Stöd till anhöriga till personer med psykisk sjukdom

FOTO: SCANPIX
fokus på anhöriga
nr 18 sep 2010
Stöd till anhöriga till personer med
psykisk sjukdom eller funktionsnedsättning
– tre exempel
Detta är den andra artikeln på temat stöd till anhöriga till personer med
psykisk sjukdom eller funktionsnedsättning. Den består av tre exempel
på hur stöd till den målgruppen kan se ut i praktiken. Per Nybons inleder
genom att beskriva sitt arbete som anhörigkonsulent för anhöriga till
personer med psykisk funktionsnedsättning i Västerås. Därefter följer
ett exempel från Örebro där Marina Hahne och Sofia Wange skriver om
anhöriggrupper för föräldrar till vuxna barn drabbade av psykos eller
depression. Artikeln avslutas med Karin Andrae från anhörigstödet i
Gävle som berättar om de erfarenhetsgrupper hon leder för vuxna barn
till föräldrar med psykisk ohälsa.
Vår förhoppning är att exemplen ska väcka många frågor och tankar
till liv. Vi vill också att de ska fungera som inspiration när det gäller att
uppmärksamma och erbjuda stöd till anhöriga till personer med psykisk
sjukdom eller funktionsnedsättning.
Exempel 1: Anhörigkonsulent i Västerås
Hösten 2006 beslutade Nämnden för funktionshindrade i Västerås stad
att inrätta en kommunal heltidstjänst som anhörigkonsulent för anhöriga
till personer med psykiskt funktionshinder. Beslutet hade föregåtts av
arbete i en arbetsgrupp med representanter från kommun och landstingspsykiatri samt lokala brukar- och anhörigföreningar. Det kom då fram
önskemål om en tjänst som anhörigkonsulent speciellt riktad mot psykiatriområdet. Behovet påpekades främst från den lokala anhörigföreningen
Västmanlands intresseförening för psykotiskt sjuka (VIP), en förening
ansluten till det nationella Schizofreniförbundet.
fokus på anhöriga • nr 18 sep 2010
1
Enligt uppdragsbeskrivningen för tjänsten ska anhörigkonsulenten ge
anhöriga till personer med psykiska funktionshinder stöd, vägledning
och samtal utifrån de anhörigas individuella behov. Anhöriga ska också
kunna få hjälp att hitta rätt hos myndigheter, oavsett om det är inom
kommunen eller någon annan myndighet. Anhörigkonsulentens arbete
ska kunna vara akut, kortsiktigt eller långsiktigt beroende på hur behovet
ser ut.
Arbetets förutsättningar
Jag började mitt arbete som anhörigkonsulent hösten 2007. Jag har tidigare arbetat som socionom/kurator inom den specialiserade landstingspsykiatrin under många år, först med allmänpsykiatri och sedan med
psykosvård. Erfarenheterna och kunskaperna från tiden inom specialistpsykiatrin har varit en god grund att stå på i mitt nuvarande arbete som
anhörigkonsulent, där jag inte har så många tillfällen att diskutera psykiatrifrågor med annan personal med psykiatrisk erfarenhet. Sedan ett
drygt år tillbaka är jag dock samlokaliserad med de två anhörigkonsulenter som finns inom Äldrenämndens verksamhetsområde. Våra målgrupper överlappar varandra endast till en del, men det går att hitta områden
där gemensamt arbete är fruktbart. Min målgrupp har till exempel möjlighet att delta i de programpunkter som erbjuds de anhöriga som vårdar
eller stöder äldre personer. Det rör sig bland annat om informationstillfällen med inbjudna föreläsare omkring ämnen som kan intressera båda
grupperna.
I mitt arbete som kommunalt anställd anhörigkonsulent är det viktigt att
komma ihåg att anhörigkontakter ska ingå som en naturlig del av personalens arbete vid psykiatriska vårdavdelningar och mottagningar liksom
vid kommunala boenden och sysselsättningsenheter. Mitt arbete som
anhörigkonsulent är ett komplement till det grundläggande arbete med
anhörigkontakter som löpande ska förekomma vid sådana inrättningar.
Detta är något jag försöker förmedla vid de kontakter jag har med olika
vård- och omsorgsenheter.
Anhörigkonsulenten är till för de fall där antingen den anhörige eller
den sjuke (eller naturligtvis båda) bor i Västerås. En rätt så stor andel av
de personer som tar kontakt har hittat mig på kommunsidorna i telefonkatalogen eller på Västerås stads webbplats. Andra kontaktar mig
efter hänvisning från personalen inom kommun och landsting eller från
anhörigföreningen VIP:s medlemmar. På senare tid har jag också i flera
fall blivit kontaktad av anhöriga som har blivit tipsade av personer som
redan har kontakt med mig. Allmänt har det visat sig att information
om anhörigkonsulentens existens delvis är en färskvara. Det är ett ständigt pågående arbete att göra min funktion känd hos målgruppen och
bland vård- och omsorgsaktörerna inom landstingets och kommunens
ansvarsområden. Periodvis tar det arbetet en hel del tid i anspråk.
2
fokus på anhöriga • nr 18 sep 2010
Vägledning och stöd
Under 2009 hade jag kontakt med 56 anhöriga vid sammanlagt runt
330 kontakttillfällen. Motsvarande siffror för första halvåret 2010 är 45
anhöriga vid 180 kontakttillfällen.
De allra flesta anhöriga som kontaktar mig för första gången gör det på
telefon. Det blir då oftast ett längre telefonsamtal där jag försöker vara
lyhörd för orsaken till att personen i fråga tar kontakt med mig, om det
är för konkret vägledning eller för mera allmänt stöd. En bit in i samtalet erbjuder jag nästan alltid den som ringer att komma till mig för ett
personligt besök, och de allra flesta tackar ja till det erbjudandet. Jag kan
oftast erbjuda tid för besök inom 7–10 dagar. Speciellt när den anhörige
bor långt från Västerås kan det av naturliga skäl dock bli längre stödjande samtal på telefon som inte resulterar i att vi avtalar tid för besök.
Och i en del fall efterfrågar den som ringer enbart vägledning om vart
man vänder sig inom kommun eller landsting i något mer eller mindre
konkret ärende. Det kan då till exempel bli fråga om att hänvisa till kommunens biståndshandläggare inom vård och omsorg. I de fall där den
sjuke personen själv inte är inställd på att söka hjälp har det också varit
mycket bra att kunna koppla in eller hänvisa till de två uppsökare1 inom
området psykiskt funktionshindrade som finns i Västerås sedan ett par
år tillbaka.
De anhörigas besök varierar naturligtvis till antal utifrån deras individuella behov och önskemål. Sedan jag började mitt arbete för två och ett
halvt år sedan har det rört sig om allt ifrån ett fåtal besök till kontinuerligt pågående kontakter. I de senare fallen rör det sig oftast om föräldrapar till vuxna barn med långvarig psykossjukdom. Samtalen kan naturligtvis variera till innehåll, men vanligen handlar det om hur sjukdomen
yttrar sig, hur man ska förhålla sig till sin närstående eller om upplevda
svårigheter i kontakten med psykiatrin och med myndigheter.
Studiecirklar
Några studiecirklar för anhöriga har det också blivit. Först en cirkel
med fyra deltagare (förutom mig själv) där vi talade om de osynliga
funktionshinder som är vanliga vid långvariga psykossjukdomar. Som
grundmaterial hade vi boken Psykiska funktionshinder – stöd och hjälp
vid kognitiva funktionsstörningar av Lennart Lundin och Ove S Ohlsson. Vi träffades tio gånger, två timmar varannan vecka. Gruppen har
sedan fortsatt att träffas som en läsecirkel omkring boken Den dagen
min dotter blev galen av Michael Greenberg. För närvarande pågår också
en nystartad studiecirkel omkring häftet Psykos – Förändrad verklighet
av Lars Helldin.
1 Nämnden för funktionshindrade tillsatte för drygt två år sedan två tjänster som uppsökare
inom kommunpsykiatrin. Uppsökarna ska försöka nå personer med svår och långvarig psykisk
funktionsnedsättning. Det rör sig ofta om personer som inte ser sina egna stödbehov och som
inte söker stöd och hjälp själva. Uppsökarna ska informera, motivera, stödja och lotsa så att
personerna i fråga får tillgång till adekvat stöd.
fokus på anhöriga • nr 18 sep 2010
3
Det har visat sig att cirklarna i praktiken ganska snart har utvecklats till
att bli mera av samtalsgrupper än studiecirklar, vilket väl är ganska naturligt. Deltagarna tar del av varandras berättelser och har utbyte av att
träffas i en grupp där andra har erfarenheter som liknar de egna. Jag tror
dock att studiecirkelformen är bra när man startar en grupp. En studiecirkel kan i början, när deltagarna inte känner varandra, upplevas mera
neutral och mindre ”hotande” än en samtalsgrupp. Det är också bra att
ha en bok som grundmaterial att stötta sig på, speciellt under de första
träffarna.
Författare: Per Nybons, Anhörigkonsulent psykisk ohälsa i Västerås
kommun. Exempel 2: Anhöriggrupp som stöd
i Örebro kommun
På Anhörigcentrum i Örebro erbjuds anhöriga bland annat enskilt samtal, avlösning och anhöriggrupp. I anhöriggrupperna träffar den anhörige
andra som befinner sig i en liknande situation, och kan här prata om
svårigheter i vardagen, få information om vad kommunen kan bistå med
och även få möjlighet att ha roligt tillsammans med de andra i gruppen.
Anhörigcentrum driver anhöriggrupperna i samverkan med flera olika
frivilligverksamheter och organisationer såsom Röda Korset, Studieförbundet Vuxenskolan, Alzheimerföreningen och FPS (Föreningen för
psykiatriskt samarbete).
Alla cirkelledare har genomgått en cirkelledarutbildning genom Studieförbundet Vuxenskolan eller Röda Korset. Kraven på cirkelledarna är
att de är medmänniskor och har ett engagemang, är ödmjuka och har en
förmåga att kunna lyssna. Det finns inga krav på expertkunskap inom ett
visst område.
Anhöriggrupperna träffas varannan vecka vid sex tillfällen per termin,
under tre terminer, tillsammans med två cirkelledare från Röda Korset.
Efter tre terminer ställer Anhörigcentrum sina lokaler till förfogande
för de som vill fortsätta att träffas i egen regi. Den anhörige har då alltid
möjlighet att träffa personal på Anhörigcentrum för eventuella frågor
och funderingar. En av deltagarna i gruppen tar på sig ansvaret att vara
kontaktperson för bland annat bokning av lokal.
Samverkan för att nå anhöriga
Regionförbundet Örebro har på uppdrag av länsstyrelsen upprättat riktlinjer för att ge kommunerna möjlighet att nå fler anhöriga. Landstinget
och länets kommuner ska samverka för att kommunerna i ett tidigt skede
ska komma i kontakt med anhöriga för att ge information och erbjuda
stöd och kontinuerlig kontakt. Målet är att alla anhöriga som utför eller
kommer att utföra flera insatser till personer med psykisk sjukdom eller
funktionsnedsättning ska få information och erbjudas stöd från kommunen. Syftet är att de anhöriga ska känna en ökad trygghet i sin roll
som anhöriga. Det är därför viktigt att alla medarbetare i landsting och
kommun arbetar efter riktlinjerna.
4
fokus på anhöriga • nr 18 sep 2010
Många av de anhöriga till personer med psykiskt funktionshinder har
tidigare gått en anhörigutbildning på Karlakliniken, Örebro läns landstings utrednings- och behandlingsenhet inom psykosvården. Efter utbildningen erbjuds de anhöriga att fortsätta i en anhöriggrupp på Anhörigcentrum.
Anhörigcentrums personal och FPS anhörigkonsulent2 informerar aktivt
ute i olika forum om verksamheterna och aktiviteterna. Andra sätt att
få vetskap om anhöriggrupperna kan vara genom kommunens webbplats. Dessutom skickas information till olika intresseföreningar som för
denna vidare ut till sina medlemmar.
Anhöriggruppen för föräldrar till barn
drabbade av psykisk ohälsa
Den anhöriggrupp vi vill berätta om här består av föräldrar till vuxna
barn som är drabbade av psykisk ohälsa. Fyra av de fem deltagarna
har genomgått en anhörigutbildning på Karlakliniken, men känner inte
varandra sedan tidigare. Anhöriggruppen har två cirkelledare. Gruppen startade på Anhörigcentrum hösten 2008 och pågick då fram till
december 2009. Fyra av deltagarna kände sedan ett behov av att fortsätta
träffas även efter de tre terminerna, vilket de nu gör. En femte deltagare
tillkom nyligen efter kontakt med personalen på Anhörigcentrum som
frågade gruppen om det var möjligt att ta emot en ny deltagare.
Vad har anhöriga behov att prata om?
Under träffarna förs många och omfattande samtal kring den enskildes
situation. Att vara anhörig till en person med psykisk funktionsnedsättning kräver ofta mycket arbete av den anhörige, såsom kontakter
med olika myndigheter och vårdinstanser samt praktiska sysslor som
hushållsgöromål och ekonomi. Dessutom finns det i övriga samhället en
misstro mot psykisk sjukdom med negativa attityder som både de anhöriga och de drabbade får känna av. Flera av deltagarna har upplevt och
upplever fortfarande problem både inom landstingspsykiatrin och inom
den kommunala psykiatrin. Bemötandet av anhöriga och patient/brukare
får mycket kritik. Deltagarna uttrycker ofta att de känner sig nonchalerade och förbisedda i mötena med vården.
Hur ska man kunna leva ihop med eller stötta en person som lider av
psykisk ohälsa när man inte får någon information om vård och behandling på grund av sekretessen? Det är en fråga som ofta tas upp och
diskuteras. Ett annat problem som ofta tas upp är svårigheten att få rätt
information. När ens barn får en psykiatrisk diagnos så har man som
förälder ofta svårt att ta in information som ges av sjukvårdspersonalen – man kommer helt enkelt inte ihåg vad som sägs. I anhöriggruppen
diskuteras även hur man som förälder upplever det när ens barn är inlagt
på en psykiatrisk vårdavdelning. Ett önskemål från deltagarna är att det
görs satsningar på meningsfulla aktiviteter för patienten eller brukaren
2 FPS anhörigkonsulent har till uppgift att hjälpa anhöriga till personer med psykisk ohälsa.
Det kan vara hjälp med kontakter i vården, information om rättigheter, samverkan med
Anhörigcentrum etc.
fokus på anhöriga • nr 18 sep 2010
5
under vårdtiden för att de ska kunna upprätthålla sina funktioner och
intressen. Ett annat problem som deltagarna i gruppen har upplevt är att
patienten eller brukaren ofta får träffa nya läkare som ställer nya diagnoser och skriver ut nya mediciner.
I gruppen diskuteras problem men också positiva upplevelser i livet, både
inom vården och privat. Ett bra bemötande från olika professioner inom
vården är mycket betydelsefullt för deltagarna, och är något som man
gärna delar med sig av. Gruppen har förutom att träffas i Anhörigcentrums lokaler tillsammans varit på en konsert med Svenska Kammarorkestern på Örebro Konserthus. Gruppen har även deltagit i olika aktiviteter som Röda Korsets krets Axberg-Hovsta anordnat för anhöriga i
Örebro, bland annat Nobelmiddag på hösten och sillunch på våren. Röda
Korsets lokala krets söker pengar ur olika fonder för att man ska kunna
genomföra olika aktiviteter för anhöriga. Gruppen tänker fortsätta med
sina träffar i höst och planerar för ett studiebesök på Fontänhuset.
Önskemålen som deltagarna i gruppen har är många
men de viktigaste är
•
bättre information till anhöriga
•
bättre samarbete mellan kommun och landsting inom psykiatrin
•
bättre samarbete mellan läkarna inom landstinget.
Ett förslag från gruppen är att kommun och landsting har ett gemensamt
informationsblad att dela ut till anhöriga med information om stöd och
möjligheter från båda aktörerna.
Gapet
I Örebro har anhörigstödet nyligen breddats genom webbtjänsten Gapet.
Det är en mötesplats för anhöriga som även passar för de som kanske
inte har tid eller möjlighet att delta i Anhörigcentrums övriga aktiviteter.
För att få tillträde till Gapet måste den anhörige ta kontakt med någon
anhörigstödjare eller anhörigkonsulent i Örebro kommun som har inloggningsbehörighet. Även utvalda personer inom landstinget och FPS
har sådan behörighet.
Gapet är en trygg mötesplats som är öppen dygnet runt och där den anhörige kan finna stöd hos andra i en liknande situation. Man kan också
skriva av sig och ta del av andra anhörigas upplevelser och erfarenheter.
När man är anhörig sätts en eller flera diagnoser på den anhöriges profil.
Inom området psykisk ohälsa kan det till exempel vara schizofreni, bipolär sjukdom och borderline. Om den närstående inte har någon diagnos
sätts psykisk funktionsnedsättning som sökord. På så sätt kan de anhöriga gå in och söka på olika diagnoser och hitta anhöriga med liknande
problematik.
I den aktuella gruppen känner man att det finns ett bra stöd och därför
har inte någon av deltagarna för tillfället behov av Gapet. Det finns dock
som ett alternativ till fortsatt anhörigstöd om gruppen av någon anledning väljer att sluta träffas.
6
fokus på anhöriga • nr 18 sep 2010
Parallellt med anhöriggrupp och Gapet så finns det alltid möjlighet till
enskilda samtal med personal på Anhörigcentrum eller anhörigkonsulenten på FPS.
Slutord och kommentar
Både Anhörigcentrum och FPS upplever att det är uppskattat med anhöriggruppen. Deltagarna känner trygghet i gruppen och har här någonstans att ventilera sina åsikter i en öppen och hjärtlig kommunikation.
Man vet också att allt som sägs i gruppen stannar här. Någon av deltagarna har sagt att man inte alltid vill belasta sin närmaste omgivning
med sina bekymmer och att det då är skönt att tala med gruppen om
dem. Vid varje termins slut får deltagarna från alla anhöriggrupper fylla
i en utvärdering och där återkommer ofta ord som trygghet, förståelse,
igenkännande, berikande och gemenskap. Ord som tydligt visar betydelsen av att gå i anhöriggrupp.
Författare: Marina Hahne, Anhörigcentrum i Örebro och Sofia Wange,
Anhörigkonsulent, Föreningen för psykiatriskt samarbete.
Exempel 3: Vuxna barngruppen i Gävle
Anhörigstödet till barn vars föräldrar lever med psykisk ohälsa har uppmärksammats allt oftare under senare år. Det är bra, för dessa osynliga
barn har alltid funnits. I många kommuner finns nu också grupper för
minderåriga barn och i Gävle finns en verksamhet som heter Grinden.
Grinden drivs av socialtjänsten och erbjuder grupper för barn till missbrukare, barn till psykiskt sjuka, barn i familjer som brukar våld och
barn vars föräldrar inte kan kommunicera alls med varandra efter en
skilsmässa.
För dem som har hunnit bli vuxna är det emellertid betydligt ovanligare
med organiserade grupper. Många får motivation att bearbeta sin barndom först när de själva bildar familj. Forskning som Annemi Skerfving
skrivit om i sin bok Att synliggöra de osynliga barnen visar att barnen
till psykiskt sjuka föräldrar är en högriskgrupp som själva riskerar att
få framtida psykiska besvär. Det borde därför vara angeläget att stödja
denna grupp.
Anhörigstödet i Gävle består av ett anhörigcenter som erbjuder samtal,
gruppverksamhet och informationsträffar samt pensionat Villa Milbo –
beläget utanför staden – som bland annat erbjuder anhöriga avlösning.
Kommunen erbjuder också anhöriga avlösning i hemmet och möjlighet
att bli anställda som anhörigvårdare. Själv är jag anställd inom kommunens anhörigstöd och har som uppgift att främst stötta anhöriga till
personer med psykisk funktionsnedsättning.
År 2003 fick jag ett erbjudande av kommunen att starta en så kallad
erfarenhetsgrupp. Jag hade länge önskat att få starta en erfarenhetsgrupp
för vuxna barn efter en modell som tillämpades av IFS (numera Schizofreniföreningen) i Stockholm på 1990-talet.
fokus på anhöriga • nr 18 sep 2010
7
Bild ur
När Kajsas mamma blev galen
av Karin Pimpernell (sfph:s förlag)
Jag började med att ta kontakt med vuxenpsykiatriska kliniken för att få en kollega som dels
kunde delta som ledare, dels kunde förmedla
kontakt med både kollegor på kliniken och
inom de psykosociala teamen ute på hälsocentralerna. Där fanns kännedom om de anhöriga som kunde ha behov av stöd.
Vi tryckte ett informationsblad och lade ut på hälsocentralerna i kommunen. Där fanns bilden ovan samt en enkel text med raderna: ”En inbjudan till dig att få prata med andra om en barndom som inte alltid varit så
lätt”, några rader om att vi vände oss till vuxna barn till psykiskt sjuka
föräldrar samt mötesplatsen och telefonnummer. Flera personer hade sett
informationen på Hälsocentralen, tidningarna kontaktades och flera artiklar beskrev verksamheten. Vi informerade också om erfarenhetsgruppen på mässor och liknande.
Stöd till de osynliga barnen så att de får syn på sig själva
Anhörigstöd ska ge en medmänsklig kontakt och för många är grupperna det första steget till att bearbeta en besvärlig barndom. En del har
värjt sig mot tanken att behöva ”vård” för egen del, när det var det som
mamma eller pappa borde ha fått för länge sedan. Att då i stället gå i en
erfarenhetsgrupp kan uppfattas som mindre laddat.
Innan gruppstarten träffar jag varje person enskilt för att visa Anhörigcenter, informera om verksamheten och ge deltagarna tillfälle att berätta
lite om varför de har anmält sig. Många har inte kunnat berätta för någon enda människa förut om hur det var hemma! Denna första kontakt
innan gruppträffen är viktig, och ibland har vi fått avråda någon från att
delta just då. Det har ibland kommit personer med andra svårigheter än
dem vi ska stödja, och ibland har även alltför sköra personer anmält sig.
Då har vi hänvisat till andra stödformer.
I en erfarenhetsgrupp – som vi kallar dem – kan vi ge människor möjlighet att dela med sig och få lyssna på andra som har upplevt något liknande som barn. Vi träffas åtta gånger varannan vecka, två timmar varje
gång. För att alla ska våga prata har gruppen max sex deltagare plus
ledare. Vi erbjuder inte terapi, däremot upplyser vi om att det kan vara
bra att för en tid ha en samtalskontakt bredvid för att orka med. Det blir
ju inte mycket tid för var och en att berätta om sig själv under gruppens
träffar, och med en obearbetad erfarenhet krävs det att man får prata mer
om sitt. Många gör också det, och det har varit positivt för dem.
8
fokus på anhöriga • nr 18 sep 2010
Tematräffar
Varje träff har ett tema och vi tar en fikapaus någonstans på mitten. De
olika teman som gruppen har fick vi tips om från Grindens personal,
som genomgått en kurs på Källan3 i Stockholm. Exempel på teman:
•
Du är inte ensam. Det är vanligt att man tror det.
•
Maktlöshet. Det är viktigt att få syn på den.
•
Hur mår man i kropp och själ av att ha denna bakgrund och vad kan man göra för att må lite bättre? Tips från andra i gruppen är lättare att ta in än allmänna råd.
•
Ursprungsfamiljen. Deltagarna får rita och berätta.
•
Nuvarande familj och medberoende. Det är bra att förstå de olika roller man kan få i en dysfunktionell familj.
•
Har du byggt en mur runt dig? Vi tar upp olika hinder för att ut
trycka känslor.
•
Grinden informerar och vi ser på filmen Min galna värld av
Annika Dopping/Schizofreniförbundet.
•
Den egna personen: Vad jag gillar hos mig själv och vad jag är bra på.
•
Att kunna blicka framåt och förstå hur man går vidare. Detta är ett önsketema, som det ännu inte finns utrymme för.
Min bakgrund som skötare inom kommunens olika verksamheter för
personer med en psykisk funktionsnedsättning (boenden, rehabilitering
och sysselsättning) har varit värdefull för att förstå de vuxna barnens
situation. Dessutom var min mamma periodvis sjuk under min uppväxt,
vilket jag har bearbetat grundligt. Det är inte ett villkor att ha denna
bakgrund, men om den är bearbetad kan det ge en djupare förståelse.
Det är naturligtvis också viktigt att ha erfarenhet av att leda grupper, så
att man har skaffat sig verktyg för att låta alla komma till tals och jämka
när så behövs. En talpinne eller ett annat föremål som får vandra runt i
gruppen är ett bra hjälpmedel. Den som får frågan tar emot pinnen och
svarar, och har ordet, men får ge pinnen vidare om man pratar för länge.
På det viset blir alla lika aktiva.
Från början var vi två ledare, men numera leder jag grupperna själv. Från
och med i höst ska vi prova med att en före detta gruppdeltagare är med
som volontär.
Stort behov av erfarenhetsgruppen
Vi har haft deltagare i gruppen som redan har drabbats av psykisk ohälsa
och andra som ofta har haft svåra psykosomatiska besvär med långa
sjukskrivningar, men även fullt friska arbetstagare. Föräldern har inte
3 Källan är en gruppverksamhet för barn och ungdomar.
fokus på anhöriga • nr 18 sep 2010
9
alltid fått någon diagnos, där får man lyssna sig fram då många befinner
sig i en gråzon. Till dags dato har cirka 50 personer deltagit i grupperna
i Gävle. Det är både gråt och skratt när vi träffas. Några kommentarer
från deltagare:
”Gruppen har påverkat mig extremt positivt. Det har varit väldigt befriande att hitta hem för mig.”
”Jag har lättare att acceptera det som har hänt och har förstått att jag är värdefull trots min bakgrund.”
”Jag har lärt mig att sätta ord på känslor och att tillåta mig att vara lite ledsen ibland utan att det är någon fara med det.”
”Jag vet nu att jag inte är ensam.” Detta är det kanske vanligaste omdömet.
Gruppverksamheten har utvärderats flera gånger (se lästips nedan).
Många har vittnat om hur gruppen har hjälpt dem att försiktigt öppna
upp deras inre och hur de har kunnat gå vidare och bättre ta hand om
sig själva efteråt. De osynliga barnen har aldrig lärt sig detta, men de är
däremot jätteduktiga på att ta hand om andra. Med de nyvunna kunskaperna har de äntligen kunnat börja ta itu med sina egna liv!
Annat stöd
Anhörigstöd i Gävle erbjuder förutom dessa grupper även samtalsgrupper för föräldrar till barn med funktionsnedsättningar som ätstörningar
eller emotionellt instabil personlighetsstörning (tidigare borderline). Vi
planerar att starta grupper för dem med en make eller maka med psykisk
ohälsa samt en grupp för föräldrar till barn och vuxna med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Framöver kommer vi också att erbjuda
samtalsgrupper för anhöriga till personer som jobbar med sin återhämtningsplan enligt det koncept som Gästprojektet har tagit fram i samarbete med bland annat Riksförbundet för social och mental hälsa, RSMH.
Författare: Karin Andrae, Anhörigstödjare i Gävle kommun
10
fokus på anhöriga • nr 18 sep 2010
Nedan följer en lista på den litteratur som omnämns i artikeln.
Psykiska funktionshinder – stöd och hjälp vid kognitiva funktionsstörningar Författare: Lennart Lundin och Ove S Ohlsson
Den dagen min dotter blev galen
Författare: Michael Greenberg
Psykos – Förändrad verklighet
Författare: Lars Helldin
En utvärdering av Vuxna barn-gruppen med fokus på manliga deltagare:
http://hig.diva-portal.org/smash/record.
jsf?searchId=1&pid=diva2:222224
Om du vill komma i kontakt med artikelförfattarna så går det bra att
e-posta dem.
Per Nybons e-post: [email protected]
Marina Hahne e-post: [email protected]
Sofia Wange
e-post: [email protected]
Karin Andrae
e-post: [email protected]
Artiklarna i projektet ”Fokus på anhöriga” är skrivna av utomstående experter.
Frågor om sakinnehållet i texterna ställs till respektive författare.
fokus på anhöriga • nr 18 sep 2010
11