Läsnyckel till Min vän målaren av Lygia Bojunga

Läsnyckel till
Min vän målaren av Lygia Bojunga
Mottagare av Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne 2004
Skriven av Ulla Lundqvist (publicerad januari 2012)
LITTERATURPRISET TILL ASTRID LINDGRENS MINNE
Statens kulturrådBox 27215102 53 StockholmBesöksadress Borgvägen 1-5, Stockholm
Tel 08-519 264 00Fax 08-519 264 99E-post [email protected]www.alma.se
Om författaren
Lygia Bojunga föddes i Pelotas, Brasilien, den 26 augusti 1932 och växte upp på en
bondgård. Åtta år gammal kom hon till Rio de Janeiro, där hon 1951 blev skådespelare i
ett teatersällskap som reste runt på den brasilianska landsbygden. De insikter om den
utbredda analfabetismen som hon då fick gjorde att hon blev en av grundarna till en
skola för fattiga landsbygdsbarn, som hon var med om att driva under fem år. Hon
arbetade länge på radio och TV innan hon 1972 debuterade som barnboksförfattare, då
under namnet Lygia Bojunga Nunes.
På den kontinent som gjort sig känd för magisk realism och fantastiska berättelser
kännetecknas även barnlitteraturen av ett särpräglat överskridande av gränsen mellan
fantasi och verklighet. Lygia Bojunga är en författare som fört denna tradition vidare.
För henne är vardagen fylld av magi och gränserna för det möjliga är diffusa och lätta
att överskrida. Sorgen lever hos Bojunga liksom trösten, den stilla lyckan liksom det
hisnande äventyret, och i centrum finns barnet, ofta det övergivna och ensamma, alltid
det känsliga och fantasifulla. Döden är inte tabu, inte heller sveket, men det finns också
läkedom.
Bojungas texter har ett klart barnperspektiv. Hon betraktar världen med barnets
fantasifulla blick. Fantasierna fungerar ofta som bearbetningar av svåra personliga
upplevelser. I Maria på slak lina (1986) använder huvudpersonen ett rep för att
promenera in i ett underligt hus med många stängda dörrar på andra sidan gatan. På så
sätt bearbetar flickan Maria sorgen efter föräldrarnas död. I Alexander och påfågeln
(1983) inser vi snart att Alexanders fantasiupplevelser under sitt sökande efter
gudmoderns avlägsna hus egentligen skildrar ett övergivet gatubarns fantasier om lycka
och trygghet. Det är en berättelse som kommer nära Astrid Lindgrens Sunnanäng.
Den magiska realismen och den psykologiska iakttagelseförmågan förenas med ett
tydligt socialt och demokratiskt patos. Bojunga, som började skriva då militärdiktaturen
ännu höll Brasilien sitt grepp, är en uttalat politisk författare. Generaler läser inte
barnböcker, har hon sagt i en intervju. Tydligast framträder den politiska symboliken i
Den gula väskan (1984). Här finns det stridstuppar vilkas hjärnor sytts ihop med
björntråd och påfåglar med tankefilter som dras ut med korkskruv.
Bojunga väljer ibland att stanna kvar i verkligheten och visar även då sin psykologiska
blick, vilket innebär att handlingen inte alltid är det viktigaste i hennes böcker.
Tonvikten ligger i stället på själva berättandet med dess poetiska övertoner. I Min vän
målaren (1987) handlar det om ett raffinerat sätt att låta färger uttrycka känslor.
Tioårige Claudio bearbetar sin sorg över sin vän målarens död med färgernas hjälp. Här
slår en klocka gult för att så småningom stanna och bli alldeles vit. Gult är för övrigt
Bojungas favoritfärg, förbunden med den glädje över livet som är ett tema i hennes
författarskap alltifrån debutboken Kompisarna (1986).
Bojungas verk har översatts till ett flertal språk, bland annat franska, tyska, spanska,
norska, svenska, hebreiska, italienska, bulgariska, tjeckiska och isländska. Hon har
tilldelats prestigefyllda priser: Jabutipriset (1973), HC Andersen-priset (1982) och
Rattenfänger-Literaturpreis (1986).
Om boken
Min vän målaren (O meu amigo pintor, 1987) är en bok om konsten, kärleken och
döden – tretalet upprepas många gånger och är bärande i de återkommande drömmar,
genom vilka tioårige Claudio bearbetar det svåra han har upplevt. Redan på andra sidan
får läsaren veta vad som har hänt. Claudio, som berättar i första person, upptäcker att
han börjar förstå vad hans vän målaren menar med färger och känslor, men han måste
kväva impulsen att springa upp och berätta detta för vännen: ”Det är bara det att det inte
går att prata med min vän målaren. Han är död. Idag är det tre dagar sedan han dog.”
Vad vi skall läsa är alltså en berättelse om en död – och därtill en som har tagit sitt eget
liv.
I tillbakablickar och drömmar berättar Claudio om en stark kärleksliknande vänskap
mellan honom själv och en vuxen man, konstnär, som råkar bo i samma hus. Denne
benämns hela tiden Min Vän eller Målaren, något annat namn nämns inte. Målaren
berättar för Claudio om färgerna, deras innehåll eller betydelse och magi: allt i livet har
en färg, känslor likaväl som föremål, och man måste lära sig att känna vad en färg är,
vad den betyder.
Men målaren är alltså död. Självmord säger grannarna och även föräldrarna, vilka vill
skydda pojken och försöker förmå honom att tänka på annat. Hans död måste ha något
att göra med den hemlighetsfulla Dona Clarice och/eller med det faktum att han suttit i
fängelse av politiska skäl. Men Dona Clarice avfärdar hans fråga: målaren dödade inte
sig själv, han dog så som alla en dag måste dö.
Men nog ljög hon?
Den olycklige pojken kan inte släppa den tanken och ställer en dag kvinnan mot
väggen: Ljug inte för mig för att jag är ett barn. Till slut berättar hon deras sorgliga
kärlekshistoria. Medan målaren satt i fängelset – hans många brev nådde henne aldrig –
gifte hon sig med en annan, och nu ville målaren att hon skulle lämna man och barn,
vilket hon inte kunde. Och målaren kände att han inte kunde måla längre, inte så som
han ville. Hans tavlor blev utan liv.
Det blir en lättnad för Claudio att få veta sanningen. Nu kan han gå in i sorgearbetet
utan den ständiga frågan ”varför?”
I drömmar och tankar återkommer tretalet måleriet (arbetet), kärleken och politiken.
Den längsta drömmen utspelar sig på en teater där målaren uppträder som vålnad –
Claudio ingriper i det skrämmande spelet för att försöka rädda sin vän. Drömmen
återkommer i en ny variation där de tre gestalterna flutit samman till en. Om det hade
varit möjligt i verkligheten, säger drömmen, så skulle målaren ha blivit lycklig för evigt.
Att fundera på
Varför har målaren inget namn?
Är det viktigt att Dona Clarice slår ner blicken inför Claudios första fråga? På vad sätt?
Varför sade hon inte sanningen genast – och varför berättar hon den till slut?
Vilket samband kan det finnas mellan dessa två påståenden från målaren:”Rött är en
krånglig färg” och ”politik är verkligen krångligt”?
Berättar boken något om det samhälle i vilket den utspelar sig? Vad?
Det förekommer att par osympatiska personer i berättelsen. Vad har de för funktion?
Vilken roll spelar Claudios drömmar? Hur förhåller de sig till verkligheten? Vad kan
Claudio – och alla andra – lära sig av drömmar?
En av de färger som nämns kallas längtansfärgen. ”Siena” har målaren benämnt den –
en färg som också kallas ockra (begieröd som jorden i italienska Siena). Passar den som
längtans färg? Varför/inte?
I berättelsen påstås det ju att känslor har färg. Är det så? Kan även till exempel namn
och ord ha färg?
Det finns olika slags vänskap – en särskild sort är den mellan vuxen/gammal och
barn/ung. Vad skiljer den från vänskap mellan jämnåriga?
Är Claudio en vanlig tioåring? Om inte – vad skiljer honom från de flesta?
Läs mer
Andersson, Karl-Olof: Diktare & pedagog: sagoberätterskans frihetskamp,
Pedagogiska magasinet 2009:4
Fransson, Birgitta: Generaler läser inte barnböcker, Pedagogiska magasinet 2004:2
Fransson, Birgitta: Plantera ett frö för fantasin, Opsis kalopsis 2004:3
Holm, Mats: Lygia Bojunga - med förmåga att förhäxa, Svensk bokhandel 2004: 16
Isaksson, Britt: Lygia Bojunga har fått 2004 års Astrid Lindgren Memorial Award,
IBBY bladet 2004:2
Av Lygia Bojunga finns följande böcker på svenska:
Kompisarna, 1986 (Os colegos)
Maria på slak lina, 1986 (Corda bamba)
Min vän målaren, 1987 (O meo amigo pintor)
Den blommiga soffan, 1989 (O sofá estampado)
Den gula väskan, 2004 (A bolsa amarela)
Landskap, 2004 (Paisagem)
Sex gånger Lucas, 2004 (Seis vezes Lucas)
Sängen, 2005 (A cama)