Lilla retorikskolan – Del 9: Språket

Lilla retorikskolan – Del 9: Språket
Hur gör du för att öka intresset med hjälp av språket?
När dispositionen är klar, när vi har ordnat och disponerat vår argumentation, återstår nästa viktiga del; att bearbeta
språket. Vi måste ladda språket och strukturera det så att vi underlättar för åhörarna att minnas vad vi sagt.
Eftersom retoriken tagit lärdom av oräkneliga talares erfarenheter, vet den att det är svårt att få människor att lyssna
aktivt. Det är krävande och tröttsamt att lyssna. Varje individ som lyssnar måste hålla koncentrationen på topp, skärma
av sig och stänga ute alla egna tankar som konkurrerar med talarens. Ju mera abstrakt innehållet är, desto svårare är det
för lyssnaren att hålla koncentrationen. Kognitionsvetenskapen brukar här tala om ”kognitiv kostnad”, det vill säga att
ju svårare innehåll, desto mer energi går det åt till att förstå och följa med. Om kostnaden är för hög slutar vi att lyssna.
Ett tal ska dessutom vara omväxlande. I musiken arbetar man med olika fraser eller melodier, med rytmer, med
betoningar och klanger och vrider och vänder på dem i ständiga variationer. Därför blir det lätt att lyssna – det händer
ständigt något nytt. Så ska det också vara i språket. Det monotona och enformiga tröttar alltid medan variationen
skapar liv och spänning. Den fråga du alltid bör ställa dig är: Kan budskapet uttryckas på något annat sätt?
Ett alternativ till budskapet ”det är farligt att äta för mycket” skulle kunna vara: ”Storätaren gräver sin grav med
tänderna.” Istället för: ”Det är inte alltid farligt att vara sjuk” skulle vi kunna säga: ”Det är sunt att vara sjuk ibland.”
Retorikens stilfigurer
Det finns konstgrepp som kan ge språket spänning, färger och dramatik. Retoriken kallar dem figurer.
Bästa beskrivningen av vad en retorisk figur är får vi i följande definition: En retorisk figur är ett språkligt verktyg
som en talare/skribent kan använda för att öka sannolikheten att nå sina kommunikativa syften hos klart angivna
(definierade) målgrupper.
Självklart varierar dessa syften från talare till talare, men vissa saker har alla gemensamt: Behovet att väcka någon form
av intresse och, inte minst, att hålla det vid liv; behovet att skapa välvilja och förtroende, nyfikenhet, etc. Dessutom
handlar det om att väcka känslor – speciella känslor vid olika tillfällen.
Professor Emeritus Kurt Johannesson (Uppsala) har tillsammans med Stefan Hedlund valt ett angreppssätt som
hjälper oss att förstå figurernas funktion på ett lite enklare sätt. De utgår från några välkända klassiska retoriska
begrepp: Docere, Movere och Delectare. Till dessa tre lägger de begreppet Fascino. Det vill säga att utbilda, att röra, att
behaga och till sist – att fascinera. Dessa begrepp beskriver på olika sätt övergripande målsättningar som en talare kan
ha i förhållande till sin målgrupp – ibland har man ju faktiskt behov av att uppnå samtliga – samtidigt.
Och om man kopplar målsättningarna till de olika delarna i en retorisk disposition och uttrycker sig generellt, kan
man säga att:
- Inledningen av ett tal eller en presentation i många fall handlar om en kombination av att röra och att fascinera
( ...man vill som talare i första hand skapa intresse hos mottagarna).
- Bakgrunden handlar om att behaga och att utbilda ( …här vill man skapa välvilja och förtroende för sig själv,
samt därefter gå in på någon form av problemformulering).
- Tesen, själva budskapet, handlar ofta om docere – att utbilda ( ...eftersom problemet här får sin självklara
lösning).
- Argumentationen är inriktad på att utbilda ( …eftersom argumentationens syfte är att tydliggöra varför
lösningen som talaren föreslår är den rätta).
- Avslutningen kan bestå i en blandning av att behaga, att röra och att fascinera (…mottagarna ska minnas det
som sagts – gärna så starkt att de också är villiga att tycka, göra, känna något…).
För alla dessa behov, har retoriken försett oss med språkliga verktyg som, som vi redan nämnt ovan, har fått
samlingsnamnet figurer. Stefan Hedlund och Kurt Johannesson delar in alla figurer på ett delvis nytt, otraditionellt,
sätt. Indelningen bygger på följande rubriker:
- Bilder (för att utbilda och fascinera)
- Rytmer (för att utbilda och behaga)
- Motsatser (för att beröra och fascinera) och
- Talande & frågande figurer (för att beröra och behaga)
Låt oss här återge ett stycke ur Johannessons och Hedlunds bok Marknadsretorik:
”Varför alla dessa figurer?
Vi kan tycka att retoriken är pedantisk och löjlig när den radar upp figurer i långa listor. Men figurerna är en levande del av
språket. När små barn leker med språket, prövar de alla figurer som retoriken någonsin beskrivit. Forskare har också visat att ett
enkelt samtal mellan bekanta eller obekanta personer är fullt av figurer. Vi kan analysera en sida Strindberg eller en sång av Evert
Taube och finna oändligt många.
Varför använder vi alltid figurer? De representerar något ovanligt, och därför aktiverar de våra sinnen. Upprepningarna
skapar rytm och klang i språket, som i musiken. Andra figurer skapar variation i språket, så att man kommer bort från det
monotona eller enformiga och höjer uppmärksamheten hos dem som lyssnar eller läser.
Många figurer vill också få oss att ”se” och nästan ”ta på” någonting, som om det ligger i vår egen hand och blivit ”fattbart”,
”gripbart”. Det blir fysiskt närvarande på ett nästan mystiskt sätt.
Därför väcks våra känslor som alltid är nära förbundna med sinnliga upplevelser. En del figurer överraskar och gör oss nyfikna,
osäkra eller oroliga. Andra gör oss lugna och trygga. Vissa förstärker fruktan, förakt eller avsky, andra glädje, lust, begär eller hopp.
Figurerna är också medel att förklara något. Man ordnar och förenklar saker och ting, man visar sammanhang och konsekvenser.
Man gör liksom skisser och modeller av en verklighet som annars verkar vag, komplicerad och motsägelsefull. Figurerna är ett
fantastiskt pedagogiskt hjälpmedel.
Alla figurer är en sorts argumentation. Med antitesen förenklar jag verkligheten. Plötsligt finns det bara svart eller vitt, varmt
och kallt, dyrt och billigt. Och så försöker jag tvinga dig att välja mellan de alternativ som jag just konstruerat. Men finns det
inte andra möjligheter? Jovisst, men det har blivit svårt att se dem på grund av antitesen. Så nu måste du välja på mina villkor.
Det är samma sak med metaforer. Hösten 1992 sade man till exempel att den svenska kronan smittats av svagare valutor.
Genom detta påstod man indirekt att den svenska ekonomin var sjuk. Man påstod också att det svenska folket måste ta emot alla
de besparingar och nedskärningar som politikerna föreskrev. Det var nämligen en medicin eller en hästkur som skulle göra den
sjuke frisk. Och all medicin brukar ju smaka illa. Accepterar vi alltså metaforen smitta som en riktig beskrivning av den svenska
valutans läge, tvingas vi således att acceptera den argumentation som kan utvecklas ur denna bild. Därför är metaforer livsfarliga
(!). De styr och binder våra tankar, känslor och handlingar.
På detta sätt innebär figurerna alltid en förtätning av språket. Här förenas sinnliga upplevelser, känslor och argument. Det som
annars sägs i långa utredningar och på många sidor, pressas samman i en enda metafor, antites eller sentens. Med figurerna kan
man säga oerhört många saker i några få ord.”
En samlad beskrivning och intressanta exempel.
Men – hur kommer det sig att figurerna fungerar – egentligen?
Självklart är det ingen tillfällighet att vi under alla århundraden utvecklat språkliga verktyg. Retoriker har genom
empiriska studier lärt sig hur kommunikationen mellan människor fungerar. Än en gång – glöm aldrig bort att retoriken
är en upptäckt – inte en uppfinning!
Våra dagars informationsflöden i västvärlden är överdådiga. Ja, näst intill övermäktiga och oöverskådliga. Det har
sannerligen hänt en hel del sedan 1800-talet. Någon har räknat ut att informationsmängden då för en vanlig medborgare
under hela livstiden motsvarade vår tids söndags-nummer av New York Times. Den som vill göra sin stämma hörd
måste alltså, på något sätt, bryta igenom den enorma mur av medialt brus som omger oss.
Dessutom är våra hjärnor konstruerade för att selektera. Vi minns det som sticker ut och det som skapar känslor hos
oss. Det behövs verkligen, för av allt vi hör och läser under en dag är 75 procent borta ur vårt minne 24 timmar senare.
Av detta förstår vi att det inte är speciellt lätt att nå fram med det vi har på hjärtat.
Korttidsminnet, pluggminnet, har forskarna lokaliserat. Däremot vet vi ännu inte var långtidsminnet huserar. Vad
vi mera vet är, att ju fler sinnen och känslor som engageras desto mer minns vi. Om vi samtidigt hör, ser och känner en
doft, är sannolikheten större att det fastnar än om vi bara hör eller kanske bara ser. Och det är här de retoriska figurerna
kommer in.
Några exempel
När Winston Churchill, den legendariske engelske politikern, i början av mars år 1946 säger att det går en järnridå (iron
curtain) från Szczecin i Polen till Trieste vid Adriatiska havet, så är det både en bild och en motsats. Vi vet vad järn är;
tungt, kallt och klumpigt. Och vi vet*) vad en ridå är; ett slags mjukt tyg som dras ner för att avskärma. Trots att vi vet
att det idag inte finns ridåer av järn ser vi den. Vi ser något tungt framför oss för att stänga ute och låsa in. Churchills
metafor fungerade. Järnridån etsades i våra sinnen och är fortfarande ett begrepp trots att den inte längre finns.
Under 1990-talets svenska finanskris sa dåvarande finansministern Ann Wibble vid ett tillfälle att ”vår ekonomiska
politik ligger fast”. Tydligt och klart, naturligtvis, men orden som används varken stannar kvar eller sticker ut. Under
motsvarande kris i England säger Margaret Thatcher i det britiska underhuset:
”You may turn if you want to – the Lady’s not for turning.”
Wibble och Thatcher hade i grunden samma budskap, men Thatcher använder en motsatsfigur som sticker ut. Hon
leker lite med orden och talar om sig själv i tredje person. Och det hon säger blir feta tidningsrubriker påföljande dag;
”The Lady’s not for turning”. Syfte med just motsatsen är att fascinera och (be)röra. Vilket var precis vad Thatcher
lyckades med.
Som lyssnare och läsare vill vi fascineras, bli berörda och behagade. Det är först när våra känslor kittlas som vi tycker att
det är riktigt roligt att lyssna och att läsa. Det kostar som sagt på både tålamod och minne för den som måste anstränga
sig för att hänga med eller förstå. När kostnaden blir för hög tappar vi intresse och koncentration och börjar tänka på
annat. Vad vi ska äta ikväll eller vad vi ska tala med barnens lärare om. Eller kanske rent av nickar till en stund!
Ett språk som däremot är smyckat av figurer håller kvar lyssnare och läsare. Språket blir spänstigt. Det ömsom
utmanar, ömsom leker med oss, ömsom smeker. Och vi följer villigt med. Vetenskapen påstår att just sådant som kan
förknippas med glädje också gärna fastnar lättare i minnet; i det som ibland brukar kallas för pleasure-minne.
De ord och fraser vi betraktar som odödliga är alltid uppbyggda med hjälp av flera olika figurer.
*) Iron curtain är egentligen ett begrepp som kommer från teatervärlden. På teatrarna var järnridån något som fanns för att bl a
hindra bränder från att sprida sig. Så för äldre människor kan järnridå betyda just ”järnridå”.
I del 10 av Lilla Retorikskolan kan du läsa om retorikens 5:e del – minnestekniken (memoria).