särskilt beslut om inrättande
av skyddet måste fattas.
Naturreservat
Naturreservatet har en särställning bland de skyddsformer som används för att bevara
värdefulla naturområden eftersom reservaten kan utformas helt enligt de skyddsbehov
som finns i respektive område, både vad det gäller skyddets geografiska utbredning och
föreskrifternas innehåll.
Ett naturreservat får bildas av länsstyrelsen eller kommunen i syfte att:
•
bevara biologisk mångfald
•
vårda och bevara värdefulla naturmiljöer
•
tillgodose behov av områden för friluftslivet
•
skydda, återställa eller nyskapa värdefulla naturmiljöer
•
skydda, återställa eller nyskapa livsmiljöer för skyddsvärda arter
Mål, föreskrifter och skötsel av reservatet ska vara utformade så att syftena nås.
Naturvårdsverkets handbok36 om bildande och förvaltning av naturreservat är en
detaljerad vägledning för genomförande av skyddsformen. Exempel på bevarandemål,
föreskrifter och uppföljningsparametrar ges för olika naturtyper.
Biotopskydd
Biotopskydd omfattar mindre mark och vattenområden som utgör livsmiljö för hotade
djur- eller växtarter eller som annars är särskilt skyddsvärda37. Med biotop avses i
allmänhet en typ av livsmiljö som erbjuder gynnsamma levnadsvillkor för vissa växteller djurarter. Kriterierna för vilka typer av områden som kan omfattas av bestämmelserna är
•
Biotop som hyser eller kan förväntas hysa hotade djur eller växtarter.
•
Biotop som blivit alltmer sällsynt och/eller fragmenterad och därmed särskilt
skyddsvärd och/eller har mycket stor betydelse för bevarandet av biologisk
mångfald.
Inom ett biotopskyddsområde är det förbjudet att vidta åtgärder eller bedriva verksamheter som kan skada naturmiljön.
Biotopskyddet innebär ett generellt skydd för vissa angivna naturtyper38. Därutöver kan
skogsvårdsstyrelsen på skogsmark, och länsstyrelsen på övrig mark förklara sådana
särskilt skyddsvärda mark eller vattenområden som anges i förordningen om områdesskydd39 som biotopskyddsområden.
36
Naturvårdsverket 2003. Bildande och förvaltning av Naturreservat. Handbok 2003:3.
7 kap. 11 § Miljöbalken.
38
Bilaga 1 förordningen om områdesskydd.
39
Bilaga 2 förordningen om områdesskydd.
37
23
Bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag – en vägledning
Limniska miljöer finns representerade bland de biotoper som idag omfattas av biotopskydd (tabell 2). Ytterligare limniska miljöer kan komma att omfattas av skyddet om de
förändringar i biotopskyddsbestämmelserna som Naturvårdsverkets föreslagit i ett
regeringsuppdrag (december 2002) fastställs. Naturliga vattenfall med omgivande mark,
dito forsar och sjöutlopp föreslås få ett generellt skydd. Naturligt fisktomma sjöar och
småvatten samt strand- och vattenmiljöer som hyser bestånd av hotade eller missgynnade
arter eller som har väsentlig betydelse för vissa arters fortlevnad föreslås kunna förklaras
som biotopskyddsområde. Dessutom föreslås förändringar i definitionerna av vissa
befintliga biotopskydd. Förutom en utökning av antalet limniska biotoper föreslås att
kommunerna, förutom skogsvårdsstyrelser och länsstyrelser, får möjlighet att inrätta
skyddet. Syftet med uppdraget var att utreda hur biotopskyddsbestämmelserna kan
omfatta ytterligare typer av vattenanknutna biotoper, inklusive marina miljöer. Förslagen
på nya biotopskydd sammanfaller med vissa av de identifierade nyckelbiotoperna (se
bilaga 1) vilket, om det genomförs, kan underlätta skyddet av dessa.
Tabell 2. Biotopskydd som kan tillämpas för bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i
anslutning till sjöar och vattendrag (fullständig förteckning finns i förordningen
om områdesskydd, bilaga 1 och 2). Lst = länsstyrelsen, SVS = skogsvårdsstyrelsen, NB = nyckelbiotop, N2000 = naturtyp i habitatdirektivet.
Biotopskydd enligt Miljöbalken och förordningen
om områdesskydd
Bilaga 1 – biotoper där skyddet gäller direkt (generellt)
Småvatten och våtmarker i jordbrukslandskapet (Lst)
Bilaga 2 – biotoper där skyddet gäller efter utpekande
Naturliga bäckfåror i jordbrukslandskapet (Lst)
Rik och kalkkärr (Lst)
Källor med omgivande våtmark i jordbruksmark (Lst)
Källor med omgivande våtmarker (SVS)
Ravinskog (SVS)
Mindre vattendrag och småvatten med omgivande
mark (SVS)
Alkärr (SVS)
Strand- eller svämskogar (SVS)
Värdefulla vattenmiljöer för vilka skyddet kan
användas
Småvatten och temporära vatten (NB)
Naturligt fisktomma sjöar och småvatten(NB)
Strandbrinkar med blottade branter (NB)
Vattendrag med flytbladsvegetation eller akvatiska
mossor (N2000)
Källor och "grundvattenmatade" utströmningsområden
(NB)
Hävdade strandängar och sjöstränder (NB)
Källor och "grundvattenmatade" utströmningsområden
(NB)
Källor och "grundvattenmatade" utströmningsområden
(NB)
Bäckraviner (NB)
Småvatten och temporära vatten (NB)
Vattendrag med flytbladsvegetation eller akvatiska
mossor (N2000)
Naturligt fisktomma sjöar och småvatten (NB)
Översvämningsskog (NB)
Översvämningsskog (NB)
Strandskydd
Strandskyddets syfte är, förutom att hålla stränder öppna för allmänheten, att bevara det
allmänt sett mycket rika djur- och växtlivet i strandområden. Strandskydd råder vid havet,
insjöar och vattendrag och omfattar land- och vattenområde intill 100 meter (kan utökas
24
Bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag – en vägledning
till 300 meter) från strandlinjen vid normalt medelvattenstånd. Skyddet gäller uppförande
av anläggningar som hindrar eller avhåller allmänheten från att beträda ett område eller
som väsentligen kan försämra livsvillkoren för djur- eller växtarter. Det är även förbjudet
att vidta andra åtgärder i strandskyddsområde som väsentligen försämrar livsvillkoren för
djur- och växtarter. Strandskydd gäller inte för jord- och skogsbrukets markanvändning.
Generella undantag från strandskyddet gäller byggnader som behövs för de areella
näringarna och för verksamheter som har tillstånd enligt miljöbalken40. I det enskilda
fallet kan länsstyrelsen, eller kommunen på delegation, meddela dispens från strandskyddsbestämmelserna om det finns "särskilda skäl"41. Dispensinstitutet skall tillämpas
med stor restriktivitet och endast under vissa förutsättningar. Om ett strandskyddsområde
är av särskild betydelse för naturvården eller friluftslivet bör normalt aldrig strandskyddsdispens medges. Prövningen av strandskyddsdispenser skall uppmärksamma att
strandskyddets syften är långsiktiga och att områden som för tillfället är av begränsat
intresse kan bli betydelsefulla i framtiden. Även om dispens från förbudet i ett enstaka
fall inte synes vara till större skada för strandskyddsintressena, måste det uppmärksammas att på sikt kan dispenser stegvis leda till sammantaget betydande nackdelar på sätt
som redan skett genom att stora delar av landets stränder exploaterats. Prövningen skall
alltid omfatta påverkan både på friluftsliv och djur- och växtliv.
Naturvårdsverket har möjlighet att överklaga strandskyddsdispenser42, vilket även vissa
ideella naturvårds- eller miljöorganisationer kan ha43.
Efterlevnaden av strandskyddet är idag otillräcklig. Naturvårdsverket har i ett regeringsuppdrag44 föreslagit förtydliganden och förändringar för att komma tillrätta med
bristerna i tillämpningen. Utredningen innehåller förslag på både skärpningar och
lättnader av strandskyddet.
Djur- och växtskyddsområde samt fridlysning
Fridlysning innebär att det är förbjudet att plocka, fånga, döda eller på annat sätt samla in
eller skada en växt eller ett djur. Naturvårdsverket kan fridlysa arter över hela landet och
länsstyrelserna inom respektive län. Fridlysning hindrar inte markanvändning. Om det
utöver fridlysning behövs särskilt skydd för en djur- eller växtart inom ett visst område
kan länsstyrelsen eller kommunen meddela föreskrifter som inskränker rätten till
jakt/fiske eller allmänhetens/markägarens rätt att uppehålla sig inom området.
Andra styrmedel för bevarande av vattenmiljöer
Kommunal planering
En översiktsplan som antas av kommunen får en styrande effekt på utvecklingen av markoch vattenanvändningen. Översiktsplanering kan leda fram till beslut om att skydda de
40
Jfr. 7 kap. 17 § MILJÖBALKEN.
7 kap. 18 § MILJÖBALKEN.
42
40 § förordning (1998:1252) om områdesskydd.
43
Jfr. 16 kap. 13 § miljöbalken.
44
Kartläggning m.m. av strandskyddsbestämmelserna – redovisning av ett regeringsuppdrag. Naturvårdsverket Rapport 5185, 2002.
41
25
Bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag – en vägledning
mest värdefulla vattenmiljöerna med stöd av miljöbalken, men planeringen i sig ger också
möjlighet till skydd av områden. Eftersom hela Sveriges yta är översiktsplanerad finns en
potential för kommunerna att utveckla sin roll i bevarandearbetet.
Genom översiktsplanen ges riktlinjer för planering och åtgärder på mer detaljerad nivå.
En fördjupning kan göras för att slå vakt om en värdefull biotop, t.ex. ett vattendrag, som
kan pekas ut som ekologiskt särskilt känsligt område. I fördjupningen behandlas olika
planinstrument för att få till stånd det skydd eller den utveckling som önskas. Översiktsplanens eller fördjupningens intentioner kan i ett nästa steg göras bindande i detaljplaner
eller områdesbestämmelser45.
Utsikterna att få genomslag för biologisk mångfald och andra naturvårdsintressen i
detaljplanen är större om grönstrukturen har behandlats i översiktsplanen. I grönstrukturprogram eller inför detaljplanering föreslår Boverket att inventeringar och studier av
bland annat biotoper för växter och djur, känsliga eller hotade arter samt vattnet i
landskapet skall tas fram. Underlag av denna karaktär underlättar att hänsyn tas till
värdefulla vattenmiljöer vid planering av exempelvis industrietablering eller ny väg.
Förutom möjligheten att i detaljplan reglera användningen av vattenområden i samband
med bebyggelse och anläggningar på land kan ekologiska syften, för att främja biologisk
mångfald eller så kallade kretsloppsmål, vara självständiga regleringsmotiv. Bestämmelser kan därmed utformas för anläggande eller bibehållande av dammar eller våtmarker,
liksom hinder mot att lägga igen eller kulvertera diken och bäckar. Miljödomstolen kan
inte lämna tillstånd för åtgärder som strider mot bestämmelser i detaljplan eller områdesbestämmelser.
Gröna skogsbruksplaner och certifiering
Gröna skogsbruksplaner är en möjlighet för markägare att planera sitt skogsbruk på ett
sätt som förenar miljöhänsyn och skogsproduktion. Fastighetens naturvärden bedöms och
behandlas med utgångspunkt från sina biologiska kvaliteter. Marken indelas i fyra olika
målklasser, som anger den långsiktiga skötselinriktningen: PG produktionsmål (generell
naturhänsyn), PF produktionsmål (förstärkt naturhänsyn), NS naturvårdsmål (skötsel),
NO naturvårdsmål (orört). Enligt skogsvårdsstyrelsens egna exempel kan ett område med
förstärkt naturhänsyn vara större kantzoner utefter biologiskt intressanta vattendrag.
Områden med skötsel kan vara strandskogar och lövsumpskogar utan naturlig vattendynamik där höga naturvärden hotas av invandrande gran och ett område som bör lämnas
orört vara t.ex. strandskog med naturlig vattendynamik.
Konsumenternas krav på miljömässigt bättre produkter ställer krav på företagens
redovisning av råvaru- och energianvändning. Certifiering innebär att det intygas att en
produkt tillverkas eller behandlas enligt en viss standard. I skogliga sammanhang avser
certifieringen hur skogsbruket bedrivs. Markägaren förbinder sig genom ett avtal att, via
konkreta åtaganden i sitt skogsbruk, följa den gällande standarden. Vid certifieringen
undersöks hur skogsbruket bedrivs både i fält och på pappret. Miljöcertifiering för privata
skogsägare innebär exempelvis att en grön skogsbruksplan måste vara upprättad för
fastigheten.
45
Boverket 1999. Gröna områden i planeringen. Handbok.
26
Bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag – en vägledning
Naturvårdsavtal
I jordabalken finns bestämmelser om naturvårdsavtal46. Naturvårdsavtal är ett civilrättsligt avtal som tecknas mellan staten eller en kommun och en markägare i syfte att bevara
och utveckla ett områdes naturvärden. Avtalet tecknas för viss tid och i avtalet kan
regleras vad fastighetsägaren får i ersättning för att helt eller delvis täcka värdet av vad
denne förbinder sig att tillåta eller tåla. Ett sådant avtal kan inskrivas i fastighetsregistret
och då göras gällande även mot en ny ägare. Skogsvårdsstyrelserna har under senare år
tillämpat möjligheten att teckna naturvårdsavtal för att avsätta skyddszoner i anslutning
till biotopskyddsområde eller längs vattendrag. I avtalen kan regleras hur marken skall
skötas, var och hur transporter får utföras eller vilka begränsningar i rätten att rensa
vattendrag och diken som skall gälla.
Fiskevårdsplaner
Genom samarbete mellan myndigheter, fiskevårdsorganisationer och fiskerättsägare kan
fiskevårdsplaner utformas så att förvaltningen av vattenmiljöerna i syfte att förbättra
fisket även gynnar andra bevarandevärden. Genom att utgå från hydrologiska och
biologiska förutsättningar och exempelvis avgränsa fiskevårdsområden efter beståndens
naturliga gränser, samt beakta olika intressen såsom utveckling av fisket och bevarande
av hotade och värdefulla arter, kan fiskeplaner fungera som både utvecklings- och
bevarandeinstrument47.
Genomförande av skydd
Avrinningsområdesvis planering – börja med kända områden
Avrinningsområdet är den naturliga och idag starkt betonade indelnings- och planeringsgrunden för allt vattenarbete. EG:s ramdirektiv för vatten kommer att innebära en ny
administration och nya krav och möjligheter att upprätthålla "god ekologisk status" i sjöar
och vattendrag. Det praktiska genomförandet kommer troligen att involvera fler sektorer
än idag varför samverkan och lokal delaktighet kan utvecklas.
Bevarande av vattenmiljöer behöver samordnas, inte bara med annat "vattenarbete"
utan även med bevarande av terrestra miljöer. För att målen om skydd av särskilt
värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag skall kunna uppnås
måste vattenmiljöerna få en mer framträdande plats i bevarandearbetet.
Kunskapen om förekomst av biologiskt höga värden i och i anslutning till sjöar och
vattendrag varierar över landet. Vissa län/regioner har genomfört biotopinventeringar och
andra typer av inventeringar i flera vattendrag och sjöar. I andra regioner är kunskaperna
sämre, eller åtminstone inte samlad, dokumenterad, lättillgänglig eller aktuell.
46
47
7 kap. 3 § jordabalken.
Fiskeplan för Krokoms kommun, Fiskenämnden och länsstyrelsen i Jämtlands län 1982
27
Bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag – en vägledning
Genomförandet av skydd kan, oavsett kunskapsnivå, påbörjas av de flesta län, kommuner och skogsvårdsstyrelser. Befintlig kunskap kan användas både som underlag för
direkta bevarandeåtgärder eller som underlag för prioritering av inventeringsinsatser.
Exempel på kunskapsunderlag som kan användas är:
•
regionala och kommunala naturvårdsprogram/planer, inventeringar och kunskapssammanställningar
•
underlag till och redovisningar av tidigare nationella uppdrag (t.ex. riksintresse,
vattendragsutredning)
•
skogliga nyckelbiotopsinventeringar – nyckelbiotoper i vattendrag är ofta funna i
anslutning till skogliga nyckelbiotoper48
•
äng- och hagmarksinventeringen – nyckelbiotoper i anslutning till sjöar och
vattendrag som är beroende av långvarig hävd
•
våtmarksinventeringen – omfattar stränder och mader vid sjöar och vattendrag
•
ideella inventeringar, t.ex. landskapsfloror innehåller förekomst av hotade arter
•
fiskevårdsområdenas kunskaper om arter, lek- och uppväxtmiljöer för fisk, värdefulla biotoper, sjöar eller vattendragssträckor
•
kalkningen – i underlag för bedömning av kalkningsbehov respektive uppföljning
av kalkningsinsatser kan fakta om hotade arter och värdefulla biotoper förekomma
•
miljöövervakning och samordnad recipientkontroll – kan visa på förekomst av
hotade arter
•
dammregister (SMHI) – vilka vattendrag är begränsat, eller inte alls, reglerade
•
avrinningsmyndigheternas kommande arbete med karaktärisering av avrinningsområden, sjöar och vattendrag
Parallellt med genomförande av skydd av kända områden bör mer långsiktiga planer för
bevarande upprättas. Inom arbetet med miljökvalitetsmålet Levande sjöar och vattendrag
skall, senast år 2005, åtgärdsplaner tas fram för skydd och restaurering av värdefulla
natur- och kulturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag. Därför kan det, trots
ett avrinningsområdesvis tänkande, vara lämpligt med denna typ av planering på länsnivå.
Ett planeringsunderlag är direkt användbart, både regionalt och nationellt, vid genomförande och uppföljning av miljömål. Materialet kan också komma till nytta på kommunal
nivå, som underlag till översiktsplanering och på sikt vid upprättandet av förvaltningsplaner och åtgärdsprogram enligt ramdirektivet för vatten.
Samordning mellan myndigheter är viktig och bör ske löpande. Parallellt med att
särskilt värdefulla vattenmiljöer identifieras bör en dialog om bäst lämpade styrmedel för
bevarande pågå. Sektorsmyndigheternas möjligheter till användning av ämneslagstiftningen bör aktivt tas tillvara.
48
Länsstyrelsen i Jönköpings län 1996. Nyckelbiotoper i rinnande vatten – ett system för identifiering av
särskilt värdefulla biotoper i och i anslutning till rinnande vatten. Meddelande 96:34.
28
Bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag – en vägledning
Behov av ny kunskap
Bristen på ett samlat underlag om naturvärdena i sjöar och vattendrag är väl känd.
Behovet av inventering och ökad kunskap påtalas regelbundet, senast av regeringen i "En
samlad naturvårdspolitik"49. Inom det nationella miljömålsarbetet skall Naturvårdsverket i
samarbete med Riksantikvarieämbetet och Fiskeriverket, senast år 2005, ta fram ett
åtgärdsprogram för skydd och restaurering av värdefulla natur- och kulturmiljöer i och i
anslutning till sjöar och vattendrag. Respektive myndigheters sammanställningar av
befintlig kunskap skall ligga till grund för bristanalyser om behovet av skydd, restaurering och ny kunskap. Naturvårdsverket har under 2003 påbörjat en kunskapssammanställning om nationellt värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag,
vilken skall fortsätta i samverkan med länen.
Behovet av ny kunskap och arbetet med åtgärdsprogram är dock inte skäl att vänta med
bevarande av områden som är skyddsvärda enligt nuvarande kunskap. Miljökvalitetsmålet Levande sjöar och vattendrag innebär också att senast år 2010 en betydande del av de
skyddsvärda miljöerna skall ha ett långsiktigt skydd. Bevarandet måste påbörjas utifrån
rådande kunskapsläge oavsett resultat av framtida inventeringar och kunskapsuppbyggnad.
Inom arbetet med ramdirektivet för vatten skall sjöar och vattendrag karaktäriseras och
statusbedömas. Det verktyg som idag mest motsvarar vad som behövs för karaktäriseringen är System Aqua50 vilket håller på att revideras för att uppfylla kraven i direktivet.
System Aqua kan användas med olika grad av upplösning. För överblick av större arealer
kan enbart avrinningsområden karaktäriseras eller värderas och ge en relativt god bild av
större områden även där inventeringar inte gjorts. Hög grad av naturlighet i avrinningsområdet innebär att det finns förutsättningar för miljöer med hög grad av naturlighet och
opåverkad flora och fauna. Karaktäriseringen av avrinningsområden kan på sikt bidra till
ökade kunskaper om var i landskapet det finns förutsättningar att hitta sjöar och
vattendrag med höga naturvärden.
Användning av områdesskydd
Förekomsten av värdefulla vattenmiljöer varierar över landet beroende på naturgeografiska och biologiska förutsättningar, markägarförhållanden, befolkningstäthet, odlings- och
industrihistoria. Liksom för andra naturtyper är förekomsten i södra Sverige mer splittrad
och uppdelad på många små, enskilda objekt eller nätverk av objekt, medan det i norra
Sverige finns fler större och sammanhängande värdefulla objekt.
Val av skyddsform beror på syftet med skyddet och förutsättningarna i det enskilda
fallet. Frågan ”Vad behöver regleras och inom vilka avstånd?” skall alltid ställas inför
val av styrmedel. Generellt bör dock ett starkt skydd användas för bevarande av stora
objekt med höga naturvärden samt för värdefulla vattenmiljöer i anslutning till, eller i
mosaik med, andra naturtyper med höga naturvärden. Ett starkt skydd kan även motiveras
för mindre, eller splittrade, objekts värdekärnor medan svagare eller mindre långsiktigt
skydd kan användas i perifera delar av området eller i utvecklingsområden mellan
49
50
En samlad naturvårdspolitik. Regeringens skrivelse 2001/02:173.
Ramdirektivet för vatten och System Aqua, Lst Jönköping Meddelande 2003:16.
29
Bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag – en vägledning
värdekärnor. Bedömningen av vilka objekt som är mest skyddsvärda kan göras både
regionalt och nationellt. Ett mindre objekt med särskilt värdefulla vattenmiljöer kan i en
region med mestadels påverkade vattensystem ha lika stort värde som ett obrutet
avrinningsområde i en region med större förekomst av opåverkade vattenmiljöer.
Det finns också anledning att i olika regioner prioritera s.k. ansvarsmiljöer (naturtyper
med en utbredning och förekomst som innebär att särskilda bevarandeåtgärder bör
koncentreras inom vissa regioner för att en gynnsam bevarandestatus ska kunna uppnås
på nationell nivå eller i ett internationellt perspektiv). Tänkbara exempel på ansvarsmiljöer skulle kunna vara oreglerade älvar i norra Sverige, humösa kalkrika sjöar i Jämtland,
vattendrag med flodpärlmussla i Västernorrland, naturligt eutrofa sjöar i Skåne och
mellersta Sveriges slättbygder och vattendrag med kvillområden i sydöstra Sverige. Ett
motsvarande arbetssätt diskuterats för bl.a. skogsskydd.
Avgränsningen av objekt med områdesskydd skall utformas mot bakgrund av syfte och
bevarandemål och bör i varje del kunna motiveras. Detta för att avgränsningen skall
kunna kommuniceras med och förstås av markägare och närboende, men också för att
inskränkningar ”inte få gå längre än vad som krävs för att syftet med skyddet skall
tillgodoses”51. För vattenmiljöer som mer än terrestra miljöer påverkas av verksamheter
utanför gränsen för områdesskyddet bör därför även ett påverkansområde identifieras (se
sidan 17). Inom påverkansområdet kan åtgärder initieras för att förbättra möjligheterna att
uppnå bevarandemålen i det skyddade området, till exempel:
•
rådgivning och tillsyn för att uppnå tillräcklig hänsyn i markanvändningen
•
stimulera att skötsel och hävd av strandmiljöer upprätthålls, återupptas eller
förbättras
•
motverka belastning av föroreningar genom ökad tillsyn och tillståndsprövning
•
motverka negativ inverkan av främmande arter eller fiskstammar genom ökad
tillsyn och tillståndsprövning
•
förbättra arternas möjlighet till spridning och återkolonisation genom att initiera
restaureringsåtgärder
Exempel
Naturreservatet Gagnån i Habo kommun (Jönköpings län) har som syfte att bevara ett vattensystem med
mycket rik och unik fauna, samt att bevara de mångformiga och mestadels kraftigt källpåverkade
våtmarkerna omkring ån. För att uppnå detta ska bl.a. " vattenkvaliteten i ån vara sådan att, nedströms
reservatet liggande, lek- och uppväxtområden för vätternröding och vätternharr bibehålls…..". I skötselplanen uttrycks att "Målsättningen för området sträcker sig även utanför reservatet…". Bland åtgärderna
som genomförts är att skogsvårdsstyrelsen har tecknat naturvårdsavtal för ett område nedströms
reservatet. Avtalet reglerar skogsbruket inom en zon på 10-50 m närmast ån. Behovet av en åtgärdsplan
för hantering av utsläpp från en industri, en väg och ett samhälle utanför reservatet påtalas.
Befintliga naturreservat eller andra skyddade områden
Av den totala arealen skyddade områden (framför allt naturreservat och nationalparker)
består idag cirka 16 procent av vattenyta (2002). En stor del av denna ligger inom
områden vars motiv eller syfte inte uttryckligen har varit att skydda vattenmiljöer. Endast
51
7 kap 25§ Miljöbalken.
30
Bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag – en vägledning
cirka 70 av totalt 2500 områden är avsatta med syfte att bevara sjöar eller vattendrag.
Eftersom många arter knutna till sötvatten är beroende av strukturer och funktioner i en
intakt strandmiljö är förekomst av särskilt värdefulla sötvattensmiljöer troligen vanligt i
skyddade områden med terrestra syften, exempelvis skogar med lång kontinuitet. Det
finns därför behov av att se över syfte, föreskrifter och skötselåtgärder med avseende på
värdefulla vattenmiljöer inom befintliga naturreservat.
Under 2004 skall en basinventering av naturtyper och arter i utpekade Natura 2000områden påbörjas. Eventuellt kan erfarenheterna från inventeringen senare tillämpas för
andra skyddade områden och artgrupper. Även inom arbetet med att upprätta bevarandemål och åtgärder för Natura 2000-områden kan syftena för områden som har ett
naturreservatsskydd ses över. På sikt bör alla naturreservat med förekomst av värdefulla
vattenmiljöer ha relevanta mål och åtgärder.
För arbetet med Natura 2000 har Naturvårdsverket publicerat naturtypsvisa vägledningar52, vilka kan vara till hjälp för översyn av syfte och föreskrifter även i andra
områden med värdefulla vattenmiljöer. Om området tidigare ej varit avsatt i syfte att
skydda vattenmiljöer kan det också finnas behov att justera gränser eller att identifiera ett
påverkansområde.
I Naturvårdsverkets handbok53 finns bilagor med exempel på formuleringar för bevarandemål och föreskrifter i olika naturtyper. Föreskrifterna skall aldrig vara mer
omfattande än vad som krävs för att bevarandemålen skall uppnås och bör därför
formuleras utifrån befintliga hot. Olika typer av verksamheter som kan behöva regleras i
naturreservat med limniska syften redovisas i tabell 3. Reglering kan ske med bestämmelser i miljöbalken, fiskelagen, skogsvårdslagen eller annan lagstiftning.
Vägledning för bildande av nya reservat med limniska motiv
Enligt regeringens bedömning kommer områdesskydd att ha en fortsatt viktig roll inom
naturvården, och arbetet med naturreservat i akvatiska miljöer kommer att förstärkas54.
Samtidigt betonas vikten av att tillämpa även andra skyddsformer då det är lämpligt55.
Naturreservat bör prioriteras i vattensystem eller delar av vattensystem med hög grad av
naturlighet/kontinuitet i vattendynamik och omgivningar. Här finns de största förutsättningarna för naturligt rik biologisk mångfald och nyckelbiotoper. Naturreservat bör också
prioriteras i områden där skyddsvärda vattenmiljöer förekommer i mosaik med andra
värdefulla naturtyper. Ansvarsmiljöer (se sidan 29) och representativa miljöer är också av
hög prioritet för naturreservat.
Vid prioritering av insatserna mellan olika delar av ett avrinningsområde kan det, både
av naturvårds- och kostnadsskäl, vara effektivt att satsa på, relativt sett, större naturreservat i de övre delarna av ett avrinnings- eller delavrinningsområde. Ekologiskt fungerande
källområden utgör bas för produktion och biologisk mångfald i övriga delar av vattensystemet. Förutsättningarna för att på sikt uppnå bevarandemålen i hela vattensystemet är
större om de övre delarna bevaras ekologiskt intakta.
52
Naturvårdsverket hemsida. Natur och naturvård. Natura 2000.
Naturvårdsverket 2003. Bildande och förvaltning av Naturreservat. Handbok 2003:3
54
Regeringens skrivelse 2001/02:173. En samlad naturvårdspolitik.
55
Regeringens proposition 2000/01:130. Svenska miljömål – delmål och åtgärdsstrategier.
53
31
Bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag – en vägledning
Exempel
Naturreservatet Övre Sulån i Sundsvalls kommun (Västernorrlands län) omfattar Sulåns övre lopp och
källsjö samt omgivande mosaikartade terräng med mindre myrar, tjärnar och skogbeklädda fastmarksåsar. Grunden för beslutet utgörs av de höga limniska naturvärdena i Sulsjön och Sulån, bl.a. "länets
förnämsta lokal för flodpärlmussla". I motivet påpekas också att det "större sammanhängande området
med låg mänsklig påverkan säkerställer naturliga hydrologiska och biologiska processer samt en i övrigt
naturskön skogs- och myrmosaik". I kommunens översiktsplan var angivet att "området bör säkras som
naturreservat".
Naturreservatet Sällevadsåns dalgång i Vetlanda och Hultsfreds kommuner (Jönköpings och Kalmar län)
omfattar ån och omgivande skog i dalgången mellan två sjöar. Strandzonen är naturlig och i anslutning till
ån finns bl.a. örtrika bäckdråg och källpåverkade översilningsmarker. Motiveringen är att området utgör
en "opåverkad vattendragsträcka med värdefulla biotoper, har en täthet av nyckelbiotoper både på land
och i vatten, har stora biotopvariationer och skyddsvärda arter inom ett, med sydsvenska mått mätt,
mycket stort skogsområde i anslutning till ån".
Regler för mark- och vattenanvändning kan utformas för att uppnå bevarandemålen i
naturreservatet. Alla bestämmelser och förbudsföreskrifter måste dock vara motiverade
med utgångspunkt i bevarandesyftet och besluten skall inte innehålla några onödiga
föreskrifter. Föreskrifternas utformning beror på hotbilden och förutsättningarna i det
enskilda reservatet. I tabell 3 ges exempel på funktioner eller strukturer som kan vara
viktiga att förebygga påverkan på, samt typer av verksamheter som kan behöva regleras
för skydd av sötvattensmiljöer. Bestämmelserna kan utfärdas enligt miljöbalken,
fiskelagen eller annan tillämplig lagstiftning.
Avgränsningen av naturreservat bör ske enligt rekommendationerna i handboken56 och
utifrån de principer som diskuteras under avsnittet "Avgränsning av områden" i denna
vägledning. Ett naturreservat kan förutom värdekärnan och angränsande skyddszon (se
sidan 17) omfatta utvecklingsområde. Formuleringarna för skogsskydd är att utvecklingsmarkens primära funktion är att öka möjligheterna att uppnå gynnsam bevarandestatus för särskilt utpekade naturmiljöer och arter inom värdekärnor. För naturmiljöer i och i
anslutning till sjöar och vattendrag kan utvecklingsområden vara sträckor av vattendrag
som inte uppfyller kriterierna för värdekärna, men som har förutsättningar för höga
naturvärden och bör restaureras (Levande sjöar och vattendrag, delmål 2), eller som har
förutsättningar att utveckla och förstärka värdekärnornas naturvärden.
56
Handbok för bildande och förvaltning av naturreservat. Naturvårdsverket 2003.
32
Bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag – en vägledning
Tabell 3. För skydd av naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag kan olika
typer av påverkan behöva regleras. Bestämmelser kan utfärdas enligt miljöbalken, fiskelagen, sjötrafikförordningen eller annan tillämplig lagstiftning.
Funktioner och strukturer där påverkan bör
förebyggas
Exempel på verksamheter som kan behöva regleras
Hydrologi
Vattentäkt, vattenreglering eller vattenöverledning
Dämning eller invallning
Dikning, dränering eller muddring
Igenläggning av öppna diken eller rensning av diken
Fysiska strukturer (stränder, bottnar)
Byggande i vatten (t.ex. bryggor, broar, vägtrummor,
stensättningar, vallar, landutfyllnad)
Körning i vatten
Markanvändning
Dumpning
Sand och grusutvinning (även under vatten)
Limnisk arkeologi
Guldvaskning
Arter och naturlig produktionsförmåga
Fiske – vissa redskap, fiskeanordningar, periodiska
förbud, begränsning i vissa områden/ platser,
försäljning av fiskekort, grupparrangemang
Utsättning av främmande växt- eller djurarter eller
fiskstammar
Fiskodling eller annan aquakultur
Fiskevårdande åtgärder
Rotenonbehandling
Insamling eller flytt av insekter, kräftdjur, musslor,
snäckor eller andra ryggradslösa djur
Vattenkvalitet
Utsläpp av avlopps-, process- eller dräneringsvatten
Markavvattning, dikning samt andra verksamheter som
kan orsaka erosion
Störning och slitage
Båttrafik och sjöfart
Farkoster – svävare, vattenskotrar, segelbåtar,
motorbåtar, hydrokoptrar, brädor och kanoter
Vägledning för bildande av biotopskyddsområde
Små arealer av värdefulla vattenmiljöer kan skyddas med biotopskydd (se sidan 23).
Eftersom biotopskydd innebär en arealmässig begränsning (högst 1 ha för generellt skydd
och 5 ha för områden som utpekas) kan det, oftare än för naturreservat, vara motiverat att
kombinera skyddet med andra styrmedel. Skogsvårdsstyrelsen får inrätta biotopskydd
inom områden som omfattas av skogsvårdslagen medan länsstyrelsen får inrätta
biotopskydd på övrig mark. Naturvårdsverket har i ett regeringsuppdrag (2002) föreslagit
att även kommuner skall få möjlighet att peka ut biotopskyddsområden.
33
Bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag – en vägledning
Generellt biotopskydd57
Generellt biotopskydd innebär att samtliga områden av ett visst slag inom landet eller del
av landet är skyddade. Det generella skyddet för biotopen "Småvatten och våtmarker i
jordbrukslandskapet" tillkom med tanke på att jordbrukslandskapet så kraftigt har
utarmats på våtmarker. Bestämmelsen är tillämpbar på många nyckelbiotoper av typen
"Småvatten och temporära vatten". Länsstyrelsen är tillsynsmyndighet och skall se till att
biotopskyddsbestämmelserna efterlevs. Dispens kan endast medges om det föreligger
särskilda skäl, och det betonas i lagstiftningen att möjligheterna till undantag är små.
Förutom tillsynen bör länsstyrelsen informera om biotopernas naturvärden och möjligheter till förebyggande åtgärder. För värdefulla vattenmiljöer som omfattas av generellt
biotopskydd bör länsstyrelsen uppmuntra till anläggande av skyddszoner, till exempel
genom EU´s miljöstöd. För att ytterligare motverka negativa effekter av omkringliggande
verksamheter kan t.ex. samrådsområde eller naturvårdsavtal upprättas. En annan viktig
åtgärd är att informera om förbudet mot utsättning av fisk och kräftor58.
Naturvårdsverket har föreslagit att ytterligare tre limniska biotoper skall omfattas av
generellt biotopskydd, nämligen ”Naturliga vattenfall”, ”forsar” och ”sjöutlopp” (se
sidan 23).
Biotopskydd för angivna naturtyper59
För vissa nyckelbiotoper eller andra värdefulla vattenmiljöer med en begränsad
utbredning eller med intensivt brukad mark i omgivningen kan länsstyrelsen eller
skogsvårdsstyrelsen inrätta biotopskyddsområde. Skyddsformen tillkom för att underlätta
bevarandet av relativt små men kraftigt hotade biotoper som på grund av deras utbredning
eller det omgivande landskaet varit svåra att prioritera i reservatsarbetet. Länsstyrelserna
uppfattar dock sällan biotopskyddet som ett alternativ och har endast i enstaka fall pekat
ut biotoper som Naturliga bäckfåror i jordbrukslandskapet. Skogsvårdsstyrelserna
användning av biotopskyddet är framgångsrikt och vid utgången av 2002 fanns totalt
cirka 2900 biotopskyddsområden beslutade. Bland skogsvårdsstyrelsens 18 olika typer av
biotopskydd finns minst fem som kan omfatta naturmiljöer i eller i anslutning till sjöar
och vattendrag (figur 4). Två av dem, Strand eller svämskogar och Mindre vattendrag
och småvatten, bedöms alltid omfatta sjöar eller vattendrag.
Naturvårdsverket har föreslagit ytterligare två biotoper som kan användas för att
förklara limniska miljöer som biotopskyddsområde: Naturligt fisktomma sjöar och
småvatten samt strand- och vattenmiljöer som hyser bestånd av hotade eller missgynnade
arter eller som har väsentlig betydelse för vissa arters fortlevnad (se sidan 24).
57
Bilaga 1 förordningen om områdesskydd.
2 kap. 16 § förordningen om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen.
59
Bilaga 2 förordningen om områdesskydd.
58
34
Bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag – en vägledning
Ravinskogar
Mindre vattendrag
och småvatten
areal (ha)
Alkärr
antal
Källor med
omgivande våtmarker
Strand eller
svämskogar
0
Figur 4.
50
100
150
200
250
300
350
400
Biotopskydd på skogsmark som kan omfatta naturmiljöer i anslutning till sjöar
och vattendrag 2002. Källa: SVS årsredovisning.
Handläggningen av biotopskyddsområde är i vissa avseenden enklare än motsvarande
process för naturreservat, bland annat är remitteringsprocessen betydligt mindre
omfattande. Föreskrifter som förbjuder bestämda verksamheter eller åtgärder kan inte
upprättas för biotopskyddsområden. I bestämmelserna finns istället ett generellt förbud att
utföra arbetsföretag som kan skada eller riskera att skada naturmiljön. Det framgår inte av
bestämmelserna vilka verksamheter och åtgärder som inte är tillåtna, utan en bedömning
måste göras i varje enskilt fall, med utgångspunkt från syftet med bestämmelsen. I
Naturvårdsverkets60 respektive Skogsstyrelsens61 allmänna råd ges exempel på verksamheter som kan skada naturmiljön. Ytterligare begränsningar eller krav på markanvändningen kan styras genom att utforma skötselavtal med brukaren. Markägaren har rätt till
ersättning när omfattningen på bestämmelserna innebär att markanvändningen avsevärt
försvåras.
Exempel
Biotopskyddsområde för Sörbybäcken i Karlshamns kommun (Blekinge län). Sörbybäcken utgör en
naturlig bäckfåra och har förklarats som biotopskyddsområde för att bland annat skydda livsmiljöerna för
havsöring och stationär bäcköring. I beslutet har angetts vilka typer av arbetsföretag som kan skada
naturmiljön.
60
61
Naturvårdsverket 1995. Biotopskydd. Allmänna råd 95:4.
Skogsstyrelsen allmänna råd. SKSFS 2000:1.
35
Bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag – en vägledning
Övrigt bevarande
Skydd av sötvattensmiljöer med hjälp av andra styrmedel än miljöbalkens områdesskydd,
som naturvårdsavtal, fiskevårdsområde eller planering, görs ofta med motsvarande syften
som vid bildande av naturreservat eller biotopskydd. Resonemangen kring formulering av
bevarandemål, avgränsning av områden, initiering av åtgärder och bestämmelser för att
motverka påverkan kan därför användas oavsett skyddsform. För vägledning avseende
sektorsmyndigheternas och kommunernas styrmedel, hänvisas till rekommendationer från
dessa myndigheter.
Bevarandeåtgärder i områden med pågående verksamhet
Svårigheten att skydda värdefulla vattenmiljöer kan ofta bero på att pågående verksamheter och befintliga tillstånd begränsar möjligheten att bevara ett område på det sätt som är
bäst lämpat för att bevarandemålen skall uppnås.
Vid tillståndsgiven verksamhet innebär bestämmelserna om tillståndsbeslutets rättsverkan att hänsynsreglerna i 2 kap. Miljöbalken inte behöver beaktas i vidare mån än vad
som följer av tillståndet. Det är därför av stor vikt att alla begränsningar och villkor skrivs
in i ett tillstånd så att detta görs tydligt. Tillståndet ger en trygghet mot att det allmänna
ställer ytterligare krav med stöd av hänsynsreglerna, i vart fall inte beträffande sådana
frågor som har prövats i tillståndet.62
Det är också viktigt att tillsynsmyndigheten utövar den tillsyn som behövs för att
kontrollera att tillräcklig hänsyn tas, samt att krav och förbudsbestämmelser i tillståndet
uppfylls63. I samband med tillsyn är det lämpligt med information om bevarandevärdena
och rådgivning om förebyggande åtgärder för att minimera påverkan.
En tillståndsgiven verksamhet kan inte förhindras eller förbjudas med hjälp av ett
områdesskydd. Det är inte heller möjligt att via reservatsföreskrifter ålägga en verksamhetsutövare längre gående krav för verksamheten, i de frågor som tillstånd och villkor
omfattar, än vad som anges i tillståndet.64 Man kan dock avtala med verksamhetsutövaren
att utföra verksamheten på visst sätt genom naturvårdsavtal eller skötselavtal.
Om verksamheten innebär en avgörande påverkan är dock det mest långsiktiga att
tillståndet för verksamheten omprövas. Tillstånd för vattenverksamhet kan omprövas
först vart tionde år. I Miljöbalken65 anges de fall då omprövningen får ske tidigare än tio
år från det att tillståndsbeslutet eller domen vann laga kraft. Länsstyrelsen, Naturvårdsverket och Kammarkollegiet har möjlighet att initiera omprövning. Även tillståndshavaren kan begära ändring av villkor66. Ersättningsreglerna är idag utformade så att sökanden
får stå för rättegångskostnaderna, vilket försvårar för myndigheterna att använda
möjligheten till omprövning. Även vid omprövning eller ny förrättning av dikningsföretag gäller reglerna att det är sökanden som står för domstolens kostnader. Om markägarna
är överens kan dock dikningsföretaget minska kostnaderna genom att själv ta fram
underlag och erforderliga utredningar samt därefter begära hos domstolen att ändringen
62
Proposition 1997/98:45, del 2 s. 252 Till.
Handbok 2001:4, Operativ tillsyn.
64
Handbok 2003:3, Bildande och förvaltning av naturreservat.
65
24 kap. 5 § 1-11 Miljöbalken
66
jfr. 24 kap. 8 § Miljöbalken
63
36
Bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag – en vägledning
lagfästs. Motsvarande kan sägas gälla vid alla typer av vattenmål. Processen underlättas
av om man redan innan en domstolsförhandling kan komma överens om vilka åtgärder
som skall genomföras och vilka villkor som skall gälla.
Om ett tillstånd inte har utnyttjats, eller verksamheten inte har underhållits, kan
tillståndet upphöra att gälla. För gamla tillstånd om markavvattning där dikena inte har
rensats på lång tid, kan ett "nytt naturtillstånd" inträda (med rensning avses en åtgärd för
att bibehålla vattnets djup eller läge). I förarbetena till miljöbalken anför regeringen att
det är svårt generellt säga hur lång tid som får ha förflutit sedan senaste rensningen utan
att ett nytt tillstånd behöver inhämtas. Enligt Naturvårdsverkets allmänna råd anses ett
nytt naturtillstånd ha inträtt när flora och fauna eller naturmiljön i övrigt under tiden efter
den senaste dikningen förändrats och att detta naturtillstånd genom en upprepad dikning
eller rensning skulle försvinna67. Verksamhetsutövaren kan då behöva nytt tillstånd för att
kunna underhålla dikena.
Restaurering
Alla vattensystem är mer eller mindre påverkade av mänskliga ingrepp. För att uppnå de
nationella och regionala bevarandemålen för sjöar och vattendrag finns ett stort behov av
restaurering. Inom miljömålsarbetet (Levande sjöar och vattendrag, delmål 2) ges därför
berörda myndigheter ett tydligt uppdrag att driva arbetet med restaurering av vattendrag
framåt. Delmålet innebär att både natur- och kulturmiljöer i och i anslutning till
vattendrag skall restaureras vilket innebär att samordning och avvägningar mellan naturoch kulturmiljöintresset behöver göras på både nationell och regional nivå.
Restaurering kan genomföras parallellt med bevarande, men bör inte fördröja skydd av
de mest värdefulla objekten eller delarna av ett vattensystem. Restaurering och återskapande är ofta omständligt och tidskrävande eftersom det förutom planering, förankring
och samråd ofta krävs juridisk prövning, teknisk projektering och upphandling. Skydd av
källflöden och andra värdekärnor, som utgör delar av större områden avsedda att skyddas,
bör därför genomföras separat och omgående oavsett behoven av restaurering i andra
delar av systemet. Detta kan motiveras av att kvarvarande intakta biotoper i ett i övrigt
fragmenterat och påverkat vattensystem i ett senare skede kan påskynda eller vara en
förutsättning för återkolonisation i restaurerade delar.
Kunskapssammanställning om värdefulla vattenmiljöer bör omfatta även de vattendrag
som efter åtgärder har förutsättningar att bli skyddsvärda. Dessutom bör långsiktiga
planer för bevarande även beakta behovet av restaurering av potentiellt värdefulla
vattensystem.
Naturvårdsverket avser att tillsammans med berörda sektorsmyndigheter och med
underlag från regionala myndigheter sammanställa det nationella behovet av restaurering
och ta fram en vägledning för genomförande. I vägledningen bör bland annat befintliga
restaureringsmetoder presenteras, samt ansvar och potentiella genomförare identifieras.
Inom miljömålsarbetet behöver också möjligheterna att fördela kostnaderna för
67
Tillsyn över vattenverksamheter, Naturvårdsverket Rapport 5126, s. 24.
37
Bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag – en vägledning
restaurering utredas eftersom ett långsiktigt arbete för restaurering kräver mer resurser än
vad dagens stadsbidrag kan erbjuda.
Uppföljning av bevarandeinsatser
Inom uppföljningen av miljömålsarbetet följs bevarandeinsatser för värdefulla vattenmiljöer upp. I detta ingår omfattningen av långsiktigt skyddade områden (naturreservat,
kulturreservat och biotopskydd) samt skogsvårdsstyrelsens och om möjligt kommunernas
arbete med naturvårdsavtal. Även åtgärder inom Fiskeriverkets och Riksantikvarieämbetets verksamhetsområden följs upp. I Natura 2000-områden skall gynnsam bevarandestatus för arter och naturtyper följas upp. Erfarenheterna från detta arbete kan användas för
att följa upp bevarandemålen även i andra skyddade områden.
Senast år 2005 skall, enligt miljökvalitetsmålet, särskilt värdefulla naturmiljöer som
behöver ett långsiktigt skydd ha identifierats. Hur vägledningen fungerar i detta arbete
samt för möjligheten att uppnå skydd av områden bör bedömas i åtgärdsprogram för
skydd (som också skall tas fram inom miljömålsarbetet) samt utvärderas i nästa
fördjupade utvärdering av miljömålen (2008).
Aktörer i bevarandet av värdefulla sötvattensmiljöer
Många myndigheter, organisationer och lokala aktörer berörs av arbetet för att bevara
värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag. Sammanställningen av
aktörerna och deras roller är inte fullständig och uttrycker endast det ansvar som
Naturvårdsverket har bedömt vara särskilt relevant inom detta arbetsområde.
Samverkan och lokal förankring
Bevarande bör genomföras i samarbetet mellan myndigheter, markägare, verksamhetsutövare och andra organisationer. För den långsiktiga planeringen är det framför allt viktigt
att olika myndigheter samverkar och ser möjligheterna i olika styrmedel. Länsstyrelser,
skogsvårdsstyrelser och kommuner har det mest påtagliga ansvaret. Dessutom är det
viktigt att respektive myndighet som planerar bevarandeåtgärder på ett tidigt stadium
kontaktar lokala föreningar, organisationer och markägare som kan bidra med ytterligare
fakta om områdens bevarandevärden och vilka intressekonflikter mellan bevarande och
nyttjande som kan tänkas uppstå, samt vilka roller olika aktörer kan få i bevarandet. Tidig
information och öppen dialog öppnar möjligheterna för delaktighet och lokal förankring.
Naturvårdsverket har det centrala ansvaret för områdesskyddet (Riksantikvarieämbetet
dock i fråga om kulturreservat och Skogsstyrelsen i fråga om biotopskyddsområden i
skogsmark). Ansvaret består bland annat av att ta fram allmänna råd och vägleda
myndigheter, kommuner och enskilda om en lämplig tillämpning av bestämmelser och
38
Bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag – en vägledning
tillsyn samt att följa upp och utvärdera tillämpningen. Naturvårdsverket ska också leda
och samordna det operativa arbetet med skydd, förvaltning och tillsyn av områden samt
ansvara för hur resurser som helt eller delvis finansieras med statliga medel används.
Naturvårdsverket har det centrala ansvaret för att Sverige genomför och lever upp till
åtagandena i Art- och Habitatdirektiven. Naturvårdsverket ansvarar också för förteckningen över de områden som omfattas av Natura 2000.
Naturvårdsverket skall vara pådrivande och i samarbete med andra myndigheter
utveckla styrmedel och information för ökad hänsyn och bevarande av värdefulla
naturmiljöer.
Naturvårdsverket har möjlighet att överklaga strandskyddsdispenser och andra ärenden
samt att yttra sig över principiellt viktiga ärenden rörande vattenmiljöer.
Naturvårdsverket kan tillsammans med Kammarkollegiet och länsstyrelserna initiera
omprövning av vattendomar.
Naturvårdsverket har ansvar för att samordna och ta fram metodik för inventering,
naturvärdesbedömning och karaktärisering bl.a. enligt ramdirektivet för vatten.
Naturvårdsverket har tillsammans med Riksantikvarieämbetet och Fiskeriverket
centralt ansvar för genomförande och uppföljning av miljökvalitetsmålet Levande sjöar
och vattendrag vilket bland annat innebär framtagande av nationella åtgärdsplaner och
vägledningar för genomförande.
Skogsstyrelsen skall leda och samordna skogsvårdsstyrelsernas verksamhet. Skogsstyrelsen är ansvarig central myndighet för biotopskydd i skogsmark och ansvarar för hur de
statliga resurserna för biotopskydd och naturvårdsavtal i skogsmark används.
Skogsstyrelsen har det centrala ansvaret för att de skogspolitiska målen om hänsyn och
miljöansvar i skogsbruket uppfylls. Skogsstyrelsen har ansvar för tillsynsvägledning
enligt Miljöbalken 12 kap. 6 § som rör skogsbruket samt för riktlinjer till skogsvårdsstyrelserna arbete med Natura 2000 samt för övrig utveckling av styrmedel som rör
skogsbruket.
Jordbruksverket har det centrala ansvaret för jordbruket och "arbetar för ett rikt och
varierat odlingslandskap med biologisk mångfald samt verkar för att jordbrukets
belastning på miljön blir så liten som möjligt".
Jordbruksverket kan meddela föreskrifter vid skötsel av jordbruksmark och vid annan
markanvändning i jordbruket så att hänsyn tas till naturvårdens och kulturmiljövårdens
intressen.68
Jordbruksverket ansvarar för tillämpning av EU:s regleringar och stödsystem, och
bestämmer hur miljöstödet skall användas i Sverige. Jordbruksverket betalar ut stödet.
Fiskeriverket är den centrala myndigheten för fiskevård och fiske och ansvarar för
bevarande av hotade fiskarter och stammar, regelverk för bildande av fiskevårdsområden
och fisketillsyn. Fiskeriverket beslutar om föreskrifter för odling, utsättning och flyttning
av fiskarter och stammar samt ansvarar för vägledning och uppföljning av verksamheten.
68
Miljöbalken 12 kap. 8-10 §§.
39
Bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag – en vägledning
Fiskeriverket ansvarar för fördelning av det statliga anslaget för fiskevård och genomför biotopförbättrande åtgärder och restaurering av vattendrag i fiskevårdande syfte.
Fiskeriverket har tillsammans med Naturvårdsverket och Riksantikvarieämbetet
centralt ansvar för genomförande och uppföljning av miljökvalitetsmålet Levande sjöar
och vattendrag vilket bland annat innebär framtagande av nationella åtgärdsplaner och
vägledningar för genomförande.
Riksantikvarieämbetet är central myndighet för bevarandet av kulturmiljön, vilket bl.a.
innebär centralt ansvar för områdesskydd i form av kulturreservat. RAÄ ansvarar för
utveckling av juridiska och ekonomiska stöd för bevarande och restaurering av kulturmiljöer.
Riksantikvarieämbetet har tillsammans med Naturvårdsverket och Fiskeriverket
centralt ansvar för genomförande och uppföljning av miljökvalitetsmålet Levande sjöar
och vattendrag vilket bland annat innebär framtagande av nationella åtgärdsplaner och
vägledningar för genomförande.
Länsstyrelserna ansvarar för områdesskyddet i länen, vilket innebär beslut om bildande,
markköp, ersättningar, skötselplaner, dispenser och tillsyn. Länsstyrelserna ansvarar
också för områdenas förvaltning och hur denna organiseras och finansieras, samt för
uppföljning och utvärdering. Länsstyrelsen har en samordnande och vägledande roll
gentemot kommunerna på det regionala planet och ansvarar regionalt för utbildning och
information samt för kontakten med sakägare.
Länsstyrelserna har också en samordnade roll gentemot skogsvårdsstyrelserna och
Fiskeriverket så att skydd enligt miljöbalken kombineras med sektoriellt hänsyn och
föreskrifter enligt sektorslagarna.
Länsstyrelserna föreslår och avgränsar Natura 2000-områden och tar fram bevarandeplaner. Länsstyrelsen är operativ tillsyns- och prövningsmyndighet för verksamheter som
kan påverka miljön i ett Natura 2000 –område69.
Länsstyrelsen ansvarar för att strandskyddet efterlevs. Länsstyrelserna ansvarar för
tillsyn över strandskyddsområden i den mån det inte är delegerat till kommunen.
För att sätta ut fisk eller flytta fisk från ett vattenområde till ett annat eller för att
anlägga eller driva en fiskodling krävs tillstånd av länsstyrelsen.
Länsstyrelsen prövar miljöfarlig verksamhet (B-verksamhet), vattenverksamhet (endast
markavvattning), tillstånd till täkter och anmälan för samråd. Länsstyrelsen har som
huvudregel också tillsyn över dessa verksamheter.
Länsstyrelsen fattar beslut om stöd i miljö- och landsbygdsprogrammet. Stöd finns för
t.ex. skyddszoner, anläggning och skötsel av våtmarker och småvatten samt för betesmarker och slåtterängar. Länsstyrelsen ansvarar också för rådgivning och utbildning inom
programmet.
Skogsvårdsstyrelsen är operativ myndighet för tillsyn enligt skogsvårdslagen och
ansvarar också för rådgivning och information om miljöhänsyn vid skogsbruk.
Skogsvårdsstyrelsen initierar och beslutar om biotopskyddsområden på skogsmark.
69
7 kap.28a§ Miljöbalken
40
Bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag – en vägledning
Skogsvårdsstyrelsen har föreskriftsrätt enligt skogsvårdslagen och kan föreskriva om
krav på obligatorisk samrådsskyldighet för ett antal åtgärder som påverkar värdefulla
vattenmiljöer såsom avverkning vid vattendrag, dikning i samband med avverkning70.
Vidare kan myndigheten med stöd av 30 § SVL71 meddela föreskrifter om den hänsyn
som skall tas till naturvårdens intressen vid skötsel av skog.
Skogsvårdsstyrelsernas är operativ tillsynsmyndighet för skogsbruksåtgärder som kan
påverka miljön i Natura 2000-områden.
Skogsvårdsstyrelsen arbetar också med uppdragsverksamhet, t.ex. gröna skogsbruksplaner.
Skogsvårdsstyrelsen ansvarar för att i samverkan med länsstyrelser och kommuner
förebygga skogsbruksåtgärder som riskerar att påverka värdefulla vattenmiljöer.
Kommunerna ansvarar för att översiktsplanering och detaljplanering används för
långsiktig planering av vattenresurserna. Ekologiskt och hydrologiskt känsliga områden
kan utpekas för att förebygga framtida exploatering och konflikter med naturvården. Vid
reservatsbildning som länsstyrelsen svarar för ska samråd ske med kommunen som har
till ansvar att granska planförhållanden och de lokala planeringsintressena.
Kommunen ansvarar för kommunala naturreservat, bildande, markköp, ersättningar,
skötselplaner, dispenser och tillsyn. Kommunen har också tillsyn av statligt beslutade
områdesskydd i de fall förvaltningen överlåtits till kommunen samt ansvar för områdenas
förvaltning och hur denna organiseras och finansieras. Kommunerna ansvarar också för
uppföljning och utvärdering av de kommunala områdesskydden. Naturvårdsverket har i
ett regeringsuppdrag (2002) föreslagit att kommunernas befogenhet att bilda områdesskydd skall utvidgas till att även omfatta biotopskydd.
Kommunerna, på delegation, ansvarar för att strandskyddet.
Kommunerna har möjlighet att på kommunalägd mark agera förebild genom hänsyn
och åtgärder för bevarande av sötvattensmiljöer.
Fiskevårdsområdesföreningar. Fiskerättsägarna har med stöd av lagen om fiskevårdsområden72 rätt att bestämma de restriktioner som behövs för fiskevården, alltså regleringen
av fiskets utövning. Detta innebär att man kan besluta om fredningstider, minimimått,
decimeringsfiske och fångstkvoter. Länsstyrelsen är prövnings- och tillsynsmyndighet för
frågor enligt fiskelagen, till exempel utplantering av arter. Fiskevårdsområdesföreningarna är viktiga aktörer i arbetet för att få fiskevårdsplaner att fungera som både utvecklingsoch bevarandeinstrument. Fiskevårdsområden kan avgränsas efter beståndens naturliga
gränser och bestämmelserna därmed också användas för bevarande av hotade och
värdefulla arter. Fiskevårdsområdenas engagemang bör tas tillvara och breddas till att
omfatta annat än ekonomiskt intressanta fiskarter och stammar.
70
7 § förordningen om täkter och anmälan för samråd (krav på anmälan gäller enligt 14 § skogsvårdslagen)
Skogsstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om ändring i Skogsstyrelsens föreskrifter och allmänna råd
(SKSFS 1993:2) till skogsvårdslagen (1979:429).
72
Lagen om fiskevårdsområden, SFS 1981:533.
71
41
Bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag – en vägledning
Vattenvårdsförbundens roll som övervakare av vattenkvalitet kan breddas till ett
engagemang i aktiva åtgärder. Flera vattenvårdsförbund i Skåne har visat exempel på
detta.
Intresseorganisationer som LRF eller Fiskevattenägarna kan engageras i informationsoch förankringsarbetet och vara delaktiga i utveckling av skötsel- och restaureringsmetoder.
Frivilligorganisationer som naturvårdsorganisationer, biologiska- eller hembygdsföreningar besitter ofta värdefulla kunskaper om förekomst av arter och lokaler eller t.ex.
brukningshistoria. Dessa organisationer kan ha en roll som påtryckare och övervakare,
men också engageras i skötsel och restaurering. Naturvårdsföreningar har också möjlighet
att överklaga beslut, till exempel dispenser från strandskyddet.
Markägare och vattenrättsägare ansvarar vid mark- och vattenanvändning för att hänsyn
tas till värdefulla vattenmiljöer, bland annat genom att skaffa sig den kunskap som
behövs för att hindra att skada uppkommer på biologiska värden. Markägare och
vattenrättsägare har en avgörande roll i arbetet för att uppnå bevarandemålen för Levande
sjöar och vattendrag.
42
Bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag – en vägledning
Litteratur
Bergengren J. 2003. Ramdirektivet för vatten och system Aqua, Länsstyrelsen i
Jönköpings län. Meddelande 2003:16.
Bergquist B. 1999. Påverkan och skyddszoner vid vattendrag i skogs- och jordbrukslandskapet. En litteraturöversikt. Fiskeriverket Rapport 1999:3
Boverket 1999. Gröna områden i planeringen. Handbok.
Fiskenämnden och Länsstyrelsen i Jämtlands län.1982. Fiskeplan för Krokoms kommun.
Miljödepartementet 2001. Svenska miljömål – delmål och åtgärdsstrategier. Regeringens
proposition 2000/01:130.
Miljödepartementet 2002. En samlad naturvårdspolitik. Regeringens skrivelse
2001/02:173.
Gärdenfors, U. (ed). 2000. Rödlistade arter i Sverige. ArtDatabanken.
Liliegren Y., Lagerkvist G. 1996. Nyckelbiotoper i rinnande vatten – ett system för
identifiering av särskilt värdefulla biotoper i och i anslutning till rinnande vatten.
Länsstyrelsen Jönköpings län. Meddelande 96:34.
Nitare, J. och Norén, M. 1992. Nyckelbiotoper kartläggs i nytt projekt vid Skogsstyrelsen.
Svensk Bot. Tidskr. 86: 219-226.
Naturvårdsverket 1995. Biotopskydd. Allmänna råd 95:4.
Naturvårdsverket 1997. Svenska naturtyper i det europeiska nätverket Natura 2000.
Naturvårdsverket 2001. System Aqua. Rapport 5157.
Naturvårdsverkets 2001. Allmänna råd (AR) om samråd, 2001:15
Naturvårdsverket 2001. Operativ tillsyn. Handbok 2001:4
Naturvårdsverket 2003. Bildande och förvaltning av Naturreservat, Handbok. 2003:3.
Naturvårdsverket 2002. Natura 2002. Handbok. Remissversion.
Naturvårdsverket 2003. Planering av naturreservat – avgränsning och funktionsindelning.
Naturvårdsverket 2003. Biotopskydd för vattenanknutna biotoper. Redovisning av ett
regeringsuppdrag. Rapport 5262.
Naturvårdsverket 2003. Fördjupad utvärdering av miljömålet Levande sjöar och
vattendrag. Underlagsrapport.
Saunders et al. 2002. Freshwater Protected Areas: Strategies for Conservation. Conservation Biology. Vol 16. No 1.
Skogsstyrelsen 1995. Instruktion för datainsamling vid inventering av nyckelbiotoper.
Skogsstyrelsen 2000. Skogsstyrelsens allmänna råd till 7 kap. 11 § miljöbalken
(1998:808) och 6 § förordningen (1998:1252) om områdesskydd enligt miljöbalken
m.m. SKSFS 2000:1.
43
Bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag – en vägledning
Bilaga 1
Nyckelbiotoper i och i anslutning till sjöar och
vattendrag
Nyckelbiotoper för sötvattenmiljöer har identifierats genom analys av livsmiljökrav hos
vattenanknutna arter på den svenska rödlistan över hotade arter73 som bedömts hotade av
brist på, eller förändringar i, livsmiljön (ca 200 st). De 14 utpekade nyckelbiotoperna har
strukturer eller funktioner som är viktiga för flera rödlistade arter och som därmed utgör
kriterier för identifiering av nyckelbiotoperna.
Utöver dessa 14 nyckelbiotoper kan speciellt nämnas som en värdefull biotop vattendragssträckor med hög grad av naturlighet, god vattenkvalitet och ofta snabbt rinnande,
syrgasrikt vatten. Dessa sträckor hyser många hotade arter av bottenfauna och utgör
viktiga lekområden för laxartad fisk. Sådana vattendragssträckor är svåra att tydligt
definiera geografiskt och utpekas därför inte som nyckelbiotop, men representeras bland
områden som skyddas som ”Nationellt eller regionalt värdefulla vattenmiljöer” och i
Natura 2000. Dessutom finns bland de utpekade nyckelbiotoperna sådana som utgör
avgränsade strukturer inom naturliga vattendrag. Dessa nyckelbiotoper kan uppfattas som
”signal/indikator” på höga naturvärden i vattensystemet.
Förslaget till nyckelbiotoper har granskats av artdatabanken och kompletterats efter
remiss och två regionala arbetsseminarier (2002). Listan skall dock inte uppfattas som
slutgiltig, utan kan utvecklas eller revideras allteftersom kunskaperna ökar om vilka typer
av vattenmiljöer som är mest värdefulla för bevarande av den biologiska mångfalden.
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
73
Översilade klippor
Källor och grundvattenmatade utströmningsområden
Strandbrinkar med blottade branter
Öppna stränder (orsakade av ishyvling, vattenståndsfluktuationer eller bete)
Sandstränder (minerogena stränder)
Hävdade strandängar, sjö- och åstränder
Översvämningsskog (alluvial skog)
Bäckraviner
Forsar och vattenfall
Kvillområden
Blockrika vattendragssträckor
Mynningar och deltan
Småvatten och temporära vatten
Fisktomma sjöar
http://www.umea.slu.se/MiljoData/webrod/SOKNING.cfm
44
Bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag – en vägledning
Beskrivning av nyckelbiotoper och bevarandevärden
I beskrivningen av nyckelbiotoperna redovisas bevarandevärden, exempel på rödlistade
arter samt vilka typer av påverkan som utgör de allvarligaste hoten mot livsmiljöerna. Det
finns behov av att utveckla definitioner för de olika nyckelbiotoperna där bl.a. biotopens
storlek, strukturernas omfattning eller täthet samt olika typer av kvalitetskriterier
preciseras för olika regioner. På det sätt som nyckelbiotoperna är beskrivna i detta
dokument krävs en bedömning i varje enskilt fall huruvida biotopen utgör en nyckelbiotop. För vissa av biotoperna som sedan tidigare finns beskrivna74 har länsstyrelsen i
Jönköpings län preciserat definitioner och kvaliteter som kan användas i södra Sverige.
Översilade klippor
Klippor av neutrala till basiska bergarter (t.ex. skiffer, grönsten) som översilas av
grundvatten eller hålls fuktiga i stänkzonen vid bäckar och sjöar. Kan bestå av lodräta
klippor eller öppna, exponerade, ofta sydvända, sluttande hällar. Denna livsmiljö hålls
oftast kontinuerligt fuktig, men kan tidvis torka ut.
Bevarandevärden: En specifik flora av mossor, lavar och alger är beroende av denna
livsmiljö som kännetecknas av värme i kombination med hög fuktighet.
Exempel på rödlistade arter som kan förekomma: skorplaven Peltula euploca,
rikkärrsskapania Scapania degenii, sydlig skärbladsmossa Paraleucobryum sauteri.
Påverkan/hot: Förändringar i vattentillgången, t.ex. genom dränering av omgivande
mark, eller ökad beskuggning genom t.ex. skogsplantering i närområdet. Nedfall av barr,
löv och kvistar kan orsaka förnabildning med igenväxning som följd. Vegetationen på
översilade klippor är känslig mot nedfall av gödande eller försurande luftföroreningar.
Kalkning i eller i direkt anslutning till biotopen förändrar vegetationen och är framför allt
negativt för mossor och lavar.
Källor och grundvattenmatade utströmningsområden
Blöta eller sumpiga områden med utflöde av grundvatten, ibland med blottad mineraljord
och utfällningar av t.ex. järnockra. Kan förekomma i anslutning till stränder längs sjöar
och vattendrag, både över och under vattenlinjen. Biotopen omfattar källor med kalkrikt
och/eller mineralrikt vatten samt mineralrika gungflyn. På vintern finns ofta öppet vatten i
anslutning till källor. Biotopen förekommer på skuggiga lokaler, t.ex. klibbalkärr, men
även i öppna marker t.ex. källdråg på betade strandängar.
74
Liliegren Y., Lagerkvist G. 1996. Nyckelbiotoper i rinnande vatten – ett system för identifiering av särskilt
värdefulla biotoper i och i anslutning till rinnande vatten. Länsstyrelsen Jönköpings län. Meddelande
96:34.
45
Bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag – en vägledning
Bevarandevärden: Denna biotop hyser ofta arter av mossor, lavar och alger som kräver
ett högt innehåll av baskatjoner i markvattnet. Under vattenlinjen kan biotopen utgöra en
refug för bottenfauna och småfisk då t.ex. pH- värdet periodvis kan vara betydligt högre
än i den fria vattenmassan. Många av de arter som förekommer är försurnings eller
föroreningskänsliga.
Exempel på rödlistade arter som kan förekomma: dunmossa Trichocolea tomentella,
käppkrokmossa Hamatocaulis vernicosus, nattsländan Odontocerum albicorne.
Påverkan/hot: All verksamhet som innebär en fysisk påverkan av strandstrukturen och
dess hydrologi innebär ett hot mot dessa miljöer. Kalkning i eller i direkt anslutning till
biotopen förändrar vegetationen och är framför allt negativt för mossor och lavar.
Strandbrinkar med blottade branter
Strandbrinkar som bildas i branta strandavsnitt, där de finkorniga jordarterna blottats till
följd av ras, bland annat i ytterkurvorna av meandrande vattendrag. De förekommer
främst i de nedre delarna av ett vattendrag där strömhastigheten är låg men också där
vattendrag skurit sig ner genom lösa jordarter och bildat t.ex. bäckraviner och rasbranter.
Kallas ofta nipa i norra Sverige.
Bevarandevärden: Biotopen är dynamisk och utsätts regelbundet för naturliga störningar. Strandbrinkarna utgör häckningsplatser för sällsynta fågelarter såsom kungsfiskare. De
lösa jordarterna är också livsmiljöer för skalbaggar och andra insekter som tidvis lever
nergrävda i sanden.
Exempel på rödlistade arter som kan förekomma: kungsfiskare Alcedo atthis
Påverkan/hot: Kanalisering, invallning och vattenståndsreglering. Naturlig vattendynamik är en förutsättning för att strandbrinkarna skall bestå som dynamisk biotop.
Öppna stränder orsakade av ishyvling, vattenståndsvariation eller bete
Flacka områden med naken jord eller glest bevuxen mark inom översvämningsområdet
till sjöar och vattendrag. Naturliga vattenståndsfluktuationer skapar långgrunda
finsedimentstränder och blottade leriga bottnar, en förutsättning för flera småväxta
vattenväxter, s.k. ävjebroddsvegetation. Ishyvling och kontinuerlig slampåförsel är andra
fenomen som hindrar igenväxning. På betespräglade stränder kan biotopen utgöras av en
relativt smal strandzon påverkad av erosion och tramp.
Bevarandevärden: Biotopen är en förutsättning för flera konkurrenssvaga växter som
missgynnas av igenväxning. Flera rödlistade markskalbaggar är knutna till denna miljö.
Det grunda vattnet utgör en gynnsam uppväxtmiljö för många bottenfaunaarter, med sitt
höga näringsutbud, varmare vatten och skydd mot fiskpredatorer.
46
Bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag – en vägledning
Exempel på rödlistade arter som kan förekomma: murgrönsmöja Ranunculus
hederaceus, strandbräsma Cardamine parviflora, bågsäv Scirpus radicans, klotgräs
Pilularia globulifera, krypfloka Apium inundatum, sjötåtel Deschampsia setacea,
ävjepilört Persicaria foliosa.
Påverkan/hot: Regleringar av sjöar och vattendrag, upphörande strandbete samt
eutrofiering och igenväxning.
Sandstränder (minerogena stränder)
Öppna, vegetationslösa minerogena stränder vid sjöar och vattendrag inom området som
påverkas av vattenståndsfluktuationer. Biotopen utgörs av en relativt kortvarig successionsfas som för sin nybildning är helt beroende av naturliga vattenståndsfluktuationer.
Vid älvar med hög erosions och sedimentationsaktivitet sker en ständig omlagring av
material. Kan utgöras av minerogena bankar (älvvallar) längs vattendrag eller revlar i
bakvattenpartier. Livsmiljön förekommer också i stora sjöars bränningszon eller i
anslutning till grustag och grusgropar.
Bevarandevärden: Minerogena stränder är en viktig livsmiljö för många hotade
insektsarter som delvis lever nedgrävda. Kornstorleken kan då vara avgörande för
arternas miljöval. Hotade mossor knutna till denna livsmiljö är ljuskrävande och
konkurrenssvaga och gynnas av avsaknaden av vegetation.
Exempel på rödlistade arter som kan förekomma: Skalbaggarna Bembidion argenteolum, Hydrosmecta delicatula, större snabbagge Anthicus sellatus, tvåfläckig snabbagge
Anthicus bimaculatus. Kurragömmamossa Haplomitrium hookeri, strandflikmossa
Lophozia capitata.
Påverkan/hot: Regleringar som minskar vattenståndsfluktuationerna kan orsaka t.ex.
igenväxning eller översvämning. Exploatering och rörligt friluftsliv kan förstöra
strandrevlar och sandstränder genom t.ex. slitage. Återställande av grustag innebär ofta
att denna typ av sandmiljöer försvinner.
Strandskog/Översvämningsskog
Strandskogen inom det område som regelbundet översvämmas utgör en viktig biotop för
många vattenanknutna arter. Stambaser, rötter och död ved av lövträd (al, Salix, asp och
björk) eller barrträd samt stenar av basisk mineral utgör strukturer och substrat för
mossor, lavar och alger samt ett flertal insekter. Denna livsmiljö är beroende av
regelbunden översvämning och ett visst mått av beskuggning.
Bevarandevärden: Variationsrikedomen av substrat och tillgången på näring i kombination med regelbunden översvämning och hög luftfuktighet utgör grunden för artrikedomen i dessa miljöer. Miljön utgör också skydd och vid tiden för kläckning kryper många
insektslarver upp mot stranden och till bringar slutfasen som larv i det varmare vattnet
47
Bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag – en vägledning
mellan stenar och rötter. Speciellt vid rinnande vatten har strandskogen har också stor
betydelse för organismerna i vattendraget. Träden ger skugga och nedfallet av löv och
insekter utgör födobas för många av de mindre vattendragens djur.
Exempel på rödlistade arter som kan förekomma: strandskinnlav Leptogium rivulare,
strandblocklav Porpidia hydrophila, hårklomossa Dichelyma capillaceum, svämmossa
Myrinia pulvinata, Brynia novae-angliae, mikroskapania Scapania massalongi.
Påverkan/hot: Skogsbruk (avverkning, gallring eller borttagning av död ved) och
dikning i strandmiljöerna samt reglering av vattenföringen utgör de största hoten mot
denna biotop. Kalkning i eller i direkt anslutning till biotopen förändrar vegetationen och
är framför allt negativt för mossor och lavar.
Bäckraviner
Vattendrag i mer eller mindre djupt nedskuren dalgång. Bäckravinen är ofta beskuggad av
ett slutet kronskikt och rikligt med både stående döda träd och lågor. Luftfuktigheten är
hög och relativt jämn. Bäckraviner i lövskog hyser särskilt många hotade arter knutna till
vattenmiljöer.
Bevarandevärden: Bottenfaunan i denna typ av bäckar är karaktäristisk och består till
stor del av s.k. fragmenterare, djur som lever på nedfallande löv och material från
omgivande skog. Den fuktiga miljön i bäckens närhet är artrik, med förekomst av
sällsynta mossor, lavar, rödalger, svampar och ormbunkar. Flera rödlistade fjärilar
förekommer främst i denna miljö liksom några vedlevande skalbaggar. Otillgängligheten
gör att bäckraviner ofta kan fungera som spridningskorridor och reträttplats för många
hotade arter.
Exempel på rödlistade arter som kan förekomma: Nätvingen Osmylus fulvicephalus
och tvåvingarna Beris morrisii, Thaumalea testacea och T. truncata lever i strandzonen
och på mossbevuxna substrat i lövskogsraviner. Skirmossa Hookeria lucens. Bukpolsnäcka Macrogastra ventricosa.
Påverkan/hot: Bäckravinen som livsmiljö för hotade arter är framför allt känslig för
avverkning eller utgallring som innebär ökad solinstrålning med temperaturhöjning och
uttorkning som följd. Avverkning i anslutning till vattendrag minskar också födobasen för
bottenlevande djur som är beroende av nedfallande material. Skogsbruksåtgärder
uppströms kan innebära en ökad belastning av slam och humus. Kalkning i eller i direkt
anslutning till biotopen förändrar vegetationen och är framför allt negativt för mossor och
lavar.
Forsar och vattenfall
Forsar och vattenfall opåverkade av flottledsrensning, kanalisering eller vattenreglering.
Hastigt strömmande vatten (med avsaknad av blanka vattenytor) inom sträckor med
48
Bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag – en vägledning
relativt stor nivåskillnad. Närmiljön hålls ständigt fuktig under påverkan av stänk och
forsdimma. Vinteröppet vatten förekommer ofta. Otillgängligheten gör ofta att en
trädbevuxen skyddszon lämnats, en god förutsättning för förekomst av död ved i eller i
anslutning till vattendraget.
Bevarandevärden: Kvarvarande forsar och vattenfall i för övrigt reglerade vatten utgör
viktiga restbiotoper. Den höga luftfuktigheten möjliggör en rik tillgång på fuktighetskrävande arter som mossor och ormbunkar. Bottenfaunan karaktäriseras av syrgaskrävande
arter. I förorenade vattendrag kan forsar utgöra refuger för arter som annars inte överlever
den förorenade miljön. Det vinteröppna vattnet ger möjlighet till födosök för vissa
fågelarter samt t.ex. utter. Forsarnas närmiljö kan utgöra fröbank för nedströms regelbundet översvämmade områden.
Exempel på rödlistade arter som kan förekomma: Dagsländan Rhitrogena germanica,
flodpärlmussla Margaritifera margaritifera, venhavre Trisetum subalpestre, lax Salmo
salar, utter Lutra lutra.
Påverkan/hot: Reglering för energiuttag är det mest påtagliga hotet mot forsar och
vattenfall. I övrigt är många av dessa miljöer påverkade av kanaliseringar för t.ex.
flottning och i behov av återställande. Skogsbruk på anslutande marker förändrar
lokalklimatet, minskar luftfuktigheten, minskar tillgången på död ved och kan påverka
vattenkvaliteten.
Kvillområden
Kvillområden bildas huvudsakligen i relativt flacka områden av stenig och blockig
terräng där vattendraget inte kan rinna genom en tydligt avsatt huvudfåra. Vattendraget
delas där upp i ett mer eller mindre diffust nätverk av småbäckar. På torrare partier
mellan bäckfårorna växer ofta en frodig lövdominerad växtlighet.
Bevarandevärden: Kvillområden är variationsrika, ofta mosaikartade biotoper med
rikligt inslag av löv och ormbunksvegetation mellan bäckfårorna. Luftfuktigheten är hög
och stambaser och stenar utgör substrat för mossor och lavar. De steniga bottnarna ger
goda möjligheter till skydd för småfisk och bottenfauna. Kvillområden håller ofta
vinteröppet vatten
Exempel på rödlistade arter som kan förekomma: flodkräfta Astracus astracus,
flodpärlmussla Margaritifera margaritifera, lax Salmo salar, utter Lutra lutra.
Påverkan/hot:. Skogsbruk på anslutande marker förändrar lokalklimatet, minskar
luftfuktigheten, minskar tillgången på död ved och kan påverka vattenkvaliteten.
Reglering av vattenföringen.
49
Bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag – en vägledning
Blockrika vattendragssträckor
Vanligen breda vattendragssträckor på vilka det synliga bottensubstratet domineras av
block. Vid lågvatten rinner vattendraget i huvudsak under och mellan det grova
substratet.
Bevarandevärden: En stor del av de blockrika vattendragen i skogslandskapet har under
flottningsepoken rensats kraftigt. De blockrika sträckor som finns kvar utgör därmed
restbiotoper. Den grova strukturen i biotopen ger goda möjligheter till skydd för mindre
fiskar och bottenlevande djur. Stenar och block utgör också substrat för bland annat
mossor och lavar med höga fuktighetskrav. Blockrika sträckor håller regelbundet
vinteröppet vatten.
Exempel på rödlistade arter som kan förekomma: flodkräfta Astracus astracus,
flodpärlmussla Margaritifera margaritifera, lax Salmo salar, utter Lutra lutra.
Påverkan/hot: skogsavverkning i direkt anslutning till vattendraget, reglering av
vattenföringen.
Mynningar och deltan
Där ett vattendrag mynnar i en sjö bidrar den minskade strömhastigheten till en ansamling
av finare sediment som kan formas till ett delta. Deltabildningen är en pågående process
som kontinuerligt skapar nya grundområden, slambildningar och partier av bar jord. I de
fall då deltabildningen byggts upp av organiskt material kan förekomsten av vattenväxter
vara riklig. Vid mynningar finns ofta vinteröppet vatten, vilket underlättar födosök för
exempelvis utter och sjöfåglar.
Bevarandevärden: Sedimentationen gör att deltaområdet blir rikt på näring och en bas
för rik biologisk mångfald. De grunda vattenområdena är viktiga födosöksområden för
fåglar, fiskar och däggdjur. Partier med blottade leriga bottnar är gynnsamma för flera
småväxta, konkurrenssvaga vattenväxter, sk ävjebroddsvegetation. Flera sällsynta och
rödlistade markskalbaggar lever i denna miljö.
Exempel på rödlistade arter som kan förekomma: ävjepilört Persicaria foliosa, utter
Lutra lutra.
Påverkan/hot: Muddring och kanalisering samt markanvändning (skogsbruk, jordbruk) i
direkt anslutning till utloppsområdet.
Småvatten och temporära vatten i det öppna landskapet
Vegetationsrika mer eller mindre stillastående vatten, bl. a. märgelgravar, naturliga
småvatten, branddammar och alvar-vätar i det öppna landskapet. Grunda vattensamlingar
som torkar ut på sommaren, temporära småvatten, kan finnas på välhävdade, trampade
50
Bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag – en vägledning
eller av annat markslitage påverkade marker, i grustag eller på alvaret. Omgivande
landskap består ofta av jordbruksmark och den traditionella markanvändningen i
anslutning till småvattnet är bete/slåtter med inslag av våtmarker och lövträd.
Bevarandevärden: Småvatten hyser ofta en art och individrik flora och fauna av bl.a.
undervattensväxter, dykarskalbaggar och andra främst växtlevande skalbaggar och
insekter. Våra hotade grod- och kräldjur är beroende av småvatten vilka också är
livsmiljö för vissa sällsynta fiskarter, t.ex. groplöja. En del småvatten är fiskfria varför en
speciellt zooplankton- och bottenfauna kan utvecklas, vilket kan vara påtagligt i
temporära vatten. Avsaknaden av konkurrens från fiskar gör också dessa miljöer mycket
gynnsamma för vissa fågelarter.
Exempel på rödlistade arter som kan förekomma: Blodigel Hirudo medicinalis,
sköldbladfotingar Lepidurus apus, Triops cancriformis, Limnadia lenticularis, dagsländan Cloeon schoenemundi, nattsländan Tricholeiochiton fagesii, snäckor t.ex Omphiscola
glabra och Aplexa hypnorum. Sydlig smaragdflickslända Lestes virens. Bland växter kan
nämnas vårtsärv Ceratophyllum submersum, flocksvalting Baldellia ranunculoides,
spetsnate Potamogeton acutifolius. Kransalger, t.ex spädslinke Nitella gracilis, dvärgslinke N.batrachosperma, busksträfse Chara vulgaris Större vattensalamander Triturus
cristatus, samt flera grodor, t.ex. lövgroda Hyla arborea,
Påverkan/hot: Arealen och antalet småvatten i det öppna landskapet har varierat under
historisk tid. I det moderna jordbrukslandskapet har många småvatten dikats ut, fyllts
igen eller påverkats negativt av vattenuttag, näringsutsläpp och bekämpningsmedel.
Utsättning av kräftor och/eller fiskar förändrar förutsättningarna för naturligt förekommande arter.
Naturligt fisktomma sjöar och småvatten
Fisktomma sjöar, oftast i alpin/ subalpin miljö och ofta med klart vatten. Sjöarna är
mestadels belägna på kalfjället och bottenfryser ofta vintertid. Sjöarna omges ofta av
riklig Carex-vegetation. Avsaknad av fisk gör att en särskild zooplanktonfauna kan
utvecklas. Fisktomma sjöar finns också i skogs- och myrlandskapet. I jordbrukslandskapet förekommer fisktomma småvatten, exempelvis märgelgravar.
Bevarandevärden: Fisktomma sjöar hyser flera av våra hotade zooplankter och kräftdjur.
Den rika faunan utgör födobas för många fågelarter som häckar i fjällsjöarna. Fisktomma
sjöar och småvatten kan utgöra livsmiljö för hotade grodarter och vattensalamandrar.
Exempel på rödlistade arter som kan förekomma: sköldbladfotingar Lepidurus
arcticus, gälbladfotingar Polyartemia forcipata, Branchinecta palludosa. Större
vattensalamander Tritus cristatus, gölgroda Rana lessonae, m fl grodarter.
Påverkan/hot: Den rika zooplanktonförekomsten har gjort dessa sjöar intressanta för
utplantering av ädelfisk. Predationen från fiskar har gjort att det naturliga plankton och
51
Bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag – en vägledning
bottenfaunasamhället slagits ut. I jordbrukslandskapet har många småvatten försvunnit
genom utdikning och igenfyllning. Småvatten i jordbrukslandskapet omfattas sedan 1994
av biotopskydd.
Hävdade strandängar och sjöstränder
Strandängar och sjöstränder med en naturligt fluktuerande grundvattennivå. Traditionellt
har biotopen använts till bete och slåtter, idag kvarstår ofta endast bete. Kvaliteten på
övergångszonen mellan land och vatten är viktig för biotopens värde. De betande djuren
skall ha möjlighet att beta av vass och säv så att en "blå bård" (ett vattenområde) etableras
mellan stranden och vattenvegetationen kombinerat med ett område av bar jord strax
ovanför vattenlinjen. Strandängen torkar normalt upp under sommaren, men skall inte
vara dränerad eller gödslad.
Bevarandevärden: Arealen hävdade strandängar har minskat drastiskt de senaste 100
åren vilket inneburit att många arter knutna till denna miljö idag är hotade. Strandängar
och sjöstränder hyser en mångfald av insekter och kärlväxter och har stor betydelse som
häcknings- och rastplats för olika våtmarksfåglar.
Exempel på rödlistade arter som kan förekomma: kärlväxter såsom grönskära Bidens
radikata, mossan sydlig gaffel Riccia huebeneriana.
Påverkan/hot: Stora arealer strandängar har dikats ut och odlats upp. I många fall har
stängsling skett mot vattenlinjen vilket gjort att de viktiga övergångszonerna försvunnit.
Bristen på betesdjur är ytterligare ett problem. Vid otillräcklig eller upphörd hävd
etablerar sig buskar och lövträd successivt och värdet som livsmiljö för fåglar försämras.
52
Bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag – en vägledning
Bilaga 2
Limniska naturtyper inom Natura 2000, definitioner75
och naturvärden
Sjöar - naturtyper inom Natura 2000 i ett nationellt perspektiv
Urvalet av sjö-naturtyper inom Natura 2000 är gjort med ett centraleuropeiskt perspektiv.
Bland mångfalden av sjötyper i Sverige finns flera med höga naturvärden som inte kan
karaktäriseras som någon av Natura2000-naturtyperna. De sjötyper inom Natura 2000 där
bevarandemålen tydligast sammanfaller med Svenska naturvårdsambitioner är "kalkrika
oligo-mesotrofa vatten…" (3140) och "naturligt eutrofa sjöar…" (3150). Dessa typer
utgör dock en liten del av den totala sjöpopulationen i Sverige. Naturtyperna "oligotrofa
mineralfattiga sjöar…" (3110) och "oligo-mesotrofa sjöar med…" (3130) omfattar också
sjöar med karaktärer och arter som i ett svenskt perspektiv ofta är skyddsvärda, medan
naturtypen "dystrofa sjöar och småvatten" (3160), en delmängd av den stora volymen
bruna skogssjöar, inte prioriteras högt i svensk naturvård.
3110 Oligotrofa mineralfattiga sjöar i slättområden
Definition: Oligotrofa, mineralfattiga klarvattensjöar i flacka områden med zonerad
vegetation. Vegetationen består av undervattensväxter som notblomster, strandpryl och
braxengräs.
Höga naturvärden direkt kopplade till naturtypen: Naturligt oligotrofa (näringsfattiga) klarvattensjöar i sand-, grus-, eller moränområden har en undervattensvegetation som
domineras av rosettbladsväxter och i typiska fall är zonerad. Klarvattensjöar av denna typ
har en förhållandevis rik och varierad undervattensvegetation och en rik förekomst av
bottenfauna- och fisk. Sjötypen kan förekomma högt upp i systemen med en begränsad
andel skogs- och myrmark i tillrinningsområdet, eller i områden med ett rikt grundvattentillflöde. Karaktären förekommer också i sjöar med lång omsättningstid.
Exempel på nyckelbiotoper som kan förekomma i eller i anslutning till naturtypen:
Sandstränder (minerogena stränder), Mynningar och deltan, Öppna stränder (orsakade av
ishyvling, vattenståndsfluktuationer eller bete), Källor och grundvattenmatade utströmningsområden, Hävdade strandängar och sjöstränder.
Typiska arter (indikatorarter för uppföljning) bearbetas inom uppföljningsprojektet
för Natura 2000 och kommer på sikt att redovisas i naturtypsvisa vägledningar på
Naturvårdsverkets hemsida.
75
Ur boken: Svenska naturtyper i det europeiska nätverket Natura 2000, Naturvårdsverket 1997.
53
Bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag – en vägledning
Påverkan/hot: Denna sjötyp är känslig för övergödning då de karaktäristiska bottenlevande rosettbladsväxterna lätt konkurreras ut vid ökad förekomst av växtplankton som
leder till minskat siktdjup. Även belastning av humusämnen från skogsbruksåtgärder i
tillrinningsområdet riskerar att påverka siktdjupet. Många klarvattensjöar har låg
buffringskapacitet och kan vara extra känsliga mot försurning. Ett stort grundvattentillflöde kan å andra sidan reducera effekterna av försurning. Oligotrofa klarvattensjöar är
ofta estetiskt tilltalande och därmed utsatta för exploatering av stränder för fritidsbebyggelse. Utsättning av kräftor, fiskar och andra främmande arter påverkar artsammansättningen och kan sprida sjukdomar (t.ex. kräftpest).
3130 Oligo-mesotrofa sjöar med strandpryl, braxengräs eller annuell
vegetation på exponerade stränder
Definition: Näringsfattiga eller svagt näringsrika sjöar upp till fjällen. Stränderna är
grunda, ibland betespräglade. Vegetationen består av akvatiska arter som strandpryl och
braxengräs samt av annueller på blottlagda strandzoner.
Höga naturvärden direkt kopplade till naturtypen: "Oligo-mesotrofa sjöar med
strandpryl…" (3130) är i typiska fall en oreglerad sjö med stora vattenståndsvariationer.
De naturliga vattenståndsfluktuationerna skapar i flacka områden långgrunda finsedimentstränder och blottade leriga bottnar, en förutsättning för flera småväxta, konkurrenssvaga arter s.k. ävjebroddsvegetation som missgynnas av igenväxning. Ishyvling och
kontinuerlig slampåförsel är andra fenomen som hindrar igenväxning. På betespräglade
stränder kan biotopen utgöras av en relativt smal strandzon påverkad av erosion och
tramp. Flera rödlistade markskalbaggar är knutna till denna miljö. Skillnaden mellan 3130
och "oligotrofa mineralfattiga sjöar." (3110) är otydlig och denna naturtyp, liksom den
förra hyser en förhållandevis rik och varierad undervattensvegetation och en rik
förekomst av bottenfauna- och fisk.
Exempel på nyckelbiotoper som kan förekomma i eller i anslutning till naturtypen:
Sandstränder (minerogena stränder), Mynningar och deltan, Öppna stränder (orsakade av
ishyvling, vattenståndsfluktuationer eller bete), Källor och utströmningsområden,
Hävdade strandängar och sjöstränder.
Typiska arter (indikatorarter för uppföljning) bearbetas inom uppföljningsprojektet
för Natura 2000 och kommer på sikt att redovisas i naturtypsvisa vägledningar på
Naturvårdsverkets hemsida.
Påverkan/hot: Regleringar som minskar eller förändrar vattenståndsvariationerna,
upphörande strandbete samt eutrofiering och igenväxning. I vissa delar av landet kan
antropogen försurning utgöra ett hot. Exploatering av stränder för fritidsbebyggelse.
Utsättning av kräftor, fiskar och andra främmande arter påverkar artsammansättningen
och kan sprida sjukdomar (t.ex. kräftpest). Kalkning i eller i anslutning till strandzonen
påverkar vegetationen och är framför allt negativt för mossor.
54
Bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag – en vägledning
3140 Kalkrika oligo-mesotrofa vatten med bentiska kransalger
Definition: Relativt basrika sjöar och vattensamlingar med ibland blått till grönaktigt,
klart, mer eller mindre näringsfattigt vatten. Vattnet är ofta basiskt och kalkrikt med pH
>7,5. Bottnarna är täckta av kransalger. På sjöarnas bottnar växer ofta mattor med
skäggsträfse.
Höga naturvärden direkt kopplade till naturtypen: Flera kransalger (Chara och Nitella
spp) är hotade eller sällsynta och helt beroende av denna sjötyps bestånd. Kalkrika sjöar
med kransalger (sk Charasjöar) förekommer i kalkrika, ofta relativt flacka områden. Vissa
”Chara-sjöar”, främst i Jämtland, ligger i gränsområden mellan myrar och kalkrik
berggrund och är humusrika. Den rika undervattensvegetationen utgör en god livsmiljö
för många vattenlevande insekter och andra djur, vilka i sin tur utgör föda för bl.a. fåglar.
Flera av våra mest kända kransalgssjöar (t.ex. Tåkern och Krankesjön) är också
värdefulla fågelbiotoper. Längs landhöjningskusten finns unga kransalgssjöar som är
skapade genom avsnörning av grunda havsvikar. Dessa sjöar kan vara fisktomma.
Exempel på nyckelbiotoper som kan förekomma i eller i anslutning till naturtypen:
Småvatten i det öppna landskapet, Hävdade strandängar och sjöstränder, Källor och
utströmningsområden.
Typiska arter (indikatorarter för uppföljning) bearbetas inom uppföljningsprojektet
för Natura 2000 och kommer på sikt att redovisas i naturtypsvisa vägledningar på
Naturvårdsverkets hemsida.
Påverkan/hot: Jord- och skogsbruk är de verksamheter som har störst påverkan på denna
sjötyp. Läckage av näringsämnen, humus eller slam kan leda till algblomning, ökad
vattenfärg eller grumling dvs. minskat siktdjup. Kransalgerna konkurreras lätt ut av andra
bottenväxter vid sämre ljusförhållanden. Sänkning av sjöns vattennivå genom reglering
eller dränering av omgivande marker, påskyndar igenväxning av övervattensvegetation
som skuggar eller konkurrerar ut kransalgerna. Sjöar längs landhöjningskusten utsätts ofta
för muddring av utloppet.
3150 Naturligt eutrofa sjöar med nate- eller dybladsvegetation
Definition: Naturligt eutrofa sjöar med nate- eller dybladsvegetation. Vattnet är grumligt
och stillastående. pH är vanligen >7. Sjöarna har en hög biologisk produktion och
innehåller artrika växt- och djursamhällen. Sjöarna omges av breda bladvassbälten.
Höga naturvärden direkt kopplade till naturtypen: Näringsrika sjöar innehåller ofta
en mycket art och individrik flora och fauna. Den rika förekomsten av plankton,
påväxtalger, undervattensväxter, dykarskalbaggar, växtlevande skalbaggar och andra
insekter utgör födobas för bl.a. fiskar och fåglar. Omgivande betesmarker är värdefulla
häcknings- och rastningslokaler för många fågelarter och innehåller ofta också en artrik
och värdefull flora och insektsfauna. Sänkning av sjöar för att förbättra markavvattningen
har historiskt minskat sjöarealerna drastiskt.
55
Bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag – en vägledning
Exempel på nyckelbiotoper som kan förekomma i eller i anslutning till naturtypen:
Småvatten i det öppna landskapet, Hävdade strandängar och sjöstränder, Källor och
utströmningsområden, Mynningar och deltan.
Typiska arter (indikatorarter för uppföljning) bearbetas inom uppföljningsprojektet
för Natura 2000 och kommer på sikt att redovisas i naturtypsvisa vägledningar på
Naturvårdsverkets hemsida.
Påverkan/hot: Jordbruket är den verksamhet som har största påverkan på denna sjötyp.
Markläckaget från jordbruksmark orsakar eutrofiering (övergödning). Uppodling av
strandnära områden ökar näringsläckage och erosion från åkermarken, odlingen påverkar
också viktiga strandbiotoper fysiskt. Utsättning av kräftor, fiskar och andra främmande
arter påverkar artsammansättningen och kan sprida sjukdomar (t.ex. kräftpest).
3160 Dystrofa sjöar och småvatten
Definition: Naturliga sjöar och vattensamlingar med av torv eller humussyror brunfärgat
vatten. Sjöarna omges i regel av gungflyn med såväl vertikal som horisontell torvtillväxt
och med en zonering i vegetationen. Sjöarna har ett lågt pH, ofta pH 3-6.
Höga naturvärden direkt kopplade till naturtypen: Representativa dystrofa sjöar
enligt Natura-definitionen utgörs av mindre sjöar med välutvecklad myrvegetation och
gungfly i strandlinjen samt med en vattenkvalitet starkt påverkad av humusämnen.
Sjötypen är vanlig och relativt artfattig och prioriteras därmed inte högt inom svensk
naturvård. Höga naturvärden kopplade till dsytrofa sjöar kan dock utgöras av förekommande arter, t.ex. lom eller andra sällsynta eller hotade fåglar, dykarskalbaggar, större
vattensalamander. Höga naturvärden förekommer också då dystrofa sjöar ingår i större
orörda komplex av naturtyper, t.ex. myrmosaiker.
Exempel på nyckelbiotoper som kan förekomma i eller i anslutning till naturtypen:
Småvatten och temporära vatten i skogslandskapet, Strandskog/Översvämningsskog.
Typiska arter (indikatorarter för uppföljning) bearbetas inom uppföljningsprojektet
för Natura 2000 och kommer på sikt att redovisas i naturtypsvisa vägledningar på
Naturvårdsverkets hemsida.
Påverkan och hot: Skogsbruk torde vara den verksamhet som generellt har den största
påverkan. Avverkning av strandskog förändrar hydrologi och struktur i strandzonen, kan
orsaka grumling och ändrad tillförsel av organiskt material. Många av de dystrofa
sjöarnas karaktärsarter är beroende av strandskogen som livsmiljö. Dränering av
omgivande våtmarker eller reglering/sänkning av sjöns vattennivå. Kalkning av
omgivande våtmarks och gungflyvegetation påverkar artsammansättningen och är
framför allt negativt för mossor.
56
Bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag – en vägledning
Vattendrag - naturtyper inom Natura 2000 i ett nationellt perspektiv
Urvalet av naturtyper för vattendrag inom Natura 2000 är begränsat. De tre naturtyperna
överlappar och i de fall hela vattensystem ingår i Natura2000 utgör naturtyperna "alpina
vattendrag..." (3220) och/eller "vattendrag med flytbladsvegetation..."(3260) ofta
delmängder av naturtypen "naturliga större vattendrag..." (3210). Tolkningsramarna för
respektive naturtyp gör att många Svenska vattendrag med höga naturvärden kan ingå i
Natura 2000. Hela, eller delar av, mindre vattendrag både i skogslandskapet och i
jordbrukslandskapet, med förekommande arter, karaktärer och kvaliteter, kan tolkas som
naturtypen 3260. På samma sätt kan hela, eller delar av, många större vattendrag och
vattensystem, med förekommande kvaliteter, tolkas som naturtypen 3210.
3210 Naturliga större vattendrag av fennoskandisk typ
Definition: Mer eller mindre naturliga älvar och åar, eller delar av systemen, med relativt
näringsfattigt och klart vatten. Under våren uppträder ofta höga vattenstånd. De stora
variationerna i vattenstånd under året skapar strandmiljöer med hög biologisk mångfald.
Vattendynamiken är skiftande (älvsjöar, sel, forsar och fall). Genom erosion blir
vattendragen näringsrikare mot mynningen.
Höga naturvärden direkt kopplade till naturtypen: Naturliga vattendrag hyser bl.a.
variationsrik bottenfauna och fiskfauna, vissa hotade arter förekommer bara i kalla skogsoch fjällbäckar högt upp i avrinningsområdet. Flera akvatiska mossor och alger är knutna
till vattendragssträckor med god vattenkvalitet. Strandbrinkar och materialbankar i
anslutning till vattendraget är livsmiljöer för bl.a. skalbaggar och larver från andra
insektsordningar. Vissa rödlistade fjärilar påträffas även i denna miljö. Konkurrenssvaga
växter som gynnas av regelbundna störningar lever i strandzonen. Död ved i och i
anslutning till vattendraget är livsmiljöer för mossor, lavar, alger, land- och vattenlevande
insekter samt gömslen för småfisk. I översvämningsskog utgör variationsrikedomen av
substrat och tillgången på näring i kombination med regelbunden översvämning och hög
luftfuktighet grunden för förekomst av sällsynta och hotade insekter, mossor, lavar och
alger. Flodpärlmusslan, uttern och laxen är välkända arter som är hotas bl.a. av att
omfattningen och kvalitén av våra oreglerade vattendrag har minskat.
Exempel på nyckelbiotoper som kan förekomma i eller i anslutning till naturtypen:
Översvämningsskog, Bäckraviner, Forsar och vattenfall, Kvillområden, Blockrika
vattendragssträckor, Strandbrinkar med blottade branter, Källor och grundvattenmatade
utströmningsområden, Öppna stränder orsakade av ishyvling eller strandbete, Sandstränder (minerogena stränder), Mynningar och deltan, Älvavor/ älvlaguner.
Typiska arter (indikatorarter för uppföljning) bearbetas inom uppföljningsprojektet
för Natura 2000 och kommer på sikt att redovisas i naturtypsvisa vägledningar på
Naturvårdsverkets hemsida.
Påverkan/hot: Vattnets naturliga dynamik har genom regleringar och kanalisering satts
ur spel i många vattendrag vilket minskar variationsrikedomen av livsmiljöer. De flesta
57
Bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag – en vägledning
vattendrag är kraftigt fragmenterade, inte bara av vattenkraftsregleringar utan också av
små dämningar i form av fellagda vägtrummor, gamla flottningsdammar m.m. Skogsbruket påverkar vattendragens strandmiljöer genom avverkningar och körningar i direkt
anslutning till vattendraget. Vattenkvaliteten påverkas främst av försurning, slamtransport
och föroreningar t.ex. metaller. Kalkning i eller i anslutning till strandzonen påverkar
vegetationen och är negativt framför allt för mossor.
3220 Alpina vattendrag med örtrik strandvegetation
Definition: Alpina och subalpina vattendrag med örtrik strandvegetation, i vilken bl.a.
ingår fjällväxter som etablerats längs stränderna.
Höga naturvärden direkt kopplade till naturtypen: Vissa hotade arter förekommer
bara i kalla fjällbäckar högt upp i avrinningsområdet.
Exempel på nyckelbiotoper som kan förekomma i eller i anslutning till naturtypen:
Forsar och vattenfall, Blockrika vattendragssträckor, Strandbrinkar med blottade branter,
Källor och grundvattenmatade utströmningsområden, Sandstränder (minerogena
stränder).
Typiska arter (indikatorarter för uppföljning) bearbetas inom uppföljningsprojektet
för Natura 2000 och kommer på sikt att redovisas i naturtypsvisa vägledningar på
Naturvårdsverkets hemsida.
Påverkan/hot:
3260 Vattendrag med flytbladsvegetation eller akvatiska mossor
Definition: Vattendrag med en vegetation av flytbladsväxter eller akvatiska mossor.
Vattendragen får ej vara övergödda.
Höga naturvärden direkt kopplade till naturtypen: Naturliga vattendrag hyser bl.a.
variationsrik bottenfauna och fiskfauna. Flera akvatiska mossor och alger är knutna till
vattendragssträckor med god vattenkvalitet. Strandbrinkar och materialbankar i
anslutning till vattendraget är livsmiljöer för bl.a. skalbaggar och larver från andra
insektsordningar samt en del konkurrenssvaga växter som gynnas av regelbundna
störningar. Död ved i och i anslutning till vattendraget är livsmiljöer för mossor, lavar,
alger, land- och vattenlevande insekter samt gömslen för småfisk. Omgivande betesmarker och öppna översvämningsområden är häcknings- och födosöksområde för många
sällsynta och hotade fågelarter. Vissa rödlistade fjärilar påträffas även i denna miljö. I
översvämningsskog utgör variationsrikedomen av substrat och tillgången på näring i
kombination med regelbunden översvämning och hög luftfuktighet grunden för förekomst
av sällsynta och hotade insekter, mossor, lavar och alger.
58
Bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag – en vägledning
Exempel på nyckelbiotoper som kan förekomma i eller i anslutning till naturtypen:
Översvämningsskog, Bäckraviner, Forsar och vattenfall, Kvillområden, Blockrika
vattendragssträckor, Strandbrinkar med blottade branter, Källor ochgrundvattenmatade
utströmningsområden, Sandstränder (minerogena stränder), Mynningar och deltan.
Typiska arter (indikatorarter för uppföljning) bearbetas inom uppföljningsprojektet
för Natura 2000 och kommer på sikt att redovisas i naturtypsvisa vägledningar på
Naturvårdsverkets hemsida.
Påverkan och hot: Vattnets naturliga dynamik har genom regleringar och kanalisering
satts ur spel i många vattendrag vilket minskar variationsrikedomen av livsmiljöer. De
flesta vattendrag är kraftigt fragmenterade, inte bara av vattenkraftsregleringar utan också
av små dämningar i form av fellagda vägtrummor, gamla flottningsdammar m.m.
Skogsbruket påverkar vattendragens strandmiljöer genom avverkning av skuggande
trädridåer och körningar i direkt anslutning till vattendraget. Vattenkvaliteten påverkas
främst av försurning, slamtransport och föroreningar t.ex. metaller samt eutrofiering
genom markläckage och erosion från omgivande marker. Kalkning i eller i anslutning till
strandzonen påverkar vegetationen och är negativt framför allt för mossor. I jordbrukslandskapet har kanalisering och invallning med påföljande regelbundna rensningar under
lång tid utarmat vattendragen. Kulverteringar av biflöden har minskat vattendragssträckan
påtagligt.
59
Bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag – en vägledning
Bilaga 3
Påverkan och hot mot sötvattensmiljöer – en översikt
Mänsklig påverkan, t.ex. genom hävd och strandbete av våtmarker strandängar och
småvatten är förutsättningen för fortlevnaden av vissa arter och livsmiljöer. Mänskliga
aktiviteter har också inneburit en rad förändringar och lämnat spår som idag har ett
kulturhistoriskt värde. För naturmiljöerna i sjöar och vattendrag dominerar dock den
negativa påverkan som människans aktiviteter har inneburit. Omdaningen av landskapet
har gjort att många vattenmiljöer har minskat i utbredning, fragmenterats eller isolerats.
Vattenkvaliteten har påverkats av mänskliga utsläpp och aktiviteter samtidigt som
reglering, exploatering och markanvändning har inneburit fysiska förändringar av strandoch vattenmiljöer.
De flesta av samhällets verksamheter innebär fortfarande någon form av påverkan på
vattenmiljöer, i många fall indirekt via effekter på vattenkvaliteten i andra fall en direkt
inverkan på den fysiska vattenmiljön.
Vattenkvaliteten är en avgörande faktor för bevarandet av många arter och livsmiljöer i
och i anslutning till vatten. Arbetet för att minska påverkan och effekter på vattenkvaliteten har pågått sedan mitten av 1900-talet och åtgärder såsom utbyggnad av reningsverk,
minskning av försurande utsläpp, kalkning samt åtgärder mot näringsläckage har
genomförts.
Försurning, övergödning och miljögifter innebär fortfarande ett allvarligt hot mot
många vattenmiljöer och arbetet för att minska påverkan fortsätter. Parallellt måste
bevarandet av fysiska miljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag får en mer
framträdande plats i svenskt naturvård. Vägledningen för bevarande av vattenmiljöer
fokuseras därför på påverkan och hot mot fysiska miljöer.
Negativ påverkan på fysiska miljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag innebär
ofta en störning på de funktioner och strukturer som är viktiga för att upprätthålla
vattenmiljöernas ekologiska funktion och dess värde som livsmiljö för vattenanknutna
arter. De allvarligaste hoten utgörs av de som påverkar
•
Vattenföringen – flöde, amplitud och hastighet.
•
Strandzonerna – hydrologi, vegetation, struktur och substrat.
•
Bottnarna – nivå, struktur, substrat.
•
Vattenkvaliteten – grumlande ämnen, försurning, närsalter, metaller och miljögifter.
•
Artsammansättningen – konkurrensförhållanden, genetisk sammansättning,
sjukdomar.
Nedan sammanfattas några av de verksamheter som påverkar arter och livsmiljöer i och i
anslutning till sjöar och vattendrag. Det är framför allt fysiskt och biologisk påverkan
60
Bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag – en vägledning
som behandlas, medan försämring av vattenkvalitet genom utsläpp från industri,
avloppsanläggningar, diffusa utsläpp eller olyckor inte berörs.
Skogsbruk kan lokalt medföra drastiska förändringar av de fysiska livsmiljöerna i
anslutning till sjöar och vattendrag. Skogsbruket är också den arealmässigt största
verksamheten i anslutning till sötvatten vilket innebär en storskalig generell påverkan.
Skogsbruk vid en vattenmiljö kan innebära:
•
Avverkning av den strandnära skogen – ökad instrålning, ökad temperatur i
vattnet. Fysisk störning i strandmiljön och förändrat lokalklimat och hydrologi.
Minskad mängd död ved.
•
Markavvattning och skyddsdikning av skogsmark vilket ökar avrinningen och
medför risk för erosion – grumling av vattnet och igenslamning av bottnar. Förändrad hydrologi i närmiljön.
•
Skapande av vandringshinder genom byggande av skogsbilvägar och överfarter.
•
Körning i vattendrag förstör strand och bottenstrukturer och orsakar grumling.
•
Försämrad vattenkvalitet – läckage av surt markvatten, näringsämnen, oljor eller
bekämpningsmedel.
Skogsstyrelsen ger i sina allmänna råd exempel på verksamhet eller åtgärder som kan
skada naturmiljön. De som nämns är föryngringsavverkning, gallring, röjning, plockhuggning, selektiv avverkning av de äldsta träden, avverkning av hamlade träd, uttag av
bränd eller död ved, markberedning, plantering, sådd, byggande av skogsbilväg, körning
med maskiner, gödsling, kalkning och dikning.76 Många skogsägare har genom att följa
allmänna råd, genom certifiering och frivilliga insatser minskat de negativa effekterna.
Jordbrukets fysiska påverkan på vattenmiljöer och dess biologiska mångfald är dels
effekten av de senaste 200 årens dränering av jordbrukslandskapet, dels ytterligare
effektivisering och upprätthållande av införda förändringar. Samtidigt är djurhållning och
långvarig hävd av strandmiljöer en förutsättning för många hotade växter och djur. Den
förutsättningen kan dock vara svår att upprätthålla när jordbrukets omställning medför att
det inte längre finns behov av strandbeten. Hotade livsmiljöer i jordbrukslandskapet kan
vara en effekt av:
76
•
Igenläggning av diken (och småvatten).
•
Invallning och uppodling av översvämningsområden.
•
Kanalisering av vattendrag med åtföljande regelbundna rensningar – vattendragets naturliga dynamik sätts ur spel – förlust av omväxlande snabba partier och
lugna partier, sandbankar, naturliga strandbrinkar och avsnörda våtmarker.
•
Strandnära växtodling medför oftast att skyddande vegetation, buskar och träd,
avlägsnas.
Skogsstyrelsens allmänna råd till 7 kap. 11 § miljöbalken och 6 § förordningen (1998:1252) om
områdesskydd enligt miljöbalken m.m. (beslutade den 28 februari 2000).
61
Bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag – en vägledning
•
Minskad djurhållning och hävd av strandängar och mader – igenväxning i strandzonen.
•
Bevattning under lågflödesperioder – minskat flöde, förhöjd temperatur, kan leda
till syrgasbrist.
•
Försämrad vattenkvalitet – läckage av näringsämnen och bekämpningsmedel.
Vattenkraftens roll som energi- och effektproducent bedöms öka vid omställningen till
förnybara energikällor. Det är effektivisering av befintliga anläggningar och utbyggnad
av småskalig vattenkraft som är aktuellt för att täcka den efterfrågade produktionsökningen. Påverkan från vattenkraftsanvändning kan innebära
•
Dränkning av våtmarks- och strandområden.
•
Torrläggning av vattendragssträckor – förlust av forssträckor.
•
Fragmentering och vandringshinder.
•
Ändrad årstidsbunden flödesrytmik.
•
Snabba flödesförändringar (s.k. korttidsreglering) som ökar riskerna för erosion
och försämrar möjligheterna att få stabila vinterförhållanden, isbildning m.m.
•
Ändrade näringsförhållanden – produktionsförmågan minskar i reglerade vatten
eftersom mycket av den näring som är i omsättning i vattensystemet kommer att
lagras/förbrukas i magasinen.
Exploatering av strand- och vattenmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag.
Bland hoten från exploatering kan nämnas
•
Vägar och järnvägar – byggandet orsakar grumling och påverkan på strandmiljöer, konstruktionen kan utgöra vandringshinder, dagvatten påverkar vattenkvaliteten.
•
Bostäder, bryggor och badanläggningar – den naturliga strandmiljön förändras,
t.ex. vid förstärkningar, anläggning av gräsmattor, muddring eller borttagande av
vegetation.
•
Täktverksamhet. Grus, torv eller vattentäkt – störning, förorening, minskade
flöden.
•
Muddring av sjöbottnar eller åmynningar – grumling och förändrad bottenstruktur.
•
Ökat slitage i anslutning till t.ex. bostäder eller badanläggningar.
•
Störning. Buller och fysisk störning från trafik, båtar, vattensport eller annan
verksamhet.
•
Försämrad vattenkvalitet – utsläpp av föroreningar, dagvatten, grumling.
Fiske och vattenbruk kan medföra intressekonflikter. Hot mot naturvärdena förekommer
vid
62
Bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag – en vägledning
•
Inplantering av främmande arter och stammar – ändrade konkurrensförhållanden,
spridning av sjukdomar.
•
Vattenbruk – fiskodling och kräftodling i naturliga vatten medför läckage av
näringsämnen och risk för spridning av sjukdomar.
•
Överfiske – av framför allt laxfiskar, kan förekomma både i havet, och i vattendragen.
•
Illegal utsättning av fisk eller kräftor.
•
Rotenonbehandling av naturliga vatten.
Sjöfart och båtliv kan regionalt innebära ett hot mot sötvattensmiljöer. Påverkan kan vara
•
Bryggor och marinor och hamnanläggningar – se exploatering.
•
Muddring i farleder och hamnar – orsakar grumling och förändrad bottenstruktur.
•
Ökat slitage i vattensystem med kraftig turism.
•
Störning – buller från båtmotorer och vattensport, mänsklig störning vid ankring
och strandhugg.
•
Försämrad vattenkvalitet – läckage från båtmotorer, risk för avloppsutsläpp och
föroreningar.
63
Rapport 5330
Bevarande av värdefulla
naturmiljöer i och i anslutning
till sjöar och vattendrag
VÄGLEDNING
Naturvården i vattenmiljöer behöver förstärkas. Enligt miljökvalitetsmålet Levande
sjöar och vattendrag skall särskilt värdefulla naturmiljöer skyddas och värdefulla eller
potentiellt skyddsvärda vattendrag restaureras.
För att underlätta genomförande har Naturvårdsverket tagit fram denna rapport som
behandlar prioriterade sötvattensmiljöer, styrmedel för skydd av vattenmiljöer samt ger
vägledning för hur skydd och bevarande kan genomföras.
Naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag skall bevaras i ett
landskapsperspektiv. För att de värdefulla vattenmiljöerna långsiktigt skall kunna
skyddas behöver åtgärder genomföras med avrinningsområdet som utgångspunkt.
Vattenmiljöerna är ofta en förutsättning för landskapets naturvärden, och man kan även
utgå från de värdefulla vattenmiljöerna för att uppnå mål om skydd av andra naturtyper.
Vägledningen riktar sig främst till länsstyrelser, kommuner och skogsvårdsstyrelser,
myndigheter som har möjlighet att besluta om de styrmedel som behandlas.-
ISBN 91-620-5330-2
ISSN 0282-7298
NATURVÅRDSVERKET
