psykopaters våldsbrottslighet: predatorisk och

PSYKOPATERS
VÅLDSBROTTSLIGHET:
PREDATORISK OCH
INSTRUMENTELL
EN LITTERATURÖVERSIKT
JOHAN KARLSSON
Examensarbete i kriminologi
15 hp
Kriminologiprogrammet
Juni 2016
Malmö Högskola
Hälsa och samhälle
205 06 Malmö
PSYKOPATERS
VÅLDSBROTTSLIGHET:
PREDATORISK OCH
INSTRUMENTELL
EN LITTERATURÖVERSIKT
JOHAN KARLSSON
Karlsson, J. Psykopaters våldsbrottslighet: Predatorisk och instrumentell. En
litteraturöversikt. Examensarbete i kriminologi 15 högskolepoäng. Malmö
högskola: Fakulteten för hälsa och samhälle, Institutionen för kriminologi, 2016.
Personlighetsstörningar är den enskilt sett mest betydelsefulla individfaktorn
bakom våldsbrottslighet. Av alla personlighetsstörningar är psykopati den
allvarligaste som vi idag känner till och psykopater begår, sett till sitt antal, en
mycket stor andel av de grova våldsbrotten. Vilka skillnader som finns mellan
psykopaters och icke psykopaters predatoriska våldsbrottslighet är
frågeställningen som föreliggande systematiska litteraturöversikt avser besvara.
Resultatet visar att psykopater oftare fungerar sämre i behandlingsprogram och de
återfaller också oftare i våldsbrottslighet efter försök till behandling. Våldsbrott
som begås av psykopater är i större utsträckning oprovocerade och instrumentella.
Dessutom är sadistiska och sexuella inslag vanligare när gärningspersonen är
psykopat. Individer med personlighetsstörningen psykopati utelämnar också i
större utsträckning betydelsefull information kring den egna våldsbrottsligheten
och överdriver reaktiviteten i sin egen våldsbrottslighet. Jämfört med icke
psykopater begår i synnerhet lågintelligenta psykopater fler våldsbrott medan
högintelligenta psykopater tenderar att tidigare debutera i våldsbrottslighet. I
litteraturöversikten uppmärksammas också att psykopater inte är en homogen
grupp då de kan delas in i primära och sekundära psykopater.
Nyckelord: brott, personlighetsstörning, psykopater, psykopati, våld,
våldsbrottslighet.
2
THE VIOLENT CRIMES OF
PSYCHOPATHS: PREDATORY
AND INSTRUMENTAL
A LITERATURE REVIEW
JOHAN KARLSSON
Karlsson, J. The Violent Crimes of Psychopaths: Predatory and Instrumental. A
Literature Review. Degree Project in Criminology 15 Credits. Malmö University:
Faculty of Health and Society, Department of Criminology, 2016.
Personality disorders are the strongest individual factor behind violent crime.
Among all personality disorders psychopathy is the most serious one known today
and psychopaths commit, considering their numbers, a large share of the violent
crimes. Differences between psychopaths and non-psychopaths when it comes to
predatory criminal acts are described in this literature review. The results show
that psychopaths are at a greater risk of recidivism and treatment failure. Violent
crimes committed by psychopaths are more often unprovoked and their violent
crimes tend in greater occurrence to have instrumental, sadistic and sexual
elements compared to non-psychopaths. Individuals with the personality disorder
in question were also more likely than others to exaggerate the reactivity of their
violent crimes and omit major details regarding their violent offences. Compared
to non-psychopaths they also commit more violent crimes, especially psychopaths
with low intelligence. High intelligence among psychopaths means an earlier
onset in violent crimes while for violent non-psychopaths the association is
reversed. In this literature review it is also recognized that psychopaths are not a
homogenous group, instead they can be divided into primary and secondary
variants.
Keywords: crime, personality disorder, psychopaths, psychopathy, violence,
violent crime.
3
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
INLEDNING OCH BAKGRUND
5
SPIRANDE PSYKOPATER
7
PREDATORISK VÅLDSBROTTSLIGHET
7
SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNING
7
METOD
8
KRITERIER FÖR INKLUDERING OCH EXKLUDERING
8
SYSTEMATISKA LITTERATURSÖKNINGAR
9
RESULTAT
10
FÖRSÖK TILL BEHANDLING AV VÅLDSAMMA GÄRNINGSPERSONER
11
KARAKTÄREN OCH ÅTERBERÄTTANDET AV DÖDLIGT VÅLD
12
IQ OCH ETNICITET BLAND VÅLDSAMMA PSYKOPATER
12
OLIKA TYPER AV PSYKOPATER
13
SLUTSATSER
13
DISKUSSION
14
RESULTATDISKUSSION
14
METODDISKUSSION
16
REFERENSER
18
BILAGA 1
21
4
INLEDNING OCH BAKGRUND
Konrad Lorentz är en banbrytare inom den djurpsykologiska forskningen (etologi)
och Nobelprisbelönad för detta. Brukandet av våld är något som enligt Lorenz
(2002) ständigt pågår i naturen, dels mellan, men också inom olika arter.
Författaren menar att både djur och människor har en biologiskt nedärvd
benägenhet att bruka våld mot individer inom samma art när egenintressen hotas.
Författaren menar vidare att denna benägenhet benämns som aggressivitet eller
aggression och kan vara helt avgörande för artens överlevnad. Kamp i form av
våld mellan relativt lika arter eller inom arter som vid aggression är, till skillnad
från vad forskare i den Darwinistiska traditionen tidigare trott, mer mångformig
och komplex men också en särskilt viktig evolutionär drivkraft enligt Lorenz.
Samma författare hävdar att detta har sin förklaring i att arter som står långt ifrån
varandra har olika intressen och de konkurrerar därför inte om samma resurser i
lika stor utsträckning. Att inte konkurrera om samma resurser innebär att fysisk
kamp mellan arter som står långt ifrån varandra är en onödig risk då ingen vinner
något på att utrota den andra (Lorenz, 2002).
Även om aggressivitet kan vara direkt nödvändigt för en arts utveckling och
överlevnad måste detta ses i ljuset av omständigheterna som råder i den
omgivande miljön (Lorenz, 2002). Enligt Lorenz måste människor och djur snabbt
kunna anpassa sitt beteende utefter de förhållanden som råder i miljön om inte
arten ska dö ut. Människans intelligens har förändrat de omgivande
förutsättningarna och exempelvis möjliggjort användandet av högteknologiska
vapen men samtidigt finns aggressiviteten kvar vilket förnuftet inte tycks kunna
kontrollera (Lorenz, 2002).
Personlighetsstörningar är den enskilt sett mest betydande individfaktorn bakom
våldsbrottslighet och annat antisocialt beteende (Hare m.fl. 2000; Levander m.fl.
2008). Förutom att personlighetsstörningar i sig markant ökar risken för att
individer begår brott i allmänhet och våldsbrott i synnerhet så konstaterar
Levander m.fl. (2008) att missbruk är mycket vanligt förekommande vid denna
typ av störningar. Missbruket ger enligt samma författare dessutom ett separat
bidrag till ökad risk för brottslighet, och då också våldsbrottslighet, hos individen.
Författarna menar att psykopati är den allvarligaste av alla kända
personlighetsstörningar. Samma författare menar vidare att psykopati som
begrepp, om än inte med det namnet, har förekommit i psykiatriska facktexter i
mer än 200 år och att det som fenomen finns dokumenterat långt tidigare än så.
Bokstavligen betyder själva begreppet psykopati ”själslig sjukdom” eller ”själsligt
lidande” (Hare, 1997). Individer med personlighetsstörningen psykopati har
genom historien benämnts på många olika sätt, exempelvis som moraliskt
underutvecklade personer eller sociopater (FBI, 1992).
Förutom att psykopater har benämnts på olika sätt genom historien har
personlighetsstörningen också diagnostiserats på olika sätt (FBI 1992; Hare 1997;
Levander m.fl. 2008). Expertskattningsinstrumentet Psychopathy Checklist
Revised (PCL-R) framtaget av Robert Hare 1992 är sedan mitten av 1990-talet
standardinstrumentet för att ställa diagnosen (Levander m.fl., 2008). Checklistan
består av 20 skattningsvariabler som bedöms utifrån en omfattande
semistrukturerad intervju vilken sedan kompletteras med information från
5
exempelvis sjukvården eller kriminalvården (Hare 1991; Levander m.fl. 2008).
Den som ställer diagnosen ska ha tränats i att bedöma psykopati och vara väl
insatt i teorin bakom diagnostiseringen av personlighetsstörningen (Hare 1991;
Hare 1997; Levander m.fl. 2008). Grundversionen av PCL-R har efterhand
kompletterats med speciella versioner t.ex. den avkortade Psychopathy Checklist
Screening Version (PCL-SV) för kliniskt bruk med tolv skattningsvariabler
istället för 20 och Psychopathy Checklist Youth Version (PCL-YV) för ungdomar
(Levander m.fl., 2008).
Störningen är en relativt avgränsad syndromdiagnos som påminner om klassiska
medicinska sjukdomsdiagnoser (Levander m.fl., 2008). I syndromdiagnosen ingår
enligt samma författare olika drag i personligheten tillsammans med bristande
social kompetens och kriminalitet. Författarna hävdar också att psykopater med
hög begåvning och stabil uppväxt kan bli någorlunda framgångsrika på det sociala
planet medan psykopater med låg begåvning är särskilt benägna att begå
våldsbrott. Psykopati är ännu inte infört som separat diagnos i något
diagnossystem såsom DSM-4 men motsvarar en kombination av tre olika
personlighetsdiagnoser i detta system: borderline, narcissistisk och antisocial
personlighetsstörning (Levander m.fl., 2008). Var och en av dessa diagnoser
motsvarar enligt samma författare en av de tre facetter av personlighetsproblem
som bygger upp psykopatidiagnosen: interpersonell, affektiv och antisocial facett.
Den första facetten är interpersonell och motsvarar till viss grad diagnoskriterierna
för narcissistisk personlighetsstörning vilket innebär att personen bland annat har
en grandios självbild, är charmig, ljuger och manipulerar (Levander m.fl., 2008).
Den andra facetten är affektiv enligt samma författare och omfattar
diagnoskriterier som i viss utsträckning förtecknas för personlighetsstörningen
borderline. Detta innebär att personen bland annat saknar skuld, skam, medkänsla
och ånger samt har oklara åsikter om vad som är rätt och fel. Individens affekter
växlar hastigt när de väl uppstår och Levander m.fl. (2008) påstår att personen vill
uppnå något genom att ”spela” en affekt. Författarna hävdar vidare att affekter
”spelas” eller används instrumentellt av individen i egenintresse, alltså för att
personen vill uppnå något genom att visa en affekt. Cornish & Clarke (2014) har i
sin rationella valteori fokus på just individers handlande i egenintresse. Att
beskåda individens brottsliga handlingar som instrumentella i syfte att gynna
densamme kan enligt samma författare vara användbart inom kriminologi.
Cornish & Clarke (2014) menar att individer genom sina kriminella handlingar
försöker vinna något och att detta sker genom rationella val från individens sida.
Livsstil utgör den tredje facetten och är i det närmaste identisk med
diagnoskriterierna för antisocial personlighetsstörning (Levander m.fl., 2008).
Individen har då enligt samma författare lätt för att bli rastlös eller nedstämd och
behöver stark stimulans och omväxling. Impulsivitet, orealistiska
framtidsföreställningar, oförmåga att sträva långsiktigt och ett parasitiskt
utnyttjande av andra är drag inom facetten livsstil (Levander m.fl., 2008).
Levander m.fl. (2008) poängterar att det för diagnosen psykopati krävs att
personen uppfyller kravnivån i samtliga facetter och det är först när alla tre är
aktuella som den substantiella riskökningen för grov brottslighet föreligger.
I västvärlden är under en procent av befolkningen psykopater och de är kraftigt
6
överrepresenterade i fängelser (Hare 1997; Levander m.fl. 2008). Enligt Hare
(1997) kan brottsligheten bland psykopater variera mellan allt från stöld av ringa
slag till mord och terrorbrott. Förutom att begå många brott står psykopaterna, sett
till sitt antal, för en mycket stor andel av den grova brottsligheten och särskilt stor
andel av den grova våldsbrottsligheten (Hare 1997; Levander m.fl. 2008). I en
studie utförd av Federal Bureau of Investigation (FBI) angående poliser som
berövats livet i tjänsten framgår att 44 procent av polismördarna var psykopater
(FBI 1992; Hare, 1997). Samma studie visar också att 86 procent av
polismördarna hade någon typ av personlighetsstörning (FBI, 1992).
SPIRANDE PSYKOPATER
Uppmärksamhetsstörning och uppförandestörning förekommer ofta i kombination
och leder inte sällan till både missbruk och psykopati senare i livet (Gresham m.fl.
2000; Levander m.fl. 2008; Wright m.fl. 2015). Att personer med
uppmärksamhetsstörning eller uppförandestörning beter sig annorlunda märks
ofta redan i barndomen (Gresham m.fl. 2000; Levander m.fl. 2008; Wright m.fl.
2015). Levander m.fl. (2008) och Wright m.fl. (2015) skriver att impulsivitet,
koncentrationssvårigheter, svårigheter med stillsamma aktiviteter och svårigheter
att förutse det egna handlandets konsekvenser är drag hos barn med
uppmärksamhetsstörning. Barn med uppförandestörning har bland annat en
utpräglad aggressivitet, avsaknad av empati och svårigheter att följa sociala
normer (Levander m.fl. 2008; Wright m.fl. 2015). Både uppmärksamhetsstörning
och uppförandestörning är enligt Levander m.fl. (2008) vanligare bland pojkar
och allvarlig uppförandestörning förekommer nästan inte alls hos flickor.
PREDATORISK VÅLDSBROTTSLIGHET
Enligt Felson & Boba (2010) förekommer brott i tre olika kategorier: predatorisk
brottslighet, slagsmål och brott som en del av den illegala marknaden. Cohen &
Felson (1979) menar att predatorisk brottslighet är brott där gärningspersonen
uppsåtligen skadar någon annan eller skadar eller tar någon annans egendom.
Felson & Boba (2010) beskriver predatorisk brottslighet som brott där
gärningspersonen på ett tydligt sätt särskiljer sig från offret och där offret
motsätter sig gärningspersonens handlande. Således definieras predatorisk
våldsbrottslighet i föreliggande litteraturöversikt som våldsbrott där
gärningspersonen uppsåtligen skadar någon annan och på ett tydligt sätt särskiljer
sig från offret och där offret motsätter sig gärningspersonens handlande. Slagsmål
skiljer sig från predatorisk brottslighet och är våldsbrottslighet där ingen av
parterna är oskyldig utan ofta lika bidragande till brottsligheten (Felson & Boba,
2010). Brott som en del av den illegala marknaden skiljer sig enligt samma
författare från predatorisk brottslighet på ett liknande sätt alltså att ingen av
parterna vid exempelvis narkotikaaffärer är oskyldig. Som exempel på predatorisk
våldsbrottslighet nämner Cohen & Felson (1979) rån, misshandel, våldtäkt och
mord. Vidare ger författarna inbrott som exempel på ett predatoriskt brott som
inte hör till kategorin våldsbrott.
SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNING
Syftet med denna systematiska litteraturöversikt är att belysa skillnader mellan
psykopaters och icke psykopaters predatoriska våldsbrottslighet. Frågeställningen
som denna litteraturöversikt avser besvara är således: vilka skillnader finns mellan
psykopaters och icke psykopaters predatoriska våldsbrottslighet?
7
METOD
Enligt Friberg (2012) kan syftet med att genomföra systematiska
litteraturöversikter se väldigt olika ut. Samma författare menar att en systematisk
litteraturöversikt kan lägga grunden till en problemformulering inför en mer
omfattande studie i framtiden genom att belysa det aktuella forskningsläget inom
ett avgränsat forskningsområde. Författaren menar vidare att systematiska
litteraturöversikter kan vara exempelvis examensarbeten på kandidatnivå som
ligger till grund för empiriska examensarbeten på magisternivå. Detta görs genom
att låta den systematiska litteraturöversikten vara föregångare till det empiriska,
mer omfattande, examensarbetet (Friberg, 2012). Samma författare skriver att
eventuella problem inom forskningsområdet som uppmärksammats under den
systematiska litteraturöversikten kan hanteras under det mer omfattande
examensarbetet. Slutligen kan systematiska litteraturöversikter genomföras som
fristående projekt och syfta till att bringa kunskap om ett visst problemområde
med utgångspunkt i den litteratur kring ämnet som finns tillgänglig (Friberg,
2012). Föreliggande arbete genomförs just som ett fristående projekt i syfte att
belysa problemområdet utifrån internationellt publicerade vetenskapliga artiklar.
Vidare skriver Friberg (2012) att sammanställning av publicerade vetenskapliga
artiklar skapar möjlighet till kritisk granskning av det angränsade
forskningsområdet i fråga, samtidigt som detta tränar förmågan till ett strukturerat
arbetssätt. Forsberg & Wengström (2008) påstår att syftet med en systematisk
litteraturöversikt är att utifrån tidigare forskning sammanställa information.
Författarna framhåller att forskningen som står i fokus för en systematisk
litteraturöversikt bör vara aktuell. Vidare påstår samma författare att det i
systematiska litteraturöversikter gäller att söka litteratur inom ett visst
forskningsområde på ett systematiskt vis, granska litteraturen kritiskt och sedan
sammanställa densamma. Denna beskrivning är tämligen förenklad och
arbetsgången vad gäller systematiska litteraturöversikter kan också ses som flera,
mindre omfattande, delmoment (Forsberg & Wengström, 2008). Enligt författarna
ingår bland annat formulering av problem, frågeställning och sökord, utformning
av disposition, val av strategi för litteratursökning, val av och kritisk granskning
av litteratur samt analys, diskussion och slutsatser utifrån resultatet i dessa steg.
Denney & Tewksbury (2013) lyfter i sin artikel fram momentet utformning av
litteraturöversiktens disposition som mycket centralt. Enligt samma författare är
avsikten inte att en färdigutvecklad disposition ska styra arbetet i detalj utan
snarare fungera som en inramning av litteraturöversikten. Vidare påstår författarna
att genomtänkta och välplanerade dispositioner utgör ett viktigt stöd för såväl
läsaren som författaren. Dispositionen kan, om den håller hög kvalité, vara ett
stöd genom att skapa goda förutsättningar för litteratursökningen, spara tid i själva
skrivandet och skapa tydlighet gentemot läsaren (Denney & Tewksbury, 2013).
KRITERIER FÖR INKLUDERING OCH EXKLUDERING
Frågeställningen som denna systematiska litteraturöversikt avser besvara är:
”vilka skillnader finns mellan psykopaters och icke psykopaters predatoriska
våldsbrottslighet?”. Kriterier för inkludering och exkludering av artiklar syftar
bland annat till att begränsa omfattningen av litteratursökningen. Till att börja
med krävs, för inkludering, att artiklarna är ”peer reviewed”. Att artiklarna är
8
”peer reviewed” innebär att de har granskats av andra sakkunniga på
forskningsområdet och detta är ett viktigt krav för att säkra tillförlitligheten i
litteraturöversikten (Forsman, 1997). Bedömning av andra sakkunniga på området
innan exempelvis en artikel publiceras i en vetenskaplig tidskrift infördes enligt
samma författare redan på 1600-talet av det brittiska Royal Society. För
inkludering krävs, att artiklarna klarlägger skillnader mellan psykopater och icke
psykopater med avseende på våldsbrottslighet. Detta medför att artiklar
exkluderas där inte skillnader mellan icke psykopater och psykopater med
avseende på våldsbrottslighet behandlas.
Det breda begreppet våldsbrottslighet inrymmer många olika, mer eller mindre,
närbesläktade brott (Johansson & Kerr 2005; Walsh 2013). Mord, mordförsök,
mordbrand, dråp, misshandel, människorov, rån och sexualbrott med våldsamma
inslag är exempel på våldsbrott utifrån litteraturen (Johansson & Kerr 2005;
Walsh 2013). Våldsbrottsligheten som beskrivs i artiklarna måste också uppfylla
egenskaperna som predatorisk brottslighet har för att inkluderas. Således har
artiklar exkluderats där gärningspersoner inte uppsåtligen skadar någon annan
eller på ett tydligt sätt särskiljer sig från offret.
Som nämnts ovan bör artiklarna som behandlas i litteraturöversikten enligt
Forsberg & Wengström (2008) vara aktuella. Därför bestämdes, i samråd med
Malmö högskolas handledare i informationssökning, att artiklar publicerade före
första januari 1996 exkluderas. Exkludering av artiklar publicerade före första
januari 1996 är ett viktigt kriterium för att säkerställa validiteten i översikten.
Handledaren i informationssökning var även behjälplig med att formulera sökord
och utveckla en sökstrategi för litteraturöversikten.
SYSTEMATISKA LITTERATURSÖKNINGAR
Den systematiska litteratursökningen inleddes med att utifrån frågeställningen
identifiera lämpliga databaser för genomförandet av sökningarna. Att bestämma
vilka databaser som är intressanta för arbetet med den systematiska
litteraturöversikten ska enligt Backman (2008) fastslås innan sökningarna
genomförs. American Psychological Association (APA) och Malmö högskolas
ämnesguide för kriminologi beskriver PsycINFO som en högst relevant databas
för sökningarna då databasen bland annat innehåller referenser till artiklar inom
psykologi och psykiatri (APA 2016a; Malmö högskola 2016). Backman (2008)
hävdar att sökningar utifrån endast en databas oftast inte täcker fältet tillräckligt
väl och därför genomfördes sökningarna även i andra databaser. PsycARTICLES
valdes ut då APA beskriver även den som en högst relevant databas för
sökningarna med referenser till artiklar inom exempelvis psykologi och
beteendevetenskap (APA, 2016b). För att möjliggöra sökningar i flera databaser
samtidigt användes ProQuest som plattform för sökningarna. Som bilaga 1 visar
sorterar ProQuest dessutom bort eventuella dubbletter från sökningarna. Med
dubbletter menas artiklar som förekommer i exempelvis både PsycARTICLES
och PsycINFO.
Kritiskt granskade vetenskapliga artiklar står i fokus för litteratursökningen och
litteraturöversikten i stort. Artiklarna måste förekomma i tillgängliga databaser
alltså blivit internationellt publicerade. Internationellt publicerade artiklar är
skrivna på engelska alltså måste även sökorden vara det. De systematiska
9
litteratursökningarna genomfördes som fem separata sökningar och inkluderar
artiklar från den första januari 1996 vilket bilaga 1 visar. Artiklarnas relevans
granskades genom att studera titel och abstract i förhållande till de kriterier för
inkludering och exkludering som beskrivs ovan.
Som bilaga 1 visar genomfördes den första sökningen (S1) i databaserna
PsycINFO och PsycARTICLES. Sökorden psychopath* AND (”violent crime”
OR violence) användes och kunde förekomma var som helst i artiklarna vilket gav
5418 träffar. Då antalet artiklar var för stort begränsades nästa sökning för att få
fram ett mer överskådligt material. Vid den andra sökningen (S2) användes
ProQuests förslag att sökordet violence skulle ersättas med violences vilket
minskade antalet träffar till 556. Sökningarna genomfördes även här i PsycINFO
och PsycARTICLES med i övrigt samma sökord som vid den första sökningen.
Att ersätta sökordet violence med violences medförde att artiklarna inte längre
hade våldsbrottslighet i fokus. De första 20 artiklarna granskades men inga ansågs
vara relevanta för litteraturöversikten.
Vid den tredje sökningen (S3) användes samma sökord som vid den första
sökningen (S1) alltså psychopath* AND (”violent crime” OR violence) vilket
bilaga 1 visar. Sökningen genomfördes också i samma databaser alltså
PsycARTICLES och PsycINFO. Skillnaden var att sökorden nu måste förekomma
i artiklarnas abstract, (ab) i bilaga 1, istället för var som helst i artiklarna vilket var
fallet tidigare. Att sökorden måste förekomma i artiklarnas abstract begränsade
sökningen som nu istället gav 121 träffar. Samtliga artiklar granskades varav nio
valdes ut som relevanta för litteraturöversikten.
Begreppen nonpsychopath, nonpsychopaths och nonpsychopathic visade sig vara
vanligt förekommande i artiklarnas abstract bland de som visat sig vara relevanta
för litteraturöversikten. Utöver sökorden och databaserna som användes vid den
tredje sökningen lades därför sökorden nonpsychopath* OR non-psychopath* i
artiklarnas abstract till vid den fjärde sökningen (S4) vilket gav sju träffar.
Samtliga artiklar granskades varav en valdes ut som relevant för
litteraturöversikten. Vid den femte och sista sökningen (S5) användes, som bilaga
1 visar, samma sökord som vid den fjärde sökningen (S4). Sökorden måste även
här förekomma i artiklarnas abstract men sökningen genomfördes i fler databaser
för att se hur sökresultatet förändrades. Utöver PsycARTICLES och PsycINFO
användes ytterligare sju databaser såsom ProQuest Social Sciences Premium
Collection vilket bilaga 1 visar. Sökningen gav åtta träffar varav sju förekom i den
fjärde sökningen. Inga artiklar från den femte sökningen som inte redan valts ut
ansågs vara relevanta vilket visar på att PsycINFO och PsycARTICLES är de
mest relevanta databaserna utifrån litteraturöversiktens syfte.
RESULTAT
För att uppfylla syftet med litteraturöversikten samt besvara frågeställningen kan
flertalet aspekter lyftas. Exempelvis skiljer sig återberättandet av den egna
våldsbrottsligheten, våldsbrottslighetens karaktär och effekterna av behandling åt
mellan våldsamma psykopater och icke psykopater.
10
FÖRSÖK TILL BEHANDLING AV VÅLDSAMMA
GÄRNINGSPERSONER
Våldsbrott som sker inom familjen är enligt Rock m.fl. (2013) ett stort problem i
USA. Nästan två miljoner våldsbrott där offret är eller var partner till förövaren
vid tillfället för brottet sker årligen i USA vilket resulterat i nära 2000 dödsfall per
år (Rock m.fl., 2013). Visserligen har många riskfaktorer för våldsbrottslighet
inom familjen urskilts men författarna hävdar att psykopati som riskfaktor inte har
uppmärksammats tillräckligt. I studien ingick 483 män som dömts för predatorisk
våldsbrottslighet mot sin partner och som ingick i ett behandlingsprogram.
Av de 483 män som ingick i studien följdes 87 procent upp under ett år efter
behandlingstidens slut för att se om de återföll i våldsbrottslighet mot sin partner
eller bröt ett kontaktförbud mot densamma (Rock m.fl., 2013). Studien visar att
psykopater oftare misslyckades med att genomgå behandlingsprogrammet.
Misslyckandena bestod i att exempelvis inte närvara vid tillräcklig många
sammankomster kopplade till behandlingen (Rock m.fl., 2013). Förutom att
psykopater oftare misslyckades med att fullfölja behandlingsprogrammet återföll
de enligt författarna oftare i våldsbrottslighet och bröt kontaktförbud under
uppföljningstiden.
Taft m.fl. (2004) studerade hur olika faktorer bland 107 amerikanska män
påverkade relationen mellan patienten och terapeuten i något som kallas en
terapeutisk allians. De 107 deltagande männen ingick i ett behandlingsprogram
för personer som begått våldsbrott mot sin partner (Taft m.fl., 2004). Samma
författare påstår att en god terapeutisk allians innebär att patienten och terapeuten
är överens om vilka mål och utmaningar som behandlingen bör innehålla vilket är
avgörande för hur väl terapin fungerar. Resultatet visar att ju fler psykopatiska
drag individen hade ju sämre fungerade den terapeutiska alliansen medan
motivation hos patienten att förändra sitt beteende var den faktor som betydde
mest för en god terapeutisk allians.
Olver & Wong (2009) studerade hur väl psykopater svarade på behandling riktad
mot sexualbrottslingar. Samma författare skriver att 156 män som begått
sexualbrott och som ingått i ett kanadensiskt behandlingsprogram för
sexualförbrytare ingick i studien. Männen följdes upp under tio år efter
behandlingstidens slut för att se om de återfallit i sexual eller våldsbrottslighet
(Olver & Wong, 2009). Resultatet från studien visar att psykopater oftare
misslyckades med att fullfölja behandlingen jämfört med icke psykopater. Enligt
samma författare var risken för återfall i våldsbrottslighet större hos personer med
psykopati som misslyckats med att genomgå behandlingen.
Olver m.fl. (2013) kommer i sin studie fram till liknande resultat som Olver &
Wong (2009) när de studerade 152 fängslade män i Kanada som genomgick
behandlingsprogram för våldsbrottslingar. Många av männen som ingick i studien
hade exceptionellt hög risk för återfall i våldsbrottslighet men både psykopati och
psykopatiska drag hos fångarna försämrade behandlingsresultaten och ökade
ytterligare risken för återfall i våldsbrottslighet (Olver m.fl., 2013).
Sammanfattningsvis fungerar alltså behandling sämre på psykopater då de oftare
återfaller i våldsbrottslighet och psykopater fungerar sämre i själva behandlingen
då de oftare har exempelvis en bristfällig terapeutisk allians.
11
KARAKTÄREN OCH ÅTERBERÄTTANDET AV DÖDLIGT VÅLD
Porter m.fl. (2003) studerade karaktär hos mord och dråp bland 125 män
internerade på två olika kanadensiska anstalter. Morden och dråpen kontrollerades
för en sexuell prägel vilket innebär att en sexuell aktivitet måste ha förekommit
mellan gärningspersonen och offret antingen innan, under eller efter det att brottet
begåtts (Porter m.fl., 2003). Samma forskare konstaterar att psykopaternas mord
och dråp i större utsträckning präglades av en sexuell aktivitet mellan offer och
gärningsperson i nära anslutning till dödandet. Sadistiskt och oprovocerat våld
präglade också psykopaternas sexuellt relaterade våldsbrottslighet i större
utsträckning (Porter m.fl., 2003). Samma författare påstår att även personer med
avsevärda psykopatiska drag begick sadistiska och oprovocerade våldsbrott i
större utsträckning jämfört med personer utan avsevärda psykopatiska drag.
Porter & Woodworth (2007) undersökte i sin studie 50 kanadensiska interner
dömda för mord eller dråp för att belysa skillnader mellan psykopater och icke
psykopater vad gäller deras våldsbrottslighet. Studien visar att psykopater var
betydligt mer benägna att begå mord eller dråp med instrumentella inslag.
Författarna påstår också att psykopater återberättade sina mord eller dråp som
avsevärt mer reaktiva än vad som egentligen var fallet. Både psykopater och icke
psykopater återgav ett mer reaktivt handlande från sin egen sida men samma
författare menar att psykopater överdrev bilden mer än andra. Psykopater
utelämnade också oftare avgörande detaljer kring händelseförloppet (Porter &
Woodworth, 2007).
IQ OCH ETNICITET BLAND VÅLDSAMMA PSYKOPATER
Walsh m.fl. (2004) studerade 674 män internerade i USA för att se om psykopati
och IQ påverkade risken för våldsbrottslighet hos individen. I studien ingick 326
european americans och 348 african americans som alla kontrollerades för
psykopati, IQ och antal våldsbrott (Walsh m.fl., 2004). Resultatet visar att
psykopater i genomsnitt begått fler våldsbrott än icke psykopater oavsett IQ och
etnicitet. Både european americans och african americans med hög IQ som inte
var psykopater hade i genomsnitt begått färre våldsbrott än icke psykopater med
låg IQ och psykopater oavsett grad av IQ (Walsh m.fl., 2004). Författarna hävdar
att psykopater med låg IQ i gruppen european americans hade begått flest
våldsbrott i genomsnitt medan skillnaden i våldsbrottslighet för psykopater i
gruppen african americans med avseende på IQ var väldigt liten.
Johansson & Kerr (2005) undersökte om våldsbrottslighetens karaktär och IQ
skiljde sig åt mellan psykopater och icke psykopater. I studien ingick 370 män
dömda för våldsbrott till fyra års fängelse eller mer i Sverige (Johansson & Kerr,
2005). Männen som ingick i studien representerade en grupp med mer allvarlig
våldsbrottslighet än Sveriges övriga fängelsepopulation. Av deltagarna var 40
procent dömda för dråp, mord eller mordförsök vilket endast var fallet i 14
procent av Sveriges fängelsepopulation totalt sett (Johansson & Kerr, 2005).
Studien visar att psykopater och icke psykopater inte skiljde sig åt vad gäller IQ.
Däremot påstår författarna att gruppernas våldsbrottslighet skiljde sig åt för de
som hade hög IQ. Johansson & Kerr (2005) menar att psykopater med hög IQ
började begå våldsbrott tidigare jämfört med andra psykopater medan icke
psykopater med hög IQ inledde sin våldsbrottslighet senare jämfört med andra
12
icke psykopater. Förutom att hög IQ hos psykopater samvarierade med att tidigare
börja begå våldsbrott stack dessa också ut på andra sätt (Johansson & Kerr, 2005).
Samma författare menar till exempel att psykopater med hög IQ också hade ett
mer problematiskt beteende, främst inne på anstalterna, men även under andra
omständigheter såsom vid permissioner eller villkorliga domar.
I vilken utsträckning psykopati predicerar våldsbrottslighet hos olika etniska
grupper är något som Walsh (2013) studerade bland 424 män i amerikanska
fängelser. Urvalet bestod av de tre etniska grupper som enligt forskaren utgör en
klar majoritet av den amerikanska befolkningen: european americans, latino
americans och african americans. Våldsbrottslighet bland deltagarna var
exempelvis rån, misshandel, mord, mordbrand, brott mot vapenlagen, sexualbrott
med våldsamma inslag och människorov (Walsh, 2013). Resultatet från studien
visar att psykopati predicerade våldsbrottslighet starkare hos european americans
jämfört med african americans. Walsh (2013) hävdar vidare att psykopati inte
predicerade våldsbrottslighet hos latino americans.
OLIKA TYPER AV PSYKOPATER
Skeem m.fl. (2007) studerade 367 interner i ett svenskt fängelse för att se om
psykopater dömda för våldsbrottslighet kunde delas in i olika grupper. Männen
var dömda för grova våldsbrott av varierande slag såsom dråp, mord och försök
till mord. Populationen utmärker sig på samma sätt som den Johansson & Kerr
(2005) studerade alltså att 40 procent var dömda för dråp, mord eller mordförsök
vilket endast 14 procent av Sveriges totala fängelsepopulation var. I studien träder
enligt Skeem m.fl. (2007) två typer av våldsamma psykopater fram som på olika
sätt skiljde sig åt från våldsamma icke psykopater. Grupperna benämns som
primära och sekundära psykopater där personerna i den primära gruppen jämfört
med icke psykopater var mindre oroliga och mer dominanta. Samma författare
skriver vidare att personerna i den sekundära gruppen var mer tillbakadragna och
känslomässigt instabila jämfört med icke psykopater. Individerna i den primära
gruppen skiljde sig också åt från dem i den sekundära gruppen då primära
psykopater hade mindre ångest och deras personlighetsstörning var mer påtaglig
(Skeem m.fl., 2007).
SLUTSATSER
Resultatet från den systematiska litteraturöversikten visar att behandlingsprogram
fungerar sämre på psykopater då de oftare än icke psykopater återfaller i bland
annat våldsbrottslighet. Personer med psykopati fungerar också sämre än andra i
själva behandlingen då de exempelvis har ökad risk för en bristfällig terapeutisk
allians. Våldsbrott som begås av psykopater har oftare en instrumentell och
sadistisk prägel jämfört med våldsbrott som begås av icke psykopater.
Psykopaters våldsbrottslighet tenderar också att i större utsträckning vara
oprovocerad. Individer med personlighetsstörningen har också i större
utsträckning sexuell kontakt med sitt offer innan de begår mord eller dråp. Vid
återberättande av den egna våldsbrottsligheten utelämnar personer med psykopati
oftare betydelsefull information och överdriver reaktiviteten i sitt eget handlande.
Jämfört med icke psykopater begår de också fler våldsbrott, i synnerhet
lågintelligenta psykopater. Högintelligenta psykopater tenderar att debutera i
våldsbrottslighet tidigare medan hög intelligens bland våldsamma icke psykopater
innebär en senare debut. I litteraturöversikten uppmärksammas också att
13
psykopater inte är en homogen grupp. De kan delas in i primära och sekundära
psykopater som på olika sätt skiljer sig åt från individer utan psykopati.
DISKUSSION
I denna systematiska litteraturöversikt framträder en oerhört negativ bild av
psykopater. Den negativa bilden överensstämmer med den bild som lyfts fram i
litteraturen kring ämnet psykopati kopplat till både våldsbrottslighet och
brottslighet i övrigt av exempelvis Hare (1997) och Levander m.fl. (2008). Även
om individer med psykopati sticker ut på olika sätt i negativ bemärkelse som
beskrivits tidigare så är enligt Hare (1997) inte alla psykopater kriminella och alla
kriminella är heller inte psykopater. Att inte dra alla individer med psykopati över
en kam utan påpeka att icke kriminella psykopater förekommer är viktigt ur ett
etiskt perspektiv med utgångspunkt i den moderna forskningsetiken. Den moderna
forskningsetiken har enligt Forsman (1997) sina rötter i andra världskriget och då
främst i två fenomen som haft stor betydelse. Det första är nazisternas experiment
på människor under kriget som väckt medvetenheten om de moraliska problem
som förknippas med forskning på människor (Forsman, 1997). Enligt Forsman är
Manhattanprojektet och den amerikanska atombomben det andra men här var det
främst konsekvenserna av forskningen och inte forskningens metoder i sig som
uppmärksammades som problematiska. Samma författare framhåller att bland
annat respekt för individen är centralt vid forskning där människor studeras.
RESULTATDISKUSSION
Att personer med psykopati oftare misslyckas i behandlingsprogram är, givet
deras personlighet, inte särskilt överraskande. Det existerar heller ingen
behandling för psykopati och vissa behandlingstyper ökar risken för återfall i brott
hos psykopater (Hare m.fl. 2000; Levander m.fl. 2008). Författarna påstår
dessutom att behandling kan ge psykopater nya insikter om människor vilket är
till deras fördel vid instrumentellt utnyttjande av andra. Resultatet från den
systematiska litteraturöversikten visar att psykopater oftare återfaller i
våldsbrottslighet vilket överensstämmer med vad Levander m.fl. (2008) skriver
om att psykopater oftare återfaller i brottslighet i stort. Resultatet visar också att
våldsbrott som begås av psykopater oftare präglas av instrumentella inslag,
sadism, sexuell aktivitet och avsaknad av provokationer.
Att psykopaters våldsbrottslighet oftare är oprovocerad och istället präglas av
instrumentella inslag är något som Levander m.fl. (2008), Porter & Woodworth
(2002) och Walsh (1999) också konstaterar. Den instrumentella prägeln i deras
våldsbrottslighet kan enligt Porter & Woodworth (2007) exempelvis bero på att de
njuter av planering eller andra inslag i det instrumentella våldet. Den sadistiska
prägeln och förekomsten av sexuell aktivitet i nära anslutning till dödandet kan
enligt Porter m.fl. (2003) förklaras av att individer med psykopati är sadistiska i
övrigt och har ett utpräglat behov av att känna spänning. Just en utpräglad
stimulanshunger hos personer med psykopati är något som Levander m.fl. (2008)
också framhåller.
I litteraturöversikten framkommer att psykopater vid återberättandet av sin egen
våldsbrottslighet i större utsträckning överdriver reaktiviteten i densamma.
14
Gärningspersoner med psykopati är också mer benägna än icke psykopater att
utelämna avgörande detaljer kring händelseförloppet vad gäller deras egen
våldsbrottslighet. Enligt Porter & Woodworth (2007) kan psykopaters avvikande
sätt att återberätta det egna handlandet förklaras av att instrumentella lögner är
vanligt förekommande hos individer med personlighetsstörningen. Levander m.fl.
(2008) lyfter också fram psykopaters instrumentella sätt att ljuga och manipulera
andra i egenintresse som centralt. Lögner och försök att påverka andra används
inte bara instrumentellt utan också enligt samma författare när det inte finns något
för personen att vinna på det. Psykopaters patologiska sätt att ljuga och
manipulera andra synliggör verkligen behovet av att som Levander m.fl. (2008)
skriver komplettera intervjun vid diagnostisering med annan information från
exempelvis kriminalvården eller sjukvården.
Litteraturöversikten visar att psykopater begår fler våldsbrott än icke psykopater
även när etnicitet och intelligensnivå tas med i beräkningarna. Detta
överensstämmer med vad Hare (1997) och Levander m.fl. (2008) skriver om
personlighetsstörningens betydelse för risken att individen begår våldsbrott.
Resultatet visar också, i likhet med vad Levander m.fl. (2008) menar, att
lågbegåvande psykopater är särskilt benägna att begå våldsbrott medan hög
intelligens bland personer med psykopati minskar risken för våldsbrottslighet hos
individen. Även om resultatet visar att hög begåvning hos psykopater innebär
färre våldsbrott så visar resultatet samtidigt att högintelligenta psykopater börjar
begå våldsbrott tidigare vilket inte är fallet för högintelligenta icke psykopater.
Olika typer av psykopater som skiljer sig åt från varandra och från icke
psykopater uppmärksammas också i litteraturöversikten. Primära och sekundära
psykopater identifieras och resultatet visar att primära psykopaters
personlighetsstörning är mer påtaglig och de uppvisar mindre ångest jämfört med
sekundära psykopater. Primära psykopater är mindre oroliga och mer dominanta
än individer utan psykopati. Att individer med utpräglad psykopati är mindre
oroliga kan förklaras av det som Levander m.fl. (2008) skriver om att psykopater
lever för stunden utan förmåga att föreställa sig framtiden på ett realistiskt sätt.
Den dominanta aspekten vid psykopati är något som enligt samma författare
genomsyrar personlighetsstörningen på flera sätt exempelvis då de uppträder
överlägset vid kontakt med andra och betraktar andra som underlägsna nyttiga
idioter.
Ovan synliggörs betydande skillnader mellan psykopater och icke psykopater med
avseende på predatorisk våldsbrottslighet. Även om predatorisk våldsbrottslighet
står i fokus för litteraturöversikten är det intressant att lyfta andra aspekter av
skillnader mellan gruppernas brottslighet i syfte att ge en mer mångsidig bild av
problemet. Storey m.fl. (2008) lyfter vissa skillnader mellan individers
stalkingrelaterade brottslighet med avseende på psykopati. Med stalkingrelaterade
brott menar författarna exempelvis olaga hot, olaga intrång och trakasserier.
Resultatet visar att individer med påtagliga psykopatiska drag tenderar att förfölja
personer som till en början är obekanta för dem och som har vissa sårbarheter till
exempel ekonomiska problem (Storey m.fl., 2008). Avsevärda psykopatiska drag
hos individen tenderar enligt samma författare också att trappa upp den
stalkingrelaterade brottslighetens allvarlighetsgrad och frekvens. Resultatet från
Rock m.fl. (2013) visar på liknande skillnader mellan grupperna då psykopater
15
oftare än icke psykopater bland annat bröt kontaktförbud.
Trots att psykopater på ett tydligt sätt utmärker sig när det kommer till brottslighet
i stort så finns det enligt Lyons & Harbinson (1986) och Rasch (1979) särskilda
brottstyper där de tenderar att inte sticka ut, åtminstone inte i lika stor
utsträckning. Individer med olika typer av personlighetsstörningar såsom
psykopati förekommer sällan i terroristorganisationer (Lyons & Harbinson 1986;
Rasch 1979). Lyons & Harbinson (1986) och Rasch (1979) hävdar också att när
personlighetsstörda individer väl förekommer i terroristorganisationer så återfinns
de i organisationens utkant snarare än i centrala positioner. Anledningen till att
personer med exempelvis psykopati sällan återfinns i terroristorganisationer och
än mer sällan i dess kärna tycks vara att de saknar personlighetsdrag som
framgångsrika terrorister har (Silke, 2008). Samma författare hävdar att bland
annat tålamod, disciplin och behärskning är egenskaper som personlighetsstörda
individer saknar vilket överensstämmer vad exempelvis Levander m.fl. (2008)
påstår.
METODDISKUSSION
Att denna systematiska litteraturöversikt har ett så brett begrepp som predatorisk
våldsbrottslighet i fokus har både för- och nackdelar. En fördel är att skillnader
mellan psykopater och icke psykopater blir belysta för många olika brott vilket
erbjuder en bred förståelse för skillnader mellan grupperna. Bredden i begreppet
våldsbrottslighet medför samtidigt att skillnader mellan de båda grupperna vad
gäller specifika brott såsom mord inte åskådliggörs i särskilt stor utsträckning. Att
våldsbrottsligheten som beskrivs i artiklarna måste tillhöra kategorin predatorisk
brottslighet har också både för- och nackdelar. En fördel är att litteraturöversikten
för med sig en förståelse för skillnader mellan gruppernas våldsbrottslighet med
avseende på en viss brottskategori där det finns ett tydligt offer. Samtidigt
försvinner möjligheten att i översikten uttala sig om skillnader mellan psykopaters
och icke psykopaters våldsbrottslighet med avseende på andra brottskategorier
såsom slagsmål.
Som nämnts ovan kan psykopati diagnostiseras på många olika sätt.
Oavsett hur psykopati har diagnostiserats i litteraturen är det centrala för
litteraturöversikten att psykopati har bedömts, inte vilket
expertskattningsinstrument som använts vid bedömning av
personlighetsstörningen. Resultatet synliggör därför skillnader mellan psykopater
och icke psykopater där olika expertskattningsinstrument använts för att bedöma
psykopati. Detta beror på att översikten inte ämnar belysa operationaliseringen av
psykopati utan skillnader mellan grupperna med avseende på predatorisk
våldsbrottslighet.
Den forskning som litteraturöversiktens resultat bygger på baseras uteslutande på
män i västvärlden. Framtida forskning kring ämnet bör därför riktas mot andra
delar av världen om slutsatser ska kunna dras gällande annat än västvärlden.
Deltagarna var ofta internerade på svenska, kanadensiska eller amerikanska
anstalter eller genomgick behandlingsprogram i något av dessa länder. Att
artiklarna som systematiskt sökts fram i översikten endast omfattar män i något av
de tre länderna gör att slutsatserna endast kan appliceras på västerländska män.
Som nämnts tidigare är psykopater kraftigt överrepresenterade i fängelser. Sett i
16
ljuset av detta är det inte särskilt överraskande att många av deltagarna i studierna
var internerade. Tidigare nämns också att uppmärksamhetsstörning är betydligt
vanligare bland pojkar och att detta ofta kombineras med uppförandestörning som
i svår form är mycket sällsynt bland flickor. Då en kombination av de två
störningarna, som är avsevärt vanligare bland pojkar, ofta leder till psykopati
senare i livet är det inte särskilt förvånande att studierna baseras på män.
Därutöver visar resultatet att psykopati inte predicerade våldsbrottslighet hos
latino americans. Slutsatsen om att psykopati ensamt leder till fler våldsbrott kan
alltså inte appliceras på latino americans vilket det kan på european americans och
african americans.
Föreliggande litteraturöversikt riktar sig till dem som arbetar med
våldsbrottslingar eller personlighetsstörda individer. Därutöver riktar den sig till
personer som intresserar sig för kriminologi.
17
REFERENSER
APA, (2016a) PscyINFO.
>http://www.apa.org/pubs/databases/psycinfo/index.aspx?tab=1< (2016-04-28).
APA, (2016b) PsycARTICLES.
>http://www.apa.org/pubs/databases/psycarticles/index.aspx< (2016-04-28).
Backman, J. (2008). Rapporter och uppsatser. Lund: Studentlitteratur.
Cohen, L. E. & Felson, M. (1979). Social change and crime rate trends: A routine
activity approach. American Sociological Review, 44: 588-608.
Cornish, D. B. & Clarke, R. V. (2014). The reasoning criminal: Rational
perspectives on offending. New York. Springer-Verlag.
Denney, A. S. & Tewksbury, R. (2013). How to Write a Literature Review.
Journal of Criminal Justice Education, 24(2). 43-50.
FBI. (1992). Killed in the Line of Duty: A Study of Selected Felonious Killings of
Law Enforcement Officers. Uniform Crime Reports Section, Federal Bureau of
Investigation, United States Department of Justice.
Felson, M. & Boba, R. (2010). Crime and everyday life. Fourth Edition. Thousand
Oaks: SAGE publications.
Forsberg, C. & Wengström, Y. (2008). Att göra systematiska litteraturstudier.
Värdering, analys och presentation av omvårdnadsforskning. Stockholm: Natur &
Kultur.
Forsman, B. (1997). Forskningsetik: En introduktion. Lund: Studentlitteratur.
Friberg, F. (2012). Dags för uppsats: vägledning för litteraturbaserade
examensarbeten. Lund: Studentlitteratur.
Gresham, F. M., Lane, K. L. & Lambros, K. M. (2000). Comorbidity of Conduct
Problems and ADHD: Identification of “Fledgling Psychopaths”. Journal of
Emotional and Behavioral Disorders, 8(2), 83-93.
Hare, R. D. (1991). Manual for the Revised Psychopathy Checklist. First Edition.
Toronto: Multi Health Systems.
Hare, R. D. (1997). Psykopatens värld: Utan samvete. Lund: Studentlitteratur.
Hare, R. D., Clark, D., Grann, M. & Thornton, D. (2000) Psychopathy and the
Predictive Validity of the PCL-R: An International Perspective. Behavioral
Sciences and the Law, 18(5), 623-645.
Johansson, P. & Kerr, M. (2005) Psychopathy and Intelligence: A Second Look.
Journal of Personality Disorders, 19(4), 357-369.
18
Levander, S., Adler, H., Gefvert, O. & Tuninger, E. (2008). Psykiatri. En
orienterande översikt. (2 uppl.). Lund: Studentlitteratur.
Lorenz, K. (2002). On Aggression (översatt från originaltitel på tyska: Das
sogenannte Böse). London: Routledge Classics.
Lyons, H. A. & Harbinson, H. J. (1986). A comparison of political and nonpolitical murderers in Northern Ireland, 1974-84. Medicine, Science and the Law,
26(3), 193-198.
Malmö högskola, (2016) Kriminologiguide: Artiklar och databaser.
>http://libguides.mah.se/c.php?g=196368&p=1290899< (2016-04-11).
Olver, M. E. & Wong S. C. P. (2009). Therapeutic Responses of Psychopathic
Sexual Offenders: Treatment Attrition, Therapeutic Change, and Long-Term
Recidivism. Journal of Consulting and Clinical Psychology, 77(2), 328-336.
Olver, M. E., Lewis, K. & Wong S. C. P. (2013). Risk Reduction Treatment of
High-Risk Psychopathic Offenders: The Relationship of Psychopathy and
Treatment Change to Violent Recidivism. Personality Disorders: Theory,
Research, and Treatment, 4(2), 160-167.
Porter, S. & Woodworth, M. (2002). In Cold Blood: Characteristics of Criminal
Homicides as a Function of Psychopathy. Journal of Abnormal Psychology,
111(3), 436-445.
Porter, S. & Woodworth, M. (2007). “I´m Sorry I did it…but He Started it”: A
Comparison of The Official and Self-Reported Homicide Descriptions of
Psychopaths and Non-Psychopaths. Law and Human Behavior, 31(1), 91-107.
Porter, S., Woodworth, M., Earle, J., Drugge, J. & Boer, D. (2003).
Characteristics of Sexual Homicides Committed by Psychopathic and
Nonpsychopathic Offenders. Law and Human Behavior, 27(5), 459-470.
Rasch, W. (1979). Psychological dimensions of political terrorism in the Federal
Republic of Germany. International Journal of Law Psychiatry, 2(1), 79-85.
Rock, R. C., Sellbom, M., Ben-Porath, Y. S. & Salekin, T. R. (2013). Concurrent
and Predictive Validity of Psychopathy in a Batterers’ Intervention Sample. Law
and Human Behavior, 37(3), 145-154.
Silke, A. (2008). Holy Warriors: Exploring the Psychological Processes of Jihadi
Radicalization. European Journal of Criminology, 5(1), 99-123.
Skeem, J., Johansson, P., Andershed, H., Kerr, M. & Louden, J. E. (2007). Two
Subtypes of Psychopathic Violent Offenders That Parallel Primary and Secondary
Variants. Journal of Abnormal Psychology, 116(2), 395-409.
Storey, J. E., Hart, S. D., Reid Meloy, J. & Reavis, J. A. (2008). Psychopathy and
Stalking. Law and human behavior, 33(3), 237-246.
Taft, C. T., Murphy, C. M., Musser, P. H. & Remington, N. A. (2004).
19
Personality, Interpersonal, and Motivational Predictors of the Working Alliance in
Group Cognitive–Behavioral Therapy for Partner Violent Men. Journal of
Consulting and Clinical Psychology, 72(2), 349-354.
Walsh, T. C. (1999). Psychopathic and Nonpsychopathic Violence Among
Alcoholic Offenders. International Journal of Offender Therapy and Comparative
Criminology, 43(1), 34-48.
Walsh, Z. (2013). Psychopathy and Criminal Violence: The Moderating Effect of
Ethnicity. Law and Human Behavior, 37(5), 303-311.
Walsh, Z., Swogger, M. T. & Kosson, D. S. (2004). Psychopathy, IQ, and
Violence in European American and African American County Jail Inmates.
Journal of Consulting and Clinical Psychology, 72(6), 1165-1169.
Wright, J. P., Tibbetts, S. G. & Daigle, L. E. (2015). Criminals in the making.
Criminality across the life course. Thousand Oakes, CA: Sage Publications.
20
BILAGA 1
Sökschema för sökningar genomförda 2016-04-12.
Sökning
S1
S2
S3
S4
S5
Sökord
psychopath*
AND ("violent
crime" OR
violence) AND
peer(yes) AND
pd(>19960101)
psychopath*
AND ("violent
crime" OR
violences) AND
peer(yes) AND
pd(>19960101)
ab(psychopath*)
AND
ab(("violent
crime" OR
violence)) AND
peer(yes) AND
pd(>19960101)
ab(psychopath*)
AND
ab(("violent
crime" OR
violence)) AND
ab((nonpsychopat
h* OR
nonpsychopath*))
AND peer(yes)
AND
pd(>19960101)
ab(psychopath*)
AND
ab(("violent
crime" OR
violence)) AND
ab((nonpsychopat
h* OR
nonpsychopath*))
AND peer(yes)
AND
pd(>19960101)
Resultat
Använda
PsycARTICLES,
PsycINFO
Databaser
5418°
0
PsycARTICLES,
PsycINFO
556°
0
PsycARTICLES,
PsycINFO
121°
9
PsycARTICLES,
PsycINFO
7°
1
ABI/INFORM Global,
ebrary® e-books, Library
and Information
Science Abstracts (LISA),
MLA International
Bibliography,
PILOTS: Published
International Literature
On Traumatic Stress,
ProQuest Dissertations &
Theses A&I, ProQuest
Social Sciences
Premium Collection,
PsycARTICLES,
PsycINFO
8°
0
° Dubbletter har tagits bort från sökresultatet.
21