Staffan Ulfstrand
Darwins idé
den bästa idé någon någonsin haft
och hur den fungerar idag
symposion
Ulfstrand, Staffan
Darwins idé.
Den bästa idé någon någonsin haft och hur den fungerar idag
© Östlings Bokförlag Symposion AB 2008
© Staffan Ulfstrand 2008
Alla rättigheter förbehållna. Kopiering, spridning på internet
eller mångfaldigande på annat sätt utan förlagets medgivande är förbjudet.
Gäller även kopiering för undervisningsbruk.
Formgivning: Jens Andersson, www.bokochform.se
Tryck: Fälth & Hässler, Värnamo 2008
isbn: 978-91-7139-820-8
Innehåll
1. Inledning — 7
2. Det förlorade paradiset — 13
3. Mitt liv enligt mig själv — 21
4. En ny världsbild — 31
5. Genetik + ekologi = den moderna syntesen — 57
6. Darwin på Galápagos — 65
7. Cichliders mångfald — 79
8. ”Nästan som en val” — 91
9. Jungfru blå — 109
10. Blommor och bin, eller det är tillsammans vi kan — 121
11. Tupp tupp men bara en höna — 135
12. Vem ska trösta knyttet? — 151
13. Fiskliv och flexsex — 167
14. Familjekomplikationer — 175
15. Personligheter — 189
16. Genens långa arm: fortplantning genom ombud — 201
17. Människan I: tvåfotingen — 217
18. Människan II: primaten med jättehjärnan — 233
19. Människan III: sapiens-specialiteter — 249
20. Slutet på historien. Början på framtiden? — 267
Tacksägelsedags — 269
Källor — 272
Nyckelbegrepp, nyckelarter och nyckelpersoner — 282
”… the single best idea anyone has ever had …” (Daniel C. Dennett, Darwin’s
Dangerous Idea, s. 21; Allen Lane, Penguin Press, 1995).
1. Inledning
år 1809, för 200 år sedan, föddes Charles Robert Darwin. År 1859, för
150 år sedan, publicerade han boken Arternas uppkomst, som skulle inleda
en ny epok i det mänskliga tänkandets historia. Den innehöll en utförlig
argumentation för tesen att arter är föränderliga, härstammar från andra
arter och kan ge upphov till nya arter. Från en enkel begynnelse, hävdade
Darwin, har den biologiska mångfald gradvis uppkommit som vi ser omkring oss i nutid. Slumpen alstrar genetisk variation mellan individerna i
varje bestånd av levande varelser. Varje individ kommer till världen med
en unik uppsättning arvsanlag. Men sedan är det omgivningen och rakt
inte slumpen som avgör vilka individer som har större eller mindre framgång i överförandet av sina arvsanlag till nästa generation. Olika arvsanlag orsakar individuella skillnader i fortplantningsframgång, och denna
ojämlikhet är det som förklarar uppkomsten av alla de fantastiska anpassningar i byggnad och beteende vi ser hos varenda levande varelse och
de gradvisa evolutionära förändringar i populationerna som under vissa
betingelser leder till uppkomsten av nya arter. Darwin kallade denna process naturligt urval – ”natural selection”. Enighet råder idag om att naturligt urval är den i särklass viktigaste motorn i livets och livsformernas
historiska och pågående förändringar.
Vad Darwin åstadkommit var ingenting mindre än en naturlig skapelseberättelse, byggd på tillgängliga fakta och – framför allt – formulerad på
ett sådant sätt att dess påståenden går att kritiskt pröva med vetenskaplig metodik. Inget behov fanns längre för antagandet att livet och dess
många manifestationer på Jorden skulle ha kommit till genom ett eller
flera övernaturliga ingripanden. I Arternas uppkomst antydde Darwin att
hans teori var tillämplig även på människan, som således inte intar någon
särställning i ett evolutionshistoriskt perspektiv. Fullt ut skulle han utveckla detta tema i en senare bok, Människans härkomst, som kom ut 1871,
tolv år efter Arternas uppkomst.
inledning — 7
Försättsbladen till Darwins två viktigaste böcker, Arternas uppkomst (1859) och Människans
härkomst (1871). De idéer Darwin presenterade i dessa verk är brinnande aktuella även i
dagens biologiska forskning.
För den som före år 1859 hade sökt en förklaring till livets uppkomst
och mångfald och kanske i synnerhet till människans specifika egenskaper
hade det inte funnits något annat att tillgå än mytologiska berättelser. Efter
år 1859 gällde inte detta längre. Den som efter Darwin föredrar att tro på
övernaturliga krafter som orsak till livets tillblivelse på Jorden och de levande varelsernas mångfald och funktionalitet gör detta efter att ha träffat
ett val. Det finns de som menar att Darwins viktigaste insats var att erbjuda
ett alternativ till religiös kreationism. ”Att England ärade Darwin genom
att bereda honom ett sista vilorum i Westminster Abbey var därför att han
befriat oss människor från vår högfärdiga inställning att ha tilldelats en
hedersplats i skapelsen”, skriver Kevin Padian, biologiprofessor vid University of California och dessutom ordförande för National Center for Science
Education, den största organisation i USA som värnar den naturvetenskapliga undervisningens frihet mot religiöst intrång och inflytande.
Naturligtvis finns det många vetenskapliga jättar vid sidan av Darwin.
Bland biologerna skulle Francis Crick (1916–2004) och James Watson
kunna framhållas. Genom sin upptäckt att ärftlighetens materiella un8 — darwins idé
derlag är den dubbla nukleinsyraspiralen, DNA, definierade de kemiskt
livets recept och gjorde arvsmassan hos de levande varelserna åtkomlig för
modern experimentell forskning. Därigenom kom 1953 att liksom 1859
bli ett år då kunskapen om livet tog ett avgörande steg framåt och en ny
epok inleddes.
Likväl menar många att Darwin har en unik position, eftersom hans
teorier så påtagligt berör vad som ofta kallas de yttersta frågorna – varifrån vi kommer, om det finns ett liv efter döden, om vi genom olika
handlingar i vår livstid kan påverka hur detta kommer att te sig och om
människolivet har en gudomlig mening. Som svar på dessa frågor godtar
de flesta människor hänvisningar till övernaturliga makter och krafter,
heliga skrifter och uttalanden av individer med särskilda gåvor, medan
de avvisar de argument och förklaringar som erbjuds av den materialistiska biologi som Darwin lade grunden till. Även i länder där tanken är
tämligen fri och den evolutionsbiologiska forskningen blomstrar, avvisar
en stor del av allmänheten synsättet att människolivet bäst förstås i materialistiska termer och inte i begrepp som ”ande”, ”själ”, ”evigt liv” och
”gudomlig mening”. Det tycks förekomma en vida spridd aversion mot
det faktum att människan är en art bland alla andra i Systema Naturae och
har kommit till genom naturligt urval, precis som alla övriga arter på vår
planet. Många vägrar att acceptera de bevis som existerar för att vi härstammar från förfäder och förmödrar som varken till det yttre eller till det
inre var som vi utan tillhörde en annan art. Medan naturvetenskapliga
framsteg vanligtvis tilldrar sig måttligt intresse i medierna, gäller detta
inte rapporter som är eller kan tolkas som darwinkritiska. Minsta invändning eller justering tas emot med ohämmad entusiasm och slås upp med
stora rubriker. Det är intressant att fundera på varför det förhåller sig på
detta sätt.
Inte sällan hävdas från utomvetenskapligt håll att den darwinska evolutionsbiologin blivit ett slags ”religion” eller ”ideologi”. Ingenting kan
vara mer felaktigt. Darwins texter är inte heliga och höjda över kritik,
och de ger inga föreskrifter eller råd i moraliska frågor. Skulle nya vetenskapliga landvinningar visa att teorin om naturligt urval som drivkraften
i den evolutionära processen vore mogen för avpollettering – så må det
ske. Vilken forskare skulle inte vilja bli den som krossade den darwinska
evolutionsteorin? Förutom den känsla av tillfredsställelse som varje forskare känner efter att ha gjort ett viktigt framsteg skulle den bedriften ge
henne eller honom omedelbar världsberömmelse, för att inte tala om de
priser och forskningsanslag som skulle strömma in.
Som en återkommande påminnelse om att darwinsk biologi inte är
en religion eller ideologi är orden ”darwinism” och ”darwinistisk” portinledning — 9
förbjudna i denna bok. Ändelsen ”-ism” betecknar vanligtvis en religion
eller ideologi, och det är exakt vad darwinsk evolutionsbiologi inte är.
Hittills har det inte blivit aktuellt (i seriösa sammanhang) att förkunna den darwinska biologins nedgång och fall. Tvärtom har den stått emot
otaliga vetenskapliga undersökningar som syftat till att bevisa dess otillräcklighet och ersätta den med något annat. Som Richard Dawkins, samtidens främsta språkrör för den darwinska evolutionsbiologin, framhållit,
beror storheten i Darwins teori om naturligt urval som den ojämförligt
viktigaste drivkraften i livets förändringar på att den med anlitande av
utomordentligt få premisser erbjuder en förklaring på en utomordentligt
stor mängd observationer. Det är verkligen förvånansvärt att senare tiders oerhörda framsteg inom den biologiska forskningen på det hela taget
bekräftat och inte vederlagt Darwins grundläggande teori om det naturliga urvalets avgörande betydelse i den evolutionära förändringsprocessen.
Sansade bedömare menar att teorin om evolutionär förändring genom
naturligt urval saknar alternativ och att om avancerat liv skulle upptäckas
på någon annan himlakropp än på Jorden skulle det med största sannolikhet ha fått sin utformning genom samma mekanism. Det vore ett test
värt att få uppleva!
Överallt där biologisk forskning fritt bedrivs kommer 200-årsjubileet av Darwins födelse och 150-årsjubileet av Arternas uppkomst att firas
på otaliga sätt. Universitet och akademier kommer att ordna symposier
i hans namn, det kommer att skrivas böcker, ordnas utställningar och
göras TV-program, hans bostad utanför London kommer att utnämnas
till världsarv och en exakt kopia av den farkost på vilken han gjorde sin
världsomsegling är under byggande.
För min egen del aktiverade det förestående dubbeljubileet en sedan
flera år närd tanke att det kunde vara dags för en bok på svenska med fokus
på modern evolutionsbiologi i Darwins efterföljd. Evolutionsbiologi är en
blomstrande vetenskap som ger oss nya kunskaper och insikter i fundamentala frågor och vars resultat dessutom ofta är till den största praktiska nytta.
Darwinska teorier och tänkesätt ligger på ett eller annat sätt bakom en stor
del av den biologiska forskning som för närvarande bedrivs världen runt i
laboratorier och i fält. När unga forskare idag citerar Darwin i sin doktorsavhandling, är det inte för att göra en artig bugning mot en historisk gestalt
utan därför att det är ett naturligt sätt att infoga de egna vetenskapliga resultaten i deras större sammanhang. Att arbeta i Darwins efterföljd är självklart
inom stora delar av biologin – vilket är fantastiskt med tanke på att det är
150 år sedan han redovisade sina tankar och idéer i Arternas uppkomst. Finns
det inom naturvetenskapen någon annan forskare vars tänkande efter så
lång tid är ens tillnärmelsevis lika aktuellt som Darwins?
10 — darwins idé
Man kan för övrigt konstatera att den darwinska modellen med slumpvis uppkommen variation följd av antislumpvis sållning bland varianterna befunnits fruktbärande inom åtskilliga andra vetenskaper än biologi.
Medicinare, sociologer, psykologer, ekonomer, teknologer, etnologer och
många fler känner igen sina problemställningar i darwinska mönster och
mekanismer och drar nytta av hans stora teori i sin egen forskning.
Självfallet har Darwin ägnats massor med uppmärksamhet av vetenskapshistorikerna, inte minst på senare tid. Hans liv har skärskådats ur
alla tänkbara synvinklar, liksom den viktorianska miljö som han växte
upp i och som gav honom så förträffliga betingelser för ett liv av fullständig fokusering på forskning. Hans talrika och utförliga anteckningsböcker och väldiga korrespondens har sammanställts och gjorts tillgängliga på
Internet, så att vem som helst nästan dag för dag kan följa hans tankar och
känslor. Det två grundligaste Darwin-biografierna omfattar inte mindre
än 808 respektive 1 196 sidor. Vad som inte står om hans liv på dessa sammanlagt två tusen sidor är nog knappast värt att veta.
I min bok vill jag ge några glimtar från pågående evolutionsbiologisk
forskning och belysa hur den genomsyras av tänkesätt och idéer som går
tillbaka på Darwins insikter. Som exempel har jag valt ett antal forskningsfält eller problemområden som representerar olika typer av aktuell
evolutionsbiologisk forskning. Det har varit utomordentligt svårt att välja
bland överflödet av nya spännande resultat, insikter och diskussioner. I de
biologiska eller allmänt naturvetenskapliga facktidskrifter som jag regelbundet kollar hittar jag ett överflöd av artiklar som det vore ett stort nöje
att presentera för envar med intresse för livet på Jorden. Oundvikligen
kom till slut mitt val av ämnen att påverkas av mina egna erfarenheter,
vilket har medfört att djur blivit starkt överrepresenterade jämfört med
andra lika intressanta organismer; om dessa senare bör jag läsa och inte
skriva böcker. Jag medger utan omsvep att jag ofta fastnat för svenska eller nordiska forskares och forskargruppers resultat, och det skäms jag inte
för. Den evolutionsbiologiska forskningen i de nordiska länderna hävdar
sig utmärkt i internationella sammanhang, något som framgår av innehållet i vilken tidskrift eller lärobok som helst. Dessutom uppfattar jag det
som särskilt roligt och tryggt att skriva om forskning jag haft viss personlig kontakt med. Ytterligare en medveten skevhet i min framställning är
att vår egen art tilldelats oproportionerligt stort utrymme. Det motiverar
jag med att många människor enligt min erfarenhet är klart mer intresserade av sin egen än av andra arter, och skam den som tänker illa därom,
för vi är ju faktiskt rätt intressanta…
Men eftersom jag tror att ett slags scenografi behövs, inleder jag min
bok med information om den ”predarwinska” synen på livet (kapitel 2),
inledning — 11
om Darwins liv (kapitel 3), om grunddragen i hans teori och om Alfred
Russel Wallace, mannen som på egen hand fick samma strålande idé
som Darwin (kapitel 4), samt om hur den darwinska evolutionsbiologin
mot mitten av 1900-talet moderniserades genom en fruktbar syntes av
nya genetiska och ekologiska insikter (kapitel 5). I och med kapitel 6
börjar dramatiken med finkar, stubbar, valar, människor, steklar, råttor och andra sällsamma aktörer i rampljuset. I kulisserna skymtar den
vitskäggige dramaturgen som iakttar aktörerna med kritisk blick och
noterar vad som kan behöva justeras…
Verkligheten är både underbarare och underligare än dikten – och
mycket, mycket viktigare. I skrivande stund ägnar sig tiotusentals forskare världen runt åt att modernisera och utvidga huset som Darwin
byggde. Tacka för att de är hängivna: deras studium gäller ju ingenting
mindre än livet på Jorden. Kan någonting vara mer fascinerande? Och
vad skulle kunna vara viktigare?
I denna bok kallas Darwins två viktigaste böcker Arternas uppkomst och Människans härkomst. Fullständiga referenser till dem och deras svenska översättningar inleder referenslistan (s. 282). Citat ur Darwins texter och ur andra
skrifter på engelska är mina egna översättningar, som jag för tydlighetens skull
ibland gjort ganska fria.
12 — darwins idé
2. Det förlorade paradiset
så långt tillbaka i tiden som det finns skriftliga belägg och antagligen ännu mycket längre har vi människor undrat över vårt ursprung och
vår framtid. Varifrån kommer vi, och vad väntar oss efter döden? Etnograferna lär inte ha funnit en enda folkgrupp där ingen ställer dessa frågor
och ingen ger dem något svar. Människor verkar ha en stark benägenhet
att föreställa sig att mystiska väsen, andar eller gudar styr deras liv och
kan påverkas genom offer, böner eller riter. Det finns en livaktig biologisk forskningsinriktning, neuroteologin, som försöker begripa varför
människors hjärnor fungerar på detta sätt.
I samma föreställningsvärld ingår ofta att någon form av ”högsta
väsen” vid en viss tidpunkt och i ett enda tillbrott skapade och formgav
livet på Jorden, inklusive människan. Vad skapats har består för evigt;
denna kreationistiska övertygelse uttryckte Carl von Linné (1707–1778)
med orden att det idag finns exakt så många arter som Gud en gång skapade på en vecka.
Inga tecken tyder på att någon annan art än människan intresserar sig
för förfluten tid eller hoppas på ett paradis och fruktar ett helvete som
alternativa destinationer efter livets slut. Inte ens våra ytterst nära släktingar inom däggdjursordningen Primates – schimpans, bonobo, gorilla,
orangutang – torde fundera över hur livet på Jorden eller deras personliga
liv uppkommit och kommer att sluta. Tvärsäkerhet är dock inte på sin
plats. Forskning pågår, och det har hänt otaliga gånger att den funnit
belägg för att saker och ting ligger till på helt andra sätt än vi ens kunnat
drömma om.
På 1500- och 1600-talen började ett antal människor i Europa med
gott om tid för eftertanke att fråga sig om Jorden verkligen är himlavalvets centralpunkt, om den alltid sett exakt likadan ut som den gör idag
och om den är bara några tusen år gammal, såsom vissa skriftlärda teologer räknat ut med hjälp av släkttavlor i Gamla Testamentet. Man började
det förlorade paradiset — 13
försiktigt smaka på tanken att det kanske går att svara på sådana frågor
utan att hänvisa till övernaturliga väsen och mirakulösa händelser. På
skilda håll i Europa föddes en ny inställning som inom ett par århundraden grundligt skulle förändra människors liv och tänkande. Heliga texter
togs inte längre för bokstavligen sanna och höjda över all diskussion, utan
i stället gällde det att med sinnenas och olika instruments hjälp undersöka
hur saker och ting faktiskt hänger ihop. Även om det till en början knappast rörde sig om annat än spekulationer, är det vetenskapliga tänkandets
pionjärer värda en oerhörd respekt, inte minst med tanke på att de växte
upp iförda en religiös tvångströja som satte bestämda gränser för deras
intellektuella svängrum. Att tänka rätt måste på den tiden ha varit väldigt
mycket lättare och ofarligare än att tänka fritt.
Inte minst var det den geologiska vetenskapens framsteg som väckte
de första tankarna på möjligheten av en föränderlig värld. Man insåg att
många bergarter är sedimentära, det vill säga har byggts upp under vatten genom långvarig pålagring av nytt material, till exempel sand, som så
småningom ”förstenats”. Sedimentära bergarter som är tusentals meter
tjocka – inte kan väl de ha uppkommit på så kort tid som några tusen
år? En av 1700-talets vetenskapliga giganter, fransmannen Georges Louis
Leclerc de Buffon (1707–1788), dristade sig att sätta på pränt den kätterska åsikten att Jorden kanske var så mycket som 168 000 år gammal. (I
en privat anteckningsbok skrev han att den kanske var en halv miljon år
gammal, men det vågade han aldrig publicera.) Buffon hade djärva idéer
även i andra frågor än den som rörde Jordens ålder. I själva verket snuddade han vid tanken att nutida växt- och djurarter kan tänkas härstamma
från tidigare arter och i vissa fall ha gemensamma stamformer. Livet – ett
stamträd?
Liksom geologin gjorde biologin snabba och stora framsteg under
1700-talet. Redan tidigare hade nya kontinenter upptäckts, men nu sköt
det långväga upptäcktsresandet fart på allvar. Inte minst var det ett antal
av Linnés lärjungar som bidrog till den begynnande inventeringen av Jordens biologiska mångfald. Till expeditionernas viktigaste uppgifter hörde
att hemföra pressade växter och konserverade djur. Färderna gick till alla
världsdelar och inbragte ett oerhört rikt material som hamnade i olika
europeiska museer. Men inte bara den enorma artmångfald som upptäcktes var man än letade utan även de likheter man observerade mellan olika
kontinenters växt- och djurvärldar gjorde att en gudomlig skapelseakt
började framstå som en alltmer osannolik förklaring till livets mångfald.
I Uppsala satt Linné och namngav de nya växt- och djurarterna enligt sitt
egenhändigt uppfunna och synnerligen praktiska system som snart skulle
komma att accepteras av all världens biologer. Utseendemässiga likheter
14 — darwins idé
var den princip han följde när han arrangerade världens växt- och djurarter. Arter som liknar varandra bör ha skapats ungefär samtidigt och bör
därför placeras i samma släkte, medan arter med större skillnader hänförs till olika släkten – och så vidare i ett hierarkiskt system vars översta
nivå är Rikena Växter respektive Djur. ”Gud skapade, Linnaeus ordnade”
– inga problem att bedriva vetenskap med bibehållen gudstro.
Men inte bara de levande utan också de döda trädde fram och vittnade
om att tiden var mogen för nya synsätt. På många olika platser grävde och
hackade man fram ”försteningar” som uppenbarligen utgjorde kvarlevor
och spår efter sedan omätliga tidrymder döda djur. För mången from naturalist tog det emot att tänka sig att en allgod och allsmäktig gudom
verkligen först skulle ha skapat alla dessa livsformer och därefter dömt
dem till döden. Dessutom noterade klarsynta forskare att ju djupare lager
ett visst fossil kom från, desto mer annorlunda var det jämfört med nu levande organismer, som det dock påminde om. Visst tyder det på att arter
uppstår ur andra arter? Så gick tankarna hos allt fler.
Paleontologin – läran om de utdöda organismerna – fick kring sekelskiftet 1800 ett kraftigt uppsving, framför allt genom fransmannen Georges Cuvier (1769–1832). Han hörde till de första som noterade sambandet
mellan fossilens ålder och deras grad av likhet med moderna organismer.
Som jämförande anatom var Cuvier banbrytande och kartlade med enastående skicklighet de likheter och skillnader som fanns mellan olika
djurgrupper, såväl bland ryggradsdjuren (vertebraterna) som bland de
ryggradslösa (evertebraterna). Man skulle kunna tro att hans oerhört
breda och djupa insikter i både moderna och fossila organismers formrikedom skulle ha fört honom in på tankar om en föränderlighet över tid
och om möjligheten av att nulevande arter kunde härstamma från de livsformer som anträffades som fossil. Men icke: Cuvier behöll i hela sitt liv
den antika uppfattningen att varje art har sin ”essens” som är gudomligt
fastlagd, alltså oföränderlig och karakteristisk för artens alla individer.
Visserligen observerade Cuvier, som hanterade mer zoologiskt material
än de allra flesta både före och efter hans tid, att olika individer av samma
art såg lite olika ut. Men denna variation viftade han bort som ytlig och
betydelselös. Hans kreationistiska övertygelse var lika bergfast som Linnés. Liksom så gott som alla andra dåtida forskare höll Cuvier också strikt
på den bibliska doktrinen att människan principiellt och kategoriskt skiljer sig från alla andra arter som existerat eller existerar på denna planet.
De tidiga tvivlarna på arternas oföränderlighet hade olika uppfattningar i många frågor, men alla delade en och samma svaghet: de hade
inget förslag att komma med beträffande vilka faktorer som kunde orsaka
och styra de förändringar de anade i det fossila materialet.
det förlorade paradiset — 15
Först ut med ett sådant förslag var fransmannen Jean Baptiste Pierre
Antoine de Monet, Chevalier de Lamarck (1744–1829). Han grundlade
redan i unga år sitt renommé genom att sammanställa en flora över Frankrikes växtvärld som blev den första där Linnés namngivningsprincip genomgående användes, vilket innebär att varje art får ett släktnamn och
ett artnamn, exempelvis Picea abies (gran). Så småningom fick Lamarck
en intendenttjänst vid den kungliga botaniska trädgården och sedan en
professur i botanik vid naturhistoriska museet, bådadera i Paris. Vid 50
års ålder blev han professor i evertebratzoologi (läran om de ryggradslösa
djuren) vid samma institution och tog med oerhörd energi itu med sina
nya arbetsuppgifter. År 1809 kom hans mest berömda verk ut, Philosophie
zoologique, vari han hävdar att djurarter är stadda i långsam förändring och
stiger från en mer primitiv till en mer avancerad nivå, varvid ”avancerad”
betyder ”mer komplex”. Lamarck tänkte sig att djurarterna förändras på
olika sätt så att miljöns alla resurser blir fullt utnyttjade. Han accepterade
inte språngvisa förändringar, utan ansåg att allt sker gradvis och vägrade
medge att det skulle finnas arter – gudomligt skapade som de dock var
– som verkligen dött ut. I stället ansåg han att fossilen är kvarlevor efter
arter som i själva verket har nutida ättlingar men att dessa ser så annorlunda ut att det är omöjligt att inse den faktiskt existerande släktskapen.
En grundläggande tanke hos Lamarck var att alla levande varelser har
en inneboende benägenhet att stiga från ”lägre” till ”högre” nivåer. Denna förändring sker i två steg.
För det första kommer kroppsorgan som används mycket att bli större
och starkare, medan de som inte utnyttjas krymper och försvagas. Träning ger muskler. Det är bara att hålla med. Å andra sidan lär inte ögats
synskärpa öka genom flitigt tittande. Regeln är således allt annat än allmängiltig.
För det andra överförs dessa genom levnadssättet framkallade förändringar i kroppens byggnad från föräldrar till avkomlingar. Människor som till
följd av sitt yrke fått maffiga muskler får muskulösa barn.
Men på den här punkten hade Lamarck gruvligt fel. Förvärvade egenskaper är inte ärftliga. Vad vi ärver av våra föräldrar är våra arvsanlag
(gener). De sätter ramar för våra kroppsliga och mentala egenskaper – för
vår fenotyp. Hur vi till slut ser ut och fungerar beror på en växelverkan
mellan våra arvsanlag (vår genotyp) och vår omvärld. Om smedens barn
blir mer muskulösa än byråkratens, beror det på att de lockas eller tvingas
till mer kroppsarbete. Smedbarnen ärver således inte sin fars svällande
muskler. De kan mycket väl bli spensligare än byråkratens barn, som däremot kan bli formidabla atleter, allt beroende på under vilka betingelser
de växer upp. ”Mjuk” ärftlighet, varmed menas att omvärlden styr arvs16 — darwins idé
Georges Cuvier är förgrundsfigur inom den jämförande anatomin och paleontologin och
intresserade sig för både de ryggradslösa djuren och ryggradsdjuren. Hans illustrationer,
som exempelvis denna av en brunbjörn (Ursus arctos) är lika noggranna som tilltalande för
ögat. Sin kreationistiska övertygelse övergav han aldrig.
anlagens förändringar, är en förkastad hypotes. All ärftlighet är ”hård”,
vilket betyder att det är arvsanlagen som påverkar kroppens utformning,
inte tvärtom.
Det är för sin felaktiga teori om förvärvade egenskapers ärftlighet som
Lamarck nuförtiden är mest känd. Men han förtjänar ett bättre betyg
än han brukar få. Han var ju faktiskt den förste som kunde och vågade
lägga fram ett preciserat förslag på en mekanism som skulle kunna driva
och styra förändringar i djurarternas kroppsbyggnad och beteende och
därigenom öppna nya levnadsmöjligheter för dem, och hans hypotes var
vetenskaplig i bemärkelsen möjlig att pröva genom ny forskning. Därigenom kvalificerar han sig för titeln som den förste ”evolutionisten”. Att
den mekanism han föreslog var felaktig ska inte beröva honom den äran.
Det är ju på detta sätt som all naturvetenskaplig forskning går framåt. Nådet förlorade paradiset — 17
gon formulerar en hypotes, någon
annan testar den, och befinns den
då hållbar och trovärdig, får den en
nådatid. Men om den visar sig vara
felaktig, kasseras den, åtminstone
efter det att flera olika forskare
kommit till samma slutsats. Vetenskapens historia är en lång serie
korrigerade misstag. Okorrigerade
misstag måste vi däremot tills vidare leva med.
Inte bara naturforskare och naturvetenskapligt intresserade filosofer utan också teologer engageLamarck – den franske biolog som blev den
rade sig i den livliga diskussion om
förste ”evolutionisten” men som kom med
arternas föränderlighet, Jordens ålett förslag till mekanism bakom arternas
der och andra problem som pågick
förändringar som visade sig vara ett misstag.
under 1700- och början av 1800talet. Inte minst gällde diskussionen i vilken grad – om alls – de nya idéerna var förenliga med bibliska doktriner. En av de mest inflytelserika av
de teologer som deltog i debatten var William Paley (1743–1805), som tre
år före sin död gav ut en skrift med korttiteln Natural Theology (liksom de
flesta andra böcker från den tiden har den dessutom en lång och krånglig
underrubrik). Som så kallad naturteolog drev han tesen att allt det fantastiska och komplicerade som existerar i naturen utgör ett ovedersägligt bevis för att livsformerna uppkommit i en gudomlig skapelseakt och mot att
de skulle ha tillkommit eller förändrats genom omvärldens inverkan eller
någon annan materialistisk faktor. Tänk dig, skriver Paley, att du kommer vandrande på en hed och med foten stöter mot en liten sten. Frågar
din följeslagare dig då hur det kommer sig att det ligger en sten på stigen,
svarar du förmodligen att den väl alltid har legat där – och vad är det för
konstigt med det? Men om du i stället skulle ha hittat en klocka där ute
på heden, då skulle du utan tvivel ha dragit slutsatsen att en människa
passerat platsen och tappat den, eftersom en klocka genom sin intrikata
konstruktion tydligt visar att den uppfunnits och byggts av en intelligent
varelse, det vill säga en människa. På samma sätt är, hävdade Paley, växternas och djurens och hela naturens utsökta funktionalitet och enorma
mångformighet ett ovedersägligt bevis för existensen av en allsmäktig och
intelligent ”designer” – ett synsätt som ju lever och frodas även i dag.
Under förra hälften av 1800-talet började emellertid fler och fler forskare med skilda specialiteter att finna det svårt att förena de nya veten18 — darwins idé
Jättehjortens (Megaloceros giganteus) horn är ett exempel på en struktur med funktion som
både vapen och ornament. Det gav sin ägare överlägsen stridsförmåga och attraktivitet.
skapliga rönen med föreställningen att Jorden och de levande varelserna
är gudomliga skapelser och därför oföränderliga. Medan de å ena sidan
kände allt större skepsis till innehållet i Paleys Natural Theology, levde de
å andra sidan i en värld där bibliska utsagor utgjorde det enda kriteriet
på sant och osant. Sitt dilemma försökte de lösa till exempel genom att
anta att fossilen skulle kunna vara rester av organismer som strukit med
i någon av en rad av syndafloder och att Skaparen tillverkat nya och mer
avancerade varelser efter varje katastrof som ersättning för dem som gått
under. På så sätt ville man dels bereda plats för fossilen i skapelseberättelsen, dels förklara varför yngre fossil (och i ännu högre grad nulevande
varelser) i allmänhet tycktes vara ”högre stående” än äldre. Vår egen arts
härstamning kom inte upp i dessa diskussioner av det enkla skälet att
inga fossil hade påträffats som alls påminde om människan; det första,
den så kallade neandertalaren, skulle påträffas år 1856, men det tog tid
innan detta fynd blev allmänt känt. Dessutom misstolkades det till en
början fullständigt och togs för kvarlevorna efter en av sjukdom vanställd
modern människa.
Ett arbete som Lamarcks Philosophie zoologique gjorde det emellertid
allt svårare att bortse från möjligheten att de levande varelsernas egenskadet förlorade paradiset — 19
per och utseende var dynamiska, det vill säga föränderliga över tid. Fakta
som var svåra att förena med en strikt tolkning av den bibliska skapelseberättelsen strömmade in från många olika naturvetenskaper och från
alla hörn i världen. Allt fler började misstänka att en evolutionär process
hade pågått och kanske pågick, låt vara att ordet ”evolution” ännu inte
kommit i bruk. Det skulle inte ske förrän år 1826, då en viss professor
Robert Jameson vid universitetet i Edinburgh lovprisade Lamarck och
skrev att denne anvisat en förklaring till hur ”högre djur evolverat ur de
enklaste maskar”.
Motståndet mot nymodigheter är ofta hårt såväl inom vetenskapen
som inom samhället i övrigt, och i det fall vi nu diskuterar betydde nymodigheten inte bara att en vetenskaplig lärobyggnad skulle ersättas av
en annan, utan att en religiös världsåskådning, som härskat enväldigt
under inemot två årtusenden, hotades av en materialistisk. På spel stod
inget mindre än Bibelns trovärdighet. Många fruktade dessutom att den
avkristning, som de såg som en oundviklig följd av ett accepterande av
materialistiska förklaringar till livets mångfald inklusive människan och
hennes ”själ”, skulle leda till moraliskt förfall och – än värre – till den rådande samhällsordningens kollaps.
Om vindarna var av måttlig styrka och växlande riktning under förra
hälften av 1800-talet, var detta i så fall ett lugn före den kraftigaste vetenskapliga storm som någonsin dragit fram i vår värld och som skulle få
genomgripande konsekvenser långt utanför de naturvetenskapliga forskningsinstitutionerna.
20 — darwins idé
3. Mitt liv enligt mig själv
som tidigare bekänts, utgör denna bok inte en vetenskapshistorisk
framställning av Charles Darwins liv och leverne. Det finns redan en lång
rad biografier som ypperligt fyller det behovet; hänvisningar till en del av
dem finns på sidan 272. Men några glimtar från hans liv och värld måste
dock ges som bakgrund till hans vetenskapliga livsverk. Charles Darwin
föddes med utomordentliga förutsättningar för en forskargärning. Hur
man än vrider och vänder på det undflyende och mångfacetterade begreppet ”intelligens” blir det svårt att utesluta honom från toppskiktet.
Men all begåvning i världen hade knappast hjälpt om han inte fötts in i
en social situation, där hans medfödda talanger verkligen kunde komma
till sin fulla rätt.
Vem kan känna Charles Darwin bättre än Charles Darwin? Ingen, naturligtvis, och därför beslöt jag mig för att låta honom själv ta över tangentbordet och ge oss en kort sammanfattning av de viktigaste händelserna i sitt liv. Under ett par månader år 1876 ägnade han någon timme varje
eftermiddag åt att skriva sin självbiografi, uttryckligen avsedd endast för
barn och barnbarn. Mödorna ledde till ett manuskript på 121 sidor. Under de följande åren tillfogade han då och då nya minnesbilder, så att den
slutliga versionen kom att omfatta 188 sidor. Emellertid uppstod en del
familjediskussioner när man efter hans död ville publicera manuskriptet,
eftersom det ansågs innehålla en del vändningar som kunde verka stötande för dem av hans anhöriga som till skillnad från honom själv hyste
en djup religiös övertygelse. Till slut blev det Darwins sondotter, Nora
Barlow (1885–1989), som åtog sig uppgiften att redigera och ge ut sin
farfars självbiografi. Vad som följer är hämtat ur denna utgåva. Jag har i
bästa välmening förkortat texten som jag givit en ganska fri översättning
och kompletterat med vissa faktauppgifter, som födelse- och dödsår för
de personer som omnämns i texten. Måtte trots min klåfingrighet något
finnas kvar av originalets ljuva viktorianska doft.
mitt liv enligt mig själv — 21
