Antibiotikaresistens hos Chlamydia trachomatis
och optimering av den metod som testar antibiotikakänslighet
Sara Olofsson
Chlamydia trachomatis är en bakterie som huvudsakligen drabbar människor. Den orsakar
urinvägsinfektion och inflammation i livmodern, och kan leda till komplikationer som t ex
barnlöshet. Infektioner i könsorganen orsakade av klamydia är de vanligaste sexuellt
överförbara bakteriella sjukdomarna. Trots att det finns flera effektiva antibiotika drabbas
många patienter i Östeuropa, inklusive Ryssland, av behandlingsproblem vid klamydiainfektioner. Anledningen till detta är okänd.
Syftet med den här studien var att jämföra antibiotikakänslighet hos ryska och svenska
klamydiastammar, för att se om stammar isolerade från ryska patienter var resistenta, eller
mindre känsliga, mot antibiotika. Doxycyklin och azitromycin är två antibiotika som är
vanliga vid behandling av klamydiainfektioner. För att undersöka antibiotikakänslighet
bestämdes minsta hämmande koncentration (MIC) av doxycyklin och azitromycin för ryska
och svenska C. trachomatis-stammar. Eftersom det finns olika typer av klamydia
sekvenserades en gen i varje stam så att typerna på stammarna kunde bestämmas. Ett
ytterligare syfte med studien var att optimera metoden som används vid bestämning av
antibiotikakänslighet hos klamydia. Detta uppnåddes genom att testa om MIC värdet varierar
då olika antal bakterier används, och i så fall vilken mängd bakterier som bör användas.
De flesta testade stammarna tillhörde typ E, vilken är den vanligaste typen bland sexuellt
överförbara sjukdomar. Inga skillnader i antibiotikakänslighet upptäcktes i ryska och svenska
klamydiastammar. Därför finns inga bevis på att antibiotikaresistens är orsak till dessa
behandlingsproblem i Ryssland. Eftersom inga skillnader upptäcktes i antibiotikakänslighet
mellan stammarna kunde inget samband studeras mellan typ av klamydia och
antibiotikakänslighet eller MIC värde. Denna studie visade även att metoden som används för
att testa antibiotikakänslighet hos klamydia ger olika resultat beroende på antalet bakterier
som används. En halt på 104 bakterier / ml rekommenderas.
Examensarbete i biologi, 20 p, HT 2000
Institutionen för Medicinska Vetenskaper, Enheten för Klinisk Bakteriologi, Uppsala
Universitet
Handledare: Marius Domeika
