Skatter i Torahn
Bibelstudium nr 17, A
Sabbaten den 11 februari 2012
Yitro – ”Jetro” – wrot]yI
Torahtext: 2 Mos 18:1 – 20:26
Haftarah: Jes 6:1 – 7:6; Jes 9:5, 6
Apostoliska skrifterna: Mark 7:1 – 8:38
Hur kär har jag inte din Torah!
Hela dagen begrundar jag den.
(Ps 119:92)
”O Evige, vår Gud, giv, att det snart i Judas städer och på Jerusalems gator må höras fröjde- och glädjeröst, brudgums och bruds röst… Lovprisad vare du, Evige, som gläder brudgum och brud.” (Ur ”Vigselritualet”,
Siddur)
Denna vecka ska jag presentera bibelstudiet på ett lite annorlunda sätt,
något som liknar en rabbinsk kommentar, en så kallad ”midrash”. Förra
veckan såg vi, att en midrash ”är en gammal judisk berättande kommentar angående ett visst avsnitt av de bibliska skrifterna i vilka allegoriskaoch legendariska illustrationer användes flitigt”. Med ovanstående definition av en midrash som grund, vill jag ta mig friheten att förklara veckans
torahavsnitt. Det jag vill förmedla kommer naturligtvis att vara väl grundat i texten. Kanske att du tycker, att vissa tankar är en aning ”uttänjda” –
du får avgöra själv!
Mitt mål är givetvis inte att förringa betydelsen utav en bokstavlig
tolkning utan snarare att förklara texten så klart och tydligt som möjligt.
När jag gör det, hoppas jag, att du ska få nytt ljus över texten och att du
ska säga: ”Nu, nu ser jag det! Det är ju helt klart, att man kan förstå texten på detta sätt.” När jag nu förhoppningsvis har väckt din nyfikenhet,
låt oss då se lite närmare på veckans textavsnitt.
1
Bröllopsförberedelser
Stora delar av veckans bibelavsnitt handlar om förberedelser inför bröllopet mellan Gud och hans folk. Rabbi Aryeh Kaplan grundar sitt uttalande på månghundraåriga judiska bibeltolkningar, när han säger: ”Det är
betecknande att Guds utväljande av Israel som sitt folk liknas vid ett
bröllop.”1 Om det är på detta sätt, kommer vi att upptäcka flera kännetecken i veckans bibelavsnitt, som när de fogas samman visar, att vi vid
Sinai berg får närvara vid ett bröllop. Låt oss se på de olika kännetecknen!
Förlovningen. I ett tidigare torahavsnitt har vi sett texter som talar om,
att Gud ”förlovar sig” med Israel. Denna vecka ska vi återkomma till uttrycket: ”Och jag skall ta er till mitt folk och vara er Gud.” (2 Mos 6:7)
Det hebreiska ord som på svenska är översatt med ”skall ta” är ett ganska
vanligt ord som oftast betyder ”att ta”. Bland mycket som man kan ta, så
används ordet även i Gamla testamentet för att ”ta sig en hustru”. (Se
Shabbat Shalom A, nr 14, för hänvisning till några texter där detta ord är
använt!)
Det verkar som, att Gud i denna vers ”friar” till Israel. Än mer, han
kommer med ett ”frieri” som är svårt att tacka nej till. I judisk terminologi kallas förlovning för ”trolovning”. Trolovningen innebar inte, att paret
fick leva tillsammans, men de betraktades som gifta och deras trolovning
var lika bindande som ett giftermål. Ibland hölls trolovningsceremonin ett
år före själva bröllopet. (I detta sammanhang är det intressant att lägga
märke till, att det bör ha gått ungefär ett år mellan den första plågan över
Egypten och själva uttåget.)
Denna förlovning var med andra ord en bindande överenskommelse
mellan Gud och Israel. Från Guds sida sett var den detsamma som ett äktenskap, medan Israels folk knappast förstod, vad som ägde rum. Alltsammans var från början Guds initiativ, utfört av, bevarat och (kommer
att bli) fullbordat helt och fullt av Den Evige Brudgummen själv!
Avskiljandet av bruden. Som förlovad fick bruden inte intressera sig
för andra män. För att hjälpa henne, började Gud att göra Israel oåtkomlig för andra friares erbjudanden och för att undanröja eventuella frestelser från hennes sida. Detta fick sitt klimax i samband med uttåget ut ur
1
2
Rabbi Aryeh Kaplan, Made in Heaven, sid 46.
Egypten. Den teologiska termen för detta är helgelse – ett avskiljande
från allt annat för att enbart tjäna Gud. Lägg märke till att Moses krav till
farao var, att folket skulle släppas, ”så att de kan tjäna mig” (eng övers).
Efter uttåget förde Gud bruden till en avskild plats och talade kärleksfullt till henne: ”Om ni nu hör min röst och håller mitt förbund, skall ni
vara min dyrbara egendom framför alla andra folk, ty hela jorden är
min. Ni skall för mig vara ett rike av präster och ett heligt folk.” (2 Mos
19:5, 6) Det finns flera tankar i denna text som vi ska se lite närmare på.
Segulah. I texten i 2 Mos 19:5 talar brudgummen (Gud) om för sin
blivande brud, hur mycket han älskar henne. I den svenska översättningen (Svenska Folkbibeln och Bibel 2000) kan vi läsa, att han kallar henne
för ”min dyrbara egendom”. Grundtextens ord för detta är segulah
(hlgs), vilket är ett mycket livfullt ord. I gammal ugaritisk litteratur användes ordet för att beskriva vad en kung kunde känna för de ägodelar
han tagit som krigsbyte. Han kanske hade många dyrbara föremål i sin
samling, men endast några få utvalda betecknades som ”segulot” (plural
av segulah). Detta var det dyrbaraste och främsta han ägde, sådant han
behandlade med största omsorg och som han förvarade under särskilt beskydd.
Gud äger hela jorden (enligt 2 Mos 19:5), men det är något alldeles
särskilt med Israel. Herren beskriver Israel som sin speciella, högt värderade och älskade tillhörighet – hans segulah. Detta är Guds smeknamn på
sin blivande brud, Israel. Samtidigt som han talar sådana kärleksfulla ord,
talar han även om för Israel, hur deras äktenskap skulle bli. Till att börja
med talar Gud om, att han hade ketubahn färdig (mer om detta senare)
och han hade ett speciellt syfte med deras förhållande. Detta äktenskap
skulle ha mål och mening. Gud sade, att Israel skulle vara ”ett rike av
präster”.
En av prästernas huvuduppgifter var att leda människor till en större
förståelse av Guds roll på jorden och att hjälpa dem att tillbe och tjäna
honom. ”Hela Israels nation skall vara engagerad i att leda världen till en
förståelse och ett erkännande av Guds uppdrag.”2 Eller för att uttrycka
det på ett annat sätt: Det var prästernas uppgift att vara Guds representanter på jorden. På samma sätt skulle Israel – enligt 2 Mos 19:5ff – representera Gud inför andra nationer. Detta skulle vara uppfyllelsen av Guds
2
ArtScroll Chumash, sid 403.
3
förbundslöfte till Abraham, där det sägs, att Abraham skulle bli till välsignelse för alla folk.
I detta löfte sägs, att Israel skulle bli en nation, ”ett rike”. Detta rike
skulle även ha en kung – Gud själv. Gud sade även, att de skulle bli ”ett
heligt folk”. Ordet ”heligt” (vdq) innebär inte – som vi tidigare sett – något slags helgonliknande tillstånd, utan helt enkelt att bruden skulle vara
annorlunda än och avskild från alla andra nationer för att kunna vara helt
överlåten till Gud och låta sig användas av honom. Som Guds brud skulle
Israel alltså inte endast få den unika särställningen att vara Guds älskade
folk, utan även förmånen och ansvaret att få ”visa och berätta” för andra
folk vem Gud egentligen är. Israel skulle vara (och är) en nation bland
andra nationer i världen som tjänar som bild på ett evigt vittnesbörd av
den sanne guden. Hur detta sedan skulle gå till är föremål för mycken debatt. Men kallelsen är ett faktum.
Bröllopet
Vi har nu kommit till själva bröllopsceremonin i kapitel nitton. Före ett
traditionellt judiskt bröllop är det sed, att bruden genomgår ett dop. Anledningen till detta är, att hon ska ”renas” – avskiljas – och tanken om att
bli född på nytt finns också med i detta sammanhang.3 (Det är just innebörden av ”att bli född på nytt” som leder till, att de som konverterar till
judendomen blir döpta.) Upprinnelsen till dessa dop finns här i verserna
tio och fjorton. Israel stod här inför Herren vid Sinai berg och innan det
att Torahn gavs skulle hela folket döpas. Även om texten säger att kläderna skulle tvättas, så förutsätter den, att det var likadant med folket. I
den judiska traditionen hävdar man – angående 2 Mos 19:10 – att ett rituellt dop av människan helt enkelt måste ha varit nödvändigt, eftersom det
var nödvändigt för kläderna.
När Gud undervisade Israel om dopet, var det för att bruden skulle rena sig före bröllopet. Angående sitt bröllop med Israel vid Sinai säger
Gud: ”Jag gav dig mitt trohetslöfte och ingick förbund med dig… och du
blev min. Jag tvättade dig med vatten…” (Se Hes 16:8, 9!) Reningen
3
Se Shabbat Shalom A, nr 16, angående en del av dessa tankar om dopet – ”mikveh”! Av
utrymmesskäl kan vi inte gå in på alla de intressanta detaljer som presenteras i detta ämne
i Torah Club. Övers. anm.
4
hänvisar här till, vad som hände före det att folket fick ta emot Torahn. I
bilden angående bruden hänvisar den även till dopet före bröllopet.
Under chupahn. Ytterligare en judisk bröllopssed har sin upprinnelse
här vid Sinai berg – chupahn! En ”chupah” är den baldakin under vilken
en vigsel äger rum. Ordet ”chupah” (hpj) är hämtat från Bibeln.4 I judiskt
tänkande är en chupah ”ett symboliskt hus, ett enskilt område där brudgummen välkomnar sin brud”. Men var hittar vi ”chupahn” vid Sinai? I 2
Mos 19:16 står det, att när Mose gick upp på berget ”började det dundra
och blixtra. Ett tjockt moln lade sig över berget”. Får jag föreslå, att
molnskyn var Guds ”chupah”? Det var där han välkomnade Israel som
representerades av Mose. Deras nya ”hem” var att för evigt vara tillsammans med honom!
Ketubahn. Vi kommer nu till det som står i centrum i detta bröllop –
”ketubahn”. I ett traditionellt judiskt bröllop återfinns ”ketubahn” som ett
äktenskapskontrakt eller förbund. Det är en juridiskt bindande överenskommelse mellan brud och brudgum som reglerar deras äktenskap. Det
är alltid skriftligt och det läses och undertecknas under den judiska bröllopsceremonin.
De skriftliga äktenskapskontrakten sträcker sig visserligen bara tillbaka till omkring 200-talet vt – och inte till Sinai. Det har emellertid alltid
funnits en muntlig överenskommelse som varit juridiskt bindande. Bibeln
refererar till denna överenskommelse som ett förbund.5
Var finns då ”ketubahn” i bröllopet på Sinai? Vad är detta juridiskt
bindande förbund/kontrakt mellan Gud och hans brud? Det är Torahn! I
kapitlen nitton och tjugo börjar Gud att ge sin Torah (undervisning) till
Israel. Den första delen av denna uppenbarelse är ”de tio orden” som oftast kallas ”de tio buden”. All den uppenbarelse som Mose fick ta emot
på Sinai och framåt samlades i ”förbundsboken”. (Se 2 Mos 24:4, 7!) Om
vår bibeltolkning är korrekt, så är det alltså hela Torahn som är ”ketubahn”.
4
Se Joel 2:16 och Ps 19:6! Ordet är på svenska översatt med ”gemak” och ”kammare”.
5 Se t ex Mal 2:14 där grundtexten och SFB säger ”din hustru som du ingått förbund
med”! Bibel 2000: ”Din ungdoms hustru… ert äktenskapsförbund.”
5
Det första vi ska lägga märke till, när det gäller ”de tio buden” är, att
de är en enhet tillsammans med resten av Torahn. Varken innehållsmässigt eller litterärt kan man skilja dem från varandra. Det är många som
undervisar, att de tio buden är rättesnöret för mänskligheten, men man
förbiser, att omedelbart efter ”de tio orden” så börjar Herren undervisa
om sådant som även det hör till ”ketubahn”.
Ett annat sätt på vilket enheten i ”de tio orden” bryts, är när man försöker plocka bort vissa av dem, vilket ofta är fallet med det fjärde budet
som handlar om Shabbat. Det hävdas, att endast de bud som repeteras eller undervisas om i Nya testamentet är giltiga idag och man menar, att det
fjärde budet inte hör till den kategorin. Av den anledningen behöver inte
de som tror på Jesus följa de riktlinjer som ges i det fjärde budet angående Shabbat.
Detta representerar emellertid en förhastad och ovarsam tolkning inte
endast av Torahn utan även av Nya testamentets undervisning. Man tar
helt enkelt inte med Yeshuas egen undervisning angående Torahn i sina
tolkningar. (Se Matt 5:17-20!) Dessutom blundar man för det livsmönster
– som beskrivs i Apg 21:20-26 – som den tidiga församlingen hade.
De tio buden är i själva verket en sammanfattning av resten av Torahn
(Guds undervisning) som i detalj förklarar innebörden i buden. Vi vet
även, att de tio budorden har haft ett världsomfattande inflytande på lag
och ordning. De ”tio orden” är giltiga för alla människor och de kommer
för alltid att vara Guds föreskrifter till mänskligheten.
Låt oss återvända till tanken, att Torahn är ett äktenskapskontrakt som
inleds med de tio buden. Detta innebär, att Torahn inte endast är ett moraliskt system – en lista på vad man får och inte får göra.
Vi finner här ett heligt äktenskapskontrakt mellan Gud och hans folk
Israel. Det ger riktlinjer om, hur detta äktenskap ska efterlevas. Dess villkor talar om, vad som gör detta äktenskap lyckligt och fruktbärande.
Dess föreskrifter beskriver, hur äktenskapet ska fungera och dess bilder
talar om, hur det ska se ut. Domsorden talar om, hur de båda parterna ska
förhålla sig till varandra. Om någon av parterna bryter denna överenskommelse, är det som att bryta själva äktenskapet. Brudgummen lovade
att aldrig bryta överenskommelserna. Bruden bröt emellertid ofta förbundet och när hon gjorde det, sände Gud sina profeter för att gå till rätta
6
med ”den otrogna bruden” – och för att hjälpa henne tillbaka till ketubahn, Torahn.
Ringen. Vad vore ett bröllop utan ring? En vigselring är en yttre symbol på äktenskapet. Den ges som ett tecken på att den som givit löftena
också kommer att hålla dem. Ringen ges också som ett yttre tecken på,
att just den mannen eller kvinnan är gift och därmed inte intresserad av
att bli uppvaktad av någon annan. Men var hittar vi någon ring i samband
med det bröllop vi nu studerar? Bibeln ger svaret: ”Mina sabbater skall
ni hålla, ty de är ett tecken mellan mig och er från släkte till släkte, för
att ni skall veta att jag är HERREN som helgar er.” (2 Mos 31:13)
Ringen enligt dessa verser är Shabbat! Vi läser, att Shabbat är ett
”tecken”. På samma sätt som ringen är ett yttre tecken på, att man och
hustru hör ihop, så är Shabbat ett yttre tecken för Gud och Israel – ett
tecken på att de hör ihop.
Om ett äkta par lägger undan sina ringar börjar det lätt spekuleras i,
om allt står rätt till i äktenskapet. Det är samma sak med Shabbat. Eftersom den är ett tecken på, att Israels Gud är den ende Herren – och man
tar bort Shabbat från Guds folk – blir det som att säga, att äktenskapet är
brutet. Eftersom Gud lovade i Jer 31:35-37, att detta förbund aldrig skulle
upphöra, innebär det, att Shabbat som ett tecken fortfarande är giltigt för
Israel.
Hemmet. Om det är ett bröllop som beskrivs i detta textavsnitt, så
måste det även ges utrymme för en familjesituation och en plats där familjen kan mötas. I 2 Mos 18 får vi en del information om familjen. Herren sände Jetro – Moses svärfar – till Mose för att ge honom praktisk
hjälp, då det gällde att organisera ett rättsligt system bland Israels folk.
Brudgummen började också göra förberedelser för en plats, där han kunde möta sin brud på ett alldeles speciellt sätt. I 1 Mos 20:24 får Mose instruktioner om ”altaret”, där detta möte skulle ske. I nästa torahavsnitt får
vi mer detaljer om det nya ”hemmet”. Det skulle vara en plats, där paret
skulle kunna möta varandra i största intimitet.
Likt många familjer så skulle denna ”familj” också få flytta en hel del
under kommande år. Så småningom skulle de emellertid ”få slå sig till
ro” i Jerusalem.
7
Bruden. Det finns emellertid ytterligare en detalj i denna midrash –
bruden. Vem är då bruden? I Bibeln verkar det finnas en uppdelning
bland Israels folk – de som enbart tillhörde folket på grund av födsel och
de som dessutom hade en andlig kontakt med Herren. Bibeln kallar de
sistnämnda för ”kvarlevan”. Det är för deras skull som Herren har stått
fast vid sina löften. Enligt Gamla testamentet är det denna kvarleva inom
Israel som är bruden.
I Ef 5 kan vi läsa att ”församlingen” är Guds brud. Det grekiska ordet
för ”församling” betyder vanligtvis ”de som är kallade ut”. Det har inte
med sig den överton av religiös antisemitism som blev rådande efter det
första århundradet. Dessa ”utkallade” består av judar och människor från
alla andra folk som blivit inympade i Israel genom Yeshua – Jesus. Paulus gör det klart i Rom 11, att de troende från hedningarna är inympade i
olivträdet Israel. De är inte en separat grupp, de har inte ersatt Israel – de
har förenats med Israel.
Bibeln undervisar alltså inte om, att Gud har två brudar – församlingen och Israel. Det är en brud. Denna brud består av kvarlevan från Israel
och kvarlevan från alla andra folk som inympats i Israel. Med detta i tankarna förstår vi, att ketubahn har betydelse för hela denna brud. Detta är
ett mycket viktigt ämne som emellertid hamnar utanför ramarna för denna torahkommentar.
Bröllopsfesten. Veckans torahavsnitt handlar om bröllopet mellan Gud
och Israel. När en vigsel är över, förväntar man sig en bröllopsfest. Bröllopsfesten är inte omtalad i denna veckas textavsnitt, men vi finner den
som den sista av de sju ”Herrens högtider” som omtalas i 3 Mos 23 –
lövhyddohögtiden! Lövhyddohögtiden kännetecknas av den fest och
glädje som är typisk för en bröllopsfest. Hela Guds brud är ännu inte redo. Han ”utökar” henne fortfarande. Texten i Upp 19:9 talar om ”Lammets bröllopsmåltid” där alla som tagit emot Yeshua ska få vara med. I
honom är vi hans brud – vi ska få glädjas tillsammans med vår brudgum!
Översättning och bearbetning: Föreningen Shabbat Shalom
Författare: Ariel Berkowitz, Jerusalem
© Föreningen Shabbat Shalom
Mer info nästa sida!
8
Mersmak?
Du kan också få ”Shabbat Shalom”
hemsänd i din brevlåda helt utan kostnad.
Utöver kommentarerna till veckans
textavsnitt kan du bland annat läsa en
aktuell artikel…
Önskar du ett provnummer? Skicka oss
ett mejl med namn, adress och
telefonnummer, så kommer intressant
läsning i din brevlåda om några dagar!
Barn eller
barnbarn?
Då kanske du är intresserad av ett
nummer av Shabbat Shaloms ”Torahpyssel”!?
En liten pysselsida för varje vecka i
anslutning till veckans textavsnitt!
Mejla till:
[email protected]
9
