Skatter i Torahn
Bibelstudium nr 48, A
Sabbaten den 14 augusti 2010
Shoftim – ”Domare” Torahtext: 5 Mos 16:18 – 21:9
Haftarah: Jes 51:12 – 52:12
Apostoliska skrifterna: Apg 10:1 – 12:25
Vi vet att vi har lärt känna honom,
när vi håller fast vid hans bud.
(1 Joh 2:3)
I veckans torahavsnitt ska vi se lite närmare på något av det som är
grundläggande för Guds heliga folk:
•
•
•
•
•
Rättvisa
Prästerna
Kungen
Profeten
Militären
Rättvisa
Rättvisebegreppet är inte något nytt i vårt studium av Torahn. Det
finns viktiga juridiska avsnitt i 2 Mos 23 och 3 Mos 19 och även på
andra ställen i Femte Moseboken. Det verkar emellertid som om
veckans textavsnitt inte går att jämföra med något annat i Torahn.
Det hebreiska ordet för ”rättvisa” kan även översättas med
”rättfärdighet” vilket visar, att om man är rättvis, så är man också
rättfärdig. I teologiska termer innebär detta, att Guds rättvisa är ett
uttryck för hans hederlighet eller rättfärdighet. Vad han än beslutar
eller hur hans domar än lyder, så kan vi vara övertygade om, att det
alltid är fullständigt rättvist, opartiskt, tillförlitligt, skäligt och
ärligt.
Torahn slår an tonen i 5 Mos 16:20 och visar den attityd som
Guds folk ska ha till rättvisa: ”Rättfärdighet, ja, rättfärdighet skall
du sträva efter.” Den hebreiska texten uttrycker detta mycket
starkare. Den talar om att aktivt få tag i rättfärdigheten – precis
som den som förföljer någon försöker få tag på sitt offer. Torahn
uppmanar med andra ord Guds folk att aktivt sträva efter rättvisa
och att se till, att den alltid efterföljs.
Det nämns två olika ämbeten som skulle se till, att rättvisan
efterlevdes bland Israels folk – domare och tillsyningsmän. (Se 5
Mos 16:18!) Det berättas vidare, att varje stad skulle ha sin egen
domstol, så att alla snabbt skulle kunna få hjälp. Ibland
kunde fallen bli alltför svåra för den
lokala domstolen. Herren hade en
lösning även på detta. I svårare fall
fick man vända sig till en större och
mer centralt belägen domstol. (Se 5
Mos 17:8!) Under det andra templets tid bildades en nationell
domstol – sanhedrin1 – som bestod av präster och äldste i Jerusalem. Den blev den högsta instansen och beslut som fattades där
kunde inte överklagas.
Texten ger exempel på några riktlinjer för hur dessa domar skulle
avkunnas. För det första skulle domarna – i likhet med Gud – vara
rättvisa i sina domslut. För det andra skulle de ”inte förvanska
rätten”. (5 Mos 16:19) Den som gjorde det skulle själv bli utsatt
för Guds rättvisa. (Se 5 Mos 27:19!) För det tredje: ”Du skall…
1
Judarnas högsta politiska, juridiska och religiösa myndighet på Yeshuas tid
kallades Stora rådet (hebr. Sanhedrin). Övers. anm.
2
inte vara partisk.” (5 Mos 16:19) En fjärde riktlinje finner vi i
orden: ”Du skall inte ta mutor.” (5 Mos 16:19) Här ges också en
förklaring till, varför man inte skulle ta mutor: ”Ty mutor
förblindar de visas ögon och förvrider de rättfärdigas sak.” Texten
visar även, att det var mycket viktigt med pålitliga vittnesuppgifter.
(5 Mos 17:6)
Prästerna
Nästa grupp av ledare som omnämns i detta textavsnitt är
prästerna. I tidigare kommentarer har vi gått igenom en hel del av
prästernas arbetsuppgifter, men ytterligare två ansvarsområden
betonas i vår text. Det första är, att leviterna skulle hjälpa till i
rättsväsendet (5 Mos 17:9) och det andra är, att de skulle vara de
huvudsakliga religiösa lärarna. (5 Mos 17:10-13)
Kungen
Den första hänvisningen i Torahn till idén om en kung finner vi i
veckans textavsnitt. Detta var en helt främmande tanke för Israels
barn. De hade visserligen mött många kungar under sina vandringar, men det var helt nytt för dem att få undervisning om en
egen kung. Varför hade Mose inte tidigare undervisat dem om
deras kung? Kanske att det bästa svaret är, att det över huvud taget
inte var meningen, att de skulle ha någon kung! Om det är så,
måste vi reda ut några frågor i 5 Mos 17:14-20. Detta att Israels
barn skulle ha en kung, var det en befallning från Gud eller ett
tillmötesgående från honom? Handlar denna undervisning om ett
krav eller om riktlinjer?
Det verkar som om Herren i dessa verser uttalar en viktig profetia
om, vad som skulle hända Israel i framtiden. Texten säger: ”När
du kommer in i det land som HERREN, din Gud, ger dig… om du
3
säger: ’Jag vill sätta en kung över mig, liksom alla hednafolk
omkring mig.’” (v 14) Ordalydelsen är inte ett påbud utan snarare
en förutsägelse om, att Israel en gång i framtiden skulle be om en
kung. Lägg märke till den tidsangivelse som hör samman med
Israels förfrågan: ”När du kommer in i det land som HERREN, din
Gud, ger dig och tar det i besittning och bor där…” (v 14) Detta
inträffade faktiskt senare i Israels historia! Efter det att folket
intagit löfteslandet – under ”domartiden” – och när de hade slagit
sig till ro i landet, besvarade Gud deras önskan om att få en kung.
I denna profetia finns det också en dold tillrättavisning från Herren. Den förutsagda anledningen till
att Israel ville ha en kung, var att de ville bli som alla
andra folk omkring dem. Att detta blev verklighet
läser vi i 1 Sam 8:5: ”Sätt nu en kung över oss till att
styra över oss, så som alla folk har.” Här ser vi, att
Israel faktiskt krävde att få en kung. Detta tyckte
inte profeten Samuel om. Gud uppmuntrade
honom emellertid att ge dem, vad de begärde.
Gud talade om för Samuel, att folket inte hade
förkastat honom, utan att det var han själv som hade
blivit förkastad: ”Det är mig de har förkastat, så att jag inte skall
vara kung över dem.” (1 Sam 8:7)
Israel ville bli precis som alla andra nationer. Detta var tvärt
emot vad Gud önskade. Han hade talat om för dem, att de skulle
vara annorlunda, heliga och avskilda från alla andra folk. Han
gjorde därför allt för att hjälpa dem, så att de inte skulle bli lika
övriga nationer. De försökte emellertid att göra allt för att bli lika
dem! Det verkar som att ingen – inte ens nationer – vill vara annorlunda!
Att vara annorlunda var i sig självt inte den stora frågan. Själva
kärnan är att vara lik sin Gud. Det var detta de sade nej till, när de
ville ha en kung. I sin längtan efter en kung förkastade de den kung
4
som de redan hade – Herren. Ur mänskligt perspektiv sett, så måste
detta ha sårat Gud och vi kan nästan förnimma tårarna i hans ögon.
Trots att han blev förkastad som deras kung, älskade han dem
alltför mycket för att ge upp. Han fortsätter att vara trogen det
förbund han slutit med Israels barn, utan att bry sig om hur en del
av dem skulle komma att behandla honom.
I stället för att förkasta Israel så tillmötesgår Herren folkets
önskan om en kung genom att tala om för dem, hurdan deras
tillkommande kung skulle vara. Han skulle: 1) vara utvald av Gud,
2) vara en israelit, 3) och han skulle varken ha hästar eller hustrur i
mängd och inte ”skaffa sig mycket silver och guld”. (v 17)
Hästarna hade med ”krigsmakten” att göra. Att ha många hästar
(som vittnade om en överdådig armé), ett stort harem och en enorm
förmögenhet var typiskt för härskare i antikens Mellanöstern långt
före Mose tid. Men detta skulle alltså inte vara utmärkande för
Israels kung!
För det fjärde ser vi, att Israels kung skulle vara en ”bibelläsare”.
Han skulle hämta Torahn från prästerna och ”låta göra åt sig en
avskrift av denna lag enligt den bokrulle som finns hos de levitiska
prästerna. Den skall han ha hos sig och läsa i den i alla sina
livsdagar.” (v 18-20) När detta efterlevdes – som på Davids eller
Hiskias tid – blev det till stor välsignelse för nationen. Men då
bibelstudiet mer eller mindre bara blev en ”show” eller att ordet
över huvud taget inte alls efterlevdes, möttes nationen av katastrof.
De flesta bibelforskare är eniga om att ursprungstanken var, att
Israel skulle vara en teokrati – en nation som direkt leddes av Gud.
Av den anledningen finns det alltså inget bud i Torahn om, att
Israel skulle ha en kung. De hade redan en kung – Herren själv! De
uttalanden vi finner i vårt textavsnitt är alltså snarare ett medgivande till, att de skulle tillåtas att ha en kung. Israels kung skulle
vara mer än bara en människa. Det var därför Messias skulle
komma. (Se Sak 12-14, Jes 11 och Jes 9!)
5
Profeten
Kapitel arton talar om en fjärde komponent i Israels ledarskap –
profeten. Anledningen till varför profeten behövdes, finner vi i
texten. I verserna alldeles före undervisningen om profeten (v 914) varnar Gud Israel för, att söka information från trolldom,
astrologi, spåkonst eller spiritism. Detta hörde till ”dessa folks
vedervärdiga seder” (v 9) och hade inget med Guds folk att göra.
Som kontrast till detta skulle Israel få Guds ord förklarat genom
leviter, äldste och profeter.
Trots att texten talar om profeter i största allmänhet, så verkar
den även tala om en speciell profet. Mose hade tydligen en särskild
individ i tankarna, ”en som är lik mig” som ”HERREN, din Gud,
skall låta uppstå åt dig”. (v 15) Så långt tillbaka som till slutet av
det andra templets period vet vi att man menade, att detta var en
messiansk profetia. Detta framgår tydligt, exempelvis när de
religiösa ledarna frågade Johannes Döparen, om han var Profeten.
(Joh 1:25) Lägg märke till att de religiösa ledarna – som omtalas i
Apg 4:1 – inte hade några invändningar mot, att Petrus hänvisade
till denna text (5 Mos 18:15-18), när han refererade till en profet
eller en Messias. (Se Apg 3:22 – 4:1!) Vad de däremot opponerade
sig mot var, att Petrus satte ett likhetstecken mellan den profeten
och Yeshua från Nasaret.
Vi tror, att när Mose talade om denna profet – ”en som är lik
dig” (5 Mos 18:18) – så talade han om Yeshua. Det är för övrigt
intressant att göra jämförelser mellan Yeshuas och Moses liv,
eftersom de har så många likheter.
De föreskrifter som gavs angående profeter i detta textavsnitt, är
desamma som finns på andra ställen i Torahn. Det är viktigt att
lägga märke till det stränga straff som uttalades över dem som
talade något i Herrens namn, något som han inte talat. Torahn ger
ett exempel på, hur detta kan avgöras. Om en profet förutsäger
6
något som inte uppfylls, så är det ett tecken på, att det är en falsk
profet. (Se 5 Mos 18:22!)
Militären
Till sist finner vi en rad instruktioner
om armén. Torahn ger i 5 Mos 20
instruktioner om, hur man skulle föra
krig och leda en armé. Lägg märke till
följande föreskrifter:
När Israel skulle dra ut i krig, så skulle
prästerna tala Guds Ord till dem,
uppmuntra dem och påminna dem
om, att de utkämpade Guds strid. (v
2-4)
Det fanns även en möjlighet att bli ”frikallad” från militärtjänst.
De som just byggt ett nytt hus (v 5), de som planterat en ny vingård
(v 6), de som var förlovade (v 7) eller de som var alltför rädda (v 8)
behövde inte dra ut i strid.
Tanken är här, att soldaterna genom sina attityder påverkade
varandra. Om någon var alltför rädd, skulle hans rädsla kunna
smitta av sig till de andra och på så sätt göra dem oroliga.
Detsamma gällde den som var förlovad. Hans tankar skulle kretsa
kring sin ”kärlek” och inte runt striden. Texten säger här, att han
skulle gifta sig med henne, så att inte någon annan skulle få anledning att göra det, om han omkom i striden. Här ser vi en glimt av
omsorg och medkänsla för både den som skulle kunna bli änka och
för soldaten. Det var viktigare, att de fick vara tillsammans, än att
han skulle dra ut i krig. På ett annat ställe i Torahn finner vi, att
nygifta skulle få vara tillsammans i ett helt år, innan mannen kunde
kallas till militärtjänst! (Se 5 Mos 24:5!)
7
”När du kommer till någon stad för att strida mot den, skall du
först erbjuda den fred.” (5 Mos 20:10) Detta gällde främst inom de
områden som låg utanför de direkta gränserna för löfteslandet. Om
erbjudandet godtogs, skulle stadens invånare bli Israels tjänare.
Kom de till en stad som låg inom löfteslandet, skulle de ”ge dem
alla till spillo”. Anledningen till detta är klart uttryckt i 5 Mos
20:18: ”För att de inte skall lära er att bedriva alla de
vedervärdigheter som de själva har bedrivit till sina gudars ära
och så komma er att synda mot HERREN, er Gud.”
Lägg märke till den omsorg som Gud visar både människor och
växtlighet i 5 Mos 20:19, 20!
Vi har sett något på fem olika huvudområden för Israels ledarskap: Domare, leviter, kungar, profeter och militären. Avsnittet
handlar inte enbart om en organisatorisk uppbyggnad för Israel,
utan det pekar även fram mot en individ som är Israels ledare –
Messias. Endast Messias kommer att döma rättvist (Jes 11). Endast
Messias kommer att undervisa om synd och åstadkomma försoning
(Jes 53) och dessutom vara Israels store Överstepräst (Hebr 8-10).
Endast Messias kommer att leda Israel på det sätt som Gud
planerat (Jes 9) och endast Messias kommer att utföra Israels
strider och för evigt ge befrielse från alla fiender (Sak 12-14).
Bara på en enda person kan alla dessa kännetecken på Messias
sammanfattas – på Yeshua från Nasaret. Eftersom Israel skulle
ledas av Gud själv, så kan vi förstå, att Messias inte kunde vara en
vanlig människa. Han var tvungen att även vara Gud. Ingen annan
skulle kunna vara lämpad att leda Israel än Israels helige, Yeshua,
Messias, den rättfärdige domaren, den sanne profeten, konungarnas
konung, Israels försvarare (Upp 19) och den store översteprästen
(Hebr 10).
Översättning och bearbetning: Föreningen Shabbat Shalom Författare: Ariel Berkowitz, Jerusalem Föreningen Shabbat Shalom
Mer info nästa sida!
8
Mersmak?
Du kan också få ”Shabbat Shalom”
hemsänd i din brevlåda helt utan kostnad.
Utöver kommentarerna till veckans
textavsnitt kan du bland annat läsa en
aktuell artikel…
Önskar du ett provnummer? Skicka oss
ett mejl med namn, adress och
telefonnummer, så kommer intressant
läsning i din brevlåda om några dagar!
Barn eller
barnbarn?
Då kanske du är intresserad av ett
nummer av Shabbat Shaloms ”Torahpyssel”!?
En liten pysselsida för varje vecka i
anslutning till veckans textavsnitt!
Mejla till:
[email protected]
9
