>> Intressant dagstur
Engelska kanalen,
Edeforsarna
Allt sedan malmförekomsterna i
Gellivare upptäcktes i början av
1700-talet har malmhanterare drömt om
att på ett enkelt och billigt sätt frakta
malmen till masugnarna vid kusten.
September 11
År 1797 gjorde bergsrådet Samuel Gustav Hermelin och hans följe en rekognoseringsresa upp efter
Lule älv. Norrvik, mittemot Storbacken, 5 km söder om Vuollerim, köptes för att där magasinera
och lasta om malm som körts med renskjuts från
Gellivare (10 mil).
Att transportera malmen från Gellivare till
masugnarna vid kusten visade sig vara dyrare än
att frakta malm från Utö i Stockholms skärgård.
Motivet för att frakta malm från Utö var att
den var av låg kvalité och smälte vid 1200 grader
Celsius, den högsta temperatur som den norrländska träkolen kunde uppnå.
Malmen från Gellivare var av hög kvalité och
krävde temperaturer på 1 300 grader vilket uppnåddes genom att blanda de båda malmsorterna.
I England hade man på 1760-talet utvecklat
kanalbyggandet eftersom det var billigare att
frakta gods på vatten än på land. Hermelin föreslog att man skulle bygga liknande kanaler förbi
de svåra fallen vid Edefors och Heden. Men kriget
mot Ryssland 1808 - 1809 gjorde att Hermelin
kom i ekonomiska svårigheter och att kanalbyggandet stannade vid att bara vara en tanke.
Hermelins företag gick i konkurs 1812.
Det bestod då av stora skogsområden, ett flertal stora sågverk och ett 10-tal masugnar varav
den största, Selets Bruk, var i drift i etthundra år.
Några år efter konkursen blev Kung Karl XIV
Johan ägare till det Hermelinska imperiet “Gellivareverken”. Det blev i kungahusets ägo åren
1819 - 1857.
År 1847 gick hela brukskomplexet för första gången med vinst. Riksdagen gillade inte att
kungahuset skulle äga och tjäna pengar på malmbruket utan krävde att det skulle avyttra tillgångarna. År 1857 tog ett svenskt - norskt konsortium
över. De norska intressenterna var mer intresserade av skogen än av malmen och när skogsvinsterna minskade såldes bolaget till ett svenskt
- engelskt bolag, The Gellivare Co Limited. Med
detta föddes “Engelska Kanalen”.
Forsen vid Överedet där Samuel Gustav Hermelin byggde masugn i början på 1800-talet.
Rester syns i bildens övre vänstra hörn.
I övre högra hörnet syns dammen som även
den är raserad men försedd med gångbro.
Piren till vilken pråmarna från Norrvik
skulle anlända med malm. Piren är den enda
kvarvarande byggnaden från masugnsbyggandet.
Vid piren byggdes också ett flertal magasin
och baracker.
Marknadsplatsen med marknadsstånd
började vid piren och sträckte sig längs vägen
cirka 300 meter bort.
Engelska kanalen
Tanken var att bygga en järnväg från Gellivare till
Norrviken och kanalisera Luleälven förbi de strida
forsarna i Edefors och Heden. På så sätt skulle man
snabbt få ner malmen till kusten för förädling.
År 1859 var man klar över att satsa på Luleälven som kommunikationsled. För det ändamålet
engagerades dåvarande blott 28-årige löjtnanten i
Väg- och Vattenbyggnadskåren Robert Schoug.
En ny kanaltyp med “lutande plan” väckte
intresse och den lösningen valdes. Ett kanalbolag
bildades i Luleå 1863 och fick statsbidrag för projektet. Den 14 oktober 1864 togs första spadtaget
på det som skulle bli Engelska Kanalen.
Till arbetena sökte sig arbetare från södra Sverige, Västerbotten och Finland, många med familjer. År 1865 var arbetsstyrkan som mest uppe i
1 486 man.
Arbetet pågick under förhoppningsfull sinnesstämning. Så länge svenska staten betalade ut
bidraget avlönades arbetarna. När staten betalat
ut sin del av kostnaderna och det engelska bolaget skulle betala ut sin del började svårigheterna.
Pengarna som skulle avlöna de anställda kom
mycket oregelbundet och inte i tillräcklig mängd.
Det skapade oro och underblåste missnöjet bland
de anställda. Till slut upphörde bidragen helt.
Arbetarna som tidigare handlat på kredit hos
ortsborna kunde inte betala sina skulder och nekades fortsatt kredit.
Detta skapade stort missnöje bland såväl ortsbor
som arbetare. Ortsbornas missnöje berodde inte
enbart på utebliven betalning utan även på att de
unga männen fick konkurrens om ortens flickor av
många unga och stiligare arbetare.
Vid samma tid började Edefors marknad under
fyra dagar i slutet av juli. Marknaden var en stor
händelse efterlängtad av både bofasta och tillresta.
Då sökte sig kringresande knallar och tingeltangelsällskap samt handelsmän, främst från Luleå,
till Edefors. Marknaden var för några dagar ett
avbrott i den bofasta befolkningens vardag. De fick
höra nyheter och skvaller från när och fjärran samt
fick tillgång till varor som de annars inte hade. Till
marknaden kom även en del personer som öppnade lönnkrogar där brännvinet flödade.
En synlig del av kanalen. Bilden är tagen från Edeforsbrons södra fäste.
Kanalen grävdes för hand med spadar och flåhackor.
Jorden lastades på skottkärror med järnhjul och kärrades bort och tömdes i gropar och svackor. Verktygen
på bilden har upphittats av Gustav Johansson troligen i
slutet av 1800-talet. Hans hemman gränsade till kanalen. Längst till höger syns ett spadblad.
Edeforsupproret
Marknadens första dag förflöt lugnt.
Den andra dagen (fredag) uppstod slagsmål mellan ortsbor och missnöjda kanalarbetare bakom
garvare Rutbergs marknadsstånd. När Rutberg
bad dem lugna sig överfölls han med hugg och slag
av arbetarna. Bråket fortsatte med att arbetarna
kastade in stenar och plankstycken i ståndet där
även hans hustru och gesäll befann sig. Då lossade
Rutberg skott. Arbetarna skingrades men överföll
Rutberg på nytt. Nu var kalabaliken i full gång
och i den allmänna villervallan lyckades Rutberg
fly och gömma sig i handlare Lindgrens marknadsstånd. Bråket pågick till sent på kvällen och ungdomar kastade sten och krossade rutor på arbetarkasernerna.
På marknadens tredje dag (lördag) samlades
berusade kanalarbetare för att slå ihjäl alla ortsbor
som denna dag besökte marknaden.
Med järnborrar, störar, stenkastning samt
hotelser attackerades besökarna. Några kastades
i älven. På eftermiddagen lugnade det ned sig och
arbetarna beordrades av polis och arbetsledning
till sina intilliggande kaserner där de dock inte fick
vara ifred.
För andra gången attackerades arbetarna med
stenkastning i sina kaserner. Arbetarna rusade ut
med borrar, störar och andra tillhyggen, slog och
stenade ortsborna som flydde ner till Nedre Edet.
Där drabbade arbetare och ortsbor samman på
nytt. Tillförordnade kronolänsmannen Jakobsson
blev hotad till livet när han försökte lugna hopen.
Militär handräckning
Hedenupproret
Edeforsupproret följdes i september av uppror i
Heden, om än i mindre hotfull ton. Arbetschefen
Robert Schough kallade även på militär hjälp.
Indelta soldater från Livkompaniet I19 från
Notviken kom till platsen och stannade där till
månadsskiftet september - oktober. Då skickades
arbetarna hem på grund av kanalbolagets ekonomi.
Arbetet återupptogs under våren 1866. Men
snart sinade arbetslönerna, bolaget drog sig undan och gjorde konkurs. Då hade arbetet hunnit
till hängbron i Bodforsen och av kanalen som
skulle bli 8 500 meter lång återstod 900 meter.
Skottet på marknaden blev starten för Edeforsupproret som får ses som ett resultat av missnöje
mellan ortsbor och arbetare och konkurrens
om ortens flickor. Landets första lönestrejk när
arbetarna i Heden lade ner arbetet berodde helt
på uteblivna löner.
För arbetarna klappade nöden på dörren och
tillvaron blev en mardröm. På en enda dag under
sommaren 1866 gavs till kansliet i Luleå 97
stycken lagsökningar på arbetare anställda vid
kanalbygget.
Drömmen om att bygga järnväg och kanaler
för att frakta malm från Gellivare till kusten
slutade i ett fiasko. Det hela lämnade efter sig fattigdom i socknen och bitterhet i sinnena.
Vid upproren under Edefors marknad var
det första gången i Norrland som militär styrka
användes mot arbetare.
Engelska kanalen är sedan 1989 byggnadsminnesförklarad.
Den lokala ordningsmakten hade vid särskilda fall
rätt att rekvirera militär handräckning vilket de
också hade gjort.
Söndagen den 24 juli anlände med ångbåt
landsfiskalen i Överluleå C O Bergmark tillsammans med 50 indelta soldater från Livkompaniet
I19 från Notviken (Luleå) under befäl av löjtnant
O F Lindvall från Svartlå med uppgift att kväsa
upproret.
Styrkan marscherade på två led upp till marknadsplatsen där de möttes av den lokala polisen
som pekade ut bråkmakarna. De infångades
varefter styrkan återvände till ångbåten för vidare
befordran till Boden. De värsta bråkmakarna dömdes tämligen godtyckligt till straffarbete. Övriga,
däribland den enda ortsbon, dömdes till dagsböter.
Björn Fredriksson, Boden Överluleå
ForskarFörening vid kanalen.
Bilden tagen vid punkt 2 på kartan på föregående sida.
Kanalens konstruktion
År 1861 skickades Schough till Ostpreussen för att
studera en ny typ av kanalanläggning som användes i Elbing- Oberländscher- kanalen. Det var en
kanal med lutande plan vilket var billigare än med
slussanläggningar.
Meningen var att när pråmen kom efter älven
från Edefors till Laforsudden skulle den passera
genom en bestämmande sluss. När pråmen åkt
in i slussen stängdes den bakre porten. Vattnet i
kanalen var lägre än i älven och för att få samma
nivå släpptes vatten ut i kanalen. När vattenytan
i slussen hade nått den nivå som rådde i kanalen
kunde pråmen fortsätta nedåt.
Kanalens bredd skulle endast vara 20 cm bredare än själva pråmen. I Hedsvedjan byggdes en
mötesplats för pråmarna. När pråmen kom till
Råbäcken som var slutet av kanalen fanns där på
botten av kanalen en vagn i vilken pråmen hakades
fast. Vagnen skulle sedan dra pråmen på en räls
uppför en liten sluttning och sedan cirka 500 m
nedför en lutning innan pråmen mötte älven.
Det turbinhjul som skulle driva hissanordningen
av vagnarna skulle få sin kraft från vattnet som
släpptes ut i Laforsudden. Vattnet leddes vid det
lutande planet in i en kulvert som sedan drev turbinhjulet. Den vagn med pråm med 19 ton malm,
som for nedför sluttningen, skulle dra upp en tom
vagn på ett parallellt spår. När pråmen nådde älven
hakades pråmen av från vagnen och bogserades
mot Luleå.
Höjdskillnaden mellan Laforsudden och där
pråmen hakades fast på en vagn är cirka 0,5 meter.
Därifrån ner till älven är höjdskillnaden cirka 19
meter.
Källförteckning:
Ulla Sundén;
Engelska kanalen. Ett industriprojekt i Norrbotten.
Thure Wadenholt och Björn Forslund;
Engelska kanalen tidigt Boden Äventyr.
Björn Fredriksson:
Boden Överluleå ForskarFörening. Muntlig källa.
Text och foto: Bertil Webering.
Kanalens början. Malmpråmarna bogserades från Edefors till
Laforsudden där de gick in i “Bestämmande sluss”.
Bodens turistbyrå, Kungsgatan 40. Tel. 0921-624 10
[email protected] www.upplevboden.nu
