En pragmatisk analys av begreppet a priori syntetiskt omdöme 720G01: Grundkurs i teoretisk filosofi Delkurs: Vetenskapsteoretisk specialisering IKK, Linköpings Universitet Sam Thellman [email protected] 2013-01-04 Introduktion Filosofin har sedan tidigt 1600-tal till stor del varit centrerad kring en kunskapsteori som gör skillnad på hur världen verkligen är beskaffad och hur världen verkar vara beskaffad1 . I linje med detta är våra bästa vetenskapliga teorier om världen sådana som tilldelar primära egenskaper till tinget, medan sekundära egenskaper förklaras genom en representationell teori om varseblivning. De primära egenskaperna – de som hör till tinget så som det verkligen är – har vi bara tillgång till indirekt genom de intryck som våra sinnesorgan förmedlar till oss om tingets sekundära egenskaper; därför säger vi att de föreställningar vi har om tingens primära egenskaper är representationer medierade av sinnesorganens interaktion med omvärlden. Denna kunskapsteoretiska grund bjuder in till skepticism: Om förmågan att förse oss med sanning är medierad av våra sinnen, hur kan då vi vara säkra på att våra sinnen inte vilseleder oss – hur kan vi veta att våra representationer avspelar världen så som den verkligen är beskaffad? Så länge vi inte kan bevisa att representationerna i förekommande fall är korrekta förblir kunskapspåståenden om tingens primära egenskaper empiriskt ogrundade eller metafysiska. Ett tydligt uttryck för en sådan kunskapsteori återfinns i John Lockes An Essay Concerning Human Understanding (1689) 1 1 Föreliggande uppsats handlar om två olika världsåskådningar och dess försök att lösa ett av de centrala problemen inom vår tids filosofi – problemet att rättfärdiga vår kunskap om metafysiska ting. Den första, Kants kritiska idealism, gör anspråk på en lösning på problemet genom att bevisa det mänskliga förnuftets förmåga till a priori syntetiskt omdöme. Den andra tankeskolan, filosofisk pragmatism, närmar sig problemet genom att visa att det försvinner vid tillämpning av den pragmatiska metoden. Uppsatsen är en begreppslig analys som består i att den pragmatiska metoden tillämpas i syfte att besvara frågeställningen: Vilka (om några) praktiska konsekvenser har begreppet a priori syntetiskt omdöme? Svaret på frågeställningen, vilket är den tes jag kommer att försvara i uppsatsen är att begreppet påverkar vetenskaplig praxis. A priori syntetiskt omdöme Immanuel Kant (1724–1804) hävdade själv att ha lyckats med att rättfärdiga vår tro på metafysiska ting genom det projekt som han lanserade med verket Kritik av det rena förnuftet (1781). I detta projekt förenar Kant den rationalistiska uppfattningen att kunskap om världen är en produkt av skeenden inom det mänskliga förnuftet, med den klassiska empiriska synen på förnuftet som en passiv mottagare av kunskap given av erfarenheten. Han ger förnuftet en ny plats i världsordningen genom att visa att förnuftsomdömet – människans kognition – delvis är transcendentalt, det vill säga föregår erfarenheten och betingar dess karaktär (MacDowall, u. å). På så vis kan Kant hålla med empiristen om att all kunskap kommer ifrån erfarenheten utan att förneka rationalistens uppfattning att vi själva skapar den. Kant menar viss kunskap om världen måste vara fallet eftersom den är en förutsättning för att vi ska kunna erfara över huvud taget, denna kunskap kallar Kant a priori syntetisk. Enligt Kant besitter det mänskliga förnuftet omdömesförmågan att avgöra sanningsvärdet i alla propositionella tankar, det vill säga alla tankar där det förekommer en relation mellan ett subjekt och ett predikat (Kant, 2007, s. 43). En proposition kan vara antingen analytisk eller syntetisk. I en analytisk proposition ingår predikatet B i subjektet A som någonting som innefattas av begreppet A. Ett exempel Kant ger på detta är propositionen ‘alla kroppar är utsträckta’ i vilken predikatet ‘är utsträckta’ ingår i begreppet ‘kroppar’ (Kant, 2 2007, s. 43). Traditionellt har man bibehållit uppfattningen att analytiska propositioners sanningsvärden avgörs a priori (innan erfarenheten) och att de därför är oberoende av empirisk observation. Kants definition av ‘syntetisk proposition’ är att predikatet B ligger utanför begreppet A men ändå är kopplat till A. Syntetiska propositioner är sammansättningar av fakta. Meningen ‘katten sitter på mattan’ är en sammansättning av ‘katten’, ‘sitter på’ och ‘mattan’. I en sådan proposition ligger predikatet ‘sitter på mattan’ utanför subjektet ‘katten’ i meningen att det inte inbegrips i begreppet ‘katt’. Sanningsvärdet hos analytiska respektive syntetiska propositioner avgörs, enligt Kant, med det analytiska respektive syntetiska förnuftsomdömet. Eftersom syntetiska propositioner är sammansättningar av fakta har man trott att det syntetiska omdömet måste vara beroende av empirisk observation, alltså säger man att syntetiska propositioner är sanna eller falska a posteriori (efter erfarenheten). Den traditionella kunskapsindelningen som bland annat förespråkades av den rationalistiska filosofen Gottfried Wilhelm Leibniz (1646–1716) och den empiriska filosofen David Hume (1711– 1776) 2 är återgiven i Tabell 1. A priori A posteriori Analytisk Förekommande Icke förekommande Syntetisk Icke förekommande Förekommande Tabell 1. ‘Traditionell kunskapsindelning’ Vad som är originellt med Kants kunskapsteori är att hans förnuftskritik ledde honom till slutsatsen att människan besitter a priori syntetiskt omdöme. Sådan kunskap är transcendent (icke-empirisk kunskap; kunskap om det metafysiska) och kan framstå mycket märklig för många – för hur kan man ha kunskap om en relation mellan ett subjekt A och ett predikat B där B inte följer ur någon kunskap om begreppet A, utan att på förhand ha lärt sig om en sådan relation genom erfarenheten? Till skillnad från den vedertagna uppfattningen om att matematisk kunskap är a priori analytisk menade Kant Istället för begreppen analytisk respektive syntetisk kunskap använder sig David Hume av ‘Relations of ideas’ och ‘Matters of fact’ (Hume, 1748, s. 14); G. W. Leibniz använder sig av ‘Truths of reason’ och ‘Truths of fact’ (Look, 2012) 3 2 istället att den är a priori syntetisk (Kant, 2007, s. 45). Att tilldela propositionen ‘7 + 5 = 12’ statusen ‘analytisk’ är felaktigt eftersom ‘7 + 5’ inte innefattas av ‘12’ eller tvärt om. Teorier inom naturvetenskaperna, som att mängden materia förblir oförändrad vid alla möjliga förändringar av den materiella världen eller att aktion och reaktion måste förbli lika med varandra i all rörelse (Kant, 2007. s. 48), innehåller enligt Kant a priori-kunskap eftersom sådana principer måste vara fallet för att vi ska kunna erfara världen på det sättet vi faktiskt gör. Kants kunskapsteori förtäljer ingenting om tingens natur, det vill säga hur världen bortom våra sinnen verkligen är beskaffad, men om den är korrekt besitter vi transcendent kunskap som innebär att vår tro på metafysiska tings existens är rättfärdigad. Pragmatism Den pragmatiska filosofin växte fram på slutet av 1800-talet ur arbeten av framförallt amerikanerna Charles Sanders Peirce (1839–1914), William James (1842–1910) och John Dewey (1859-1952). Delvis utlovades pragmatismen som en lösning på de till synes oändliga metafysiska dispyter som länge figurerat inom filosofin, i synnerhet inom rationalismens “ytliga” filosofiska systembyggen. Pragmatismens födelsedatum sägs vara publikationen av C. S. Peirces text How to Make Our Ideas Clear (1878), i vilken han presenterar en regel för att klargöra innehållet i våra föreställningar genom att spåra dess praktiska konsekvenser. Regeln har betraktats som kärnan inom den pragmatiska metoden och är nu känd som pragmatikerns maxim: Consider what effects, which might conceivably have practical bearings, we conceive the objects of our conception to have. Then our conception of these effects is the whole of our conception of the object. (Peirce, C. S., 1992, s. 132) Givet en dispyt om ett särskilt metafysiskt problem (exempelvis Är världen en eller många?; Förutbestämd eller fri?; Materiell eller andlig?) 3 leder en tillämpning av pragmatikerns maxim till att följande slutsats är möjlig att dra: Om det inte går att urskilja någon som helst praktisk skillnad, innebär de båda alternativen i praktiken samma sak och därmed är all debatt fåfäng. När en debatt är seriös bör vi kunna 3 Dessa exempel är hämtade ur James Pragmatism (1907) 4 påvisa någon praktisk skillnad som måste följa av att den ena eller den andra sidan har rätt. (James, 2003, s. 42) Så länge som stridande uppfattningar inte innebär någon skillnad i praktiken anses det metafysiska problemet inte längre vara något problem: på detta vis kan pragmatismen lösa metafysiska tvister genom att successivt rycka bort praktiskt betydelselös metafysisk vokabulär. Den pragmatiska traditionen har emellertid ingen egen teoribildning (James, 2003, s. 46). Detta lämnar fältet öppet för alla teorier, även metafysiska teorier; det enda kriteriet för godtagbar kunskap är att den inte viker sig för den pragmatiska metoden och dess krav på att kunskapen är gör praktisk skillnad. Jag kommer nu att gå vidare med att tillämpa pragmatikerns maxim på ‘a priori syntetiskt omdöme’ och diskutera om begreppet har några praktiska konsekvenser. Den praktiska konsekvenserna av a priori syntetiskt omdöme Jag vill påbörja diskussionen med att anmärka att det inte är självklart vad som i sammanhanget räknas som en ‘praktisk konsekvens’. William James har ofta behandlat frågan genom att ge konkreta exempel på praktiska konsekvenser som följer ur en viss teori, hypotes eller postulatet av ett visst begrepp snarare än att ge någon detaljerad analys, och vid tillfällen har han medgett att hans egna formuleringar kring frågan är vaga (Hookway, 2010). Jag väljer därför att förankra diskussionen i en definition av praktiskt konsekvens som alluderar på den pragmatiska uppfattningen om att alla våra trosföreställningar påverkar praxis4 : Def: De praktiska konsekvenser innehållet P av individ A:s föreställning har för individ A är den effekt eller förändring innehållet P har på individ A:s praxis. Givet denna definition av praktisk konsekvens är det möjligt att begreppet a priori syntetiskt omdöme kan ha praktiska konsekvenser som ges uttryck för i individers beteendemönster. 4 Peirce skriver till exempel om trosföreställningar att “… there is no distinction of meaning as fine to consist in anything but a possible difference in practice” (Peirce, 1992, s. 131) och James citerar Ostwald: “Alla realiteter påverkar vår praxis” (Ostwald, u. å., refererad i James, 2003, s. 43). 5 Ta i beaktande att många av våra högst värderade forskningsresultat – resultat som har bidragit med avsevärda förändringar inom såväl vetenskaplig som vardaglig praxis – är produkter av teorier om världen som innefattar metafysiska ting. Att vetenskaplig praxis påverkas av en tro på dessa metafysiska ting är förmodligen inte ett särskilt kontroversiellt påstående. Det ligger till och med nära till hands att tillskriva delar av den moderna vetenskapens framgång till den bakomliggande vedertagna kunskapsteori som skiljer ut tingens primära egenskaper från de sekundära och ger dem dess metafysiska status. Om begreppet a priori syntetiskt omdöme bidrar med att rättfärdiga den moderna vetenskapens anspråk på kunskap om metafysiska ting eller ej är inte nödvändigtvis relevant för hur begreppet påverkar vetenskaplig praxis. Jag vill istället hävda att vad som är av verklig betydelse för vetenskaplig praxis är den världsbild som vägleder vetenskapsmannens arbete. Således påverkar även begreppet a priori syntetiskt omdöme vetenskapsmannens praxis så till vida att det bidrar till att metafysiska ting blir en del av vetenskapsmannens världsbild. På grund av den spridning begreppet har åtnjutit som kärnan i en av den moderna filosofins mest inflytelserika kunskapsteorier är det rimligt att detta har åstadkommits, vare sig teorin faktiskt är sann eller falsk. 6 Källor Hookway, C. (2010) Pragmatism. I Edward N. Zalta (ed.), The Stanford Encyclopedia of Philosophy. Tillgänglig på Internet, 2013-01-03: [http://plato.stanford.edu/archives/spr2010/entries/ pragmatism/] Hume, D. (1748). An Enquiry Concerning Human Understanding. Fairford: The Echo Library. James, W. (2003) Pragmatism. (Joachim Retzlaff, övers.). Göteborg: Daidalos. (Originalarbete publicerat 1907) Kant, I. (2007). Critique of Pure Reason. (Marcus Weigelt, övers.). London: Penguin Classics. (Originalarbete publicerat 1781, 1787) Look, B. C. (2012). Gottfried Wilhelm Leibniz. I Edward N. Zalta (ed.), The Stanford Encyclopedia of Philosophy. Tillgänglig på Internet, 2013-01-03: [http://plato.stanford.edu/archives/fall2012/ entries/leibniz/] MacDowall, K. (u. å). Kant. Tillgänglig på Internet, 2013-01-03: [http://www.filosofi.gotland.se/ kant_kun.htm] Peirce, C. S. (1992). How to Make Our Ideas Clear. I Houser, N. & Kloesel, C. (Ed.). The Essential Peirce. Bloomington: Indiana University Press. (Originalarbete publicerat 1878) 7