Predikan i S:t Hans kyrka Annandag Påsk den 28 mars 2016
Deuteronomium (Femte Mosebok) 18:15-18 * Kolosserbrevet 3:1-4 * Lukas 24:36-49
så gärna vilja ha frid i mitt liv, alltså
J agfrid skulle
på riktigt, inte bara lugn och ro på ytan, för
det är ju rätt lätt att fixa, utan den där sortens frid
som man skulle kunna kalla harmoni med själva
livet och med sig själv och med Gud. Med den
friden vet man att Gud har ens liv i sin hand. Den
friden gör det möjligt att hantera ångestfrågorna
om livets mening och om döden och domen. Den
friden är trygg i att förlåtelsen hos Jesus är på
riktigt och att det saliga livet efter döden faktiskt
finns, liksom att det finns svar på varför-frågorna
och det andra som vi inte begriper oss på här i
tiden. Den friden gör att talet om att Gud älskar en
och vill en väl inte är en tom floskel utan fungerar i
det verkliga livet – den sortens frid, den skulle jag
gärna vilja ha.
Några lärjungar satt bakom låsta dörrar, berättar Lukas, förvirrade och snacksaliga. De talade
om Jesus – och så stod Han där och sade: ”Frid
vare med er” och visade dem sina händer och
fötter. Han presenterade inte någon filosofisk utläggning om att uppstå från de döda – hur bra en
sådan än vore – eller någon naturvetenskaplig
eller ens teologisk förklaring till hur Han gått ur sin
grav – hur intressant den än vore – utan Han
visade dem sina fötter och händer. Och sade: ”Frid
över er”.
Finns alltså friden vi längtar efter i Jesu fötter?
Och händer?
Ja, tydligen.
Tre dagar tidigare hade grova spikar bankats
genom Jesu handleder och fötter i det mest förfärliga inslaget i den sadistiskt uttänka form för avrättning som en korsfästelse är. På Långfredagen
var händerna och fötterna blodiga och trasiga långt
mer än vad som kan läkas på ett par, tre dagar,
ens om man får leva.
På påskdagen var såren läkta. Hålen efter spikarna fanns, men huden var hel; det finns inte ett
blåmärke.
Och om nu Jesus inte var ett spöke eller en
vålnad – och det var Han inte, fast Hans lärjungar
trodde det först – och Jesu uppståndelse inte är en
tankekonstruktion eller sorgefantasi eller dröm –
och det är den inte, fast man har sagt så ibland –
utan Jesus faktiskt hade händer och fötter som
gick att se och ta på – vilket Han hade alltså och
vilket lärjungarna också gjorde (tog på Honom,
alltså) – så var Jesus förändrad till det bättre,
”uppgraderad” som vi säger nu för tiden. Om Han,
för att använda Hans egen liknelse ett par dagar
tidigare, var ett vetekorn som på Långfredagen
slutligt föll i jorden och dog, så var Han nu på
Påskdagen ett fullmoget och vackert veteax som
vajade för himlavinden. Han var död och levde,
uppdaterad och förvandlad, levde med det liv som
inte mer kan dö. Han var död och se, Han lever.
Och där finns friden – frid vare med er!
Det betyder inte att det är lugnt och rofyllt i Jesu
närhet. Tvärtom. Men den där riktiga friden som
betyder harmoni med livet, att ha det rätt ställt i
djupet av sitt väsen med Gud, sig själv och andra,
den friden finns i den uppståndne Jesus. Det är
den frid som är frid också när man lever i ofrid, oro
och olycka. Den friden kommer inte av vår starka
tro, för den kan man inte lita på, utan från Jesu
händer och fötter. Dem kan man hålla sig till, ty det
de varit med om håller att hålla sig till vad som än
händer. Den friden är starkare än den synd som
djävlas med oss hela livet; om vi bara oavbrutet
låter förlåtelsen och friden i Jesu blod på korset
och i uppståndelselivet komma till har synden inte
herraväldet. Varje gång vi bekänner vår synd till
Honom som dog på korset har friden, inte synden,
övertaget.
Frid med livet betyder att veta att det finns en
tanke och en plan för livet; Gud har kapacitet att
låta också motgångarna och till och med min synd
bli till välsignelse.
Man kan fundera, med all rätt, och man kan
ställa frågor och komma med sin längtan och med
sin rädsla och vånda – och allt det är rätt – man
kan bildligt talat komma med kryddor och blommor
till Jesu grav för att göra det fint kring Jesus och
minnena av Honom. Och man kan träffas, kanske
bakom låsta dörrar – och också det är bara rätt.
Men det som händer är att Jesus är här, fast man
inte begriper hur eller vad som sker och inte kan
förklara hur det är möjligt eller kanske ens fatta att
det otroliga är sant. Och Han säger: Frid var med
er. Ta på mina händer och fötter.
Det är det som gör det.
Man kan ana att Han säger så därför att Han
dog och var död, men nu lever utan att kunna dö
igen. Man kan teologiskt förklara att Jesus som
uppstånden är starkare än ofriden och ångesten
och allt mörkt och djävulskt eftersom Han offrade
sig själv för den saken – men resonera sig till friden går inte; däremot kan man ta om Guds händer
och fötter och lyssna. Jesu kropp läggs i våra händer eller i vår mun i mässan – vilket är samma
sorts möte som för lärjungarna i Jerusalem den
första påskdagen: vi ser det och fattar ändå inte.
När Jesus är i närheten kan vi bli så glada eller
förvånade att vi inte vågar tro – som lärjungarna i
evangeliet. Eller vi kan vara sturska som aposteln
Tomas som inte kunde tro. Och sedan står Jesus
ändå där och säger: ”Frid vare med dig; här är
mina händer och fötter”. Jesus talar liksom fördolt i
sitt Ord Bibeln och i bönen – och så inser man att
det som sägs där sägs av Honom som är uppstånden och är här(!). Han skickar prästen att välsigna och förlåta och bryta brödet – och det visar
sig inte vara prästen som gör det utan Jesus.
Och hos Honom, den Uppståndne, med de
blodiga och läkta såren, finns friden.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige
Ande, nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
