Kapitel VI
UTILITARISM OCH ABORT
1. ABORTDEBATTEN - EN DIAGNOS
Om de argument jag presenterade i kapitel II håller måttet förefaller
det utsiktslöst att ge något stöd för den konservativa positionen. Den i
mina ögon minst orimliga varianten av det konservativa argumentet
utgår från ett förbud mot utplånandet av antingen varelser som har en
kapacitet för att ha upplevelser eller varelser med en potentialitet att
utveckla en sådan kapacitet. Detta argument kan på sin höjd stödja en
moderat position. Men främst lägger de konservativa och moderata
abortetiker som åberopat ett sådant förbud en alltför stor och onyanserad vikt vid att fostret eventuellt kan få ett mentalt liv. Jag har hävdat
att det är en orimlig hållning att, som dessa författare, mena att en sådan möjlighet automatiskt medför att det är fel att döda fostret. Det är
även nödvändigt att fästa avseende vid hur denna varelses liv faktiskt
skulle komma att gestalta sig.
En något mera nyanserad hållning erhålles då den konservativa
pliktetikerns absoluta regler ersätts med tanken om att fostret har en
prima facie rättighet att inte bli dödat. Med bl.a. Tooley har jag hävdat
att denna rättighet bäst förstås i termer av att andra kan ha prima facie
förpliktelser mot fostret att inte döda det, vilkas styrka är beroende av
den grad till vilken det ligger i fostrets intresse att fortsätta existera.
Under antagandet att foster har en sådan rätt till liv förefaller det inte
rimligt att den gravida kvinnans rätt att bestämma över sin kropp alltid
slår ut denna fostrets rättighet. Men det är heller inte rimligt att hävda
att detta aldrig är fallet. Detta måste rimligen variera med den grad till
vilken fostret har ett intresse av att fortsätta leva och styrkan hos kvinnans intresse av att göra som hon vill.
Samtidigt har vi i kapitel IV sett att det inte är troligt att särskilt
många foster har rätt till liv. Visserligen har jag hävdat att det i
mycket sena faser av graviditeten kan vara rimligt att tillerkänna fostret förmågan att ha ett intresse av att leva vidare. Men eftersom sena
aborter är ovanliga förefaller detta vara av mindre intresse i detta
306
sammanhang. Som vi sett skulle många anhängare av en rättighetsbaserad moral utifrån tanken att foster saknar rätt till liv dra slutsatsen
att, under förutsättning att en frivillig och kompetent utförd abort inte
skulle kränka någon persons rättigheter till en grad som väger upp den
gravida kvinnans rätt att göra som hon vill med sin kropp, så vore en
sådan abort inte fel. Jag har pekat på att det är oklart i vad mån en sådan slutsats kan användas för att rättfärdiga de flesta av de frivilliga
och kompetent utförda aborter som i praktiken kommer att kunna utföras. Men viktigare ändå, denna slutsats innebär att den rättighetsbaserade abortetiska strategin helt bortser från värdet av det liv som
skulle levas av den framtida person som fostret kan utvecklas till. Jag
har hävdat att en sådan hållning är orimlig. Handlingar kan vara fel
även om de inte går emot någons intressen eller inte innebär att någon
får sina rättigheter kränkta.
I detta läge är det naturligt att vända sig till den utilitaristiska moralen. Medan den pliktetiska argumentation som använts som stöd för
den konservativa positionen lägger för stor vikt vid fostrets utvecklingsmöjligheter, förefaller den intresse-baserade rättighetsargumentationen lägga för lite vikt vid den utveckling som fostret faktiskt
skulle undergå om det inte aborterades. Det är, menar jag, inom ramen
för någon typ av utilitaristisk etik som vi kan finna en balans mellan
dessa båda ytterligheter och finna den syn på fostrets moraliska status
som krävs för att åstadkomma ett rimligt abortetiskt argument. De
utilitaristiska abortetiker, vilkas argument presenterats i avsnitten III:4
respektive 6 samt kapitel V, fäster på lite olika vis det avseende vid
värdet av möjliga framtida individers existens som saknas hos rättighetsteoretikerna. Samtidigt undviks de konservativa pliktetikernas
brist på medkänsla för möjliga framtida personer vilkas liv helt skulle
domineras av lidande och frustration. Utilitarismen ger också en teoretisk ram av den typ som krävs för avvägningar mellan fostrets eller
det framtida barnets intressen och andra, redan existerande eller möjliga, personers intressen (t.ex. den gravida kvinnans). Sådana avvägningar är, menar jag, ofrånkomliga om vi vill finna en tillfredsställande lösning på abortproblematiken.1
Som jag påpekade i inledningskapitlet2 och som vi även har sett
1 På ett sätt är det kanske överdrivet att påstå att utilitarismen "ger" oss en
sådan ram. En mer rättvisande beskrivning är snarare att den förutsätter en sådan
ram.
2 Avsnitt I:4.3.
307
under behandlingen av de tre utilitaristiska abortetiska argument jag
hittills presenterat, finns det emellertid en rad olika typer av utilitarism, som använts för att stödja lite olika abortetiska teser. Till dessa
kommer även andra varianter, som inte alltid uttryckligen förts fram i
abortdebatten, men som ändå förefaller vara nog så relevanta för
abortproblematiken. Frågan inställer sig då till vilken grad dessa olika
varianter av den utilitaristiska moralen förefaller stödja olika abortetiska positioner och vilken av dessa varianter som är den rimligaste utgångspunkten för ett abortetiskt argument.
En av dessa varianter har emellertid redan förkastats. Mot bakgrund
av de argument som fördes fram i avsnitt III:4.3 kommer jag inte
vidare att diskutera möjligheten av att utveckla en regelutilitaristisk
abortsyn. Min fortsatta diskussion kommer uteslutande att gälla
varianter av följande handlingsutilitaristiska princip, som jag kallar
HU: En handling, H, är rätt om och endast om Hs konsekvenser är åtminstone lika bra som konsekvenserna av vart och ett av alternativen
till H.
I detta kapitel kommer jag att ta upp tre frågor som, på ett sätt som
förefaller vara relevant för sökandet efter en rimlig handlingsutilitaristisk abortsyn, besvaras olika av olika varianter av HU. Dessa frågor
är, i tur och ordning: Vad är det som gör de konsekvenser, vilkas
värde, enligt HU, avgör handlingars moraliska status, mer eller mindre bra respektive dåliga?1 Påverkas handlingars moraliska status av
dessa konsekvenser när de rör individer som aldrig existerar?2 På
vilka grunder ska vi avgöra vilka de alternativ är, av vilka vi, enligt
HU, ska utföra det med bäst konsekvenser?3 Relevansen av dessa frågor kommer förhoppningsvis att framträda efter hand. Min slutsats
blir, med vissa förbehåll, att de rimligaste svaren på dessa frågor tillhandahålls av en hedonistisk handlingsutilitarism som lägger lika stor
vikt vid effekter på nu existerande, framtida och möjliga individer
samt som tål att appliceras på flera olika mängder av alternativ.
Efter denna diskussion vidtar i kapitel VII en mer detaljerad och
systematisk undersökning av vilken abortetisk position som förefaller
få starkast stöd av denna typ av utilitarism.
1 Avsnitt VI:2.
2 Avsnitt VI:3.
3 Avsnitt VI:4.
308
2. VAD GÖR KONSEKVENSERNA GODA?
En fundamental punkt som skiljer olika varianter av HU åt har att
göra med kravet, att den riktiga handlingen ska ha åtminstone lika
goda konsekvenser som varje alternativ. Frågan uppstår då vad det är
som gör en konsekvens bra eller dålig.
Traditionellt har utilitarister förstått denna fråga som problemet om
vad som har intrinsikalt värde (alt. egenvärde, eller är gott/ont i sig).
Att någonting, X, är t.ex. intrinsikalt gott kan förstås som att även om
Xs existens inte skulle ha några som helst verkningar på några förhållanden (förutom att X existerar), så skulle det vara bättre om X existerade jämfört med om X inte existerade. Detta är förstås förenligt
med att Xs existens ibland skulle ha effekter på omvärlden (eller på X
själv). Dessa effekter kan i sin tur vara bra eller dåliga, men de påverkar inte Xs intrinsikala värde, endast dess instrumentella.1
En ståndpunkt med djupa rötter i den utilitaristiska traditionen är
hedonismen. Enligt denna lära är det endast lust-/lycko-/välbehagsupplevelser som har positivt intrinsikalt värde (eller är goda i sig),
medan det enda som har negativt intrinsikalt värde (eller är dåligt i
sig) är olust-/lidande-/obehagsupplevelser. Som vi tidigare har sett
ansluter sig Glover till denna tankegång.2
Den hedonistiska teorin har tolkats på två olika sätt. En del
hedonister har uppfattat exempelvis lust som en särskild sorts kvalitet
som tillkommer "vanliga" upplevelser.3 Andra, t.ex. Henry Sidgwick,
har i stället menat att lustupplevelser är en speciell klass av
upplevelser, nämligen sådana som gillas för sin egen skull av den som
har dem när han/hon har dem.4 Glover antyder att han ansluter sig till
en hedonism av Sidgwicks typ.
En konkurrerande teori är den s.k. preferensutilitarismen. I stället
för lust/lidande vill anhängarna av denna tanke värdera konsekvenserna utifrån den grad av tillfredsställelse/frustration av önskningar
som de innebär. En förespråkare för denna typ av HU är Richard
1 Se t.ex. Moore, op. cit., ss. 21 ff.
2 Se avsnitt V:1.
3 Denna tolkning av hedonismen brukar tillskrivas Jeremy Bentham:
Principles of Morals and Legislation.
4 Se Sidgwick: The Methods of Ethics, ss. 125 ff.
309
Hare.1
Preferensutilitarismen är oförenlig med den hedonistiska. Det är
fullt tänkbart att en person får någon av sina önskningar tillfredsställd
utan att personen därmed erfar någon som helst positiv upplevelse.
Om jag t.ex. önskar att antalet stjärnor i universum är udda så är det
fullt möjligt att detta också är fallet och att min önskan därmed är tillfredsställd. Eftersom jag inte har en aning om detta så bibringar mig
denna tillfredsställelse dock inga som helst lustupplevelser. I mina
ögon talar detta till preferensutilitarismens nackdel, men jag ska inte i
detta sammanhang föra fram något utförligt argument för denna hållning. När det gäller just abort tror jag nämligen inte att preferensutilitarismen ger särskilt annorlunda utslag än den hedonistiska. Som vi
har sett verkar ju t.ex. Hares och Glovers utilitaristiska abortargument
ha ungefär samma implikationer.
Vid sidan av de som omfattar preferensutilitarismen eller hedonistisk HU finns också de s.k. ideella utilitaristerna. Dessa instämmer
vanligen i att lust/preferenstillfredsställelse är gott i sig och att lidande/preferensfrustration är dåligt i sig. Däremot förnekar de att
detta skulle vara det enda som har intrinsikalt värde. I avsnitt V:2.1.2
såg vi t.ex. att en möjlig tolkning av Glovers autonomiprincip var att
den grundades på tanken att autonomi är gott i sig (och/eller att autonomikränkningar är dåliga i sig). Jag menade dock att detta var en
orimlig hållning, grundad på en godtycklig diskriminering mellan
önskningar beroende på när de existerar i tiden. I avsnitt VI:2.2 diskuterar och avvisar jag ett annat försök att konstruera ett ideellt utilitaristiskt abortargument.
En sorts mellanposition mellan de ideella utilitaristerna och de som
ansluter sig till hedonismen/preferensutilitarismen intas av de som ansluter sig till idéer som ligger i linje med John Stuarts Mills tanke om
att vissa lustupplevelser har en "högre kvalitet" än andra.2 Enligt en
sådan idé kan två världar i vilka mängden lycka och lidande är exakt
densamma vara olika eftersträvansvärda därigenom att den ena världen, i motsats till den andra, innehåller en viss sorts lycka som har en
högre kvalitet.3 En sådan perfektionistisk hedonism eller preferensu-
1 Se avsnitt III:6.
2 Se kapitel 2 i Mills Utilitarianism.
3 Eller, alternativt, att en värld är sämre i kraft av att den innehåller lidanden
som den andra världen saknar och som har en lägre kvalitet.
310
tilitarism förefaller, som vi kommer att se i nästföljande avsnitt, ha en
del intressanta implikationer för abortfrågan.1
2.1 Vad gör livet värt att levas?
Ett viktigt begrepp i de utilitaristiska abortargument som presenterats
är begreppet "ett gott liv" eller "ett liv värt att levas". Som vi har sett
menar ju t.ex. både Glover och Hare att det, bortsett från andra effekter, är fel att abortera ett foster då det förhindrar uppkomsten av en
individ som skulle ha levt ett liv värt att levas. Båda är också överens
om att det, bortsett från effekter på andra, vore fel att inte abortera ett
foster då detta skulle förhindra uppkomsten av en individ vars liv
skulle vara värt att inte levas.
Den allmänna tanken med detta begrepp är att ett liv är värt att
levas om och endast om det inom ramen för detta liv realiseras mer av
det goda än av det onda för den som lever livet ifråga. Ett liv blir
dessutom mer värt att levas ju större differensen är mellan mängden
gott och mängden ont i det aktuella livet och mindre värt att levas ju
mindre denna differens är. Utifrån den tanken kan vi också säga att ett
liv är neutralt om och endast om det inom ramen för detta liv antingen
inte uppstår något alls av värde för den som lever det (det är likvärdigt
med att inte finnas till alls), eller att livet innehåller lika mycket av det
som är gott som av det som är ont. Vidare kan vi säga att ett liv är värt
att inte levas eller ett dåligt liv om och endast om det innehåller mer
av det onda än av det goda. Ett sådant liv blir givetvis sämre ju större
överskottet av ont över gott är.
För att bli meningsfulla måste dessa begrepp specificeras utifrån
någon teori om vad som är gott/ont i sig. Det är lätt att se hur detta
kan ske såväl utifrån hedonismen som utifrån idén att det är
tillfredsställelse av önskningar som är gott i sig. Enligt den förra är ett
liv värt att levas om och endast om den som lever detta liv upplever
mer lust än lidande under livet i fråga. Enligt den senare blir livet värt
att levas i kraft av att de önskningarna som innehas av den som lever
det blir tillfredsställda i högre grad än de blir frustrerade.2 När jag i
1 Termen "perfektionism" alluderar dels till en idé som, med hänvisning till
Mill, förts fram av Derek Parfit och som betitlats på detta sätt (se "Overpopulation
and the Quality of Life", ss. 160 ff.), dels till en tankegång som diskuterats av
Torbjörn Tännsjö i Vårdetik, ss. 79 ff.
2 Graden av önske-tillfredsställelse är i sin tur en funktion av dels hur många
önskningar som tillfredsställs, dels hur intensiva dessa är (hur mycket personen
ifråga önskar det som önskas).
311
fortsättningen använder detta begrepp kommer jag emellertid för
enkelhets skull endast avse den hedonistiska specificeringen.
Det är viktigt att hålla i minnet att begreppet om ett liv värt att
levas (och de övriga begreppen ovan) refererar till hela (framtida) liv .
Det faktum att en person vid en viss tidpunkt upplever mer lidande än
lycka innebär inte att hennes liv är värt att inte levas. Det skulle bli
fallet endast om hennes (framtida) liv som helhet innehöll mer lidande
än lycka. Även om en person vid en viss punkt i sitt liv lever i misär
kan således resten av hennes liv vara värt att levas. Men det kan också
vara fallet att en person, vars förflutna liv varit gott, har så dystra
framtidsutsikter att det är bättre för denna person att slippa leva resten
av livet.
Trots att det som bestämmer hur pass gott/ont en persons liv är är
denna persons egna värderingar av sina egna upplevelser eller hur
dessa känns för denna person, så är personers egna värderingar av sina
liv ofta inte i sig någon särskilt tillförlitlig indikator på hur pass gott
liv de lever. Huruvida mitt liv som helhet är värt att levas eller ej beror
på hur jag mår vid varje enskild tidpunkt i detta liv. Men jag upplever
aldrig dessa själstillstånd vid en och samma tidpunkt. Min bedömning
av värdet av såväl förflutna som framtida mentala tillstånd kan därför
antas vara starkt influerad av hur jag för tillfället mår och därmed
avvika från den jag gjorde (eller kommer att göra) när jag upplevde
(upplever) dessa tillstånd. Dock förefaller en persons värdering av
vissa bitar av sitt liv i vissa situationer kunna fungera som en
indikator på hur pass värt att levas resten av denna persons liv är. Om
jag lider av en obotlig sjukdom som medför mycket svåra smärtor,
som är omöjliga att lindra utan att döda mig, och om jag meddelar
sjukvårdspersonalen att det tillstånd jag befinner mig i är outhärdligt,
så har dessa goda skäl att anta att denna del av mitt liv är värre än att
inte existera alls. Om det dessutom inte finns något hopp om att jag
ska bli frisk, så har de goda skäl att anta att även resten av mitt liv
kommer att vara värt att inte levas. Utifrån detta kan de sluta sig till
att ju fortare jag dör, desto mindre dåligt blir hela mitt liv.
I avsnitt V:1.3 hävdade jag att det i vissa fall är rimligt att anta att
ett foster, om det fick leva vidare, skulle utvecklas till en individ vars
liv var värt att inte levas. När det gäller sådana foster kan vi
naturligtvis inte från dem få besked om hur det känns vid någon viss
tidpunkt och utifrån detta besked prognostisera om det kommer att
kännas likadant för det i framtiden. Däremot kan vi ta fasta på de
312
framtida faktorer som får oss att misstänka att den individ fostret
skulle utvecklas till skulle leva ett dåligt liv och undersöka huruvida
dessa faktorer vanligtvis verkar medföra att personer hos vilka dessa
faktorer är för handen upplever mer lidande än lycka i sina liv. Om så
är fallet förefaller vi ha goda skäl att anta att fostret ifråga, om det inte
aborteras, kommer att utvecklas till en individ vars liv är värre än att
inte existera alls.
I andra fall kan det vara betydligt svårare att bedöma en persons
(förväntade) livskvalitet. Folk är olika i många avseenden. Det som en
del upplever som obehagligt betraktas av andra som en stor njutning.
Umbäranden som för en del personer berövar livet sin mening bär andra med jämnmod och finner kompensation i de små glädjeämnen de
har att ty sig till. Är t.ex. mitt liv mer eller mindre värt att levas än
min grannes? (om det nu alls är värt att levas). Detta innebär att
medan t.ex. ett allvarligt handikapp inte hindrar en person från att
ändå leva ett liv värt att levas, så skulle kanske andra, om de befann
sig i samma belägenhet, finna sitt liv så slaget i spillror att det inte
längre upplevdes som värt att fortsätta. På samma sätt är det också
möjligt att liv som utifrån sett verkar meningslösa eller otäcka för
många (t.ex. gravt förståndshandikappade personers liv) inte är
meningslösa eller otäcka för dem som lever liven ifråga. Så länge vi
inte konfronteras med extrema fall är det därför i allmänhet mycket
svårt att med någon större precision och säkerhet fastställa till vilken
grad en viss individs liv skulle vara värt att (inte) levas under vissa
omständigheter.
En möjlighet att uppnå en större säkerhet i bedömningen av den
grad till vilken olika liv är värda att levas är att acceptera en perfektionistisk hedonism, där vissa sorters välbehag (obehag) värderas högre (lägre) än andra trots att de är lika välbehagliga (obehagliga). Om
man t.ex., i likhet med Mill, hävdar att det är bättre att vara en otillfredsställd Sokrates än en tillfredsställd dåre, så kan detta innebära att
förståndshandikappade i allmänhet lever avgjort sämre liv än
"normala" personer, trots att de alla kanske är ungefär lika lyckliga.
En annan variant på samma tema är att ett liv som saknar vissa klasser
av lycko-upplevelser (t.ex., vad gäller döva, välbehagliga hörsel-sensationer) är sämre än ett något mindre lyckligt liv där sådana
upplevelser återfinns.
Min åsikt är dock att detta företräde för perfektionismen vad gäller
praktisk tillämpning är illusoriskt. För hur ska vi, på något icke god-
313
tyckligt sätt, fastställa vilka sorters välbehag som är bättre och vilka
som är sämre? Frågan är om det är möjligt att ge goda skäl ens för en
bestämd kategorisering av olika sorters välbehag snarare än någon annan. Förmodligen kan varje perfektionism kritiseras utifrån att den
endast förefaller konstruerad för att legitimera oövertänkta fördomar
eller personliga smakomdömen. I fortsättningen kommer jag därför att
ignorera perfektionistiska idéer. Hurpass värt att levas en persons liv
är bestäms uteslutande av hur detta liv känns för denna person.
2.2 Är människor intrinsikalt värdefulla?
I avsnitt II:2.6.4 pekade jag på att en möjlig tolkning av Donagans argument för potentialitetstolkningen av den konservativa principen är
att denna princip ses som en instans av en sorts ideell utilitarism, som
fäster ett egenvärde vid existensen av människor, personer e.dyl. Just
denna åsikt förefaller omfattas av Richard Werner, som hävdar att levande, oskyldiga människor är bärare av positivt intrinsikalt värde.
Utifrån detta argumenterar han för en tes som tillåter abort endast då
graviditeten är ett resultat av våldtäkt eller då fostret är dött eller ändå
kommer att dö inom en snar framtid.1
Den moraliska princip Werner åberopar i första hand är visserligen
inte särskilt utilitaristiskt klingande:
Jag påstår att det finns en grundläggande prima facie moralisk förpliktelse att
inte ta oskyldigt mänskligt liv.2
Strax visar det sig emellertid att grunden för denna förpliktelse att
inte döda oskyldiga människor är att oskyldigt mänskligt liv är intrinsikalt värdefullt:
Jag hävdar att ett oskyldigt mänskligt liv är intrinsikalt värdefullt och endast
kan tas då omständigheterna så kräver.3
Utifrån detta är det naturligt att tolka Werner på följande vis: Den
grundläggande prima facie förpliktelsen att inte döda oskyldiga människor uppstår i kraft av att oskyldigt mänskligt liv har positivt intrinsikalt värde. Förpliktelsen ifråga är således ett uttryck för att det finns
1 "Abortion: The Moral Status of the Unborn", s. 216.
2 Ibid., s. 209.
3 Ibid., s. 210.
314
starka ideella utilitaristiska skäl för att det är fel att döda oskyldiga
människor.
Det är en aning oklart vad det är som Werner tillskriver egenvärde.
För det första, är det det liv som levs av en levande och oskyldig människa? Eller är det de människor som även är levande och oskyldiga?
Eller är det det faktum att det existerar en levande och oskyldig människa som är gott i sig? Så som Werner uttrycker sig verkar han mena
det förstnämnda. Kanske har han inte reflekterat över denna fråga och,
vilket i alla fall förefaller klart, endast vill uttrycka åsikten att det,
bortsett från olika effekter som existensen av en levande, oskyldig
människa kan ha, är bättre om denna fortsätter existera (så som levande och oskyldig) än att den inte gör det. Så vitt jag förstår kan
denna åsikt upprätthållas mot bakgrund av var och en av de tre tolkningarna av Werners axiologi, varför det inte förefaller spela så stor
roll i detta sammanhang vilken av dem vi väljer att tillskriva honom.
För det andra, Werners tankegång förefaller vara att på ideell utilitaristisk bas återupprätta den konservativa principen att det är fel att
döda oskyldiga människor. Men som vi såg i kapitel II har de konservativa abortetiker som åberopat denna princip menat lite olika saker
med den. Vad Werner avser med termen "människa" framgår av hans
argumentation för att foster är människor från befruktningsögonblicket:
Medan det är egendomligt att tala om ett foster eller en nyfödd som en
'fullödig person', så är det inte egendomligt att kalla dem 'fullödiga mänskliga
varelser'. Det senare innebär att de är äkta medlemmar av arten Homo sapiens, att de genetiskt sett är människor.1
Det verkar alltså uppenbart att det Werner menar är gott i sig är levande och oskyldiga varelser som tillhör den biologiska arten Homo
Sapiens.
Något som komplicerar saken för Werners del är hans tanke om att
endast de levande medlemmar av Homo Sapiens som även är
oskyldiga är värdefulla i sig. Som vi såg i avsnitt II:1.2 kunde kravet
på oskuld hos offret inom ramen för ett pliktetiskt förbud mot
dödande bl.a. förstås som att offret inte medvetet ska ha medverkat till
den situation det befinner sig i. Med den vanliga pliktetiska tanken om
moraliskt skydd efter förtjänst i bakgrunden kunde man sedan hävda,
1 Ibid., s. 202. Min kursivering.
315
att eftersom det inte är fostrets "fel" att det befinner sig i kvinnans
livmoder, så har inte kvinnan rätt att döda det. Detta resonemang är
kanske hårresande, men i alla fall någorlunda begripligt. Kopplat till
Werners tes om intrinsikalt värde blir det emellertid ytterst
förbryllande. Det som gör fostret oskyldigt är dess oförmåga att
medvetet påverka sin och andras situation. Men hur kan detta göra
fostret mer eller mindre intrinsikalt värdefullt?
Låt oss för resonemangets skull anta att ett visst foster, A, som genomgått en abnormt snabb utveckling, faktiskt är kapabelt att utföra
medvetna handlingar. Ondsint som det är roar sig A med att genom
våldsamma sparkar inne i livmodern plåga sin mor. Eftersom A med
berått mod plågar en person helt i onödan kan A knappast rubriceras
som oskyldigt. Låt oss vidare jämföra As intrinsikala värde med det
hos ett annat möjligt foster, B, som inte är kapabelt att utföra medvetna handlingar och som alltså måste vara oskyldigt, men som ändå
(omedvetet) plågar sin mor på samma sätt som A. A och B är, antar
vi, även lika i alla övriga relevanta avseenden. Den enda skillnaden
dem emellan är att medan B är oskyldigt så är A det inte. Att As mor
plågas är dåligt och detta är utan tvekan något som talar för att det
hade varit bättre om A låtit bli att sparkas. Men detta innebär inte att
det hade varit bättre om B hade existerat i stället. Kvinnans plågor
bidrar till att försämra As instrumentella värde jämfört med om A inte
sparkats, men detta gäller även B. Kvinnans plågor blir varken bättre
eller sämre beroende på om de orsakats av någon medveten handling
eller ej. Vad man då kan fråga sig är på vilket sätt det är sämre att A
existerar jämfört med om B hade existerat i stället.
Ett möjligt svar på denna fråga är följande: Det är sämre att A existerar därför att A är ondsint. Det vore bättre att B existerade därför att
A är en skurk (men förstås ännu bättre om A gjorde bot och bättring).
Det vore, kort sagt, bättre om kvinnans plågor orsakades av ett foster
som inte bar på ondskefulla avsikter.1 Det är viktigt att förstå att detta
argument inte kan appellera till eventuella andra otrevligheter som A,
p.g.a. sin ondska, kan komma att ställa till med. Detta skulle endast
visa att As onda avsikter har negativt instrumentellt värde (d.v.s. de är
dåliga därför att de ger upphov till annat som är dåligt). Vi har redan
antagit att A och B är lika i alla sådana relevanta avseenden. Vilka
otäckheter A än ställer till med så gör B samma sak, fast omedvetet.
1 Lars Bergström och Torbjörn Tännsjö har oberoende av varandra föreslagit
detta argument.
316
Under dessa förutsättningar tror jag att de flesta inte skulle se någon
skillnad i värde mellan A och B. Min bedömning är således att Werners tanke, att frågan huruvida människor är oskyldiga eller ej är relevant för frågan om de är intrinsikalt värdefulla, är ohållbar.
I avsnitt II:2.4.2 argumenterade jag för att det faktum att en varelse
tillhör Homo Sapiens inte gör det fel att döda denna varelse. Det argumentet kan överföras på Werners tes. Främst förefaller exemplet
med människan som totalt och oåterkalleligt förlorat all kapacitet för
medvetande1 vara tillämpligt även i detta fall. Jag menar att om man
bortser från eventuella effekter på omvärlden så skulle inte världen bli
sämre bara därför att denna varelse berövades livet. Men detta är vad
Werner måste bestrida om han ska hävda att levande varelser som tillhör Homo Sapiens är goda i sig. Werners påstående är således mindre
rimligt.
Kan människor vara intrinsikalt värdefulla om "människa" tolkas
på något annat av de sätt som jag pekade på i avsnitt II:2? Jag tror inte
det. I själva verket menar jag att samtliga argument som jag där förde
fram mot tanken att det faktum att en varelse är en människa gör det
fel att döda denna varelse även träffar motsvarande idéer om att människor är intrinsikalt värdefulla.
3. MÖJLIGA PERSONER OCH DEN MOTBJUDANDE
SLUTSATSEN
En viktig ingrediens i de handlingsutilitaristiska abortargument som
utvecklats av Hare och Glover är att det kan vara fel att göra abort
därför att fostret annars skulle ha utvecklats till en person som skulle
ha levt ett liv värt att levas.2 Jag ansluter mig till denna syn på fostrets
moraliska status. Som påpekades i avsnitt III:6 innebär denna hållning
att man vid den moraliska bedömningen av abort lägger vikt vid, inte
bara vad som händer med de personer som faktiskt existerar eller
kommer att existera jämfört med vad som skulle ha hänt med dessa
om någon alternativ handling utförts. Även den livskvalitet som skulle
ha åtnjutits av de olika s.k. möjliga personer som aldrig existerar,
1 Se avsnitt II:2.4.2.1.
2 Hare är visserligen inte hedonist. Men som jag nämnde i slutet av avsnitt
VI:2 tycks inte detta ge upphov till någon allvarligare åsiktsskillnad mellan Hare
och Glover vad gäller just denna punkt.
317
men som skulle ha existerat om någon alternativ handling utförts tas
med i beräkningen.
Den typ av hedonistisk HU som på detta sätt kalkylerar med
effekter på möjliga individer har emellertid attackerats från flera håll.
I abortdebatten har man som vi tidigare sett bl.a. pekat på att denna
syn innebär att vi, bortsett från effekter på andra än det möjliga
barnet, handlar fel om vi avstår från att föröka oss då detta skulle ha
inneburit att det i framtiden existerat en extra individ som levde ett
gott liv.1 En annan invändning, som vi kommer att se närmare på
senare, är att det är orimligt att hävda att vi kan handla fel mot
personer som aldrig existerar. Men detta är just vad Hare och Glover
gör då de menar att det möjliga framtida barnets livskvalitet är en
viktig faktor i abortetiska diskussioner. Utifrån dessa invändningar har
förslag framförts både på modifikationer av denna typ av HU och på
att helt överge den till förmån för någon typ av rättighetsteori som helt
negligerar effekter på möjliga personer.
Ett av de mest kraftfulla och uppmärksammade argumenten mot
den typ av HU som, på det sätt som sker hos Hare och Glover, tar
hänsyn till effekter på möjliga personer har emellertid formulerats
utanför abortdebatten, av Derek Parfit.
Parfits argument utgår, lite förenklat, från ett exempel där vi tänker
oss att vi kan välja mellan att framkalla en värld, kallad A, med 10
miljarder innevånare, där var och en av dessa lever förhållandevis
goda liv, och en annan värld, Z, med betydligt fler innevånare (säg c:a
100 miljarder), där var och en lever liv som är precis ovanför gränsen
för att vara värda att levas (se figur 6).
A
Z
1 Se vidare avsnitt III:6.2.2 ovan där jag också redovisar det sätt på vilket Hare
bemöter detta argument.
318
figur 6
Höjden på staplarna i figur 6 representerar den genomsnittliga livskvaliteten i A respektive Z. Bredden på staplarna representerar antalet
innevånare i A respektive Z. Det gråtonade fältet representerar gränsen för när livet blir värt att levas.
Det är fullt möjligt att den typ av HU vi diskuterar bjuder oss att
välja Z snarare än A. Det faktum att personerna i Z lever betydligt
sämre liv vägs nämligen upp av det faktum att de är fler, så att den totala lyckomängden i Z blir större än i A. Utifrån detta exempel formulerar Parfit en mer generell implikation av den typ av HU vi diskuterar:
För vilken som helst möjlig befolkning på åtminstone tio miljarder personer,
som alla har en mycket hög livskvalitet, så måste det finnas någon mycket
större tänkbar befolkning vars existens, om allt annat är lika, skulle vara bättre,
trots att dess medlemmar lever liv som nätt och jämt är värda att levas.1
Men denna implikation är enligt Parfit oacceptabel. Slutsatsen av
exemplet, som av Parfit döpts till den motbjudande slutsatsen, utgör
därför, enligt honom, ett starkt argument mot den aktuella typen av
HU.
Liksom i samband med Hares tal om en utilitaristisk plikt att skaffa
lyckliga barn2 är det här viktigt att lägga märke till, att den utilitaristiska rekommendationen att välja Z endast gäller bortsett från effekter
på eventuella andra inblandade och eventuella ytterligare sido-effekter
för invånarna i respektive värld. Det är således viktigt att hålla i minnet att om det finns andra individer som påverkas av vårt val mellan A
och Z, om det finns andra effekter av detta val på dessa världars innevånare som inte tas upp i exemplet, eller om det finns andra
alternativa världar som kan framkallas i stället för A eller Z, så är det
inte på något sätt uppenbart att den aktuella typen av HU implicerar
att vi bör välja Z. Som påpekats av Hare gör detta att vi i praktiken
näppeligen har någon utilitaristisk plikt att öka världens befolkning så
att vi uppnår ett slutresultat liknande Z. För...
...i praktiken skulle tillräckligt många nackdelar skapas av övergången till
detta slutresultat, och de omständigheter som då skulle föreligga, för att
1 Parfit, op. cit., ss. 387 f.
2 Se avsnitt III:6.2.2 ovan.
319
uppväga vikten av fördelarna.1
Under förutsättning att faktorer av detta slag inte föreligger accepterar jag emellertid att den motbjudande slutsatsen (DMS) följer från
den typ av HU som jag anslutit mig till. I avsnitten VI:3.1 och VI:3.2
kommer jag att diskutera två huvudstrategier för att undvika DMS. I
avsnitt VI:3.3 tar jag upp frågan om hur pass oacceptabel DMS egentligen är.
3.1 Försämringskravet
Vid första anblicken kan det förefalla ganska enkelt att undvika DMS.
Det som gör att den aktuella typen av HU implicerar DMS är att den
lägger vikt vid, inte bara hur de berörda personerna mår i olika utfall,
utan även hur många personer med goda liv som existerar i dessa utfall. Inte bara förbättrade villkor för redan existerande personer räknas
som en vinst i den utilitaristiska kalkylen, utan även ökningar av
antalet personer som lever goda liv. Allt som behövs är således att
visa på någon acceptabel moralisk princip som inte lägger vikt vid ökningar av antalet existerande personer som lever goda liv.
Ett förslag som framförts går i korthet ut på att det inte kan vara fel
att utföra en handling såvida det inte någon gång (nu eller i framtiden)
existerar någon som påverkas av denna handling, jämfört med om någon alternativ handling utförts i stället.2 En variant på detta krav är att
det, för att en handling ska vara fel, någon gång måste finnas någon
som skadas till följd av denna handling.3 Krav av detta slag har i sin
tur preciserats av Jefferson McMahan på ett sådant sätt, att det inte
kan vara fel att utföra en handling, H, såvida inte H medför att det
någon gång existerar någon person, P, som är sådan att P får det sämre
av att H utförs jämfört med om någon alternativ handling utförts i
stället.4
Utifrån detta krav, som jag kallar försämringskravet, kan det inte
vara fel att välja värld A därför att vi därmed underlåter att orsaka
existensen av ett stort antal personer som skulle ha levt goda liv. För
1 Hare: "Possible People", s. 280.
2 Se t.ex. Jan Narveson: "Future People and Us", s. 43, och Thomas
Schwartz:"Obligations to Posterity", ss. 11 f. En liknande position verkar även
intas av Carrier, op. cit., ss. 383 & 394 f.
3 Se Mary Anne Warren: "Do Potential People have Moral Rights?", ss. 19 &
25.
4 McMahan, op. cit.
320
om vi väljer A så existerar ju aldrig dessa personer och försämringskravet är därmed inte uppfyllt vad gäller dem.
Vad innebär försämringskravet i abortsammanhang? Uppenbarligen försvinner den invändning mot abort som utgår från att det, bortsett från effekter på andra, är fel att förhindra uppkomsten av individer vilkas liv skulle vara värda att levas. Däremot påverkas inte rimligheten av argumentet att det, bortsett från effekter på andra, är fel att
framkalla existensen av en individ vars tillvaro är värre än att inte finnas alls. Inte heller påverkas rimligheten av de skäl som presenterats
för att det ibland kan vara tillåtet att göra abort på en kvinna mot hennes vilja.1 Likaledes förefaller överföringsargumentet förbli opåverkat. Försämringskravet skulle således stärka argumenten för den extrema positionen.
Men är verkligen försämringskravet acceptabelt? I avsnitt IV:4 presenterade jag ett exempel med en vetenskapsman som uppfunnit en
drog som, om den distribuerades till alla människor, skulle göra så att
mänskligheten dog ut efter fyra generationer - och detta utan att det
någon gång fanns någon person som fick det sämre av att denna drog
distribuerades. De som accepterar försämringskravet skulle sålunda
inte ha något att invända mot att mänskligheten utrotades på detta sätt.
Ett liknande exempel har presenterats av Torbjörn Tännsjö.2 Adam
och Eva funderar över om de ska följa Guds uppmaning att uppfylla
jorden. Om de gör det så kommer, antar vi, det i framtiden existera
många generationer lyckliga människor. Om de inte gör det kommer
dessa människor aldrig att existera. Men i så fall kan det inte vara fel
av Adam och Eva att inte följa Guds uppmaning. För under förutsättning att de själva skulle påverkas på samma sätt av båda alternativen,
så finns det ju i så fall aldrig någon som får det sämre av att de inte
förökar sig.
3.1.1 Identitetsproblemet
Men försämringskravet leder inte bara till denna typ av konsekvenser.
Som Parfit påpekat tycks detta krav göra att det läggs en grundläggande moralisk vikt vid, inte bara hur existerande individer påverkas,
utan även vem som existerar.3
1 Se avsnitt V:1.3.
2 Se Göra barn, s. 18.
3 Op. cit., kapitel 16.
321
Denna implikation hänger samman med det faktum som påpekades
i avsnitt III:4.2.2, att det finns en rad handlingar, som inte direkt rör
vår fortplantning, men vilkas effekter ändå påverkar, inte att det föds
eller inte föds personer, utan vilka personer som föds. Vissa handlingar påverkar helt enkelt sådana faktorer som i praktiken påverkar
vem som föds, t.ex. vilka kvinnor och män som fortplantar sig med
varandra och när detta sker. Detta gäller i synnerhet politiska och/eller
ekonomiska reformer som medför olika typer av storskaliga omstruktureringar i samhället.
Vad detta kan innebära illustreras av Parfit med följande exempel.
Antag att vi måste välja mellan två politiska reformalternativ, A och
B. Om A väljs så kommer levnadsstandarden under de närmaste 300
åren att bli något högre än under B. Men efter denna tidsgräns kommer levnadsstandarden att bli betydligt sämre än den skulle ha varit
om vi i stället valt B, dock inte under gränsen för när livet upphör att
vara värt att levas. Detta exempel illustreras i figur 7.
levnadsstandard
B
A
nu
tid
300 år
figur 7
Eftersom dessa reformer i förhållandevis hög grad skulle påverka
sådana faktorer som inverkar på vilka personer som existerar, så
skulle det, menar Parfit, efter 300 år inte vara samma personer som
existerade om A respektive B utfördes. Men i så fall kan vi heller inte
säga att de personer som existerar efter 300 år om A genomförs får det
sämre än de skulle ha fått det om B hade genomförts i stället. För om
B hade genomförts så skulle dessa personer aldrig ha existerat! Om
försämringskravet accepteras är således den markanta sänkning av
levnadsstandarden som efter 300 år skulle bli fallet om A valdes inget
som helst skäl för att man bör låta bli att välja A. Innan 300 år har gått
verkar det dock rimligt att anta att det (åtminstone delvis) skulle vara
samma personer som existerade under A och B. Men för dessa perso-
322
ner tycks det ju gälla att A skulle vara en förbättring jämfört med B.
Trots att A skulle leda till betydligt lägre levnadsstandard under
mycket lång tid (kanske flera tusen år) än vad B skulle leda till, implicerar alltså försämringskravet att det inte är fel att välja A.1
Detta visar att försämringskravet, förutom att implicera moraliskt
oacceptabla utfall i detta och andra exempel (t.ex. exemplet med drogen eller det med Adam och Eva), även implicerar att vad vi bör göra
delvis beror på vem som påverkas, alldeles oavsett hur denna
påverkan ser ut. Jag instämmer med Parfit att detta är en orimlig
implikation. En rimlig moralisk teori måste lösa det Parfit kallar
identitetsproblemet, d.v.s. den måste kunna undvika att det faktum att
det inte är samma personer som existerar i olika möjliga utfall blir
direkt moraliskt relevant. Ett sätt att göra detta är att appellera till den
typ av utilitarism som lägger vikt vid effekter på möjliga personer.
Michael Tooley har föreslagit ett sätt att lösa identitetsproblemet
som samtidigt undviker DMS (däremot undviker han inte exemplen
med drogen som utrotar mänskligheten respektive Adam och Eva).
Tooleys argument utgår från en samling principer, av vilka den viktigaste, S, formuleras så här:
En handling är prima facie fel om och endast om den involverar ett
misslyckande att uppfylla en förpliktelse med avseende på någon individ, när
det var möjligt att göra detta, eller den gör att det finns någon individ med
avseende på vilken det kommer att finnas en förpliktelse som inte kan
uppfyllas.2
Tooley formulerar också en moralisk princip som han kallat T2:
Varje person har en rättighet att få en lika stor möjlighet att åtnjuta de
naturliga resurser, både genetiska och från omgivningen, som en person som
lever i hans samhälle skulle kunna åtnjuta, och som gör det möjligt för en att
leva ett tillfredsställande liv.3
Tooley menar sedan att S och T2 tillsammans implicerar att det är
fel att välja reformen A i figur 7. Personerna under A kan ju inte ha en
lika stor chans att åtnjuta de resurser som nämns i T2 som personerna
under B - detta har förhindrats av vårt val av A.4
1 Ibid., ss. 361 ff.
2 Tooley, op. cit., s. 272.
3 Loc. cit.
323
Parfits svar på detta är att man kan tänka sig ett exempel som det i
figur 7, där de personer som existerar efter 300 år under A avsäger sig
den rättighet som tillerkänns dem av T2.1 De inser nämligen att om B
hade valts i stället för A, så skulle de aldrig ha existerat.2
Min åsikt är dock att både S och T2 orimliga i detta sammanhang.
För att lösa identitetsproblemet måste T2 förstås som att den implicerar att personerna i A har rätt till lika goda chanser som personerna i B
att åtnjuta resurserna ifråga. Invändningen mot A är sedan, att om A
väljs så kan inte denna rättighet tillmötesgås. För att personerna i A
ska kunna ha en sådan rättighet, så måste det, enligt Tooley, gälla att
om det ligger i deras intresse att få lika chanser som personerna i B, så
har andra förpliktelser mot dem att ge dem det. För att de ska ha en
sådan rättighet måste andra åtminstone kunna ha en korresponderande
förpliktelse mot dem.3
Men vem är det då som kan ha denna förpliktelse? Om A valts kan
det inte vara personerna i B, för de finns ju aldrig. Är det någon av
personerna i A? Antag att A innebär att avstå från att höja miljökraven
och att den lägre levnadsstandarden i A beror på oersättliga förluster
av vissa naturresurser. I så fall är det omöjligt för någon av dem att
handla i enlighet med en förpliktelse att ge varandra lika goda chanser
som personerna i B skulle ha haft. Men om detta är omöjligt så kan de
ju inte heller ha någon förpliktelse att göra detta. Vi kan inte ha förpliktelser att göra något som vi inte kan göra - "bör" implicerar "kan",
som det brukar heta. På samma sätt kan inte heller valet av A vara fel
därför att de som väljer mellan A och B har någon sådan förpliktelse.
För deras enda sätt att tillse att invånarna i samhället har lika stora
chanser att åtnjuta naturens resurser som invånarna i B skulle ha är att
välja B i stället för A. Men de personer som skulle åtnjuta dessa chanser skulle ju då inte vara de personer som existerar under A. Om A
valts är det således omöjligt även för de som väljer mellan A och B att
handla i enlighet med den förpliktelse som korresponderar mot den
rättighet som Tooley för fram, vilket i sin tur innebär att någon sådan
förpliktelse inte finns om A valts.
4 Ibid., s. 273.
1 Som vi såg i avsnitt IV:3 finns en sådan möjlighet inom ramen för Tooleys
rättighetsbegrepp.
2 Parfit, op. cit., s. 365.
3 Se Tooley, op. cit., ss. 115 f. samt avsnitt IV:3.
324
Eftersom det inte finns någon som ens kan ha förpliktelser att tillmötesgå den rättighet som i T2 tillskrivs personerna i A, så har de inte
denna rättighet. I och med att ingen kan ha förpliktelser som inte kan
uppfyllas är således T2 inte applicerbar på exemplet och den viktiga
principen S falsk.
3.1.2 Additionsargumentet
Till detta kommer att Parfit har visat att det inte är uppenbart att någon version av försämringskravet verkligen undviker DMS. Hans argument för detta, som jag kallar additionsargumentet, utgår från begreppet "ren addition". Sådan föreligger om man till en population
adderar ett antal personer vilkas liv är värda att levas, vilkas existens
inte påverkar någon annan medlem i populationen och vilkas existens
inte involverar social orättvisa.1
Med utgångspunkt från detta begrepp har Parfit formulerat flera
olika versioner av additionsargumentet. Jag ska här redogöra för den
senaste av dessa.2 Parfit ber oss betrakta den bild som återges i figur
8.
105
104
100
90
50
A+
103
Alpha
45
45
45
....
o.s.v.
....
o.s.v.
....
o.s.v.
90
Beta
Gamma
94
95
45
Omega
93
80
45
Omega
Alpha 2
Omega 2
40
40
40
....
o.s.v.
....
o.s.v.
....
o.s.v.
Beta 2
Omega 3
Gamma 2
40
Omega 2
Omega 100
figur 8
Varje ruta i figur 8 visar ett möjligt utfall av t.ex. en serie omfattande sociala, politiska och ekonomiska reformer. Varje stapel representerar tio miljarder personer. Höjden på staplarna representerar
dessa personers välfärdsnivå (denna förtydligas också av de siffror
1 Op. cit., s. 420.
2 Parfit: "Overpopulation and the Quality of Life", ss. 156 ff.
325
som återfinns i figuren).
Utgångsläget är utfallet A+, vilket kan förändras till Alpha. Bör
denna förändring komma till stånd? Utifrån försämringskravet kan vi
konstatera att de personer som existerar i båda utfallen (d.v.s. de som
representeras av de två staplarna längst till vänster i respektive ruta)
inte på något sätt får sin situation försämrad av en förflyttning från A+
till Alpha. Tvärtom innebär en sådan förflyttning en förbättring för
dessa personer. Till detta kommer att det i Alpha existerar ett stort
antal extra personer vilkas liv är väl värda att levas. Det är inte möjligt, vare sig med hänvisning till försämringskravet eller Tooleys
principer S och T2, att hävda att dessa personers existens gör att vi
bör avstå från att förändra A+ till Alpha.
I bägge utfallen råder en viss ojämlikhet. Parfit hävdar dock att det
inte är rimligt att hävda att ojämlikheten i Alpha är värre än den i A+.
Visserligen är skillnaden i välfärdsnivå mellan dem som har det bättre
och dem som har det sämre något större i Alpha. Men samtidigt är det
i Alpha bara en mycket liten andel av befolkningen som har det bättre
än resten, medan det i A+ gäller att halva befolkningen har det dubbelt
så bra som den andra halvan. Dessutom, påpekar Parfit, är det inte
rimligt att välja att minska ojämlikheten något lite i ett avseende om
detta sker till priset av att ojämlikheten ökar betydligt i ett annat avseende och om alla som existerar i båda utfallen skulle få det sämre av
att minska jämlikheten i det första avseendet.1
Eftersom det, på detta vis, finns ett sätt på vilket Alpha är bättre än
A+ och inget sätt på vilket Alpha är sämre än A+, så konkluderar
Parfit att Alpha är att föredra framför A+.
Nästa jämförelse gäller Alpha och Beta. Om vi förändrade Alpha
till Beta skulle den grupp personer som har det bättre i Alpha förlora
en aning välfärd. Men samtidigt skulle en lika stor grupp av dem som
har det sämre i Alpha vinna väsentligt mycket mer. Det är därför rimligt att hävda att Beta är bättre än Alpha. Eftersom Alpha i sin tur är
bättre än A+ kan vi således hävda att Beta är bättre än A+.2
Resten av argumentet upprepar redan gjorda jämförelser. På samma
sätt som Beta är bättre än Alpha, så är Gamma bättre än Beta, o.s.v.
fram till slutsatsen att Omega är bättre än A+. Argumentet börjar
1 Ibid., ss. 156 & 159, not 11.
2 Detta resonemang förutsätter att relationen "bättre än" är transitiv, vilket vi
väl vanligen föreställer oss. Idén har emellertid ifrågasatts av Torbjörn Tännsjö,
se "The Morality of Collective Actions".
326
sedan om på andra raden. På samma sätt som Alpha är bättre än A+,
så är Alpha 2 bättre än Omega (omega är här, liksom övriga utfall på
denna rad, tunnare av utrymmesskäl). På samma sätt som Beta är
bättre än Alpha, så är Beta 2 bättre än Alpha 2, o.s.v. fram till slutsatsen att Omega 2 är bättre än Omega. Resonemanget kan sedan upprepas till dess vi når Omega 100, där det existerar en ofattbart stor
mängd personer, vilkas liv knappt är värda att levas. Eftersom detta
utfall visats vara bättre än A+ även om försämringskravet och Tooleys
principer godtas, så kan vi således konstatera att dessa principer inte
är till någon hjälp om man vill undvika den motbjudande slutsatsen.
3.2 Genomsnittsutilitarism
Ett annat förslag på hur den motbjudande slutsatsen kan undvikas,
som inte träffas av additionsargumentet, antyds av Mary Anne Warren
då hon skriver:
Att maximera den omfattning till vilken personers intressen tillgodoses innebär
inte - fast det i vissa fall kan uppnås genom - att öka antalet personer som
existerar och har intressen som kan tillgodoses. Snarare borde moralens prima
facie mål vara att maximera den omfattning till vilken varje aktuell nuvarande eller framtida - persons intressen tillgodoses. Detta innebär inte
enbart den genomsnittliga omfattning till vilken intressen tillgodoses, även om
det spelar roll, men också att varje person beaktas i lika hög grad. [...]
Moralen borde, således, bry sig om hur lycklig varje individ är eller kommer
att bli, inte hur många individer som existerar och är lyckliga. [...] Detta innebär, till exempel, att allt i övrigt lika så är det bättre att ha ett barn som är
väldigt lyckligt än att ha två som är 51% mindre lyckliga, fastän man skulle
kunna säga att en större kvantitet lycka hade blivit producerad i det senare
fallet.1
En del av Warrens resonemang tycks här knyta an till försämringskravet. Men detta krav är alltså både orimligt och oanvändbart,
såväl för att lösa identitetsproblemet som att undvika den
motbjudande slutsatsen. Men Warren antyder också att det inte är
acceptabelt att öka den sammantagna lyckan i världen på bekostnad
av den genomsnittliga lyckan. En sådan tanke är oförenlig med den
typ av HU som, bortsett från effekter på andra, bjuder oss att skapa liv
som är värda att levas. Enligt en HU där vi endast bör utföra de
handlingar som leder till den största genomsnittliga lyckan (d.v.s. den
totala summan lyckan dividerat med antalet existerande personer) bör
1 Warren, op. cit., ss. 24 f.
327
vi endast skapa sådana liv som är så mycket värda att levas att de
skulle öka den genomsnittliga lyckan i världen. Samtidigt tycks en
sådan genomsnittsutilitarism undvika DMS. För Warren kan invända,
både mot förändringen från A till Z respektive från A+ till Alpha, att
detta minskar den genomsnittliga lyckan. Visserligen blir det mer
lycka i Z och Alpha, men å andra sidan blir det så många som ska dela
på den. Genomsnittsidén innebär dessutom inte att man lägger vikt vid
vem som existerar i olika möjliga utfall och är således kapabel att lösa
identitetsproblemet.
Vad skulle accepterandet av den genomsnittsutilitaristiska strategin
innebära för abortproblematiken? För det första skulle detta resultera i
att det, bortsett från effekter på andra, är fel att skaffa ett barn som,
även om det skulle leva ett liv som med god marginal var värt att
levas, inte skulle leva ett fullt så gott liv som i genomsnitt åtnjuts av
redan existerande personer. Enligt genomsnittsidén kan det därför,
bortsett från effekter på andra, vara vår plikt att göra abort fastän
fostret skulle utvecklas till en individ som levde ett gott liv och dess
existens inte skulle påverka någon annan negativt. Denna hållning
skulle således stärka de skäl som talar för den extrema positionen.
Dessutom är det värt att notera, att om den genomsnittliga lyckonivån i världen är negativ, så kan det, enligt genomsnittsutilitarismen,
vara ens plikt att skaffa ett barn som man vet kommer att leva ett liv
som helt klart är värt att inte levas. Så länge som barnets liv skulle
vara bättre än vad livet i genomsnitt är för existerande personer, så
skulle det öka den genomsnittliga lyckonivån (eller, om man så vill,
minska den genomsnittliga lidande-nivån).
Den sistnämnda konsekvensen talar, enligt min mening, till genomsnittstankens nackdel. Just genomsnittsutilitarismens implikationer
vad gäller lidande har också uppmärksammats av Derek Parfit i
följande exempel:
De två helvetena. I helvete 1 består den sista generationen av tio oskyldiga personer, som var och en lider stora plågor i femtio år. Dessa personers liv är
mycket värre än ingenting. De skulle alla ta livet av sig om de kunde. I helvete
2 består den sista generationen inte av tio utan av tio miljoner oskyldiga
personer, som var och en lider lika mycket i femtio år minus en dag.1
Om vi vill minska det genomsnittliga lidandet tycks vi här vara
1 Reasons and persons, op. cit., s. 406.
328
tvungna att föredra helvete 2, trots att detta innehåller en miljon
gånger så många innevånare som helvete 1 samtidigt som var och en
av dessa lider endast 1/1825 mindre än varje innevånare i helvete 1.
Ett annat av Parfits exempel är följande:
Helvete 3. De flesta av oss lever liv som är mycket värre än ingenting.
Undantaget är de sadistiska tyranner som får oss att lida. Resten av oss skulle
ta livet av oss om vi kunde; men detta har omöjliggjorts. Tyrannerna hävdar
sanningsenligt att om vi skaffar barn, så kommer de att göra så att dessa barn
lider något mindre än vi.1
Om personerna i helvete 3 skaffar barn skulle detta minska det genomsnittliga lidandet. Trots att dessa barn därmed skulle dömas till ett
vedervärdigt liv fyllt av plågor menar alltså genomsnittsutilitarismen
att de bör födas.
Dessa implikationer är avsevärt mer motbjudande än DMS. Den senare bjuder oss att, bortsett från effekter på andra, öka antalet liv som
är värda att levas. Men genomsnittsutilitaristen vill inte bara, under
vissa betingelser, förbjuda oss att göra detta. Dessutom hävdar han att
vi ibland bör öka antalet personer i världen som lider till en sådan
grad att deras liv är värda att inte levas, trots att detta inte skulle
innebära
en
förbättring
för
någon.
Detta
visar
att
genomsnittsutilitarismen är oacceptabel.
3.3 Asymmetrisk utilitarism
Argumenten mot genomsnittsutilitarismen i det föregående avsnittet
förutsätter att en utilitarist måste ha, vad vi kan kalla, en symmetrisk
syn på lycka och lidande. Antingen lägger vi vikt vid balansen mellan
summan lycka och summan lidande i världen, eller också lägger vi
vikt vid balansen mellan den genomsnittliga lyckan och det
genomsnittliga lidandet. Med en sådan syn måste en utilitarist, om han
lägger vikt vid genomsnittet vad gäller lycka, även göra detsamma
vad gäller lidande.
Det är emellertid inte självklart att ha denna symmetriska syn på
vikten av lycka och lidande. I en diskussion om önskvärdheten av
framtida generationers existens hävdar t.ex. Lars Bergström...
...att lidande tycks kunna adderas på ett annat sätt än lycka. Såvitt jag kan se
spelar det ingen större roll om det efter oss och fram till mänsklighetens utdö1 Ibid., s. 422.
329
ende skulle komma 10 eller 100 fullkomligt lyckliga generationer, men det
spelar en avsevärd roll om det efter oss skulle komma 10 eller 100 olyckliga
generationer. Så länge som alla människor är lyckliga så är det oväsentligt hur
många de är, men ju fler som lider eller är olyckliga desto värre är det.1
En sådan inställning skulle kunna förklaras utifrån en sorts asymmetrisk utilitarism, som lägger vikt vid den totala summan vad gäller
lidande, men som vad gäller lycka endast bryr sig om genomsnittet.2
Tanken är då att goda och dåliga konsekvenser viktas olika. Medan
det lidande en handling ger upphov till helt enkelt summeras, så måste
summan av den lycka som samma handling ger upphov till först divideras med antalet existerande personer innan man från den kan subtrahera summan lidande, för att därigenom uppnå ett mått på värdet av
denna handlings totala konsekvenser. En sådan asymmetrisk utilitarist
skulle undvika den motbjudande slutsatsen och lösa identitetsproblemet. Samtidigt skulle han också undvika den vanliga genomsnittsutilitarismens orimliga implikationer i Parfits exempel i det föregående
avsnittet.3
Vad gäller abort skulle den asymmetriska utilitarismen lägga vikt
vid att fostret skulle utvecklas till en individ med ett gott liv endast
om detta liv var gott nog att öka den genomsnittliga lyckan i världen.
Men inte nog med det, skulle livet ifråga innehålla en del lidande, så
skulle detta kunna väga upp att lyckan i detta liv översteg
genomsnittet. Samtidigt skulle alla skäl för att göra abort när fostret är
1 "Pessimismens konsekvenser", ss. 25 f.
2 Detta förslag har framförts av Mats Wingborg.
3 Jan Österberg har föreslagit en alternativ tolkning av Bergströms tankegång,
enligt vilken viktningen snarast gäller värdet av lyckliga personers liv. Enligt
denna idé är det endast den lycka som upplevs av personer som lever liv värda att
levas som ska viktas ned (t.ex. genom att dividera den med antalet existerande
personer). Från summan av denna viktade lycka subtraheras sedan dessa
personers totala lidande. Den resulterande differensen kan vi kalla X. För de personer vilkas liv är värda att inte levas ska dock inte lyckan viktas ned. Om vi från
summan av dessa personers lycka subtraherar deras totala lidande får vi en
differens vi kan kalla Y. Värdet av det tillstånd som utgörs av att alla dessa
personer existerar är då X-Y. Denna tolkning kan ge mycket annorlunda utslag än
den asymmetriska utilitarismen i fall där det finns många personer vilkas liv är
värda att levas och många vilkas liv inte är det. I de exempel jag anför i detta
avsnitt antar jag dock att samtliga inblandade personer skulle leva liv som var
värda att levas. Under denna förutsättning ger Österbergs tolkning samma utslag
som den asymmetriska utilitarismen och drabbas således i lika hög grad av mina
argument.
330
så skadat att det barn det skulle ge upphov till skulle leva ett liv som
var värre än att aldrig leva kvarstå med oförminskad kraft.
I likhet med genomsnittsutilitarismen, tycks den asymmetriska
utilitarismen leda till att det, bortsett från effekter på andra, kan vara
fel att skaffa barn även om dessa skulle leva liv som var värda att
levas. Om ett barns födelse skulle innebära ett oförändrat lyckogenomsnitt, därigenom att barnet var lika lyckligt som en
genomsnittlig existerande person, så skulle minsta uns av lidande i
barnets liv vara tillräckligt för att tippa över vågskålen till dess
nackdel.1 Men även om detta extra barn skulle innebära att den
genomsnittliga lyckonivån ökades, så är det fullt möjligt att en mindre
del lidande i dess liv (som inte var tillräckligt för att göra det värt att
inte levas) skulle göra att den asymmetriske utilitaristen bedömde det
som icke önskvärt.2
En annan egenhet med den asymmetriska utilitarismen är att den
tycks ha implikationer liknande dem som påpekats i samband med
den s.k. negativa utilitarism som föreslagits av Karl Popper.3 Enligt
den negativa utilitarismen ska vi enbart eliminera så mycket lidande
som möjligt. Det har då påpekats att det tycks innebära att vi så snabbt
och smärtfritt som möjligt bör utrota alla kännande varelser (under
förutsättning att åtminstone några av dem annars skulle uppleva lite lidande).4 Den asymmetriska utilitarismen har vissa likheter med den
negativa. I likhet med den negative utilitaristen vill den asymmetriske
fästa en större vikt vid lidandet än vid lyckan i den utilitaristiska kal1 Detta kan illustreras i följande exempel: Låt världens befolkning om det
extra barnet inte föds vara 9 personer som alla lever liv som är värda att levas.
Den genomsnittliga lyckan i världen skulle då vara 1 och summan lidande skulle
vara x. Balansen mellan lycka och lidande skulle då vara 1-x. Låt vidare det extra
barnets totala lycka vara 1 och dess totala lidande vara 0,0000001. Låt vidare
världens befolkning om det extra barnet föds vara 10. Om barnet föds blir då
balansen mellan lycka och lidande 1-(x+0,0000001).
2 Låt världens befolkning om det extra barnet inte föds vara 9 personer som
alla lever liv som är värda att levas. Den genomsnittliga lyckan i världen skulle då
vara 1 (totalsumman är alltså 9) och summan lidande skulle vara 0,1. Balansen
mellan lycka och lidande skulle då vara 1-0,1=0,9. Låt vidare det extra barnets
totala lycka vara 2 och dess totala lidande vara 0,11. Låt världens befolkning om
detta barn föds vara 10. Om barnet föds blir då balansen mellan lycka och lidande
1,1-0,21=0,89.
3 Det öppna samhället och dess fiender, del 1: Platon, ss. 238 (not 6 till
kapitel 5) & 293 f. (not 2 till kapitel 9).
4 R. N. Smart: "Negative Utilitarianism", ss. 542 f.
331
kylen. Till skillnad mot den negative utilitaristen fäster den asymmetriske en viss vikt vid att öka lyckan i världen, men anser det samtidigt
betydligt viktigare att minska lidandet.
Betrakta nu följande exempel: Antag att Björn har i sin makt att utplåna världen vid tidpunkten t. Om världen fortsatte att existera vid t,
så skulle det existera ytterligare 1000 generationer om totalt
4.000.000.000.000 människor. Genom dessa människors existens
skulle världen tillföras ytterligare 25.000.000.000.000.000.000 enheter lycka och 1.500.000.000 enheter lidande. Låt oss vidare tänka oss
att denna lycka och detta lidande är jämnt utspritt på varje liv, så att
varje person i de extra generationerna skulle leva liv som var väl
värda att levas. Bör Björn utplåna världen? Utifrån den asymmetriska
utilitarismen kan följande observationer göras: Den extra genomsnittliga lycka som skulle skapas om han lät bli är lika med
25.000.000.000.000.000.000 dividerat med 4.000.000.000.000, d.v.s.
6.250.000. Det totala lidande som skulle skapas är 1.500.000.000.
Värdet av dessa generationers existens är således lika med 6.250.0001.500.000.000 = -1.493.750.000. Enligt den asymmetriske utilitaristen
vore det alltså bäst om Björn utplånade världen vid t.
Denna implikation är inte som den att vi, oavsett hur lyckliga framtida människor skulle vara, bör utplåna världen. Men den kommer
nära. Den innebär nämligen att även om alla framtida människor
skulle vara mycket lyckliga, så kan det faktum att de var och en skulle
lida ytterst lite (i exemplet ovan 0,0003 enheter var) innebära att det
vore bättre om de aldrig existerade.
Den asymmetriske utilitaristen kan här replikera att jag förutsatt att
den negativa vikt som fästs vid lyckan måste innebära att summan av
lycka divideras med antalet existerande personer. Detta är en riktig
iaktagelse. I själva verket kan vi tänka oss ett mycket stort antal olika
asymmetriska utilitaristiska principer, som alla vill fästa högre vikt
vid eliminering av lidande än vid ökning av lycka. En del av dessa
fäster en mindre negativ vikt vid ökningen av lycka och ju mindre
denna är desto lättare blir det att undvika exempel av ovanstående
slag. Problemet är emellertid att ju mer den asymmetriska utilitaristen
minskar lyckans negativa vikt och därmed närmar sig den klassiska
utilitaristens symmetriska syn på lycka och lidande, desto lättare blir
det att konstruera exempel där den asymmetriska utilitarismen leder
till utfall som ligger mycket nära den motbjudande slutsatsen. Den
asymmetriska utilitaristen tycks som bäst kunna hoppas på att hitta
332
den bästa kompromissen mellan dessa båda extremer. Men vilken är i
så fall det? är den särskilt rimlig? och i så fall varför? I detta fall
förefaller mig bevisbördan ligga på den som vill förespråka en sådan
asymmetrisk syn på lycka och lidande.1
3.4 Hur motbjudande är den motbjudande slutsatsen?
På senare tid har Parfit börjat vackla lite när det gäller DMS. Han har
hävdat att hur motbjudande DMS egentligen är beror på det sätt på
vilket personerna i t.ex. Z (se figur 6 ovan) har det som de har det.
Parfit utgår från begreppet det bästa i livet, med vilket han avser de
förhållanden som bidrar mest till att göra livet värt att levas i ett givet
utfall:
Betrakta vad jag ska kalla det bästa i livet. Detta är de bästa sorternas kreativ
aktivitet och estetiska upplevelser, de bästa förhållandena mellan olika
personer, och alla de andra saker som bidrar mest till att göra livet värt att
levas.2
Personerna i Z kan tänkas ha det som de har det på två sätt. Å ena
sidan kan de ha förlorat allt det bästa i livet. Ingenting gör då livet
mer värt att levas än någonting annat, eller som Parfit lite tendentiöst
uttrycker det: "allt som finns är muzak och potatis". Å andra sidan kan
i alla fall en del av det bästa i livet finnas kvar, men vara så utspritt att
personerna i Z ändå lever liv som knappt är värda att levas. Parfit menar att om Z är beskaffad på det senare viset så är DMS mindre motbjudande än om Z även innebar att allt det bästa i livet var borta.3
Denna tveksamhet hos den som själv fört fram DMS som ett argument mot den aktuella typen av HU ger oss en utsökt anledning att
1 I The Moral Import of Evil försvarar Ragnar Ohlsson en princip kallad "the
Principle of Unacceptable Tradeoffs", som i sin grundläggande tankegång påminner mycket om den asymmetriska utilitarismens vilja att lägga större vikt vid
eliminering av lidande än vid ökning av lycka. Eftersom denna princip endast
gäller sådana situationer där konsekvenserna inte berör möjliga personer (se s. 83)
förefaller den emellertid irrelevant för den diskussion jag för här.
2 "Overpopulation and the Quality of Life", op. cit., s. 161.
3 Ibid., s. 162. I den aktuella artikeln skisserar också Parfit en teori, kallad
"perfektionism", som han menar kan undvika den mest motbjudande versionen av
den motbjudande slutsatsen. I korthet går denna teori ut på att det kan vara sämre
att välja ett utfall som innebär att det bästa i livet försvinner, även om detta utfall
medför stora välfärdsvinster (se s. 163). I och med att aborter inte verkar beröras
av detta tillägg - det verkar inte särskilt troligt att någon abort skulle medföra att
det bästa i livet försvann - så redogör jag inte närmare för det här.
333
fundera lite närmare på våra reaktioner gentemot den.
Det som spontant förefaller så motbjudande med DMS är att en
värld bestående av en ofantlig massa personer som alla lever liv som
knappt är värda att levas bedöms vara bättre än en värld med mycket
färre personer men där dessa lever förhållandevis goda liv. Lite tillspetsat kan man säga att de moraliska teorier som implicerar DMS
också implicerar att det i bland är bättre om folk får det sämre ställt.
Men hur motbjudande är detta när allt kommer omkring? - personerna
i Z lever ju trots allt liv som är värda att levas.
Det är viktigt att, när man funderar över DMS, vara medveten om
vad det är den säger. Det den säger är att Z är sammantaget bättre än
A, inget annat. Jag har dock noterat en tendens hos mig själv och
andra att, vid bedömningen av hur bra/dåligt det vore att A respektive
Z var den verkliga världen, lätt glida över till frågan hur bra det vore
för mig att leva i någon av dessa världar. Svaret på denna fråga är
uppenbarligen att det vore bättre för mig att leva i A än i Z. Men detta
visar ju inte på något sätt att Z inte är sammantaget bättre än A.
Torbjörn Tännsjö har påpekat att det finns en stor svårighet involverad i att göra en rättvisande intuitiv jämförelse mellan A och Z.
Denna bedömning kräver att vi på ett likformigt sätt hanterar de tal
som beskriver de båda världarna. Dessa tal är emellertid mycket stora
och, påpekar Tännsjö, det är därför inte säkert att vi kan göra oss någon egentlig föreställning om de förhållanden som de beskriver.
Folkmängden i Z är verkligen ofattbart stor. Men i så fall verkar inte
våra spontana reaktioner på Z vara mycket att lita till. För att kunna
hantera jämförelsen ifråga på ett rationellt sätt måste vi, genom att tillämpa någon moralisk princip, göra den mer mekanisk.1
Richard Hare har apropå DMS anfört, att...
[...d]et är lätt att förstå varför folk som åtnjuter en relativt hög levnadsstandard
borde uppleva detta som kontraintuitivt, om det krävde av dem att öka
världens befolkning tills alla hade reducerats till den levnadsstandard som
åtnjuts av en genomsnittlig indisk bybo, endast förutsatt att det ökade antalet
personer som åtnjöt denna minskade genomsnittliga nytta var tillräckligt för att
göra den totala nyttan större än den är nu.2
Som Hare påpekar är emellertid detta ingenting som följer från
DMS. Beskrivningen i citatet är en konkretisering som kan göras av
1 Göra barn, op. cit., ss. 41 f.
2 Hare, op. cit., s. 281.
334
det något abstrakta exempel som leder fram till DMS, men det är inte
på långt när den enda konkretiseringen. Förvisso är det lätt att föreställa sig befolkningen i Z som personer vilkas konkreta levnadsvillkor liknar dem som återfinns hos de sämst ställda i dagens värld. Men
det enda vi vet om personerna i Z är ju att deras liv är precis ovanför
gränsen för att vara värda att levas. Det finns ingenting som talar emot
att personerna i Z lever liv som i alla relevanta avseenden liknar det
liv jag själv lever. Vad vet jag? - kanske mitt liv, så som det hittills
varit, inte är mer än en hårsmån bättre än att aldrig leva alls! Som
Hare påpekar angående slutsatsen att vi i praktiken faktiskt bör öka
världens befolkning i enlighet med vad som sägs i citatet ovan (en
slutsats som Hare kallar "CC"):
Låt oss föreställa oss att vi faktiskt lever insvepta i lyx (vilket, relativt sett, jag
och de flesta av mina läsare gör). Även om så är fallet, så står det öppet för
oss, om vi vill bestrida CC, att göra detta genom att hävda att i genomsnitt är
till och med våra liv precis ovanför den kritiska punkt vid vilken vi slutar
föredra att existera.1
Utifrån detta har jag observerat att om de konkreta levnadsvillkoren
i Z beskrivs som att de är som mitt liv är nu, så förbleknar min negativa inställning till den världen avsevärt. Det är min övertygelse att
även många andra, vilkas spontana reaktioner på DMS är att den är
motbjudande, skulle ändra inställning om de föreställde sig Z som en
värld i vilken invånarnas liv i relevanta avseenden liknade deras eget.
Tillsammans med granskningen av de försök som gjorts att undvika
DMS visar detta att det är i högsta grad tveksamt huruvida DMS är
oacceptabel på ett sätt som gör den till en vägande invändning mot
den form av HU, som implicerar att vi, bortsett från effekter på andra,
bör öka mängden liv som är värda att levas. Kritisk granskning av de
skäl som ligger bakom mångas negativa reaktioner på DMS tycks
snarast tala för att dessa reaktioner är baserade på oacceptabla
moraliska principer, irrelevanta överväganden eller rena missförstånd.
4. ALTERNATIV, ABORT OCH RESURSÖVERFÖRING
I avsnitt VI:3 har jag förvarat den syn på fostrets moraliska status som
1 Ibid., s. 285.
335
förts fram av Hare och Glover. Som vi tidigare sett innebär denna syn
att det, bortsett från effekter på andra än fostret och den individ det
kan utvecklas till, är fel att abortera ett foster som, om det inte hade
aborterats, skulle ha utvecklats till en individ vars liv var värt att
levas. Skälet för det är att vi, återigen bortsett från effekter på andra,
bör se till att det finns så många individer som möjligt vilkas liv är
värda att levas.
Som vi tidigare sett tycks detta argument vara lika tillämpbart på
vår fortplantning i stort som på den speciella frågan om abort bör utföras eller ej. Reproduktionsetik kan vi kalla de frågeställningar som
rör huruvida och i så fall i vilken utsträckning och under vilka betingelser vi bör fortplanta oss eller ej. Utifrån den typ av HU jag försvarat
tycks abortetiken bli en del av reproduktionsetiken. Ett sätt att
undvika fortplantning är ju att göra abort.1 Om vi bortser från effekter
på andra menar anhängaren av denna typ av HU att det är fel att,
genom abort, låta bli att fortplanta sig då fostret skulle ha utvecklats
till en individ med ett gott liv. Skälet för det är den allmänna
reproduktionsetiska tesen att det, bortsett från effekter på andra, är fel
att låta bli att fortplanta sig om den individ som skulle ha existerat i
framtiden om man hade fortplantat sig skulle ha levt ett liv värt att
levas.
I längden kan vi dock inte bortse från effekter på andra än den individ som skulle kunna existera i framtiden, beroende på vad vi gör.
Som vi har sett menar både Glover och Hare, att när vi tar sådana effekter med i beräkningen, så talar mycket för att vi ur utilitaristisk
synpunkt inte har någon plikt att fortplanta oss, ens om detta skulle resultera i barn som kom att leva liv som var värda att levas. Det de pekar på är, som vi sett, att det att skaffa ett barn som lever ett gott liv i
praktiken kräver att man lägger en viss mängd resurser på det och att
detta i sin tur innebär att det kommer att finnas andra personer, som är
i större behov av dessa resurser och som därför drabbas av att barnet
ifråga kommer till världen, jämfört med om det inte gjort det och resurserna i stället lagts på dessa personer.2
Men, har jag hävdat, om man på detta sätt kan ifrågasätta den ovan
nämnda allmänna reproduktionsetiska tesens praktiska betydelse, så
borde det vara möjligt att på samma sätt ifrågasätta det specialfall av
1 Reproduktionsetiken aktualiserar också en rad andra frågeställningar, som
diskuteras av Torbjörn Tännsjö i Göra barn.
2 Se avsnitt III:6.2.2.
336
denna tes som utgör det primära utilitaristiska argumentet mot abort:
Även om fostret skulle utvecklas till en individ vars liv, i kraft av att
den skulle tilldelas vissa resurser, vore värt att levas, så kan det vara
rätt att abortera detta foster och i stället lägga resurserna i fråga på ett
redan existerande barn, som p.g.a. brist på sådana resurser lever ett liv
som är värt att inte levas. Detta argument har jag kallat överföringsargumentet.1
Överföringsargumentet är inte okontroversiellt. Dessutom kan det
verka oklart vad det stöder för slutsats, även om det verkar uppenbart
att det stöder att kvinnan, hellre än att föda sitt barn, mata det, uppfostra det etc. bör utföra det alternativ jag i avsnitt III:6.2.2 benämnde
abort & resursöverföring.2
Det finns de som skulle hävda att det från överföringsargumentet
följer att kvinnan bör göra abort. De skulle åberopa den s.k. distributionsprincipen, som säger att om en person bör göra en kombination
av två handlingar, A & B, så bör hon även göra A. Med hjälp av denna
princip kan man hävda att det från att kvinnan bör göra abort & resursöverföring följer att hon bör göra abort.3 Detta har jag förnekat.
Om kvinnan gör abort men sedan inte följer upp detta med resursöverföring, utan i stället spelar upp de extra pengarna på Solvalla e.dyl., så
handlar hon förmodligen fel. Men detta innebär inte att hon, snarare
än att göra abort, borde ha fött sitt barn och tagit hand om det. För det
alternativet slås ut av abort & resursöverföring.
Andra oklarheter med mitt resonemang har i stället att göra med
hur man inom ramen för HU ska handskas med sådana sekvenser av
handlingar som abort & resursöverföring är en instans av. Om vi, som
i överföringsargumentet, är öppna för att dra in jämförelser mellan
handlingssekvenser i den utilitaristiska kalkylen, så kan man fråga sig
varför man endast ska nöja sig med dem jag tagit upp hittills. Man
kunde t.ex. fråga sig om det är rimligt att även laborera med alternativa sekvenser som täcker agentens hela framtida liv. I så fall är det
möjligt att alla de livslånga sekvenser där abort & resursöverföring
1 Se avsnitt III:6.2.2.
2 Detta alternativ består i att först göra abort och sedan överföra de resurser,
som skulle ha använts för att säkra det egna barnets välstånd, till redan
existerande barn vilkas liv, p.g.a. brist på sådana resurser, är präglade av lidande
och misär.
3 Se t.ex. Hector-Neri Castañeda: "A Problem for Utilitarianism" samt Fred
Feldman: "World Utilitarianism".
337
ingår befinns vara sämre än någon livslång sekvens som involverar ett
fullföljande av graviditeten. En annan möjlighet är att förneka att HU
befattar sig med sekvenser av handlingar på det sätt som sker i överföringsargumentet. HU ska, har det hävdats, i stället appliceras på
"minimala" handlingar. Utifrån sådana överväganden är det möjligt att
överföringsargumentet skulle bli fullständigt irrelevant.1
I avsnitten VI:4.2-4.4 diskuteras dessa frågeställningar i relation till
överföringsargumentet. I och med att de är intimt sammanflätade med
den mer allmänna frågan om hur de alternativ är beskaffade, av vilka
vi, enligt HU, bör utföra det bästa, så är det omöjligt att undvika att ta
ställning även till den frågan. Detta gör att diskussionen ibland kan bli
ganska abstrakt och svår att sätta i relation till abortproblematiken,
även om jag naturligtvis försöker klargöra relevansen av de olika resonemangen. Den fråga jag till syvende og sidst vill besvara i dessa
avsnitt är följande: Hur ser den mängd av alternativ ut, som är
relevant för abortproblematiken och vars element vi, enligt HU, ska
jämföra med avseende på värdet av deras konsekvenser?
4.1 Ett exempel
För att underlätta förståelsen av denna ibland något komplicerade diskussion kommer jag att låta den kretsa kring ett (mycket) förenklat exempel.
Vid en tidpunkt, t1, var Kristina gravid och funderade på att göra
abort. Hon kom emellertid fram till att hon föredrog att fullfölja graviditeten, vilket hon också gjorde. Barnet var välskapt och
utvecklades med hjälp av Kristinas kärlek och omvårdnad till en
person med ett liv värt att levas. Resten av sitt liv levde Kristina som
folk gör mest. Hon dog vid 75 års ålder.
När Kristina funderade på att göra abort vid t1 hade hon en rad
olika möjligheter framför sig. Många av dessa var olika versioner av
de huvudalternativ hon övervägde, t.ex. olika sätt att göra abort. I den
diskussion som följer kommer jag inte att redogöra för dessa, utan
koncentrera diskussionen på de bästa sätten att utföra de huvudalternativ som kommer att redovisas i det följande. När jag t.ex. talar om
1 Även om jag här har valt att diskutera dessa frågeställningar i anknytning till
just överföringsargumentet, så är det inte det enda handlingsutilitaristiska abortresonemang för vilket de är relevanta. De är även relevanta för ett av de försvar
för selektiva aborter som presenterades i avsnitt V:1.1.2 - nämligen det som
hävdar att det, i de fall då fostret är någorlunda allvarligt och ohjälpligt skadat,
förefaller bäst att göra abort och skaffa ett nytt och friskt barn i stället.
338
konsekvenserna av att göra abort avser jag således endast vad som
skulle ha skett om hon hade gjort abort på det bästa sättet (eller ett av
de bästa sätten). Endast de bästa versionerna av de olika alternativen
förefaller ju vara intressanta ur utilitaristisk synpunkt. Detta har visserligen den något verklighetsfrämmande implikationen att vad än
Kristina gör, så gör hon alltid detta på bästa sätt. Samtidigt är ju emellertid exemplet inte tänkt som en beskrivning av verkligheten, så
denna konsekvens tycks mig spela mindre roll. Dessutom medför
denna idealisering en betydande förenkling av diskussionen.
Andra av Kristinas möjligheter rörde vad som skulle hända efter
det att hon gjort abort/fött sitt barn. Om hon hade valt abort, så skulle
hon senare, vid t2, ha kunnat välja mellan att överföra de resurser som i verkligheten gav hennes barn ett liv värt att levas - till ett redan
existerande barn vars liv, p.g.a. brist på sådana resurser, var värt att
inte levas och att i stället satsa dessa resurser på V65 och knyppling.
Om det hade varit fallet att hon gjort abort så skulle hon ha valt det senare. Detta hade, vid t3, ställt henne inför ett val angående vad hon
skulle göra med resten av sitt liv. För enkelhetens skull antar jag att
hon bara hade kunnat välja mellan två alternativ. P.g.a. att hon förlorat
alla sina pengar på V65 skulle hon valt mellan att börja prostituera
sig, vilket skulle ha lett till ett plågsamt drogmissbruk, och att engagera sig i att hjälpa andra personer som drabbats av speldjävulen.
Olyckligtvis skulle hon faktiskt ha valt det förra. Om hon i stället valt
överföringsalternativet skulle hon, vid t3, i stället haft att välja mellan
ett fortsatt liv som skulle involvera en plågsam död i lungcancer till
följd av rökning, och ett annat där hon slutade röka.
Det Kristina faktiskt gjorde var ju emellertid att fullfölja graviditeten. När hon gjort detta stod hon vid t2 inför ett val mellan att ta hand
om sitt barn och att satsa sina ekonomiska och känslomässiga resurser
på V65 och knyppling. Av dessa utförde hon alltså det förra, för att
sedan, vid t3, ställas inför valet mellan två fortsatta möjliga liv, av
vilka det ena skulle involvera att hon tog körkort, med en bilolycka resulterande i ett svårt handikapp som resultat. Om hon i stället hade
valt V65 och knyppling vid t2, så hade hon i detta fall, p.g.a. sin något
annorlunda förhistoria, satsat på rätt häst och vunnit en stor summa
pengar. Vid t3 hade hon då kunnat välja att satsa även dessa pengar på
V65 och knyppling, vilket skulle ha lett till att hon spelat bort dem,
blivit djupt deprimerad och levt resten av sitt liv i armod. En andra
möjlighet hade varit att i stället investera pengarna och använda av-
339
kastningen för att förbättra villkoren för människor i tredje världen.
Tyvärr skulle hon ha valt det förra alternativet.
Detta exempel illustreras i figur 9 (där a1 = abort, a2 = föda barnet,
a3 = resursöverföring, a4 = satsa resurserna på V65 och knyppling, a5
= ta hand om barnet, a6 = satsa resurserna på V65 och knyppling, a7
= sluta röka m.m., a8 = fortsätta röka m.m., a9 = prostitution m.m.,
a10 = bekämpa speldjävulen m.m., a11 = avstå från körkort m.m.,
a12 ta körkort m.m., a13 = satsa vinsten på V65 och knyppling m.m.,
och a14 = satsa vinsten på välgörenhet m.m.):
a 3
a1
a 4
a 5
a 2
a 6
t1
a 7
200
a 8
a 9
150
a 10
a 11
105
a 12
a 13
110
a 14
300
70
175
80
tid
t2
t3
t 20
figur 9
Varje linje i figur 9 (både heldragna och streckade) representerar ett
möjligt scenario för Kristinas framtida handlingsliv, som hon hade i
sin makt att utföra i den aktuella situationen. Bilden visar m.a.o. åtta
olika möjliga handlings-sekvenser som täcker resten av hennes liv
(vilket alltså slutar vid tidpunkten t20 vilken av dessa sekvenser hon
än väljer). Varje sådan sekvens består av tre delar som, om de utförs,
utförs under tidsintervallerna t1-t2, t2-t3 respektive t3-t20. Dessa
delar betecknas med a1-a14. Delarna kan kombineras till olika långa
handlingssekvenser som täcker olika tidsintervall. Sådana sekvenser
betecknas i det följande som en konjunktion av de delar sekvensen består av (den sekvens som uppstår när Kristina först gör a2 och sedan
a5 skrivs alltså a2 & a5). De heldragna linjerna representerar de hand-
340
lingar som faktiskt utförs (eller som skulle ha utförts om den tidigare
handling som gjorde handlingen ifråga möjlig hade utförts). De
streckade linjerna står för de handlingar som faktiskt aldrig utförs och
som heller inte skulle ha utförts även om Kristina handlat annorlunda i
ett tidigare skede. Kristina har dock i sin makt att utföra dessa handlingar (i vissa fall givet att hon utfört den tidigare handling som skulle
ha gjort handlingen ifråga möjlig).1 Siffrorna vid slutet av varje sekvens visar värdet av de konsekvenser som skulle ha inträffat om
denna sekvens hade utförts. För att utläsa värdet av de konsekvenser
som skulle följa på någon av delsekvenserna måste man således
avläsa värdet vid slutet av den heltäckande sekvens som skulle ha
utförts om den aktuella delsekvensen hade utförts (om t.ex. a1 & a4
hade utförts så skulle värdet av konsekvenserna av denna sekvens ha
varit +70).2
Innan vi går in på själva problemet kan det också vara värt att i anknytning till figur 9 precisera det jag tidigare sagt, att jag endast
kommer att diskutera de bästa versionerna av varje handling i exemplet. Det är möjligt att tänka sig att varje handling i figur 3 kan utföras
på många olika sätt utan att detta förändrar deras längd i tiden. Vart
och ett av dessa sätt kan ha olika bra konsekvenser. Dessa olika sätt
är, med en terminologi som föreslagits av Lars Bergström, versioner
av handlingen ifråga. En handling, x, är enligt Bergström, en version
av en annan handling, y, om och endast om x och y har samma startoch slutpunkt i tiden (d.v.s. är tidsidentiska), är associerade med
samma agent (agentidentiska) och det är logiskt nödvändigt att om x
utförs så utförs även y.3 En version av a3 är t.ex. att överföra
resurserna via Röda korset. Att handlingar kan ha versioner, d.v.s. kan
utföras på olika sätt, bör skiljas från det faktum att många av dem
också kan ha olika möjliga "fortsättningar". En handling plus en av
1 Frågan om vad det innebär att en agent har i sin makt att utföra en viss handling har inte diskuterats närmare i den debatt som förts om vad som utmärker de
alternativ som utilitarismen ska tillämpas på. Denna fråga anknyter till det
komplexa problemet om vad det innebär att en person har fri vilja/handlingsfrihet.
Även jag kommer att följa exemplet att, så långt det är möjligt, undvika den. Se
dock min diskussion av Bergströms krav att alternativ måste vara utförbara i
avsnitt VI:4.3.3.
2 Detta sätt att illustrera exempel för diskussioner om vilka alternativ utilitarismen ska tillämpas på är hämtat från Lars Bergström: "Utilitarianism and Future
Mistakes".
3 Bergström: "On the Formulation and Application of Utilitarianism", s. 124.
341
dess möjliga fortsättningar kallar Bergström en kvasi-version av
handlingen ifråga. Handlingen x är närmare bestämt en kvasi-version
av handlingen y om och endast om x och y är agentidentiska, startar
vid samma tidpunkt men inte är tidsidentiska och det är logiskt
nödvändigt att om x utförs så utförs även y.1 En kvasi-version av a2 är
t.ex. a2 & a6. I den diskussion som följer kommer jag endast att
jämföra och diskutera de bästa versionerna av varje alternativ - det är
dessa versioners värden som återfinns vid slutet av de livslånga
sekvenserna. Skälet är att de sämre versionerna inte är särskilt
intressanta ur HUs perspektiv, även om de naturligtvis är alternativ för
Kristina. Däremot lämnas möjligheten öppen för att kombinera de
olika bästa versionerna till kvasi-versioner som jämförs med de övriga
alternativen. Vad jag sedan frågar mig är dels hur olika åsikter om det
sätt på vilket HU ska hantera jämförelser som involverar kvasiversioner påverkar den handlingsutilitaristiska abortsynen, dels vilken
av dessa åsikter som förefaller rimligast.
4.2 Maximalism och minimalism
Det jag tidigare hävdat med stöd av överföringsargumentet (d.v.s. att
abort & resursöverföring ofta är att föredra framför att barnet föds och
blir omhändertaget) kan i det exempel som presenterades i föregående
avsnitt uttryckas som att Kristina borde ha utfört a1 & a3.
En invändning mot denna slutsats utgår från, vad som kan kallas,
en maximalistisk teori om vilka alternativ HU ska tillämpas på. Enligt
maximalismen ska den utilitaristiska jämförelsen ske mellan de sekvenser som är längst i tiden, d.v.s. mellan de olika möjliga scenarier
för agentens hela framtida handlingsliv som hon har i sin makt att utföra.2 Om vi gör en sådan jämförelse i anknytning till mitt exempel
finner vi att det finns åtta sådana alternativ att jämföra (nämligen de
som sträcker sig från t1 till t20). Av dessa är a2 & a6 & a14
uppenbarligen det bästa och bör således utföras. Men maximalisten
nöjer sig inte med detta. Han accepterar även distributionsprincipen
och hävdar att det faktum att denna sekvens bör utföras också visar att
varje del av den bör utföras.3 Med en maximalistisk utilitarism skulle
man således komma fram till att Kristina inte borde ha gjort a1 & a3 1 Loc. cit.
2 Maximalismen har förts fram av Fred Feldman, op. cit., ss. 260 & 265 ff.
3 Ibid., s. 260.
342
tvärtom gjorde hon rätt som födde och tog hand om sitt barn.
Jag har hävdat att distributionsprincipen är ogiltig. Överföringsargumentet stöder att Kristina bör göra abort & resursöverföring, men
från detta följer, menar jag, inte att hon bör göra abort. För om hon
gjorde abort, så skulle hon ju faktiskt inte följa upp denna med resursöverföring.1
Distributionsprincipens brister demonstreras enklast i ett exempel:
Det ringer på telefonen. För att svara måste jag förflytta mig från köket, där tévattnet är på väg att koka upp, till vardagsrummet. Om jag
stänger av plattan innan jag går för att svara så kommer vattnet ha
kallnat när jag kommer tillbaka. Om jag däremot låter plattan vara på,
går och svarar och flyttar telefonen till köket så att jag kan vakta plattan, så kan jag göra iordning teet medan jag talar i telefon. Risken
finns dock att jag, när jag svarat, glömmer mig och blir kvar i vardagsrummet, varvid en eldsvåda med dödliga följder kommer att uppkomma. Det bästa jag kan göra är onekligen att inte stänga av, svara
och flytta telefonen till köket. Med hjälp av distributionsprincipen kan
vi från detta sluta oss till att jag bör låta bli att stänga av plattan. Men
antag nu att om jag börjar göra det bästa - om jag låter bli att stänga
av plattan - så kommer jag faktiskt att glömma att flytta mig tillbaks
till köket. I så fall tycks distributionsprincipen implicera att jag bör
göra något som leder till att jag själv och ett antal andra människor i
huset brinner inne. Anhängaren av distributionsprincipen skulle
således hävda att jag, i valet mellan att göra en handling med, relativt
sett, goda konsekvenser (stänga av) och en annan med mycket dåliga
(inte stänga av), bör utföra den senare. Detta visar att den
maximalistiska utilitarismen (med distributionsprincipen som en
ingrediens) är orimlig.
I detta läge kan förstås maximalisten släppa distributionsprincipen
och hävda att det endast är de möjliga handlingssekvenser som täcker
resten av agentens liv som moralen (d.v.s. utilitarismen) kan uttala sig
om.2 Alla delar av dessa sekvenser, må det sedan vara abort, ickeabort eller abort & resursöverföring, skulle då sakna moralisk status
1 Däremot följer det att om Kristina gör det hon bör göra (abort &
resursöverföring) så gör hon även abort. Argumentet stöder således att det är
möjligt för Kristina att göra abort och handla rätt.
2 I "Doing the Best One Can" föreslår t.ex. Holly S Goldman (som numera
kallar sig Holly M Smith) en modifierad form av maximalism som bl.a. utesluter
distributionsprincipen.
343
och därmed vara omöjliga att bedöma ur moralisk synvinkel. Detta
skulle innebära att i stort sett inga av våra vanliga moraliska problem
skulle ha någon lösning ens i teorin. Inga alternativ som inte täcker
resten av våra framtida handlingsliv skulle vara vare sig rätta eller fel.
Men är verkligen detta acceptabelt? Kan verkligen en rimlig moralisk
teori implicera att de allra flesta av de handlingar som vi vanligen utför saknar moralisk status och att de moraliska grubblerier vi ägnar
oss åt i själva verket är skenproblem?
På ett sätt förefaller dessa frågor kunna besvaras jakande. Det kan
ju faktiskt hända att det i den moraliska verkligheten finns en sorts
normativa gråzoner, d.v.s. att en rad olika handlingar faktiskt saknar
moralisk status.1 Problemet är ju emellertid av vi saknar "direkt-kontakt" med denna verklighet. Den föreligger inte för inspektion av oss
(om den gjorde det skulle det moraliska grubbleriet vara överflödigt).
Det vi får göra - och faktiskt gör - är att formulera teorier om den
moraliska verklighetens beskaffenhet. Dessa teorier kan inte alla vara
giltiga och måste därför utvärderas. Men denna utvärdering måste
alltså ske på något annat sätt än att vi s.a.s. ser efter om de stämmer. I
detta avseende sitter moralfilosofin i samma båt som många andra vetenskaper. I vetenskapliga sammanhang är det vidare vanligt att utvärdera teorier bl.a. efter deras fruktbarhet, d.v.s. efter den grad till vilken de besvarar de frågeställningar de konstruerats för att lösa. En
ofruktbar teori kan naturligtvis vara sann, men vi har inga skäl att tro
att den är det (såvida inte annan evidens för teorin föreligger). Likaså
kan det alltså vara sant att större delen av de moraliska problem vi
funderar över saknar svar, men p.g.a. att en teori med sådana implikationer är ofruktbar, så har vi, menar jag, i nuläget inga skäl att tro
att så är fallet.
Motsatsen till den maximalistiska strategin finner vi i minimalismen. Enligt denna teori ska utilitarismen i stället appliceras på den
mängd av alternativ som innehåller de temporalt sett minsta handlingar som agenten har i sin makt att utföra och som även är specifika.
Dessa minimala handlingar karakteriseras av att de, när de väl börjat
utföras, inte kan stoppas innan de fullföljts. En minimal handling är
även fullständigt specifik om och endast om det inte finns två (eller
flera) versioner av den som är oförenliga med varandra i den me-
1 Denna möjlighet har påpekats för mig av Björn Eriksson.
344
ningen att det inte är möjligt för agenten att samtidigt utföra båda.1
Minimalismen utesluter inte att vi även kan göra moraliska bedömningar av längre sekvenser av handlingar. I annat fall skulle även minimalismen kunna bedömas vara ofruktbar - de flesta av våra vanliga
moraliska problem rör ju inte den moraliska statusen hos fullständigt
specifika minimala handlingar. Men i och med att minimalistens primära intresse är inriktat på jämförelser av fullständigt specifika minimala handlingar, så kan vi inom ramen för minimalismen endast jämföra de sekvenser som faktiskt skulle utföras om agenten började utföra dem, d.v.s. om hon utförde någon av de fullständigt specifika minimala handlingar som hon hade i sin makt att utföra.2
Låt oss för resonemangets skull anta att a1 och a2 i figur 9 var och
en börjar med en fullständigt specifik minimal handling, x1 respektive
x2. Antag vidare att det är sant att om x1 utförs så utförs även a1 och
om x2 utförs så utförs a2. Utifrån dessa antaganden skulle minimalismen resultera i att a2 är det alternativ som bör utföras. Kristina handlade alltså riktigt när hon fullföljde graviditeten. Om hon hade börjat
göra a1 (utfört x1), så skulle hon faktiskt ha utfört a1 & a4 & a9 och
det är uppenbarligen sämre att denna sekvens utförs än att den sekvens utförs som hon faktiskt utför till följd av att hon börjar göra a2.
Minimalismen innebär alltså att vi endast behöver bry oss om de
sekvenser som är sådana att om vi började utföra dem så skulle vi
också slutföra dem. I exemplet som illustreras i figur 9 implicerar
denna tanke även att a2 & a5 bör utföras. Men detta är en aning
egendomligt. För det hade ju uppenbarligen varit bättre om Kristina i
stället hade utfört a1 & a3! Minimalistens svar på detta är att det
förhållandet är irrelevant. Skälet är att om Kristina hade börjat utföra
a1 & a3 så skulle hon i stället ha utfört a1 & a4.3 Men likväl är det ju
sant att hon kunde ha utfört a1 & a3. Det minimalisten pekar på visar
att Kristina skulle ha handlat fel om hon börjat utföra denna sekvens.
Hon skulle ju då faktiskt ha utfört en annan sekvens. Men detta visar
ju inte på något sätt att hon skulle ha handlat fel om hon faktiskt hade
utfört a1 & a3. Den sekvensen är ju uppenbarligen bättre än a2 & a5.4
1 J H Sobel: "Utilitarianism and Past and Future Mistakes".
2 Ibid., s. 196.
3 Ibid., ss. 207 ff.
4 För ett liknande argument, se Bergström, "Utilitarianism and Future Mistakes", op. cit., ss. 98 f.
345
En möjlig invändning mot detta resonemang kunde vara följande:
Om det är sant, att om Kristina hade börjat göra a1 & a3 så hade hon
faktiskt gjort a1 & a4, så kan hon väl inte göra a1 & a3, varför vi heller inte kan säga att hon borde ha utfört a1 & a3. Denna invändning
skulle fungera om det gällde för Kristina att hon skulle misslyckas
med att utföra a1 & a3 hur mycket hon än försökte. Exemplet visar
emellertid bara att hon, om hon började utföra a1 & a3, faktiskt inte
skulle slutföra denna sekvens (exempelvis därför att hon vid t2
ångrade sig och beslöt att göra a4 i stället för a3).1 Detta är förenligt
med att hon kunde ha slutfört den (om hon hade försökt). Eftersom
hon på detta sätt kunde ha utfört a1 & a3 och eftersom den sekvensen
är bättre än a2 & a5, så blir min slutsats att en rimlig tolkning av HU
måste implicera att den förra av dessa båda sekvenser är att föredra
framför den senare. Detta är inte fallet med minimalismen.
4.3 Relevanta alternativmängder
Om det på det sätt jag hävdat inte är rimligt att begränsa den utilitaristiska jämförelsen, vare sig till de "längsta" eller "kortaste" alternativen, så uppstår ett problem.
Vi kan inte gärna ta alla handlingar och handlingssekvenser i figur
9 och applicera HU på denna mängd. Det skulle t.ex. vara ganska
konstigt att säga att a1 och a1 & a3 är alternativ till varandra. Alternativa handlingar måste rimligen vara oförenliga (d.v.s. det får inte vara
möjligt för agenten att utföra båda). Detta krav lämnar möjligheten
öppen för att t.ex. a2 & a6 & a13 är ett alternativ till a1. Men även
detta vore egendomligt. Alternativ måste rimligen även vara tidsidentiska på det sätt som nämndes i avsnitt VI:4.1.2 Andra krav som rimligen bör ställas på en alternativmängd är att de handlingar som ingår i
den är möjliga att utföra och att den är uttömmande i den meningen,
att alla handlingar som uppfyller dessa krav ingår i den.3
Om vi applicerar dessa krav på exemplet med Kristina, så får vi tre
olika alternativmängder med anknytning till abortproblematiken,
nämligen:
1 Denna viktiga skillnad påpekas t.ex. av Goldman, op. cit.
2 Kravet på tidsidentitet mellan alternativ har dock kritiserats av Dag Prawitz:
"A Discussion Note on Utilitarianism". Kritiken bemöttes av Bergström i
"Alternatives and Utilitarianism".
3 Jfr. Bergström, "On the Formulation and Application of Utilitarianism", op.
cit., ss. 123 f.
346
A1: [a1, a2],
A2: [a1 & a3, a1 & a4, a2 & a5, a2 & a6] och
A3: [a1 & a3 & a7, a1 & a3 & a8, a1 & a4 & a9, a1 & a4 & a10,
a2 & a5 & a11, a2 & a5 & a12, a2 & a6 & a13, a2 & a6 &
a14]
Om vi sedan applicerar HU på A1 och A2, så finner vi att a2 bör
utföras, men även att a1 & a3 bör utföras. Men eftersom dessa handlingar är oförenliga så är det ju samtidigt sant att om Kristina gör den
ena så kan hon inte göra den andra. Hur hon än bär sig åt skulle hon
alltså handla fel. Många har menat att detta är en oacceptabel implikation (även om det också finns de som bestritt det, vilket vi kommer till
i avsnitt VI:4.4). Det kan, menar dessa, inte vara fallet att Kristina bör
göra både abort & resursöverföring och något annat som innebär att
hon inte gör abort & resursöverföring.
För att möta detta krav har Lars Bergström föreslagit att den utilitaristiska jämförelsen ska ske endast mellan de alternativ som ingår i
relevanta alternativmängder.1 Men vad är det då som utmärker en relevant alternativmängd?
4.3.1 Relevans för ett problem
Ett förslag som framförts är att vilken alternativmängd som är relevant beror på vilket moraliskt problem vi är ute för att lösa. För att
kunna peka ut den relevanta alternativmängden måste vi, enligt denna
strategi, i två avseenden specificera den fråga som vi hoppas att handlingsutilitarismen ska besvara.
För det första, för att kunna välja ut alternativ med rätt längd i tiden
så måste vårt problem specificeras med avseende på det tidsintervall
som vi är intresserade av. Jämförelser mellan alternativ som täcker ett
visst tidsintervall är relevanta endast om de görs för att besvara någon
fråga som rör vad som bör göras under just detta tidsintervall.2
För det andra, för att kunna välja ut de adekvata alternativen av en
viss längd i tiden, så måste vi även avgöra om vår fråga rör huruvida
1 Se t.ex. ibid., s. 123.
2 Se Frank Jackson & Robert Pargetter: "Ought, Options and Actualism", ss.
249 ff.
347
en speciell handling (eller sekvens av handlingar), t.ex. a1, bör göras,
eller om den rör vad som bör göras under ett visst tidsintervall. Om
vår fråga är av den första typen ska vi, enligt detta förslag, välja ut de
alternativ som ska jämföras i enlighet med aktualismen. Detta innebär
att de enda relevanta alternativen är den handling vars moraliska
status vi vill bedöma och den handling som agenten faktiskt skulle
utföra under samma tidsintervall om den första handlingen inte
utfördes. Om vår fråga är av den andra typen ska vi i stället tillämpa
possibilismen och jämföra alla alternativ som täcker det aktuella
tidsintervallet.1
HU kan således, enligt detta förslag, inte ge något som helst utslag i
vare sig mitt exempel eller abortproblematiken i allmänhet om inte
problemet specificeras i enlighet med ovanstående riktlinjer. Om vi
vill tillämpa HU på abortproblematiken blir det m.a.o. essentiellt vad
denna problematik närmare bestämt består i. Är den ett problem som
rör huruvida abort ingår i det som olika agenter bör göra under något
visst tidsintervall och, i så fall, vilket tidsintervall? Eller rör problemet
huruvida den specifika handlingen att göra abort bör utföras eller ej?
Min egen och många andras spontana reaktion är nog att det är det
senare problemet som är av intresse i abortetiska sammanhang. Detta
verkar innebära att vi ska tillämpa HU i enlighet med den aktualistiska
strategin. Detta innebär att de alternativ som jämförs i överföringsargumentet är irrelevanta. De alternativ vi ska jämföra är i mitt exempel
a1 och a2 och resultatet blir att a2 bör utföras; Kristina handlade rätt.
Den aktualistiska strategin är emellertid vid närmare betraktande
mindre fruktbar. Antag att vi funderar över huruvida a1 & a3 bör utföras eller ej. En tillämpning av aktualismen ger vid handen att vi ska
jämföra detta alternativ med a2 & a5, vilket resulterar i att vi kan besvara vår fråga jakande. För att vara riktigt på den säkra sidan fortsätter vi emellertid och frågar oss huruvida a2 & a5 bör utföras. Om
Kristina inte hade utfört den sekvensen så skulle hon faktiskt ha utfört
a1 & a4. Utifrån den informationen verkar det uppenbart att a2 & a5
bör utföras, enligt en aktualistisk tillämpning av utilitarismen. Men
detta innebär ju att vi nu har två sekvenser - a1 & a3 respektive a2 &
a5 - som var och en bör utföras, men som inte båda kan utföras. Aktualismen löser således inte den typ av dilemman som Bergström ville
undvika genom att peka ut relevanta alternativmängder.
1 Ibid., ss. 246 f. & 255.
348
Det är emellertid inte helt uppenbart att vår spontana reaktion inför
frågan om vad abortproblemet är för problem tvingar oss att tillämpa
utilitarismen på det aktualistiska sättet. För i själva verket tycks denna
strategi förutsätta en väldigt speciell tolkning av frågan om Kristina
borde ha gjort abort. Åtminstone jag är inte helt säker på att jag inte
med denna fråga avser en fråga huruvida abort ingår i det som bör göras under något visst tidsintervall. Men om så är fallet tycks det, i
linje med vad som sagts ovan, finnas en möjlighet att det är på sin
plats att genomföra en possibilistisk tillämpning av utilitarismen på
mitt exempel och därmed också en möjlighet att undvika det dilemma
som drabbar Kristina genom aktualismen.
Om abortproblematiken rör vad som bör göras under ett visst tidsintervall så återstår frågan vilket detta tidsintervall är. Det är inte lätt
att besvara den frågan. Kanske olika personer funderar över olika tidsintervall även om de bedömer samma person och beteende. Kanske
olika abortetiker har tänkt sig lite olika tidsintervall när de funderat
över aborters moraliska status, kanske har de över huvud taget inte
funderat närmare över detta. Men det verkar i alla fall som om de
handlingsutilitarister som funderat över abortproblematiken inte
skulle vara helt ovilliga att fundera över t1-t3 snarare än t1-t2 i mitt
exempel. I så fall skulle slutsatsen utifrån en possibilistisk tillämpning
av utilitarismen bli att Kristina borde ha utfört a1 & a3. Men
samtidigt är det förstås fullt tänkbart att de även är intresserade av t1t2 och i så fall kommer possibilismen även ge dem beskedet att
Kristina bör göra a2. Även här är alltså försöket att peka ut relevanta
alternativmängder utifrån deras relevans för det problem vi försöker
lösa oförmöget att undvika att samma agent ibland bör göra två
oförenliga handlingar. Problemet är helt enkelt att vi ju alltid kan
tänkas vara intresserade av att besvara flera frågor i ett och samma
sammanhang.
Dessutom är det något egendomligt med idén om relevans för ett
problem även om vi bortser från att den ger upphov till sådana moraliska dilemman som strategin att peka ut relevanta alternativmängder
är tänkt att undvika. För vad händer om det aldrig ställs någon fråga
eller formuleras något moraliskt problem i samband med Kristinas
handlande? Försvinner då den moraliska status hennes handlingar
skulle ha haft givet någon sådan fråga i tomma luften? Den aktuella
idén tycks i alla fall medföra att HU i så fall inte implicerar någonting
i mitt exempel. Det som gör alternativmängder relevanta måste därför
349
vara något mindre undflyende än specifika problemställningar.
4.3.2 Relevans för en person och situation
En annan idé är att relevanta alternativmängder är relevanta, inte för
specifika moraliska problem, utan för specifika personer och situationer. Denna idé har utvecklats av Lars Bergström.
En alternativmängd är, enligt Bergström, en mängd som innehåller
minst två partikulära handlingar (d.v.s. handlingar av någon viss typ
som är knutna till en specifik person och en specifik tidpunkt eller
tidsintervall). Dessa handlingar måste dessutom vara agentidentiska
samt uppfylla de krav jag nämnde i början av avsnitt VI:4.3, d.v.s.
vara tidsidentiska, parvis oförenliga, utförbara och sådana att de
uttömmer de handlingar som uppfyller dessa krav.1
Kravet på utförbarhet förstås av Bergström som något starkare än
att agenten har i sin makt att utföra handlingen ifråga, vilket vanligtvis
förklarats i termer av att om agenten hade velat göra den så hade hon
gjort det. Dessutom kräver Bergström att det inte får vara psykologiskt
omöjligt för agenten att tro att hon har i sin makt att utföra handlingen ifråga. Det viktiga med detta krav är att det måste vara möjligt
för agenten, sådan hon är, att föreställa sig vad den aktuella
handlingen innebär. Enligt Bergström medför detta krav att mängder
som innehåller mycket långa och komplicerade sekvenser sällan är
alternativmängder. För i praktiken är det få som har kapacitet att
föreställa sig vad det skulle innebära att utföra någon av dessa
sekvenser.2
Om två alternativmängder för en person i en situation är sådana, att
om HU tillämpas på dem så resulterar det i att två oförenliga handlingar bör utföras, så är dessa alternativmängder (T)-inkonsistenta.3 I
mitt exempel är således A1 och A2 (T)-inkonsistenta.
Vidare säger Bergström att om A och A' är två olika alternativ1 "On the Formulation and Application of Utilitarianism", op. cit., s. 124.
2 "Utilitarianism and Future Mistakes", op. cit., ss. 99 f. Detta faktum utnyttjas
av Bergström som ett argument mot maximalismen. De olika möjliga framtida liv
som maximalisten vill jämföra är, enligt Bergström, knappast utförbara. Huruvida
detta stämmer torde dock bero på hur pass specificerade dessa liv är. Det som gör
det rimligt att anta att det är svårt att föreställa sig vad det skulle innebära att
utföra en maximalistisk sekvens är väl fr.a. att vi föreställer oss att denna är
mycket komplicerad. Dess längd i tiden förefaller inte i sig vara något hinder för
dess utförbarhet.
3 "On the Formulation and Application of Utilitarianism", op. cit., s. 124.
350
mängder och det gäller för varje handling, x, att x ingår i A endast om
x eller någon version eller kvasi-version av x ingår i A', då och endast
då är A' en expansion av A.1 I mitt exempel är t.ex. A2 en expansion
av A1.
Med hjälp av denna begreppsapparat formulerar Bergström principen C, som anger nödvändiga och tillräckliga villkor för relevansen av
en alternativmängd:
A är en relevant alternativ mängd för P i S om och endast om A är en
alternativmängd för P i S och det gäller för varje A', att om A' är en annan
alternativmängd för P i S och A' är en expansion av A, så är det antingen fallet
(i) att A och A' inte är (T)-inkonsistenta, eller (ii) att det existerar någon
alternativmängd för P i S som är en expansion av A' och som inte är (T)inkonsistent med A.2
Är A1 i mitt exempel en relevant alternativmängd för Kristina i den
aktuella situationen? Uppenbarligen kan så inte vara fallet i kraft av
att A1 skulle uppfylla villkor (i) i C. För en expansion av A1 är A2
och dessa båda alternativmängder är, som vi sett, (T)-inkonsistenta.
Frågan inställer sig då om det finns någon alternativmängd som är en
expansion av A2 och som inte är (T)-inkonsistent med A1. En
möjlighet vore att det fanns en mängd versioner av medlemmarna i
A2 som inte är (T)-inkonsistent med A1. Eftersom jag antagit att
alternativmängderna i mitt exempel innehåller de bästa versionerna av
de aktuella alternativen kan inte detta vara fallet. Den andra
möjligheten vore om det fanns någon alternativmängd som innehåller
kvasi-versioner av medlemmarna i A2 och som inte är (T)inkonsistent med A1. I mitt exempel finns visserligen A3, men
samtidigt är det tveksamt om medlemmarna i A3 kan passera som
alternativ i Bergströms mening. Detta i och med att de knappast är
utförbara - de sekvenser som ingår i A3 förefaller vara ett typexempel
på handlingar som är så komplexa att vi vanliga dödliga i allmänhet
saknar förmåga att föreställa sig vad det skulle innebära att utföra
någon av dem.3 A1 verkar således inte vara en relevant
1 Loc. cit.
2 Ibid., s. 125.
3 I en not ovan, i samband med referatet av denna aspekt av Bergströms krav
på utförbarhet, anmärkte jag visserligen att det faktum att en sekvens täcker resten
av agentens liv inte i sig verkar beröva den dess utförbarhet. Vad som spelar roll
förefaller i första hand vara dess komplexitet. Eftersom jag antagit att de
351
alternativmängd.
Är A2 en relevant alternativmängd? Som exemplet är konstruerat
är det förhållandevis enkelt att se att så är fallet. Det finns inte någon
mängd vars medlemmar är kvasi-versioner av medlemmarna i A2 och
som även är en alternativmängd. Om vi tillämpar HU i enlighet med
C blir således resultatet att Kristina handlade fel. I stället för att föda
och ta hand om sitt barn borde hon ha gjort abort & resursöverföring.
I verkliga livet är det inte lika enkelt att tillämpa HU på relevanta
alternativmängder enligt de riktlinjer som ges i C. Inget av de verkliga
fall som aktualiserar abortdebatten, eller de standard-exempel som
brukar diskuteras i abortetiska sammanhang, är sådana att det med någon säkerhet kan fastslås huruvida vissa alternativ kan förlängas
framåt i tiden utan att förlora egenskapen att vara utförbara. Detta beror till stor del på den aktuella agentens psykologiska konstitution och
de olika möjligheter som står till buds i situationen. I dessa fall är det
heller inte möjligt att utan vidare anta att vissa alternativ är de bästa
versionerna av det agenten kan göra.
Likväl tror jag att utfallet i mitt exempel visar att det finns anledning att misstänka att Bergströms tolkning av HU i många fall leder
till att de alternativmängder i verkligheten som motsvarar A1 i mitt
exempel inte är relevanta. Detta innebär naturligtvis inte automatiskt
att de alternativmängder som motsvarar A2 är relevanta. Det torde i
stället variera från fall till fall, beroende på vilka temporala förlängningar av dessa alternativ som finns att tillgå i de konkreta situationerna.
4.3.3 Utförbarhet: är abort & resursöverföring ett alternativ?
Slutsatsen i föregående avsnitt är, liksom utfallet i mitt exempel, i
högsta grad beroende av Bergströms speciella krav, att ett alternativ
inte får vara så komplicerat att agenten saknar kapacitet att förstå vad
det skulle innebära att utföra det. Det är emellertid inte uppenbart att
detta är ett rimligt krav. Många andra skulle nöja sig med kravet att
agenten har i sin makt att utföra alternativet ifråga1 och i så fall är det
inte omöjligt att A3 (och dess verkliga motsvarigheter) skulle kunna
alternativ vi diskuterar är de bästa versionerna av bl.a. medlemmarna i A3 verkar
det emellertid rimligt att tänka sig att dessa är ganska detaljerade och komplexa
(även om det inte framgår av min beskrivning av dem).
1 Detta är t.ex. fallet med Feldman, op. cit.; Goldman, op. cit. och Tännsjö:
"Moral Conflict and Moral Realism".
352
kvalificera som alternativmängder.
Samtidigt ligger det något rimligt i Bergströms extra krav. Kravet
på utförbarhet härrör från den allmänt accepterade tanken att det inte
kan vara fallet att en agent bör göra något som hon inte kan göra. Det
är emellertid inte helt klart vad det innebär att en agent kan göra en
handling. Vissa saker verkar det uppenbart att vi aldrig kan göra (t.ex.
rita kvadratiska cirklar). Andra saker har vi vanligen inga som helst
problem med att göra (jag kunde t.ex. skriva ordet "problem" utan
problem alldeles nyss). Men mellan dessa extremer finns en bred gråzon där det är mer oklart om de hinder som föreligger för att vi ska utföra någon handling är så grava att vi verkligen inte kan utföra den.
Som redan nämnts är ett vanligt krav för att X kan göra en handling, h, att det är sant att om X hade velat göra h så hade X också gjort
det. Samtliga deltagare i debatten om vad som konstituerar de alternativ som det talas om i HU accepterar detta krav. Till skillnad mot de
övriga hävdar dock Bergström att det inte är ett tillräckligt villkor för
att det ska vara fallet att X kan göra h. Om vi tänker oss att X är t.ex.
en kopieringsapparat så verkar det i mina ögon uppenbart att Bergström har rätt på denna punkt. Kanske är det sant att om kopieringsapparaten på filosofiska institutionen hade velat göra förstorade kopior av mitt manuskript när jag instruerade den att göra dem i originalformat, så hade den också gjort det. Men därmed är det ju inte sant
att denna apparat kan utföra denna handling. Det vi måste kräva är att
X dessutom är sådan att det inte skulle krävas mycket omfattande och
grundläggande förändringar av X för att X skulle uppfylla de nödvändiga villkoren för att vilja/ bestämma sig för handlingen ifråga. X
måste m.a.o. ha en kapacitet att forma den intention som är nödvändig
för handlingens utförande.1 Om en person saknar all förmåga att göra
1 När jag i muntliga diskussioner presenterat detta exempel har en del sagt att
de har svårt att begripa vad det skulle innebära att en kopieringsapparat (K)
bestämmer sig för att utföra en handling. För mig innebär detta endast att det i K
skulle inträffa en mental akt av det slag vi vanligen betecknar som ett val. Om
detta inträffade skulle vi visserligen vara tvungna att anta att K var väldigt
annorlunda beskaffad än vad vi vanligen tänker oss. Men det är också detta som
är min poäng: även om det är sant, att om K bestämde sig för att göra h så skulle
K göra h, så är de förändringar K skulle vara tvungen att genomgå för att kunna
bestämma sig för h alldeles för omfattande för att detta ska rättfärdiga att K kan
utföra h. Vad är det som gör en sådan förändring för omfattande? Detta är en
fråga som jag inte besvarar här. Men en möjlighet kunde kanske vara att
förändringen är för omfattande i kraft av att om K undergick denna förändring, så
skulle den individ som resulterade inte längre vara K. Med en sådan lösning är vi
353
sig en föreställning om vad en viss handling innebär, så verkar det
därför inte orimligt att säga att hon inte kan utföra denna handling.
Det Bergström pekar på är alltså att om det skulle krävas alltför
omfattande förändringar av X:s intellektuella kapaciteter för att X ska
vara kapabel att vilja/ bestämma sig för en handling, så är det rimligt
att säga att X inte kan utföra den. Men märk väl att en sådan långtgående oförmåga att mobilisera de attityder och intentioner som är nödvändiga för handlingens utförande inte bara behöver bero på begränsningar i just X:s intellekt. Lika gärna kan X vara känslomässigt
oförmögen att forma den intention som krävs för att X ska utföra
handlingen.
Denna sistnämnda aspekt av utförbarhetskravet ger upphov till vad
som lätt kan uppfattas som ett problem för överföringsargumentet.
Som vi tidigare sett tycks detta argument i sin allmänna reproduktionsetiska formulering kunna leda till att vi, även om våra barn skulle
bli lyckliga, i många fall bör låta bli att fortplanta oss och använda de
därmed frigjorda resurserna för att förbättra villkoren för redan existerande barn, som p.g.a. brist på resurser lever liv som är värda att inte
levas. Den abortetiska versionen av detta argument säger att många
gravida kvinnor bör utföra abort & resursöverföring. Denna slutsats
gäller såväl de som vill låta bli att fortplanta sig (t.ex. genom att göra
abort) som de som inte vill detta. Utifrån kravet på utförbarhet kan
man då fråga sig om de som vill fortplanta sig verkligen har den
handlingssekvens som rekommenderas av överföringsargumentet som
ett alternativ.
Denna invändning mot överföringsargumentet tar fasta på att driften att fortplanta sig ju trots allt är en av människans starkaste drivkrafter. Om någon vill fortplanta sig (t.ex. en gravid kvinna som inte
vill göra abort), så är det därför fullt möjligt att denna drift gör henne
känslomässigt inkapabel att mobilisera den intention som är en förutsättning för att hon ska avstå från att fortplanta sig. Hon kan visserligen mycket väl föreställa sig vad ett sådant alternativ skulle innebära
(t.ex. att hon gjorde abort), men hon saknar all förmåga att mobilisera
de känslor som krävs för att hon ska kunna vilja utföra det. Men i så
fall kan det, utifrån kravet på utförbarhet, verka rimligt att hävda att
detta inte är något alternativ för henne.
inte fria att göra sådant där vi inte kan mobilisera de intentioner som krävs för
handlingen ifråga med mindre än att vi förändras till en sådan grad att vi blir
någon annan än den vi var från början.
354
Notera att denna invändning på sin höjd träffar den del av överföringsargumentet som hävdar att även (många av) dem som inte vill
göra abort (och inte gör det) handlar fel när de inte utför abort & resursöverföring. Slutsatsen vad gäller dem som faktiskt vill göra abort
(och gör det) rubbas inte. För dessa personer är ju uppenbarligen kapabla att vilja låta bli att föröka sig genom att göra abort.
Samtidigt är det även osäkert vad invändningen visar när det gäller
dem som vill skaffa (egna) barn. För uppenbarligen existerar det ju
många personer som vid olika tidpunkter vill fortplanta sig, men som
samtidigt väljer att avstå. Det är inte orimligt att anta att detta även
gäller många kvinnor som gör abort. Många av dessa vill nog ha barn,
bara inte just nu. Det förefaller därför som att den vilja att skaffa
(egna) barn som det, p.g.a. fortplantningsdriften, nog är mycket svårt
att göra sig av med inte måste vara knuten till någon särskild tidpunkt.
I många fall är den mest att betrakta som ett långsiktigt projekt. Först
när många barnalstringstillfällen gått förlorade och få återstår blir
detta projekt hotat av en enskild underlåtelse att föröka sig. Endast i
sådana fall förefaller det därför rimligt att anta att fortplantningsdriftens styrka och den därmed resulterande oförmågan att i enskilda situationer vilja avstå från att skaffa barn gör att abort inte är något alternativ i dessa situationer.
4.4 Konkretismen
Det är inte orimligt att med stöd av principen C och Bergströms krav
på utförbarhet hos alternativ, hävda att A2 är den relevanta alternativmängden i mitt exempel. Men är Bergströms position rimlig?
Denna fråga kan förstås på två sätt. Å ena sidan kan vi undra om hans
sätt att sortera ut relevanta alternativmängder är rimligt, givet att vi
alls bör göra detta. Denna fråga har besvarats nekande av Wlodzimierz Rabinowicz.1 Jag ska emellertid inte här söka utröna i vilken utsträckning dennes argument träffar Bergströms position.2 Å andra sidan kan vi fråga oss om vi alls bör peka ut vissa alternativmängder
som relevanta.
En egenskap som delas av alla de tolkningar som vill begränsa tillämpningen av HU till relevanta alternativmängder är att de handlingar
1 Se "Utilitarianism and Conflicting Obligations".
2 Rabinowicz' argument är, i korthet, att det är möjligt att konstruera två alternativmängder som båda är relevanta enligt C och som dessutom är sådana att tillämpningen av AU på dem resulterar i att två oförenliga handlingar bör utföras.
355
som ingår i irrelevanta alternativmängder berövas all moralisk status.
Om A2 är en relevant alternativmängd och A1 en irrelevant, så kan
utilitarismen endast tillämpas på den förra. Detta innebär att utilitarismen endast kan tillskriva moralisk status till en handling om den ingår i denna mängd. Medlemmarna i A1 är m.a.o. teoretiskt omöjliga
att bedöma ur moralisk synvinkel. HU kan endast besvara moraliska
frågor som rör de handlingar som ingår i A2. Om jag frågar mig huruvida Kristina borde ha gjort abort eller ej, så ställer jag således en
fråga som saknar svar. Min fråga är tom, konfys eller baserad på ett
missförstånd.1
Liksom i fallet med den version av maximalismen som gjort sig av
med distributionsprincipen är detta något som i mina ögon talar till
nackdel för strategin att applicera HU på relevanta alternativmängder.2 Visserligen kan det vara så att medlemmar i irrelevanta alternativmängder saknar moralisk status. Men eftersom vi inte har möjlighet
att "direkt" kontrollera huruvida detta är fallet eller ej måste vi bedöma rimligheten av en moralisk teori med en sådan implikation utifrån andra överväganden. Förvisso är A1 en irrelevant alternativmängd enligt C. Men i och med att vi kan ställa fullständigt begripliga
frågor rörande den moraliska statusen hos medlemmarna i denna
mängd, så bör, menar jag, en fruktbar moralisk teori likväl tala om för
oss att de är rätta eller felaktiga.
Som vi såg i avsnitt VI:4.3 är motivet bakom strategin att endast
tillämpa HU på relevanta alternativmängder en önskan att undvika sådana moraliska dilemman, där agenten bör utföra flera alternativ som
inte alla kan utföras. Detta är också utgångspunkten för minimalismens och maximalismens förespråkare. Men om samtliga dessa strategier är problematiska, så kan det kanske vara värt att fundera över
hur pass önskvärt detta är när allt kommer omkring.
Ett motiv för denna hållning uttrycks av Bergström då han hävdar
att två partikulära normer som tillsammans implicerar att en agent i en
situation bör utföra två oförenliga handlingar (t.ex. a2 och a1 & a3)
vid en tidpunkt, t1...
...skulle upphäva eller neutralisera varandra. Det är inte endast omöjligt att
följa båda. Konjunktionen av dem ger inte någon som helst vägledning.
1 Detta förutsätter naturligtvis att denna fråga inte ska tolkas som en fråga rörande någon av medlemmarna i A2, t.ex. abort & resursöverföring.
2 Se avsnitt VI:4.2.
356
Bildligt talat så drar de åt olika håll vid t1.1
På ett sätt verkar det väl starkt att, som Bergström, säga att konjunktionen av de två normerna inte ger någon som helst vägledning.
Vi erhåller ju trots allt en del information om vad Kristina inte bör
göra. Från konjunktionen verkar det t.ex. följa att hon inte bör göra a1
& a4. Om Kristina förelades de aktuella normerna skulle hon
visserligen kanske få svårt att välja mellan a2 och a1 & a3. Men det
verkar å andra sidan mest påverka svaret på frågan om hur hon bör
fundera, eller huruvida det är rätt att informera henne om innehållet i
de bägge normerna. Om det t.ex. är sant, att om hon förelades de
aktuella normerna så skulle hon utföra a2 & a6 & a13, så tycks det
tala för att hon inte borde ha fått denna information. Detta visar ju
emellertid inte på något sätt att konjunktionen av de bägge normerna
inte kan vara giltig.
Samtidigt verkar det vid första ögonkastet onekligen som att konjunktionen av de bägge normerna "drar åt olika håll" på ett mer djupgående vis. Följer Kristina den ena så bryter hon mot den andra. HU
tycks således föreskriva att Kristina gör något (a2 och a1 & a3), som
hon inte kan göra. Om HU tillämpas på alla alternativmängder tycks
den därför strida mot den allmänt accepterade principen att "bör"
implicerar "kan". Men, som vi strax ska se, huruvida detta verkligen
är fallet beror till stor del på hur de aktuella normerna ska tolkas.
De som inte kan acceptera att två oförenliga alternativ båda bör utföras har vanligen formulerat HU som att vi i varje situation bör utföra det bästa alternativet av dem som står oss till buds. Termen
"alternativ" har då använts för att beteckna en abstrakt entitet, utan någon bestämd position i rumstiden. Alternativet a1 & a3 i mitt exempel
utförs ju t.ex. aldrig och kan således inte knytas till någon plats i rummet, men likväl skulle t.ex. Bergström hävda att om A2 är en relevant
alternativmängd så bör a1 & a3 utföras. Alternativ uppfattas som påståenden om verkligheten, vilka antingen är sanna (d.v.s. alternativet
utförs) eller falska (d.v.s. alternativet utförs inte) och sådana att agenten kan göra något som skulle medföra att de var sanna (d.v.s. alternativen är utförbara). Det är dessa påståenden som tillskrivs moraliska
egenskaper i denna tolkning av HU.
Denna syn på vad det närmare bestämt är som HU och andra mora1 "Utilitarianism and Future Mistakes", op. cit., s. 89.
357
liska teorier tillskriver moraliska egenskaper har emellertid ifrågasatts. Torbjörn Tännsjö har föreslagit att moraliska egenskaper såsom
"bör utföras", "rätt", "fel" etc. endast ska tillskrivas konkreta handlingar med specifika positioner i tid och rum, d.v.s. till handlingar som
faktiskt utförs. Om så är fallet blir det ingen konflikt med principen att
"bör" implicerar "kan" när HU genererar att både a2 och a1 & a3 bör
utföras i mitt exempel. För detta måste nu förstås som att det gäller för
båda de möjliga händelser som beskrivs i dessa påståenden, att om
den faktiskt inträffade, så skulle det vara fallet att den bör utföras.1
Om Kristina faktiskt fullföljer sin graviditet, så är det också detta hon
bör göra. Men om hon gör det så är det inte sant att hon bör utföra a1
& a3. Det är endast sant att om hon skulle ha utfört detta alternativ så
skulle hon också ha gjort det som hon bör göra. Även om det finns två
oförenliga alternativ som skulle vara sådana att de bör utföras om de
faktiskt utfördes, så är det, i och med att de är oförenliga, aldrig fallet
att båda utförs. Således existerar det aldrig två konkreta handlingar
som inte båda kan utföras men som var och en bör utföras. Den
konkretistiska strategin undviker därför utfallet att Kristina bör göra
något hon inte kan utan att inskränka HUs tillämpning till vissa
alternativmängder.
Eftersom det därför inte längre är nödvändigt att peka ut vissa alternativmängder som relevanta, så undviker konkretisten även ståndpunkten att många av våra moraliska frågeställningar är omöjliga att
besvara. För varje alternativmängd finns det ett bestämt svar angående
vilken (vilka) av dess medlemmar som skulle ha varit rätt om den (de)
hade utförts. För varje utfört alternativ finns ett svar huruvida den
händelse, vars inträffande gjorde det utfört, var rätt eller fel. Dessa
punkter talar i mina ögon för att HU bör tolkas konkretistiskt.
Samtidigt bör det understrykas att det, även med en konkretistisk
hållning, kvarstår en sorts moraliska dilemman. När Kristina gör a2 så
handlar hon rätt. Samtidigt är det ju emellertid sant att om hon gör a2
så gör hon a2 & a5, som är fel. På samma sätt, om Kristina hade gjort
a1 så hade hon handlat fel. Samtidigt är det ju emellertid uppenbart att
om hon först gjort a1 och sedan a3 , d.v.s. a1 & a3, så hade hon
handlat rätt. Tännsjö menar att detta förhållande är acceptabelt.2 Själv
är jag tveksam, men anser ändå att det faktum att en tolkning av HU
1 Tännsjö: "The Morality of Abstract Entities".
2 "Moral Conflict and Moral Realism", op. cit.
358
implicerar att det kan förekomma moraliska dilemman av detta slag är
mindre oacceptabelt än att en sådan tolkning inte ens i teorin kan
tillhandahålla något svar på många av våra moraliska frågeställningar.
Att en moralisk teori innebär att det kan uppstå moraliska dilemman
av detta slag är mer att räkna som en intressant upptäckt om den
moraliska verkligheten än ett argument mot teorin ifråga.
Konkretismen kan emellertid på ett onödigt sätt tyckas krångla till
våra moraliska undersökningar. Om jag accepterar den konkretistiska
hållningen kan det t.ex. tyckas som att jag inte längre i kraft av överföringsargumentet kan säga att Kristina bör göra a1 & a3. Det enda
jag kan säga verkar vara att om hon hade utfört detta alternativ, så
hade den konkreta handling vars inträffande gjorde alternativet utfört
varit sådan att denna handling bör utföras. Eftersom många av våra
moraliska frågeställningar gäller handlingar som inte utförs kan detta
tyckas vara en brist hos konkretismen.1
Detta är en riktig anmärkning i så måtto att konkretismen innebär
att HU bara kan tillskriva moraliska egenskaper till konkreta handlingar. Strikt talat kan en konkretistisk HU inte ens implicera att a2
bör utföras, eftersom a2 ju inte är någon konkret handling utan endast
en beskrivning av en sådan (eller flera)2. Det den säger är att den konkreta handling vars inträffande gör a2 utförd bör utföras. Samtidigt
kan jag dock inte se att konkretismen hindrar oss från att prata som om
HU tillskrev moralisk status även till a2 och andra alternativ. Vi kan
prata om alternativ på ett sätt som låter som om vi tillskrev dem moraliska egenskaper. Huvudsaken är att när vi pratar om alternativ på
detta sätt, så ska vårt prat tolkas som att vi tillskriver moralisk status
till någon konkret handling (antingen en som faktiskt inträffar eller en
som skulle inträffa om något alternativ utfördes).3 Jag kan som konkretist således fortsätta att säga att överföringsargumentet talar för att
abort & resursöverföring i många fall bör utföras, även om ingen någonsin utför detta alternativ.
Vilket utslag ger då den konkretistiska strategin i mitt exempel?
För det första kan vi slå fast att Kristina gör rätt när hon fullföljer sin
1 Detta argument har föreslagits av Lars Bergström.
2 Eller, för att vara exakt, ett namn på en sådan beskrivning.
3 D.v.s., vårt prat ska tolkas på detta vis om det ska vara förenligt med en
rimlig version av HU.
359
graviditet (d.v.s. utför a2). Vi kan också slå fast att om Kristina hade
gjort a1 & a3, så hade hon gjort det hon bör göra. Kristina handlar således fel då hon utför a2 & a5.1 M.a.o., om Kristina fullföljer sin graviditet (vilket hon gör) så är det också detta hon bör göra. Men detta
motsäger på intet sätt det faktum att om hon gör abort & resursöverföring så är det detta hon bör göra.
*
Som framgått ligger mina sympatier hos den konkretistiska versionen
av HU. Denna version lägger inga som helst principiella hinder i
vägen för överföringsargumentet. Med den i ryggen kan jag hålla fast
vid de slutsatser jag tidigare dragit, att det nog i många fall kan vara
fel att göra abort (så som detta faktiskt görs), men att detta inte
innebär att kvinnan i dessa fall bör föda sitt barn, ta hand om det etc. I
stället bör hon göra abort och följa upp detta med resursöverföring.
1 Det är mer oklart huruvida Kristina även handlar fel då hon utför a2 & a5 &
a11 i kraft av att om hon hade utfört a2 & a6 & a14 så skulle det ha varit det hon
då gjort som hon bör utföra. Det är nämligen inte uppenbart att dessa sekvenser är
utförbara och således oklart om de alls är alternativ. Jfr. diskussionen i slutet av
avsnitt VI:4.3.2.
