Följsamhet i medicinering hos den schizofrene patienten

Exjobbsredovisning receptarieprogrammet 4 juni 2013
Kurssal 2, Zoologen
Tid
Namn
Titel
9.15-9.30
HURIYE
9.30-9.45
PAULINA JOHANSSON
Följsamhet i medicinering hos den schizofrene
patienten - Atypiska vs typiska substanser
9.45-10.00
AN-LI
TANG
Hur effektivt är botulinumtoxin?
IRIS
NIKOLOPOULOS
Apoteksfarmaceuters arbete för en förbättrad
läkemedelsanvändning
Kavot
Abosh Taib
Läkemedelsanvändning och polyfarmaci hos
äldre patienter
DEMIRCIOGLU
Fika
10.30-10.45
10.45-11.00
11.00-11.30
Kursutvärdering
Sammanfattningar
Följsamhet i medicinering hos den schizofrene patienten - Atypiska vs typiska substanser
PAULINA JOHANSSON
Schizofreni är en psykisk sjukdom som drabbar ca 1% av världens befolkning där symptomen
vanligtvis börjar visa sig mellan 16 och 35 års ålder. Typiska symptom är syn- och
hörselhallucinationer och det är inte ovanligt att symptomen kommer i samband med en depression.
Symptomen uppkommer på grund av för långa halter dopamin, som är ett ämne som reglerar
signaler, i hjärnan. Sjukdomen är vanligtvis livslång och utan behandling hindrar den ofta patienten
att leva ett normalt liv. Idag är läkemedelsbehandling den vanligaste behandlingsformen,
tillsammans med både samtalsterapi och stöd för patientens familj och omgivning vid sidan om
medicineringen.
Schizofreni började behandlas med läkemedel under 1950talet. De preparat som kom ut då kallas
idag för ”typisk antipsykotika”, jämfört med moderna läkemedel som kallas ”atypisk antipsykotika”.
Inom gruppen typisk antipsykotika finns det tre huvudgrupper, där de aktiva komponenterna liknar
varandra väldigt mycket, någon sådan liknelse kan man inte se hos atypisk antipsykotika där nästan
alla aktiva komponenter ser olika ut, men fungerar på ungefär samma sätt. Skillnaden mellan typiska
och atypiska antipsykotiska preparat kan man se i både hur läkemedlet är uppbyggt rent kemiskt,
men även hur specifik effekten är inne i kroppen och hur biverkningarna ser ut. Det finns även en
ekonomisk skillnad i att använda det ena eller det andra preparatet då de moderna läkemedlen
kostar ungefär 20'000 kr mer per patient, per år.
För typiska antipsykotiska preparat är den vanligaste biverkningen ofrivilliga rörelser och ljud, detta
kallas för ”parkisonism” eftersom det liknar en parkinsonpatients rörelser. Atypiska antipsykotiska
preparat saknar helt denna biverkning, där den vanligaste sidoeffekten man får av att ta läkemedlen
är att man går upp i vikt och blir lätt trött.
Likt andra psykiska sjukdomar är följsamheten till den medicinska behandlingen låg hos schizofrena
patienter. Detta tror man bero på att få patienter förstår hur deras sjukdom visar sig och för att de
upplever mer besvär med medicineringen än nytta!
När man jämför studier gjorda av forskningsgrupper på patienter som använder typisk- eller atypisk
antipsykotika ser man att man att patienter tar sina läkemedel rätt till en högre grad om man fått
atypiska läkemedel utskrivna. Eftersom båda grupper av antipsykotiska preparat ger lika bra effekt
mot själva sjukdomens symptom så är det troligtvis de olika biverkningarna som påverkar hur
patienterna väljer att ta eller inte ta sina läkemedel. De biverkningar som patienter med typiska
antipsykotiska läkemedel utsätts för upplevs antagligen som jobbigare att fungera normalt med
jämfört med viktuppgången som patienter med atypiska antipsykotika drabbas av.
En farmaceuts roll i att hjälpa patienterna ta sina läkemedel mer regelbundet kan innebära att man
ställer rätt frågor kring hur man upplever sin medicinering, biverkningar och vilken effekt man får. Ett
sådant samtal kan i sin tur hjälpa patienten att diskutera sin medicinering med sin läkare och på så
sätt få en mer hållbar behandling.
I och med att vi lär oss mer om hur hjärnan är uppbyggd och fungerar kommer antagligen nya
läkemedel som fungerar bättre och har mindre biverkningar att utvecklas. Fram tills dess tar de
moderna antipsykotiska läkemedlen över marknaden mer och mer då patienterna upplever deras
biverkningar lättare att hantera.
Hur effektivt är botulinumtoxin?
AN-LI TANG
Botulinumtoxin typ A (BT-A), även mer känt under handelsnamnet Botox®, är ett väldigt toxiskt ämne
som produceras av bakterien Clostridium botulinum. Under 1800-talet orsakade denna bakterie
allvarliga förgiftningstillstånd hos människor, som vi idag kallar det för botulism. De drabbade
upplevde symptom som bland annat kräkningar, hängande ögonlock, sväljsvårigheter, progressiv
muskelparalys och andningssvikt vilket i de flesta fallen ledde till döden. Med åren försökte man även
använda BT-A som ett biologiskt vapen men misslyckades eftersom det inte uppfyllde de lämpliga
kraven inom krigsföring. Trots dess toxicitet hade man studerat injektioner med BT-A i ett kliniskt
syfte och är idag ett mycket känt läkemedel som oftast relateras med utslätning av rynkor
(antirynkmedel). Det som många inte vet är att BT-A även fungerar mot sjukdomstillstånd som
involverar ofrivilliga muskelrörelser, vissa ögonsjukdomar, kronisk migrän och svettningar. För att
kunna begränsa dessa tillstånd valdes följande områden ut; blefarospasm, Freys syndrom och kronisk
migrän.
Blefarospasm är ett tillstånd som orsakar ofrivilliga spasmer i ögonlocken, vilket påverkar människors
synförmåga. Freys syndrom är en sorts svettning från kinden som uppkommer när man äter eller
endast tänker på mat. Människor med kronisk migrän upplever intensiva, frekventa
huvudvärkattacker som kan pågå i flera timmar eller dagar i sträck. Dessa attacker uppstår minst 15
dagar per månad i mer än tre månader, för att det skall kallas för ett kroniskt tillstånd. Alla dessa tre
sjukdomstillstånd försvårar människors välbefinnande och livsstil. Förutom behandling med BT-A,
kan dem även behandlas med aktuella tabletter, krämer eller för de extrema fallen med kirurgi.
Syftet med denna litteraturstudie var att förstå mer kring effektiviteten med BT-A och därefter
jämföra dess effektivitet med andra tillgängliga behandlingsmetoder, med hjälp av tidigare studier.
Även att belysa toxinets biverkningar efter behandling.
Resultatet från denna litteraturstudie bedömde att injektioner med BT-A hade en effektivitet
uppemot 100 %. Det observerades en upprätthållande varaktighet i minst tre månader upp till ett år,
beroende på vilken sjukdom som behandlades. Vid blefarospasm utfördes ett antal injektioner i
närheten av ögonlocken där det förekom spasmer. Efter endast en behandling resulterades det i att
spasmerna försvann och patienterna kunde återfå sin normala synförmåga. För att kunna
upprätthålla den goda effekten var man tvungen att upprepa behandlingen drygt var tredje månad.
Det krävdes även återinjicering vid behandling av kronisk migrän dock med injektioner bland annat i
ansiktet och i nacken. Patienterna upplevde betydligt färre dagar av migrän och en förbättring av
livskvaliteten. Däremot i Freys syndrom injicerades BT-A i ett antal ställen på kinden och
svettningarna stoppades helt i genomsnitt 12 månader.
Effekten av BT-A jämfördes därefter med andra aktuella läkemedel eller kirurgiingrepp. I de flesta
fallen jämfördes perorala läkemedel med BT-A. Perorala läkemedel ansågs ge en måttlig effekt med
systemiska biverkningar som trötthet, illamående och muntorrhet. Patienterna var även tvungna att
upprätthålla effekten genom att inta tabletter dagligen. Av dem orsakerna ansågs därför toxinet vara
mer gynnsam delvis på grund av den långa varaktigheten efter endast en behandling och delvis på
grund av den låga risken för biverkningar. Vid uppkomsten av biverkningar upplevdes de som milda
och tolererbara med en lokal verkan. Inga toxiska effekter uppkom.
Sammanfattningsvis tyder det på att BT-A är en effektiv och säker behandling för de individer som är
drabbade av blefarospasm, Freys syndrom samt kronisk migrän.
Apoteksfarmaceuters arbete för en förbättrad läkemedelsanvändning
IRIS NIKOLOPOULOS
Läkemedel kan både höja och sänka en människas livskvalitét. Många äldre människor står på flera
olika läkemedel samtidigt och det kan vara rörigt att komma ihåg hur alla dessa läkemedel ska intas,
och om de kan kombineras eller inte. Ibland går det snett och de negativa effekterna blir fler än de
positiva. Läkemedelsrelaterade problem är vanligt förekommande idag men går att förebygga genom
att bedriva en omsorgsinriktad service på apoteken. Att farmaceuten tar ansvar för resultatet av
kundens läkemedelsbehandling och strävar efter att förbättra kundens livskvalité, är kort och gott
vad farmaceutisk omsorg handlar om. Förr i tiden låg farmaceutens fokus på att tillverka läkemedel
som höll god kvalité. En växande läkemedelsindustri övertog emellertid denna tillverkning successivt
och den farmaceutiska yrkesrollen inskränktes till att endast förse kunder med läkemedel. Rådgivning
fanns inte på kartan. Senare insåg man dock värdet av en god kommunikation mellan farmaceut och
kund för en lyckad läkemedelsanvändning. Fokus började sakta men säkert flyttas från läkemedel till
kund. Begreppet farmaceutisk omsorg myntades, och är idag känt runtom i världen.
Denna enkätstudie är en upprepning av en tidigare studie som genomfördes strax innan avskaffandet
av apoteksmonopolet. Syftet med studien var att ta reda på i vilken utsträckning farmaceutisk
omsorg bedrivs på öppenvårdsapotek i Sverige idag och jämföra resultaten med den tidigare studien
för att se om det skett en förbättring eller försämring i bedrivandet av farmaceutisk omsorg.
En svensk översättning av en enkät, framtagen av forskarnätverket Pharmaceutical Care Network
Europe (PCNE) och baserad på amerikanska forskares utveckling av en farmaceutisk omsorgsskala
kallad BPCS (Behavioral Pharmaceutical Care Scale) mailades ut till samtliga 1318 öppenvårdsapotek i
Sverige i web-format. Enkäten bestod huvudsakligen av frågor kring farmaceutisk omsorg och vände
sig till farmaceuter som arbetade bakom receptdisken på apoteket. . Ett poängsystem från 1 till 5 där
1 gav lägst poäng och 5 högst, användes sedan för att beräkna medelvärdet av den sammanlagda
poängen och se var på omsorgsskalan man hamnade.
Av de totalt 1318 utskickade enkäterna besvarades 317 stycken vilket gav en svarsfrekvens på 28 %
En majoritet av respondenterna var apotekare och de flesta av respondenterna arbetade på en
större apotekskedja. Det samlade poängmedelvärdet av den farmaceutiska omsorgsskalan låg något
lägre i denna studie än för den tidigare studien. Majoriteten respondenter förvissade sig om att deras
kunder förstått hur de skulle ta sina läkemedel innan de lämnade apoteket. Däremot var man inte
lika bra på att ta reda på vad kunden hade för mål med sin läkemedelsbehandling. Majoriteten tog
kontakt med förskrivaren endast i enstaka fall då det gällde kundens läkemedelsbehandling.
Resultaten visar på en liten minskning i bedrivandet av farmaceutisk omsorg. Däremot var resultatet
något bättre vad gällde omsorgsrelaterade aktiviteter. Två begränsningar med studien var den låga
svarsfrekvensen, och den betydligt större andelen apotekare som deltog. Orsakerna till varför det
samlade poängmedelvärdet blev lägre kan vara många. Då apoteken tvingas konkurrera hårdnar
sparkraven. Personalstyrkor blir mindre och färre farmaceuter får mer att göra. Det råder tidsbrist
och krav på merförsäljning. Vidare saknas ett bra samarbete mellan farmaceuter och vårdpersonal,
och på farmaceututbildningar undervisas farmaceutisk omsorg i mycket liten utsträckning. En
granskning av andra studier gjorda på området visar dock att det finns ett stort intresse och en vilja
att bedriva farmaceutisk omsorg i större utsträckning, men att det fortfarande återstår en del hinder
på vägen innan det kan förverkligas.
Läkemedelsanvändning och polyfarmaci hos äldre patienter
Kavot Abosh Taib
Hur många läkemedel använder våra äldre patienter i genomsnitt? Vilka sjukdomar är det man
främst behandlar hos äldre? Följer äldre alltid läkarnas ordination? Vems uppgift är det att
kontrollera äldres medicinering? Vilken effekt av läkemedel upplever äldre att de får av deras
medicinering? Hur ser skillnaden ut mellan män och kvinnor? Alla dessa frågor har jag sökt svar på
genom att söka och läsa tidigare gjorda studier, men också genom en enkätstudie på Tveta
vårdcentral och på Hovsjö Apotek i Södertälje. I denna studie ingick 90 patienter, de flesta kvinnor.
Medelåldern för de manliga deltagarna var 73 år och för kvinnorna 71 år. Skillnaden mellan mäns och
kvinnors medicinering var inte stor. Båda könen använde i medeltal cirka sex olika sorters läkemedel
per person, vilket enligt definitionen (användning av fem eller fler läkemedel) är polyfarmaci. Hjärtkärlsjukdomar och diabetes var de vanligaste sjukdomarna som behandlades med läkemedel. 55 %
av kvinnorna hade hjärt-kärl sjukdomar medans hos männen var det 94 %. 50 % av kvinnorna hade
diabetes men hos männen var det 67 %. Även olika smärttillstånd och besvär/sjukdomar i magtarmkanalen var vanliga och förekom lika ofta hos män och kvinnor. Benskörhet behandlades främst
hos kvinnor – i studien svarade endast två män på att de behandlades för detta tillstånd.
Att äldre behandlas med många läkemedel beror på att risken att drabbas av olika sjukdomar ökar
påtagligt med stigande ålder. Idag finns det också mer och bättre läkemedel än tidigare, så
möjligheten att behandla med läkemedel är större. Men samtidigt påverkas många av kroppens
organ – till exempel njurarna som tar hand om utsöndringen av läkemedel – med stigande ålder,
vilket ökar känsligheten för läkemedel och därmed risken för biverkningar. Så både nyttan och risken
med läkemedel är större idag, och det är svårare att uppnå en balans mellan dem.
Hur upplever då äldre sin läkemedelsbehandling? Många i min enkätundersökning svarade att de
upplever att de får bra effekt av sina läkemedel, men det var också många som svarade att den var
varken bra eller dålig. Detta pekar på ett problem, att många äldre intar många läkemedel och ändå
inte känner sig bra, och väcker frågan hur följsamheten till läkemedelsordinationer är hos äldre
patienter.
Är det läkarnas uppgift att med jämna mellanrum kontrollera äldres medicinering, eller är det
farmacevternas uppgift? Det är i första hand läkarnas uppgift att se till att hans/hennes patienter
behandlas med rätt läkemedel i rätt dosering, och det är ett kontinuerligt arbete eftersom
kroppsfunktionerna försämras gradvis ju äldre man blir. Farmacevternas roll är att dubbelkolla äldres
medicinering, och att ställa öppna frågor och öppna en dialog med den äldre kunden för att få så
mycket information som möjligt så att kunden kan känna sig nöjd med sina mediciner och känna att
de får rätt hjälp. Äldre patienter som har svårt att läsa och skriva behöver särskilt mycket hjälp med
information om sina mediciner. Annars är risken stor att de får fel medicinering, eller drabbas av
läkemedelsinteraktioner och allvarliga biverkningar. Genom kunskap och hjälp med hantering av och
följsamhet till läkemedelsbehandling kan vi hjälpa våra äldre patienter.