Barentsprojektet 2014:Berggrundsgeologisk undersökning

barentsprojektet 2014
Berggrundsgeologisk undersökning
27H Kvikkjokk NO och SO, 27I Tjåmotis
NV och NO samt 27J Porjus NV och NO
Per Nysten, Stefan Persson
& Carl-Axel Triumf
SGU-rapport 2015:22
maj 2015
Omslagsbild: Vy mot öster. Utsikt över Stora Lule
älv från Kallakvare. Ön Stuorsuoloj i bakgrunden.
Foto: Per Nysten
Sveriges geologiska undersökning
Box 670, 751 28 Uppsala
tel: 018-17 90 00
fax: 018-17 92 10
e-post: [email protected]
www.sgu.se
INNEHÅLL
Inledning ............................................................... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4
Berggrundsgeologisk översikt .. ................. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Kartområdena 27H Kvikkjokk NO och SO samt västra delen av 27I Tjåmotis NV . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Kartområdet 27J Porjus NV . . ................... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Kartområdet 27J Porjus NO .................... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5
5
5
6
Resultat från fältarbetet 2014 .. .................. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Bergarter inom 27H Kvikkjokk NO och SO samt västra delen av 27I Tjåmotis NV . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Sedimentära bergarter . . ........................ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Vulkaniska bergarter tillhörande Kirunavaara- eller
Arvidsjaurgruppen, ca 1,96–1,86 miljarder år . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Tidigsvekokarelska intrusivbergarter, ca 1,91–1,87 miljarder år (Jörn GI-sviten) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Tidigsvekokarelska intrusivbergarter, ca 1,88–1,86 miljarder år (Pertitmonzonitsviten) . . . . . . . . Sen- till postsvekokarelska intrusivbergarter, ca 1,83–1,75 miljarder år (Linasviten) .. . . . . . . . . . . . . Kompletterande kartering inom kartområdet 27I Tjåmotis NV och NO . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Bergarter inom kartområdet 27J Porjus NV och NO . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Sedimentära bergarter . . ........................ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Vulkaniska bergarter tillhörande Kirunavaara- eller
Arvidsjaurgruppen, ca 1,96–1,86 miljarder år . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Tidigsvekokarelska intrusivbergarter, ca 1,91–1,87 miljarder år (Haparandasviten) . . . . . . . . . . . . . . . . Tidigsvekokarelska intrusivbergarter, ca 1,88–1,86 miljarder år (Pertitmonzonitsviten) . . . . . . . . Sen- till postsvekokarelska intrusivbergarter, ca 1,83–1,75 miljarder år (Linasviten) .. . . . . . . . . . . . . 6
6
6
11
13
15
15
Strukturer och metamorfos ......................... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 17
Naturresurser .. ..................................................... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Porjusvare mangangruva ........................... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Pakko sulfidförekomst ............................... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Hydrotermal gång vid Stubba .................. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Peltovaara järnoxidförekomst ................... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Åkåsjegge järnoxidförekomst ................... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Ananasse . . ...................................................... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 19
19
20
20
21
21
21
Tidigare geofysiska arbeten ....................... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 26H Kvikkjokk NO och SO .................... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 27I Tjåmotis NV och NO ........................ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 27J Porjus NV och NO .. ............................ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 21
21
22
23
Översikt över geofysiska data i regional skala
samt över 2014 års fältarbetsinsatser .. ... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 27H Kvikkjokk NO och SO .................... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 27I Tjåmotis NV och NO ........................ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 27J Porjus NV och NO .. ............................ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 24
24
25
26
Referenser 31
............................................................ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6
8
8
8
10
11
11
3 (33)
INLEDNING
Regional berggrundskartering inom Barentsprojektet har utförts inom kartområdena
27H Kvikkjokk NO och SO samt 27J Porjus NV och NO. Kompletterande arbete har dessutom utförts inom kartområdena 27I Tjåmotis NV och NO som tidigare beskrivits av Nysten
m.fl. (2013). Resultaten av årets arbete kommer att ingå i en berggrundsgeologisk karta i skala
1:250 000 som ska täcka mellanrummet mellan synteskartorna för norra Norrbotten (Bergman
m.fl. 2001) och Skelleftefältet (Kathol & Weihed 2005).
Under sommaren 2014 har fältarbete utförts inom den svekokarelska berggrunden som tillhör den fennoskandiska skölden. Omkring 1 150 km2 har karterats och provtagits (tabell 1). Vid
karteringen har ett kartunderlag sammanställt av Fred Witschard över 27J Porjus NV och NO
från SGUs arkiv använts tillsammans med information från relevanta prospekteringsrapporter.
Delar av kartområdet har beskrivits i skala 1:250 000 inom ”Jokkmokksprojektet” (Jokkmokksprojektet 1981). De östra och sydöstra delarna av kartområdet 27J Porjus NO som ligger inom
nationalparken Muddus återstår och ska karteras 2015 (fig. 1).
Det geologiska och geofysiska fältarbetet har utförts av Per Nysten, Stefan Persson och CarlAxel Triumf. Det insamlade materialet kommer att lagras i SGUs databaser och arkiv.
Tabell 1. Sammanställning av de geologiska och geofysiska fältinsatserna samt provtagning inom kartområdena 27H Kvikkjokk NO, SO, 27I Tjåmotis NV, NO och 27J Porjus NV, NO fältsäsongen 2014. Samtliga observationslokaler för geofysik är också karterade geologiskt.
Geologer
Geofysiker
Karterad yta
Observationslokaler, geologi
Observationslokaler, geofysik
Gammastrålningsmätningar (spektrometer)
Bergartsprover för petrofysiska mätningar
Bergartsprover geologi
Litogeokemianalyser
Tunnslip
2012–2013
2014
2015
18 personveckor
8 personveckor
1150 kvadratkilometer
362 lokaler
325 lokaler
283 lokaler (normalt mellan 1 och 3 mätningar perlokal)
98 st
286
101
76
Områden färdigkarterade före 2012 eller
under arbete (1:50 000)
Kaledonsk skollberggrund och
rotfast sedimentär pålagring
Figur 1. Genomförd och planerad karteringsverksamhet inom områden som inte täcks
eller inte kommer att täckas genom pågående berggrundskartering enligt rutin GUBStB
(1:50 000) av modern geologisk information.
4 (33)
BERGGRUNDSGEOLOGISK ÖVERSIKT
Den fennoskandiska sköldens berggrund inom kartområdena 27H Kvikkjokk NO och SO,
27I Tjåmotis NV och NO samt 27J Porjus NV och NO tillhör den paleoproterozoiska sveko­
karelska orogenen och har beskrivits av Ödman (1957). Det angränsande kartområdet 28J Fjällåsen SV och SO har beskrivits av Witschard (1975) och Bergman m.fl. (2001). I beskrivningen
av områdets berggrund som följer nedan har bergartsprefixet ”meta” utelämnats i bergarts­
beteck­ningarna.
De äldsta bergarterna inom kartområdet tillhör porfyrgruppen (Bergman m.fl. 2001) och består av mafiska vulkaniter överlagrade av felsiska till intermediära porfyriska vulkaniter avsatta
för ca 1910 till 1860 miljoner år sedan. Dessa överlagras i sin tur av Snavva-Sjöfallsgruppens sedimentära bergarter vilka representerar en kontinental till strandnära avsättningsmiljö (Witschard
& Zachrisson 1995). I sedimentpacken förekommer inlagrade basaltiska lavor eller lagergångar.
Inom karteringsområdet finns också granodioriter till tonaliter med en ålder av ca 1890 miljoner
år. Baserat på Sm-Nd-isotoper tillhör dessa bergarter Haparandasviten norr och nordöst om
Jokkmokk och Jörn GI-sviten väst och sydväst om Jokkmokk, (muntl. medd. Michael Stephens,
SGU). Dessutom finns granit till kvartsmonzonit som har en ålder av ca 1880 till 1860 miljoner
år (Pertitmonzonitsviten). För ca 1800 miljoner år sedan intruderades berggrunden i området
av magmor som bildade så kallade Linagraniter och pegmatiter (Bergman m.fl. 2001). Yngre än
dessa är mafiska bergarter som betecknas som Nabrenjarkagabbro till -diabas (Witschard 1975).
Kartområdena 27H Kvikkjokk NO och SO samt västra delen av 27I Tjåmotis NV
Berggrunden inom den västra delen av karteringsområdet består av överskjuten s.k. skollberggrund tillhörande Kaledoniderna som vilar på ett rotfast sedimentärt plattformstäcke. Detta ligger i sin tur diskordant på den fennoskandiska sköldens berggrund. Området domineras av kaledonsk berggrund. Inom karteringsområdena 27H Kvikkjokk NO och SO samt den nordvästra
delen av 27I Tjåmotis NV är plattformstäcket representerat av Dividalgruppens flackt liggande
konglomerat och sandstenar. Denna sekvens överlagras av den undre och mellersta skollberggrunden. Endast i de östra delarna av kartområdena består berggrunden av paleoproterozoiska
bergarter och här finns tidigsvekokarelsk granodiorit tillhörande Jörn GI-sviten. Vulkaniter med
sammansättningar som varierar från ryolit till basalt tillhörande porfyrgruppen förekommer
också. Underordnat finns sedimentära bergarter tillhörande Snavva-Sjöfallsgruppen vid Vuoksak längst i sydöst inom kartområdet 27H Kvikkjokk SO samt längst i nordöst mellan Tjaktjajaure och Laitaure (27I Tjåmotis NV). Ett stort område med tidigsvekokarelsk granit som
tillhör Pertitmonzonitsviten finns mellan sjöarna Peraure och Saggat. Mindre massiv av sen- till
postsvekokarelsk Linagranit och pegmatit slår igenom de flesta paleoproterozoiska bergarter
inom området. Förutom huvudvägen till Kvikkjokk utgörs karteringsområdet av väglöst land
varför helikopter har använts för transport.
Kartområdet 27J Porjus NV
Berggrunden inom kartområdet 27J Porjus NV tillhör helt den fennoskandiska skölden och
utgörs huvudsakligen av djupbergarter, felsiska till intermediära vulkaniter och subvulkaniska
intrusioner. Underordnat finns sedimentära bergarter centralt i de södra delarna, vid Åkåsjegge. Djupbergarterna består dels av granodiorit till tonalit av Haparandatyp, dels av granit till
kvartsmonzonit samt underordnat monzonit och kvartsmonzodiorit tillhörande Pertitmonzonitsviten. Dessutom finns granit och pegmatit tillhörande Linasviten. Den yngsta intrusivbergarten består av s.k. Nabrenjarkagabbro i de nordvästra delarna av området. Vulkaniter som
är jämförbara med Arvidsjaursvitens bergarter finns huvudsakligen i de centrala och sydöstra
delarna av kartområdet, nära Porjus samhälle, samt i norr kring Ålloluokta. Speciellt de felsiska
5 (33)
vulkaniska bergarterna är på grund av omkristallisation svåra att särskilja från Linagraniter eller
från subvulkaniska intrusioner som möjligen tillhör Pertitmonzonitsviten. En svagt mineraliserad bly-zink-koppar-fluorförekomst (Pakko) har dokumenterats från de centrala delarna av
karteringsområdet. Förekomsten är knuten till omkristalliserade ryoliter. Pertitmonzonitsvitens
djupbergarter är lokalt kraftigt deformerade, både stängliga och gnejsiga, speciellt i ett område
söder om Porjus i anslutning till Luleälven. En nordöstligt till sydvästligt orienterad regional deformationszon har observerats geofysiskt (Ros 1989). Zonen skär över Luleälven i anslutning till
Porjusselet och fortsätter centralt inom karteringsområdet mot sydväst.
Kartområdet 27J Porjus NO
Under årets fältarbete har huvudsakligen de västra och de norra delarna av kartområdet
27J ­Porjus NO besökts. Ett mindre område längst i nordöst inkluderades också. Längst mot
nordöst, gränsande mot kartområdet 27K Nattavara NV, finns kvartsitiska och arenitiska sedimentära bergarter som överlagras av felsiska och mafiska vulkaniter. Denna bergartssekvens har
beskrivits av Claeson & Antal Lundin (2012) och torde tillhöra de äldsta bergarterna som finns
inom karteringsområdet. En åldersbestämning av en felsisk vulkanit gav 1868±6 miljoner år
(Claeson & Antal Lundin 2012). Bergartssekvensen ingår i den stora ovalformade struktur som
är utdragen i nordöst–sydväst inom kartområdena 27JPorjus NO och SO samt västra kanten av
kartområdet 27K Nattavaara NV. Felsiska till intermediära vulkaniter finns även i ett nord–sydligt stråk centralt inom karteringsområdet strax väster om den ovala strukturen. Likåldriga med
dessa vulkaniter är djupbergarter såsom granit till kvartsmonzonit tillhörande Pertitmonzonit­
sviten. Dessa djupbergarter finns bl.a. vid Sörstubba.
Porjus manganförekomst finns på Porjusvare och den har tidigare beskrivits av Geijer (1918).
Värdbergarten består av felsiska vulkaniter tillhörande Arvidsjaursviten och finkornig granit associerad med pegmatit som troligen tillhör Linasviten. Fyndigheten består av mangansilikater
och manganoxider.
RESULTAT FRÅN FÄLTARBETET 2014
Bergarter inom 27H Kvikkjokk NO och SO samt västra delen av 27I Tjåmotis NV
Sedimentära bergarter
Cordieritförande metasedimentära bergarter tillhörande Snavva-Sjöfallsgruppen finns norr om
Vuoksak i gränstrakten mellan kartområdena 27H Kvikkjokk SO och 27I Tjåmotis SV.
Vulkaniska bergarter tillhörande Kirunavaara- eller
Arvidsjaurgruppen, ca 1,96–1,86 miljarder år
Brant stående bandad ryolit till dacit finns blottad på Tjakkelis östra flank (fig. 2A–B) inom
kartområdet 27I Tjåmotis NV. Underordnat finns också basaltiska vulkaniter och fragment­
rika bergarter av mer osäkert ursprung. Dessa vulkaniter överlagras av ett flackt lagrat, grovklastiskt konglomerat som uppåt övergår i sandsten och som tillhör det rotfasta plattforms­
täcket (Dividalgruppen). Kontaktzonen mellan vulkanit och konglomerat är väl blottad. Ryolit, dacit och basalt finns vidare i ett stråk från Rittak-Nammatj till Pårtekietje strax norr om
Tjaktjajaures västra del.
Inneslutningar av dacit i porfyrisk granit till kvartsmonzonit finns vid Saggats sydsida nära
Årrenjarka. Mörkt grågrön, lokalt magnetkisförande, intermediär vulkanit finns som en ca 10 m
stor inneslutning i granit på Årrevare. Den normalt röda graniten är här gråfärgad och kraftigt
breccierad med tunna kloritfyllda ådror. Omvandlingen har karaktären av en greisenmineralisering lokaliserad till kontakten mellan granit och vulkanit. De omvandlade bergarterna har
provtagits för kemisk analys.
6 (33)
A
C
B
D
E
Figur 2. A. Tjakkelis östbrant, vy mot norr. Hällarna i bildens centrum består av ljust grå, fältspatporfyrisk ryolit till trakyt. Vulkaniten överlagras av ett horisontellt avsatt, grovt konglomerat tillhörande Dividalgruppen.
7448302/640473. B. Närbild på ryolit till trakyt. Bergarten är svagt bandad till strimmig (12/90) samt folierad
(40/65). 7448302/640473. C. Tjakkelis sydbrant. Strax nedanför en lodrät vägg finns brunaktig, basaltisk lava
tolkad som kuddlava med horisontellt kompakterade kuddar. 7447871/638899. D. Kablas nordsluttning. Bandad
till folierad, brant stående, rödgrå ryolit. Vid lokalen syns även kontakten mot överlagrande konglomerat och
sandsten som tillhör Dividalgruppen. 7439100/636148. E. Kablas nordsluttning. Hällbrant vid bäckravin. Bilden
visar ljust grå, finkornig, biotitfolierad, fältspatporfyrisk ryolit till trakyt. 7439528/638506. Foto: Per Nysten.
Basaltisk kuddlava har observerats i en lodrät hällbrant på Tjakkelis sydkant och den har
horisontellt ihoptryckta och kompakterade, mörkt bruna kuddar med en storlek av ca 0,5 m
(fig. 2C). I anslutning till basalten finns även en grågrön, finkornig, kraftigt uppsprucken bergart som troligen tillhör den överlagrande sedimentära berggrunden (Dividalgruppen). I tunnslip
7 (33)
syns rikligt med kantiga till något rundade kvartskorn i en sericit- och kloritrik grundmassa.
Basalthällen finns redovisad på den opublicerade digitala kartan NB-Dig (Thomas Sjöstrand
och Herbert Henkel, SGU). Basaltinlagringar i felsisk vulkanit tillhörande Arvidsjaurgruppen och bergarter tillhörande Snavva-Sjöfallsgruppen finns dokumenterade inom kartområdet
28I Sjöfallet SV (Zachrisson & Witschard 1995) och vår uppfattning är att basalten vid Tjakkeli
kan kopplas till dessa.
På Kablas nordsluttning, strax söder om Tjaktjajaures västra ändpunkt, har felsiska vulkaniter (fig. 2D–E) observerats vid två lokaler. Vulkaniterna överlagras av konglomerat och kvartsit
tillhörande Dividalgruppen. Kontakten mellan vulkaniten och konglomeratet är knivskarp
vid båda lokalerna. Vulkaniterna tolkas som ryolit till trakyt. De består dels av ljust röda, bandade bergarter, dels av grå, fältspatporfyriska, biotitfolierade bergarter med en brant stående
foliation som stryker i 15 grader. Strökornen är jämnt fördelade i en finkornig grundmassa och
utgörs av 2–3 mm stora vita fältspatkristaller. Det finns även ljusgrå, ojämnkorniga, finkorniga
till fint medelkorniga subvulkaniter som karaktäriseras av metalliskt, ljust blåfärgade fältspater
(månstenseffekt). Diffusa övergångar till leukogranit med mycket låg susceptitbilitet har observerats i området (fig. 3A–B). Mot väster finns mer beigefärgad, svagt bandad granit med mörka
diffusa fläckar och högre susceptibilitet (maximalt 425 × 10 –5 SI-enheter). De vulkaniska bergarterna i detta område kan korreleras med motsvarande bergarter som observerats strax norr
om Tjaktjajaure.
Tidigsvekokarelska intrusivbergarter, ca 1,91–1,87 miljarder år (Jörn GI-sviten)
Tidigsvekokarelska djupbergarter av tonalitisk, granodioritisk och granitisk sammansättning
finns blottad på båda sidor om sjön Saggat nära Årrenjarka. En möjlig nordlig fortsättning finns i
Kablas nordsluttning (leukogranit). Om detta stämmer finns ett nordnordöstligt orienterat stråk
av intrusivbergarter av denna typ som göms av den överskjutna kaledonska berggrunden. Berg­
arterna tillhör Jörnsviten baserat på Sm-Nd-isotopdata (muntl. medd. Michael Stephens, SGU).
Tidigsvekokarelska intrusivbergarter, ca 1,88–1,86 miljarder år (Pertitmonzonitsviten)
Bergarter tillhörande Pertitmonzonitsviten finns söder om Saggat mitt emot Årrenjarka
(fig. 3C) samt söder om Peraure. Den dominerande bergarten är porfyrisk med mikroklin­
megakrister utbildade som ca 20 mm stora och lokalt plagioklasmantlade karlsbadertvillingar.
Bergarten är en ljust gråröd till ljust brun och lokalt rikligt hornbländeförande kvartsmonzonit
till granit som innehåller en del mafiska inneslutningar. Foliation är vanligt förekommande
med såväl flacka som branta stupningar. Susceptibiliteten är genomgående hög. Mellan Saggat och Peuraure, vid Pietsesasse uppträder även rödare, folierade och porfyriska bergarter
(fig. 3D). Här finns även folierade, kvartsrika, porfyriska graniter som troligen tillhör Pertit­
monzonitsviten. Lokalt har märkliga koncentriskt zonerade, droppformade fragment med
några decimeters storlek observerats i dessa. Möjligen handlar det om enklaver som är resultat
av magmablandningsprocesser (fig. 3E).
Sen- till postsvekokarelska intrusivbergarter, ca 1,83–1,75 miljarder år (Linasviten)
Pegmatit och pegmatitgranit tillhörande Linasviten slår igenom röd subvulkanit eller ryolit samt
granodiorit som tillhör Jörn GI-sviten på Årrevare (fig. 3F). Kraftigt röd, kvartsrik, porfyrisk
och medelkornig granit, som möjligen kan hänföras till Linasviten, finns norr om Peraure. Graniten innehåller enstaka mikroklinmegakrister och den är associerad med fluoritförande pegmatit. Liknande massformig granit finns även i det sydöstra hörnet av kartområdet 27H Kvikk­
jokk SO vid Vuoksak. Möjligtvis kan denna granit korreleras med en granit inom kartområdet
27I Tjåmotis SV som har daterats till ca 1790 miljoner år (Claeson & Antal Lundin 2013).
8 (33)
A
B
C
D
E
F
Figur 3. A. Kablas nordsluttning. Vy mot nordöst med Sarek i bakgrunden (Pårtemassivet). Stor platt häll­
yta som bildar gräns mellan svekokarelsk och kaledonsk berggrund. I hällbranter strax ovanför lokalen
finns bergarter tillhörande Kaledoniderna (kvartsit och skiffer). 7439303/635391. Foto: Per Nysten. B. Närbild på den dominerande leukokratiska graniten som bygger upp de här förekommande vita hällarna. Lokalt
finns kraftigt sulfidförande, rostiga partier med pyrit och magnetkis som förtränger graniten. Susceptibiliteten är nästan noll i den vita bergarten. 7439303/635391 Foto: Per Nysten. C. Söder om Saggat nära Årren­
jarka. Fältspatporfyrisk, folierad kvartsmonzonit till granit. Miroklinmegakrister med dominerande storlek
10–20 mm (max 30 × 30 mm). Megakristerna är lokalt plagioklasmantlade. 7418665/630645. Foto: Per ­Nysten.
D. Pietsesasse. Svagt folierad, röd kalifältspatporfyrisk granit som troligen tillhör Pertitmonzonit­sviten.
7414638/633262. Foto: Stefan Persson. E. Mellan Saggat och Peraure. Porfyrisk, folierad granit med diffusa
ådror av fint medelkornig granit. Den porfyriska graniten innehåller koncentriskt zonerade, droppformade
inneslutningar (enklaver?) som är ca 1 dm stora. De kan ha bildats genom magmablandning. 7414085/632692.
Foto: Per Nysten. F. Årrevare. Gångar av Linagranit klipper igenom starkt deformerad granodiorit som troligen
tillhör Jörnsviten. 7422433/630573. Foto: Stefan Persson.
9 (33)
Figur 4. Strax söder om Tjåmotis. Viktig nyckellokal. Högmetamorft omvandlad metasedimentär bergart som
tillhör Snavva-Sjöfallsgruppen. I bildens nedre vänstra del syns ett band som innehåller porfyroblaster av grön
Mn-andalusit. I den övre högra delen av bilden syns grova aggregat av vit fibrös sillimanit. 7425333/657912.
Foto: Per Nysten.
Kompletterande kartering inom kartområdet 27I Tjåmotis NV och NO
I området strax söder om Tjåmotis samhälle, inom kartområdet 27I Tjåmotis NV, har några
nya hällar upptäckts. Dessa består av högmetamorft omvandlade, delvis manganskarniga bergarter som tillhör Snavva-Sjöfallsgruppen. Här finns välbevarad kvartsit med lagring och korsskiktning som gränsar till metasedimentära bergarter med andalusit- och sillimanitrika lager,
vilka i sin tur följs av diatexit med sillimanitinneslutningar (fig. 4). Diatexiten liknar i utseendet
en porfyrisk medelkornig granit och har bildats genom höggradig metamorfos av den ursprungligen sedimentära berggrunden. Ovanstående sekvens finns inom ett och samma häll­parti omfattande ca 20 m vilket tyder på en kraftig metamorf gradient. Regionalt inom södra delen av
kartområdet 27I Tjåmotis NV och NO finns dessutom ett stort antal lokala mangan­skarniga
block som kan knytas till Ultevistypens mineralisering norr och väster om Tjåmotis. Vidare
finns här Latanjarka wollastonitförekomst, som är genetiskt knuten till marmor, och sillimanitförande paragnejs vid Akatjvare strax väster om Tjåmotis. Sammantaget stödjer denna information vår tidigare tolkning att stråket av ursprungligen sedimentär berggrund kan följas runt den
södra delen av en postorogen Tjåmotisgranit från väst till öst (Carlon 1984, Nysten m.fl. 2013).
Inom kartområdet 27I Tjåmotis NO har kompletterande observationer av sedimentär och vulkanisk berggrund gjorts norr om Harrejaure vid Addurjåkkå.
10 (33)
Bergarter inom kartområdet 27J Porjus NV och NO
Sedimentära bergarter
I anslutning till Åkåsjegge järnoxidmineralisering finns sandsten och paragnejs. Det mest välbevarade bergartsledet är här delvis utbildat som en bandad, kvartsrik sandsten med kornstorlek
fin- till mellansand (fig. 5A). Parallellt med bandningen finns lokalt 5–10 mm tjocka granitiska
ådror vilka visar på en migmatitisering av den ursprungligen sedimentära bergarten.
I den nordöstra delen av kartområdet 27J Porjus NO dominerar kvartsit som kan följas in
i kartområdet 27K Nattavaara NV. Subarkos och arkos finns underordnat samt finkornigare
skiffriga lager. Mörkare tunna skikt i kvartsiten definierar en primär lagring och tolkas som
korsskiktning (fig. 5B). Troligen är de tunna mörka skikten anrikade på tungmineral (hematit).
Uppmätt lagring har orienteringen 310/20 till 316/72 samt 122/70 vilket visar att strykningen är
relativt konstant men att stupningen varierar.
Vulkaniska bergarter tillhörande Kirunavaara- eller
Arvidsjaurgruppen, ca 1,96–1,86 miljarder år
Ryolit finns i de norra delarna av kartområdet 27J Porjus NV. Bergarten förekommer även norr
om Ålloluokta inom kartområdet 28J Fjällåsen SV, där den betecknas som en kvartsporfyrisk
ryolit av Witschard (1975). Inom kartområdet 27J Porjus NV uppträder fältspatporfyrisk ryolit
med enstaka kvartsströkorn. Fördelningen av strökorn indikerar att det är en koherent vulkanit.
Strax sydväst om fältspatporfyren finns vitvittrande, delvis skarnbandade och hydrotermalt omvandlade ryoliter. Dessa är lokalt rikligt magnetitförande och magnetiten är jämnt spridd som
1–2 mm stora korn i bergarten.
Området kring Porjus kraftverk uppvisar stora hällar av en bandad till svagt deformerad
bergart med ryolitisk sammansättning. I den östra delen av hällområdet är bergarten lokalt
kvartsporfyrisk, folierad och fint medelkornig och tolkas då som en subvulkanit eller finkornig
granit. I den västra delen av hällområdet ser bergarten mer ryolitisk ut. I den ryolitiska berg­
arten finns två typer av hydrotermalomvandling. Den normalt ljust röda bergarten är omvandlad och blekt i zoner till en vit bergart med påtagligt sänkta susceptitbilitetsvärden. Lokalt följs
dessa blekta zoner av bandade, magnetitrika led där den magnetiska susceptibiliteten är kraftigt
förhöjd (fig. 5C). Lokala rostzoner är påtagliga vid dessa omvandlingar. En ovanligare typ av
hydrotermalomvandling har noterats som en ca 10 m bred och 80 m lång zon av blekt ryolit som
delvis är rikligt mineraliserad med grön mikroklin (amasonsten) som indikerar en blyanomali.
Ingen blyglans kunde dock noteras men ett prov för kemisk analys har tagits (fig. 5D). Inom
golfbanans område vid Porjus kraftverk finns heterogent utbildade partier med ljusa fragment
och ådror i ett bandat, ryolitiskt eller granitisk matrix (fig. 5E). Detta har troligen bildats genom
partiell uppsmältning (migmatit). Ytterligare exempel på ådergnejs till migmatit finns omkring
en kilometer mot söder vid en nedfart till kraftverket. Bergarten är här ljust grå och heterogen.
Ryoliten på Porjusberget är finkornig, röd till ljusröd, tydligt bandad och visar anomalt höga
kaliumvärden troligen beroende på sekundär omvandling. Lokalt är ryoliten migmatitisk med
fina till grova kvarts-fältspatådror. Troligtvis finns här en koppling till sen- till postsvekokarelsk
Linagranit som uppträder i form av pegmatitgranit vid södra delen av berget (”Sydtoppen” enligt skylt på platsen).
En kvartsporfyrisk, vinröd till brunaktigt grå, koherent ryolit har dokumenterats från området strax öster om Sör-Stubba. Hydrotermalomvandling antyds av violett fluorit på sprickor i
ryoliten (se vidare avsnittet Mineralresurser). Dacitiska, glimmerrika, grå skivor av några meters
mäktighet är inlagrade i ryoliten. Gammastrålningsspektrometri bekräftar att både ryolitiska
(4,3 % kalium) och dacitiska (3,1–3,5 % kalium) sammansättningar finns här. Omkring en
kilo­meter sydöst om dessa hällar finns en kraftigt epidotomvandlad, bandad, vulkanisk sekvens.
11 (33)
A
B
C
D
E
F
Figur 5. A. Åkåsjegge. Kvartsrik, ljust gråvit, bandad sandsten, alternativt hydrotermalomvandlad ryolit.
Bergarten är skiktvis rik på biotit samt innehåller konforma, tunna, granitiska ådror och hematit i spolar.
7426817/700001. Foto: Per Nysten. B. Ätnaråvve. Korsskiktad kvartsit med tungmineralhorisonter. Sågad yta.
7444789/734138. Foto: Stefan Persson. C. Porjus, strax väster om Lule älv. Hydrotermalt omvandlad, magnetitrik, bandad ryolit. 7434489/708868. Foto: Per Nysten. D. Porjus, strax väster om Lule älv. Svagt grönfärgad, hydro­termalomvandlad, amasonstensförande zon i ryolitisk, bandad vulkanit. 7434506/708761.
Foto: Per ­Nysten. E. Golfbanan i Porjus. Migmatitiskt omvandlad ryolit eller granit. Strökornsrik matrix av
kvarts och fältspat och avslitna, utdragna band, likaledes bestående av kvarts och fältspat, som är upp till
5 × 15 cm i storlek. Vid fältbesöket tolkades bergarten först som en plastiskt deformerad vulkanisk breccia,
men kornstorleken i matrix är något för grov för en vulkanit. 7435281/709331. Foto: Per Nysten. F. Öster om SörStubba. Lokalt epidotförande ryolit. Vulkanisk breccia med helt skarnomvandlade fragment. 7444281/722772.
Foto: Per ­Nysten.
12 (33)
Epidoten bildar decimeterbreda körtlar och avslitna band i ett finkornigt matrix, utgörande en
vulkanisk breccia (fig. 5F). Utanför den fragmentförande, breccierade horisonten är bergarten en
folierad till bandad, rödgrå och finkornig vulkanisk sandsten. Delar av den vulkaniska sekvensen utgörs av koherent ryolit (lava).
Berggrunden vid Stubba-bergen inom kartområdet 27J Porjus NO har diskuterats av Ödman (1957). Han framför att ursprungligen felsiska vulkaniter metamorft ombildats till gnejser
och migmatiter varpå bergarter med granitiskt utseende uppkommit. Vår kartering visar att
toppen av Mellan-Stubba består av granitlika bergarter och mer bandade, ryolitiska partier.
Lika­ledes finns en kontinuerlig förändring av berggrunden från basen av Sör-Stubba, närmast
väg E45, där gnejsig och stänglig porfyrisk granit är exponerad (fig. 6A–B). En stig leder upp
på berget och halvvägs upp finns hällar som består av en kvartsporfyrisk, biotitfolierad, granitisk bergart. Kvartsströkornen är 5 mm stora, grå och spolformade och ligger i en omkristalliserad, finkornig grundmassa. Längre upp längs stigen till toppen ser bergarten subvulkanisk
ut, med 2–3 mm s­ tora strökorn av kvarts och fältspat. Bergarten vid toppröset är en vulkanit, lokalt utbildad som en breccia med decimeterstora fragment i en finkornig grundmassa
(fig. 6C). Vid toppen strax s­ öder om toppröset på Sör-Stubba består berggrunden av finkornig
till fint medelkornig, kvartsporfyrisk granit (möjligen subvulkanit). Denna bergart har tidigare
tolkats som en ryolit.
Finbandad, ljust röd ryolit (vulkanisk sandsten) har dokumenterats sydöst om Åkåsvare
centralt i de södra delarna av kartområdet 27J Porjus NV (fig. 6D). Bergarten innehåller några
millimeterbreda, mörka band och ådror i en ljus matrix. Delvis ser dessa ut som pegmatitiska
smältådror.
Inlagringar av grå, lokalt magnetitrik dacit till andesit i ryolit finns centralt inom kartområdet 27J Porjus NV i anslutning till Pakkobäcken. Bergarten är bandad och folierad, fin- till
medelkornig och har mycket hög susceptibilitet. Pegmatitiska, isoklinalveckade ådror skär över
bandningen. Daciten till andesiten växellagrar med ryolit som lokalt också är magnetitförande.
Sydöst om detta område dominerar ryolit (fig. 6E). Lokalt är ryoliten utbildad som vulkanisk
breccia med band av några centimeter stora, grågröna fragment i en finkornig matrix. Ställvis är
bergarten migmatitisk.
Växellagring mellan ljusa ryolitiska och mörka andesitiska vulkaniter uppträder centralt i de
södra delarna av kartområdet 27J Porjus NV, vid Kartevarjåkkå. Vulkaniten är bandad med en
homogen, mörk, hornbländerik andesit som skarpt övergår i en hornbländebandad, ljus dacit.
Den senare bergarten består av ca 5 mm breda, mörka band i en ljus, fältspatrik matrix (fig. 6F).
Andesit finns även på östra Åkåsu och längs Kartevarjåkkå centralt i de södra delarna av
kartområdet 27J Porjus NV. Bergarten är här brantstående och tydligt bandad i grå till mörkgrå band. Pegmatitintrusioner finns lokalt och bergarten är då heterogen (fig. 7A). Hornblände
som bårder på grov pyroxen har noterats vid Åkåsjegge och som blaster vid Kartevarjåkkå. Det
förekommer även porfyriskt utbildad andesit med plagioklaslister. Den plagioklasporfyriska
andesiten finns också i en ovalt utdragen, ringformig struktur i de norra delarna av kartområdet
27J Porjus NV, vid berget Kalla nordöst om Parinåive (fig. 7B). Delar av berggrunden i denna
struktur har tolkats vara basaltisk.
Inom de nordöstligaste delarna av kartområdet 27J Porjus NO vid gränsen mot 27K Natta­
vaara NV uppträder koherent, plagioklasporfyrisk andesit i anslutning till pegmatitgranit som
tillhör Linasviten och diorit.
Tidigsvekokarelska intrusivbergarter, ca 1,91–1,87 miljarder år (Haparandasviten)
Granit till granodiorit tillhörande Haparandasviten förekommer centralt i de södra delarna
av kartområdet 27J Porjus NV. Bergarten bildar här ett nordöstligt till sydvästligt utsträckt
13 (33)
A
B
C
D
E
F
Figur 6. A. Vid väg E45 nära Sör-Stubba. Relikt porfyrisk, omkristalliserad, gnejsig och stänglig granit. 7445020/719070. B. Närbild på bergarten i A. 7445020/719070. C. Toppen av Sör-Stubba. Fragment
av strökornsrik, porfyrisk ryolit i finkornig matrix. Detta tolkas som en vulkanisk breccia (autobreccia?).
7444211/720000. D. Sydöst om Åkåsvare. Finbandad, ljust röd ryolit med tunna pegmatitiska smältådror (?).
7425808/699225. E. Pakkobäcken. Ljust röd till brunröd, övervägande jämnkornig, ryolitisk vulkanisk sandsten som lokalt är tydligt bandad. 7431616/700249. F. Kartevarjåkkå. Bandad, ljust grå till grågrön sekvens
av ryolit och dacit–andesit dominerad av mörkt hornblände vilken även finns som tunna band i ryoliten.
7428622/699473. Foto: Per Nysten.
stråk som huvudsakligen är omgivet av vulkaniska bergarter. Graniten till granodioriten är
ljust grå till rödgrå, biotitfolierad, omkristalliserad, fint medelkornig och ställvis migmatitisk.
Gamma­strålningsspektrometri visar kaliumhalter som varierar mellan 2,4 och 3,8 viktsprocent
(fig. 8A–B).
14 (33)
A
B
Figur 7. A. Östra Åkåsu. Heterogent mikroklinfläckig dacit till andesit. Den mörkfärgade vulkaniten har intruderats av ljusa pegmatitådror. Pegmatit och ryolit dominerar helt bergarten i den vänstra delen av bilden.
7426734/700465. Foto: Per Nysten. B. Kalla. Listporfyrisk andesit. 7445430/701454. Foto: Stefan Persson.
Grå granodiorit till tonalit med gnejsig till migmatitisk struktur finns vid Kallakluokta, centralt i de norra delarna av kartområdet 27J Porjus NV. Bergarten har en måttlig susceptibilitet
och gränsar till röd, hornbländeförande, heterogen granit som har hög susceptibilitet. Graniten
innehåller inneslutningar av granodiorit och grå, felsisk vulkanit.
Tidigsvekokarelska intrusivbergarter, ca 1,88–1,86 miljarder år (Pertitmonzonitsviten)
Stora delar av de centrala och västra delarna av kartområdet 27J Porjus NV domineras av porfyrisk, massformig till folierad, lokalt omkristalliserad, ljust röd till brunaktigt rödgrå granit till
kvartsmonzonit. Bergarten karaktäriseras av mikroklinmegakrister som är upp till 25 mm stora.
Dessa är lokalt plagioklasmantlade. Bergarten har måttlig till hög suceptibilitet.
Gråaktigt blå plagioklasmegakrister är tydliga i en granit till kvartsmonzonit som uppträder i en lång vägskärning vid Parinjarka. Denna typ av bergart har även observerats norr om
Karte­vare (fig. 8C–D) och utbildad som en starkt deformerad ortognejs strax väster om Porjus.
Modal­analys av ett prov från det senare området visar på en kvartsmonzonitisk sammansättning. Bergarten beskrivs även av Geijer (1931) från Tuolpok nordväst om Gällivare under beteckningen plagioklas-pertit-syenit. Monzonit till kvartsmonzodioritiska led finns i ett nordöstligt
orienterat stråk i de norra delarna av kartområdet 27J Porjus NV (fig. 8E). Området sammanfaller med ett tyngdkraftsöverskott, se även avsnittet Översikt över geofysiska data i regional skala
samt över 2014 års fältarbetsinsatser.
Sen- till postsvekokarelska intrusivbergarter, ca 1,83–1,75 miljarder år (Linasviten)
Linagranit och pegmatit
Finkorniga till fint medelkorniga, jämnkorniga till tydligt porfyriska, ljust röda till röda samt
även gråbruna graniter finns strax väster om Porjus samhälle. Röda, lokalt porfyriska, fint
medel­korniga och svagt deformerade graniter associerade med pegmatit finns på Naparvare
strax norr om Porjus och på Porjusberget. Dessa graniter finns även blottade i de östligaste delarna av det stora hällområdet som finns nära kraftverket i Porjus. Stora delar av området har
tidigare tolkats som ryolit, troligen på grund av att bergarten lokalt är bandad, kvartsporfyrisk
och svagt folierad. Geologin är dock komplicerad med lokala inslag av åderbildning (se fig. 5E).
Gångar av Linagranit som slår genom en äldre intrusivbergart som tillhör Pertitmonzonitsviten
har även identifierats i de norra delarna av kartområdet 27J Porjus NV (fig. 8F). Finkorniga gra15 (33)
niter tillhörande Linasviten uppträder även i två olika områden i de västra delarna av kartområdet 27J Porjus NO. Dessutom har ett område i de norra delarna identifierats där berggrunden
antas bestå av samma granitiska bergartstyp baserat på geofysisk tolkning.
A
B
C
D
E
F
Figur 8. A. Norr om Kartevare. Omkristalliserad, finkornig granodiorit, relikt medelkornig. Sågad yta.
7432945/696606. B. Väster om Pakko. Deformerad och omkristalliserad granodiorit. 7432039/699258.
C. Norr om Kartevare. Megakristförande, finkornig till fint medelkornig granit. Sågad yta. 7432957/696654.
D. Norr om Kartevare. Megakristförande, finkornig till fint medelkornig granit. Samma granit som i C. Färsk
yta. 7432957/696654. E. Kuokkel. Massformig och fältspatporfyrisk monzonit. Sågad yta. 7442329/700082.
F. Söder om Parinjarka. Ljust färgad granit med pegmatitådror tillhörande Linasviten slår igenom och innesluter äldre grå kvartsmonzonit som tillhör Pertitmonzonitsviten. 7445417/697897. Foto: Stefan Persson.
16 (33)
Nabrenjarkagabbro
Mörk grönsvart, subofitisk gabbro finns blottad i ett flertal hällar i de nordvästra delarna av
kartområdet 27J Porjus NV. Bergarten är medel- till grovkornig, massformig, ojämnkornig
och högmagnetisk samt innehåller disseminerad magnetit och pyrit. Hornbländefyllda sprickor
finns också. På grund av de magnetiska egenskaperna kan gabbron tydligt följas geofysiskt
och den fortsätter mot norr in i kartområdet 28J Fjällåsen SV och mot väster in i kartområdet
27I Tjåmotis NO. Witschard (1975) beskriver gabbron som en skiva som stupar flackt mot väster. Han anger gabbrons ålder till yngre än Linasvitens graniter och benämner bergarten som en
gabbro-diabas på grund av dess gångform.
STRUKTURER OCH METAMORFOS
Här ges exempel på deformation och metamorfos från alla delområden som omfattas av årets
fältarbetsinsats. För kompletterande information om området 27I Tjåmotis NV och NO hän­
visas läsaren till Nysten m.fl. (2013).
Plastisk deformation har resulterat i en oftast tydligt mätbar foliation i både intrusiva bergarter och ytbergarter. Lokalt finns en starkare deformation i de intrusiva bergarterna vilka då är
utbildade som gnejser, lokalt även med en utpräglad stänglighet. Detta syns tydligt i den gnejsiga, relikt porfyriska graniten söder om Porjus samt i den stängliga, relikt porfyriska graniten
norr om Sör-Stubba. Även berggrunden i området mellan Porjus och Harsprånget domineras av
den gnejsiga, relikt porfyriska graniten. Deformationen är lokalt ännu starkare längre söderut,
vid Liggadammen.
Höggradig metamorfos med sillimanit i en metasedimentär bergart har observerats sydöst om
Parinåive, inom kartområdet 27J Porjus NV. Sillimanit- och andalusitporfyroblaster (viridin)
förekommer strax söder om Tjåmotis i bergarter tillhörande Snavva-Sjöfallsgruppen (fig. 4A).
Lokalt har metamorfosgraden varit högre och rent migmatitiska bergarter har uppstått. I nära
kontakt med de ovan nämnda sillimanit- och andalusitförande metasedimentära bergarterna
finns granitlik, sillimanitförande diatexit. Ytterligare exempel på höggradig metamorfos är pegmatitiska ådror i dacit vid Kartevarjåkkå. Norr om Kartevare finns omväxlande granodiorit och
dacit där den vulkaniska komponenten ställvis är migmatitisk och svårtolkad till sitt ursprung.
Omkristallisation och blastes är andra uttryck för metamorf påverkan. De relikt porfyriska graniterna är påfallande ofta sockerkornigt omkristalliserade. Tecken på migmatitisering har även
observerats i ryolit på Porjusberget där lokalt bildade ådror av pegmatit förekommer i ryoliten.
En granit till kvartsmonzonit med flackt liggande foliation tillhörande Pertitmonzonit­
sviten finns blottad i flera hällar i en ravin i de nordvästra delarna av kartområdet 27J Porjus
NV. Graden av deformation varierar något i de lodräta klipporna från kraftigt utbildad foliation
till mylonit, lokaliserat till 0,5 m breda deformationszoner. Foliationens stupning är uppmätt
till ca 20° mot öster (fig. 9A). Alldeles söder om dessa hällar finns den geofysiskt indikerade,
flackt mot väster stupande Nabrenjarkagabbro–diabasen (Witschard 1975). Det är oklart om
det finns något samband mellan gabbrointrusionen och de ovan nämnda deformationzonerna
(stupningsriktningen sammanfaller inte för de båda). En flackt folierad granit till kvartsmonzonit tillhörande Pertitmonzonitsviten finns också ca 5 km mot söder, i en liten hällrygg mellan
bergen Alep och Lulep Ruoutatj, i en bäckravin 1 km söder om hällryggen samt vid Aitekåbbå
några kilometer sydväst om dessa berg. Foliationen stupar flackt mot öster eller är horisontell i
hela det ovan beskrivna området (fig. 9B). De här nämnda strukturerna indikerar troligen överskjutningar i berggrunden inom detta område. Alternativt finns ett samband med en nordöstligt
orienterad förkastning inom kartområdet 28J Fjällåsen SV (Witschard 1975).
En deformationszon med tydligt lokaliserad foliation i kvartsmonzonit till granit följer ett
topografiskt lineament som kan följas i nordvästlig riktning längs med Talputjåkkå i söder mot
17 (33)
A
B
C
D
E
Figur 9. A. Flackt deformerad granit tillhörande pertitmonzonitsviten. 7445359/686709. Foto: Per Nysten.
B. Väster om Sjpatnjokåbbå. En flack foliation ger ett lite ”bankat” utseende i granit tillhörande Pertitmonzonitsviten, 27J Porjus NV. 7439987/685036. Foto: Stefan Persson. C. Årrevare. Starkt skjuvad granit med porfyro­
klaster av kalifältspat. Graniten, som tillhör Pertitmonzonitsviten, uppträder som en ca 15 m bred skiva i omgivande granodiorit. Sågad yta. 7422277/630948. Foto: Stefan Persson. D. Änamusvuopme. Någon meter bred
zon av omkristalliserad, kornstorleksförminskad (?) och deformerad granit tillhörande Pertitmonzonit­sviten.
7418443/629040. Foto: Stefan Persson. E. Pakkobäcken. Skjuvning i ryolit. Sinistral rörelse med det ­västra
blocket förskjutet åt söder. 7431571/700367. Foto: Per Nysten.
18 (33)
Talputjegge i norr inom den centrala delen av kartområdet 27J Porjus NV. Strukturen stupar
ca 60–70° mot sydväst. Vidare finns kraftigt deformerad porfyrisk granit på Årrevare inom
kartområdet 27H Kvikkjokk SO (fig. 9C). Deformationen fortsätter söder om Saggat och finns
även på Änamusvuopme. Här finns meterbreda band av kraftigt deformerad och omkristalliserad granit som ser ut som en bandad ryolit (fig. 9D). Kraftigt deformerad och folierad granitoid
(orto­gnejs) finns strax väster om Porjus. Bergarten karaktäriseras här av gråblå plagioklasmegakrister av samma typ som finns i plagioklas-pertit-syenit (Geijer 1931).
Exempel på veckning kan ses i bandad ryolit vid Pakkobäcken där bandningen är veckad
med brantställda axlar. Här finns även tecken på skjuvning längs nord–sydligt strykande zoner
med asymmetrisk veckning (z-symmetri) med en horisontell sinistral rörelsekomponent där det
västra blocket förskjutits åt söder (fig. 9E). Asymmetriskt utbildade veck (s-symmetri) med veckaxlar som stupar 60° mot 320° har observerats i dacit vid Kartevarjåkkå. På Jelkavare ca 7 km
väster om Porjus förekommer slutna veck i en bandad ryolit. Ytterligare mot söder, vid Pakkobäcken och Kartevarjåkkå, finns deformation i form av veckning dokumenterad i felsiska till
intermediära vulkaniter.
Spröda deformationszoner manifesteras tydligast i det geofysiska underlaget (magnetfält och
VLF) kompletterat med topografi. Dessa zoner beskrivs i avsnittet Geofysik.
NATURRESURSER
Porjusvare mangangruva
Manganineraliseringen i Porjusvare är dokumenterad och beskriven av Geijer (1918) och kommenterad av Ödman (1947). Den utgörs av skarn bestående av manganrik granat och rodonit
samt manganoxid. Mineraliseringen omges av grovkornig, mikroklinrik kvartsmonzonit
till ­syenit, pegmatit och finkornig ryolit. Ryoliten är dels utbildad som en bandad, finkornig
bergart, dels som en mer granitlik, kvartsporfyrisk, folierad bergart (möjligen en subvulkanit).
Rikligt med pegmatit slår igenom den kvartsporfyriska bergarten. Mineraliseringen innehåller
även hausmannit vilket rapporterats av Ödman (1947). Ett polerprov framställt år 2014 visar
att det finns flera oxider. I provet observerades braunit associerad med hematit, men inte hausmannit. Spaltplan i mikro­k lin är utfyllda av ytterligare oxidfaser, troligen pyrolusit. Rodoniten
är blek och svår att skilja från mikroklin. Granaten är gul, orange och brun och bildar grova
skarnkörtlar samt finkorniga sammanväxningar med manganoxider. Underordnat finns även
vinröd piemontit (fig. 10A). Magnetit förekommer lokalt rikligt som några millimeter stora
porfyroblaster i ryolit.
Genetiska aspekter på fyndigheten har framförts av bl.a. Geijer (1918). Han anför att värdbergarten till manganmineraliseringen ursprungligen var en granit, idag bestående av en mikro­
klin-kvarts-(albit)-dominerad, granoblastiskt utbildad gnejs. Gnejsen skärs av talrika gångar av
pegmatit och pegmatitgranit. Vidare föreslår Geijer (1918) en genetisk samhörighet mellan denna gnejs och den regionalt uppträdande ”Porjusgnejsen”. Ödman (1947) relaterar den gnejsiga
bergarten till de porfyriska, felsiska vulkaniter som finns vid Stubbabergen någon mil nordöst
om Porjus samhälle. Genom en ökande metamorf omvandling mot söder har de ursprungliga
vulkaniterna ombildats till gnejser. Dessa gnejser har senare intruderats och migmatitiserats
av en eller flera generationer granit och pegmatit. Ödman (1947) menar vidare att ett genetiskt
samband finns mellan den vulkanogena manganmineraliseringen vid Ultevis, inom kartområdet 27I Tjåmotis NV, och den här beskrivna mineraliseringen vid Porjus.
På Porjusberget finns flera bergarter, dels en bandad och folierad, finkornig ryolit, dels pegmatit i ådror och körtlar. Vidare finns finkornig till fint medelkornig, oftast porfyrisk, folierad
subvulkanit, alternativt granit. Ryoliten kan tolkas som samhörig med de vulkaniter som nämns
av Ödman (1947). Porjusområdets berggrund är dock komplex och består av flera typer av felsis19 (33)
A
Figur 10. A. Prov från varphög vid Porjusgruvan. Sågad
yta av manganskarnig, mikroklinrik bergart. Brunorange körtlar av granat, vinröd piemontit, diffusa mörka manganoxider, vit rodonit(?) samt orange
mikro­klin. 7433645/710773. B. Lång vägskärning längs
väg E45 mellan Porjus och Gällivare. Hydrotermal,
sulfidförande kvartsgång i grå, fältspatporfyrisk subvulkanit (?). I kontaktzonen finns koncentrationer av
hornblände och lokalt magnetit. Det kvartsförande
centralpartiet i gången är ca 5 cm brett och innehåller
sparsamt med kopparkis och magnetkis. Sulfidförande, kvartsfria sprickor finns på flera ställen i skärningen. 7445044/720932. Foto: Per Nysten.
B
ka, fin- till grovkorniga bergarter. Dessa uppträder i form av omkristalliserad ryolit, subvulkanit
till granit, pegmatit och porfyrisk, starkt deformerad granit. På grund av denna komplexitet kan
inte en helt entydig bild av berggrundens sammansättning erhållas vid en översiktlig regionalkartering. Lokalt har vi dessutom observerat migmatitiska delar av berggrunden inom området.
Våra fältobservationer tyder på att manganmineraliseringen troligen är bunden till ryoliten vilket även framförts av Ödman (1947). Det finns dock flera såväl petrologiska som mineralogiska
skillnader mellan fyndigheterna vid Ultevis och de vid Porjusberget.
Pakko sulfidförekomst
Strax söder om Pakkovare har frostsprängda hällar bestående av bandad, omkristalliserad ryolit
som lokalt är kraftigt rostig observerats. Rosten antyder sulfider och Pakko har angivits som
en Pb-Zn förekomst, men man får leta för att verifiera förekomsten av disseminerad magnetkis
och pyrit samt spår av kopparkis, blyglans, fluorit och zinkblände. Baserad på en översiktskarta
(Johans­son 1985) anger SGUs mineralresursdatabas för Pakko en koordinat ca 2,5 km västnordväst om den här beskrivna mineraliseringen. Uppenbarligen är databasens angivelse inkorrekt
då fältkontroll visar att ingen mineralisering finns där.
Hydrotermal gång vid Stubba
I en lång vägskärning längs väg E45, strax norr om Sörstubba, finns en lodrät kvartsgång som
är kraftigt rostomvandlad och lokalt sulfidförande (fig. 10B). Den centrala delen av gången är
ca 5 cm bred och innehåller ställvis sparsamt med sulfider. Den omgivande bergarten består av
en ljust grå, felsisk vulkanit som är omvandlad och hornbländeförande i anslutning till gången.
20 (33)
Polerprov från gången visar att det finns kopparkis, arsenikkis, pyrit och magnetkis. På flera
ställen i den långa skärningen finns i lokal sprängsten kopparkisförande, kvartsfritt material i
form av tunna sliror i vulkaniten.
Peltovaara järnoxidförekomst
Järnoxidförekomsten i Peltovaara ligger utanför kartområdet 27J Porjus NO men eftersom det
sydligaste borrhålet på objektet ligger bara drygt 200 m norr om kartområdesgränsen har vi valt
att nämna den. Dessutom fortsätter det högmagnetiska stråk som järnoxidförekomsten ligger i
mot sydöst och in i kartområdet. Det är alltså sannolikt att samma mineraliseringstyp kan finnas också inom kartområdet 27J Porjus NO.
Henriksson (1981) och Frietsch (1969) har beskrivit fyndigheten. Enligt Frietsch uppträder
den mineralisering som av honom benämns som Huvudmalmen som magnetitförande zoner i
en glimmerskiffer som är genomsatt av upp till 5 m breda pegmatit- och granitgångar. Mineraliseringen uppträder dels i millimeterbreda skikt, dels som en dissemination. Enligt Frietsch
(1969) varierar järnhalterna mellan 15 % och 36 % och mineraliseringarnas bredd mellan 5 m
och 15 m. Förutom Huvudmalmen finns också Västra malmen. Den senare utgörs av en magnetitmineralisering i en ”skarnig leptit” som är rik på kvarts och biotit. De genomborrade mineraliseringarna beskrivs av Frietsch (1969) som obetydliga: 2,4 m med 26,5 % järn respektive 5,5 m
med 31,9 % järn.
Huvudmalmens värdbergart har klassificerats som glimmerskiffer vilket möjligen kan relateras till Peltovaaras läge i direkt anslutning till ett stråk som tolkats som en bred skjuvzon av Ros
(1989).
Åkåsjegge järnoxidförekomst
Järnoxidförekomsten vid Åkåsjegge hittades av SGU under sent 1960-tal. Johansson (1980) redo­
visar malmberäkningar baserade på markmätningar av tyngdkraftsfältet och det magnetiska
fältet som genomfördes 1969. Beräkningarna visar ett ungefärligt tonnage av 75 miljoner ton.
Frietsch (1979) anger att den östnordöstligt strykande, malmförande zonen är ca 1,5 km lång
och 500 m bred. Enligt Frietsch (1979) är järnhalten ca 30 %.
Två kärnborrhål sänktes i området 1972. Kärnborrhål 72601 är 202,54 m långt och kärnborrhål 72602 är 214,28 m långt. Den dåtida karteringen av borrkärnorna visar att huvudbergarten är en grå till grågrön gnejs som är finkornig till fint medelkornig och magnetitförande
med granit- och pegmatitsliror. Ställvis är gnejsen skarnförande, men den benämns också som
kvarts-fältspatgnejs och biotit-amfibolgnejs. Magnetit förekommer här och var i borrkärnorna
och redovisade järnhalter ligger i intervallet 10–24 %.
Ananasse
I norra delen av högmassivet Ananasse har påträffats en omkring decimeterbred omvandlingszon i en vulkanisk sandsten med ryolitisk–dacitisk sammansättning. Zonen innehåller magnetkis och magnetit och eventuellt andra sulfidmineral som dock inte gått att bestämma i fält.
Sulfidmineralen förekommer som finkornig dissemination. Ett prov har gått till kemisk analys.
TIDIGARE GEOFYSISKA ARBETEN
26H Kvikkjokk NO och SO
Flygburna geofysiska mätningar har genomförts i flera omgångar över kartområdena
26H Kvikkjokk NO och SO. De tidigaste mätningarna utfördes 1966 då det magnetiska
fältet mättes. De modernare mätningarna inleddes 1980 av SGU då det magnetiska totalfältet
mättes på flyghöjden 1800 m och med linjeavståndet 2000 m. Höghöjdsmätningen täcker
21 (33)
endast mindre ytor inom karteringsområdet och har inte kommit till användning inom den nu
utförda karteringen. Under 1980 genomförde SGU mätningar på låg höjd av det magnetiska
fältet, gammastrålningen och det elektromagnetiska VLF-fältet i Nämnden för Statens
Gruvegendoms regi över kartområdet 26H Kvikkjokk SO. År 2012 genomförde SGU nya
flygmätningar i området. Dessa omfattade magnetiskt fält, elektromagnetiskt VLF-fält från
två sändare och gammastrålningsspektrometri. Mätningarna täckte urbergsdelarna inom båda
kartområdena. I samband den nu genomförda berggrundskarteringen har endast data från
2012 års mätningar använts.
De första tyngdkraftsmätningarna i området utfördes redan 1901. Sedan följde mätningar på
1960- och 1970-talen samt mellan 2009 och 2012. Geofysiska markmätningar (magnetometri
och tyngdkraft) utfördes på objektet Ruoutevare under perioden 1969–1971. Ruoutevare är en
magnetitmineralisering belägen i Seveskollkomplexet. Den beskrivs av Ohlsson (1983) som en
fyndighet med titan-vanadinhaltig magnetit i anortosit.
I samband med fältarbetet 2014 hittades ett rör till ett förmodat borrhål i den nordöstra
sluttningen av berget Ramek söder om sjön Saggat (7417337/626151). Trots sökning har ingen
förklaring till borrhålet hittats. Det är dock inte osannolikt att geofysiska mätningar kan ha
genomförts i området. Stephens m.fl. (1979) redovisar ett zink- och blyförande objekt benämnt
Tarfek som torde ligga i trakten, men koordinater anges inte i deras rapport.
27I Tjåmotis NV och NO
Tidigare genomförda flygburna geofysiska mätningar inom kartområdena 27I Tjåmotis NV
och NO har beskrivits i Nysten m.fl. (2013) och behandlas inte vidare här. Under 2013 genomfördes gammastrålningsspektrometri på hällar, provtagning av bergarter, mätning av petro­
fysiska egenskaper i laboratorium och mätning av magnetisk susceptibilitet på hällar. Insatserna
har behandlats i Nysten m.fl. (2013).
Mätningar av tyngdkraftsfältet har främst utförts under första halvan av 1970-talet och under 2012. Åren 2013 och 2014 kompletterades mätningarna huvudsakligen i den södra delen av
kartområdet 27I Tjåmotis NO.
Prospekteringsaktivitet har pågått i Tjåmotisområdet under mycket lång tid. Till de första
dokumenterade geofysiska insatserna hör mätningar med slingram från 1944 i mätområdet
­Stuor-Njåske som ligger cirka 9 km nordnordöst om Lulep Manakjaure. Mätningarna motiverades av manganmineraliserade block och hällar. Geofysiska undersökningar fortsatte sedan under 1970-talet inom nämnda mätområde men också längre mot sydsydväst där uran påträffats.
Uranobjektet kallades Manak och ligger ca 0,5 km söder om Lulep Manakjaure.
Sulfidmineraliseringar (Zn-Pb-Ag) i vulkaniska bergarter vid Asjkasluokta har varit föremål
för flera geofysiska insatser som inleddes 1969 med mätning med slingram och magnetometer.
Idag benämns platsen Pallemvaratj på kartan och den ligger ca 8 km sydsydöst om dammen i
Tjaktjajaure. Mätningarna fortsatte sedan i omgångar fram till början av 1980-talet med flera
olika metoder (Niva 1980, Quezada & Niva 1981). Förekomsten av koppar, zink, bly och silver i
blockfynd vid Sågudden på Tjåmotisjaures norra strand motiverade olika geofysiska mätningar
i början av 1980-talet. Samtidigt utfördes magnetometri över ett wollastonitfynd i Latanjarka,
ca 9 km sydsydöst om dammen i Tjaktjajaure (Holmqvist m.fl. 1983).
LKAB genomförde flera geofysiska mätinsatser i Tjåmotisområdet under 1980-talet. Kampanjer med olika metoder täcker en smal korridor som börjar i söder vid Akatjvare, på Tjåmotis­
jaures södra strand, och som via Kiuri och Rassåive (ett par kilometer sydväst och väst om
dammen i Tjaktjajaure) når ända upp till Raktenape i norr. Mätningarna riktades främst mot
mineraliseringskomplex innehållande zink, bly och silver. Vid sjön Vuolep Lastakjauratj genomförde LKAB också markmätningar under samma period. Möjligen var delar av denna kampanj
22 (33)
riktade mot en eller flera tydliga elektriska ledare som var indikerade i de flygburna mätningarna. Enligt Carlon (1984) har svartskiffer observerats i området. Bergarten anges som ”biotitequartz-graphite rock” och skulle kunna vara en källa till de elektriska ledarna.
I höjdområdet Kabla på berget Kieratj-tjåkkå genomförde LKAB geofysiska mätningar med
slingram och magnetometer åren 1985 och 1986. Mätområdet ligger inom den rotfasta sedimentära pålagringen.
Pyritförande block motiverade LKAB att genomföra markmätningar i Råvvevaratjområdet,
ca 5 km östsydöst om dammen i Tjaktjajaure inom kartbladsområdet 27I Tjåmotis NO. I östra
delen av samma kartområde finns också ett större mätområde kallat Nautasjåkkå som ligger
drygt 5 km öst om Harrejaure. Här har LKAB genomfört enstaka profilmätningar men orsaken till dessa mätningar är inte klarlagd. Detsamma gäller en ensam profil cirka 1 km norr om
Harre­jaure där magnetometri och mätning med slingram genomförts. Mätresultaten från markmätningarna finns delvis i analog form och delvis i digital form vid SGUs kontor i Malå.
27J Porjus NV och NO
Flygburna geofysiska mätningar har genomförts i flera omgångar över kartområdena 27J Porjus
NV och NO, de tidigaste år 1966 med mätning av det magnetiska fältet. Under 1980 genom­
förde SGU låghöjdsmätningar av det magnetiska fältet, gammastrålningen och det elektromagnetiska VLF-fältet över de södra delarna av båda kartområdena. 1985 genomförde LKAB Prospektering AB flygmätningar över stora delar av kartområdet 27J Porjus NV. År 2012 genomförde SGU flygmätningar i området omfattande mätningar av gammastrålningen, magnetiskt
fält och elektromagnetiskt VLF-fält från två sändare. Mätningarna täckte delar av 27J Porjus
NV och hela NO.
Tyngdkraftsmätningarna i området utfördes i etapper på 1960- och 1970-talen. Mellan 2009
och 2012 utfördes en betydande mängd mätningar inom kartområdet 27J Porjus. Planen var att
genomföra kompletterande mätningar inom 27J Porjus NO under vintern 2014 för att förtäta
det befintliga, relativt glesa nätet av tyngdkraftspunkter, men Länsstyrelsen i Norrbottens län
gav inte SGU tillstånd till transport med motorfordon eller helikopter vilket i praktiken innebar
att mätningarna inte kunde genomföras. Detta har lett till att 27J Porjus NO ännu inte har den
täthet av tyngdkraftspunkter som är eftersträvansvärd mot bakgrund av den karteringsskala
som SGU just nu arbetar med i området.
Nisca (1980) har redovisat en preliminär tolkning av det magnetiska totalfältet över hela kartområdet 27J Porjus. Delar av kartområdet 27J Porjus NV berörs också av rapporten Nylund &
Nisca (1981) som behandlar regionala tyngdkraftsmätningar och tolkning av flygmätningar av
det magnetiska fältet.
Magnetitmineraliseringen Åkosjegge ligger i södra kanten av kartområdet 27J Porjus NV.
SGU genomförde magnetometri och tyngdkraftsmätningar där under åren 1969–1970. Två
kärnborrhål (72601 och 72602) har också borrats på objektet år 1972. I kärnborrhålen utfördes
geofysiska borrhålsloggningar bl.a. med borrhålsmagnetometer. En malmberäkning baserad på
geofysiska data är gjord av Johansson (1980).
Objektet Malmmyran ligger ca 5 km väst om Porjus samhälle och där genomförde LKAB
geofysiska profilmätningar 1985 med magnetometer, VLF och inducerad polarisation. Den senare mättes längs en profil vid Talputkåbbå. Orsaken till mätningarna var uppföljningsarbeten
för kontroll av anomalier som framkommit vid LKABs flygmätningar och geokemiska provtagningar (Johansson m.fl. 1986). Slutsatsen från profilmätningarna tycks ha varit att objekten inte
motiverade ytterligare arbeten.
I den nordöstligaste kanten av kartområdet 27J Porjus NO finns delar av mätområdet Pelto­
vaara där markmätningar av det magnetiska fältet genomfördes 1946. Objektet Peltovaara
23 (33)
5 km
Figur 11. Vertikalderivatan av det magnetiska totalfältet över kartområdena 27H Kvikk­
jokk NO och SO. De röda romberna visar
lokaler där berggrunden har observerats
under fältsäsongerna 2013 (rosa) och 2014
(röda). Ljust grå färgtoner visar områden
med hög vertikalgradient. Samtliga lokaler som karterats inom kartområdet under
fältsäsongerna 2013 och 2014 visas i figuren.
utgörs av en magnetitmineralisering med en medelhalt av ca 20 % järn, sannolikt viktsprocent
(Henriksson 1981).
ÖVERSIKT ÖVER GEOFYSISKA DATA I REGIONAL SKALA
SAMT ÖVER 2014 ÅRS FÄLTARBETSINSATSER
Nedan ges en översiktlig beskrivning av geofysiska data i regional skala över karteringsområden
från sommaren 2014. Fältarbetet avslutades i månadsskiftet augusti–september och den rumsliga omfattningen av de geologiska och geofysiska karteringsinsatserna framgår nedan. Analysen
av det insamlade materialet pågår och därför lämnas endast enstaka korta kommentarer om
några av de preliminära resultaten.
27H Kvikkjokk NO och SO
Ytmässigt dominerar överskjutna kaledonska bergarter inom kartområdena 27H Kvikkjokk
NO och SO, vilket präglar det magnetiska fältet i kartområdena. De kaledonska bergarterna
har i regel så låg magnetisering att de kan liknas vid magnetiskt transparanta skikt som släpper
igenom signalen från det underliggande urberget. Det magnetiska fältet från urberget under
Kaledoniderna är dock amplituddämpat genom det ökade avståndet till de magnetiska källorna
i urberget. I figur 11 visas den första vertikala derivatan av det magnetiska totalfältet och Kaledonidernas påverkan är tydlig. De skarpaste anomalierna uppträder där urberget ligger i dagen
24 (33)
Elektriskt ledande och
lågt magnetiserad skiffer
i Kaledoniderna
Elektriskt icke-ledande och
lågt magnetiserad sandsten i
det rotfasta plattformstäcket
Urberget
Figur 12. Principskiss som visar hur terrängformen kan påverka noggrannheten i
gränsdragningen för var urberget går i dagen om gränsdragningen baseras enbart på läget av elektriskt ledande bergarter i Kaledoniderna. Den icke-ledande
och lågt magnetiserade sandstenen i det rotfasta plattformstäcket kan förekomma långt utanför den elektriskt ledande och lågt magnetiserade skiffern.
men det är ändå möjligt att se hur anomalt magnetiserade strukturer i urberget utbreder sig även
under fjällen.
Även om de kaledonska bergarterna kännetecknas av generellt låga magnetiseringar så finns
undantag. Det magnetiskt anomala mönstret i den västra delen av kartområdet 27H Kvikkjokk
NO sammanfaller med de bergarter som innehåller Ruoutevares magnetitmineralisering.
I trakten av berget Årrevare, en par kilometer väster om Årrenjarka, är anomalimönstret i det
magnetiska fältet tydligt bandat med nordöstlig strykning. Bandningen kan delvis kopplas till
deformationszoner som observerats i häll på Årrevare liksom längre mot sydväst vid Änamus­
vuopme (se också avsnittet Strukturer och metamorfos).
Tyngdkraftsfältet är uppmätt i ett glest punktnät inom de delar av kartområdet 27H Kvikk­
jokk som domineras av Kaledoniderna medan urbergsdelen har högre punkttäthet.
Resistiviteten har beräknats ur data från mätningar av det elektromagnetiska VLF-fältet.
Inom kartområdena 27H Kvikkjokk NO och SO uppvisar Kaledoniderna lågresistiva berg­
artsenheter som framträder tydligt på resistivitetskartan. I de sektioner av Kaledonidranden där
terrängen lutar kraftigt kan därför avgränsningen av dessa lågresistiva enheter motsvara gränsen
mot urberget. Om terrängen i gränsområdet mellan Kaledoniderna och urberget däremot är
relativt flack blir den från resistiviteten erhållna avgränsningen missvisande. Det beror på att de
vittringsresistenta, kvartsrika sandstenar som är vanliga inom det rotfasta plattformstäcket kan
utbreda sig långt utanför de elektriskt ledande bergarterna (fig. 12).
Resistivitetskartan över kartområdena 27H Kvikkjokk NO och SO visas i figur 13A tillsammans med lineament som identifierats i resistivitetsdata. Resultatet från de flygburna gamma­
strålningsmätningarna från kartområdena 27H Kvikkjokk NO och SO visas i figur 13B.
Figuren visar också läget av de 50 lokaler där strålningsmätningar på häll genomförts under
fältsäsongen 2014.
27I Tjåmotis NV och NO
Ett sammandrag av regionala geofysiska data från de två områdena, liksom en sammanfattning
av de geologiska och geofysiska fältarbetena från 2013, har getts i Nysten m.fl. (2013). Jämfört
med vad som angetts i Nysten m.fl. (2013) har emellertid tyngdkraftsmätningarna förtätats
25 (33)
A
K
B
eTh
eU
Spektrometri
hällar
K
U
Th
5 km
5 km
Figur 13. A. Beräknad resistivitet ur mätningar av det elektromagnetiska VLF-fältet över kartområdena
27H Kvikkjokk NO och SO. Röda färger markerar hög resistivitet och blå färger låg resistivitet. Identifierade
linea­ment i data som täcker urbergsdelen är markerade med svarta linjer. Den tolkade gränsen av elektriskt
ledande kaledonska bergarter mot urberget visas med mörkblå ”taggade” linjer. I figuren visas också läget
av före 2014 befintliga petrofysikprover (gröna plustecken) och sådana som tagits under 2014 (gula plustecken). B. Resultaten från flygburna gammastrålningsmätningar över kartområdena 27H Kvikkjokk NO och SO.
Sektors­diagrammen visar läget av 2014 års gammastrålningsmätningar på hällar. Vägar (grå linjer) och kraftledningar (svarta linjer) finns inlagda.
inom kartområdet 27I Tjåmotis NO. De gamla och nya mätpunkterna och den nu gällande
terrängkorrigerade Bougueranomalin över nämnda kartområde visas därför i figur 14. I figuren
visas också vilka lokaler som karterats under sommaren 2014.
Inom kartområdena kompletterades också den tidigare provtagningen för petrofysik med
ytterligare åtta prover, läget av dessa redovisas dock inte här men de finns bland de karterade
lokalerna som redovisas i figur 14.
27J Porjus NV och NO
Det magnetiska totalfältet över kartområdena 27J Porjus NV och NO visas i figur 15 tillsammans med de lokaler som besökts av karterande personal sommaren 2014. Figur 16 visar den
första vertikalderivatan av det magnetiska totalfältet över området. Som framgår av figurerna är
26 (33)
5 km
Spektrometri hällar
K
U
Th
Figur 14. Resultatet av den förtätade tyngdkraftsmätningen över kartområdena 27I Tjåmotis NV och NO. Gula
till orange färger markerar hög relativ tyngdkraft, gröna färger visar låg tyngdkraft. Sektorsdiagrammen visar
läget av 2014 års gammastrålningsmätningar på häll och de röda romberna visar läget av de hällar som karterats under sommaren 2014.
Magnetisk susceptibilitet, hällmätningar
(×10–5 SI-enheter)
5 km
1501–100000
501–1500
0–500
Figur 15. Magnetiska totalfältsanomalin över kartområdena 27J Porjus NV och NO. Högt magnetiskt totalfält
visas i röda till violetta färgnyanser och lägre magnetiskt totalfält i gröna och blå nyanser. I figuren visas också
den magnetiska susceptibiliteten från hällmätningar genomförda under fältsäsongen 2014 vilket därmed ger
läget av samtliga lokalerna som karterats geologiskt under 2014.
27 (33)
5 km
Figur 16. Första vertikalderivatan av det magnetiska totalfältet över kartområdena
27J Porjus NV och NO. Hög derivata visas i ljus grå ton och låg i mörkt grå ton.
det karterade området rikt på urskiljbara berggrundsenheter med olika typer av magnetiseringar
varav några av enheterna kommenteras nedan.
I den nordvästra kanten av 27J Porjus NV ses den tydliga, avlånga förhöjning i det magnetiska fältet som orsakas av den s.k. Nabrenjarkagabbron till diabasen (Witschard 1975). Tydliga
positiva anomalier finns också i den nordöstra delen av kartområdet 27J Porjus NV. Bland annat
ingår delar av dem i en oval struktur kring Parinåive, Kalla och Saukesvare. Mätningar på häll
av den magnetiska susceptibiliteten visar att källorna till de magnetiska anomalierna är konstaterade i häll. Bland bergarter med hög magnetisk susceptibilitet finns granit och dacit, men det
är andesit, basaltisk andesit och kvartsmonzonit till monzodiorit som har de högsta susceptibilitetsvärdena och därmed de högsta magnetithalterna och som bedöms vara de dominerande orsakerna till dessa positiva magnetiska anomalier. Att det är intermediära till basiska bergarter som
dominerar volymsmässigt i området styrks av den associerade tyngdkraftsryggen. Den, liksom
det högt magnetiserade stråket, fortsätter mot nordöst via Kåbtåluokta och Stainasvare.
I gränsområdet mellan kartområdena 27J Porjus NV och NO visar vertikalderivatan av
det magnetiska totalfältet hur ett bandat mönster av anomalier stryker i nordöstlig riktning
(fig. 16). Anomalikomplexet ingår i ett system av strukturer som redovisas i en tolkningskarta
av Herbert Henkel (Ros 1989) som en bred skjuvzon. Ros (1989) beskriver att tecken på
skjuvning observerats i basiska bergarter i området. Henkels tolkningskarta i refererad
publikation innehåller också en större skjuvzon i det nordöstliga hörnet av 27J Porjus NO, men
där är strykningsriktningen mot nordnordväst. Denna zon ligger i anslutning till Peltovaara
magnetitmineralisering.
Kartan som visar vertikalderivatan av det magnetiska totalfältet (fig. 16) kan bidra med
rikligt med strukturell information. För att tolka områdets deformationshistoria blir en av de
första aktiviteterna att identifiera s.k. magnetiska konnektioner och magnetiska lineament.
Lineament kan också identifieras i terrängmodellen över området liksom i resistivitetskartor
framställda ur mätningar av det elektromagnetiska VLF-fältet. Konnektionerna och
lineamenten används sedan tillsammans med geologiska observationer för att klassificera
28 (33)
5 km
Figur 17. Konnektioner (bruna) och lineament (blå) som identifierats i det magnetiska totalfältet från kartområdena 27J Porjus NV och NO.
Densitet, bergartsprover ur hällar (kg/m3)
3030–3760
2890–3030
2730–2890
2630–2730
2520–2630
5 km
Figur 18. Terrängkorrigerad Bougueranomalikarta över områdena 27J Porjus NV och
NO. Hög tyngdkraft visas i bruna till röda färgnyanser och lägre tyngdkraft i gula
och gröna nyanser. I figuren visas också densiteten hos tidigare tagna bergartsprover från hällar samt läget av de petrofysikprov som tagits 2014 (gröna plustecken).
deformationsprocesserna som verkat i berggrunden. Konnektionerna och lineamenten som har
identifierats i kartan över det magnetiska totalfältet redovisas i figur 17.
Tyngdkraftsmätningarna i form av terrängkorrigerad Bougueranomali över kartområdena
27J Porjus NV och NO visas i figur 18. Punkttätheten är god inom det nordvästra kartområdet
medan den är något gles inom det nordöstra kartområdet. Förhoppningen är dock att kunna
förtäta mätningarna i den nordöstra delen under våren 2015.
29 (33)
5 km
Figur 19. Beräknad resistivitet ur mätningar av det elektromagnetiska VLF-fältet över kartområdena
27J Porjus NV och NO. Röda färger markerar hög resistivitet och blå färger låg resistivitet. Vägar (grå linjer)
och kraftledningar (svarta linjer) finns inlagda.
Provtagning av bergartsprover ur hällar för bestämning av petrofysiska egenskaper har
genom­förts under de tidigare geologiska arbetena i området. Täckningen av petrofysikinformation var relativt god inom de västra och centrala delarna av karteringsområdet redan innan de
nu pågående karteringsinsatserna påbörjades. Täckningen av petrofysikprover från tidigare arbeten framgår av figur 18 liksom lägena för de prov som tagits under 2014.
Figur 18 visar att den västra kanten av karteringsområdet innehåller ett tyngdkraftstråg
som är associerat med granitoiderna i området. I det nordvästra hörnet finns en mindre
tyngdkraftsrygg som är associerad med Nabrenjarkagabbron till diabasen. Längre mot öster
finns en tyngdkraftsrygg som stryker i ungefärlig nordnordöstlig riktning och som är associerad med de basiska bergarter som påträffas i bergstrakterna Parinåive–Kalla–Saukesvare.
Inom området med tyngdkraftsryggen har tagits rikligt med petrofysikprov varav flera har
relativt höga densiteter.
I den centrala delen av kartområdet 27J Porjus NO påträffas en tyngdkraftsrygg som dock
inte är lika accentuerad som den inom det nordvästra kartområdet. Tyvärr finns endast några få
hällar inom denna svagare tyngdkraftsryggs utbredningsområde. Det är tveksamt om den något
förhöjda densiteten (2680 kg/m3) i ett av de två befintliga petrofysikproven från utbrednings­
området verkligen räcker för att förklara tyngdkraftsanomalin. Under fältsäsongen 2015 kommer området att undersökas vidare. Dels planeras förtätande tyngdkraftsmätningar, dels ska
området karteras. Förhoppningsvis kan orsaken till tyngdkraftsanomalin därefter fastställas.
I västra delen av kartområdet 27J Porjus NO finns ett tyngdkraftstråg som är associerat med
de graniter och sura till intermediära vulkaniter som dominerar i detta område.
Resistiviteten har beräknats ur data från mätningar av det elektromagnetiska VLF-fältet
(fig. 19). Inom kartområdena 27J Porjus NV och NO torde majoriteten av de avlånga lågresistiva
enheterna vara kopplade till sprött deformerad berggrund.
Data från flygburna gammastrålningsmätningar från kartområdena 27J Porjus NV och
NO visas i kartan i figur 20. Figuren visar också läget av de 222 lokaler där gammastrålnings­
30 (33)
Spektrometri hällar
K
K
U
Th
eTh
eU
5 km
Figur 20. Resultaten från flygburna gammastrålningsmätningar inom
kartområdena 27J Porjus NV och NO. Sektorsdiagrammen visar läget av
2014 års gammastrålningsspektrometri på hällar.
spektrometri på häll har genomförts under fältsäsongen 2014. De flygburna gammastrålningsmätningarna avspeglar i olika grad berggrundens litologiska enheter. Inom vissa områden är
dock blottningsgraden låg och där blir inverkan på gammastrålningen från den lokala berggrunden underordnad eller obefintlig. Detta gäller framför allt i myrområden. Inom kartområdet 27J Porjus NO är inverkan av myrar och kvartära avlagringar på mätvärdena tydlig. Det
finns stora områden inom Muddus nationalpark där information om berggrunden helt saknas i
gammastrålningsdata. I områden med högre blottningsgrad kan dock olika litologiska enheter
skönjas i gammastrålningsdata. Ett exempel är den i nordost utdragna kedjan av berg öster om
Porjus inom vilket ett gammastrålningsanomalt stråk (förhöjd på uran och torium i förhållande
till kalium) tydligt kan urskiljas som ett ljusare blåaktigt stråk.
Figur 21 visar en jämförelse av gammastrålningsdata från mätningar på hällar för bergartsgrupperna granit och ryolit. Utfallsrummen är tämligen olika där granitgruppen har en samlad
och föga spridd kaliumhalt men en väsentlig spridning i toriumhalt. Inom ryolitgruppen varierar kaliumhalten mycket mer än hos graniterna. Det är oklart vad detta beror på men det skulle
kunna vara orsakat av omvandlingsprocesser.
REFERENSER
Bergman, S., Kubler, L. & Martinsson, O., 2001: Description of regional geological and geophysical maps of northern Norrbotten county. Sveriges geologiska undersökning Ba 56, 110 s.
Bergman, S., Stephens, M.B., Andersson, J., Kathol, B. & Bergman, T., 2012: Sveriges berggrund, skala 1:1 miljon. Sveriges geologiska undersökning K 423.
Carlon, C.J., 1984: The BP-LKAB-Jokkmokk mineral joint venture Tjåmotis, Jokkmokk, Swedish Lappland. Comments, Notes and Recommendations (June-September 1984). LKAB
Report No Bsg 84-372, 80 s.
Claeson, D. & Antal Lundin, I., 2012: Berggrundskartan 27K Nattavaara NV, skala 1:50 000.
Sveriges geologiska undersökning K 383.
31 (33)
70
granit
ryolit
60
eTh (ppm)
50
40
30
20
Figur 21. Halten av torium som
funktion av kalium (eTh=f(K)) för
bergartsgrupperna granit och ryolit baserad på gammastrålningsspektrometri på hällar inom kartområdena 27J Porjus NV och NO.
10
0
0
2
4
6
8
10
K (%)
Claeson, D. & Antal Lundin, I., 2012: Beskrivning till berggrundskartorna 27K Nattavaara
NV, NO, SV & SO. Sveriges geologiska undersökning K 383–386, 22 s.
Claeson, D. & Antal Lundin, I., 2013: Berggrundsgeologisk undersökning, sydvästra Norrbotten. Sveriges geologiska undersökning SGU-rapport 2013:18, 28 s.
Frietsch, R., 1969: PM rörande järnmalmen Peltovaara. Sveriges geologiska undersökning
BRAP 00663, 5 s.
Frietsch, R., 1997: The iron ore inventory programme 1963–1972 in Norrbotten county. Sveriges
geologiska undersökning Rapporter och Meddelanden 92, 82 s.
Geijer, P., 1918: En manganförekomst vid Porjus. Sveriges geologiska undersökning C 287, 18 s.
Geijer, P., 1931: Berggrunden inom malmtrakten Kiruna-Gällivare-Pajala. Sveriges geologiska undersökning C 366, 225 s.
Henriksson, E., 1981: Peltovaara. LKAB Prospektering AB, Rapport-id Ki-42-81, 11 s.
Holmqvist, A., Lundmark, C., Luppichini, E-L., Niva, B., Sjöstrand,T. & Westfal, T., 1983:
Rapport över wollastonit-prospektering vid Latanjarka, Jokkmokks kommun, intill 821201.
Sveriges Geologiska AB PRAP 83008, 74 s.
Johansson, R., 1980: Jokkmokksområdets järnmalmer – geofysisk tolkning med malmberäkning. Sveriges geologiska undersökning Geofysik FM8012, 36 s.
Johansson, K.I., 1985: Porjus–Nautijaur. LKAB Prospektering Lägesrapport S 85-30 Projekt 2915, 8 s.
Johansson, K.I., Gustafsson, K., Heder, J. & Liikanen, J., 1986: Årsrapport 1985 Porjus-Nautijaur. LKAB Prospektering AB, Rapport-id S 8602, 66 s.
Jokkmokksprojektet, 1981: Baskartering inom Jokkmokks kommun, slutrapport perioden 197906-05 – 1981-06-30. Sveriges geologiska undersökning BRAP 81054, 102 s.
Kathol, B. & Weihed, P., 2005: Description of regional and geophysical maps of the Skellefte
District and surrounding areas. Sveriges geologiska undersökning Ba 57, 202 s.
32 (33)
Nisca, D., 1980: Preliminär flygmagnetisk tolkning 27J Porjus. Sveriges geologiska undersökning,
geofysisk rapport 8004, även BRAP_80404, 10 s.
Niva, B., 1980: Tolkning av geofysiska mätningar vid Askelluokta. Sveriges geologiska undersökning, rapport FM_8001, 10 s.
Nylund, B. & Nisca, D., 1981: Regionala tyngdkraftsmätningar och flygmagnetisk tolkning
över Jokkmokks kommun. Sveriges geologiska undersökning, geofysisk rapport 8120, även
BRAP_81420, 32 s.
Nysten, P., Persson, S. & Triumf, C.-A., 2013: Berggrundsgeologisk undersökning 27I Tjåmotis
NV och NO. Sveriges geologiska undersökning SGU-rapport 2014:11, 30 s.
Ohlsson, L.-G., 1983: Routevare titan-vanadinjärnmineralisering – Norrbotten. LKAB Rapport
pro_8323, 25 s.
Quezada, R. & Niva, B., 1981: Askelluokta. Sveriges geologiska undersökning Prospekteringsrapport
BRAP 81065, 17 s.
Ros, F., 1989: Shearzoner. Sveriges Geologiska AB, prospekteringsrapport PRAP 90500. Nämnden
för statens gruvegendom, rapport NSG 90003, 11 s.
Stephens, M.B., Thelander, T. & Zachrisson E., 1979: Compilation and bibliography of stratabound sulphide deposits in the Swedish Caledonides. Swedish IGCP/CCSS Project. Sveriges
geologiska undersökning BRAP 81566, 37 s.
Witschard, F., 1975: Description of the geological maps Fjällåsen NV, NO, SV, SO. Sveriges geologiska undersökning Af 17–20, 125 s.
Witschard, F. & Zachrisson, E., 1995: Berggrundskartan 28I Stora Sjöfallet SO, skala 1:50 000.
Sveriges geologiska undersökning Ai 91.
Zachrisson, E. & Witschard, F., 1995: Berggrundskartan 28I Stora Sjöfallet SV, skala 1:50 000.
Sveriges geologiska undersökning Ai 89.
Ödman, O., 1947: Manganese mineralization in the Ultevis district, Jokkmokk, north Sweden.
Part 1: Geology. Sveriges geologiska undersökning C 487, 90 s.
Ödman, O., 1957: Beskrivning till berggrundskarta over urberget I Norrbottens län. Sveriges
geologiska undersökning Ca 41, 151 s.
33 (33)
34 (33)
35 (33)
36 (33)
37 (33)
38 (33)