KARI LAWE
Manuel Borutta
ANTIKATHOLIZISMUS. Deutschland und
Italien im Zeitalter der europäischen
Kulturkämpfe
Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht
2010 (2:a uppl. 2011), 488 sid.
Det är inte många doktorsavhandlingar som
kommer ut i en andra upplaga. Manuel Boruttas
dissertation från 2010 är ett exempel på en sådan;
i den andra upplagan har smärre fel och brister
rättats till. Boken har fått stort genomslag och
bidragit till att föra in forskningen på nya banor. I
fokus står den så kallade »kulturkampen», alltså
konflikten mellan statsmakten och den katolska
kyrkan under 1800-talet. Medan man i tidigare
forskning vanligtvis sett kulturkampen som
ett tyskt och mellaneuropeiskt fenomen sätter
Borutta in den i ett större europeiskt sammanhang genom att göra en komparativ undersökning av de religionspolitiska konflikterna i både
Tyskland och Italien. Den italienska kyrkokampen, vilken liksom den tyska sammanhängde
med det nationella enandet, har i italiensk
forskning inte tolkats i termer av »kulturkamp»
utan snarare som ett utflöde av antiklerikalismen
i radikala kretsar. Också på denna punkt gör
Borutta alltså en nytolkning.
Såväl den italienska som den tyska forskningen
om de religionspolitiska konflikterna under
1800-talet har haft en ensidigt politisk inriktning. Borutta tar i stället sikte på de mediala
diskurserna och den kulturella sfären och han
har låtit sig inspireras både av religions-, medieoch genushistorisk forskning och av postkoloniala studier och den nyare känsloforskningen.
Källmaterial utgörs av tidningsmaterial, pamfletter, skönlitteratur, reseberättelser, lexikon,
byggnadsmonument, bilder och karikatyrer
jämte parlamentsprotokoll, dagböcker och brev.
Borutta betonar antikatolicismens transnationella karaktär och det faktum att samma anklagelsepunkter och negativa stereotyper förekom i
en rad länder och användes som redskap i politisk
debatt och lagstiftning.
Den empiriska undersökningen är indelad i
tre huvudavdelningar. I den första behandlar
Borutta katolicismens »orientalisering», alltså
synen på katolicismen som något primitivt,
efterblivet och främmande, medan den andra
delen ägnas åt antikatolsk smutskastning i media
och diskriminering och övergrepp mot katoliker
och katolska inrättningar. Genom att framställa
katolska präster som perversa sexgalningar och
klostren som tillhåll för lata och vidskepliga
munkar och förtryckta nunnor underblåste,
menar han, den liberala pressen i Italien och
Tyskland antikatolska stämningar. Den bidrog
därmed till det våld som katolska inrättningar
tid efter annan utsattes för från mobbens sida
och till statsmaktens diskriminerande lagstiftning mot den katolska kyrkan. I bokens tredje
del griper sig Borutta an med att utifrån en rad
konkreta exempel visa på sambandet mellan
antikatolicismen, kulturkampen och sekulariseringsteorin, vilken användes som ett slagträ i
dåtidens politiska debatt och som en legitimering
av diskriminerande lagstiftning och politiskt
våld.
En av huvudteserna i boken är att antikatolicismen spelade en viktig roll i formandet av den
bild av moderniteten som alltsedan 1800-talet
dominerat både i samhällsdebatten och i den
229
allmän kyrkohistoria
I det nionde och avslutande kapitlet konstaterar
Ruprecht att Museo Profano, trots sin avgörande
roll för hela den moderna museitanken, är i
princip okänt utanför en trängre krets.
Genom sitt spännande, välskrivna och pedagogiskt illustrerade verk har Ruprecht lyckats
förklara för läsaren att Museo Profano är nyckeln
till hela den moderna museitanken. I 1700-talets
Vatikanen var det som det profana skiljdes
från det sakrala, det visuella från det textuella
och slutligen det allmänt tillgängliga från det
privata. Medan Vatikanmuseerna är tillgängliga
för allmänheten, kräver ju Vatikanbiblioteket
forskarstatus och särskilt tillstånd.
kyrkohistorisk årsskrift 2012
recensioner
historiska och kyrkohistoriska forskningen.
Katolicismen betraktades av många forskare
som en bakåtsträvande kraft och i sin analys har
de, menar Borutta, ofta låtit sig ledas av detta
omdöme och beskrivit den repressiva politiken
mot katolikerna som i princip berättigad. Detta
gäller även den kritiska socialhistoriska forskningstradition som Borutta själv utgått ifrån,
där man i den mån religion överhuvudtaget
tagits upp behandlat den utifrån ett (indirekt)
liberalprotestantiskt perspektiv, inspirerat av
Max Webers sekulariseringstes.
I nationalliberala och protestantiska kretsar
fungerade katolicismen som en kontrastbild
till den modernitet man själv menade sig representera. Medan den tyska antikatolicismen var
övervägande konfessionellt betingad hade den
i det katolska Italien en uteslutande ideologisk
och politisk karaktär. Men i båda fallen sammankopplades modernitet med rationalitet,
nationalism och liberalism, medan katolicismen
associerades med irrationalitet, internationalism
och efterblivenhet. Liksom de båda historikerna Michael Gross och Róisín Healy lyfter
Borutta här fram den borgerliga genusideologins
betydelse. Katolicismen kopplades samman med
den kvinnliga sfären, medan protestantismen respektive sekularismen framställdes som manlig.
Katolicismen blev med andra ord en stiliserad
motbild till det manligt nationella, borgerligt
protestantiska och framstegsorienterat kapitalistiska samhället. Borutta visar med talande
exempel på hur de sekulära antikatolska diskurserna kom att utmärkas av en strävan att med
fokus på biologi och genus misskreditera katolsk
religionsutövning. Den katolska kyrkan anklagades för att med biktens hjälp förstöra familjelivet
och undergräva makens auktoritet, präster och
ordensmän beskylldes för sexuella perversiteter
och övergrepp mot sina kvinnliga biktbarn och
de praktiserande katolikerna framställdes som
obildade eller mentalt störda. De mer moderata
liberalerna var dock villiga att medge den
katolska religionen ett visst existensberättigande
på villkor att den inskränktes till den »kvinnliga»
familjesfären och att kyrkan underordnades den
»manliga» staten. Borutta understryker här
vikten av att inte överbetona de konfessionella
motsättningarnas betydelse i sammanhanget och
erinrar om att även konservativa protestantiska
grupper drabbades av de tyska kulturkampsåtgärderna och att dessa stöddes av liberalt sinnade
katoliker.
Borutta visar övertygande på antikatolicismens starka ställning i de borgerligt liberala
diskurserna i Tyskland och Italien under det
»långa 1800-talet». Det hade dock varit önskvärt
om han tydligare lyft fram den katolska kyrkans
roll i sammanhanget. Antikatolicismen var ett
utflöde av upplysningens och den liberala ideologins modernitetstänkande, men den hämtade
också sin näring i den katolska kyrkans politiska
anspråk och dess fördömande av såväl protestantismen som det framväxande liberala samhällssystemet. Med sina expansiva religiösa ordensliv,
livaktiga lekmannarörelser och starka politiska
organisationer var den katolska kyrkan en
verklig maktfaktor i det moderna samhället. Att
se katolikerna enbart som offer för helt fel. Det
hade vidare varit önskvärt om det transnationella
perspektivet gjorts tydligare genom jämförelser
med andra europeiska länder och med USA.
Under det senaste decenniet har det kommit en
hel rad studier som tar sikte på antikatolicismen
som ett transnationellt fenomen och en viktig
politisk kraft.
Men dessa anmärkningar kan inte förta värdet
av Boruttas monumentala undersökning, vilken
erbjuder en spännande läsning med många ahaupplevelser. Boken är inte bara välskriven och
skickligt disponerad utan ger också prov på en
imponerande beläsenhet och förmåga att sätta
in de många små berättelserna i större, meningsbärande sammanhang. Hans undersökning ger
exempel på religionens betydelse i det moderna
samhället. Den illustrerar samtidigt hur smutskastning och förlöjligande av en religiös grupp
kunde fungera som en identitetsstärkande faktor
230
YVONNE MARIA WERNER
Gregory Collins
MEETING CHRIST IN HIS MYSTERIES. A
Benedictine Vision of the Spiritual Life
Collegeville. Minn.: Liturgical Press 2010,
381 sid.
Vad som genom historien ofta utmärkt benediktiner som teologer är deras oskolastiska vilja att
skriva just en konkret, praktisk teologi, som kan
vägleda i det andliga livets konst. Bland bemärkta
föregångare i den genren kan nämnas sådana som
fransmannen Prospèr Guèranger (1805–1875),
främst med hans stora verk i många band om det
liturgiska året, Année Liturgique, men dit hör
också irländaren, sedermera belgaren Columba
Marmion (1858–1923), främst med hans Les
Mystères du Christ, men också med andra verk,
ursprungligen läroföredrag (Conférences) för
munkarnas inskolning.
En bok i den genren har nu lagts fram också
av den irländske benediktinen från klostret
Glenstal, Fr. Gregory Collins, och han framhåller
själv inledningsvis att han som inspirationskällor och förebilder främst har haft två betydande
medbröder från det senaste århundradet, redan
vordna klassiker, nämligen just den nämnde
abboten i det belgiska Maredsous, Columba
Marmion, och vidare den tyske benediktinen
Odo Casel (1886–1948), munk i Maria Laach,
han som brukar kallas för den moderna »mysterieteologins fader». Men betydligt flitigare än
dessa citeras i boken de grekiska fäderna från den
odelade kyrkans tid och de står tydligen författarens hjärta särskilt nära. Härav kan man då
tydligt se, hur nära de östliga och västliga fäderna
i sak, om än ej alltid i det språkliga uttrycket,
stod varandra. De många proven på bysantinsk
liturgisk diktning som anförs i boken, bekräftar
den iakttagelsen. Att också Luther och Calvin
citeras en och annan gång med okontroversiella
citat hör också till bilden av denne ekumeniskt
sinnade benediktin. Men frågan är då, vad ett
sådant citerande tjänar för ändamål, när innehållet i citaten snarast är teologiskt allmängods.
Mera förvånande är kanske, att förf. också tar
sig – för en katolsk benediktin – något ovanliga
teologiska friheter. Så framför han på flera ställen
sin uppfattning att dopet – utan en bestämd tro
– skulle kunna vara grunden för kyrkans synliga
enhet, en uppfattning som otvivelaktigt har
vittgående ecklesiologiska konsekvenser. Men
det är ingalunda den enda läropunkten, där förf.
avviker från normal katolsk, kristen ståndpunkt.
Så hävdar han exempelvis att de judiskt troende
»blir frälsta genom trohet till sitt förbund», det
som i Nya Testamentet och den kristna teologin
kallas för det gamla. Förf. avvisar bestämt att
man skulle bedriva mission bland judarna. I
stället borde vi be »dem» (vilka?) att undervisa
oss om den »faith that pulsed through the veins
of Jesus, Mary, Joseph, John the Baptist and the
first Christian disciples» (s. 173). Det är kanske
något onödigt med tanke på alla judar som får
komma till tals i Nya Testamentet. Man ville för
övrigt gärna fråga martyren, död i gaskammaren i Auschwitz 1942, och sedermera av påven
utnämnd till Europas skyddspatron, alltså Edith
Stein, alias karmeliten Teresia Benedicta a Cruce,
om hon då inte begick ett allvarligt misstag genom
att begära det kristna dopet? Var hon då otrogen
mot förbundet? Genom teologiska slirningar av
sådant slag kan den känslige läsaren möjligen
komma att ifrågasätta, om förf. verkligen i alla
stycken är en pålitlig representant för en av benediktiner vanligen omhuldad perenn teologi på
den odelade kyrkans grund.
Alltnog: I bokens första kapitel handlar det
om den gudomliga uppenbarelsen och här
hävdar förf. på klassiskt monastiskt vis, att
uppenbarelsens mest kongeniala språk är det
metaforiska och bildliga (s. 51): »In approaching
the mystery of the redemption it is important
231
allmän kyrkohistoria
för andra grupper – och att det inte bara var judar
som utsattes för diskriminering och förföljelser
under nationalismens tidevarv. Faktum är att
inte så få av de ledande antikatolska aktörerna
var av judiskt ursprung.
