En pragmatisk analys av begreppet a priori

En pragmatisk analys av begreppet a priori
syntetiskt omdöme
720G01: Grundkurs i teoretisk filosofi
Delkurs: Vetenskapsteoretisk specialisering
IKK, Linköpings Universitet
Sam Thellman
[email protected]
2013-01-04
Introduktion
Filosofin har sedan tidigt 1600-tal till stor del varit centrerad kring en kunskapsteori som
gör skillnad på hur världen verkligen är beskaffad och hur världen verkar vara beskaffad1 . I
linje med detta är våra bästa vetenskapliga teorier om världen sådana som tilldelar
primära egenskaper till tinget, medan sekundära egenskaper förklaras genom en
representationell teori om varseblivning. De primära egenskaperna – de som hör till tinget
så som det verkligen är – har vi bara tillgång till indirekt genom de intryck som våra
sinnesorgan förmedlar till oss om tingets sekundära egenskaper; därför säger vi att de
föreställningar vi har om tingens primära egenskaper är representationer medierade av
sinnesorganens interaktion med omvärlden. Denna kunskapsteoretiska grund bjuder in
till skepticism: Om förmågan att förse oss med sanning är medierad av våra sinnen, hur
kan då vi vara säkra på att våra sinnen inte vilseleder oss – hur kan vi veta att våra
representationer avspelar världen så som den verkligen är beskaffad? Så länge vi inte kan
bevisa att representationerna i förekommande fall är korrekta förblir kunskapspåståenden
om tingens primära egenskaper empiriskt ogrundade eller metafysiska.
Ett tydligt uttryck för en sådan kunskapsteori återfinns i John Lockes An Essay Concerning Human
Understanding (1689)
1
1
Föreliggande uppsats handlar om två olika världsåskådningar och dess försök att lösa ett
av de centrala problemen inom vår tids filosofi – problemet att rättfärdiga vår kunskap om
metafysiska ting. Den första, Kants kritiska idealism, gör anspråk på en lösning på
problemet genom att bevisa det mänskliga förnuftets förmåga till a priori syntetiskt omdöme.
Den andra tankeskolan, filosofisk pragmatism, närmar sig problemet genom att visa att det
försvinner vid tillämpning av den pragmatiska metoden. Uppsatsen är en begreppslig
analys som består i att den pragmatiska metoden tillämpas i syfte att besvara
frågeställningen: Vilka (om några) praktiska konsekvenser har begreppet a priori syntetiskt
omdöme? Svaret på frågeställningen, vilket är den tes jag kommer att försvara i uppsatsen
är att begreppet påverkar vetenskaplig praxis.
A priori syntetiskt omdöme
Immanuel Kant (1724–1804) hävdade själv att ha lyckats med att rättfärdiga vår tro på
metafysiska ting genom det projekt som han lanserade med verket Kritik av det rena
förnuftet (1781). I detta projekt förenar Kant den rationalistiska uppfattningen att kunskap
om världen är en produkt av skeenden inom det mänskliga förnuftet, med den klassiska
empiriska synen på förnuftet som en passiv mottagare av kunskap given av erfarenheten.
Han ger förnuftet en ny plats i världsordningen genom att visa att förnuftsomdömet –
människans kognition – delvis är transcendentalt, det vill säga föregår erfarenheten och
betingar dess karaktär (MacDowall, u. å). På så vis kan Kant hålla med empiristen om att
all kunskap kommer ifrån erfarenheten utan att förneka rationalistens uppfattning att vi
själva skapar den. Kant menar viss kunskap om världen måste vara fallet eftersom den är
en förutsättning för att vi ska kunna erfara över huvud taget, denna kunskap kallar Kant a
priori syntetisk.
Enligt Kant besitter det mänskliga förnuftet omdömesförmågan att avgöra sanningsvärdet
i alla propositionella tankar, det vill säga alla tankar där det förekommer en relation mellan
ett subjekt och ett predikat (Kant, 2007, s. 43). En proposition kan vara antingen analytisk
eller syntetisk. I en analytisk proposition ingår predikatet B i subjektet A som någonting
som innefattas av begreppet A. Ett exempel Kant ger på detta är propositionen ‘alla
kroppar är utsträckta’ i vilken predikatet ‘är utsträckta’ ingår i begreppet ‘kroppar’ (Kant,
2
2007, s. 43). Traditionellt har man bibehållit uppfattningen att analytiska propositioners
sanningsvärden avgörs a priori (innan erfarenheten) och att de därför är oberoende av
empirisk observation. Kants definition av ‘syntetisk proposition’ är att predikatet B ligger
utanför begreppet A men ändå är kopplat till A. Syntetiska propositioner är
sammansättningar av fakta. Meningen ‘katten sitter på mattan’ är en sammansättning av
‘katten’, ‘sitter på’ och ‘mattan’. I en sådan proposition ligger predikatet ‘sitter på mattan’
utanför subjektet ‘katten’ i meningen att det inte inbegrips i begreppet ‘katt’.
Sanningsvärdet hos analytiska respektive syntetiska propositioner avgörs, enligt Kant,
med det analytiska respektive syntetiska förnuftsomdömet. Eftersom syntetiska
propositioner är sammansättningar av fakta har man trott att det syntetiska omdömet
måste vara beroende av empirisk observation, alltså säger man att syntetiska
propositioner är sanna eller falska a posteriori (efter erfarenheten). Den traditionella
kunskapsindelningen som bland annat förespråkades av den rationalistiska filosofen
Gottfried Wilhelm Leibniz (1646–1716) och den empiriska filosofen David Hume (1711–
1776) 2 är återgiven i Tabell 1.
A priori
A posteriori
Analytisk
Förekommande
Icke förekommande
Syntetisk
Icke förekommande
Förekommande
Tabell 1. ‘Traditionell kunskapsindelning’
Vad som är originellt med Kants kunskapsteori är att hans förnuftskritik ledde honom till
slutsatsen att människan besitter a priori syntetiskt omdöme. Sådan kunskap är
transcendent (icke-empirisk kunskap; kunskap om det metafysiska) och kan framstå
mycket märklig för många – för hur kan man ha kunskap om en relation mellan ett subjekt
A och ett predikat B där B inte följer ur någon kunskap om begreppet A, utan att på
förhand ha lärt sig om en sådan relation genom erfarenheten? Till skillnad från den
vedertagna uppfattningen om att matematisk kunskap är a priori analytisk menade Kant
Istället för begreppen analytisk respektive syntetisk kunskap använder sig David Hume av ‘Relations of
ideas’ och ‘Matters of fact’ (Hume, 1748, s. 14); G. W. Leibniz använder sig av ‘Truths of reason’ och ‘Truths
of fact’ (Look, 2012)
3
2
istället att den är a priori syntetisk (Kant, 2007, s. 45). Att tilldela propositionen ‘7 + 5 = 12’
statusen ‘analytisk’ är felaktigt eftersom ‘7 + 5’ inte innefattas av ‘12’ eller tvärt om. Teorier
inom naturvetenskaperna, som att mängden materia förblir oförändrad vid alla möjliga
förändringar av den materiella världen eller att aktion och reaktion måste förbli lika med
varandra i all rörelse (Kant, 2007. s. 48), innehåller enligt Kant a priori-kunskap eftersom
sådana principer måste vara fallet för att vi ska kunna erfara världen på det sättet vi faktiskt
gör. Kants kunskapsteori förtäljer ingenting om tingens natur, det vill säga hur världen
bortom våra sinnen verkligen är beskaffad, men om den är korrekt besitter vi transcendent
kunskap som innebär att vår tro på metafysiska tings existens är rättfärdigad.
Pragmatism
Den pragmatiska filosofin växte fram på slutet av 1800-talet ur arbeten av framförallt
amerikanerna Charles Sanders Peirce (1839–1914), William James (1842–1910) och John
Dewey (1859-1952). Delvis utlovades pragmatismen som en lösning på de till synes
oändliga metafysiska dispyter som länge figurerat inom filosofin, i synnerhet inom
rationalismens “ytliga” filosofiska systembyggen. Pragmatismens födelsedatum sägs vara
publikationen av C. S. Peirces text How to Make Our Ideas Clear (1878), i vilken han
presenterar en regel för att klargöra innehållet i våra föreställningar genom att spåra dess
praktiska konsekvenser. Regeln har betraktats som kärnan inom den pragmatiska
metoden och är nu känd som pragmatikerns maxim:
Consider what effects, which might conceivably have practical bearings, we conceive the
objects of our conception to have. Then our conception of these effects is the whole of our
conception of the object. (Peirce, C. S., 1992, s. 132)
Givet en dispyt om ett särskilt metafysiskt problem (exempelvis Är världen en eller många?;
Förutbestämd eller fri?; Materiell eller andlig?) 3 leder en tillämpning av pragmatikerns
maxim till att följande slutsats är möjlig att dra:
Om det inte går att urskilja någon som helst praktisk skillnad, innebär de båda alternativen i
praktiken samma sak och därmed är all debatt fåfäng. När en debatt är seriös bör vi kunna
3 Dessa exempel är hämtade ur James Pragmatism (1907)
4
påvisa någon praktisk skillnad som måste följa av att den ena eller den andra sidan har rätt.
(James, 2003, s. 42)
Så länge som stridande uppfattningar inte innebär någon skillnad i praktiken anses det
metafysiska problemet inte längre vara något problem: på detta vis kan pragmatismen
lösa metafysiska tvister genom att successivt rycka bort praktiskt betydelselös metafysisk
vokabulär. Den pragmatiska traditionen har emellertid ingen egen teoribildning (James,
2003, s. 46). Detta lämnar fältet öppet för alla teorier, även metafysiska teorier; det enda
kriteriet för godtagbar kunskap är att den inte viker sig för den pragmatiska metoden och
dess krav på att kunskapen är gör praktisk skillnad. Jag kommer nu att gå vidare med att
tillämpa pragmatikerns maxim på ‘a priori syntetiskt omdöme’ och diskutera om
begreppet har några praktiska konsekvenser.
Den praktiska konsekvenserna av a priori syntetiskt omdöme
Jag vill påbörja diskussionen med att anmärka att det inte är självklart vad som i
sammanhanget räknas som en ‘praktisk konsekvens’. William James har ofta behandlat
frågan genom att ge konkreta exempel på praktiska konsekvenser som följer ur en viss
teori, hypotes eller postulatet av ett visst begrepp snarare än att ge någon detaljerad
analys, och vid tillfällen har han medgett att hans egna formuleringar kring frågan är vaga
(Hookway, 2010). Jag väljer därför att förankra diskussionen i en definition av praktiskt
konsekvens som alluderar på den pragmatiska uppfattningen om att alla våra
trosföreställningar påverkar praxis4 :
Def: De praktiska konsekvenser innehållet P av individ A:s föreställning har för individ A är
den effekt eller förändring innehållet P har på individ A:s praxis.
Givet denna definition av praktisk konsekvens är det möjligt att begreppet a priori
syntetiskt omdöme kan ha praktiska konsekvenser som ges uttryck för i individers
beteendemönster.
4 Peirce skriver till exempel om trosföreställningar att “… there is no distinction of meaning as fine to consist
in anything but a possible difference in practice” (Peirce, 1992, s. 131) och James citerar Ostwald: “Alla
realiteter påverkar vår praxis” (Ostwald, u. å., refererad i James, 2003, s. 43).
5
Ta i beaktande att många av våra högst värderade forskningsresultat – resultat som har
bidragit med avsevärda förändringar inom såväl vetenskaplig som vardaglig praxis – är
produkter av teorier om världen som innefattar metafysiska ting. Att vetenskaplig praxis
påverkas av en tro på dessa metafysiska ting är förmodligen inte ett särskilt kontroversiellt
påstående. Det ligger till och med nära till hands att tillskriva delar av den moderna
vetenskapens framgång till den bakomliggande vedertagna kunskapsteori som skiljer ut
tingens primära egenskaper från de sekundära och ger dem dess metafysiska status. Om
begreppet a priori syntetiskt omdöme bidrar med att rättfärdiga den moderna
vetenskapens anspråk på kunskap om metafysiska ting eller ej är inte nödvändigtvis
relevant för hur begreppet påverkar vetenskaplig praxis. Jag vill istället hävda att vad som
är av verklig betydelse för vetenskaplig praxis är den världsbild som vägleder
vetenskapsmannens arbete. Således påverkar även begreppet a priori syntetiskt omdöme
vetenskapsmannens praxis så till vida att det bidrar till att metafysiska ting blir en del av
vetenskapsmannens världsbild. På grund av den spridning begreppet har åtnjutit som
kärnan i en av den moderna filosofins mest inflytelserika kunskapsteorier är det rimligt att
detta har åstadkommits, vare sig teorin faktiskt är sann eller falsk.
6
Källor
Hookway, C. (2010) Pragmatism. I Edward N. Zalta (ed.), The Stanford Encyclopedia of Philosophy.
Tillgänglig på Internet, 2013-01-03: [http://plato.stanford.edu/archives/spr2010/entries/
pragmatism/]
Hume, D. (1748). An Enquiry Concerning Human Understanding. Fairford: The Echo Library.
James, W. (2003) Pragmatism. (Joachim Retzlaff, övers.). Göteborg: Daidalos. (Originalarbete
publicerat 1907)
Kant, I. (2007). Critique of Pure Reason. (Marcus Weigelt, övers.). London: Penguin Classics.
(Originalarbete publicerat 1781, 1787)
Look, B. C. (2012). Gottfried Wilhelm Leibniz. I Edward N. Zalta (ed.), The Stanford Encyclopedia of
Philosophy. Tillgänglig på Internet, 2013-01-03: [http://plato.stanford.edu/archives/fall2012/
entries/leibniz/]
MacDowall, K. (u. å). Kant. Tillgänglig på Internet, 2013-01-03: [http://www.filosofi.gotland.se/
kant_kun.htm]
Peirce, C. S. (1992). How to Make Our Ideas Clear. I Houser, N. & Kloesel, C. (Ed.). The Essential
Peirce. Bloomington: Indiana University Press. (Originalarbete publicerat 1878)
7