Rekommendationer om förebyggande av rabies

Rekommendationer
om förebyggande av
rabies
Du får gärna citera Socialstyrelsens texter om du uppger källan, exempelvis i utbildningsmaterial till självkostnadspris, men du får inte använda texterna i kommersiella
sammanhang. Socialstyrelsen har ensamrätt att bestämma hur detta verk får användas, enligt lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (upphovsrättslagen). Även bilder, fotografier och illustrationer är skyddade av upphovsrätten, och du måste ha upphovsmannens tillstånd för att använda dem.
ISBN
Artikelnummer
978-91-7555-261-3
2014-12-34
Publicerad
www.socialstyrelsen.se, december 2014
Förord
Socialstyrelsen har beslutat att upphäva de tidigare allmänna råden (SOSFS
1989:21) om förebyggande av rabies, då innehållet till stora delar är inaktuellt. Det finns dock ett fortsatt behov av stöd på området, bl.a. med anledning
av den förändrade situationen på rabiesområdet med förbättrad diagnostik,
bättre möjligheter att förebygga sjukdomen, samt ökat resande och ökad risk
för spridning med smuggelhundar till Sverige. Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten har därför gemensamt tagit fram dessa rekommendationer
i syfte att ge vägledning i frågor som rör förebyggande av rabies. Arbetet har
gjorts i samverkan med Arbetsmiljöverket och Statens veterinärmedicinska
anstalt (SVA).
Rekommendationerna riktar sig i första hand till hälso- och sjukvårdspersonal som kommer i kontakt med personer som har utsatts, eller kan komma
att utsättas, för misstänkt eller konstaterad rabiessmitta.
Rekommendationerna gäller från 16 december 2014, då de tidigare allmänna råden upphävs. Dokumentet kommer att uppdateras vid behov och bör
ses över senast 2017 för eventuella revideringar.
Agneta Holmström
Tf. avdelningschef
Enheten för smittskydd
Socialstyrelsen
Andreas Bråve
Enhetschef
Enheten för högpatogena virus
Folkhälsomyndigheten
Innehåll
Förord .........................................................................................................................3
Förkortningar .............................................................................................................6
Sammanfattning ......................................................................................................7
Bakgrund ...................................................................................................................8
Rabies hos djur .....................................................................................................8
Rabies hos människa............................................................................................ 10
Smittöverföring ...................................................................................................10
Klinisk bild ............................................................................................................10
Diagnostik............................................................................................................11
Förebyggande åtgärder och behandling ...................................................... 14
Preexpositionsprofylax ......................................................................................14
Postexpositionsprofylax ....................................................................................15
Vård av patient med rabies ............................................................................18
Riskvärdering.......................................................................................................... 19
Rollfördelning ......................................................................................................... 20
Rollfördelning mellan myndigheter................................................................20
Vem kontaktas? .................................................................................................20
Referenser .............................................................................................................. 21
Bilaga 1. Checklista för postexpositionsprofylax mot rabies ........................ 23
Förkortningar
AV
Arbetsmiljöverket
EBLV
European bat lyssavirus
ERIG
equine rabies immunoglobulin
HRIG
human rabies immunoglobulin
PEP
postexpositionsprofylax
PrEP
preexpositionsprofylax
RBV
rabiesvirus
SVA
Statens veterinärmedicinska anstalt
Sammanfattning
Rabies är en akut virussjukdom som drabbar centrala nervsystemet och orsakar hjärninflammation. Viruset sprids med infekterade djurs saliv och trots
att alla varmblodiga djur kan drabbas utgör hund den för människan i särklass vanligaste smittkällan; mer än 99 procent av alla rabiesfall hos människa är orsakade av hundbett.
Dödligheten i rabies vid manifest klinisk sjukdom är så gott som 100 procent och de åtgärder som står till buds är förebyggande insatser. I första hand
bör man minimera riskerna att utsätta sig för smitta. Personer som löper risk
att utsättas för smitta, t.ex. i sitt arbete, kan vaccineras mot rabies i förebyggande syfte, så kallad pre-expositionsprofylax. Även personer som har en
misstänkt eller säkerställd exponering skyddas genom tidigt insatta åtgärder
med noggrann sårtvätt, vaccination och tillförsel av immunglobulin, s.k.
postexpositionsprofylax.
Vid misstanke om ett kliniskt fall av rabies bör landstingets smittskyddsläkare och Folkhälsomyndigheten kontaktas för rådgörande kring fortsatt hantering. Dessutom är rabies klassad som en allmänfarlig sjukdom enligt smittskyddslagen (2004:168) och ska anmälas via anmälningssystemet SmiNet.
Om en person blivit utsatt för rabiesvirus i tjänsten ska det anmälas till Arbetsmiljöverket. Vid misstänkt rabiessmitta från djur i Sverige ska även
Jordbruksverket kontaktas.
REKOMMENDATIONER OM FÖREBYGGANDE AV RABIES
SOCIALSTYRELSEN
7
Bakgrund
Rabies är en akut virussjukdom som drabbar centrala nervsystemet och orsakar hjärninflammation. Sjukdomen, som orsakas av ett RNA-virus tillhörande familjen Rhabdoviridae, släkte lyssavirus, har oftast ett snabbt och
våldsamt förlopp och leder så gott som alltid till döden. Med förebyggande
behandling insatt före symtomdebut, förhindras dock sjukdomen effektivt.
Släktet lyssavirus omfattar fjorton species, varav klassiskt rabiesvirus
(RBV) är det virus som påvisas hos marklevande djur över hela världen.
Av övriga närbesläktade species, så kallade ”rabiesrelaterade lyssavirus”,
förekommer bl.a. European Bat Lyssavirus (EBLV) 1 och 2 hos fladdermöss i Europa. Dessa har i ytterst sällsynta fall orsakat rabiesliknande
sjukdom hos människa [1].
Även om rabies huvudsakligen är en sjukdom som ses hos djur uppskattar
WHO att någonstans mellan 26 000 och 61 000 människor årligen avlider i
rabies. Sannolikt är den verkliga siffran högre eftersom mörkertalet anses
vara stort. Cirka 40 procent av de som drabbas är barn [2].
Rabies hos djur
Alla varmblodiga djur kan drabbas av rabies och föra smittan vidare. Viktiga
symtom på rabies hos djur är förlamningssymtom samt lynnes- och uppförandeförändringar; vilda djur kan t.ex. förlora sin vanliga skygghet för människor. Tidiga tecken på rabies hos hund är allmänna infektionssymtom, irritabilitet och rädsla. Efter 3–5 dagar kan antingen en furiös eller en paralytisk
sjukdomsbild utvecklas. Vid den furiösa formen blir hunden rastlös och aggressiv och biter oprovocerad andra djur, föremål och människor. Vid den
paralytiska formen visar hunden föga eller ingen aggressivitet, istället utvecklas successivt en förlamning och hunden gömmer sig gärna. Intermediära kliniska former finns och samtliga fall mynnar ut i förlamning och död.
Hundar och katter som drabbats av rabies överlever som längst 10 dagar efter
symtomdebut [3]. Beteendeförändringar av samma typ förekommer också
hos rabiessjuka rävar. Fladdermöss som är infekterade med EBLV har inte
alltid sjukdomssymtom och kan dessutom överleva infektion.
Mer information om rabies hos djur finns hos Statens veterinärmedicinska
anstalts (SVA) webbplats 1.
Geografisk utbredning
Fall av rabies hos djur rapporteras från över 150 länder, belägna på alla kontinenter utom Antarktis. Majoriteten av fallen hos människor ses i Asien
och Afrika. Tidigare har även Sydamerika rapporterat ett betydande antal
humanfall, men efter omfattande och framgångsrika insatser för att reducera antalet fall av rabies bland hundar ses nu en tydlig minskning [4]. Att
1
8
www.sva.se
REKOMMENDATIONER OM FÖREBYGGANDE AV RABIES
SOCIALSTYRELSEN
kontrollera rabies hos herrelösa hundar (”stray dogs”) är en mycket viktig
faktor för att minska antalet fall hos människa. Majoriteten av länderna i
västra Europa och hela Norden förutom Svalbard är idag (2014) fria från
rabies hos marklevande djur. I östra Europa är rabies däremot relativt vanligt bland vilda djur, huvudsakligen bland räv och mårdhund. Att fladdermöss kan vara bärare av rabies är väl känt och flertalet länder i Europa rapporterar förekomst av EBLV 1 och 2 hos vissa fladdermus-arter 2.
Sverige är fritt från rabies bland marklevande djur sedan mer än 100 år.
Fladdermöss med antikroppar mot rabies har påvisats i södra Sverige, vilket
tyder på att smittan finns i landet, men sannolikt i mycket låg frekvens (Louise Treiberg-Berndtsson, SVA, personlig kontakt).
På senare år har flera fall rapporterats där rabiesinfekterade djur har införts
till i övrigt rabiesfria europeiska länder genom illegal import eller bristande
gränskontroller [5]. Denna risk har sannolikt även ökat i Sverige kopplat till
ökningen av antalet illegalt införda hundar från rabiesendemiska områden.
En annan riskfaktor är invandring av mårdhund. Sedan några år pågår ett
omfattande projekt för att förhindra att arten etablerar sig i landet 3, då mårdhunden är en av de största spridarna av rabies i Europa [6].
För aktuell riskvärdering avseende inhemsk smitta hänvisas till SVA:s
webbplats 4. Information om vilka regler som gäller vid införsel av sällskapsdjur finns på Jordbruksverkets webbplats5. Vid misstanke om illegalt införda
djur ska Jordbruksverket kontaktas.
Hantering av misstänkt rabies hos djur
Hanteringen av rabies hos djur styrs av epizootilagen (1999:657) och rabies
är anmälningspliktig redan vid misstanke. Om djur med symtom på rabies
påträffas inom Sverige ska kontakt omedelbart tas med veterinär, som anmäler misstanken till Jordbruksverket och länsstyrelsen. Djuret isoleras från
kontakt med andra djur och människor under tiden.
SVA kontaktas för bedömning av fallet och Jordbruksverket tar beslut om
åtgärder som isolering, avlivning och provtagning.
Läs mer om rollfördelning och kontakterna mellan human- och veterinärverksamheterna på sidan 20.
Diagnostik och vaccination av djur
Vaccination av djur i Sverige är frivillig och utförs främst på hundar och
katter som reser utomlands.
I de fall Jordbruksverket beslutar om avlivning av djur med misstänkt
smitta ska SVA i Uppsala kontaktas för inskickande av det döda djuret, om
möjligt i kylförpackning. SVA utför diagnostik av rabies genom undersökning av hjärnan från dött djur. Ytterligare information finns på www.sva.se.
2
För senaste uppdateringen om antal fall i Europa, se ”WHO Rabies Bulletin Europe”: www.who-rabies-bulletin.org
För mer information om mårdhundsprojektet, se jagareforbundet.se/mardhund
4
www.sva.se
5
www.jordbruksverket.se
3
REKOMMENDATIONER OM FÖREBYGGANDE AV RABIES
SOCIALSTYRELSEN
9
Rabies hos människa
Rabies är enligt smittskyddslagen (2004:168) klassad som allmänfarlig sjukdom, vilket innebär att fall av rabies hos människa ska anmälas. Detta kan
göras via anmälningssystemet SmiNet. För att snabbt kunna påbörja smittskyddsåtgärder bör smittskyddsläkaren kontaktas även vid ett misstänkt fall.
Smittöverföring
Rabies sprids med infekterade djurs saliv. Hund utgör den för människan i
särklass vanligaste smittkällan och mer än 99 procent av alla rabiesfall hos
människa är orsakade av hundbett. Virus kan överföras vid bett och nafsning,
men även genom slickning på slemhinnor och icke intakt hud. I Sverige har
vi haft två humanfall av rabies de senaste 30 åren. Personerna insjuknade
efter hundbett i Indien respektive Thailand. Risken för smitta är störst vid
djupa och multipla bett i rikt innerverade områden, såsom ansikte, hals och
fingrar. Infekterade hundar kan utsöndra virus i saliven upp till 13 dagar före
symtomdebut [7], vilket innebär att en hund som fortfarande är frisk 14 dagar
efter att den bitit, rivit eller slickat på en människa inte kan ha överfört
smitta 6. I djurexperiment har visats att infektion kan överföras via aerosol.
En sådan infektionsväg har i enstaka fall setts hos människor som vistats i
grottor med stora mängder fladdermöss eller vid ett par tillfällen i laboratorium under hantering av stora mängder höginfektiöst virus [8]. Smitta via
saliv från människa till människa är teoretiskt möjligt men det finns inga
laboratorieverifierade fall rapporterade. Däremot finns ett fåtal fall av smitta
mellan människor beskrivna där virus överförts vid organtransplantation [9,
10]. Det finns inga dokumenterade fall av vårdrelaterad infektion där vårdande personal smittats.
Rabiesvirus är neurotropt och vid infektion sprids virus från exponeringsstället via perifer nerv till centrala nervsystemet (CNS). När virus når hjärnan
sker en snabb förökning och därefter sprids virus centrifugalt via nervbanorna ut till kroppens vävnader. Virus kan först påträffas i spottkörtlar, ögon
och på hud i ansikte, hals och nacke [11].
Klinisk bild
Inkubationstiden för människor är i regel 1–3 månader, men kan vara så kort
som en vecka och i undantagsfall så lång som ett år eller mer. Generellt ses
en kortare inkubationstid vid djupa bett i huvudet eller halsen och på händerna, men inkubationstiden är även korrelerad till mängden virus i djurets saliv
[11].
6
WHO anger denna tidsgräns till tio dagar. Då en eventuell risk till varje pris bör uteslutas rekommenderas dock en
14-dagarsgräns i enlighet med ovan nämnda studie, samt rekommendationer i ett antal andra europeiska länder (bl.a.
Frankrike, Holland, Spanien och Storbritannien).
10
REKOMMENDATIONER OM FÖREBYGGANDE AV RABIES
SOCIALSTYRELSEN
Initialt är symtomen ospecifika med feber, allmän sjukdomskänsla, oro
och ångest. Ett tidigt specifikt symtom, som ses hos 30 procent av hundbitna
och 70 procent av fladdermusbitna patienter, är smärta och klåda på bettstället. Efter några dagar uppträder den akuta neurologiska fasen och precis som
hos djur kan denna fas förkomma i två kliniska varianter, furiös eller paralytisk form. Vid den furiösa formen, som är den vanligaste och ses hos 70–80
procent av patienterna, utvecklas en progressiv encefalomyelit med oro, hyperaktivitet, okontrollerade rörelser, kramper och hallucinationer. Nerverna
till svalgmuskulaturen påverkas, vilket orsakar smärtsamma kramper vid
försök att svälja. Fler än hälften av patienterna med furiös rabies utvecklar
hydrofobi och/eller aerofobi.
Hos 20–30 procent av rabiesfallen finner man de mest uttalade histopatologiska förändringarna i förlängda märgen, ryggmärgen och spinala nerver.
Vid denna form av rabies (paralytisk), är sjukdomsförloppet mindre dramatiskt och symtombilden domineras istället av en tilltagande förlamning. Den
kliniska bilden kan likna poliomyelit eller annan neurologisk sjukdom. En
inte ovanlig differentialdiagnos är Guillan-Barrés syndrom. ”Atypiska” kliniska symtom vid rabies är vanliga. Det har hänt att diagnosen ställts efter
det att patienten intagits på psykiatrisk klinik.
Både den furiösa och paralytiska formen leder till döden. Patienter med furiös rabies avlider i regel inom 14 dagar, vanligen på grund av respiratorisk
insufficiens eller hjärtstillestånd. Patienter med paralytisk rabies har oftast ett
något längre sjukdomsförlopp (upp till 30 dagar) [12].
Diagnostik
Biosäkerhetsaspekter
För arbete med icke inaktiverat rabiesvirus krävs tillstånd från Arbetsmiljöverket enligt föreskrifterna om mikrobiologiska arbetsmiljörisker – smitta,
toxinpåverkan, överkänslighet (AFS 2005:1 med ändring AFS 2012:7). Arbete med rabiesvirus ska ske på sådant sätt, att laboratoriepersonal skyddas
från smitta. Generellt ska arbete med rabiesvirus hanteras på skyddsnivå 3
enligt AFS 2005:1. Vid arbete med icke inaktiverat rabiesvirus bör den obligatoriska skyddsutrustningen (rock, skor och handskar) kompletteras med
munskydd och glasögon för att skydda mot stänk. De som arbetar med rabiesvirus och de som vistas i rummet när arbete med rabiesvirus pågår ska vara
vaccinerade mot rabies.
Humandiagnostik
Alla som drabbas av neurologiska symtom av oklar genes efter vistelse i rabiesendemiskt område bör utredas avseende rabies. Det finns idag ingen metod med vilken det går att förutspå om en exponerad person kommer att insjukna i rabies. Diagnosen baseras i första hand på påvisning av virus,
virusantigen eller virusgenom, och kan tidigast ställas vid symtomdebut, men
även då kan diagnosen vara svårfångad. För att öka möjligheten till diagnos
bör flera olika provmaterial undersökas.
REKOMMENDATIONER OM FÖREBYGGANDE AV RABIES
SOCIALSTYRELSEN
11
Generellt visar rutinmässiga undersökningar av likvor inga specifika förändringar. Hos drygt hälften av fallen kan dock en låggradig pleocytos påvisas. Magnetisk resonanstomografi (MRT) och elektroencefalogram (EEG) är
oftast normala eller visar ospecifika förändringar.
Vid misstanke om rabiesinfektion hos människa skickas proverna till
Folkhälsomyndigheten för undersökning (se faktarutan på nästa sida). För att
provtagningen och hanteringen av proverna ska bli korrekt är det viktigt att
laboratoriet kontaktas före provtagningen. Folkhälsomyndigheten kan även
ge råd vid misstänkt eller manifest rabies hos människa och samarbetar med
SVA och Jordbruksverket när misstanke föreligger om att smitta skett i Sverige.
Påvisning av virus, virusantigen eller virusgenom
Vid misstanke om rabies baseras laboratoriediagnostiken framför allt på detektion av virus, virusantigen eller virusgenom. Lämpliga provmaterial är
saliv, hårfollikelbiopsi och likvor. På avliden patient är hjärnvävnad optimalt
provmaterial för diagnostik (se faktarutan på nästa sida). Ett negativt resultat
talar emot, men utesluter inte, diagnosen och om misstanken på rabies kvarstår rekommenderas upprepad provtagning.
Antikroppar uppträder sent i sjukdomsförloppet, tidigast 6–7 dagar efter
symtomdebut och många patienter avlider utan att specifikt antikroppssvar
har kunnat påvisas. Vid hantering av provmaterial från patient (gäller även
avliden patient) med misstänkt rabiessmitta är det extra viktigt att personalen
använder personlig skyddsutrustning samt arbetar enligt god mikrobiologisk
praxis (se 22 och 24 §§ AFS 2005:1).
Påvisning av antikroppar
Analys av antikroppar har ett diagnostiskt värde vid misstänkt rabies om
patienten är ovaccinerad och har varit sjuk i mer än 6–7 dagar. Antikroppar i
likvor uppträder något senare än i serum, fynd av antikroppar i likvor är patognomont. Det är viktigt att säkerställa ett s.k. nollprov, dvs. ett prov taget
innan medicinska åtgärder vidtas.
12
REKOMMENDATIONER OM FÖREBYGGANDE AV RABIES
SOCIALSTYRELSEN
Provmaterial och analyser vid rabiesdiagnostik
Salivprov, ca 3–4 ml, samlas i ett sterilt plaströr. Provmaterialet undersöks i första hand med PCR, men även virusisolering kan utföras. Vid
undersökning med PCR erhålls svar inom ett dygn. Vid virusisolering
på vävnadskultur erhålls svar efter fem dagar.
Hårfollikelbiopsi tas med stans från kindens håriga parti eller högt upp
på halsen bakom örat. Biopsin läggs i fuktad gasväv i steril provtagningsburk. Provmaterialet undersöks med PCR och direkt immunofluorescensteknik. Svar erhålls inom ett dygn.
Serum, ca 5 ml helblod samlas i sterilt rör. Provmaterialet undersöks
med neutralisationstest för påvisning av rabiesspecifika antikroppar
hos personer som inte erhållit immunglobulin eller vaccin. Svar erhålls
inom ett dygn.
Cerebrospinalvätska, ca 3–4 ml samlas i sterilt platsrör. Provmaterialet
undersöks med PCR för påvisning av virusgenom eller med neutralisationstest för påvisning av intratekalt bildade antikroppar (samtidigt
taget serumprov erfodras). Svar erhålls inom ett dygn.
Hjärnmaterial från ammonshornen, storhjärnsbarken, lillhjärnan, pons
och medulla oblongata, taget vid obduktion, undersöks med PCR, immunofluorescensteknik (IF) och/eller virusisolering. Vid undersökning
med PCR/IF erhålls svar inom ett dygn, vid virusisolering på vävnadskultur erhålls svar efter fem dagar.
Det är viktigt att Folkhälsomyndigheten alltid kontaktas innan provmaterial
skickas in. Se även ”Packa provet rätt” på Folkhälsomyndighetens webbplats7.
7
www.folkhalsomyndigheten.se/documents/laboratorieanalys/packa-provet-ratt-2014.pdf
REKOMMENDATIONER OM FÖREBYGGANDE AV RABIES
SOCIALSTYRELSEN
13
Förebyggande åtgärder och
behandling
För att förebygga rabies bör man i första hand minimera riskerna att utsätta
sig för smitta. I områden där rabies kan förekomma ska onödiga kontakter
med djur undvikas. Utlandsplacerad personal bör instrueras om att alla husdjur bör vara rabiesvaccinerade.
För att förhindra att man insjuknar vid eventuell smittkontakt kan man
vaccinera sig mot rabies i förebyggande syfte. Denna typ av skydd, preexpositionsprofylax, ger ett gott skydd och bör övervägas till särskilda riskgrupper (se nedan).
Hos varmblodiga djur, inklusive människa, är dödligheten i rabies vid manifest klinisk sjukdom så gott som 100 procent. Sjukdomens i regel långa
inkubationstid gör det emellertid möjligt att skydda exponerade personer
genom tidigt insatta åtgärder med noggrann sårtvätt, vaccination och tillförsel av immunglobulin. Denna behandling, s.k. postexpositionsprofylax
(PEP), är mycket effektiv om den utförs på rätt sätt. Även den initiala sårtvätten är mycket viktig och ska inte underskattas [13, 14]. PEP bör ges snarast
möjligt efter exposition, men det finns inte någon gräns för hur sent efter
exposition som behandlingen kan ges.
Föreliggande rekommendationer baseras huvudsakligen på WHO:s position paper om rabiesvacciner [15].
Preexpositionsprofylax
Preexpositionsprofylax (PrEP) med vaccin ger ett gott grundskydd men
skapar framför allt förutsättningar för en snabbt insättande boostereffekt vid
eventuell postexpositionsvaccination. Detta innebär i sin tur att immunglobulin inte behöver ges. PrEP ges företrädesvis till grupper som i yrket kan tänkas komma i kontakt med rabies, t.ex. vissa personer inom karantänsverksamheten, veterinärväsendet, viltvården, tullväsendet, vid laboratorier som
bedriver rabiesdiagnostik samt vid sjukvårdsinrättningar i områden där rabies
förekommer (enzootiska områden). Vaccination ska erbjudas kostnadsfritt till
de arbetstagare där arbetsgivaren har gjort en bedömning att det finns risk att
exponeras för rabiesvirus. Vaccination bör även övervägas till utlandsresenärer med längre vistelse i enzootiska områden där det är svårt att snabbt få
vaccination med moderna vacciner. Detta gäller speciellt barn, som kan utsättas för smitta utan att själva vara medvetna om det och utan att det kommer till föräldrarnas vetskap.
Grundimmunisering
Intramuskulär administration: En fulldos av rabiesvaccin (2,5 IU löst i 0,5
eller 1 ml lösningsvätska enligt tillverkarens anvisningar) ges intramuskulärt
dag 0, 7 och 28. Vid tidsbrist kan den tredje dosen tidigareläggas, men ska
14
REKOMMENDATIONER OM FÖREBYGGANDE AV RABIES
SOCIALSTYRELSEN
inte ges tidigare än dag 21. Hos vuxna och barn över 2 år ges vaccinet i överarmen (deltoideusmuskeln), hos små barn (under 2 år) i låret. Vaccinet bör
inte ges i glutealregionen [15].
Flera studier visar att det även ger ett fullgott skydd (mer än 0,5 IU/ml) då
vaccinet administreras intradermalt [15-18] och detta administreringssätt
rekommenderas också i en del länder. En dos på 0,1 ml ges då dag 0, 7 och
21 eller 28 och medför en väsentligt lägre vaccinkostnad eftersom flera personer kan ”dela” på en fulldos vaccin ifall de vaccineras vid samma tillfälle.
Det förekommer att vaccinet ges intradermalt även i Sverige då man bedömt
det som lämpligt i enskilda fall, men det används då off-label.
Patienten ska alltid informeras om vikten av att snarast söka sjukvård vid
exposition trots grundvaccination.
Serologisk kontroll efter preexpositionsprofylax
Antikroppar utvecklas 7–14 dagar efter vaccination. Kontroll av antikroppar
utförs med neutralisationstest. Analysresultatet redovisas som internationella
enheter (IU) per ml. Om ovan rekommenderade PrEP-schema följs behöver
inte vaccinationseffekten kontrolleras, såvida inte den vaccinerade är immundefekt. Dock ska laboratoriepersonal och annan personal som regelbundet kan utsättas för kontakt med rabiesvirus i hög koncentration undergå serologisk kontroll var sjätte månad, medan andra riskgrupper, såsom personer
som arbetar med rabiesdiagnostik, bör kontrolleras vartannat eller vart tredje
år. Antikroppskoncentration >0,5 IU/ml anses skyddande, varför en
boosterdos bör ges om antikroppstitern sjunker under 0,5 IU/ml.
Befintliga rabiesvaccin är framställda på klassiskt rabiesvirus, men ger
även skydd mot EBLV 1 och EBLV 2. Korsskyddet är dock inte fullständigt
[19], varför antikroppsnivån för personer som hanterar fladdermöss bör vara
1,5 IU/ml eller högre.
Postexpositionsprofylax
Med korrekta åtgärder är möjligheterna att förhindra att exponerade personer
insjuknar i rabies nära 100 procent. Exponerade personer bör snarast möjligt
erhålla postexpositionsprofylax (PEP), omfattande grundlig sårtvätt, administration av vaccin och eventuellt immunglobulin (se även avsnittet om
riskvärdering och tabell 1, på sidan 19). Rabies klassas som en allmänfarlig
sjukdom enligt smittskyddslagen (2004:168), vilket innebär att undersökning,
vård och behandling är kostnadsfri för patienten. I de fall som personer blir
exponerade för rabiesvirus i sin yrkesutövning ska arbetsgivaren omedelbart
se till att den drabbade tas om hand. Det finns ingen begränsning i tid för hur
sent efter exposition som behandling kan påbörjas.
Sårvård
• Sårområdet bör omgående eller så snart som möjligt tvättas noggrant med
tvål och rikliga mängder vatten i 15 minuter. Om tvål inte finns tillgänglig
sköljs sårområdet med enbart vatten. Den initiala tvätten bör helst följas
av applicering av 70 % sprit eller jodlösning.
REKOMMENDATIONER OM FÖREBYGGANDE AV RABIES
SOCIALSTYRELSEN
15
• Om möjligt placeras en tampong med tvålvatten eller tillgängligt huddesinfektionsmedel i såret. Om möjligt bör såret inte sutureras.
Immunglobulin mot rabies
För att omedelbart skapa ett skydd mot rabies ges passivt överförda antikroppar. I Sverige används humant immunglobulin mot rabies (human rabies
immunoglobulin – HRIG), men i flera länder där rabies finns endemiskt använder man av kostnadsskäl immunglobulin framställt på häst (equine rabies
immunoglobulin – ERIG).
• HRIG ges när individen bedöms ha utsatts för exposition enligt kategori
III (se tabell 1 på sidan 19)
• HRIG ges aldrig ensamt, utan endast i samband med att PEP-vaccination
inleds (se nedan).
• HRIG ges i dos 20 E/kg kroppsvikt.
• Så mycket som möjligt av HRIG-dosen administreras i och runt såret.
• Om beräknad dos inte räcker för att grundligt infundera såren, kan immunoglobulinet spädas ytterligare, men den totalt givna mängden får inte
överskrida 20 E/kg kroppsvikt.
• Om det inte är möjligt att administrera hela dosen i och runt såret bör resterande mängd immunoglobulin ges intramuskulärt, dock inte i närheten
av det område där vaccinet ges.
• Immunglobulin bör ges snarast efter smittotillfället, men bör vid reell
misstanke om smitta övervägas oavsett tidsintervallet efter expositionen.
Det får inte ges utan att vaccination inleds samtidigt. Har vaccination redan inletts är det inte meningsfullt att ge immunglobulin om mer än sju
dagar förflutit från första vaccindosen.
• HRIG rekvireras från apoteket C. W. Scheele (tel. 0771-450450).
Vaccination
På marknaden finns ett antal cellkulturbaserade vaccin. De av WHO granskade vaccinerna 8 är framställda på humana diploida celler, veroceller eller
embryonala kycklingceller och har en styrka > 2,5 IU/vaccindos (0,5 ml eller
1,0 ml beroende på typ av vaccin) [15]. Samtliga vacciner som är godkända
för humant bruk är inaktiverade.
• Vaccination inleds snarast efter expositionen. Det ges samtidigt med
HRIG, i de fall sådan behandling är aktuell (se tabell 1), men på olika injektionsställen. Ett av två likvärdiga scheman rekommenderas, beroende
på vad som är mest praktiskt. Zagreb-schemat har rapporterats ge något
snabbare antikroppssvar, vilket kan vara en fördel i de fall HRIG inte ges
[20].
o Essenschemat: full dos av vaccinet ges intramuskulärt – dag 0, 3, 7, 14
och 28. Barn ges samma dos som vuxna.
8
16
En procedur inom WHO där vacciner granskas och kan uppnå status som ”prequalified by WHO”.
REKOMMENDATIONER OM FÖREBYGGANDE AV RABIES
SOCIALSTYRELSEN
o Zagrebschemat: full dos av vaccinet ges intramuskulärt – två doser dag
0 (ges på olika kroppssidor i deltoideusregionerna), en dos dag 7 och
en dos dag 21. Barn ges samma dos som vuxna.
• Ett alternativ för friska immunkompetenta personer som erhållit korrekt
sårvård och då HRIG ges i samband med vaccination, är ett ”förkortat”
Essenschema. Då ges fyra doser intramuskulärt dag 0,3,7 och 14 [15, 21].
PEP av grundvaccinerad person
Om grundvaccineringen följt rekommenderat schemat eller om säkerställd
antikroppstiter mot rabies dokumenterats i laboratorietest (minst 0,5 IU/ml)
ges två fulldoser vaccin med tre dagars mellanrum (dag 0 och 3). Immunoglobulin ges inte. Vid tveksamhet om grundimmunisering ges immunglobulin och vaccin som till tidigare ovaccinerad.
Fortsättning av tidigare påbörjad PEP
Till personer som påbörjat vaccination mot rabies på annan ort fullföljs vaccinationen enligt uppgjord plan under förutsättning att man vet vilket vaccin
som getts och att ett av WHO godkänt schema har använts. I övriga fall rekommenderas att man startar om med vaccination enligt intramuskulärt
schema (Essen- eller Zagrebschema, se ovan). I de fall immunglobulin inte
redan har getts måste man alltid ta ställning till om påbörjad vaccination ska
kompletteras med HRIG.
Vaccination vid nedsatt immunförsvar
Sjukdomstillstånd med nedsatt immunkompetens, behandling med cytostatika, kortikosteroider etc., kan ogynnsamt påverka immunsvaret vid vaccination. Hos sådana patienter bör därför vaccinationseffekten rutinmässigt följas
med antikroppskontroll vid såväl preexpositionsprofylax som postexpositionsbehandling. Vaccinet bör då alltid ges intramuskulärt och ytterligare
injektioner eller dosökning övervägas vid suboptimalt antikroppssvar.
Det har rapporterats att antikroppssvaret försämras hos personer som under
mer än fyra veckor före rabiesvaccination erhållit malariaprofylax med
klorokin och möjligen också med kombinationen pyrimethamin/sulfadoxin.
Hos sådana personer bör endast intramuskulär vaccination användas och
antikroppssvaret kontrolleras. Graviditet är inte en kontraindikation till vaccination. Särskild kontroll av antikroppssvaret är inte indicerad.
Vaccinbiverkningar
Generellt sett är rabiesvaccin säkra och ger få allvarliga biverkningar. Det är
vanligt (35–45 procent av de vaccinerade) med mindre och övergående lokala reaktioner vid injektionsstället. Milda systemreaktioner, såsom övergående feber, huvudvärk, yrsel och gastrointestinala symtom, förekommer hos
5–15 procent. Allvarliga reaktioner av allergisk eller neurologisk karaktär är
ovanliga [15].
REKOMMENDATIONER OM FÖREBYGGANDE AV RABIES
SOCIALSTYRELSEN
17
Serologisk kontroll efter postexpositionsprofylax
Antikroppar hos en tidigare ovaccinerad person uppträder tidigast 6–7 dagar
efter den första vaccindosen. Samtliga vacciner granskade av WHO inducerar ett gott antikroppssvar. Rutinmässig antikroppskontroll behöver därför
inte ske. Om patienten har erhållit vaccin av annan typ, har behandlats efter
ett ofullständigt vaccinationsschema eller har sjukdom eller annan medicinsk
behandling som kan påverka immunsvaret, bör antikroppsnivån kontrolleras.
Likaså kan detta vara befogat för att informera oroliga patienter om att vaccinationen varit verkningsfull. Antikroppsbestämning utförs av Folkhälsomyndigheten.
Vård av patient med rabies
Patienter med klinisk manifest rabies kräver intensivvård. Inga fall av vårdrelaterad smitta har dokumenterats, men vårdande personal bör ändå vaccineras
samt i arbetet bära handskar, munskydd och skyddsglasögon mot stänk (se
AFS 2005:1). Bestämmelser om basala hygienrutiner finns i Socialstyrelsens
föreskrifter (SOSFS 2007:19).
Behandling enligt Milwaukee-protokollet
Milwaukee-protokollet är en experimentell behandlingsregim av rabies hos
människa. Det bygger på att skydda hjärnan från virusorsakade skador tills
infektionen har bekämpats genom patientens eget immunförsvar. Metoden
utvecklades efter en framgångsrik behandling av en 15-årig flicka i USA år
2004 [22].
Principerna för behandling av rabies hos människa är fortfarande experimentella och antalet framgångsrikt behandlade patienter är litet. Evidensgraden får därför betraktas som låg. Behandlingen bör utföras på en neurointensivvårdsavdelning (NIVA) enligt beprövade metoder för neurologisk
intensivvård med stöd av erfarenheterna från tidigare genomförda behandlingar enligt Milwaukee-protokollet och andra liknande försök. Uppgifter går
isär [11, 23], men man kan konstatera att Milwaukee-protokollet inte med
någon säkerhet bidragit till ökad överlevnad. Ytterligare kunskap behövs på
området.
18
REKOMMENDATIONER OM FÖREBYGGANDE AV RABIES
SOCIALSTYRELSEN
Riskvärdering
Tabell 1 anger rekommenderad behandling i förhållande till exposition i de
fall rabies förekommer i landet. Vid inhemsk exponering kan SVA bistå med
information och riskvärdering avseende (misstänkt) rabiessmittade djur. SVA
kan också i vissa fall bistå med information om riskbilden i andra länder.
Möjligheter finns också att från Jordbruksverket 9 erhålla uppgifter om den
aktuella rabiessituationen hos djur i olika länder. Folkhälsomyndigheten
lämnar råd och upplysningar i oklara frågor om provtagning och smittrisker.
Tabellen nedan är avsedd att fungera som stöd i riskvärderingen, men det
bör påpekas att en individuell bedömning alltid måste göras utifrån det aktuella fallet. Vid osäkerhet om expositionen ska bedömas som kategori II eller
III bör PEP enligt kategori III ges.
Tabell 1. Postexpositionsprofylax vid olika expositionstyper
Expositionstyp
Rekommenderad behandling
Kategori I – klappat eller matat djur, saliv på
intakt hud
Ingen
Kategori II – mindre rivsår eller skrapsår utan
blödning, saliv på icke intakt hud
Omedelbar vaccination och
sårvård
Kategori III – enstaka eller multipla bett eller
klösningar som gått igenom huden och orsakar
blödning, saliv på skadad hud; saliv på slemhinna, kontakt med fladdermöss.
Omedelbar vaccination och
administration av immunglobulin;
sårvård
Källa: WHO
All exponering enligt kategori II och III där risk för rabies föreligger kräver
PEP. Risken ökar om:
•
•
•
•
9
det bitande djuret är känt som rabiesreservoar eller smittbärande art
djuret ser sjukt ut eller uppträder onormalt
bettet var oprovocerat
djuret inte har vaccinerats.
www.jordbruksverket.se
REKOMMENDATIONER OM FÖREBYGGANDE AV RABIES
SOCIALSTYRELSEN
19
Rollfördelning
Rollfördelning mellan myndigheter
• Folkhälsomyndigheten är riskvärderande myndighet med rådgivande expertfunktion för bedömning av diagnostik, epidemiologi och övervakning
när det gäller rabies eller misstänkt rabies hos människor.
• Smittskyddsläkaren är en myndighet på regional nivå med operativt ansvar för smittskyddet inom landstinget, samt är riskhanterande och beslutande myndighet vad gäller hantering av misstänkt rabies hos människa i
sitt landsting.
• Socialstyrelsen är samordnande myndighet och har det övergripande ansvaret för befolkningens skydd mot smittsamma sjukdomar och tar i dialog med andra aktörer fram strategier för smittskyddet i Sverige.
• Jordbruksverket är riskhanterande, reglerande och beslutande myndighet
vad gäller hantering av rabies hos djur och kan ta beslut om undersökning,
avlivning, isolering m.m. av enskilda djur och djurgrupper. Jordbruksverket förordnar kliniskt verksamma veterinärer för hantering i fält.
• Länsstyrelsen och dess länsveterinär har regionalt smittskyddsansvar för
djur och ska bland annat underrätta smittskyddsläkaren och kommunen
om aktuella misstankar om rabies.
• SVA är nationellt referenslaboratorium för rabiesdiagnostik av djur, samt
riskvärderande myndighet med rådgivande expertfunktion för bedömning
av misstänkta fall, smittrening, kontrollåtgärder samt övervakning hos
djur.
Vem kontaktas?
Vid misstanke om ett kliniskt fall av rabies bör smittskyddsläkaren och Folkhälsomyndigheten kontaktas för rådgörande kring fortsatt hantering. Dessutom är rabies klassad som en allmänfarlig sjukdom enligt smittskyddslagen
(2004:168) och ska anmälas till smittskyddsläkaren och Folkhälsomyndigheten via anmälningssystemet SmiNet.
Vid misstänkt rabiessmitta från djur i Sverige ska Jordbruksverket kontaktas via Tjänsteman i Beredskap (TiB). Därefter upprättas en myndighetssamverkan genom zoonossamverkansgruppen, som leds av Socialstyrelsen [24].
Om en person blivit utsatt för rabiesvirus i tjänsten ska detta anmälas som
allvarligt tillbud till Arbetsmiljöverket enligt 3 kap. 3 § arbetsmiljölagen
(1977:1166).
20
REKOMMENDATIONER OM FÖREBYGGANDE AV RABIES
SOCIALSTYRELSEN
Referenser
1.
2.
3.
4.
5.
6.
7.
8.
9.
10.
11.
12.
13.
14.
15.
Lyles, D. Rhabdoviridae. In: Knipe DM, Howley, P.M., editor. Fields'
virology. 5th ed. Philadelphia: Wolters kluwer/Lippincott Williams &
Wilkins; 2007.
World Health, O. WHO Expert Consultation on Rabies. Second report.
World Health Organization technical report series. 2013; (982):1-139, back
cover.
Tepsumethanon, V, Lumlertdacha, B, Mitmoonpitak, C, Sitprija, V, Meslin,
FX, Wilde, H. Survival of naturally infected rabid dogs and cats. Clinical
infectious diseases : an official publication of the Infectious Diseases
Society of America. 2004; 39(2):278-80.
Arechiga Ceballos, N, Karunaratna, D, Aguilar Setien, A. Control of canine
rabies in developing countries: key features and animal welfare
implications. Revue scientifique et technique. 2014; 33(1):311-21.
Johnson, N, Freuling, C, Horton, D, Muller, T, Fooks, AR. Imported rabies,
European Union and Switzerland, 2001-2010. Emerging infectious diseases.
2011; 17(4):753-4.
Singer, A, Kauhala, K, Holmala, K, Smith, GC. Rabies in northeastern
Europe--the threat from invasive raccoon dogs. Journal of wildlife diseases.
2009; 45(4):1121-37.
Fekadu, M, Shaddock, JH, Baer, GM. Excretion of rabies virus in the saliva
of dogs. The Journal of infectious diseases. 1982; 145(5):715-9.
Johnson, N, Phillpotts, R, Fooks, AR. Airborne transmission of
lyssaviruses. Journal of medical microbiology. 2006; 55(Pt 6):785-90.
Gode, GR, Bhide, NK. Two rabies deaths after corneal grafts from one
donor. Lancet. 1988; 2(8614):791.
Maier, T, Schwarting, A, Mauer, D, Ross, RS, Martens, A, Kliem, V, et al.
Management and outcomes after multiple corneal and solid organ
transplantations from a donor infected with rabies virus. Clinical infectious
diseases : an official publication of the Infectious Diseases Society of
America. 2010; 50(8):1112-9.
Hemachudha, T, Ugolini, G, Wacharapluesadee, S, Sungkarat, W,
Shuangshoti, S, Laothamatas, J. Human rabies: neuropathogenesis,
diagnosis, and management. The Lancet Neurology. 2013; 12(5):498-513.
Hemachudha, T, Laothamatas, J, Rupprecht, CE. Human rabies: a disease
of complex neuropathogenetic mechanisms and diagnostic challenges. The
Lancet Neurology. 2002; 1(2):101-9.
Kaplan, MM, Cohen, D, Koprowski, H, Dean, D, Ferrigan, L. Studies on
the local treatment of wounds for the prevention of rabies. Bulletin of the
World Health Organization. 1962; 26:765-75.
Dean, DJ, Baer, GM, Thompson, WR. Studies on the local treatment of
rabies-infected wounds. Bulletin of the World Health Organization. 1963;
28(4):477-86.
Organization, WH. Rabies vaccines: WHO position paper. Weekly
epidemiological record No32, 2010: World Health Organization; 2010. p.
309-20.
REKOMMENDATIONER OM FÖREBYGGANDE AV RABIES
SOCIALSTYRELSEN
21
16. Kamoltham, T, Thinyounyong, W, Phongchamnaphai, P, Phraisuwan, P,
17.
18.
19.
20.
21.
22.
23.
24.
22
Khawplod, P, Banzhoff, A, et al. Pre-exposure rabies vaccination using
purified chick embryo cell rabies vaccine intradermally is immunogenic and
safe. The Journal of pediatrics. 2007; 151(2):173-7.
Sabchareon, A, Chantavanich, P, Pasuralertsakul, S, Pojjaroen-Anant, C,
Prarinyanupharb, V, Attanath, P, et al. Persistence of antibodies in children
after intradermal or intramuscular administration of preexposure primary
and booster immunizations with purified Vero cell rabies vaccine. The
Pediatric infectious disease journal. 1998; 17(11):1001-7.
Warrell, MJ. Intradermal rabies vaccination: the evolution and future of preand post-exposure prophylaxis. Current topics in microbiology and
immunology. 2012; 351:139-57.
Brookes, SM, Parsons, G, Johnson, N, McElhinney, LM, Fooks, AR.
Rabies human diploid cell vaccine elicits cross-neutralising and crossprotecting immune responses against European and Australian bat
lyssaviruses. Vaccine. 2005; 23(32):4101-9.
Ren, J, Yao, L, Sun, J, Gong, Z. The Abbreviated intramuscular Schedules
for Rabies Vaccination: Zagreb regimen. Clinical and vaccine immunology
: CVI. 2014.
Rupprecht, CE, Briggs, D, Brown, CM, Franka, R, Katz, SL, Kerr, HD, et
al. Use of a reduced (4-dose) vaccine schedule for postexposure prophylaxis
to prevent human rabies: recommendations of the advisory committee on
immunization practices. MMWR Recommendations and reports : Morbidity
and mortality weekly report Recommendations and reports / Centers for
Disease Control. 2010; 59(RR-2):1-9.
Willoughby, RE, Jr., Tieves, KS, Hoffman, GM, Ghanayem, NS, AmlieLefond, CM, Schwabe, MJ, et al. Survival after treatment of rabies with
induction of coma. The New England journal of medicine. 2005;
352(24):2508-14.
Appolinario, CM, Jackson, AC. Antiviral therapy for human rabies.
Antiviral therapy. 2014.
Socialstyrelsen. Zoonoser. Nationell plan för myndighetssamverkan vid
allvarliga zoonosutbrott. National plan. Stockholm; 2009.
REKOMMENDATIONER OM FÖREBYGGANDE AV RABIES
SOCIALSTYRELSEN
Bilaga 1. Checklista för
postexpositionsprofylax mot rabies
Vad
När
Hur
Sårvård
(se sid. 15–16)
• Snarast efter
smittotillfälle.
•
•
•
•
Tvätta med tvål och mycket vatten i 15 min.
Om tvål inte finns, skölj med mycket vatten.
Om möjligt applicera desinfektionsmedel.
Om möjligt tampong med tvålvatten eller
huddesinfektionsmedel i såret.
• Om möjligt bör såret inte sutureras
Immunglobulin • Snarast.
• Ej ensamt, bara
(se sid. 16)
samtidigt med
vaccination.
• Helst vid vaccindos 1.
• Inte senare än 7 dagar
efter vaccindos 1.
• Dosering: 20 E/kg kroppsvikt
• Hela dosen administreras i och runt såret.
• Om dosen inte räcker för hela såret kan den
spädas mer, men mängden immunglobulin får
inte överstiga 20 E/kg kroppsvikt.
• Om dosen blir för stor för såret kan resten ges
intramuskulärt, dock ej vid vaccinationsstället.
Vaccination
(se sid. 16–17)
• Alternativ 1 och 2 är likvärdiga. Alternativ 3
ges enbart till immunkompetenta personer
som fått sårvård och getts immunglobulin.
• Fulldos är 0,5 ml eller 1,0 ml (beror på vaccin).
• Barn ges samma dos som vuxna.
• Ges intramuskulärt i deltoideus.
• Ej samma injektionsställe för vaccin och
immunglobulin.
• Två vaccindoser samma dag ges i vardera
arm/lår.
• Snarast.
• Om möjligt samtidigt
med immunglobulin.
• Alternativ 1:
1 dos dag 0, 3, 7, 14
och 28
• Alternativ 2:
2 doser dag 0
1 dos dag 7 och 21.
• Alternativ 3:
1 dos dag 0, 3, 7 och
14
Kontakta och anmäl
Vid misstänkt fall av rabies hos människa kontaktas
• Smittskyddsläkaren i ditt landsting
• Folkhälsomyndigheten (via TiB efter ordinarie arbetstid)
Vid misstanke om smitta från djur i Sverige kontaktas dessutom
• Jordbruksverket, för beslut om åtgärder (via TiB efter ordinarie arbetstid)
• SVA, för rådgörande om hantering av djuret
Misstänkta fall av rabies anmäls via SmiNet (www.sminet.se) till
• Smittskyddsläkaren i ditt landsting
• Folkhälsomyndigheten
REKOMMENDATIONER OM FÖREBYGGANDE AV RABIES
SOCIALSTYRELSEN
23