Helhetsperspektiv
fortfarande sällsynt
När samsjuklighet började uppmärksammas låg fokus på beroende
och allvarliga psykiatriska sjukdomar. Nu börjar även psykiska problem
som depression och ångest fångas upp, liksom fysiska sjukdomar och
livsstilsproblem.
Men fortfarande finns flera hinder att övervinna och tillgången till
vård med ett helhetsperspektiv är ojämnt fördelad över landet.
Text Åsa Bolmstedt Illustration Martin Heap
M
edvetenheten om den
dubbla problematiken blir
allt större och vi har kommit en bra bit på väg, men
än finns inget etablerat arbetssätt
för att behandla samsjuklighet. Olika
kommuner och landsting gör på olika
sätt och det är inte givet att alla som
behöver får integrerad eller samordnad vård.
– I dag är tillgången ojämlikt fördelad över landet. Det beror bland
annat på att ansvaret för patienterna
8
delas mellan socialtjänst och sjukvård.
Det blir extra komplicerat i och med
att många kommuner är små med begränsade resurser, samtidigt som det
finns både offentlig och privat vård.
Det har visat sig att där det finns ett
beroendecentrum fångar man upp fler
med dubbeldiagnos, säger Agneta Öjehagen, professor i psykosocial forskning vid Lunds universitet.
Hon är en av dem som skrivit kapitlet om samsjuklighet i Socialstyrelsens nuvarande nationella riktlinjer
för missbruks- och beroendevården
och hon sitter med som expert i arbetet med de nya riktlinjerna som
kommer 2015. I dem är psykiatrisk
och fysisk samsjuklighet något som
uppdateras utifrån det aktuella kunskapsläget.
Tillsammans med forskare i Schweiz
skriver hon också om psykosocial behandling vid samsjuklighet i en antologi om dessa frågor ur ett europeiskt
perspektiv.
Alkohol & Narkotika Nr 6/2013
Ω
Alkohol & Narkotika Nr 6/2013
9
Första steget för en lyckad behandling är att verkligen identifiera
alla patienter med dubbla diagnoser.
Dels måste socialtjänsten ta hjälp av
psykiatrin för att bedöma klienter
med missbruksproblem, dels måste
sjukvården samarbeta med socialtjänsten vid behandling av missbruk.
– Vi vet att om man har missbruksproblem eller en psykiatrisk
problematik är risken för att drabbas av det andra mer än dubbelt så
stor som i befolkningen i allmänhet.
Men studier har visat att man ibland
missar detta, troligen särskilt i de
fall då missbruksproblemen inte är
så påtagliga och personen ifråga inte
utvecklat social problematik, säger
Agneta Öjehagen.
Störst chans att få integrerad eller
samordnad vård har de med svåra
psykiska sjukdomar som schizofreni
och psykossjukdomar. Det var för
dessa patienter man först började
söka efter olika sätt att integrera eller
samordna vården i samband med psykiatrireformen på 1990-talet.
– För patienter med exempelvis
depression eller ångest är det sannolikt inte lika stor chans att få sådan
vård. Men förhoppningsvis kommer
det att öka. Under senare tid har det
kommit några studier som visar att
det är framgångsrikt att behandla
både missbruket och de psykosociala
problemen samtidigt med samma
behandlingsmetod, bland annat har
man testat motiverande samtal och
kognitiv beteendeterapi. Det finns
även 12-stegsbehandling som inkluderar patienter med samsjuklighet.
Även om det ännu inte är lika väl visat
att det fungerar finns en öppning
från det hållet också, säger Agneta
Öjehagen.
Hon påpekar också att idén om att
missbruket måste vara under kontroll
innan man kan inleda psykiatrisk
10
den behöver vi ha större förståelse
för att återfall kan hända och så att
säga hör till sjukdomen. Av tradition
har vi höga krav på att klienten ska ta
sitt ansvar. Det ska man naturligtvis
göra, men jag önskar att den biologiska förståelsen för vilka svårigheter
dessa personer har att hantera sitt
beroende ska slå igenom lite mer,
säger hon.
”Om man tar itu med
missbruket och inte får
någon psykiatrisk hjälp
under lång tid, eller vice
versa, blir det snarare en
extra påfrestning”
Agneta Öjehagen
behandling, som många traditionellt
utgått från i Sverige, inte har något
vetenskapligt stöd. Det finns också
tydligt vetenskapligt stöd för att det
inte heller hjälper att bara behandla
exempelvis en depression och tro att
det har effekt även på missbruket.
– Om man tar itu med missbruket
och inte får någon psykiatrisk hjälp
under lång tid, eller vice versa, blir
det snarare en extra påfrestning, säger Agneta Öjehagen.
För att lyckas med behandling vid
samsjuklighet menar hon att man
behöver ha ett långt tidsperspektiv
och vara noga med att följa upp patienterna.
– Traditionellt har vi varit rätt
stränga med hur vi ser på återfall. I
andra sammanhang, som till exempel
typ 2-diabetes, är vi mer benägna att
acceptera att man kan bli sämre igen,
än vid beroende. Inom beroendevår-
Hittills har fokus när det gäller samsjuklighet mest legat på beroende i
kombination med psykiatriska diagnoser. Men nu börjar även somatiska
sjukdomars betydelse uppmärksammas lite mer.
Hanne Tønnesen är professor på
Kliniskt centrum för hälsofrämjande
vård vid Lunds universitet, överläkare på Beroendecentrum Malmö
och direktör för WHO Collaborating
centre for evidence-based health
promotion in hospitals & health
services. Hon är involverad i flera studier där man undersöker om stöd för
att förbättra den fysiska hälsan och
uppmuntra till en hälsosam livsstil
kan bidra till att patienterna lyckas
bättre med att sluta med alkohol eller
narkotika.
– Om vi tar hand om hela patienterna mår de bättre och då borde
det gå bättre. Har man problem med
alkohol eller narkotika har man i
många fall också andra somatiska
sjukdomar, plus olika typer av ohälsa
som övervikt, undervikt, rökning eller
brist på fysisk aktivitet, säger Hanne
Tønnesen.
Hon beskriver insatserna kring
personer med missbruk som en triangel. I triangelns bas finns beroendet, ena sidan är psykiatrin och den
andra socialtjänsten.
– Men somatiken saknas ofta. Det
är en anledning till att många beroendepatienter avlider tidigt jämfört
med övriga befolkningen. Nu är det
Alkohol & Narkotika Nr 6/2013
