Predikan i S:t Hans kyrka Trettonde söndagen efter Trefaldighet den 17 augusti 2008
Jeremia 38:7-13 * Romarbrevet 12:16-21 * Matteus 7:12
V
ersen jag läste som evangelietext kallas ”den
gyllene regeln”. Den hålls för att vara en god
regel av de allra flesta människor. Om alla levde efter
den, skulle det mänskliga livet på alla nivåer, från livet
hemmavid till världspolitiken, fungera bra mycket
bättre än vad det gör idag. Vi gillar den gyllene regeln
– i alla fall till dess den börjar bli konkret och komma
in på livet. För det är klart: om vi ska låta våra
medmänniskor i Indien och Kina använda energi lika
mycket som vi gör, går världen under, varför konsekvensen av den gyllene regeln blir att vi måste sänka
vår energianvändning avsevärt, och det har vi i
praktiken inte riktigt lust till. Eller, för att ta ett annat
exempel, om jag hoppas att andra ska tolka och tyda
det jag säger till det bästa, måste jag själv avstå från
att vantolka, sprida rykten och snacka skit – och det
har vi i praktiken rätt svårt att avstå från.
Men visst: den gyllene regeln är bra. Den är inte
specifikt kristen utan världens alla religioner och
också ateister och religionslösa gillar den. Jesus säger att den säger vad ”lagen och profeterna”, det vi
har i gamla testamentet, säger.
Jesu evangelium är däremot något annat. Jesus
upphäver inte lagen och profeterna och därmed inte
heller den gyllene regeln, utan snarare fullkomnar och
förökar – eller kanske jag ska säga: förgyller – den.
Den gyllene regeln kräver inte att vi ska älska våra
fiender eller att vi ska gå två mil när vår medmänniska behöver hjälp i en, men Jesus älskar också sina
fiender och går gärna två mil för vår skull. Sådant är
evangeliet.
Den gammaltestamentliga texten är en profetia
om Jesus, Hans kärlek och Hans evangelium. EvedMelek var nubier, kom från nordöstra Afrika och var
alltså främling i Jerusalem. Jeremia hade sagt obehagliga sanningar till folket i Jerusalem, vilket fått
stormännen, alltså makthavarna, att fira ner honom i
en brunn med gyttja. Eved-Melek hade inte med
saken att göra, och ingen kunde kräva av honom att
han skulle ingripa. Men han gjorde det ändå, med
frimodighet och, som det står längre fram, därför att
Han förtröstade på Gud (Jer 39:18). Eved-Meleks
handlande gick alltså utöver den gyllene regeln. Namnet Eved-Melek betyder Kungens Tjänare, vilket med
den kristna trons ögon är en vink om att hans handlande anspelar på Herrens tjänare Jesus, Han som
på Gud Faders befallning steg ned till oss och drog
oss upp ur syndens och dödens eländiga gyttja.
Eved-Meleks handlande är en parallell till samariern i
Jesu liknelse om den barmhärtige samariern. Också
där beskrivs Jesus som en främling, också där är vi
hjälplöst utslagna, också där går den vinnande kärleken utöver den goda gyllene regeln. Sådant är
evangeliet.
Episteltexten ingår som en del i Paulus' uppmaningar och förmaningar till den i det läget för honom
okända församlingen i Rom. Paulus är påfallande
realistisk, även om det han skriver är övergripande
och inte så konkret. Den sista förmaningen sammanfattar de andra, alltså "Låt dig inte besegras av
det onda, utan besegra det onda med det goda".
Och av allt det som kunde sägas utifrån episteln
ska jag nu peka på ett övermåttan gott sätt att ta
denna den sammanfattande förmaningen att besegra
det onda med det goda på allvar – och det är att be.
Tänk på rövaren på korset bredvid Jesus, utsatt
för fasansfull kroppslig smärta, människors förakt och
sitt eget rättmätiga straff, helt omgiven av ondska –
och så bad han och fick löftet att samma dag vara i
Guds paradis. Vilket nederlag för ondskan – och vilken prestigeförlust för djävulen den dag som skulle
vara hans stora dag. Med den bönen besegrade rövaren det onda med det goda.
Eller tänk på Paulus och Silas när de tagits fast i
Filippi, släpats till torget, slagits med många rapp och
sedan satts i fängelse. De varken gnällde, grämde sig
eller skällde, utan bad och sjöng lovsånger, vilket gav
upphov till ett jordskalv som fick deras bojor att
lossna och fångvaktaren att komma till tro och bli
döpt, tillsammans med hela sin familj, samma natt.
Han lät duka ett bord och han och hela hans hushåll
visade stor glädje, står det. Med bön besegrade
Paulus och Silas det onda med det goda.
Det fungerar nämligen så, att när vi ber, ger Gud
Fader i himmelen den Helige Ande åt den som ber.
Det är ett av de riktigt säkra löftena om konkret bönhörelse. Det står till exempel i Lukas 11:13: ”Om ni
förstår att ge era barn goda gåvor, ska då inte Fadern
i himlen ge Helig Ande åt dem som ber Honom.”
Den Helige Ande har med sig goda frukter. Den
viktigaste, den som kommer först i uppräkningen av
Andens frukter och som sammanfattar och inkluderar
de andra är kärleken (Gal 5:22). När vi ber sänder
alltså Gud genom den Helige Ande sin kärlek till oss,
som gåva. Det enda viktiga för oss är att öppna upp
och släppa in den kärleken, som alltså är något mer
än den kärlek som kommer av vårt eget inre.
Kärleken från Gud kan besegra det onda. Det första den vill och kan och bör besegra är det onda i vårt
inre, vår ovilja mot andra, vår lust att inte dela med
oss, vår lust att tolka till det sämsta, vår bitterhet, vår
oförmåga att förlåta – och annan ondska i vårt inre.
Det är det första. Det andra den kärlek som Gud ger
oss kan besegra är det onda som möter oss utifrån –
alltifrån makthavare som kastar oss i brunnen till
orättvisor och övergrepp till tykna medmänniskor. Hur
det goda besegrar det onda varierar. Rövaren på
korset fick ett löftesord från Jesus, det räckte den
gången. Paulus och Silas fick hjälp med en jordbävning. Bönen kan puffa på oss att äntligen göra något
– eller att låta Gud ta hand om hämnden. Det varierar.
Men en övermåttan gyllene väg är det att be. Då
händer det som Johannes fick se vad som händer i
himlen när vi ber: att en ängel står vid Guds altare
med ett rökelsekar av guld och han lägger både rökelse och de heligas böner på det gyllene altaret inför
Lammets tron (Uppb 8:3). Det är övermåttan gyllene.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande,
nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen.
Niklas Adell, präst
