Nietzsche, Nordau och kritiken av Wagner
En metodologisk studie
Karl Gustel Wärnberg
B-uppsats, V-terminen 2014
Institutionen för Idé- och Lärdomshistoria
Uppsala Universitet
Handledare: Thomas H. Brobjer
2 Innehållsförteckning
Inledning ………………………………………………. 3-4
Bakgrund ……………………………………………… 5
Undersökning …………………………………………. 6-16
Décadent vs degenererad …………………………………
6-8
Wagner som kristen ………………………………………
8-9
Wagner som vegetarian …………………………………… 10-11
Wagner- ett musikantproblem ……………………………
11-15
Fallet Parsifal ……………………………………………… 15-16
Slutdiskussion …………………………………………… 17-18
Käll- och Litteraturförteckning ………………………… 19-20
3 Inledning
Det är fascinerande hur ett fenomen utstår tidens tand. Ta fenomenet ”opera” till exempel.
Dess inspiration är det antika dramat, som levt vidare genom renässansens försök att
återupprätta dramat. Det är en konstform som fångat miljontals lyssnare genom århundradena,
men som ännu lyckas attrahera åhörare, vara sig man är intresserad av opera seria, den
seriösa operan, eller opera buffa, den komiska operan.1 Till den förstnämnda traditionen kan
Wagner sägas tillhöra, och det som är spännande i mitt fall är hur en kompositör för
tvåhundra år sedan kunde ha åstadkommit verk som kan analyseras av olika fält, inte minst
idéhistoria för sina associationer till tysk mytologi och kristen teologi – men även hur hans
kritiker kan bidra till en förståelse av sin samtid, av sitt eget tänkande, och i förlängningen lite
om Wagner själv. Till några av dessa kritiker vänder jag mig i denna uppsats.
I denna vetenskapliga studie skall jag undersöka Friedrich Nietzsche (1844-1900) och Max
Nordaus (1849-1923) kritik av Richard Wagner (1813-1883). Syftet är att förstå intentionen
hos Nietzsche och Nordau i deras kritik av Wagner, samt i förlängningen få en viss förståelse
för Wagner. Forskningsfältet är brett, och många studier har ägnats åt undersökningen av i
synnerhet relationen mellan Nietzsche och Wagner. En jämförande analys av Nietzsche och
Nordau har dock inte genomförts. Denna studie ämnar återskapa intentionen hos Nietzsche
samt Nordau, och för att göra detta krävs ett valt tillvägagångssätt. Därför bör nu något sägas
om metoden.
Jag har utgått ifrån den så kallade Cambridgeskolan, känd främst genom historikerna Quentin
Skinner, J. G. A. Pocock samt John Dunn. Här utgår jag framförallt från Skinners metod.
Enkelt uttryckt har följande frågor varit vägledande under min läsning av texterna: 1) Vad är
författarens avsikt med texten? samt 2) Är avsikten/åsikterna rationella?2 Syftet med dessa
frågor är att skapa en förståelse för kontexten, men enligt Skinner är det inte den sociala
kontexten (bakomliggande skäl eller orsaker till det som står skrivet) utan författarens avsikt
som är det centrala. Den andra frågan syftar till att förstå i vilken mån argumenten i texten är
rationella i sin specifika historiska kontext – det vill säga, rationaliteten är oberoende av
huruvida vi idag bedömer sanningsvärdet i den givna texten. I detta fall rör det sig om kritiken
1
Mertin, A.C, Brief History of Opera – Music & Spectacle. Publicerat 20 december 2013. Hämtat 21 maj 2014.
http://www.gentlemansgazette.com/history-of-opera/
2
Bjerstedt, Sven, Skinner och Atlantican, sid 167-171, hämtat den 8 april 2014.
http://lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=941731&fileOId=941758
4 är berättigad, eller om författarna kritiserat Wagner på icke-rationella grunder, exempelvis
som en ren kritik av personen Wagner. Ytterligare en fråga som Skinner lyfter fram som
viktig i bedömandet av en text är vilka konventioner som rådde under tiden texten författades.
Detta bedömer jag vara för svårt att ta hänsyn till i en B-uppsats då det hade krävt en analys
av språkstrukturer under 1800-talet – något jag inte har tid att genomföra. Däremot har jag
inte ansett att undersökningen tagit skada av att denna aspekt har blivit utelämnad.
Anledningen till att jag valt detta tillvägagångssätt är att jag för tillfället bedömer den som
mest rimlig vid en analys av en specifik historisk text.
Min avsikt med denna studie är att få en förståelse för en väldigt specifik del av Nietzsche och
Nordaus tänkande, dels att få en förståelse för tänkandet under tiden som de var verksamma,
det vill säga fin-du-siècle, och försöka förstå ett ämne som fortfarande är hett omdiskuterat,
vilket också utgör relevansen för mitt arbete. Dessutom är det en studie av en specifikt
implementerad historisk metod. Den specifika frågeställningen kan till följd av metoden
formuleras som: vad är avsikten hos Nietzsche och Nordau i sin respektive kritik av Richard
Wagner?
Primärkällorna för denna undersökning har varit Fallet Wagner – Ett musikantproblem (1888)
och Nietzsche kontra Wagner – Ur en psykologs akter (1889), bägge av Nietzsche, samt
kapitlet The Richard Wagner Cult (kapitel 5) ur Degeneration (1892) av Nordau. Värt att
anmärka är att Nietzsche kontra Wagner gavs ut efter Fallet Wagner, men är egentligen en
samling texter från tidigare verk som Nietzsche nu lyft ut och sammanfogat i ett band för att
visa att han visst hade kritiserat Wagner tidigare – något som påståtts att han inte gjort.
5 Bakgrund
Friedrich Nietzsche föddes den femtonde oktober 1844 i närheten av Leipzig. Redan vid ung
ålder blev han professor i klassisk filologi vid universitetet i Basel, Schweiz 1869. Nietzsche
var Wagnerian redan som sextonåring, och fick träffa sin idol i november 1868. Deras
vänskap var genuin, och vid en tidpunkt var Nietzsche tillräckligt fäst vid Wagnerianismen att
han funderade på att uppoffra sin akademiska karriär. 1876 utgav Nietzsche Richard Wagner i
Bayreuth, som i dag kan ses som en tidig kritik av Wagner. Denna vänskap sattes på prov när
Nietzsche besökte Bayreuth själv. Stora publiker och en Wagner som alltmer drog sig ifrån
sina vänner oroade Nietzsche. Vid deras sista träff fick Nietzsche nog efter att Wagner talat
om Parsifal. Hur kunde denne store kompositör och ateist ha intresserat sig för kristendomen?
De bryter slutligen med varandra 1878.3 4
Max Nordau, född Simon Maximilian Südfeld, föddes den 29 juli 1849 i Pest, Ungern.
Nordau var fysiker, kulturkritiker och författare. Mest känd är han som Sionistledare, och
delgrundare till World Zionist Congress, tillsammans med Theodor Herzl. Tanken var att
skapa ett sorts symboliskt parlament för de som sympatiserade med sionismens mål. Mötet
hölls i Basel, Schweiz, en 29 augusti 1897.5 Det är tydligt av hans kändaste verk
Degeneration att han har läst Nietzsche, eftersom han vid ett flertal tillfällen refererar till
honom.
Nietzsche och Nordau befann sig i den sociala kontext som populärt kallas för fin-du-siècle.6
Denna kontext kan hjälpa oss att förklara varför vissa av deras tankar uppkom, men är inte
tillräcklig för att vi skall kunna förstå avsikten i skrivandet av den givna texten. Vid denna
period vänder man sig mot upplysningstidens förnuftsdyrkan. Känslan blir viktigare än
tanken. Irrationalism, décadence och psykologi kan vara termer som karaktäriserar epoken
(cirka 1890-1914), och dessa kan också sägas karaktärisera mycket av Nietzsche och Nordaus
tänkande.
3
J.W.K, The Musical Times, The Nietzsche-Wagner Correspondance Review, Vol. 63. No. 958, (Dec 1, 1922)
sid. 852-853. Hämtad 19/05/2014 14:05.
http://www.jstor.org.ezproxy.its.uu.se/stable/pdfplus/914141.pdf?&acceptTC=true&jpdConfirm=true&__redirec
ted
4
För mer info om relationen mellan Nietzsche och Wagner se till exempel Nietzsche: A Critical Life, av Ronald
Hayman.
5
Jewish Encyclopedia (1906). Hämtat den 21 maj 2014. http://www.jewishencyclopedia.com/articles/11585nordau-max-simon
6
Föreläsning med Thomas H. Brobjer om fin-du-siècle, 13/2 2014. Mer om fin-du-siècle går att läsa om i
Modern European History av Franklin Baumer. 6 Undersökning
Nedan följer undersökningen där jag tar upp Nietzsches och Nordaus kritik under vissa teman
jag funnit hos bägge författare. Den tematiska indelningen syftar till att skildra likheter och
skillnader på ett lättillgängligt sätt. Det första temat är övergripande, och de efterföljande fyra
kan ses som teman inom ett tema, eftersom décadence och degeneration är genomgående i
kritiken. Urvalet av teman som jag gjort baseras på hur representativa de är för författarnas
intentioner, samt utefter hur ofta de förekommer.
Décadent kontra degenererad
Redan i förordet till Fallet Wagner gör Nietzsche gällande att han själv, liksom Wagner är ett
barn av sin tid, och att vara ett barn av sin tid innebär att man är en décadent. Nietzsche har
dock i egenskap av filosof insett detta och värjt sig mot det. Moral (och då i synnerhet den
kristna moralen) fortsätter Nietzsche, är ett förnekande av livet, och han var tvungen att värja
sig emot denna sjukdom, ”inklusive Wagner”. Wagner är oumbärlig för en filosof menar
Nietzsche, eftersom filosofen skall vara sin tids dåliga samvete. Men filosofen måste också
besitta sin tids bästa vetande. För att hitta en vägvisare i den moderna själens labyrint får han
söka sig till Wagner, där moderniteten talar med sin mest intima stämma. Moderniteten är
ingenting Nietzsche hyser kärlek för, och han deklarerar att ”Wagner sammanfattar
moderniteten. Det hjälps inte, man måste först ha varit wagnerian”.7 Om man är klar över vad
som är gott och ont hos Wagner, har man gjort upp räkningen med det moderna och dess
värde. I Fallet Wagner återkommer begreppet décadence, i olika former, explicit över tjugo
gånger, och endast ett handfull gånger i Nietzsche kontra Wagner.
För att konkretisera ovanstående är det på sin plats att nämna några av de gånger Nietzsche
påpekar décadensen hos Wagner. Wagner var, som Nietzsche nämner, influerad av
Schopenhauer. För att en décadent konstnär skulle få syn på sig själv krävdes det en décadent
filosof. ”Décadent konstnär – där har vi ordet. Och nu börjar jag tala allvar”.8 Den décadente
Wagner förstör vår hälsa (även denna aspekt är återkommande, och nämns redan i förordet –
”Wagner var bara en av mina sjukdomar”). Detta leder Nietzsche till att ställa den
förmodligen lätt ironiserande frågan om Wagner över huvud taget är människa, eller om han
snarare är just en sjukdom. Wagner är en typisk décadent som ”betraktar sin fördärvade smak
7
Nietzsche, Friedrich, Fallet Wagner – Ett musikantproblem. (Red. Brobjer, Eriksson, Handberg, Ruin),
Symposion 2013, sid 15-16. Översättning Ingemar Johansson. (Hädanefter Fallet Wagner).
8
Ibid. Sid 23
7 som någonting nödvändigt och gör därmed anspråk på att företräda en högre smak. Han vet
att göra sitt fördärv gällande som lag, som framåtskridande, som fullbordan.”9 Detta är,
återigen, bara ett exempel på den kritik Nietzsche ger Wagner för att vara décadent. I denna
studie kommer jag även i fortsättningen att använda Nietzsches franska stavning av
”dekadent”.
På liknande sätt finner vi ett återkommande begrepp hos Nordau, nämligen degenererad, som
nämns explicit nästan fyrtio gånger. Jag finner det lämpligt att försöka ge en definition av
begreppen innan vi kan fortsätta, och det är av yttersta vikt att utgå ifrån definitioner som
författarna själva har angett för att förhindra anakronism. Med décadent verkar Nietzsche
mena att ”alla filosofier, religioner och konstformer som har sitt ursprung i svaghet är
décadenta”.10 Nordau citerar Gall Morel för att presentera sin definition av degeneration:
...the clearest notion we can form of degeneracy is to regard it as a morbid deviation from an original type.
This deviation even if, at the outset, it was ever so slight, contained transmissible elements of such a nature
that anyone bearing in him the germs becomes more and more incapable of fulfilling his functions in the
world; and mental progress, already checked in his own person, finds itself menaced also in his
descendants.11
Dessa begrepp är nära besläktade och kan användas synonymt, men författarna avser olika
saker i användningen av begreppen. För Nietzsche är det décadenta det som är sprunget ur
svagheten, medan Nordau avser att degeneration är en morbid avvikelse från en urtyp. Detta
kan leda till vitt skilda slutsatser, vilket vi kan förstå i ljuset av författarnas bredare
intentioner med Wagnerkritiken. Med distinktionen i bakhuvudet kan vi fortsätta, för att
senare se hur de gestaltar sig i olika avsnitt av texterna.
Det är slående hur lika Nietzsche och Nordau är i bemärkelsen av vilken vikt de lägger på
Wagner som urtypen för sina respektive begrepp. Medan Nietzsche säger att Wagner är
”typisk décadent” och äger décadensens dygd: ”medlidande”, säger Nordau att Wagner
besitter ett överflöd av degeneration, långt större än alla de andra degenererade tänkarna han
tidigare nämner i sin bok.12 Vi får betrakta detta som att Wagner är en typisk degenererad.
Men Nordau är inte nådig i det han säger efter detta:
9
Ibid 10
de Huszar, George, Nietzsches’ Theory of Decadence and the Transvaluation of all Values, Journal of the
History of Ideas, Vol 6, No. 3, juni 1945, sid 259.
11
More, S John, Degeneration, Nordau and Nietzsche, Fourth Annual Conference of the Friedrich Nietzsche
Society, april 1994.
12
Nordau, Max, Degeneration, Bok II, Kapitel V: The Richard Wagner Cult. Hämtat från
http://users.belgacom.net/wagnerlibrary/other/nordau.htm. Originalet publicerat 1895. Sid 171. Eftersom texten
8 The stigmata of this morbid condition are united in him in the most complete and most luxuriant
development. He displays in the general constitution of his mind the persecution mania, megalomania and
mysticism; in his instincts vague philanthropy, anarchism, a craving for revolt and contradiction; in his
writings all the signs of graphomania, namely, incoherence, fugitive ideation, and a tendency to idiotic
punning, and, as the groundwork of his being, the characteristic emotionalism of a colour at once erotic and
religiously enthusiastic.13
Det känns rimligt att anta att detta är en central avsikt med deras kritik av Wagner, att
exemplifiera vad de menar med dessa begrepp genom att göra en studie av den som
personifierar deras samhällskritik. Den känns också rationell, i och med att denna kritik ingår
i ett större sammanhang. Kritiken är riktad inte bara mot Wagner, utan mot det han
representerar.
Wagner som kristen
Enligt Nietzsche är Wagner en svag själ som fallit offer för den kristna etiken. Detta är i sin
tur ett större problem som genomsyrar hela den moderna världen. Människan har underkastat
sig en fiktiv Gud, och förlorat sin vilja till makt – en vilja till att bli någon större än vad man
är. Här blir det tydligt vad Nietzsche menar med décadence. Nietzsche konkretiserar detta
genom att säga att Wagner redan i Lohengrin har avfärdat forskning och ifrågasättande, och
därmed blir en talesperson för en kristen världssyn. Vetenskap är en förbrytelse mot det
heligaste och det högsta menar Nietzsche att Wagner ger uttryck för, vilket han exemplifierar
med citatet ”Du skall och måste tro”14. I Nietzsche kontra Wagner upprepas detta påstående
om Wagner som kristen: ”Richard Wagner, skenbarligen den segerrikaste, i verkligheten en
urgröpt, misströstande décadent, sjönk plötsligt knäckt och hjälplöst ner inför det kristna
korset”15. Detta, tror jag, är otvivelaktigt en av Nietzsches avsikter med kritiken av Wagner
– moderniteten som infekterad av den kristna tron, vilket Wagner är en symbol för. På detta
sätt är Wagner även en skådespelare menar Nietzsche, med vilket avses att Wagner är falsk
och ogeniun, även mot sig själv, i det att han faktiskt inte var kristen själv. Värt att nämna är
att Nietzsche istället såg några av de antika grekerna som idoler värda att inspireras av, dock
är på engelska har jag översatt kortare citat själv, medans blockcitat har fått förbli i engelsk översättning.
(Hädanefter: Nordau).
13
Ibid. Sid 171-172
14
Fallet Wagner, sid 20
15
Nietzsche, Friedrich, Nietzsche kontra Wagner – Ur en psykologs akter. (Red. Brobjer, Eriksson, Handberg,
Ruin), Symposion 2013, sid 68. Översättning Thomas H. Brobjer. (Hädanefter: Nietzsche kontra Wagner). 9 inte kristendomen, något som även historikern Michael Tanner har påpekat.16 I Epilogen till
Nietzsche kontra Wagner säger Nietzsche ”Å dessa greker! De förstod sig på att leva!17
Nordau nämner också det kristna inflytandet hos Wagner. För Nordau är det främst tre
aspekter i kristendomen han tar upp: 1) Den kristna försoningen, 2) Parsifal som Kristus samt
3) den heliga graalen. Wagner har missförstått försoningen, för enligt en teolog är försoningen
en central idé i den kristna läran och betecknar den subliminala övermänskliga kärleken, som
fritt tar på sig själv den största lidelsen, och bär den gladeligen, så att den kan frige från
ondskans kraft de vars styrka är otillräcklig för en sådan uppgift. Hos Wagner tjänar försoning
bara som en beteckning för någonting vackert och storslaget som aldrig specificeras, samt att
försoningen är en rent extern affär, något oväntat, och inte belöning för en inre moralisk
kamp.18 Även Nietzsche nämner detta (vilket Nordau påpekar i sin text, samt återger), genom
påståenden som att ”Ingenting har Wagner besinnat så djupt som förlösningen, hans opera är
förlösningens opera.”19 Här används förlösning och försoning som synonymer. Nietzsche ger
konkreta exempel i Fallet Wagner som att oskulden förlöser intressanta synder i Tannhäuser,
eller att vackra flickor helst blir förlösta av en riddare som tillika är wagnerian i
Mästersångarna.20
Vidare menar Nordau att det är oförståeligt att troende kristna inte upprörs över att Wagner
har klätt Parsifal med egenskaper från Jesus Kristus själv. Många av de egenskaper eller
handlingar man återfinner i Parsifal är direkt tagna ur bibeln menar Nordau, exempelvis den
bibliska scenen i fariséns hus då Magdalena smörjer frälsarens fötter.
Slutligen visar Nordau hur Wagner har återgett eukaristin i Parsifal. ”Ingen poet har vågat
göra det Wagner har gjort; han har dragit teatraliska effekter från det ojämförligt rika
emotionella innehållet av Mässan”.21 Nordau menar att Wagner anspelar på den heliga
graalen, som sägs ha varit den bägare Jesus drack ur vid sista måltiden, när han målar upp en
scen kring nattvarden i slutet av verket.
16
Tanner, Michael, BBC Radio 4, In our Times with Melvyn Bragg, Avsnitt om Wagner, sändes 20 juni 2002,
cirka 16 minuter in i programmet. http://www.bbc.co.uk/programmes/p00548gv.
17
Nietzsche kontra Wagner, sid 75.
18
Nordau, sid 185
19
Fallet Wagner, sid 20
20
Ibid.
21
Nordau, sid 188 10 Wagner som vegetarian
Det är belagt att Wagner var vegetarian samt förespråkare av vegetarianism, i all fall en del av
sitt liv. Wagner blev influerad av Arthur Schopenhauer under 1850-talet, som inte själv var
vegetarian, men hyste en stor respekt for djur och talade sig gärna varm om hur man skulle
behandla djur.22 Nietzsche blev sedan i sin tur inspirerad av Wagner under den period de var
nära vänner. Däremot bröt de som tidigare nämnts med varandra 1878, och därefter var
Nietzsche inte längre vegetarian. I Fallet Wagner säger Nietzsche att definitionen på en
vegetarian är ”en varelse i behov av stärkande diet”. Det är ett tecken på ungdom och livskraft
att erfara det skadliga samt att kunna förbjuda sig vad som är skadligt, eftersom det skadliga
attraherar den trötte på samma sätt som grönsaken attraherar vegetarianen. Detta skall förstås
mot bakgrund av den décadence Nietzsche talar om. ”Själva sjukdomen kan vara en stimulans
till liv: man måste bara vara tillräckligt frisk för en sådan stimulans!”. Vegetarianism är här en
metafor för det som sker i det décandenta samhället. De décadenta är besläktade med Wagner,
eftersom de höjer honom till skyarna, och inte försvarar sig mot honom. Instinkten försvagas,
det man borde sky snärjer en och man störtas snabbare ned i avgrunden, menar Nietzsche.23
På ett liknande sätt nämner Nordau vegetarianismen hos Wagner, i det att vegetarianism är en
aspekt som belyser Wagner. Tyskland, menar Nordau, lider allt sedan 1870-talet av de två
krigens effekter, och krigen är utvecklingen av stora industrier och framväxande storstäder.
Vad är effekterna av krig? Vetenskapen säger att en moralisk chock av något slag, till
exempel ett plötsligt dödligt hot, kan åstadkomma fatala skador på nervsystemet, skriver och
instämmer Nordau om. Det kan till och med knappast förnekas att ett krig leder till hysteri hos
massorna, även om effekterna av krig inte har undersökts systematiskt, och att soldater för
ovetande med sig hem någorlunda försvagade nerver. England och Frankrike har legat före
Tyskland i detta, och effekterna av hysteri får olika uttryckssätt beroende på vem det drabbar.
England är mer fromt och uttrycket blev därmed mer mystiskt och religiöst. Frankrike
utmärks av en hög smak och intresse för konst och uttrycket blir naturligen konstnärligt
inriktat. Tyskland är varken eller, och uttrycket blir annorlunda. Tysk hysteri är antisemitisk,
den tyske hysterikern är oroad över sin dyrbara hälsa och blir intresserad av vegetarianism
och, som Nordau exemplifierar, ”en grodas lidande”. Allt detta, och hela den tyska hysterin
respresenterar Wagner.24
22
International Vegetarian Union. Sidan senast uppdaterad den 9 juni 2010. Hämtat den 22 maj 2014.
http://www.ivu.org/history/europe19b/wagner.html
23
Fallet Wagner, sid 24
24
Nordau, sid 206-210 11 Vi märker alltså även här hur både décadence och degeneration är närvarande i författarnas
kritik, samt att vegetarianismen är en aspekt de väljer att nämna, men i olika syften. Denna
kritik är även rationell i min mening i och med att författarens avsikt med kritiken är större,
varav vegetarianismen är en del.
Wagner – ett musikantproblem
Richard Wagner var en kompositör och att inte nämna denna aspekt hos Nietzsche och
Nordaus kritik av Wagner vore ett stort misstag. Däremot upptar, inte konstigt nog, denna del
av Wagner en alltför stor del av kritiken för att få plats i en B-uppsats. En helt egen studie
skulle kunna tillägnas detta i mera detalj. För att det skall bli överkomligt kommer jag att
avgränsa denna del genom att dela upp den i några ytterligare underrubriker.
1) Wagner som teoretiker
I den teoretiska kritiken av Wagner som musiker tar bägge författare del av Wagners egna
skrifter. Nietzsche ställer frågan om Wagners musik är svårförståelig, eller tvärtom – för
enkel, eftersom Wagner under sin karriär upprepade att hans musik inte bara ”innebar musik!
Utan mer! Oändligt mycket mer!”.25 Det här menar Nietzsche att en äkta musiker aldrig skulle
hävda. Wagner var alltför retorisk i sin musik, med fokus på bland annat motiv och formler.
Musiken blev aldrig mer än ett medel, och för att övertyga lyssnare att ta hans musik på allvar
var han nödgad att ta hjälp av litteraturen. Wagner var enligt Nietzsche i detta avseende en
idealist, en arvtagare till Hegel där han såg musiken som idé. ”Det är inte med musiken
Wagner har erövrat de tyska ynglingarnas hjärtan, det är med ”idén”.26
Nordau ägnar en stor del av sitt avsnitt om Wagner åt Wagner som teoretiker, och en av de
första delarna han nämner är följande: Enligt Wagner är den första och mest originella
konstformerna dansen, med dess rytm. Detta utvecklas till musik som i sin tur består av rytm
och toner, vilket leder till tal och i förlängningen poesi. Den högsta formen av poesi är
dramat, vilket associeras genom scenkonstruktionen till arkitektur och konst. Slutligen är
skulptur inget annat än en skådespelare i död form, medan skådespeleri är äkta skulptur med
ett levande flöde. Av detta följer att dramat är den högsta konstformen, och alla andra former
är beroende och kretsar runt denna. Här, menar Nordau, är Wagner helt fel ute. Han
exemplifierar det också genom att erbjuda ett par exempel; musik skulle inte tillstå Faust eller
25
26
Fallet Wagner, sid 34
Ibid, sid 35 12 Hamlet någonting, Goethes poetiska lyrik och Den Gudomliga komedin är inte i behov av ett
konstverk för att skänka dem något extra. Wagners teori om det musikaliska dramat
(allkonstverk) som det kollektiva konstverket för framtiden kan alltså inte vara sant, för även
om musik kan erbjuda högre njutning i anslutning till ett stimulerande av vår syn som Charles
Féré hävdat, är det kvaliteten på den visuella stimulin som är av vikt, inte den visuella
impressionen i sig.27 Man kan alltså inte tillskriva dramat en sådan generell regel som Wagner
försöker göra.
2) Var Wagner musiker?
Både Nietzsche och Nordau närmar sig den något retoriska frågan om Wagner verkligen var
musiker. Frågan verkar märklig. Inte kan man hävda någonting annat än att Wagner faktiskt
var kompositör? Men i själva verket framstår frågan som seriös. För Nietzsche framstår
Wagner som någonting utöver en musiker; han är en mimiker. Ett teatraliskt geni. Det vore en
hädelse att sätta honom sida vid sida med Beethoven i musikhistorien. Wagner var aldrig
musiker. Han blev musiker och diktare till följd av att ”tyrannen i honom, den geniale
skådespelaren i honom” drev honom till det. För att förstå Wagner, måste man förstå denna
instinkt, menar Nietzsche. Wagner förvandlade musiken till en slags teaterretorik, där allt han
eftersträvar är effekt, och ingenting annat än just effekt. Wagner har en genialisk skådespelare
i sig, och en skådespelare är man i kraft av en insikt som resten av mänskligheten saknar:
”vad som skall göra intryck av sanning behöver inte vara sant”.28 På detta sätt var Wagners
musik aldrig sann, men vi har lurats till att tro det.
Musiker, skådespelare, eller kanske konstnär? Detta talar i alla fall Nordau om. Wagner,
karaktäristiskt för de degenererade, såg inte sin egen natur. Nordau nämner Nietzsche i detta
avsnitt, men vänder sig mot honom i det att Wagner ”inte var en komiker, utan född
konstnär”. Hade han varit ett friskt geni med intellektuell balans hade han oundvikligen blivit
konstnär för att hans inre syn hade tvingat på honom en pensel. Men han förstod inte sina
naturliga impulser, och kanske var det så att han var rädd för sin egen svaghet vilket
avskräckte honom från det tunga arbetet att teckna och måla.29 Istället drogs han mot teatern
där han kunde gömma sina inre konstnärliga syner bakom de dekorativa målarna,
maskinisterna och skådespelarna. Han musikaliska dramer är fulla av fantastiska bilder som
27
Nordau, sid 173-176
Fallet Wagner, sid 30-32
29
Nordau, sid 194-197 28
13 Wagner själv har sett, menar Nordau, så som Lohengrins ankomst och avresa i en båt dragen
av en svan, eller Brunhilde i en cirkel av eld.
3) Ledmotivet
En beståndsdel av Wagners musik, från Tristan und Isolde och framåt, är de återkommande
teman som vi känner som ledmotiv (Leitmotiv). Dessa teman, eller motiv, kan representera en
känsla, ett öde, en aspekt av en karaktär eller någonting annat lika abstrakt.30 Nietzsche har
förvånansvärt lite att säga om detta. Det han säger är att om han tvingas till en ståndpunkt är
det att betrakta ledmotiven som ”idealiska tandpetare, möjligheter att bli kvitt matrester”.31
Han saknar helt enkelt ”kulinarisk förståelse” för dem.
Däremot har Max Nordau desto mer att säga om Wagners ledmotiv. För honom har Wagner
med ledmotiven förvandlat musik till torrspråk. Hoppandet mellan ledmotiv till ledmotiv
förkroppsligar inte längre generella känslor, utan appellerar till minnet och förnuftet. Om
åhörarna inte är med på eller håller med om bestämmelsen av ett ledmotivs innebörd, förlorar
ledmotivet all sin betydelse. Ty ett ledmotiv har i sig självt inget som drar oss till en förståelse
av det värde som godtyckligt tillskriskrivits det. Detta beror, förstås, på att musikens imitativa
krafter är begränsade av rent akustiskt (i bästa fall även dess optiska) fenomen. Ett exempel
Nordau erbjuder är att genom att imitera åska, kan musiken uttrycka känslan av åskväder.
Musiken räcker inte till för abstraktioner. Ledmotiven är, menar Nordau, en kurragömmalek
där åhörarna känner en tillfällig tillfredställelse, för att sedan vakna utan tydligt minne av det
som skett utan enbart med ett minne av ett ”varmt, nervöst spännande tonbad”.32
4) Melodi
Ytterligare något som upptog en stor del av Wagners teorier var ”den oändliga melodin”.
Nietzsche menar att melodi är någonting vi måste baktala, för annars är vårt ideal illa ute.
Ingenting är farligare än en melodi, eftersom den fördärvar allt vad smak heter.33 Börjar vi
tycka om melodier är vi förlorade, och avsaknaden av melodier är ”rent av kanoniserande”.
30
The Wordsworth Book of Opera, sid 230-231
Fallet Wagner, sid 30
32
Nordau, sid 197-200
33
Fallet Wagner, sid 26-27 31
14 Nordau framstår som mer musikteoretisk i sin behandling av Wagners melodi. Han börjar
med en definition: en melodi är ”den vanliga grupperingen av noter i en uttrycksfull serie av
toner. Melodi i musik motsvarar det som i språket är en logiskt konstruerad mening, tydligt
representerande en idé, och som har en tydlig början och ett tydligt slut”. Wagners melodi är
ingenting annat än recitativ, i likhet med de antika grekernas poesi. Han är typiskt
degenererad i detta avseende, då han ”tillskriver ett begrepp en innebörd som inte
överensstämmer med det universella språket”.34 Nordau menar vidare att Wagners
användning av begreppet ”melodi” i själva verket är en negation och ett undertryckande av
dess verkliga innebörd.
5) Framtidsmusiker
Ett av kapitlen i Nietzsche kontra Wagner heter En musik utan framtid, vilket anspelar på att
Wagners musik kallades för ”framtidsmusik”. Wagner skrev själv en text som publicerades
1849 i Leipzig, Das Kunstwerk der Zukunft (Framtidens konstverk).35 Denna text skriver
Nordau om, då det är där Wagner lägger fram teorierna om sitt allkonstverk
(Gesamtkunstwerk), som vi bekantade oss med tidigare. För Nietzsche har Wagners musik
ingen framtid, eftersom musiken nämligen inte är ”ett allmänt tidlöst språk, som så ofta
påståtts till dess ära”. Det motsvarar snarare ”exakt det mått av känsla, värme, och tempo som
en alldeles bestäm, tids- och ortsbunden kultur bär med sig som sin innersta lag”. Palestrinas
musik hade varit oförståelig för en gammal grek, och hur hade Rossini i sin tur uppfattat
Palestrina? frågar Nietzsche.36 Även Nordau menar att Wagners musik inte tillhör framtiden.
Han menar istället att den tillhör det förflutna:
The arts have not arisen accidentally; their differentiation is the consequence of organic necessity; once they
have attained independence, they will never surrender it. They can degenerate, they can even die out, but they
can never again shrink back into the germ from which they have sprung. The effort to return to beginnings is,
however, a peculiarity of degeneration, and founded in its deepest essence. The degenerate subject is himself
on the downward road from the height of organic development which our species has reached; his imperfect
brain is incapable of the highest and most refined operations of thought; he has therefore a strong desire to
lighten them, to simplify the multifariousness of phenomnena and make them easier to survey; to drag
everything animate and inanimate down to lower and older stages of existence, in order to make them more
easy of access to his comprehension.37
Sammanfattningsvis kan vi återigen se den bakomliggande orsaken i dessa utdrag ur
författarnas kritik. Nietzsche ser mycket hos Wagner som svagt, ytterligare exemplifierat när
34
Nordau, sid 199-203
Detta verk går att läsa här: http://users.skynet.be/johndeere/wlpdf/wlpr0062.pdf
36
Nietzsche kontra Wagner, sid 59-60 37
Nordau, sid 176
35
15 han ställer fårgan ”varför då eftersträva skönhet?”. Istället bör vi söka efter det storslagna,
upphöjda, gigantiska, och det som sätter massorna i rörelse.38 Nietzsche återupprepar även att
Wagner var en skådespelare. Falsk mot oss, falsk mot sig själv. För Nordau är också den
centrala tanken om degeneration märkbar, inte minst i det sista citatet. Om vi tar definitionen
av degeneration som en avvikelse från en urtyp, är den uppenbart applicerbar även här då
Wagner inte bara komponerar musik – han komponerar en helt ny och, som kan tyckas,
förvrängd typ av musik.
Fallet Parsifal:
Detta sista tema har jag valt att ta med eftersom det är Wagners sista opera, och den blir
kritiserad av både Nietzsche och Nordau. Detta får tjäna som ett slags fallstudie hos dem
båda, där de mer konkret applicerar sin kritik, och riktar den, mot en av Wagners operor. För
att beskrivningen av operan skall bli korrekt och inte färgas av författarnas egna tolkningar, så
utgår jag ifrån The Wordsworth Book of Opera för en sammanfattning av verket.
Parsifal sattes upp i scen för första gången 1882 i Bayreuth. Operan, eller musikdramat som
Wagner föredrog, är uppsatt i tre akter och huvudkaraktären är Parsifal, en ung riddare som är
far till en tidigare Wagnerkaraktär – Lohengrin. Parsifal är i själva verket en legend som sattes
i skrift under tolvhundratalet, och Wagner försöker i detta sitt sista verk skapa ett ”heligt
festivaldrama” (ein Bühnenweihfestspiel), och eftersom intentionen är att efterlikna den heliga
mässan är publiken avrådd från att applådera.39
Nietzsches förhållande till Parsifal kan tyckas motsägelsefullt vid en första anblick. Först
säger han att ”Parsifal kommer alltid att inta en framträdande plats i förförelsens
konsthistoria, som en snilleblixt av förförelse”.40 Han beundrar detta verk, önskar att han själv
skapat det, och nöjer sig nu istället med att förstå det. Senare ser han Parsifal som ett lömskt
verk, ett hämndens verk och ett ”blandande av gifter mot livets förutsättningar”. Helt enkelt
ett dåligt verk.41 För att förstå denna till synes paradox måste vi förstå intentionerna i de givna
meningarna. Det skall ses som att Nietzsche beundrar Parsifal musikaliskt, men föraktar det
kulturellt och etiskt. Det vill säga, han tycker inte om vad det står för, och eftersom Parsifal
framstår som ett kristet verk så faller Nietzsches analys av verket in i hans större
38
Fallet Wagner, sid 25
Jacobs, Arthur, Sadie, Stanley, The Wordsworth Book of Opera, Wordsworth Edition Ltd, Hertfordshire
(1996). Sid 282-287
40
Fallet Wagner, sid 40
41
Nietzsche kontra Wagner, sid 67 39
16 samhällsanalys. Tydligare blir det eftersom Nietzsche efter att ha sagt att det är ett dåligt verk,
vänder sig mot alla de personer som inte upplever verket som ett ”attentat mot sedligheten”.
När Parsifal är kursiverat i denna studie, åsyftas Wagners opera.
Nordaus syn på Parsifal har vi redan bekantat oss lite med under avsnittet ”Wagner som
kristen”, då han nämner Parsifals likhet med Jesus och avsnittet om den heliga graalen och
nattvardens likhet med den kristna nattvarden. Nordau menar att Wagner med Parsifal lyckats
fånga även icke-tyskar, och att verket har blivit den ”religiösa akten för alla de som önskar
mottaga nattvarden i musikalisk form”.42 Han för också fram en intressant poäng: Wagner har
varit intresserad av ett tema från ungdom till äldre dagar. I trettiotre år har Wagner nämligen
haft idén om mannen och den kvinnliga korruptören. I Wagners tidiga verk Tännhauser är
denna korruptör och vackra djävul Venus, och i Parsifal är den vackra djävulen Kundry.
Nordau verkar inte vara helt negativt inställd till operan, men inte heller helt förtjust. Snarare
lutar det mot ett ogillande. Han talar till exempel om ”nyckfull nonsens”43 och ”absurda
detaljer”44. Tanken om degeneration är närvarande. Parsifal är en kopia på kristendomen, och
det är alltså en avvikelse från originalet.
42
Nordau, sid 213
Ibid, sid 184
44
Ibid, sid 186 43
17 Slutdiskussion
Denna undersökning har försökt återskapa de avsikter Nietzsche och Nordau hade i
författandet av sina kritiska inlägg om Wagner. Att veta vad en författare menar med ett givet
verk är att veta vad författarens primära intentioner var med författandet, enligt Skinner.45
Tanken har varit att genom de olika teman jag valt att presentera, visa hur författarnas centrala
begrepp och tankar belyses i texterna. Av de givna definitionerna av begreppen bör det vara
tydligt att Wagner har ”gått ifrån en urtyp” enligt Nordau. Detta såg vi inom kristendomen där
han har en egen tolkning, vegetarianismen där tyskland blir annorlunda efter krig, och att han
som musiker förändrar den rådande konventionen. För Nietzsche är Wagner décadent, som vi
kan förstå som sprunget ur svaghet, då han har fallit offer för den kristna etiken och blivit
falsk mot sig själv. Att denna begreppsanvändning genomsyrar deras respektive kritik har jag
försökt visa i denna studie. Svaret på min frågeställning är alltså att deras avsikt inte var att
kritisera Wagner som person, kompositör eller teoretiker, utan att kritisera honom som ett
symptom på ett större samhällsproblem. Detta återfinns hos bägge författare. Det finns emellertid faror med en analys av texter av det här slaget. Man skulle lite lätt
oförsiktigt kunna dra slutsatsen att Nietzsche och Nordau anteciperar kritiken av Wagner för
att ha varit antisemit. Det är emellertid helt riktigt att han var antisemit, och de nämner både
detta i sina texter. Men medan det är sant som ett historiskt faktum att de är tidiga med denna
kritik är det inte sant i frågan om vad de gör i texten. Mycket av den kritik som förs mot
Wagner idag genomsyras av det bestialiska behandlandet av judar under trettio och fyrtiotalet.
Under den tid Nietzsche och Nordau var verksamma var dessa hemskheter ännu okända, och
många tyskar var under deras levnadstid antisemiter. I detta var de tidiga i sin kritik, men det
kan inte sägas inta en central plats i deras avsikter med den givna texten. Detta kallar Quentin
Skinner för ”the mythology of prolepsis” – det vill säga att historikern är mer intresserad av
den historiska betydelsen av en text, än dess innebörd för författaren själv.46
Denna studie hade även några bredare syften: att känna till en specifik del av Nietzsche och
Nordaus tänkande, förstå fin-du-siècle lite närmare, i förlängningen förstå lite om Wagner
samt se hur denna speciellt implementerade historiska metod fungerar. Här tycks det vara
tydligt att vi har fått en förståelse för de två kritikernas tänkande, genom att deras
Wagnerkritik även är en samhällskritik, och den har genomförts i en fin-du-siècle anda. Det
45
Skinner, Quentin, Kap III: Motives, intentions and the interpretation of texts, ur Meaning and Context,
Quentin Skinner and his Critics. Red: James Tully. Princeton University Press, New Jersey (1988). Sid 76
46
Ibid, sid 44 18 blir tydligt i och med deras språkliga användning i texterna, där termen ”fysiologi”, och
psykologiska termer upprepas, så som ”sjukdom” och ”symptom”. Vi har även fått lära känna
Wagner, men genom sina kritiker. Vi vet att han intresserade sig för kristendom, särskilt på
senare år. Vi vet att han var vegetarian och att han gärna teoretiserade kring musikens essens.
Vi har fått se Wagner i skuggan av en som kände och bröt med honom, och en som ansåg
Wagner tillräckligt känd för att ägna ett kapitel av sin bok åt honom.
Slutligen vill jag ägna ett par ord åt metodologin. Som framgår av underrubriken till denna
studie har jag velat göra ett slags ”metodologisk studie”. Jag har aldrig tidigare arbetat med
Skinnermetoden, men intresserade mig för den ett tag sedan. Det är ett intressant angreppssätt,
ämnat att försöka förhindra anakronism. Att läsa en text och försöka urskilja författarens
intentioner enbart med den givna texten är svårt, och därför har jag tagit hjälp av annan
litteratur för att förstå författarnas mentala värld. Nietzsche har varit lite enklare, då jag
arbetat med hans verk förut, medan Nordau var helt ny för mig. Det har gjort läsningen lite
extra svår, då man ständigt måste fråga sig om författaren verkligen menade det han skrev,
eller om han var ironisk, skämtsam eller någonting annat. Men på det hela taget tycker jag att
denna metod har fungerat utmärkt och även berikat min studie. Det är ett sätt att studera det
förflutna, men det är ett bra sätt att gå tillväga.
19 Käll- och Litteraturförteckning
Källor
Nietzsche, Friedrich, Fallet Wagner – Ett musikantproblem. (Red. Brobjer, Eriksson,
Handberg, Ruin), Symposion 2013, Översättning Ingemar Johansson. (I fotnot: Fallet
Wagner).
Nietzsche, Friedrich, Nietzsche kontra Wagner – Ur en psykologs akter. (Red. Brobjer,
Eriksson, Handberg, Ruin), Symposion 2013, Översättning Thomas H. Brobjer. (I fotnot:
Nietzsche kontra Wagner).
Nordau, Max, Degeneration, Bok II, Kapitel V: The Richard Wagner Cult. Hämtat från
http://users.belgacom.net/wagnerlibrary/other/nordau.htm. Originalet publicerat 1895.
Eftersom texten är på engelska har jag översatt kortare citat själv, medans blockcitat har fått
förbli i engelsk översättning. (I fotnot: Nordau).
Litteratur
Bjerstedt, Sven, Skinner och Atlantican, sid 167-171, hämtat den 8 april 2014.
http://lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=941731&fileOId=941758
de Huszar, George, Nietzsches’ Theory of Decadence and the Transvaluation of all Values,
Journal of the History of Ideas, Vol 6, No. 3, juni 1945, sid 259.
International Vegetarian Union. Sidan senast uppdaterad den 9 juni 2010. Hämtat den 22 maj
2014. http://www.ivu.org/history/europe19b/wagner.html
Jewish Encyclopedia (1906). Hämtat den 21 maj 2014.
http://www.jewishencyclopedia.com/articles/11585-nordau-max-simon
J.W.K, The Musical Times, The Nietzsche-Wagner Correspondance Review, Vol. 63. No.
958, (Dec 1, 1922) sid. 852-853. Hämtad 19/05/2014 14:05.
http://www.jstor.org.ezproxy.its.uu.se/stable/pdfplus/914141.pdf?&acceptTC=true&jpdConfir
m=true&__redirected
Mertin, A.C, Brief History of Opera – Music & Spectacle. Publicerat 20 december 2013.
Hämtat 21 maj 2014. http://www.gentlemansgazette.com/history-of-opera/
More, S John, Degeneration, Nordau and Nietzsche, Fourth Annual Conference of the
Friedrich Nietzsche Society, april 1994.
Skinner, Quentin, Kap III: Motives, intentions and the interpretation of texts, ur Meaning and
Context, Quentin Skinner and his Critics. Red: James Tully. Princeton University Press, New
Jersey (1988).
20 Jacobs, Arthur, Sadie, Stanley, The Wordsworth Book of Opera, Wordsworth Edition Ltd,
Hertfordshire (1996).
