Skatter i Torahn
Bibelstudium nr 14, A
Sabbaten den 1 januari 2011
Va'era – ”Visade jag mig” – ar;aew:
Torahtext: 2 Mos 6:2 – 9:35
Haftarah: Hes 28:25 – 29:21
Apostoliska skrifterna: Mark 3:1-35
Din muns Torah är bättre för mig
än tusentals stycken guld och silver.
(Ps 119:72)
Veckans torahkommentar kommer att kretsa omkring Herrens
förberedelser inför händelserna, när han skulle befria sitt folk från
slaveriet i Egypten. Kanske att den mest kända utläggningen över
detta är den som beskrivs i det judiska påskfirandet, i den så
kallade sedermåltiden. Denna måltid är indelad i fyra delar och
varje del markeras av en bägare med vin som enligt traditionen har
speciella namn hämtade från 2 Mos 6:6, 7:
”Säg därför till Israels barn: Jag är HERREN. Jag skall föra er
ut från tvångsarbetet hos egyptierna och rädda er från slaveriet
under dem och jag skall återlösa er med uträckt arm och genom
stora straffdomar. Och jag skall ta er till mitt folk och vara er Gud.
Ni skall få erfara att jag är HERREN, er Gud.” Veckans studieplan
är hämtad från detta textavsnitt med tillägg av de olika vinbägarnas
namn:
• Jag ska föra er ut – helgelse
• Jag ska rädda er – frälsning
• Jag ska återlösa er – försoning
• Jag ska ta er till mitt folk – erkännande
•
Jag ska föra er ut – helgelse
Va’era börjar med Guds svar på alla de invändningar som Mose
hade i slutet på förra veckans textavsnitt. Herren hade där förklarat
för Mose vem det var som talade med honom. Nu i 2 Mos 6:2-4,
försöker han tala om för Mose, att om han bara förstod vem hans
uppdragsgivare var, så skulle han inte behöva vara rädd för att
göra, vad han blivit tillsagd!
Gud talade om för Mose, att han uppenbarat sig för Abraham
och Jakob under sitt namn El Shaddai (Gud den allsmäktige) och
nu säger han, att hans namn är YHVH och tillägger: ”Men under
mitt namn HERREN [YHVH] gjorde jag mig inte känd för dem.” När
vi studerar 1 Mos 15:7 och 1 Mos 28:13 stöter vi emellertid på ett
problem, eftersom Gud där uppenbarar sig för Abraham respektive
Jakob som just YHVH. Hur kunde Gud då tala om för Mose, att
hans förfäder inte kände honom under detta namn?
Det finns naturligtvis flera förklaringar till detta. Om vi är
medvetna om, att ett namn uttrycker en eller flera olika egenskaper, så blir det lite lättare att förstå denna text. Gud talade om för
Mose, att han hade uppenbarat sig för Abraham, Isak och Jakob
som El, El Shaddai eller Elohim. De hade lärt känna honom som
en stor och mäktig Gud, en Gud som gav löften. Han uppenbarade
sig emellertid aldrig för dem som den Gud som uppfyllde alla
dessa löften! Innebörden av hans namn blev därför aldrig tillfullo
uppenbarat för patriarkerna. När Gud nu sänder Mose och Aron
inför farao, så börjar han uppfylla en del av dessa löften. Han
kommer att uppenbara sitt namn YHVH tillfullo, så att alla kan se,
att han är en Gud som älskar dem han gett löften till och att han är
barmhärtig och trofast, så att han också infriar sina löften.
När vi studerar Torahn blir det uppenbart, att Gud lovade Israels
folk mycket mer än att enbart föra dem ut ur Egypten. Han
avslöjade, att han skulle befria dem från slaveriet, så att de skulle
kunna tillbe och tjäna honom och att de skulle bli en nation som
var åtskild från alla andra nationer. Denna process börjar redan här
i veckans textavsnitt. När Mose t ex talade med farao om den
fjärde plågan, säger han, att Gud sagt, att han skulle ”göra
åtskillnad mellan mitt folk och ditt”. (2 Mos 8:23) Från och med
den fjärde plågan talas det tydligt om, att Israels folk inte
drabbades av plågorna. (Se 2 Mos 8:22; 9:6; 9:11; 9:26; 10:23;
11:7; 12:13!) Det var Guds målsättning att göra Israel åtskilt från –
och annorlunda än – andra nationer.
”Helgelse” innebär inte att leva i något slags helgonliknande
tillstånd utan helt enkelt att bli avskild från allt annat, för att kunna
vara helt överlåten till Gud och låta sig användas av honom. De
olika föremålen i Tabernaklet var också ”heliga” – avskilda till
tjänst för Gud. Gud vill, att vi ska se på, vad han gjorde för Israel –
så att vi kan förstå, hur han vill handla med alla sina barn!
Jag ska rädda er – frälsning
När man läser veckans torahavsnitt börjar man undra, vem det
egentligen var som behövde räddas? Vi vet, att Israels barn var i
trängande behov av att bli befriade från egyptiernas slavpiskor.
Därför börjar Mose och Aron sina många besök i faraos palats.
Varje gång gjorde de det mer och mer tydligt, att deras Gud
menade allvar, när han sagt, att han ville samla sitt folk till
gudstjänst. Men varför valde Gud, att låta olycka drabba Egypten?
Varför inte bara låta farao ge med sig och låta Israels folk lämna
landet?
I själva verket befann sig Egypten lika mycket i slaveri som
Israel. Tragiskt nog var Egyptens träldom ännu värre. Deras slaveri
var inte under mänskliga tyranner som enbart kunde skada
kroppen. De var slavar under gudar som höll människorna i
järngrepp. När Gud därför lät plågorna drabba Egypten, så var det
inte enbart för att befria Israels folk, utan han ville öppna vägen, så
att även egyptierna skulle kunna bli räddade från sitt andliga
slaveri. Alla de plågor som drabbade Egypten var på ett eller annat
sätt sammanlänkade med landets gudar. Det var från dessa gudar
(demoner) som Egyptierna behövde bli befriade.
Vi måste emellertid komma ihåg, att inte alla egyptier tillbad
dessa gudar. Egyptens teologiska system var inte var mans
egendom utan tillhörde främst samhällets överklass. Det krävdes
intellektuell utbildning för att kunna ta del av landets officiella
religion och denna utbildning fanns endast tillgänglig för överklassen. Dessa välutbildade människor tänkte sig ofta abstrakta
föremål som gudar och gav dem namn och tillbad dem. De som
inte fått denna utbildning var utelämnade till vidskepelse av olika
slag.
Vilka var då dessa ”gudar” som Herren riktade sig emot med
plågorna som drabbade landet?
Nilens vatten. Nilen var en av de mer betydande gudarna. Att
förorena den (att förvandla den till blod) innebar, att den blev
motbjudande för dess tillbedjare. Osiris var ett ofta använt namn på
denna gud, men Nilen hade också sitt eget namn – Hapi – vilket
betyder flod på landets språk.
Paddor. Gudinnan Heqt hade ett grodhuvud och var ett tecken
på fruktbarhet och uppståndelse. Det är inte svårt att se, hur denna
hemsökelse av paddor skulle kunna vara ett angrepp på och en
utmaning för denna gudinna. Dr David Friedman hänvisar till Guds
humor i samband med denna plåga: ”Det var som om Gud ville
säga till egyptierna: ’Ni vill ha paddor? Ni vill tillbe paddor? OK,
jag ska ge er paddor!’ Och så översvämmades landet av paddor.”
Mygg. Jorden i det bördiga nilområdet ansågs vara helig och en
del menade även, att den var ”alla gudars fader”. När Aron slog ”i
stoftet på marken” producerade den inte något gott – utan blev i
stället plågsamma insekter. Denna plåga blev för mycket för faraos
spåmän. (Se 2 Mos 8:18, 19!)
Flugor. Det finns ett problem med den exakta innebörden av
detta hebreiska ord. Innebörden är ”en blandning” av skadliga djur:
vilddjur såsom lejon, vargar, leoparder, ormar och skorpioner.
(Enligt Dr Cohen, The Soncino Chumash, sid 364) På grund av att
det är svårt att bestämma den exakta innebörden av grundtexten, är
det också svårt att ange vilken egyptisk gud som drabbades.
Boskapsdöd. Djuren drabbades av en allvarlig sjukdom som ledde
till döden. Vi vet inte så mycket om denna sjukdom, men vi vet, att
egyptierna åtminstone hade tre djur som gudar. 1) Hathor, en
modersgud i skepnad av en ko. 2) Apis, en tjur – ännu en
fruktbarhetssymbol. 3) Mnevis, Heliopolis heliga tjur. (Det är
också känt att kon var ett heligt djur i Egypten.) Den femte plågan
var alltså en direkt attack emot de demoner som var förbundna med
dessa gudar.
Bölder. Helt naturligt tillbad man inte bölder. Men på grund av
att egyptierna inte hittade något läkemedel mot denna sjukdom, så
utpekades medicinguden Imhotep som en bluff.
Hagel. Egyptiernas gudar över himlavalvet blev också ifrågasatta, eftersom de inte kunde förhindra de våldsamma oväder som
drog fram. Nut (skyarnas gudinna), Isis (livets gudinna) och Seth
(skördens beskyddare) drabbades av nederlag.
När Gud lät dessa plågor drabba Egypten, gick han till personligt angrepp mot landets alla onda andemakter som höll folket i
slaveri. Demonernas makt bröts och på så sätt förbereddes vägen
för Israels folks befrielse.
Det är också viktigt att lägga märke till, att när Israels folk
lämnade Egypten, så var det även en skara egyptier som följde
med. Segern över Egyptens gudar bidrog utan tvekan även till
dessa människors uttåg. De hade blivit befriade från det demoniska grepp som hållit dem fjättrade till falska gudar.
Till slut kunde farao inte göra annat än att låta Israels folk lämna
landet. Gud visade inte endast sin nåd gentemot sitt folk utan även
emot egyptierna. Plågorna var en dom för synd och förhärdade
hjärtan, men samtidigt var de en gåva av nåd till alla som var
ångerfulla och ville vända sig till Gud.
Det är intressant att lägga märke till, att i samband med de första
fem plågorna sägs det, att faraos hjärta var ”tillslutet”, eller att
hans hjärta var ”hårt” (se exempelvis 2 Mos 7:14, 22), medan det i
resterande plågor sägs, att ”HERREN gjorde faraos hjärta hårt”.
Hebreiskans ord för ”hårt” kommer från ordet qzj (chzak) som
betyder att ”vara stark”. Kan det vara så att ett ”hårt hjärta” är ett
hjärta som har gjort sig självt starkt gentemot Gud – och som inte
vill tillåta hans ande att tränga in? Vid ett tillfälle verkade det
emellertid som om faraos hjärta var på väg att ”mjukna” (2 Mos
8:28), men han ändrade sig snart. Människans synd leder till ett
förhärdat hjärta. (Se Rom 1:24, 26; 2 Mos 9:34!)
Genom plågorna uppenbarade Gud sin nåd för egyptierna (och
för farao i all synnerhet) för att de skulle omvända sig. Han riktade
sin dom mot synd, avgudadyrkan och förhärdade hjärtan, men han
sträckte sig även ut i nåd till dem som inte förtjänade det – Israels
folk. Samtidigt utförde han sin dom mot Egypten. I allt vad Gud
gör visar han sin egen härlighet, för att den syndfulla människan
ska kunna se det och vända om. Vid tidens slut ska varje knä böja
sig inför honom i ett erkännande av hans suveränitet, ära och makt
– även hårdhjärtade farao. (Se Fil 2:9-11!)
Jag ska återlösa er – försoning
I kommande torahavsnitt kommer denna ”vinbägare” att presenteras mer utförligt och därför väntar vi något med dessa kommentarer.
Jag ska ta er till mitt folk – erkännande
Uttrycket ”jag skall ta er till mitt folk” ligger till grund för namnet
på den fjärde vinbägaren i den judiska sedermåltiden (påskmåltiden). Denna introducerar ännu ett fantastiskt tema i Bibeln –
temat om bröllopet mellan Gud och hans folk.
Det hebreiska ord som översatts med ”skall ta” i 2 Mos 6:7
kommer från roten jql (lekach). Detta är ett ganska vanligt ord
som för det mesta betyder ”att ta”. Men det används även i samband med att en man tar sig en hustru. På detta sätt används ordet i
1 Mos 4:19, 1 Mos 6:2, 1 Mos 11:29 och 1 Mos 12:19 för att bara
ta några exempel. Med detta som bakgrund kan vi se, att Gud säger
till Israel, att han vill ta henne till hustru. Det är med andra ord här
som Gud ”förlovar sig” med Israel!
Låt oss utveckla denna tanke något. Gud lovar, att han ska
avskilja Israel från alla andra folk i världen. (Se 2 Mos 6:6, 7!)
Genom nåd väljer han ut sin brud. Han talar om, att han vill ingå
äktenskap med henne. Denna brud är emellertid tagen tillfånga hos
någon annan och därför lovar Gud att befria henne. (2 Mos 6:6)
Sedan kommer befrielsen. (Nästa veckas textavsnitt.) Gud för sin
brud till bröllopet på Sinai berg och ger henne även en ring, ett
tecken på sitt förbund – Shabbat! (2 Mos 31:13) Men hela hans
brud är ännu inte redo. Han ”utökar” henne fortfarande. Ef 5 säger,
att de som tagit emot Yeshua är hans brud – tillsammans med
kvarlevan av Israel. Slutligen äger den fantastiska bröllopsfesten
rum som omnämns i Upp 19:9.
Men det hela började här i 2 Mos 6:7! Gud är inte den som
endast lovar – han håller även sina förbundslöften! Det är sant, att
förhållandet mellan Gud och Israel har varit mycket dåligt många
gånger under historiens lopp. Men Herren har lovat Israel (bland
annat i Hosea kapitel 1-3), att oberoende av hennes trolöshet som
brud så ska han alltid vara trogen och bevara sin älskade som sin
egen.
Sanningen är den, att ickejudiska yeshuatroende – trots att även
de är hans brud – aldrig har ersatt Israel i detta avseende. (Se Ef 5!)
De är inympade i Israel på det sätt som Paulus uttrycker det i Rom
11:13-24!
Den Gud som har gett löften angående Israel har också gett
löften till oss som individer. Han kommer aldrig att lämna oss eller
glömma oss och det finns absolut ingenting som kan skilja oss från
hans förbundslöften och hans kärlek. (Se Rom 8:28-39!)
Påskmåltiden avslutas med, att man dricker den fjärde vinbägaren. Man har då samtalat om Messias ankomst. Detta är tiden
då Herren ska vara vår Gud och då vi i ordets rätta bemärkelse är
hans folk. Det är då vi alla ska få glädjas över närheten tillsammans med vår Brudgum. Detta kommer att vara den allra högsta
form av glädje som man kan uppleva. Glädjen symboliseras av vin.
På detta sätt avslutas sedermåltiden – och denna kommentar – i
lovprisning inför honom och för den glädje vi får uppleva som
hans brud.
Översättning och bearbetning: Föreningen Shabbat Shalom
Författare: Ariel Berkowitz, Jerusalem
© Föreningen Shabbat Shalom
Mer info nästa sida!
Mersmak?
Du kan också få ”Shabbat Shalom”
hemsänd i din brevlåda helt utan
kostnad.
Utöver kommentarerna till veckans
textavsnitt kan du bland annat läsa en
aktuell artikel…
Önskar du ett provnummer? Skicka oss
ett mejl med namn, adress och
telefonnummer, så kommer intressant
läsning i din brevlåda om några dagar!
Barn eller
barnbarn?
Då kanske du är intresserad av ett
nummer av Shabbat Shaloms ”Torahpyssel”!?
En liten pysselsida för varje vecka i
anslutning till veckans textavsnitt!
Mejla till:
[email protected]
