Möss och människor - jonatanforsberg.net

Lunds Universitet: Filosofiska Institutionen
Praktisk Filosofi: B-uppsats: Dan Egonsson
2003-05-11
Möss och människor
- är antropocentrism och djurrättsetik sitt respektive motsatspar?
Jonatan Forsberg
1
antropocentrisk: med människan som (universums) medelpunkt
djur: levande varelse som inte är en växt; vanligt även i motsats till människa
etik: läran om seder och moral
människa: person, individ: som biologisk art: ofta i motsats till andra levande varelser1
Inledning
Djur är inte människor
Nordins jargong
Den förnuftiga människan
Musse är ingen mus
Svenssons bok
Den fria människan
Mina djuretiska funderingar
Den moraliska människan
Slutord
Appendix: Ingemar Nordins veganer
Noter
Tack till John Steinbeck för titeln Of Mice and Men som i sin tur lånat den av en strof hos den
skotske diktaren Robert Burns. Översättaren Sven Barthel berättar att dikten handlar om en
bonde som under höstplöjningen ofrivilligt kommer att förstöra ett rede som en liten mus
förberett till vintern: ”allt arbete, allt förutseende tjänade inte något till, av en tillfällighet blev
allting ödelagt”. Strofen slutar med en vemodig reflexion: ”De vackraste och klokaste planer,
både av möss och människor, går ofta till spillo.”2
Tack också till de otaliga diskussioner som förts på mailinglistan vegan-djuretik där jag lärt
mig vrida och vända på filosofier i över sex år.
2
Inledning
Mycket har hänt sedan det första ögat, då ett nervsystem blev så komplicerat att det kunde
göra jämförelser mellan responser från olika intill varandra sittande ljuskänsliga celler. Även
om den varelsen kanske inte hade mycket av det som kan liknas vid ett medvetande är tanken
på att jorden för första gången blev sedd ändå ganska stor. Rudimentära bilder som gjorde att
den rörliga varelsen blev bättre på att skydda sig eller hitta mat. Det gjorde naturligtvis att
dessa överlevde i större utsträckning och gynnades i det naturliga urvalet, vilket långt senare
banade vägen för högre medvetande med förmåga till olika former av alltmer komplicerade
känslor. I sin förlängning banade det även vägen för förnuftet och moralen, förnuftets kanske
viktigaste förmåga.
Med en sådan bakgrund är det inte svårt att förstå att skillnaden mellan det mänskliga
medvetandet och många av de andra djurens medvetanden på vissa sätt enbart handlar om
gradskillnader. Men det gör också att man förstår hur unik människan är; vi är på många sätt
mycket mer, något annat, än de andra djuren. Vi har slitit oss loss ur den biologiska
kontinuiteten och skapat oss vår egen. Vårt mänskliga förnuft ger oss förmågan och friheten
att göra långt mycket mer än någon annan art.
Jag ska i den här b-uppsatsen främst ta upp och diskutera de invändningar Ingemar Nordin
presenterar i Djur är inte människor och Per Svensson i Musse är ingen mus mot den samtida
djurrättsliga diskussionen. Trots titlarnas likhet presenterar de båda kritik från lite olika håll.
Nordin vill slå fast att människan på grund av sitt förnuft har ett inneboende värde som är vitt
skilt från alla andra värden. Svensson verkar mena att djurrätten står i motsättning till
humanismen. Då båda texterna är tämligen polemiskt skrivna riskerar jag att själv falla i den
gropen.
När jag då ställer frågan om djurrätt är antropocentrismens antites och vice versa gör jag det
lite enkelt för mig. Båda är begrepp som är tämligen vaga och det är inte säkert att varken
Svensson eller Nordin menar exakt det jag tolkat, inte heller att de skulle bestrida alla mina
slutsatser. Jag kommer därför att försöka bemöta deras argumentering var för sig och försöka
att presentera även positiva argument i mina djuretiska funderingar.
3
Nordins jargong
Jag blir uppretad när jag läser Ingemar Nordins pamflett Djur är inte människor3. Jag tycker
nämligen att han skriver på ett sätt som nedvärderar frågan. Då han i inledningsmeningen
skriver om ”veganismens attacker” 4 känns det som om han inte verkar vilja ta den djuretiska
diskussionen på allvar.
I den här texten ska jag inte försöka definiera begrepp som vegan eller djurrättaktivist, eller
skilja mellan olika former av djurrättsaktivism. Men jag kan i alla fall föreställa mig (och anta
att det inte är helt ovanligt) en person som av religiösa, icke djuretiska, anledningar är
laktovegetarian och på grund av sin psoriasis eller migrän bestämmer sig för att lägga av med
komjölken, och därmed blir vegan. Denna person skulle då i Nordins begreppsvärld, med
rimlig tolkning, vara någon som sysslade med ”attacker mot slakteribilar och
forskningslaboratorier”4.
Hur som helst, Nordin skriver att han ser djurrättsaktivism (”veganism”) som ett utslag av en
allmän trend i samhället. En slags nypuritanism som har ökad intolerans som följd. Efter detta
konstaterande skriver han att det numera anses legitimt att ”öppet visa sin intolerans mot
andra människors livsstilar genom mjuk terrorism och rop på lagstiftning”4, varefter han
skriver om hur miljövänner och djurrättsaktivister tillsammans med xenofober och något som
kallas ”hälsomaffian” sysslar med denna intolerans. Även om detta inte är Nordins
huvudpoäng tycker jag att den är viktig att poängtera.
Det tankesätt som ligger bakom den världssyn som Nordin ger uttryck för ovan tror jag inte är
speciellt hälsosam för moralfilosofin. Eller för demokratin och politiken för den delen. Jag
tror inte att idéer i sig själva är speciellt farliga, men konsekvenserna kan antagligen bli lite
läskiga. Jag tror att om man inte längre kan fatta beslut som inte grundar sig på att man
anpassar sig till den starke (i Nordins exempel blir det väl de stora oljebolagen, den vite
infödde och kulturellt betingade svensken och den som inte är allergisk mot cigarettrök), är
man illa ute. Finns det inte längre en moralisk dimension, någonstans där man kan väva in alla
argument och väga dem för och emot varandra, ja då är vi antagligen i ett väldigt otrevligt
samhälle. Inte heller tror jag att detta med nödvändighet skulle leda till en ökad intolerans,
snarare mer förståelse för varandra och därmed en ökad tolerans.
Framtida generationers möjlighet att kunna andas luften och bruka jorden, samt människors
behandling av icke-mänskliga djur är bra exempel på problem som diskuteras och tas hänsyn
till i en värld där människor betraktas som förnuftiga varelser och därmed moraliska agenter.
Jag har svårt att tro att Nordin inte håller med mig, därför ska jag försöka se igenom den
osakliga jargong han använder sig av i sin text och försöka bemöta hans huvudpoäng mot de
djurrättsfilosofer han argumenterar mot.
Den förnuftiga människan
Ingemar Nordin skriver i de två på inledningen följande delarna om utilitarismen. Han skriver
om Peter Singers Djurens Frigörelse, och kritiserar den preferenstillfredsställelsemaximerande konsekvensetik den argumenterar med utgångspunkt från. Argumentationen
innehåller de standardargument som diskuteras utilitarister och icke-utilitarister emellan.
4
Hade jag haft mer utrymme hade jag skrivit om min syn på utilitarism, men det är inte det
denna korta uppsats ska handla om. Nej, den mer intressanta diskussionen återfinns i Nordins
text först när han gått igenom Tom Reagans Djurens Rättigheter och påbörjar sin mer
explicita etiska kritik av djurrätts-/djurfrigörelsefilosofin och sitt resonemang om varför
människan är unik.
Nordins tes är den att människan är den enda som förtjänar moraliska rättigheter och detta
som en konsekvens av att förnuftet i hans värld är det fundamentala egenvärdet. Hans
argumentation går ut på att människan som art har skapat en civilisation, en utveckling vid
sidan av den biologiska. På grund av att vissa människoindivider har förmågan att ”på ett
medvetet och systematiskt sätt kunna granska, analysera, planera och utvärdera sitt handlande
så att de skapar något genuint nytt”5 ska människoarten vara de som får styra och ställa på ett
mer eller mindre godtyckligt sätt hur de vill med de andra djuren.
Att det är skillnad på moraliska agenter och andra medvetna varelser är inte ett speciellt
kontroversiellt påstående, det är väl det som skiljer de flesta av oss människor från de övriga
djuren. Men Nordin försöker på ett vagt sätt få detta att innebära att vi är de enda som har
moraliskt egenvärde. Han gör detta genom att skriva om hur människor är de som skapar
moraliskt värde och att moralen inte finns utan oss6. En diskussion som naturligtvis är
intressant, men precis som djuretiker länge förklarat, föga relevant för en etisk diskussion som
handlar om hur vi människor bör agera och skapa vårt samhälle.
För även om de flesta människor har förnuft, eller i alla fall möjligheten att använda sitt
förnuft, innebär det inte att alla har det. Jag vill bestämt hävda att små barn eller
förståndshandikappade har intressen som förtjänar moralisk relevans, och det säger sig Nordin
också hävda. Han försvarar sitt ställningstagande genom att skriva att alla människor har en
hjärna ”vars biologiska funktion är att utveckla ett förnuft” 7. Hade diskussionen rört det
mänskliga genomet hade detta möjligen varit sant, men det finns naturligtvis sjukdomar som
innebär att mänskliga foster är predestinerade att inte utveckla förnuftsförmåga.
Vad skulle hända om mycket mer förnuftiga rymdvarelser skulle landa på jorden, eller om
man hittade vissa människor med mycket mer förnuft? Skulle Nordin då i samma anda som
han försvarar utnyttjande av primater hävda att vi människor inte har ett fullt utvecklat
förnuft? Rymdvarelserna som var så enormt mycket smartare än oss skulle i Nordinsk anda
kunna skriva (om de nu sysslade med sådant) att människohjärnan ”har inget utvecklat förnuft
därför att den saknar (har inte) förnuftsfunktionen”8.
Om förmågan att kunna utveckla förnuft är det som är av moralisk relevans (varför små barn
har rättigheter enligt Nordin) borde man väl kunna tänka sig att det är rimligt att andra
djurarter än människan skulle kunna utveckla förnuft i framtiden. Det är väl inte helt orimligt
att tänka sig att det naturliga urvalet skulle gynna en sådan utveckling? Eftersom dessa
djurarter då kan utveckla förnuft borde deras intressen ha moralisk relevans. Nordin skulle väl
då invända med att det är relevant enbart när det utvecklas under en livstid, men det är ju som
sagt inte aktuellt hos vissa former av förståndshandikapp9.
Nordin är inne på att vi har fått förnuftet genom det naturliga urvalet, alltså genom en
biologisk evolutionsprocess – slumpmässiga mutationer. Borde man då inte i samma anda
kunna resonera sig fram till att de slumpmässiga mutationer som leder till vissa former av
förståndshandikapp också har moralisk relevans och att de därför på ett moraliskt relevant sätt
blivit fråntagna sitt förnuft och då, med Nordins resonemang, sina moraliska rättigheter?
5
Enligt vissa forskare och psykologer hade människor ingen förmåga till kritiskt tänkande och
förnuft för 3000 år sedan. Detta berodde enligt dem på att man helt följde ”inre röster”. Man
hade ingen fortlöpande tankeström och därmed inget jagmedvetande. Att det byggdes städer,
skepp och vägar är ingalunda ett exempel på motsatsen då dessa människor helt följde
instruktioner de trodde sig få från gudarna10. Var dessa oförnuftiga människor varelser som
inte bör ha moraliska rättigheter enligt Nordin, oförnuftet gällde ju hela arten? Nej, skulle
Nordin säga, de har ju fortfarande förmågan att utveckla förnuft. När i utvecklingsprocessen;
hur länge ska förnuftet ha legat latent eller hur många mutationer ska det skilja från
genomsnittsmänniskan? För hur många tusen eller tiotusen år sedan, vi blev tillräckligt
förnuftiga för att tillskrivas moraliska rättigheter är antagligen heller inget Nordin vill
diskutera.
En dylik diskussion kan föras fram och tillbaka för att hitta mer eller mindre godtyckliga, och
antagligen ganska bräckliga grunder för att förnuft ska vara egenvärde med stort e. Till
syvende och sist måste det helt enkelt handla om att Nordins ståndpunkt går ut på att
människor är de enda med egenvärde, punkt. Att hitta ett kriterium som skiljer alla människor
från alla de andra djuren är nämligen svårt (trots att Nordin vill ge sken av motsatsen)
såtillvida att man inte vill föra fram argument av metafysisk karaktär av typen att alla
människor är besjälade och de övriga djuren är det inte. Förnuftsegenskapen, som Nordin
beskriver den, är möjligen något unikt för den mänskliga arten, men inte något man kan
tillskriva alla människor.
Så oavsett om man postulerar att människan som art, utan argumentation, är de enda som ska
tillskrivas moraliska rättigheter, eller om man anser att alla människor ska få rättigheter på
grund av vissa människors förnuft innebär det att man ignorerar den etiska frågeställningen:
Varför?
Hur kommer det sig att inte schimpanserna, som i viss mening är personer med tids- och
rumsuppfattning och har rudimentära former av förnuft, bör få moraliska rättigheter? Varför
ska inte korna eller grisarna som delar de delar av hjärnan med oss människor som alla de mer
primala känslorna härrör ur, eller av vilken anledning ska inte hundarna som har levt så länge
tillsammans med oss människor att vi blivit evolutionärt anpassade till varandra, tillskrivas
moraliska rättigheter?
En förnuftig inställning till det hela borde ju istället välkomna ett förnuftsmässigt samtal och
handla om vad som är rimligt att anta om de andra djurens medvetanden, om vad de känner,
önskar och i viss mening tänker. Där finns det naturligtvis enorma skillnader mellan en fisk
och en människoapa (en mer utförlig diskussion finns i David DeGrazias Taking Animals
Seriously11). Som de rationella människor och som de moraliska agenter vi är borde vi ju då
vara beredda att ta konsekvenserna av detta resonemang. På vilket sätt försvarar man förnuftet
om man inte argumenterar mot den samtida behandlingen av många av de andra djuren?
Medvetande är stort och mäktigt och förnuftsegenskapen är möjligen ännu större och
mäktigare. Det är den som gör de flesta av oss människor speciella, den ger oss antagligen ett
rikare liv, och ett svårare liv. Den gör oss till herrar på täppan. Samtidigt ger
förnuftsegenskapen oss ett ansvar vi inte kan fly ifrån.
Nordins slutmening går ut på att den enda umgängesform som är anständig en moralisk
varelse som människan är att verka genom förnuftet, jag håller med honom och skulle inte
6
kunna uttrycka min ståndpunkt klarare12. Möjligen skulle jag tillägga att vårt förnuft ger oss
också möjligheten att förstå vår okunskap, varför vi inte bör drabbas av storhetsvansinne och
tro att vi kan bete oss hur som helst. Förnuftet ger oss förmågan till ödmjukhet.
Svenssons bok
Per Svenssons Musse är ingen mus13 är i förhållande till Djur är inte människor en text som
är mycket mjukare skriven. Svensson angriper inte lika urskiljningslöst och aggressivt som
jag tycker Nordin gör.
En del av Svenssons bok går ut på att diskutera eutanasi, frågan om aktiv dödshjälp. Han
kommer in på detta ämne eftersom det är någonting som Peter Singer starkt argumenterat för i
många av sina texter. Singer är moralfilosof och hans huvudområde är tillämpad etik, varför
det egentligen inte är speciellt konstigt att han både diskuterar vårt förhållande till djuren och
vårdetik. Precis som det inte finns utrymme för att diskutera utilitarism har jag inte heller
möjlighet att diskutera eutanasi, men jag känner i alla fall att jag måste påpeka en detalj: Jag
tror att Svenssons sätt att binda ihop det massmördarprojekt som nazisterna stod för under
andra världskriget med den diskussion som idag förs om aktiv dödshjälp inte är hållbart. Det
är hur som helst en fråga som ständigt (och ofrånkomligen?) aktualiseras inom modern
sjukvård. Inte heller är det en fråga som med nödvändighet har med djurrättsfrågan att göra.
Då Svensson inte är lika analytiskt diskuterande är det svårare att hitta en tydlig tes, men som
betraktelse är den tydligt argumenterade, varför jag inte tror att det är en omöjlighet. Jag tar
mig därför friheten att tolka den röda tråden i Svenssons resonemang och hitta hans
huvudpoäng. Men jag gör det med förståelse för att andra kanske kan hitta andra trådar och
omfattande resonemang. Dessa resonemang kan naturligtvis strida mot varandra.
Den fria människan
Upprepade gånger, genom hela sin text, ger Svensson uttryck för att det som gör människan
unik är hennes frihet. Ingen annan djurart kan stå över sin biologi och forma sin omgivning.
Detta gör att människan ”måste ta moraliskt och politiskt ansvar för sina handlingar och
ständigt välja sin värld” 14. Vidare diskuterar Svensson John Stuart Mill i relation till Jeremy
Bentham och konstaterar medhållandes att ”Friheten förutsätter människan” 15.
Antagligen har Svensson rätt, jag är i alla fall böjd att hålla med honom. Moralen, i alla fall en
utvecklad sådan, förutsätter människan. För om vi ska undersöka moralbegreppet så innefattar
det en möjlighet att kunna göra något med sin omgivning. Det förutsätter inte enbart ett
förnuft, en förmåga till handlingsfrihet och att överskrida sig själv. I förlängningen innebär
det även att en grundtrygghet, mat för dagen och kanske civilisation krävs.
Det underliga ligger i Svenssons sätt att försöka få detta att stå i motsats till djurrätt. Han
skriver att ”djurrättsaktivismen kan vara ett symptom på en mer djupgående
civilisationskritisk och antihumanistisk rörelse i samtiden” 16, och vidare att ”i så fall är
7
speciesismen bara ett annat ord för humanism” 17. Men han kontrasterar detta med ”Det är
fullt möjligt att vara antropocentrisk vegetarian” 18 och menar att humanisterna hävdar att
”Just för att människan har en särställning åligger det henne att agera moraliskt också
gentemot djuren” 19. Det är därför svårt att tolka vad Svensson vill säga, kanske än svårare då
han menar att ”singerianer” brukar avvisa det sista påståendet ”med förakt”19. Vilka
singerianerna är vet jag inte. Är de utilitarister har jag svårt att se att konstaterandet skulle
vara sunt eftersom konsekvensetiken som sådan ställer mycket höga krav på ens handlande,
orimligt höga enligt många. Är de djurrättsaktivister i allmänhet kan jag inte heller se att det
är en rimlig utsaga, det är nämligen just det djurrättsetik kräver. Eller egentligen all etik, att se
bortom sig själv och agera moraliskt.
Precis som Nordin inte kan säga att alla människor är förnuftiga kan inte heller Svensson säga
att alla människor är fria. En stor del människor lever under sådana förhållanden att de inte
har möjlighet att välja eller skapa sin värld, de kan vara offer för naturkatastrofer eller
ekonomiska strukturer. Att ställa moraliska krav på dem i samma utsträckning som vi
människor som lever i överflöd är inte bara orimligt, jag skulle nog säga att det till och med är
omoraliskt. Inte heller kan man ställa moraliska krav på små barn eller människor med vissa
former av mentalt handikapp. Vissa moraliska krav kan inte ställas på människor med vissa
fysiska handikapp. I en viss mening saknar dessa människor i alla fall en del av den frihet
Svensson skriver om.
Möjligen är det så att även vissa andra djurarter än människan kan tillskrivas något som kan
kallas personskap, till exempel schimpanser. De är med andra ord personer20, möjligen med
en latent frihet av den art som Svensson skriver om. Om så är fallet, berövar vi inte dem vissa
former av den frihet då vår civilisation utbreder sig på ett sätt som inte tar hänsyn till deras
sätt att leva? För även om vi inte utrotar dem i ”vilt” tillstånd som art (som ofta är fallet),
förstörs deras förmåga att utveckla något slags ”civilisation” då de lämnas väldigt lite
utrymme. När det gäller domesticerade icke-mänskliga personer, kan visserligen inga
moraliska krav bortom deras ”egocentriska och pragmatiska” 21 moral ställas av det mänskliga
samhället. Men det borde inte utgöra ett moraliskt problem, vi klarar nämligen av att leva med
människor med sådana karaktärsegenskaper.
Svensson menar att jämförelser med djur saknar annat värde än som känslomässigt
övertalningsvärde. ”A är inte B. Djurhållning är inte slaveri. Slakteriet är inte ett
förintelseläger. Analogin är falsk.” 22. Djurhållning behöver inte på något sätt vara analog
med slaveri, men det är antagligen inte sådan djurhållning djurrättsaktivister syftar på.
Analogin kanske är falsk i den meningen att det inte är människor som av människor dödas i
miljardtals, det är inte människor som på Swedish Meats slakterier föses fram genom smala
gångar med hjälp av elbatonger och tvingas höra deras artgelikars frustrationsskrik eller lukta
varmt blod. Djuren på betonggolven utan dagsljus eller inklämda i burarna är inte människor.
Men de är kännande varelser, i den meningen är analogin riktig. Djuren är fullt förmögna att
känna smärta och frustration, och det är människors moral som kan tillåta det. För djuren i
den långa transportsträckan inklämd i en slaktbil är analogin falsk i den meningen att de inte
förstår den, men de flesta av oss människor, vi kan förstå den. Vi har även friheten att göra
någonting åt det.
Lika lite som vi kan kräva moraliska handlingar av en människa som är oförmögen att handla,
på grund av yttre eller inre faktorer, kan vi kräva det av en djurindivid. Men det betyder inte
att vi andra, moraliska agenter, inte har skyldigheter gentemot dem. Det betyder inte heller att
8
deras intressen inte ska räknas med i den moraliska kalkylen. Att handla moraliskt förutsätter
den frihet Svensson skriver om, men att bli behandlad moraliskt gör det inte.
Mina djuretiska funderingar
Den djupare mening jag tror att dessa båda skrifter vill hitta och förmedla är att människan,
egentligen oavsett hennes förnuft eller frihet, är unik. Människovärdet är något som är
annorlunda än värdet hos en bonoboschimpans eller en hund. Att man hyser en sådan
uppfattning kan kanske förklaras av biologiska eller kulturella faktorer, men det är egentligen
inget som behövs. Jag tror att det inte är ett problem att särskilja människan, det står inte i
motsats till djurrätt.
Antropocentrism innebär att man sätter människan i centrum, världen centrerar kring henne.
Det är ett slags egoism, fast för hela den mänskliga arten. Egentligen är det något annat, något
mer, än att konstatera människans unikhet. Trots att man värderar människor högre, av olika
anledningar, innebär det inte att man hindras hänsynstagande till djurs intressen och att man
kan väga till djurens fördel. Precis som jag kanske värderar nu levande människor mer än
framtida generationer eller någon ur min familj framför en okänd betyder det inte att jag inte
kan förstå att det ofta inte spelar någon roll, eller i alla fall inte en så stor roll att jag inte i
vissa fall kan väga mot mina eller mina närmastes intressen. Antropocentrism hindrar inte
ödmjukhet och förnuftigt resonemang, det gör däremot antropoteism – människoförgudning.
Är det då så att människovärdet riskerar att devalveras av djurrättens framfart? Innebär
djurens frigörelse eller ett hänsynstagande till djurens rättigheter en fara för människan? Jag
tror inte det.
Den moraliska människan
I tidningen Djurens Rätt! satte Per-Anders Svärd i en ledare för ett tag sedan fingret på något
jag funderat på ett tag23. Att vi människor gör oss en otjänst med vårt sätt att se på och
behandla de andra djuren. Det är inte bara så att djurens situation i våra händer idag innebär
en moralisk katastrof, vi degraderar även vår värdighet och vår intelligens genom att inte
använda vårt förnuft och vår frihet. Jag tror att de fördomar vi har och det sätt på vilket vi
exploaterar andra kännande varelser leder till avtrubbning, men också, med Svärds ord:
”förnedring i sina egna och andras ögon. Och innerst inne, ett gnagande självförakt”.
Människovärdet bygger delvis på hur vi beter oss, på djurrättens accepterande.
Jag väljer att i konklusionen diskutera det område där vår relation till de andra djuren är som
mest frekvent om än mest anonym: ätandet av andra djurs kroppar; köttätande. Det är det
område där flest djur lever och dödas i händerna på människor, det är kanske också det som
ses som mest naturligt hos den stora majoriteten av människor. Utöver de djurrättsliga
argumenten finns det andra starka argument för att radikalt minska köttkonsumtionen, ironiskt
nog för att hindra stora humanitära katastrofer24. Men jag ska inte diskutera en minskad
köttkonsumtion, min frågeställning handlar om det över huvud taget är rätt för människor som
9
har ett val att ha ihjäl andra kännande varelser för att äta dem. Min utgångspunkt kommer att
vara lite annorlunda då jag inte kommer att diskutera individers utbytbarhet eller att försöka få
fram ett teoretiskt exempel på när slakt inte orsakar lidande. Då min grundfråga handlar om
huruvida antropocentrism och djurrätt står i motsatsförhållande kommer jag snarare att
behandla människan, våra moraliska intuitioner.
Jean-Paul Sartre konstaterade i sin existentialistiska filosofi att människan var dömd till frihet,
och att hon på grund av guds död var ytterst ansvarig för sina handlingar. Det sägs om honom
att han var tvungen att helt svänga om då han fick upp ögonen för att alla människor inte kan,
alla människor har inte den fysiska möjligheten att ta fullt ansvar för sina handlingar, hela
deras dagar går åt till att löneslava i en värld utan fackliga rättigheter. Något slags
resonemang åt det här hållet gjorde kanske att Sartre ersatte det individuella ansvaret med
kommunism.
Oavsett om anekdoten om Sartre stämmer eller inte fångar det ändå ett sätt som många vill
resonera på, eller snarare inte resonera på: man hänger sig åt ytterligheter. Antingen är vi
antropoteister och gör människan till gud (som får bete sig i stort sett hur som helst), eller
också hamnar vi i en avgrundsdjup håla tillsammans med maskar och skalbaggar. Det blir
inget balanserat resonemang, vilket ger mig känslan av medeltid. Hur som helst är det så att vi
människor, i alla fall vi som läser detta, har möjligheten att välja huruvida vi ska orsaka död
med vårt ätande eller inte. Däri, mitt i Sartres konflikt, ligger djurrättsetiken. Vi är dömda till
frihet men vi är inte kapabla att göra allt. Däremot vi kan göra något åt våra egna vanor och
traditioner.
I Den ensamma apan25 skriver Bergljot Børresen att om vi börjar ta vårt ansvar över djurens
livsförlopp på allvar kan vi ”åter anförtros den gamla makten över deras död” 26. Jag tror inte
att hon har rätt. Jag tror nämligen att även om dödsbegreppet problematiserats, vilket i min
mening är någonting positivt, är det fortfarande något tabubelagt. Det ligger i sakens natur att
ett berövande av någons hela framtid, oavsett om denna någon är medveten om framtiden
eller ej, för många känns intuitivt fel. Detta även om dödandet på något outgrundligt sätt sker
utan lidande, både för individen som dödas och för dess omgivning. Konsekvensen av det här
betyder inte att dödande alltid är fel.
Delvis kan denna intuition ha att göra med att vi har samma historia som Immanuel Kant och
därför delar hans känsla av att man ska behandla andra individer inte bara som medel, utan
även som mål. Men det finns ytterligare en dimension, människans och många av de andra
djurens beteenden är lika, och lika på grund av lika anledningar. Vi känner igen oss i djuret
och vi vill inte dö. Därför tror jag till exempel att behandlingen av en hund som man vet ska
dödas om en viss tid, blir sämre än behandlingen av en hund som man vet ska leva i familjen
tills han eller hon blir gammal och svårt sjuk.
Därför tror jag att Børresen har fel då hon implicit menar att makten över djurens död, vilket
innefattar ett dödande av djuren för att äta upp dem, är förenligt med att man har en nära
kontakt med djuren. När det gäller köttätande har vi ett val, därför blir slakten onödig.
Nu kan man naturligtvis tänka sig att man skulle kunna hålla djur i stora hägn där människor
inte hade speciellt mycket kontakt med djuren, eller kanske enbart prata om nöjesjakt.
Frågeställningen blir ändå en annan (långt borta från hur djuren har det idag) och jag tror att
om man skulle problematisera det hittar man ändå intuitioner som talar emot det.
10
Det finns vissa former av förståndshandikapp som gör att ens medvetande är på samma nivå
som, eller lägre än, till exempel en gris eller hund. För de allra flesta människor skulle det
vara absolut fel att aktivt döda denna individ, förutsatt att han eller hon hade ett gott liv. Jag
tror att om man börjar se djuren som de kännande varelser de är skulle det antagligen kännas
fel att, av en onödig anledning, döda dem. Men även om inte den känslan finns där, kanske för
att man glömmer bort djuren när man är bakom slöjan av okunnighet och väljer hur världen
ska se ut, återstår den krassa verkligheten: att döda djur ger i princip alltid upphov till ett
enormt lidande. Även om det lidandet och den frustrationen pågår i så lite som en sekund
(vilket det sällan gör), är det ett stort moraliskt felsteg då det antagligen är fruktansvärda
känslor vi inte behöver orsaka.
Man kan inte ha en polisstat som upprätthåller ett samhälle som tar hänsyn till djurens
intressen. Det är orimligt att tro att när vi inte ens kan lösa brott som handlar om våld i
hemmet skulle kunna göra det med brott mot ekorrar i skogen. Visst kan vi när tiden är mogen
stifta lagar som förbjuder vissa former av exploatering av djur, nu är kanske tiden i Sverige
kommen för pälsdjuren. Men kärnan i djurrättsetiken vädjar egentligen till oss människor som
moraliska individer.
En människa är i konstant förändring. Vi påverkas av vår omgivning, men det vi bestämmer
oss för att göra är kanske den vi, i slutändan, är.
11
Slutord
Per Svensson konstaterar att det är fullt möjligt att vara antropocentrisk vegetarian, jag har i
den här texten kommit fram till att jag tycker att det även är fullt möjligt att vara
antropocentrisk djurrättsetiker. Jag har gjort det genom att ta upp och försökt bemöta det som
jag identifierat som Svenssons och Ingemar Nordins huvudresonemang. Jag har försökt att
tolka vad det är de egentligen vill säga, nämligen att människovärdet är unikt och att det står i
motsättning till djurfrigörelse- och djurrättsfilosofi. Denna idé har jag bemött och försökt att
argumentera emot. Jag har gjort detta delvis genom att diskutera det område där vi möter
djuren mest, på matbordet, och menat på att köttätande som sådan står i konflikt mot de
intuitioner vi kan få då vi accepterar djurrättsetiken.
Appendix: Ingemar Nordins veganer
Jag har redan nämnt att jag tycker Ingemar Nordins jargong ofta är osaklig. Men då han
använder ordet ”veganer” en hel del i sin text, inbillar jag mig att han måste ha en bra
uppfattning om vad en ”vegan” är. Om texten är filosofisk, som den utger sig för att vara,
tycker i alla fall jag att man inte kan styra och ställa med ords betydelse hur som helst. Risken
blir ju att man kan koka ihop åsiktssamband som egentligen inte alls finns.
Nordin skriver i en lång parantes då han diskuterar utilitarism, individers eventuella
utbytbarhet och buddisters syn på livet att ett kollektivt mänskligt självmord kanske inte är
helt främmande för en del veganer. För att styrka sitt påstående tar han upp ett citat från
någon som han påstår är vegan, Les U Knight från ”Voluntary Human Extinction”, som kan
översättas med ”Frivilligt mänskligt utrotande” 27. För att ta reda på om det stämde skickade
jag en e-post till honom, han var inte speciellt svår att hitta om man sökte efter
namnet/pseudonymen på någon av de sökmotorer som finns tillgängliga.
Här är Les U Knights svar på min fråga om han är vegan:
From:
To:
Subject:
Date:
”Les U Knight”
”Jonatan Forsberg”
personal diets
Mon, 10 Feb 2003 06:31:57 -0800
Jonatan,
>Are you a vegan?
Lacto-ovo vegetarian -- limiting that.
Les
12
Noter
1. Malmström, Györki, Sjögren: Bonniers svenska ordbok (Smedjebacken, Bonnier Fakta
Bokförlag AB, 1997)
2. Steinbeck, John: Möss och människor (Udevalla, Forum, 1988)
3. Nordin, Ingemar: Djur är inte människor – en filosofisk granskning av veganismen
(Göteborg, AB Timbro 1997)
4. Ibid., s 7
5. Ibid., s 37
6. Ibid., s 46-47
7. Ibid., s 48
8. Ibid., s 40
9. Tack till Andreas Brand
10. Nørretranders, Tor: Märk Världen – en bok om vetenskap och intuition (Bokförlaget
Bonnier Alba 1993), s 411-415
11. DeGrazia, David: Taking Animals Seriously – Mental Life and Moral Status (Cambridge
University Press 1996)
12. Nordin 1997, s 61
13. Svensson, Per: Musse är ingen mus – En essä om människan, djuren och friheten (Oslo,
Ekerlids Förlag 2002)
14. Ibid., s 20-21
15. Ibid., s 65
16. Ibid., s 22
17. Ibid., s 69
18. Ibid., s 39
19. Ibid., s 71
20. Mitchell, Robert: Humans, Nonhumans and Personhood i Cavalieri & Singer (red): The
Great Ape Project – Equality Beyond Humanity (St. Martin’s Griffin 1996)
21. Ibid., s 244
22. Svensson 2002, s 93
23. Svärd, Per-Anders: Djurplågeriet kränker människors värdighet (i Djurens Rätt! nr 1
2003, Förbundet Djurens Rätt)
24. Se till exempel: Att äta för en bättre miljö (Naturvårdsverket 1997), State of the world
(Worldwatch Institute, en årlig rapport), Vegan, vegetarian, allätare (SLU Kontakt nr 3,
1997, Sveriges Lantbruksuniversitet), Mat miljö rättvisa (Förbundet Djurens Rätt 2000)
25. Børresen, Bergljot: Den ensamma apan – om människan och djuren (Smedjebacken,
Bokförlaget Prisma 1999)
26. Ibid., s 194
27. Nordin 1997, s 17-18
13