En ny syn på fåglarnas systematik
Michelle Wilkinson
Nu levande fåglar delas
upp i två stora grupper,
Palaeognathae (t.ex. struts,
emu) och Neognathae (alla
andra
fåglar).
Denna
uppdelning gjordes redan i
slutet av 1800-talet och
grundar
sig
på
att
strutsfåglarna ansågs ha en
mer primitiv morfologi.
Framförallt menade man
att
gombenen
från
palaeognatha fåglar var
mer besläktade med de Figur 1 – Schematisk bild över de två utvecklingsträden. Den översta visar
man finner hos dinosaurier det trädet som byggs med hjälp av mitokondriellt DNA, medan den nedre
och krokodiler än övriga visar det traditionella trädet.
fåglars gombar.
Nya molekyära studier har visat att uppdelningen av fåglar i Palaeognatha och
Neognatha kan vara felaktig (Figur 1). Släktskapsstudier av kompletta mitokondriella DNAsekvenser från olika fågelordningar motsäger uppfattningen att strutsfåglar är den tidigaste
utvecklingslinjen bland fåglar och föreslår istället att de har evolverat betydligt senare och är
mer besläktade med ordningarna Anseriformes (änder) och Galliformes (hönsfåglar). Dessa
studier placerade istället ordningen Passeriformes (tättingar) långt ner i släktskapsträdet,
eventuellt som den tidigaste utvecklingsgrenen hos fåglar. Att tättingar skulle vara en av de
äldsta fågelordningar går tvärt emot den gängse uppfattningen om hur dagens fåglar har
utvecklats.
Syftet med denna undersökning var att närmare studera denna uppdelning av fåglar i
de två systematiska grupperna. För detta ändemål sekvenserade och analyserade jag DNA
sekvenser från ett av CHD1-genens (Chromo-Helicase-DNA-binding gene) introner. CHD1genen finns på fåglarnas könskromosomer och lämpar sig speciellt bra för studier av
fylogenetiska förhållanden som ligger långt bak i tiden, tack vare sin långsamma
evolutionshastighet. Intronerna amplifierades och sekvenserades från ett tjugotal fågelarter
genom PCR-tekniken, och sedan jämfördes sekvenserna med varandra och ett släktskapsträd
skapades med hjälp av datorprogram.
Resultatet stödde uppfattningen att fåglar delas upp i Palaeognathae och Neognathae,
med strutsfåglarna som den tidigaste utvecklingslinjen i trädet. Studien kunde alltså inte
styrka de analyser som gjordes med mitokondriellt DNA. Mina analyser avviker från de
mitokondriella studierna, och detta kan bero på att vi känner till så lite av strutsfåglarnas
könskromosombiologi och hur de olika fåglarna i gruppen är besläktade med varandra. Det är
viktigt att lära sig mer om denna grupp av fåglar, inte minst för att lära oss mera om fåglar
men även att lära oss mera om evolution och utveckling.
Examensarbete i evolutionsbiologi, 20p, VT2000
Avdelningen för evolutionsbiologi
Uppsala universitet
Handledare: Anna Härlid
