det kristna äktenskapet - Svenska Katolska Akademien

DET K R I S T N A
ÄKTENSKAPET
DEN
HELIGE
FADERN
PIUS
XI:S
RUNDSKRIVELSE
OM
DET KRI STNA
ÄKTENSKAPET
UPPSALA
1938
ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B.
IMPRIMA TUR
Holmiae, die 7. Jan. 1938
t JOANNES ERICUS MÖLLER
Inledning.
Det kristna äktenskapet, här finna vi redan i titeln på
föreliggande påvliga rundskrivelse ett problem, som vår tid
diskuterar med allt större intresse och iver som en verklig
livsfråga både för enskilda och folk. Nutiden ser med
undran hur mer än en institution som av våra kristna fäder
höllos heliga och ansågos oantastbara nu diskuteras och kriti­
seras från olika håll, vilket omedelbart har framkallat prak­
tiska verkningar av en karaktär, som väcker mer än
undran, ja, man kunde nästan säga oro och förfäran. Den
ofta av välmening och missriktad idealitet framkallade kri­
tiken av de grundvalar, på vilka vårt europeiska samhälle
vilar, har nämligen verkat upplösande på dessa. Vi leva i
upplösningens tidevarv. Vi känna så att säga marken svikta
under våra fötter, och de flesta veta ej vad de skola göra för
att åter kunna stödja sig på fast mark. — Till de ovan om­
talade institutioner som sålunda sönderkritiseras av dem som
förbereda Västerlandets undergång hör som vi alla veta också
det kristna äktenskapet. Icke minst i vårt land kämpa upp­
lösningens makter alltmera oförbehållsamt mot det kristna
hemmets helgedom utan att mötas av ett organiserat och mål­
medvetet försvar från kristen sida.
Tyvärr är det nog därför så, att många i Sverige icke
dela de meningar, som uttalas i föreliggande monumentala
rundskrivelse av den kristna Kyrkans högste auktoritet just
nu, påven Pius XI. Ty han viker icke en hårsmån från den
uppfattning av det kristna äktenskapet, som Jesus Kristus
själv har uttalat — särskilt angående äktenskapets oupplöslighet — och som sedan har omfattats av århundradens
4
kristna tradition. Dock finnas helt visst åtskilliga också
i vårt land som ännu fasthålla vid den uppfattningen om det
kristna äktenskapet, som ända till allra sista tiden var den
förhärskande ej blott i katolska kretsar utan också bland
andra troende kristna. Dessa skola med glädje och tacksamhet
taga del av denna påvliga encyklika som ej blott vänder sig
till katoliker och kristna utan till hela mänskligheten, som
icke blott stöder sig på den gudomliga uppenbarelsen, utan
också på naturrätten, den lag som Gud har inskrivit också
i hedningarnas hjärtan. Redan nu anses denna rundskrivelse
som en av den nuvarande påvens förnämsta. Han visar en
ingående kännedom om den kritik, som i vår tid riktas mot
det kristna äktenskapet och bemöter den med en klarhet och
en kraft, som knappast kan undgå att göra intryck på den
uppmärksamme läsaren.
Men särskilt för våra svenska katoliker betyder det myc­
ket, att vi nu kunnat utgiva rundskrivelsen om Det Kristna
Äktenskapet på svenska språket. Vi taga ju lätt intryck av
vår omgivning och många av oss ha icke så klar kännedom
om vår Kyrkas ställningstagande till alla de frågor, som ha
sammanhang med Det Kristna Äktenskapet. Icke minst är
en sådan okunnighet farlig för sådana, som själva skola bilda
och uppbygga ett kristet hem. Nu ha vi åtminstone en liten
skrift med stor auktoritet som tydligt och ingående för oss
klargör dessa frågor. Också de som tagit del av densamma
kunna naturligtvis överträda och trotsa de heliga lagar varpå
äktenskapets helgd och hemmets trygghet äro byggda. Men
de kunna då icke längre ursäkta sig med halv eller hel okun­
nighet. Den som genomläst denna rundskrivelse har fått en
klar och säker kännedom om den kristna Kyrkans lära om
det Kristna Äktenskapet.
Den Helige Faderns rundskrivelse
om
DET KRISTNA ÄKTENSKAPET
»Med hänsyn till nu rådande förhållanden, behov, villfarelser
och missbruk, rörande familjen och samhället.»
PIUS XI
genom Guds Försyn Påve
till
Våra Ärevördiga Bröder, Patriarkerna, Primaterna, Ärkebisko­
parna, Biskoparna och övriga Ordinarier, vilka åtnjuta fred och
gemenskap med den Apostoliska Stolen,
Hälsning och Apostolisk Välsignelse!
Rundskrivelsens syfte och innehåll.
Det rena äktenskapets höghet och värde framgår framför
allt därav, Ärevördiga Bröder, att Herren Kristus, den evige
Faderns Son, sedan Han antagit vår fallna natur, ej endast
i sitt kärleksfulla rådsslut, varigenom Han fullbordade män­
niskosläktets återupprättelse, bestämde äktenskapet till ur­
sprung och grundval för familjelivet och därmed för allt
mänskligt samliv, utan även förde det tillbaka till dess gu­
domliga instiftelses ursprungliga renhet och upphöjde det till
ett sant och »stort» sakrament samt därför helt och hållet
anförtrodde ordnandet och vården av detsamma åt Kyrkan,
sin Brud.
6
Men för att frukterna av denna äktenskapets förnyelse må
kunna uppnås i alla tider och hos alla jordens folk, är det
först av allt nödvändigt, att människornas förstånd upplyses
av Kristi sanna lära om äktenskapet. Dessutom måste de
kristna makarna, vars svaga vilja blivit stärkt genom Guds
nåd, bringa alla sina tankar och gärningar till överensstäm­
melse med denna Kristi rena lag för att därigenom uppnå
sann frid och lycka för sig och sina familjer.
Men icke blott Vi, som med faderlig blick skåda ut över
hela jordens krets från den höga vaktpost Vi intaga genom
Vårt Apostoliska Ämbete, utan även I, Ärevördiga Bröder,
iakttagen liksom Vi med bitter smärta, att så många män­
niskor glömt Guds återlösningsverk och antingen alls icke
känna eller skamlöst förneka äktenskapets upphöjda helig­
het, eller till och med genom att utgå från en ny, fullkomligt
förvänd morals falska grundsatser, alltför ofta trampa det
under fotterna. Då dessa farliga irrläror och fördärvliga se­
der börjat sprida sig även bland de troende och söka tränga
allt djupare in, ha Vi i kraft av Vårt ämbete som Kristi ställ­
företrädare på jorden och den högste herden och läraren an­
sett det vara Vår plikt att höja vår röst för att skydda den
Oss anförtrodda hjorden från dessa förgiftade betesmarker
och, så vitt det på Oss ankommer, bevara den från all skada.
Vi ha därför beslutat att tala till Eder, Ärevördiga Brö­
der, och genom Eder till hela Kristi Kyrka, ja, till hela män­
niskosläktet, om det kristna äktenskapets väsen och värdig­
het, om den lycka och välsignelse som utgår därifrån till fa­
miljen och till hela det mänskliga samhället och om de vill­
farelser, som strida mot denna viktiga del av den kristna lä­
ran, om de missbruk, som angripa det kristna äktenskapliga
samlivet samt slutligen om de förnämsta botemedlen, som stå
till buds. Vi träda i Vår företrädare Leo XIII:s fotspår, salig
i åminnelse, vars rundskrivelse »Arcanum» om det kristna
äktenskapet, utfärdad för 50 år sedan, Vi härmed bekräfta
och göra till Vår egen. Alltunder det Vi önska att mera full­
ständigt behandla enskilda punkter, som beröra nutida för­
7
hållanden, förklara Vi icke desto mindre, att den ifrågava­
rande rundskrivelsen långt ifrån att vara föråldrad, tvärtom
ännu bevarar sin fulla kraft.
Äktenskapets gudomliga instiftelse.
För att begynna med den nyssnämnda rundskrivelsen, som
i sin helhet avser att försvara äktenskapets gudomliga in­
stiftelse, dess sakramentala värdighet och oupplöslighet, må
såsom en oföränderlig och okränkbar grundlära upprepas,
att äktenskapet icke blivit instiftat eller återinsatt i sin vär­
dighet av människor, utan av Gud. Icke av människor
stiftades de lagar, som skulle stärka, bekräfta och upphöja
äktenskapet, utan av Gud själv, människonaturens ursprung,
och av Vår Herre Kristus, genom vilken denna natur blivit
återlöst. Dessa lagar kunna sålunda aldrig bliva beroende av
mänskligt godtycke eller av en mot dem stridande överens­
kommelse mellan makarna. Detta är den Heliga Skrifts lära,
detta är Kyrkans ständiga och allmänt utbredda arvlära,
detta är det heliga Tridentinska kyrkomötets högtidliga för­
klaring, som med den Heliga Skrifts egna ord lär och bekräf­
tar, att det äktenskapliga bandets varaktiga oupplöslighet, dess
enhet och fasthet ha sitt ursprung i Gud själv.
Äktenskapet kommer till stånd genom Guds och
människors samverkan.
Men fastän äktenskapet till själva sitt väsen är instiftat av
Gud, så har likväl den mänskliga viljan härvidlag sin bety­
delsefulla och ärofulla uppgift. Ty varje enskilt äktenskap,
så till vida som det utgör en äktenskaplig förening mellan
denne bestämde man och denna bestämda kvinna, kommer
endast till stånd genom båda makarnas frivilliga samtycke.
Och denna fria viljeakt, varigenom vardera parten giver och
mottager de rättigheter, som äro förbundna med det äkten­
skapliga ståndet, är så nödvändig för ett sant äktenskap, att
den icke genom någon mänsklig makt kan ersättas. Genom
denna fria viljeakt kan emellertid endast avgöras, huruvida
de båda parterna verkligen önska ingå ett äktenskap med var­
andra. Men äktenskapets väsen är däremot helt och hållet
undandraget den mänskliga viljan, så att när någon en gång
ingått ett äktenskap, är han underkastad de lagar och vä­
sentliga egenskaper, som Gud förlänat detsamma. Ty när den
store kyrkoläraren St. Thomas av Aqvino skriver om den
äktenskapliga troheten och om barnalstringen, som är en
frukt av äktenskapet, säger han: »Dessa ting tillhöra äkten­
skapet på grund av själva den äktenskapliga överenskommel­
sen till den grad, att om något däremot stridande uttryckes
i det samtycke, som konstituerar ett äktenskap, så är detta
överhuvud taget intet verkligt äktenskap.»
Genom äktenskapet bli sålunda makarna i själsligt avseende
innerligare och mera direkt förbundna och förenade med
varandra än i lekamlig måtto, och denna förening kom­
mer icke till stånd genom en övergående känsla eller hjär­
tats ostadiga böjelse, utan genom ett fast och väl överlagt
viljebeslut. Genom denna själarnas förening uppstår enligt
Guds rådslag det heliga och oupplösliga bandet.
Detta är den äktenskapliga överenskommelsens ojämförliga
egenart. Härigenom skiljer sig äktenskapet himmelsvitt så­
väl från djurens samliv, som endast ledes av en blind natur­
drift utan förstånd eller fri vilja, som från flyktiga förbin­
delser bland människor, som icke ha något gemensamt med
en verklig fri viljeförbindelse och som måste frånkännas alla
familjelivets rättigheter.
Härav framgår, att de lagliga myndigheterna visserligen
ha rätt, ja, till och med plikt att motarbeta, förhindra och be­
straffa otillbörliga förbindelser, som strida mot förnuftet och
naturen. Men då det här är fråga om något, som framgår ur
den mänskliga naturen, så gäller lika visst den maning, som
Vår företrädare Leo XIII, salig i åminnelse, uttalat: »Vid val
9
av levnadsstånd lider det icke något tvivel, att var och en
äger frihet att föredraga antingen att följa Jesu Kristi råd
om det jungfruliga ståndet eller att binda sig genom det
äktenskapliga bandet. Ingen mänsklig lag kan fråntaga män­
niskan den naturliga och ursprungliga rätten till äktenskap
eller på något sätt inskränka äktenskapets genom Gud i be­
gynnelsen fastställda ändamål: 'Varen fruktsamma och för­
öken eder.'
Den heliga gemenskapen i ett sant äktenskap kommer
alltså till stånd både genom Guds vilja och genom män­
niskans vilja: från Gud kommer själva instiftelsen av äkten­
skapet, det ändamål för vilket det instiftades, de lagar, som
styra det och de välsignelser, som utgå därifrån. Men från
människorna stamma de enskilda äktenskapen med de för­
pliktelser och den välsignelse Gud därmed förknippat, när
människan med Guds hjälp och nåd ädelmodigt och för hela
livstiden hängiver sitt eget jag åt den andra parten.
1
.
Det kristna äktenskapets välsignelse.
När vi nu, Ärevördiga Bröder, skola förklara, vilka de
välsignelser äro, som Gud har förbundit med ett sant äkten­
skap och hur stora dessa äro, framträda för Vårt sinne or­
den av den berömde kyrkofadern, vars minne vi hugfästa i
Vår encyklika »Ad salutem» med anledning av, att 1500 år
förflutit sedan hans död: »Dessa», säger den helige Augusti­
nus, »äro alla äktenskapets välsignelser, genom vilka äkten­
skapet självt är en välsignelse: barnen, den äktenskapliga tro­
heten och sakramentet.» Och på vad sätt dessa tre huvud­
begrepp innehålla en klar och uttömmande sammanfattning
av hela läran om det kristna äktenskapet, förklaras uttryck­
ligen av samme helige lärare, när han säger: »Troheten inne­
bär, att intet umgänge förekommer utanför äktenskapet med
någon annan man eller någon annan kvinna. Vad barnen
beträffar, skola dessa emottagas med kärlek, vårdas med öm­
het och uppfostras i gudsfruktan. Sakramentet innebär slut­
ligen, att det äktenskapliga bandet icke får upplösas och att
en äkta make eller maka, som likväl blivit frånskild, icke
ens med tanke på fortplantningen får ingå förbindelse med
någon annan. Detta anse vi vara äktenskapets lag, varigenom
naturens fruktsamhet förädlas och förvända begär tyglas.»
Barnet intager den första platsen i äktenskapet.
Bland äktenskapets välsignelser intager alltså barnet den
första platsen. Och förvisso, människosläktets Skapare, som
i sin godhet velat använda människorna som sina medhjälpare
11
vid livets fortplantande, har själv lärt oss detta, när Han i
paradiset instiftade äktenskapet och sade till våra stam­
föräldrar och genom dem till alla framtida äkta makar: »Va­
ren fruktsamma och föröken eder och uppfyllen jorden.»
Detsamma utläser den helige Augustinus klart och tydligt ur
den helige aposteln Pauli ord till Timoteus, när han skriver:
»Apostelns ord äro ett vittnesbörd om, att äktenskapet in­
gås, för att livet må fortplantas. Han säger: 'Jag vill, att de
kvinnor som ännu äro unga skola gifta sig.’ Och som om nå­
gon hade invänt: 'Varför?’ tillägger han strax: 'För att föda
barn och vara husmödrar.’»
Människans värdighet och höga ändamål visa tydligt vil­
ken stor Guds gåva och vilken välsignelse för äktenskapet
barnet utgör. Människan överträffar ju redan genom sitt för­
nuft hela den övriga synliga skapelsen. Härtill kommer, att
Gud icke låter människorna bliva till endast för att de skola
leva och uppfylla jorden, utan ännu mer för att de skola
ära, känna och älska Honom, den sanne Guden, och en gång
i himmelen evigt glädja sig åt att tillhöra Honom. Detta slut­
mål, för vars skull människan av Gud på ett underbart sätt
blivit upphöjd till ett övernaturligt liv, övergår allt, vad nå­
gonsin ett öga sett och ett öra hört och vad någonsin ett
människohjärta kunnat förnimma. Därav förstå vi med lätt­
het, vilken stor gåva av Gud och vilken utomordentlig frukt
av äktenskapet barnen äro, vilka bliva till genom Guds all­
makt och under äkta makars medverkan.
Kristna föräldrar må dessutom betänka, att det icke blott
är deras uppgift att bevara och fortplanta människosläktet på
jorden, ja, att det icke ens räcker att fostra vad slags tillbedjare av den Sanne Guden som helst, utan barn, som skola
bliva medlemmar av Kristi Kyrka, nya medborgare av de
heligas samfund och av Guds husfolk, så att det folk, som
vigts till Guds och vår Frälsares tjänst dagligen må växa i
antal. Ty även om kristna föräldrar, i hur hög grad de själva
än må leva i nådens tillstånd, likväl icke kunna meddela sina
barn den heliggörande nåden, och fastän den naturliga fort­
12
plantningen av livet har kommit att stå i dödens tjänst, eme­
dan arvsynden överföres till de efterkommande, så erinrar
likväl deras äktenskap i någon mån om det första äktenskapet
i paradiset. Ty de ha till uppgift att anförtro sina barn åt
Kyrkan, på det att dessa genom denna Guds barns högt väl­
signade moder i dopets bad må pånyttfödas till övernaturlig
rättfärdighet och göras till Kristi levande lemmar, delaktiga
av det eviga livet och arvingar till den eviga härlighet, som
vi alla i djupet av vårt hjärta så innerligt åstunda.
Om en sant kristen moder behjärtar detta, skall hon förstå,
att Frälsarens ord äga sin tillämpning på henne i en hög och
alltigenom tröstrik mening: »En kvinna. . . när hon har fött
sitt barn, kommer icke mer ihåg sin vånda för glädjen över
att en människa blivit född till världen.» Hon kan över­
vinna allt lidande, alla sorger och bekymmer, som äro för­
enade med hennes moderskap och med mycket större rätt
och i en mycket högre mening än den ädla romarinnan,
Gracchernas moder fröjda sig i Herren över sin blomstrande
barnaskara. Och båda makarna skola beredvilligt och med
tacksamt hjärta taga emot barnen ur Guds hand och betrakta
dem som ett pund, som av Gud blivit dem anförtrott, icke
för att de skola använda det endast till sin egen eller det
jordiska fosterlandets nytta, utan för att på domens dag med
vinst lämna det tillbaka åt Gud.
Barnens uppfostran åligger i främsta rummet för­
äldrarna.
Men barnalstringens välsignelse innebär icke blott det nya
livets gåva, utan ännu något måste tilläggas, nämligen bar­
nens rätta uppfostran. Ty den allvise Guden skulle ju all­
deles ha försummat att tillräckligt sörja för det nyfödda bar­
net och därmed också för hela människosläktet, om Han icke
förlänat rätten och plikten till uppfostran åt dem som Han
13
givit förmågan och rätten att frambringa nytt liv. Ingen
kan väl förbise, att barnet varken i naturligt eller ännu
mindre i övernaturligt hänseende tillräckligt kan draga om­
sorg om sig själv. Det måste ju under många år hjälpas, un­
dervisas och fostras av andra. Nu är det säkert, att både
enligt naturens lag och Guds lag denna rätt och plikt att
uppfostra barnen i främsta rummet tillkommer dem, som på­
börjat naturens verk genom att alstra nytt liv och dessa äro
under alla förhållanden förbjudna att lämna detta verk
ofullbordat och därigenom prisgiva det åt en säker under­
gång. Denna så nödvändiga uppfostran av barnen har på
bästa möjliga sätt säkerställts i äktenskapet, ty då föräldrarna
äro bundna vid varandra med ett oupplösligt band, skola de­
ras omsorger och ömsesidiga hjälp städse vara till hands.
Då Vi emellertid på annat ställe utförligt talat om ung­
domens kristliga fostran, vilja Vi ännu en gång sammanfatta
det hela med den helige Augustinus’ ord: »Barnet skall emottagas med kärlek och uppfostras i gudsfruktan.» Alldeles
detsamma uttrycker den kyrkliga lagboken med kärnfulla
ord: »Äktenskapets huvudändamål är barnalstring och barn­
uppfostran.»
På grund av den höga värdigheten och betydelsen av den
tvåfaldiga uppgift föräldrarna påtagit sig för barnets bästa,
måste slutligen framhållas, att enligt Skaparens vilja och na­
turlagen den uteslutande rätten och privilegiet att alstra nytt
liv gives genom äktenskapet och måste ovillkorligen förbliva
inom dess helgade gränser.
Äktenskaplig trohet.
Äktenskapets andra välsignelse, som den helige Augustinus
framhåller, är den äktenskapliga troheten. Denna består i
makarnas ömsesidiga trohet i äktenskapskontraktets uppfyl­
lande, så att det, som den ene är den andre skyldig i kraft
14
av den genom Guds lag bekräftade överenskommelsen icke
får förvägras honom och icke heller givas någon annan samt
att man icke får tillåta den egne maken något, som strider
mot Guds rätt och lag och står i motsats till den äktenskap­
liga troheten.
Äktenskapets enhet.
Därför fordrar den äktenskapliga troheten först och
främst den äktenskapliga enhet, för vilken Skaparen givit en
förebild genom våra stamföräldrars äktenskap, som är alla
äktenskaps urtyp. Detta var ju enligt Hans vilja en förbin­
delse mellan en man och en kvinna. Och fastän Gud, den
högste lagstiftaren, sedermera för en tid i någon mån mildrat
den ursprungliga lagen, lider det icke något tvivel, att det
heliga evangeliets lag helt och hållet återställt äktenskapet i
dess ursprungliga och fullkomliga enhet samt upphävt varje
undantag, såsom Kristi och Kyrkans ständiga lära och praxis
tydligt bevisa. Med full rätt har därför det Tridentinska
kyrkomötet förklarat: »A tt genom detta band endast två
bliva förenade och förbundna, har Kristus vår Herre med all
önsklig tydlighet lärt, då Han sade: Alltså äro de icke längre
två utan ett kött.»
Men Herren Kristus ville icke endast fördöma varje form
av s. k. polygami och polyandri, samtidig eller successiv för­
bindelse med flera personer och varje annan osedlig yttre
handling. Nej, på det att äktenskapets helgade område fullt
skulle bliva skyddat, har Han härvidlag t. o. m. förbjudit
alla frivilliga tankar och begär: »Men jag säger eder: var
och en som ser på en kvinna för att begära henne, har re­
dan gjort äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta.» Dessa
Kristi ord kunna icke ens genom endera makens samtycke
berövas sin kraft, ty de äro ett uttryck för Guds och natu­
rens lag, som ingen människovilja kan förändra eller upp­
häva.
15
Äktenskaplig kyskhet.
Men för att den äktenskapliga troheten må kunna stråla
i all sin glans, måste även makarnas intima umgänge med
varandra hava en kysk prägel, genom att makarna i allt följa
den gudomliga lagens och naturlagens anvisningar och städse
bemöda sig att lyda den allvise och helige Skaparens vilja
med en allt större vördnad för Hans verk.
Denna äktenskapliga trohet, som den helige Augustinus
träffande kallar »kyskhetens trohet», växer fritt och obe­
hindrat fram och bär de skönaste och rikaste frukter, när
den är grundad på kärleken mellan man och hustru, en kär­
lek, som genomsyrar hela det äktenskapliga samlivet och
innehar den främsta platsen inom det kristna äktenskapet.
Den äktenskapliga troheten fordrar dessutom, att mannen
och hustrun förenas i en särskild, helig och ren kärlek, att de
icke älska varandra såsom människor, som icke känna någon
äktenskaplig trohet, utan såsom Kristus älskat sin Kyrka. Ty
denna norm har aposteln uppställt, då han säger: »I män,
älsken edra hustrur, såsom ock Kristus älskar Kyrkan.»
Kristus tänkte icke på egen fördel utan endast på sin Bruds
väl, då Han med en i sanning omätlig kärlek omfattade henne.
Vi mena därför här en kärlek, som icke endast grundar sig
på en sinnlig böjelse, som alltför fort försvinner, eller som
endast yttrar sig i fagra ord, utan även består i själarnas
djupa, innerliga, ömsesidiga hängivenhet, som bör visa sig ge­
nom gärningar. Men härmed avses icke blott ömsesidig hjälp
i familjelivets dagliga angelägenheter. Framförallt böra ma­
karna bistå varandra att allt mera utveckla och fullkomna
den inre människan. Så skola de, under det de dela samma
levnadslott, varje dag allt mera tillväxa i dygden, i synner­
het i den sanna kärleken till Gud och nästan, varpå slutligen
hela lagen och profeterna vila. Ty alla, till vilket stånd de
än må höra och vilken kallelsegärning de än må utöva, kunna
och måste efterfölja Herren Kristus, vilken av Gud fram­
16
ställts för människorna som all helighets fullkomligaste före­
bild. Ja, med Guds hjälp kunna och måste de efter helgo­
nens föredöme söka uppnå den kristliga fullkomlighetens höjd.
Denna makarnas ständiga strävan att utveckla och full­
komna varandras andliga liv kan i viss mån, såsom den ro­
merska katekesen lär, kallas äktenskapets huvudsyfte, näm­
ligen, om man icke talar om äktenskapet i inskränkt mening
såsom instiftat för barnets födelse och uppfostran, utan i en
vidsträcktare betydelse, då det innebär en fullständig livs­
gemenskap.
Med denna kärlek måste även äktenskapets övriga rättig­
heter och plikter bringas i överensstämmelse, så att apostelns
ord: »Mannen uppfylle sin plikt mot hustrun och likaså även
hustrun sin plikt mot mannen», icke blott blir en rättvisans
lag utan även en kärlekens regel.
»Kärlekens ordning.» Förhållandet mellan man och
hustru.
I ett familjeliv, vars fasta grundval är kärleken, måste nöd­
vändigtvis härska vad den helige Augustinus kallar »kärlekens
ordning». Denna ordning omfattar icke blott mannens auk­
toritet över hustru och barn utan även makans villiga,
otvungna underkastelse och lydnad, som aposteln anbefaller
med orden: »Hustrurna vare sina män underdåniga, ty man­
nen är hustruns huvud, såsom ock Kristus är Kyrkans huvud.»
Denna lydnad innebär emellertid icke ett förnekande av den
frihet, som med full rätt tillkommer hustrun såväl på grund
av hennes mänskliga värdighet som av hennes upphöjda kall
som maka, moder och ledsagarinna. Den fordrar heller icke,
att hon skall uppfylla alla mannens önskningar, även dem,
som kunna vara oförnuftiga eller icke motsvara hennes
kvinnliga värdighet. Ej heller betyder hustruns underdånig­
het, att hon skall likställas med personer, som i rättsligt av­
17
seende kallas omyndiga eller på grund av omdömeslöshet och
oerfarenhet i jordiska ting icke tillåtas att fritt förfoga över
sina rättigheter. Men väl förbjuder denna underdånighet en
alltför stor och obunden frihet, som åsidosätter familjens
bästa. Och om vi betrakta familjen som en enda kropp, förbju­
der den, att hjärtat skiljes från huvudet, till största skada för
familjen, vars bestånd därigenom sättes på spel. Ty om man­
nen är familjens huvud, är hustrun dess hjärta och liksom
mannen härskar genom sin auktoritet, så kan och bör hustrun
fordra som sin särskilda rätt att få härska genom kärlek.
Graden och arten av hustruns underordnande under man­
nen kunna sedan vara olika allt efter personliga förhållanden
och kunna växla i olika länder och tider. Om mannen för­
summar sin plikt, kan det bliva hustruns uppgift att i hans
ställe taga ledningen. Men att helt enkelt vända upp och ned på
eller antasta familjens grundvalar eller dess av Gud själv fast­
ställda och bekräftade grundlag är aldrig och ingenstädes tilllåtet.
Förhållandet mellan man och hustru uttrycker Vår företrä­
dare Leo XIII, salig i åminnelse, med följande visa ord: »Man­
nen är familjens herre och hustruns huvud, medan hon, som
är kött av hans kött och ben av hans ben skall lyda och vara
mannen underdånig, men icke såsom en tjänarinna utan så­
som en ledsagarinna. Då skall hennes lydnad varken inkräkta
på hennes ära eller på hennes värdighet. Men både den, som
befaller och den, som lyder, både mannen och hustrun, vilka
äro en bild av Kristus och Hans Kyrka, skola låta kärleken till
Gud bestämma måttet och arten av sina uppgifter och för­
pliktelser.»
Detta är, vad den äktenskapliga troheten innebär: enhet
och kyskhet, kärlek och ädel, värdig underdånighet. Dessa
begrepp beteckna lika många källor till välsignelse för ma­
karna och deras äktenskapliga liv, varigenom en frid, som va­
rar, värdighet och lycka i rikaste mått kommer dem till del.
Intet under alltså, att troheten alltid ansetts som äktenskapets
förnämsta väsensmärke.
2 -- 3 8 9 7 .
18
Äktenskapets oupplöslighet.
Denna rikedom av välsignelser når sin fulländning och blir
liksom krönt genom den välsignelse i det kristna äktenska­
pet, som vi med den helige Augustinus’ ord kallat sakramentet,
varmed betecknas såväl äktenskapsbandets oupplöslighet som
det äktenskapliga förbundets höjande och helgande genom
Kristus själv, varigenom Han gjorde det till ett verksamt nå­
dens tecken.
I första rummet betonar Kristus själv äktenskapets oupp­
löslighet och fasthet, när Han säger: »Vad Gud har samman­
fogat, skall människan icke åtskilja», och »Var och en, som
skiljer sig från sin hustru och gifter sig med en annan, be­
går äktenskapsbrott; och den som gifter sig med en från­
skild, begår äktenskapsbrott.»
Vad den helige Augustinus kallar äktenskapets välsignelse
grundar han klart och tydligt på denna oupplöslighet, när
han säger: »I sakramentet är bestämt, att det äktenskapliga
bandet icke skall brytas och att mannen eller hustrun, om de
skiljas, ej skola förenas med någon annan, icke ens för att
få barn.»
Denna okränkbara beständighet tillhör, ehuru icke i samma
grad av fullkomlighet för varje enskilt fall, varje sant äkten­
skap. Ty Herrens ord: »Vad Gud har förenat, skall män­
niskan icke åtskilja» sades om stamföräldrarnas äktenskap,
som var urtypen och förebilden för alla senare äktenskap och
måste följaktligen utan undantag gälla om alla sanna äkten­
skap. Ehuru före Kristus den ursprungliga lagens höghet och
stränghet blivit så mildrade, att Moses tillät Guds utvalda
folk på grund av människohjärtats hårdhet att under vissa
omständigheter utslag om äktenskapsskillnad kunde avkun­
nas, återkallade icke desto mindre Kristus i kraft av sin högsta
lagstiftande makt detta medgivande av större frihet och åter­
insatte den ursprungliga lagen i dess fulla kraft genom de
ord, som vi aldrig få glömma: »Vad Gud har sammanfogat,
skall människan icke åtskilja.» Därför sade Vår företrädare
19
Pius VI, salig i åminnelse, med stor vishet i sitt brev till
biskopen av Agria: »Härav följer tydligt, att äktenskapet
redan i dess naturliga tillstånd och långt innan det upphöj­
des till värdigheten av ett sakrament, av Gud instiftades på
ett sådant sätt, att det skulle föra med sig ett ständigt och
oupplösligt band, som ingen mänsklig lag kan lösa. Om man
tänker sig ett äktenskap utan sakramental natur, som t. ex.
äktenskapen mellan odöpta, måste därför även ett sådant äk­
tenskap, då det är ett sant sådant, förbliva bestående och för­
bindelsen varar hela livet. Ty enligt gudomlig rätt är denna
oupplöslighet så fast knuten vid äktenskapet redan från dess
instiftelse, att det icke är underkastat någon mänsklig makt.
Detta är så sant, att när helst det är fråga om giftermål, in­
gås äktenskapet antingen så, att det blir ett sant och verk­
ligt äktenskap, i vilket fall det även innebär denna förbin­
delse för livstiden, som enligt gudomlig rätt hör till det sanna
äktenskapets väsen, eller också måste man antaga, att någon
ingår äktenskap utan att binda sig för livstiden: i så fall före­
ligger heller intet verkligt äktenskap utan en otillåten för­
bindelse, som till sin natur strider mot den gudomliga lagen
och därför icke får ingås eller upprätthållas.»
Äktenskapsbandets oupplöslighet synes visserligen i några
sällsynta fall lämna plats för undantag, t. ex. när det gäller
vissa rent naturliga äktenskap mellan odöpta eller i fråga
om kristna äktenskap, som visserligen ingåtts men ännu icke
fullbordats. Men dessa undantag äro icke tillåtna på grund
av någon mänsklig vilja eller någon rent mänsklig lag utan
medgivas enligt den gudomliga rätten, vars enda väktare och
tolkare Kristi Kyrka är. Men under inga omständigheter
kunde man åberopa sig på en dylik fullmakt, om ett kristet
äktenskap är giltigt och fullbordat. Ty då den äktenskapliga
överenskommelsen här nått hela sin uppfyllelse, råder enligt
Guds vilja även den stora fasthet och oupplöslighet, som av
ingen mänsklig auktoritet kan omintetgöras.
Om vi med vördnad vilja forska efter den innersta orsa­
ken till denna gudomliga förordning, skola vi, Ärevördiga
20
Bröder, med lätthet finna den i den mystiska innebörden av
det kristna äktenskapet, som helt och fullt förverkligas i ett
fullbordat äktenskap mellan kristna. Ty, såsom aposteln sä­
ger i episteln till efesierna, påminna de kristnas äktenskap om
den fullkomligaste av alla föreningar, om den, som råder
mellan Kristus och Kyrkan: »Denna hemlighet är stor, men
jag säger i Kristus och i Kyrkan.» Denna enhet kan, så länge
Kristus lever och genom Honom Hans Kyrka, aldrig lösas
genom någon skilsmässa. Detta förklarar den helige Augusti­
nus tydligt med följande ord: »Genom Kristus och Kyrkan
är sörjt för, att denna, levande med Honom, som lever i
evighet, aldrig kan skiljas från Honom. Vördnaden för denna
hemlighet är i Guds rike, det är i Kristi Kyrka, så stor, att
även i de fall, då kvinnor gifta sig eller tagas till hustru
endast för avkommans skull, är det förbjudet att övergiva
sin hustru, om hon befinnes vara ofruktbar för att taga en
annan, som kan bliva moder. Om någon likväl gör detta,
gör han sig skyldig till äktenskapsbrott, visserligen icke en­
ligt världslig lag (efter skilsmässan tillåter ju denna ett nytt
äktenskap. Och Herren säger, att Moses även tillät israeli­
terna detta på grund av deras hjärtans hårdhet), men där­
emot enligt Kristi lag, och detta gäller även hustrun, om hon
blir en annans maka.»
Det oupplösliga äktenskapets välsignelse.
Att äktenskapets oupplöslighet innebär en rik välsignelse,
kunna vi icke undgå att inse, om vi ägna en aldrig så flyktig
tanke åt makarnas och barnens lycka eller det mänskliga
samhällets välfärd. Först och främst äga makarna genom äktenskapsbandets oupplöslighet en säker garanti för en var­
aktig och förblivande livsgemenskap, och detta fordrar själv­
klart och med nödvändighet, att makarna skänka varandra
hela sin personlighet, så att deras hjärtan sammansmälta. Ty
kärleken känner ingen gräns och intet slut. Dessutom reses
21
ett starkt skyddsvärn för en kysk trohet gent emot inre och
yttre frestelser till otrohet. All ängslig fruktan uteslutes för
att maken i olyckans dagar eller på ålderdomen skulle visa
sig otrogen, i stället råder det lugn, som den säkra ägande­
rätten skänker. Vidare säkerställas på bästa sätt hustruns
människovärde och makarnas ömsesidiga hjälp. Ty det oupplösliga äktenskapsbandet, som alltid varar, påminner dem
ständigt om, att det icke är för förgängliga ting eller för
att tjäna sina begär utan för att åt varandra förvärva ett
högre och bestående gott, som de räckt varandra handen till
ett äktenskapsförbund, som endast döden kan upplösa. För
barnens uppfostran, som ju tager många år i anspråk, sörjes
på bästa sätt, ty med förenade krafter kunna föräldrarna
lättare bära den tryckande och långvariga börda, som denna
förpliktelse medför. Ej mindre värdefulla äro de välsignelser
för hela mänskligheten, som framstå genom äktenskapets
orubbliga fasthet. Erfarenheten visar, att denna är en rik
källa till ärbar vandel och rena seder. Där dessa förhållan­
den äro rådande, är också samfundets välfärd tryggad, ty
sådan som familjen och de enskilda individerna äro, är även
staten. Den är sammansatt liksom en kropp av sina lemmar.
Den som försvarar äktenskapets oupplösliga beständighet gör
sig därför förtjänt av högsta erkännande både för makarnas,
barnens och det mänskliga samhällets skull.
Ett sant äktenskap är ett sakrament.
Men då vi betrakta sakramentets välsignelser, finna vi utom
fastheten och oupplösligheten även andra, ännu större väl­
signelser, såsom ju själva ordet »sakrament» träffande ut­
trycker, ty för kristna är detta ord aldrig ett tomt och be­
tydelselöst namn. Vår Herre Kristus, de heliga sakramentens
instiftare och »fullkomnare», har genom att upphöja sina
trognas äktenskap till värdigheten av ett det Nya förbundets
sanna sakrament gjort det till ett tecken på och en källa till
22
den särskilda inre nåd, genom vilken det »fullkomnar den
naturliga kärleken, bekräftar en oupplöslig förening och hel­
gar både man och hustru». (Trid. Conc. Sess. XXIV.)
Eftersom Kristus fastställt själva det giltiga äktenskapliga
samtycket mellan de troende såsom ett tecken på den sakra­
mentala nåden, är den sakramentala karaktären så fast för­
enad med det kristna äkta ståndet, att det aldrig kan före­
finnas något sant äktenskap mellan två döpta personer »utan
att det genom själva detta faktum är ett sakrament». (Cod.
jur. can. 1012.)
Redan därigenom att de troende med uppriktigt sinne giva
ett sådant samtycke, förvärva de själva en skatt av sakra­
mental nåd, ur vilken de hämta övernaturlig kraft till ut­
övandet av sina rättigheter och uppfyllandet av sina plik­
ter, troget, heligt och osvikligt intill döden. Därför ökar
sakramentet icke endast den heliggörande nåden, det över­
naturliga livets ständiga förutsättning, hos dem, vilka, såsom
uttrycket lyder, icke uppställa något hinder i dess väg, utan
det lägger också därtill särskilda gåvor och skapar förut­
sättning till ny nåd. Det upphöjer och fullkomnar de över­
naturliga krafterna på ett sätt, som gör, att makarna icke
endast bliva hjälpta till att förstå utan även på ett djupgå­
ende sätt lära känna, bestämt fasthålla vid, målmedvetet vilja
och framgångsrikt i handling omsätta allt det, som tillhör det
äkta ståndet, dess mål och förpliktelser. Med ett ord: det
skänker dem rätt till nådens särskilda bistånd i uppfyllandet
av sitt stånds plikter.
Men då det icke desto mindre i den övernaturliga ord­
ningen är en den gudomliga Försynens lag, att människorna
icke kunna skörda hela frukten av de sakrament, som de mot­
tagit, sedan de kommit till förnuftets fulla bruk, om de icke
samarbeta med nåden, så förblir äktenskapets nåd för de
flesta en obrukad talent, som ligger gömd i jorden, såvida
icke makarna begagna sig av dess övernaturliga krafter och
odla och utveckla de nådefrön, som de hava mottagit. Men
om de göra allt vad i deras förmåga står och villigt samar­
23
beta med nåden, bliva de i stånd att med lätthet bära sitt
stånds bördor och att uppfylla sina plikter. Genom detta
heliga sakrament stärkas och helgas de och bliva i viss me­
ning delaktiga en övernaturlig vigning. Ty, säger den he­
lige Augustinus, liksom genom dopet och prästvigningen en
människa blir utvald och stärkes till att föra ett kristligt liv
eller till att uppfylla det prästerliga kallets plikter och aldrig
kan berövas dessa sakraments bistånd, kunna nästan på
samma sätt (ehuru icke genom ett sakramentalt känne­
märke) de troende, som en gång förenats genom det äkten­
skapliga bandet, aldrig berövas sakramentets hjälp och bin­
dande kraft. »Ja, till och med sedan de begått äktenskaps­
brott», tillfogar den helige kyrkoläraren, »bära de ännu det
heliga oket, ehuru i detta fall icke som ett nådens äretecken
utan till skam över deras syndiga gärning, liksom en själ,
som avfaller från tron och löser sig från sin förening med
Brudgummen Kristus, även om den förlorar tron, likväl icke
förlorar det sakramentala kännetecken, som själen mottagit
i förnyelsens bad.» (St. Aug. De nupt. et concup., lib. I,
cap. 10.)
De äkta makarna, vilka icke äro fjättrade utan smyckade
med sakramentets gyllene band, icke hindrade utan hjälpta,
böra med all kraft eftersträva, att deras äktenskap icke en­
dast genom sakramentets kraft och sinnebildliga betydelse
utan också genom deras sinnelag och levnadsvandel må vara
och alltid förbliva den levande avbilden av denna Kristi frukt­
bärande förening med Kyrkan, en förbindelse, som i sanning
är den fullkomliga kärlekens heliga mysterium.
Ärevördiga Bröder! Om man uppmärksamt och med le­
vande tro överväger allt detta och om äktenskapets utom­
ordentliga välsignelser: barnen, troheten, sakramentet ses i
deras rätta belysning, kan ingen undgå att beundra Guds
vishet, helighet och godhet, som sörjer för makarnas värdig­
het och lycka och för människosläktets bevarande och för­
ökande genom den äktenskapliga föreningens enda rena och
heliga gemenskap.
2.
Äktenskapets nutida förnedring.
Ärevördiga Bröder! När Vi betrakta det rena äktenska­
pets höga värdighet, blir Vår sorg så mycket större över att
Vi i denna tid måste bevittna, hur denna gudomliga instif­
telse så ofta föraktas och förnedras. Ty numera händer det
tyvärr, att äktenskapets helgd icke hemligt, utan öppet och
ohöljt, med åsidosättande av all skamkänsla i ord och skrift,
i sceniska framställningar av alla slag, i romaner, kärleks­
historier och satirer, i filmer och radioföredrag, kort sagt med
alla moderna medel nedsmutsas och förlöjligas. Skilsmässa,
äktenskapsbrott och laster av skamligaste art bliva antingen
förhärligade eller i varje fall framställda i sådan dager, att
de tyckas gå fria från all förebråelse och vanheder. Det sak­
nas icke heller litteratur, som i själva verket endast har ett
yttre sken av vetenskap, men som man icke desto mindre
utan vidare kallar vetenskap, för att den så mycket lättare
skall finna omsättning. De i dessa böcker försvarade teorierna
salubjudas som den moderna andens erövringar, vilken i san­
ningens intresse skulle ha frigjort sig från alla gammalmodiga
fördomar och som alltså till dessa föråldrade åsikter även räk­
nar den nedärvda, kristna läran om äktenskapet.
Dessa tankar bibringas människor ur alla samhällsklasser,
rika och fattiga, arbetare och arbetsgivare, bildade och obil­
dade, gifta och ogifta, fromma och gudlösa, gamla och unga,
ja, särskilt söker man övertyga de unga, ty då dessa på grund
av sin oerfarenhet lättast låta sig fångas, utlägger man för
dem de farligaste snarorna.
Dock föra icke de nya lärorna alla förespråkare fram till
25
ytterligheten av en otyglad lidelse. Det finns sådana, som
liksom sträva efter att gå en medelväg, men som icke desto
mindre tro, att i våra dagar eftergifter måste göras med av­
seende på vissa föreskrifter i den gudomliga och den natur­
liga lagen. Men även dessa äro mer eller mindre frivilligt
utskickade sändebud från den store fienden, vilken alltid
strävar efter att så ogräs bland vetet. Enär den himmelske
Husfadern satt Oss till väktare över sin åker och givit Oss
ett heligt och allvarligt uppdrag att förhindra ogräset att
förkväva den goda säden, tro Vi att den helige Andes ord,
med vilka aposteln Paulus förmanar sin älskade lärjunge
Timoteus, äro riktade till Oss: »Var vaksam. . . fullgör ditt
ämbete. . . Predika ordet, håll på i tid och otid, överbevisa,
förmana, bestraffa, i det du undervisar med allt tålamod.»
(II Tim. 4: 2— 5.)
För att den onde fiendens snaror må kunna undgås, är det
till en början nödvändigt och nyttigt att göra den oskyldige
uppmärksam på dessa. Fastän Vi, »såsom det anstår de he­
liga», helst ville undgå att nämna dessa ting, kunna Vi likväl
med hänsyn till själarnas välfärd icke helt och hållet förbigå
dem med tystnad.
Oriktiga uppfattningar om äktenskapet.
Vi vilja börja med upphovet till det onda. Det grundar
sig huvudsakligen på påståendet, att äktenskapet varken är
instiftat av naturens Upphovsman eller av Kristus upphöjts
till värdigheten av ett verkligt sakrament, utan uppfunnits
av människor. Några förklara med stor säkerhet, att de ej
funnit några bevis för tillvaron av äktenskapet i naturen eller
i dess lagar, utan endast förmåga att frambringa liv och en
häftig drift, som lockar till att göra bruk av denna förmåga.
Andra åter medgiva, att vissa tillstymmelser till ett sant äk­
tenskap finnas i själva den mänskliga naturen så till vida,
som mannens och hustruns värdighet samt fortplantningens
26
naturliga syfte jämte barnens uppfostran icke på nöjaktigt
sätt kunna säkerställas, om icke människorna förenas genom
ett bestående band. Men på samma gång fasthålla de vid,
att allt i äktenskapet förutom denna ursprungliga tanke är
en uppfinning av människoförståndet och blivit till genom
människors vilja, även om många andra orsaker må kunna
ha medverkat.
Hur allvarligt alla dessa fara vilse och på vilket skamlöst
sätt de övergiva ärbarhetens väg, framgår redan tydligt av
vad Vi redan i början tagit till utgångspunkt rörande äkten­
skapets ursprung och väsen, dess ändamål och den välsignelse,
som därmed är förknippad. Det förkastliga i dessa läror
inses tydligt av de slutledningar, som deras förespråkare förstå
att draga ur dem, nämligen, att de lagar, förordningar och
seder, genom vilka äktenskapets ordning upprätthålles, helt
och hållet stå under människans herravälde, emedan de ute­
slutande ha människans vilja att tacka för sin tillblivelse och
därför kunna och måste ändras eller avskaffas alltefter män­
niskornas gottfinnande och de förhandenvarande tidsförhål­
landena. Men könsdriften, som har sitt upphov i den mänsk­
liga naturen, är oantastbar och bör icke begränsas inom äk­
tenskapets ram. Den skulle därför kunna tillfredsställas både
inom och utom äktenskapet, även utan hänsyn till äktenska­
pets syfte, liksom om man menade, att en sedeslös kvinnas
skändliga utsvävningar vore nästan lika berättigade som en
lagligen vigd hustrus kyska moderskap.
Utgående från dessa idéer ha några kommit därhän, att de
uttänkt nya slag av förbindelser, som enligt deras förmenande
bättre motsvara de moderna tidsförhållandena och vilka de
vilja betrakta som nya former av äktenskap. Några vilja in­
föra »tillfälliga äktenskap», andra tala om » försöksäktenskap», andra återigen om »kamratäktenskap» och man vill
tillerkänna dem alla ett verkligt äktenskaps alla rättigheter
och friheter, likväl utan något oupplösligt band och utan av­
komma, så vida icke de båda parterna förvandla sin samlevnad
till ett äktenskap i lagens fulla betydelse.
27
Det finns till och med sådana, som med all makt ivra för
att deras villfarelser skola finna laglig stadfästelse eller att
staten och samfundet åtminstone visa förståelse för dem. Men
de hysa ingen tanke på att allt detta icke har det minsta med
modern kultur att skaffa, vilken de sätta så högt, utan en­
bart är ett avskyvärt sedefördärv, som skulle föra ett kultur­
folk tillbaka till vissa vilda folkstammars barbariska sedvän­
jor och bruk.
Missbruk av äktenskapet.
Vi vilja nu, Ärevördiga Bröder, mera utförligt tala om de
angrepp, som riktas mot äktenskapets välsignelse. Först rikta
vi då vår uppmärksamhet på barnen, vilka många ha djärv­
heten att kalla äktenskapets besvärliga börda föreslående, att
gifta personer skola befria sig från denna börda, men icke
genom ärbar återhållsamhet (som är tillåten även inom äkten­
skapet, om båda parterna samtycka därtill), utan genom att
bruka onaturliga medel. Några göra anspråk på en dylik
brottslig frihet, emedan de vilja undvika barnalstringens
börda, men icke tillfredsställandet av sina begär. Andra åter
påstå, att de icke kunna leva återhållsamt, men å andra sidan
icke kunna ha barn på grund av personliga svårigheter, t. ex.
av ekonomisk art.
Men ingen grund, hur allvarlig den än må vara, kan låta
det till sitt väsen naturvidriga förvandlas till något naturligt
och i sedligt hänseende tillåtet. Då den äktenskapliga akten
till sin natur är avsedd att frambringa nytt liv, begå de, som
vid dess utövande med berått mod motarbeta dess naturliga
verkan, en synd mot naturen och göra sig skyldiga till en
skändlig handling, som till sitt innersta väsen är ond.
Det bör därför icke förvåna oss, att den heliga Skrift vitt­
nar om, att Guds Majestät hatar och avskyr en sådan förkast­
lig gärning och stundom även har bestraffat den med döden.
Till detta hänvisar även den helige Augustinus, när han skri­
28
ver: »Till och med umgänget med den lagliga hustrun är
olagligt och syndigt, när avlandet av barn förhindras. Onan,
Judas son, gjorde detta, och därför dödade Gud honom.>
Då man nyligen i uppenbar motsats till den oavbrutna
kristna traditionen trott sig böra högtidligen förkunna en
annan lära i denna fråga, har den katolska Kyrkan, åt vil­
ken Gud anförtrott försvaret av sedernas okränkbarhet och
renhet höjt sin stämma för att skydda det äktenskapliga för­
bundets renhet från att besmittas av denna vanställande
fläck och förkunnar ånyo genom Vår mun: varje bruk av
äktenskapet, som sker på sådant sätt att den äktenskapliga
akten berövas sin naturliga kraft att alstra liv, är ett brott
mot Guds och naturens lagar, och de som göra sig skyldiga
härtill, befläcka sina samveten med en svår synd.
I kraft av Vår högsta myndighet och Vår omsorg om sjä­
larnas välfärd förmana Vi därför biktfäderna och alla själa­
sörjare att icke lämna de troende, som äro dem anförtrodda,
i ovisshet om denna allvarligt förpliktande gudomliga lag, och
särskilt att de själva hålla sig obesmittade av dessa falska
åsikter och icke av svaghet giva efter för dem. Om någon
biktfader eller själasörjare, vilket Gud förbjude, skulle bi­
bringa de åt honom anförtrodda troende dessa villfarelser eller
genom samtycke eller brottslig tystnad stärka dem däri, må han
komma ihåg, att han en gång inför Gud, den högste domaren,
skall avlägga en allvarlig räkenskap, emedan han missbrukat
sitt ämbete. Han må tänka på Kristi ord: »De äro blinda och
blindas ledare. Men när en blind leder en blind, falla de
båda i gropen.» (Matt. 15: 14.)
Vad argumenten beträffar, med vilka man försvarar äkten­
skapets missbrukande, nämner man förutom osedliga även
uppdiktade och överdrivna bevekelsegrunder. Den heliga
Modern, Kyrkan, känner allt för väl de verkliga farorna för
en moders hälsa och liv. Vem kan tänka på dessa utan att
röras av innerligt medlidande? Vem uppfylles icke av största
beundran, när han ser, hur en moder hjältemodigt sätter sitt
liv på spel för att bevara livet åt det barn hon bär under sitt
29
hjärta? Endast en rik och förbarmande Gud kan löna henne
för allt hon påtager sig för att rätt uppfylla sin modersplikt,
och den lön Han giver skall säkert icke endast vara tillräck­
lig utan överflödande.
Den heliga Kyrkan vet mycket väl, att icke sällan den ena
parten snarare blir offer för en synd än själv syndar, när han
eller hon av någon allvarlig grund motvilligt tillåter en för­
vändning av den rätta ordningen. I ett dylikt fall föreligger
ingen synd, förutsatt att han eller hon, ihågkommande kär­
lekens bud, icke försummar att söka avråda och avvända mot­
parten från synd. Ej heller anses de handla mot naturen,
vilka i det äkta ståndet begagna sig av sin rätt på ett natur­
ligt sätt, ehuru intet nytt liv kan uppstå på grund av vissa
naturliga orsaker, vare sig det är fråga om hinder av över­
gående art eller om kroppsliga fel. Ty i äktenskapet, likaväl
som i utövandet av de äktenskapliga rättigheterna finnas även
sekundära ändamål, såsom ömsesidig hjälp, utvecklandet av
ömsesidig kärlek och driftlivets tillfredsställande, vilka man
och hustru ej äro förbjudna att taga hänsyn till, så länge dessa
syften underordnas det första ändamålet och aktens väsent­
liga natur skyddas.
Vi röras till medlidande med de föräldrar, som under tryc­
ket av yttersta fattigdom knappast veta, hur de skola kunna
uppfostra sina barn. Dock må de noga akta på, att det svåra
läget av deras yttre förhållanden icke må giva anledning till
en ännu ödesdigrare villfarelse. Det kan icke finnas någon
svårighet, som berättigar till åsidosättande av Guds lag, som
förbjuder alla handlingar, vilka till sitt innersta väsen äro
onda. Det finns ingen tänkbar omständighet, under vilken
mannen och hustrun, styrkta av Guds nåd, icke skulle kunna
troget uppfylla sina förpliktelser och i sitt äktenskap bevara
sin renhet obefläckad. Ty denna kristna trossanning förblir,
som det Tridentinska conciliet fastslagit: »Må ingen djärvas
fasthålla vid det, som fäderna hava belagt med bann, näm­
ligen, att det är omöjligt för den rättfärdige att hålla Guds
bud. Ty Gud fordrar ingenting omöjligt, utan genom sina
30
bud lär Han dig att göra vad du förmår och att bedja om
det du icke förmår, och Han skall hjälpa, så att du förmår»
(Trid. Conc. Sess. VI: cap. 11).
Denna samma lära blev högtidligen upprepad och bekräf­
tad av Kyrkan i hennes fördömande av den jansenistiska irr­
läran, vilket vågat uttala denna hädelse mot Guds godhet:
»Några av Guds bud äro i betraktande av de krafter män­
niskan besitter omöjliga att uppfylla även för de rättfärdiga,
som önska hålla lagen och sträva att göra så. Nåd saknas,
varigenom dessa bud skulle kunna hållas.»
Du skall icke dräpa!
Ännu en grov förbrytelse må här omtalas, Ärevördiga
Bröder, nämligen, tillintetgörelsen av barnets liv i moderns
sköte. Somliga önska, att detta skall tillåtas och avgörandet
överlämnas åt faderns och moderns godtycke. Andra anse det
otillåtet med mindre än att allvarliga skäl föreligga, vilka
man betecknar såsom medicinska, sociala och eugeniska »in­
dikationer». Då emellertid denna fråga faller under statens
strafflagar, som förbjuda förgörelsen av det ofödda barnet,
begära alla dessa riktningar, att den »indikation», som man
i en eller annan form försvarar, skall erkännas av den all­
männa lagen och icke falla under strafflagen. Några fordra
till och med, att myndigheterna skola sörja för hjälp vid dessa
livsfarliga ingrepp, vilket, som man vet, på vissa platser myc­
ket ofta förekommer.
Vad beträffar den »medicinska och terapeutiska indika­
tionen», hava Vi, Ärevördiga Bröder, redan förklarat, hur
stor Vår medkänsla är, när mången moder måste sätta hälsa
och liv på spel vid uppfyllandet av de plikter, som blivit
henne ålagda av naturen. Men vilken grund kan väl vara
tillräcklig att rättfärdiga ett direkt dödande av oskyldigt
liv? Ty därom handlar denna fråga. Vare sig man dödar
31
modern eller barnet, är det emot Guds bud och naturens lag:
»Du skall icke dräpa.» Bådas liv är lika heligt och ingen, icke
ens statsmakten, har rätt att utsläcka det. Alldeles felaktigt
är det att hänvisa till statens rätt att i vissa fall avliva någon,
vilket endast gäller brottslingar. Ej heller är det här fråga om
tillåtet våld vid självförsvar mot en orättmätig angripare.
(Vem ville väl kalla ett oskyldigt barn en orättmätig angri­
pare?) Och något tillstånd av yttersta nöd, som skulle till­
låta dödandet även av oskyldiga, kan det här ej heller vara
tal om. Att samvetsgranna och erfarna läkare bemöda sig att
rädda både moderns och barnets liv, förtjänar högsta erkän­
nande; däremot äro de icke värdiga att kallas med det ädla
namnet läkare, som under förevändningen av att sörja för
någons hälsa eller av falskt medlidande avsiktligt medverkar
till moderns eller barnets död.
Allt detta överensstämmer med de allvarliga förebråelser,
som biskopen av Hippo riktar mot syndiga makar, vilka söka
förhindra befruktningen och, då detta ej lyckas, icke rädas
för att döda sin avkomma. »Ibland gå lidelsen och grym­
heten så långt, att de söka förhindra befruktningen medelst
giftdrycker och, om detta misslyckas, söka de på något sätt
förinta frukten i moderns liv. De sträva alltså att förgöra
frukten, innan den ännu fått liv, eller, om livet redan begynt
i modersskötet, utsläcka detsamma före födelsen. Om båda
makarna äro så inställda, äro de i verkligheten inga äkta ma­
kar och om detta redan från början varit fallet, ha de icke
förenats i något äktenskap utan ha kommit samman för att
leva i otukt. Men om icke båda samtycka till dessa gärningar,
vågar jag säga: antingen gör hon sig till en prostituerad
kvinna åt honom eller gör han sig till en äktenskapsbrytare
för hennes skull.» (St. Aug., De nupt. et concup., cap. XV.)
Vad som framföres till försvar för den »sociala och euge­
niska indikationen» kan och bör godkännas, så länge man an­
vänder sedligt tillåtna medel inom tillbörliga gränser. Men
när man med stöd av dem djärves döda oskyldigt liv, begår
man en handling, som strider både mot förnuftet och mot
32
Guds bud, som aposteln uttrycker med orden: »Man får ej
göra ett ont, på det att gott må komma därav.» (Rom. 3: 8.)
Statens styresmän och lagstiftare få ej glömma, att det ålig­
ger den offentliga överheten att medelst lämpliga lagar och
straffbestämmelser försvara de oskyldigas liv. Detta så myc­
ket mer som de, vilkas liv äro hotade, äro oförmögna att för­
svara sig själva. Och hit hör i främsta rummet det barn, som
modern ännu bär under sitt hjärta. Men om folkens över­
het icke tager dessa små i försvar utan tvärtom genom sina
lagar och förordningar överlämnar dem åt läkare och andra
till att dödas, må denna överhet erinra sig, att Gud är det
oskyldiga blodets domare och hämnare, vilket ropar från jor­
den till himlen. (1 Mb 3: 10.)
Orättfärdiga förbud att ingå äktenskap.
Slutligen måste man även förkasta sådana skadliga strä­
vanden, som gå ut på att beröva människan hennes naturliga
rätt att ingå äktenskap och vilkas följder i viss mån sträcka
sig till de ofödda. Det finns nämligen sådana, som i över­
driven eugenistisk omsorg ej nöja sig med att blott giva hy­
gieniska råd för att det kommande släktet må bli sunt och
starkt — vilket ju endast är förnuftigt — utan gå så långt,
att de sätta de eugenistiska kraven framför alla andra, även
framför dem av högre ordning. De vilja därför, att staten
skall förbjuda alla att ingå äktenskap, som enligt deras veten­
skapliga lagar och hypoteser måste få en mindervärdig av­
komma, även om de i och för sig äro dugliga till att ingå äk­
tenskap. De gå till och med så långt, att de begära, att en
sådan människa, även emot sin vilja, genom läkares ingri­
pande skall göras oduglig till äktenskap. Detta skulle ej ske
såsom straff för begångna förbrytelser eller för att förebygga
förbrytelser i framtiden, utan i strid mot all rätt och rätt­
färdighet skulle den världsliga överheten helt enkelt taga sig
en makt, som den aldrig haft och aldrig kan få.
33
Man glömmer, att familjen är förmer än staten och att
människan icke i främsta rummet är skapad för denna jord
och tid utan för himmelen och evigheten. Det kan icke vara
rätt att anklaga en människa för svår skuld, som ingår äk­
tenskap, fastän hon förmodligen, största omsorg och försiktig­
het till trots, kommer att föda mindervärdiga barn, även om
man i många fall bör avråda henne från äktenskap.
Överheten har ingen direkt makt över undersåtarnas
kroppsliga organ. Där ingen skuld och därmed heller icke
någon anledning till kroppslig bestraffning föreligger, är
ingen kroppslig åverkan tillåten, varken av eugenistiska eller
andra orsaker. Detta lär även den helige Tomas av Aquino,
då han behandlar frågan, huruvida mänskliga domare för att
förekomma framtida ont ha rätt att på något sätt förorsaka
undersåtarna skada. Med avseende på vissa säkerhetsåtgärder
medgiver han detta, men gör ett bestämt undantag i fråga om
kroppsskada. »Aldrig», säger han, »kan någon, som är utan
skuld enligt mänsklig rätt ådömas kroppsstraff, såsom att dö­
das, stympas eller tuktas.» (Summa theolog. 2a, 2ae, q. 108 a,
4 ad och 2 m.)
Den enskilde har ingen annan rätt över sin kropps lemmar
än den, som härrör från dessas naturliga livsuppgift. Han
har ingen rätt att förinta eller stympa dem eller på något an­
nat sätt göra dem odugliga att fylla sin naturliga uppgift,
utom i det fall, då hela kroppens välfärd fordrar ett dylikt
ingripande. Så säger den kristna sedeläran och detsamma lär
oss redan det sunda förnuftet.
Du skall icke begå äktenskapsbrott!
Vi övergå nu till att tala om ett annat fel, som berör den
äktenskapliga troheten. Varje synd, som begås till skada för
det ofödda släktet, är i viss mån en synd mot den äkten­
skapliga troheten. Den ena välsignelsen av äktenskapet kan
3 — 3897.
34
ej skiljas från den andra. Men frånsett detta, kan man upp­
räkna lika många slag av förvillelser och fel mot den äkten­
skapliga troheten, som denna trohet omfattar dygder: makar­
nas ömsesidiga kyska trohet, kvinnans värdiga undergivenhet
under mannen och slutligen den oföränderliga, uppriktiga
kärleken mellan dem båda.
Människor bryta mot troheten, när de anse, att man bör
giva efter för en modern uppfattning om vissa falska och
långt ifrån ofarliga vänskapsförbindelser med en tredje per­
son. De påstå, att man i dessa yttre förhållanden måste lämna
makarna större frihet att tänka och handla och detta så myc­
ket mer — säges det — som icke få ha en sådan medfödd
sexuell läggning, att de ej kunna tillfredsställas inom engif­
tets trånga gränser. Den omutliga stränghet, varmed ärbara
makar fördöma och förkasta varje lidelsefull böjelse eller
handling, som riktar sig mot en tredje person, anse de därför
för en själens och hjärtats föråldrade trångsinthet eller be­
trakta den som en ovärdig och föraktlig svartsjuka. Och
därför vilja de även, att alla statens strafflagar, som skydda
den äktenskapliga troheten, skola förklaras ineffektiva eller
upphävas.
Ädelsinnade och kyska makar måste redan genom en ome­
delbar, naturlig känsla förkasta och förakta alla dessa ting
såsom någonting lättfärdigt och skamligt. Och naturens röst
bekräftas av Guds bud: »Du skall icke begå äktenskapsbrott!»
och genom Kristi ord: »Den som ser på en kvinna till att
begära henne, har redan begått äktenskapsbrott med henne
i sitt hjärta» (Matt. J: 28). Ingen mänsklig vana, intet då­
ligt exempel, intet påstått mänskligt framsteg kan någonsin
upphäva förpliktelsen av detta Guds bud. Ty liksom Jesus
Kristus är densamme i går, i dag och i all evighet, förbliver
Kristi lära alltid densamma. »Icke ett jota därav skall förgå,
förrän allt gått i uppfyllelse» (Matt. 5: 18).
35
Kvinnans emancipation.
Alla dessa, som på sådant sätt söka fördunkla glansen av
den äktenskapliga troheten och kyskheten, söka även såsom
villolärare undergräva hustruns trogna och ärofulla lydnadsställning gentemot mannen. En del har djärvheten att gå
ännu längre och beteckna denna lydnad som ett ovärdigt
slaveri. De säga, att båda makarna ha samma rättigheter. Då
denna jämlikhet omintetgöres genom den ena partens slaveri,
berömma de sig av att ha återskänkt kvinnan hennes frihet
eller fordra, att denna befrielse snarast skall verkställas. Allt­
eftersom denna befrielse syftar på samlevnaden i hemmet
eller förvaltningen av ekonomin eller skyddsåtgärder mot
barnalstringen, eventuellt det nya livets förintelse, skilja de
mellan tre slag av emancipation: en »social», en »ekonomisk»
och en »fysiologisk» emancipation. Den fysiologiska eman­
cipationen skulle betyda, att det stode hustrun fullständigt
fritt att befria sig från den naturliga börda, som är förenat
med en makas och moders kall. (A tt detta emellertid icke
är någon befrielse utan ett skamligt brott, hava Vi redan
tillräckligt bevisat). Den ekonomiska emancipationen skulle
giva hustrun rätt att utan mannens vetskap och mot hans
vilja hava en egen sysselsättning, själv ombesörja sina ange­
lägenheter och affärer och själv hava hand om förvaltningen,
likgiltigt om hon därigenom försummar barnen, maken och
hela familjen. Den sociala emancipationen slutligen vill be­
fria hustrun från de trånga skrankor, som plikterna i hemmet
och omsorgen om barnen och familjen uppställa, så att hon
obehindrat kan ägna sig åt sina medfödda intressen och söka
annat arbete eller ämbete, även av offentlig art.
Men detta är ingen sann befrielse för kvinnan, det är ej
den förnuftsenliga och värdiga frihet, som är anpassad efter
kvinnans och hustruns höga uppgift. Den innebär snarare
ett kvinnlighetens och den moderliga värdighetens förintande,
ett förvänt familjeliv, så att maken berövas sin maka, barnen
sin mor, hela familjen och det gemensamma hemmet sin all­
36
tid vaksamma beskyddarinna. Denna falska frihet och ona­
turliga jämnställdhet med mannen länder till kvinnans eget
fördärv. Ty om hon stiger ned från den höga ställning och
den tron, till vilken hon inom familjen blivit upphöjd ge­
nom evangeliet, skall hon snart — kanske icke i yttre måtto
men väl i verkligheten — trängas tillbaka till den tidigare
slavställningen och liksom i hednatid endast bliva ett verktyg
åt mannen.
Likställdheten i rättigheter, som man här på ett så över­
drivet sätt gör anspråk på, gäller de personliga rättigheterna
och människovärdet samt det, som framgår ur äktenskapskontraktet och hör till äktenskapets natur. Här åtnjuta båda
makarna samma rättigheter och ha samma plikter, men i andra
ting måste en viss olikhet och gradskillnad råda, vilket fa­
miljens väl och hemgemenskapens nödvändiga enhet och fast­
het fordra.
Skulle likväl i något land den gifta kvinnans sociala och
ekonomiska villkor behöva ändras på grund av förändrade
kulturförhållanden, så är det statsmaktens uppgift att an­
passa hustruns borgerliga rättigheter efter nutida behov och
krav. Därvid måste emellertid hänsyn tagas både till det
kvinnliga könets egenart, till sedlighetens och ärbarhetens
krav och till familjens gemensamma välfärd. Men ingenting
väsentligt skall ändras av den ordning, som styr den äkten­
skapliga samvaron, emedan denna ordning fastställts av en
högre auktoritet än den mänskliga, nämligen genom Guds
visa beslut och därför icke kan underkastas någon förändring
genom offentliga lagar eller överlåtas åt den enskildes gottfinnande.
Ett hus som bygges på sanden.
Äktenskapets fiender i nutiden gå ännu ett steg längre. I
stället för den äkta och sanna kärleken, som är den äkten­
skapliga lyckans och den innerliga själsgemenskapens fundament, framhåller man betydelsen av en på driftlivet baserad
37
samhörighet och böjelse, som man kallar sympati. Om denna
upphör, lossnar det enda band, som förenar makarna, ja, det
upplöses fullständigt. Vad annat är detta än att bygga ett
hus på sanden, vilket enligt Kristi ord genast börjar vackla
och störta in, så snart motgångens störtvåg kommer? »Och
slagregnet föll och vattenströmmarna kommo och vindarna
blåste och stötte mot det huset, och det föll omkull och dess
fall var stort» (Matt. 7: 27). Annorlunda går det med det
hus, som är byggt på klippan, det vill säga på den äkta öm­
sesidiga kärlekens klippa, en kärlek som befästes genom att
makarna eftersträva att leva i en ståndaktig endräkt. Det
huset blir varken skakat eller omkullslaget av motgången.
Angreppen mot äktenskapets sakramentala karaktär.
Hittills hava Vi, Ärevördiga Bröder, framhållit det kristna
äktenskapets två första välsignelser, för vilka våra dagars re­
formatorer lägga försåt. Men då den tredje välsignelsen, som
består i äktenskapets sakramentala värde, överträffar de an­
dra, bör man ej förvåna sig över, att fienderna till äktenska­
pets sakramentala karaktär föra en ännu häftigare kamp.
Först och främst läres, att äktenskapet helt och hållet är en
profan och borgerlig angelägenhet, som på intet vis angår
Kyrkan utan endast staten. Dessutom vill man befria äkten­
skapet från varje olösligt band. Skilsmässan skall icke blott
tolereras utan på laglig väg stadfästas. Följaktligen kommer
det att gå därhän, att äktenskapet berövas sin heliga karaktär
och får en rent världslig och borgerlig prägel.
Man fordrar i främsta rummet, att den borgerliga vigseln
skall anses som den egentliga, den religiösa akten däremot
skall endast vara ett tillägg, som på sin höjd kan tillåtas för
det vidskepliga folkets skull. Därtill skola katolikerna ha
rätt att ingå blandade äktenskap med icke-katoliker utan hän­
syn till religiösa föreskrifter och utan att förut ha inhämtat
tillåtelse av den kyrkliga överheten. Det andra gäller skils­
38
mässan. Denna försvaras, och statliga lagar, som underlätta
äktenskapets upplösning, lovprisas.
Enär äktenskapets, och framför allt det kristna äktenska­
pets religiösa innebörd utförligt och grundligt blivit behand­
lad i Leo XIII:s rundskrivelse, vilken Vi flera gånger citerat
och uttryckligen gjort till Vår egen, hänvisa Vi till denna
skrivelse och vilja här endast upprepa några få punkter.
Med blotta förståndets ljus kan man, om man följer den
antika historiens fotspår och frågar efter mänsklighetens
oföränderliga övertygelse eller studerar alla folkslags seder
och bruk inse, att till och med det naturliga äktenskapet i viss
mån har en helig och religiös prägel, som det icke senare för­
länats utan som hör till dess natur, emedan äktenskapet är
instiftat av Gud och från begynnelsen var en antydan om
Det gudomliga Ordets människoblivande. (Leo XIII, Litt.
Encycl. Arcanum 10 febr. 1880.) Äktenskapets heliga ka­
raktär, genom vilken det står i ett oupplösligt samband med
religionen och med religiösa bruk, framgår för det första av
dess gudomliga ursprung, såsom Vi redan omtalat. För det
andra av dess syfte, som är att föda och uppfostra barn åt
Gud samt att föra makarna till Gud på den kristna kärlekens
väg genom ömsesidigt bistånd. Vid fullgörandet av äkten­
skapets naturliga uppgift, som enligt Skaparens avsikt skall
vara ett medel att skänka nytt liv, bliva föräldrarna så att
säga medhjälpare i den allsmäktige Gudens tjänst. Därtill
kommer den nya värdighet, som skänkes äktenskapet genom
sakramentet, varigenom det kristna äktenskapet förädlas och
förlänas en sådan upphöjelse, att aposteln kallar det en stor
och alltigenom ärevördig hemlighet. (Ef. 5: 32, Hebr. 13: 4.)
Blandade äktenskap.
Äktenskapets religiösa natur och dess höga betydelse såsom
förebild av Kristi nådefulla förening med Kyrkan fordrar av
blivande makar en helig vördnad för det kristna äkta stån­
39
det och en helig och ivrig strävan att låta sitt eget äktenskap,
som de vilja ingå, i möjligaste mån likna förebilden av
Kristus och Kyrkan.
Icke utan fara för sin eviga frälsning fela många i detta
avseende, när de lättsinnigt, utan giltig grund ingå ett blan­
dat äktenskap, från vilket Kyrkans moderliga kärlek och för­
siktighet av tungt vägande skäl avhåller sina barn. Detta
framgår av de många uttalanden, som sammanfattats i kyrko­
lagen, som säger: »På det strängaste förbjuder Kyrkan äkten­
skaps ingående mellan tvenne döpta, av vilka den ene är ka­
tolik, den andre är häretiker eller schismatiker. Är vid ett
sådant äktenskap fara för den katolska partens och barnens
avfall för handen, förbjudes det även genom gudomlig lag.»
(C. J. C. c. 1060.) Även om Kyrkan med hänsyn till sär­
skilda tider, förhållanden och personer understundom med­
giver dispens från dessa stränga föreskrifter (så vitt intet
brott sker mot den gudomliga lagen och under förebyggande
av avfall genom lämpliga säkerhetsåtgärder), kan man lik­
väl knappast förhindra, att ett dylikt äktenskap medför all­
varlig skada för den katolska parten.
Vid blandade äktenskap förekommer det icke sällan, att
barnen på ett beklagansvärt sätt bliva främmande för reli­
gionen eller åtminstone påfallande lätt hemfalla åt s. k. »reli­
giös indifferentism», som är mycket nära besläktad med religionslöshet och fullständig gudlöshet. I dessa blandade äk­
tenskap försvåras dessutom i hög grad denna själarnas har­
moni, som skall vara en bild av Kyrkans mystiska förening
med Kristus.
Alltför lätt uteblir även hjärtanas enhet och enighet, som
— liksom de äro Kristi Kyrkas kännemärken — böra vara
det kristna äktenskapets utkorelsetecken och prydnad. Ty
det band, som förenar hjärtana, löses eller blir i varje fall
mindre fast, när olika åsikter och strävanden göra sig gäl­
lande rörande det sista och högsta, som är heligt för män­
niskorna, nämligen de religiösa sanningarna. Därigenom upp­
står faran att kärleken till maken kallnar, friden i hemmet
40
och familjelyckan försvinna, vilka ju förutsätta hjärtats en­
het. Redan för många hundra år sedan sade den romerska
rätten: »Äktenskapet är mannens och kvinnans förening till
en fullständig livsgemenskap enligt gudomlig och mänsk­
lig lag.»
Skilsmässan.
Ett väsentligt hinder för återupprättandet och fulländ­
ningen av äktenskapet, som Frälsaren Jesus Kristus åsyftat,
utgör likväl, Ärevördiga Bröder, den ständigt ökade lätt­
heten att erhålla skilsmässa. Färfäktarna av den nya heden­
domen föra en allt bittrare kamp mot äktenskapets oupplöslighet och de lagar, som skydda denna, trots de sorgliga er­
farenheter de redan måst göra. Deras mål är, att skilsmässan
skall bliva lagligen tillåten, och att de föråldrade lagarna
skola ersättas med mera mänskliga sådana.
Många och olika skäl till skilsmässa förebäras, sådana som
härröra från personlig last och skuld och sådana som ligga
i sakens natur. (De första kallas subjektiva, de senare objek­
tiva grunder.) Dessa grunder och åsyftade lagar söker man
rättfärdiga på mångahanda sätt. För det första: båda ma­
karnas bästa. Om den ena parten är oskyldig, har han rätt
att lämna den skyldige. Har han däremot själv gjort sig
skyldig till en svår förseelse, måste han uteslutas från en för­
ening, som för motparten blir till ett vedervärdigt tvång.
Den andra grunden är barnens bästa, vilka berövas en god
uppfostran, lätt taga skada och lockas bort från den rätta
vägen på grund av föräldrarnas stridigheter och andra dåliga
gärningar. Slutligen fordrar hela samhällets bästa, att först
och främst sådana äktenskap fullständigt upplösas, genom
vilka man icke kan uppnå, vad naturen avsett med äktenska­
pet. Dessutom bör lagen tillåta skilsmässa, för att förebygga
brott, som vid en tvungen sammanlevnad alltför lätt begås,
och för att icke domstolarna och lagens anseende dagligen
skola göras till åtlöje. Ty för att erhålla den efterlängtade
41
skiljemålsdomen kunde makarna antingen avsiktligt begå de
brott, genom vilka lagen kan lösa äktenskapet, eller fräckt
ljuga och genom mened påtaga sig sådana brott, fastän do­
maren genomskådar det sanna sakförhållandet. Det påstås,
att lagen bör taga hänsyn till alla dessa krav, till de förändrade
tidsförhållandena och den allmänna opinionen, till de mo­
derna staternas seder och bruk. Dessa grunder, i synnerhet
om man sammanfattar dem alla, skulle vara ett påtagligt be­
vis för att skilsmässan måste kunna anses tillåten under be­
stämda förhållanden.
Med ännu större förvägenhet förebära andra, att äkten­
skapet, emedan det uteslutande vore en privat angelägenhet,
bör lämnas åt de båda kontrahenternas gottfinnande liksom
andra privata överenskommelser. De anse även därför, att
det bör kunna upplösas av vilken anledning som helst.
Gentemot alla dessa dårskaper står Guds orubbliga lag,
Ärevördiga Bröder, vilken Kristus bekräftat i hela dess om­
fång, en lag, som ej kan rubbas genom något mänskligt be­
slut, genom folkens tycken eller lagstiftarens vilja. »Vad
Gud har sammanfogat, skall människan ej åtskilja.» (Matt.
29: 6.) Om människan likväl, i strid mot denna lag, skiljer
makar åt, har hans handling ingen verkan. Därav följer den
slutledning, som Kristus uttryckligen bekräftat: »Var och
en som övergiver sin hustru och gifter sig med en annan, be­
går äktenskapsbrott, och den som gifter sig med en frånskild,
begår likaledes äktenskapsbrott.» (Luk. 16: 18.) Dessa
Kristi ord ha avseende på vilket äktenskap som helst, även
det rent naturliga. Ty varje verkligt äktenskap är oupplösligt
och kan varken upplösas efter parternas gottfinnande eller
genom någon som helst världslig auktoritet.
Här är skäl att minnas det högtidliga beslut, varmed det
Tridentinska konciliet under hot med bannlysning förkastade
dessa samma irrläror: »Om någon påstår, att äktenskapet kan
upplösas på grund av avfall från den sanna tron eller emedan
samlivet blivit till en börda eller med anledning av den ena
partens otillbörliga frånvaro, vare han lyst i bann.» (Conc.
42
Trident. sess. 24, c. J.) Vidare har Kyrkan lärt och lär allt­
jämt, att enligt evangeliets och apostlarnas lära äktenskapet
ej kan upplösas för den ena partens otrohets skull och att
ingen av kontrahenterna, ej heller den oskyldige, som icke
givit anledning till äktenskapsbrott, får ingå nytt äktenskap
så länge den andra parten lever och att såväl den övergivna
som den skyldiga parten begår äktenskapsbrott, om den gifter
om sig. Tridentinska mötet uttalar: »Den som säger, att Kyr­
kan far vilse i detta beslut, han vare lyst i bann.» (Conc.
Trident. sess. 24, c. 7.) Men om Kyrkan icke tagit och icke
tager fel, när hon lärt och alltjämt lär detta, och om det
därför står fast, att äktenskapsbandet icke ens på grund av
äktenskapsbrott kan upplösas, då är det tydligt, att de öv­
riga ännu svagare grunderna man brukar anföra till förmån
för skilsmässan i ännu mindre grad kunna verka övertygande
och därför kunna lämnas utan avseende.
För övrigt äro de tre huvudsakliga invändningar, som
framföras mot äktenskapsbandets fasthet, lätta att tillbaka­
visa. Alla dessa nackdelar och faror kunna utan svårighet
förebyggas, om man i nödfall tillåter en ofullkomlig skils­
mässa, vilken kyrkolagen uttryckligen medgiver, då den ta­
lar om »skilsmässa till säng och säte», alltunder det äkten­
skapsbandet består. (C. J. C. 1129.) Att bestämma om så­
dana skilsmässors orsak, villkor och de sätt på vilka de skola
genomföras, att vidtaga nödiga försiktighetsåtgärder för bar­
nens uppfostran och familjens skydd ävensom att förebygga
alla nackdelar, som hota makarna, barnen och det borgerliga
samhället, allt detta åligger den kyrkliga lagen att ordna och
delvis även den borgerliga.
Skilsmässans skadliga följder.
Samma argument, som bruka anföras för att bevisa äkten­
skapets oupplöslighet och vilka Vi redan berört, kunna med
samma rätt gälla som bevis för att skilsmässa aldrig kan vara
43
nödvändig, ja, att varje möjlighet därtill måste vara uteslu­
ten. Lika många, som fördelarna äro, vilka tala till förmån
för äktenskapets oupplöslighet, lika många äro de nackdelar,
som bevisa skilsmässans skada såväl för den enskilde som för
hela samhället.
För att återigen anföra vad Vår företrädare lärt, kan man
knappast med ord beskriva, vilken stor välsignelse äktenska­
pets oupplöslighet innebär och vilken skada och hur mycket
ont skilsmässorna däremot anstifta. Där man lämnar äktenskapsbandet oantastat, äro äktenskapen betryggade, men där
man föreslår skilsmässa mellan makarna eller utsätter för
denna fara, blir den äktenskapliga föreningen ostadig och
föränderlig och medför tvivel och misstänksamhet. Å ena
sidan ömsesidig välvilja och en underbart genomförd och säk­
rad egendomsgemenskap, å andra sidan försvagas denna ge­
menskap på ett sorgligt sätt just genom möjligheten till skils­
mässa; å ena sidan en kraftig drivfjäder till ömsesidig trohet,
å andra sidan skadlig eggelse till otrohet; å ena sidan kraftigt
skydd för moderskapet, barnen och deras uppfostran, å andra
sidan utsättes allt detta för allvarlig skada. I ena fallet förebygges tvedräkt mellan familjerna och anhöriga, i andra fal­
let givas talrika anledningar till misshälligheter, i ena fallet
kunna stridigheter lätt förkvävas, i andra fallet utsås rikligt
tvedräktens sådd. I ena fallet kommer framför allt kvinnans
värdighet till sin rätt både i hemmet och i det borgerliga
samhället, medan den i andra fallet på ovärdigt vis under­
skattas, ty där utsättas hustrurna för faran att övergivas, se­
dan de utnyttjats för att tillfredsställa mannens lidelser. (Leo
XIII encycl. Arcanum 10 febr. 1880.)
Låtom oss sluta med några allvarliga ord av Leo XIII, där
han talar om familjelivets upplösning. »Ingenting bidrager
kraftigare till att omstörta staterna än sedernas fördärv och för
familjens och folkets lycka äro skilsmässorna ödesdigra, ty de
uppstå ur sedligt fördärv och bereda väg — såsom erfarenheten
visar — för en allt större förruttnelse såväl i det enskilda som
det offentliga livet. Detta onda framstår i så mycket värre da­
44
ger, om man betänker, att i framtiden ingen möjlighet skall
finnas att hålla den en gång utverkade tillåtelsen till skils­
mässa inom förutbestämda gränser. Exemplets makt är utom­
ordentligt stor, men ännu större är lidelsens makt. Säkert
kommer den otyglade lusten till skilsmässa att sprida sig i
allt vidare kretsar och bemäktiga sig mångas själar liksom
en smittosam sjukdom eller en ström, vars fördämningar
brustit.» (Lett. encycl. Arcanum 10 febr. 1880.)
Den i våra dagar växande sedeförvirringen och familjens
otroliga förfall i de av kommunismen behärskade länderna
bevisa med hur mycken sanning dessa ord uttalades för femtio
år sedan.
3.
Det kristna äktenskapets återupprättelse.
Hittills hava vi, Ärevördiga Bröder, ödmjukt beundrat
mänsklighetens allvise Skapares och Återlösares avsikt med äk­
tenskapet. Samtidigt hava vi med smärta måst fastställa, att
den gudomliga godhetens heliga avsikt blivit förfuskad och
trampad under fotterna genom människors lidelser, villfarel­
ser och laster. Det är därför alldeles naturligt, att Vår fa­
derliga omsorg nu söker finna lämpliga medel att grundligt
utrota de fördärvliga missbruk, om vilka Vi redan talat och
att överallt återuppväcka den tillbörliga vördnaden för äk­
tenskapet.
Här böra vi framför allt återkalla i minnet den ofelbara
lärosats, som bekännes av varje sund filosofi och ännu mer
av den heliga vetenskapen om Gud: det som urartat kan icke
återföras till sin ursprungliga, rätta ordning annat än genom
ett återvändande till Guds avsikter, vilka äro måttstock för
allt rätt och fullkomligt (enligt den hel. Tomas av Aquino,
Summa theol. la 2ae q 91a 1— 2). Därför har Vår företrä­
dare Leo XIII gentemot naturalisterna med rätta betonat:
»Det är en gudomligt stadfästad lag, att vad Gud inrättat i
naturen blir oss till så mycket större nytta och välfärd, ju
mer det får förbli helt orubbat i sitt naturliga tillstånd.
Gud, som har skapat allt, visste även att giva de medel, som
vore tjänliga till varje väsens underhåll och Hans vilja har
förordnat om allt, så att var och en på ett för honom lämpligt
sätt kan uppnå sin bestämmelse. Men om mänsklig oöver­
lagdhet eller ondska förändrar eller omstörtar den tingens
ordning, som med sådan omsorg blivit fastställd, då begyn-
46
ner även det, som varit vist och ändamålsenligt inrättat,
att skada, eller det upphör i varje fall att lända till nytta.
Så sker antingen, emedan det genom förändringen förlorat
sin kraft att verka gott eller emedan Gud själv sålunda vill
straffa människornas stolthet och förmätenhet.» (Lett. encycl. Arcanum 10 febr. 1880.)
Herraväldet över begärelsen vinnes genom sann
gudsfruktan.
För att den rätta ordningen i äktenskapet må kunna åter­
ställas måste man lära att förstå och rätta sig efter Guds av­
sikter med äktenskapet.
Men gentemot denna strävan reser sig den otyglade begä­
relsens makt, som ju är den väsentliga orsaken till synderna
mot äktenskapets heliga lagar. Människan kan icke behärska
sina lidelser, om hon ej själv behärskas av Gud. På detta
måste först och främst vår omsorg, enligt Guds vilja inrikta
sig. Det är ett fast och visst bud, att den som är Gud un­
dergiven, får med glädje erfara, att hans lidelser med Guds
hjälp äro honom underdåniga. Men den som uppreser sig mot
Gud, får med smärta uppleva, att lidelsernas stormar föra
strid i hans eget inre. Den helige Augustinus visar, hur även
detta ingår i en vis naturlag: »Det är tillbörligt, att det lägre
underodnar sig det högre. Den som vill, att det lägre skall
vara honom underdånigt, må själv vara den underdånig, som
står över honom. Erkänn denna ordning, sök friden! Du
under Gud, köttet under dig. Vad är rättare? Vad är skö­
nare? Du under det högre, det lägre under dig. Tjäna Ho­
nom, som skapat dig, på det att det, som skapades åt dig må
tjäna dig. Men märk väl, vi få ej ändra ordningsföljden på
följande sätt: köttet under dig och du under Gud. Utan det
måste heta: du under Gud och köttet under dig. Om du
förbiser satsen ’du under Gud’, skall du aldrig uppnå det
47
andra: 'köttet under dig'. Om du icke lyder din Herre, skall
du själv tyranniseras av din slav.» (St. Aug. Enarrat. in
Ps. 43.)
Denna den gudomliga vishetens ordning betygar hednaaposteln under den Helige Andes ingivelse, när han talar om de gamla
filosofer, vilka vägrade att dyrka världens Skapare, fastän
de erkände Honom: Därför prisgav Gud dem i deras hjär­
tans begärelser åt orenhet (Rom. 1: 24, 26), ty Gud står
emot de högmodiga, men de ödmjuka giver Han sin nåd.
(Jak. 4: 6.) Utan nåden förmår ej människan besegra de
upproriska lustarna, lär aposteln Paulus. (Rom. 7 :8 .)
Emedan det ej är möjligt att tygla de upproriska lustarna
såsom sig bör utan att själen först ödmjukar sig och visar
vördnad för sin Skapare, är det framför allt nödvändigt att
de, som ingå äktenskap, äro genomträngda av gudsfruktan,
som sätter sin prägel på hela deras liv och uppfyller deras
tankar och vilja med största vördnad för Guds majestät.
De själasörjare, som i främsta rummet uppmana makarna
att öva sig i gudsfruktan, på det att de icke må avvika från
Guds lag, handla därför alldeles rätt och i kristlig anda. Ma­
karna böra helt och hållet viga sig åt Gud, vara ståndaktiga
i bön om hjälp, ofta mottaga de heliga sakramenten, alltid
och i allt nära och bevara kärlek till och fruktan för Gud.
De som lämna dessa övernaturliga medel åsido bedraga sig
storligen, då de i stället tro sig kunna endast med hjälp av
naturvetenskapliga medel (hämtade ur biologien, ärftlighetsläran e. d.) förmå människorna att tygla sina sinnliga be­
gär. Därmed vilja Vi icke säga, att naturliga medel icke
kunna ha sitt värde, under förutsättning att de äro sedligt
tillåtna. Ty naturen och nåden ha båda samma upphov, näm­
ligen Gud, vars avsikt är, att båda skola tjäna till män­
niskans bruk och nytta. Därför kan och bör den kristne
även draga fördel av naturliga hjälpmedel. Men den, som
tror, att dessa senare enbart räcka till för att bevara kysk­
heten i äktenskapet och som anser sig finna större hjälp ge­
nom dem än genom den övernaturliga nåden, tager miste.
48
Endast kyrkan kan tolka Guds lag om äktenskapet,
Om äktenskapet skall med framgång förnyas, d. v. s.
bringas i överensstämmelse med Guds lag, måste denna Guds
lag klart och tydligt erkännas av var och en utan fara för
misstag. Var och en bör förstå, för hur många villfarelser
och halvsanningar man skulle öppna dörren, om tydningen
av dessa lagar lämnades åt den enskildes förstånd, endast upp­
lyst av naturens ljus eller om en sådan tydning anförtroddes
åt den privata uppfattningen av den uppenbarade sanningen.
Då detta gäller om så många andra moraliska sanningar, äger
det i allra högsta grad sin tillämpning på äktenskapet, där be­
gärelsens lusta så lätt tar överhand samt bedrager och förleder
den mänskliga svagheten. Detta kan så mycket lättare ske,
som iakttagandet av Guds bud emellanåt kräver stora och
långvariga offer av makarna. Erfarenheten lär, att den
mänskliga svagheten använder just dessa offer som förevänd­
ning att befria sig från Guds lag.
För att denna sanna kunskap om Guds lag — och icke en
vrång- eller fantasibild därav — skall kunna lysa och leda
människorna på den rätta vägen fordras, att gudsfruktan och
gudslydnad förenas med barnslig och ödmjuk lydnad mot
Kyrkan. Samme Herre Jesus Kristus, som insatte läroämbetet
i Kyrkan, fordrar ock, att hon vakar över seder och bruk,
även där mycket är uppenbart för det blotta mänskliga för­
nuftet. Den naturliga sanningen beträffande tro och seder
och det blotta förståndets ljus har Gud velat bestyrka med
uppenbarelsens ljus, på det att det rätta och sanna »också i
den mänskliga naturens nuvarande förhållanden av alla lätt
må erkännas med absolut säkerhet och utan skugga av vill­
farelse». (Conc. Vat. sess. 3, cap. 2.) För detta ändamål har
Gud instiftat Kyrkan och satt henne till väktare över hela
sanningen i religiösa och sedliga frågor. Om de trogna vilja
bevaras obesmittade från förståndets villfarelser och från mo­
ralisk förruttnelse, böra de lyda Kyrkan och underordna sig
49
henne i sina tankar och i sitt hjärta. För att ej beröva sig
själva en så verksam Guds hjälp, böra de ej blott hörsamma
Kyrkans högtidligt uttalade förklaring av Guds bud, utan
även rätta sig efter andra stadgar och bestämmelser, genom
vilka vissa åsikter förklaras eller förkastas såsom skadliga.
(Jfr. Conc. Vat. sess. 3, cap. 4. Cod. Jur. Can. c. 1324.)
Även med hänsyn till vissa nutida äktenskapsfrågor böra
de kristna akta sig för ett överdrivet begär efter oberoende
och för människoförståndets falska »autonomi». Det höves ej
en sann kristen att stolt lita på sitt eget omdöme eller att
endast tro på de sanningar, som han av sig själv kommit till
insikt om, och betrakta Kyrkan, av Gud bestämd till lärare
och ledare för folken, som föråldrad och världsfrämmande.
Ej heller må man skänka henne sin lydnad endast när hon
befaller något genom ett högtidligt beslut, nästan som om
hennes övriga bestämmelser kunde anses som falska eller otill­
räckligt motiverade. För alla Kristi efterföljare, lärda som
olärda, är det ett utmärkande drag, att de låta sig ledas och
föras i allt som beträffar tro och seder av Guds heliga Kyrka
genom hennes överherde, den romerske påven, som i sin tur
ledes av vår Fferre Jesus Kristus.
För att åstadkomma en allmän och varaktig förnyelse av
äktenskapet måste allt hänföras under Guds lag och tanke.
Det är av största vikt, att de trogna genom tal och skrift bli
väl undervisade i allt, som rör äktenskapet. Detta ej blott
en gång utan ofta och grundligt, med klara och tydliga be­
lägg, så att dessa sanningar inpräglas i förståndet och tränga
ända till hjärtat. Må man noga begrunda, hur mycken vis­
het, helighet och godhet Herren har ådagalagt inför män­
niskosläktet, i all synnerhet genom att upphöja äktenskapet
till ett sakrament. Härigenom har en överströmmande nådekälla öppnats för kristna makar, så att de i trohet och kysk­
het kunna uppfylla sin höga bestämmelse till välsignelse och
hälsa för sig själva, för sina barn, för det borgerliga sam­
hället och för hela världen. De moderna äktenskapsreforma4
—
3897 .
so
torcrna göra sig mycken möda att sprida sina läror genom
föredrag, böcker, småskrifter och många andra medel för att
förvända sinnena, fördärva hjärtana, förlöjliga den äkten­
skapliga troheten och uppegga till de skamligaste laster. Ännu
mer bören I, Ärevördiga Bröder, vilka den Helige Ande satt
till biskopar för att styra Guds Kyrka, som Han förvärvat
med sitt blod (Apg. 20: 28), använda alla tillgängliga medel
för att mot villfarelsen sätta sanningen, mot förförelsen till
skändlig last låta renhetens glans lysa, mot lidelserna fram­
hålla Guds barns frihet (Joh. 8: 32 följ., Gal. 5: 13), mot
skilsmässornas orättfärdiga lättsinne visa på den sanna kär­
lekens varaktighet och äkta makars trohetsed, som skall vara
intill döden.
Så kunna de troende av hela sitt hjärta tacka Gud, emedan
de manas genom Hans bud, ja, tvingas med milt våld att
hålla sig så fjärran som möjligt från köttets avguderi och
från begärelsernas vanärande slavtjänst. De skola avskräckas
från och med all makt fly dessa gudlösa tankar och uppfatt­
ningar, som just nu, till vanära för det verkliga människo­
värdet, spridas i tal och skrift under benämningen »fullkom­
ligt äktenskap», men som i verkligheten endast innebär ett
fullkomligt vanärat äktenskap.
Denna sunda, religiösa undervisning om äktenskapet skall
noga skilja sig från den överdrivna fysiologiska uppfostran,
med vilken våra dagars äktenskapsreformatorer föregiva sig
komma makarna till hjälp. Dessa spilla många ord på fysio­
logiska företeelser, av vilka man bättre lär konsten att skick­
ligt synda, än man hämtar kraft till ett rent liv.
Av hela Vårt hjärta, Ärevördiga Bröder, göra Vi Vår före­
trädare Leo XIII:s ord till alla biskopar i världen till Våra
egna: »Så mycket i Eder förmåga och auktoritet står, mån
I bemöda Eder att bevara Kristi lära ren och oförfalskad, vil­
ken apostlarna överlämnat åt oss och den katolska Kyrkan i
trohet och vördnad bevarat och i alla tider anbefallt åt alla
troende.» (Lett. encycl. Are. 10 febr. 1880.)
51
Ett maningsord till kristna makar.
Men icke ens den bästa kyrkliga uppfostran förmår åter­
föra äktenskapet till överensstämmelse med Guds lag, om icke
därtill kommer makarnas fasta beslut att iakttaga Guds och
naturens lagar om äktenskapet. Vilka läror som än må ut­
spridas i ord och skrift om äktenskapet, måste det för ma­
karna vara en avgjord sak, att man i allt, som rör äktenskapet,
utan tvivel och tvekan bör hålla sig till Guds bud. Detta
göra de genom att i kärlek ömsesidigt hjälpa varandra, be­
vara sin renhet, aldrig göra något försök att lossa på trohetsbandet och bruka sina äktenskapliga rättigheter på ett
kristligt och värdigt sätt, inte minst under den första tiden
av sitt äktenskap. Ty om förhållandena senare kräva, att de
leva avhållsamt, skall detta försiggå lättare genom den förut
uppövade vanan.
För att stödja och befästa viljan är det makarna till stor
hjälp att i tankarna ofta återgå till det sakrament de motta­
git och de plikter de påtagit sig. Ständigt måste de påminna
sig, att de genom ett särskilt sakrament blivit stärkta och hel­
gade till sitt stånds plikter och höga värdighet, ett sakrament,
vars kraft ständigt förbliver. Må de betänka den helige kar­
dinal Bellarmins tröstrika ord: »Äktenskapets sakrament kan
betraktas från två synpunkter: för det första hur det meddelas,
för det andra hur det förbliver, sedan det en gång meddelats.
Det är nämligen ett sakrament likt Eukaristien, som icke blott
är ett sakrament medan den firas, utan förblir ett sakrament.
Så länge makarna leva, är deras förening ständigt ett sakra­
ment, förebildat av Kristus och Kyrkan.» (St. Rob. Bellarmino. De controv. tom. I. De Matr. controv. II, cap. 6.)
Men för att detta sakrament skall få utöva hela sin kraft
fordras makarnas medverkan, såsom Vi redan framhållit.
Denna består däri, att de flitigt bemöda sig att uppfylla sina
plikter. Det råder här samma förhållande som i naturens
4*
—
3897 .
52
värld: för att naturens krafter skola få tillfälle att utveck­
las och visa allt vad de förmå, måste människan under flitigt
arbete utnyttja desamma. Eljest äro de till ingen nytta.
Likaså måste de nådens krafter, som kommer själen till del
vid sakramentets mottagande genom arbete och flit utvecklas
av människan. Må makarna därför göra bruk av den sakra­
mentala nåd, de mottagit. De skola flitigt öva sig i att upp­
fylla sina plikter, hur svåra dessa än må vara. Dag för dag
skola de då hos sig själva erfara nådens kraft i ett allt högre
mått. Då skola de icke heller bliva modlösa, om de stundom
känna sig tyngda av arbete och av sitt stånds plikter. Samma
ord, som användas vid prästvigningen och som den helige
Paulus riktar till sin älskade lärjunge Timoteus för att upp­
muntra honom i det arbete och de mödor han hade att utstå,
kunna ock sägas till dem: »Fördenskull påminner jag dig,
att du må uppliva den nådegåva från Gud, som i följd av
min handpåläggning finnes i dig. Ty Gud har icke givit oss
en försagdhetens ande, utan en kraftens och kärlekens och
tuktighetens ande.» (II Tim. 1: 6, 7.)
Förberedelsen till äktenskapet.
Ärevördiga Bröder! Framgången beror till stor del både påden tidigare och den mera omedelbara förberedelsen till äk­
tenskapets sakrament. Ty det kan icke förnekas, att redan i
gossens eller flickans barndoms- och ungdomsår lägges i hjär­
tat grunden till ett lyckligt eller olyckligt äktenskap. Det är
att befara att den, som före sitt äktenskap ej sökte annat
än sig själv och egen bekvämlighet och tillfredsställelse för
egna, även mindre goda önskningar, i äktenskapet skall för­
bliva densamme och där få skörda vad han sått. (Gal. 6: 9.)
En sådan människa finner inom hemmets murar glädjelöshet,
missmod, ömsesidigt förakt, kiv och strid, avsmak för den
äktenskapliga samlevnaden, och, vad som är än värre, han
finner sig själv med otyglade lidelser.
53
De blivande makarna skola vara grundligt förberedda,
innan de ingå äktenskap, på det att de ömsesidigt må kunna
giva varandra nödig hjälp i livets sorg och strid. Framförallt
skola de hjälpa varandra på vägen mot den eviga frälsningen,
så att de må hinna Kristi fullhets mått. (Ef. 4: 13.) På så­
dant sätt bliva de även goda föräldrar för sina barn, en sann
fader och en sann moder. Tack vare deras fromma kärlek
och outtröttliga omsorger i denna tårarnas dal skall hemmet
då bli för barnen — även under tider av hårdaste nöd —
en bild av det glädjens paradis, som Skaparen hade berett åt
våra första föräldrar. Även barnen skola då bli goda män­
niskor och kristna, som älska sin katolska Kyrka och som
även älska sitt fädernesland i gudsfruktan och tacksamhet.
Både de, som tänka på att en gång ingå äktenskap och de,
som ha till uppgift att fostra den kristna ungdomen, må all­
varligt betänka sin stora uppgift. Med glädje böra de upp­
fylla densamma och minnas de förmaningens ord Vi givit i
Vår encyklika om uppfostran: »De dåliga anlagen skola för­
bättras, de goda utvecklas och stärkas från den allra tidigaste
barndomen. I synnerhet måste förståndet upplysas och vil­
jan stärkas genom de övernaturliga sanningarna och nåde­
medlen. Utan denna uppfostran kan man varken behärska de
dåliga böjelserna eller förverkliga det uppfostringsideal Kyr­
kan uppställt, genom vilken Kristus erbjuder så mycken hjälp
på fullkomlighetens väg medelst sin gudomliga lära och sina
sakrament, dessa verksamma nådemedel.» (Lett. encycl.
Divini illius Magistri. 31 dec. 1929.)
Beträffande de närmare förberedelserna till ett lyckligt äk­
tenskap är det omsorgsfulla valet av make eller maka av allra
största vikt. Av detta beror i hög grad den tillkommande
lyckan eller olyckan, ty den ena parten kan vara den andra till
stor hjälp att föra ett kristligt liv eller ock till stor fara och
hinder. Därför bör den, som skall gifta sig vara noggrann i
sitt val, så att han ej under ett långt liv får göra bot för ett
förhastat val. Framförallt må man vid denna överläggning
54
taga hänsyn till Guds vilja och den sanna religionen; detta för
sin egen skull, för den andra partens skull, för de blivande
barnens skull och även för samhällets skull, som ju föds ur
äktenskapet. Man må flitigt åkalla Guds hjälp för att göra
ett kristligt och klokt val och ej ledas av blinda och obe­
härskade lidelser eller av vinningslystnad eller av någon an­
nan mindre ädel bevekelsegrund! Man skall ledas av sann och
behärskad kärlek och av verklig tillgivenhet för sin blivande
make eller maka och i äktenskapet söka just det mål,
för vilket det blivit instiftat. Ej heller bör man försumma
att inhämta föräldrars kloka råd vid ett sådant val. Vad de
säga har mycket att betyda, ty på grund av större livserfaren­
het och mognare omdöme kunna de hjälpa att undvika far­
liga misstag. Den gudomliga välsignelsen strömmar ock ned
över den, som håller det fjärde budet: »Du skall hedra din
fader och din moder», (vilket är det första bud, som medför
ett löfte) »på det dig må väl gå och du må länge leva på
jorden.» (Ef. 4: 2, 3, II Mb. 20: 12.)
De sociala förutsättningarna.
Ej sällan medföra ärbarhet och ett noggrant iakttagande
av Guds bud stora svårigheter vid äktenskapets ingående, när
makarna tryckas av ekonomiska bekymmer. I sådana fall
måste hjälp bringas på lämpligaste sätt.
Såsom Vår företrädare Leo XIII så vist säger, bör sam­
hället med all makt söka ordna de ekonomiska förhållandena,
så att varje familjefader kan förtjäna det nödvändiga för att
kunna underhålla hustru och barn efter sin sociala ställning,
ty »arbetaren är värd sin lön» (Lett. encycl. Rerum novarum
15 maj 1891, Luk. 10: 7). Att förvägra någon hans lön eller
att ej löna arbetet, som det förtjänar, är att begå en orättvisa,
som i den heliga Skrift räknas till en av de största synderna.
(IV Mb. 24: 14, 15.) Ej heller har någon rätt att träffa av­
55
tal om så låg lön, att den ej räcker till för de omständigheter,
i vilka familjen lever.
De unga makarna böra långt innan de ingå äktenskap taga
sina försiktighetsmått och söka undanröja eller åtminstone
minska de ekonomiska svårigheterna. De böra låta undervisa
sig om, hur de på bästa och hederligaste sätt skola lösa dem.
Med förenade krafter och genom privata eller allmänna sam­
manslutningar kunna personer i samma ställning hjälpa var­
andra i livets nödtorft. (Leo XIII Lett. encycl. Rerum novarum 15 maj 1891.)
Om de hittills anvisade medlen icke räcka till för att be­
täcka utgifterna, fordrar den kristna kärleken till nästan obe­
tingat — i synnerhet om familjen är talrik och oförmögen att
hjälpa sig själv — att det som fattas, gives av andra. Det
åligger de rika att hjälpa de fattiga. De som ha överflödigt
gods böra, i stället för att använda det till fåfänglighet eller
slösa bort det, giva det till underhåll åt dem, som sakna det
nödvändigaste. När Herren kommer för att döma världen,
skola de få en överflödande lön, som för Kristi skull givit åt
de fattiga; däremot skola de straffas, som icke velat hjälpa.
(Matt. 25: 13 följ.) Ej förgäves manar aposteln: »Men om
någon har denna världens goda och tillsluter sitt hjärta för
sin broder, när han ser honom lida nöd, hur kan då Guds kär­
lek förbliva i honom?» (1 Joh. 3: 17.)
Den världsliga maktens förpliktelser.
Där de privata hjälpmedlen ej förslå, måste den borgerliga
överheten ingripa. Att makars och familjers livsvillkor äro
fullt människovärdiga är av stor vikt även för det allmännas
bästa. Där lämpliga bostäder fattas, särskilt för barnrika fa­
miljer, där mannen ej lyckas skaffa sig arbete, där livsmedels­
priserna äro för högt uppdrivna, där mödrarna, till stor skada
för hemmet, äro tvungna att med eget arbete bidraga till fa­
56
miljens underhåll, eller där modern under havandeskapets
vanliga eller särskilt svåra mödor saknar lämplig föda, me­
dicin och hjälp av specialläkare, i alla dessa fall äro makarnas
betryckta läge uppenbart för envar. Hur tungt blir ej deras
hemliv och iakttagandet av Guds bud och vilken fara för den
allmänna säkerheten uppstår ej därav. Människor, som ingen­
ting ha att förlora, kunna i sin förtvivlan falla på den tan­
ken, att de endast genom uppror och revolution kunde för­
skaffa sig bättre villkor.
De, som bära ansvaret för statens väl, få därför icke
förbise makarnas och familjernas materiella nöd, om de icke
vilja tillfoga det allmänna stor skada. Det är därför viktigt
och hör till de styrandes förnämsta uppgifter att vid lagstift­
ning och vid uppgörande av förslag till allmänna utgifter stor
hänsyn tages till fattiga familjers nöd. Med smärta ha Vi
iakttagit, att ej sällan och rakt emot all rättfärdighet den
ogifta modern lättare får tillräcklig hjälp för sig och sitt
barn än den gifta, som ofta förvägras hjälp eller efter stora
ansträngningar får ett knappt och otillräckligt understöd.
(Naturligtvis bör även den ogifta bli hjälpt, detta även för
att ett ännu större ont må förekommas.)
Kyrka och stat böra samverka vid äktenskapets
återupprättelse.
För den statliga överheten är det av största betydelse, att
äktenskap och familj icke blott äro tryggade med hänsyn till
det jordiska goda. Även i andligt avseende är största omsorg er­
forderlig. Här krävas lagar, som skydda den äktenskapliga tro­
heten och framhålla makarnas plikt att ömsesidigt hjälpa var­
andra. Historien lär, att statens bestånd och medborgarnas
jordiska lycka ej äro tryggade där, varest grundvalarna vackla,
på vilka de äro byggda. Dessa grundvalar äro ordning och
rätt. När dessa antastas, förorenas den källa, varur samhället
har sin upprinnelse, d. v. s. familjen och äktenskapet.
57
Till den sedliga ordningens upprätthållande räcka icke sta­
tens yttre maktmedel eller straffåtgärder; det förslår ej heller
att framhålla dygdens skönhet och nödvändighet. Därtill
fordras även en religiös auktoritet, som upplyser förståndet
med sanningen, leder viljan och söker befästa den mänskliga
svagheten med den gudomliga nådens hjälp. Denna auktori­
tet är den enda Kyrkan, instiftad av vår Herre Jesus Kristus.
Därför uppmana Vi enträget varje borgerlig överhet att i en­
dräkt och vänskap vara förbunden med Kyrkan och alltmer
stärka detta förbund. Genom förenat, nitiskt arbete kunna
de båda makterna — Kyrkan och staten — avvända de oer­
hörda skador, som genom tilltagsen och tygellös frihet i äk­
tenskapet och familjen hota icke blott Kyrkan utan även det
borgerliga samhället.
Detta Kyrkans maktpåliggande arbete kunna de borgerliga
lagarna underlätta, om de stiftas i överensstämmelse med den
gudomliga och kyrkliga lagen och om överträdelser straffas.
Det finns personer, som anse allt, vad statens lagar tillåta eller
i varje fall icke straffa, för moraliskt tillåtet. Även mot sitt
eget samvetes vittnesbörd utföra de sådana handlingar, ty de
frukta icke Gud och finna intet i de mänskliga lagarna, som
håller dem tillbaka. Ej sällan bliva sådana människor både
sig själva och många andra till fördärv.
På intet vis löper den civila staten fara eller inkräktas på
dess rättigheter genom samarbete med Kyrkan. Varje miss­
tanke i denna riktning är fullständigt obefogad, som redan
Vår store föregångare Leo XIII vältaligt bevisat, då han sagt:
»Det är intet tvivel underkastat, att Jesus Kristus, Kyrkans
stiftare, har velat hålla den kyrkliga makten skild från den
världsliga och båda fria och obehindrade i sin maktutövning,
men dock på den grundvalen, att de ömsesidigt stödja var­
andra och att enighet och samarbete råda dem emellan till
människornas bästa. Om den borgerliga överheten helt över­
ensstämmer med den kyrkliga, kan därav ej komma annat än
gott för båda parterna. Den borgerliga överheten tilltager i
58
värde och anseende och under Kyrkans skydd skall dess sty­
relse präglas av rätt och rättfärdighet. Åt den kyrkliga över­
heten erbjudes hjälp och skydd till de trognas allmänna båtnad
och försvar.» (Lett. encycl. Arcanum 10 febr. 1880.)
Den italienska staten har nyligen givit ett vackert exempel
på detta endräktiga och vänskapliga samarbete — helt enligt
Kristi lag — mellan stat och Kyrka. Vid den högtidliga
överenskommelsen mellan den heliga Stolen och konungariket
Italien beslöts ett fredligt samarbete även i äktenskapsfrågan,
värdigt Italiens ärofulla historia och italienska folkets gamla
heliga minnen. Följande passus återfinnes i lateranakten:
»Den italienska staten, som önskar återgiva äktenskapsinstitutionen, familjens grundval, den värdighet, som den enligt fol­
kets katolska traditioner bör äga, erkänner äktenskapets sakra­
ment enligt den kanoniska lagen och beviljar det de borger­
liga rättigheterna.» (Concord. art. 34 Acta Apost. Sed. XXI,
1929, pag. 290.) Till denna paragraf äro fogade andra be­
stämmelser om ömsesidigt hänsynstagande.
Detta exempel kan lända alla till föredöme och bevisa, att
även i vår tid, då man tyvärr så ofta predikar statens abso­
luta skiljande från Kyrkan och från varje religion, kunna de
båda makterna utan någon inskränkning av de egna rättig­
heterna eller den egna suveräna makten förena sig i ömsesi­
digt samarbete genom vänskapliga fördrag. Detta sker till
bådas allmänna bästa, och båda kunna ha gemensam omsorg
om allt, som rör det kristna äktenskapet för att avvända den
ödesdigra fara, som hotar det kristna äktenskapet med full­
ständig undergång.
Allt detta, Ärevördiga Bröder, som Våra herdeomsorger
förmått Oss att tillsammans med Eder noga överväga, önska
Vi få bekantgjort med kristlig klokhet bland alla Våra älskade
barn, som äro omedelbart anförtrodda åt Eder vård samt
bland alla medlemmar av Kristi stora familj. Må alla få
kännedom om denna hälsosamma lära om äktenskapet och
bevaras från de faror, som irrlärans budbärare bereda dem
59
och i synnerhet »avsäga sig all ogudaktighet och alla världs­
liga begärelser och leva tuktigt och rättfärdigt och gudfruktigt i den tidsålder, som nu är i väntan på vårt saliga hopps
fullbordan och på den store Gudens och vår Frälsares Jesu
Kristi härlighets uppenbarelse». (Tit. 2: 12, 13.)
Give Gud, den allsmäktige Fadern, »från vilken allt fader­
skap i himmelen och på jorden har sitt namn» (Ef. 3: 15),
vilken stöder de svaga och giver de försagda och modlösa mod,
give Kristus, Fferren och Återlösaren, instiftaren och fullkomnaren av de heliga sakramenten (Conc. Trid. sess. X X IV ),
vilken gjorde äktenskapet till en hemlighetsfull bild av sin
egen underbara förening med Kyrkan, give den Helige Ande,
kärlekens Gud, hjärtats ljus och själens styrka, att den av
Oss i detta brev förklarade läran om äktenskapets heliga
sakrament, om Guds underbara lag och vilja med detsamma,
om de villfarelser och faror, som hota och om de botemedel,
som kunna förhindra dess förfall, må bliva väl förstådd, mot­
tagen med god vilja och genom Guds nåd utförd i handling!
Må äktenskapet åter bliva till lycka och välsignelse i obrotts­
lig trohet, i fast bestånd, i sakramentets helgd och i nådens
fullhet!
All nåds Gud, som verkar både vilja och gärning (Fil.
2: 13) give oss alla att förstå och fullborda allt detta efter
sin allmakts och godhets storhet, under det att Vi i all öd­
mjukhet uppsända brinnande böner till Hans nådetron och
såsom underpant på den Allsmäktige Gudens outtömliga väl­
signelse av allt hjärta åt Eder, Ärevördiga Bröder, åt präster­
skapet och åt de åt Eder vaksamhet och vård anförtrodda lek­
männen meddela den apostoliska välsignelsen.
Givet i Rom, S:t Petrus, den 31 dec. 1930, år 9 av Vårt
pontifikat.
Pius PP. XI.
U PPSA LA
\
1938.
A L M Q V IS T *
W I I S E L L S B O K T R Y C K E R I-A .- B . 3897