Regeringsrätten
RÅ 1996 ref. 36
Målnummer:
12435-95
Avdelning:
2
Avgörandedatum:
1996-03-27
Rubrik:
Försäkringskassa har funnit att en person saknade rätt till
efterlevandepension enligt lagen om allmän försäkring. Efter
överklagande har länsrätt i dom förklarat att sådan rätt förelåg
och återförvisat målet till försäkringskassan för erforderlig
utredning och nytt beslut. Domen har ansetts innefatta en
tillämpning av lagen om allmän försäkring och därför gälla
omedelbart enligt 20 kap. 13 § lagen. Inhibition har på grund
härav kunnat meddelas.
Lagrum:
 20 kap. 13 § fjärde stycket lagen (1962:381) om allmän
försäkring
 2 §, 28 § och 34 § andra stycket förvaltningsprocesslagen
(1971:291)
Rättsfall:
 RÅ 1981 1:76 (jfr RÅ 1979 1:95)
REFERAT
R. och K.L., som saknade barn, var gifta med varandra under tiden den 9
september 1979 - den 16 januari 1987. De levde därefter åtskilda till den 1
augusti 1992, varefter de återupptog samlevnaden. De gifte sig på nytt den 29
december 1992. K.L. avled den 6 juli 1993.
R.L. ansökte hos Malmöhus läns allmänna försäkringskassa om
efterlevandepension efter K.L. Kassan beslöt den 3 december 1993 att R.L. inte
hade rätt till sådan pension vare sig i form av omställningspension enligt ny
lagstiftning, som trätt i kraft den 1 januari 1989, eller i form av änkepension
enligt äldre lagstiftning.
R.L. vidhöll i överklagande sitt yrkande om efterlevandepension.
Länsrätten i Malmöhus län (1995-03-28, ordförande Wallberg) yttrade: Rätt till
omställningspension enligt den nya lagstiftningen förutsätter att efterlevande
make oavbrutet sammanbott med den avlidne minst fem år fram till tidpunkten
för dödsfallet. Länsrätten finner således inte skäl till annan bedömning i denna
del än den försäkringskassan gjort. Vidare uppfyller R.L. övergångsreglernas
villkor för prövning enligt lagens äldre lydelse. Den äldre lagen uppställer, till
skillnad från den nya, inga krav på att makarna sammanlevde vid tidpunkten
för makens död. Det är därför länsrättens uppfattning att R.L. vid utgången av
1989 var berättigad till folkpension och tilläggspension i form av änkepension i
den omfattning som stadgas i övergångsreglerna punkten 6. - Länsrätten
undanröjer det överklagade beslutet i den del som avser bedömningen enligt
övergångsreglerna och återförvisar målet för erforderlig utredning och nytt
beslut. I den del som avser omställningspension enligt den nya lagen avslår
länsrätten överklagandet.
Riksförsäkringsverket överklagade länsrättens dom och yrkade i samband
därmed att domen tills vidare inte skulle gälla.
Kammarrätten i Göteborg (1995-06-06, Rispe, Enhörning, referent, Aurell),
som meddelade att den senare skulle avgöra målet slutligt, förordnade att den
överklagade domen tills vidare inte skulle gälla.
R.L. överklagade kammarrättens beslut om inhibition.
Målet överlämnades till Regeringsrätten den 1 juli 1995 med stöd av lagen
(1993:574) om upphävande av lagen (1978:28) om Försäkringsöverdomstolen.
Prövningstillstånd meddelades.
Riksförsäkringsverket bestred bifall till överklagandet.
Regeringsrätten (1996-03-27, Björne, Swartling, Holstad, Nordborg) yttrade:
Skälen för Regeringsrättens avgörande. Av 20 kap. 13 § fjärde stycket lagen
(1962:381) om allmän försäkring (AFL) framgår att allmän försäkringskassas,
Riksförsäkringsverkets och domstols beslut skall gälla omedelbart, om inte
annat föreskrivits i beslutet eller bestäms av den domstol som har att pröva
beslutet. Vidare gäller enligt 34 § andra stycket förvaltningsprocesslagen att
mot beslut, varigenom målet återförvisas till lägre instans, talan får föras
endast om beslutet innefattar avgörande av fråga, som inverkar på målets
utgång. Enligt 28 § samma lag slutligen kan domstol, som har att pröva besvär,
förordna att det överklagade beslutet, om det eljest skulle lända till
efterrättelse omedelbart, tills vidare inte skall gälla och även i övrigt förordna
rörande saken.
I målet uppkommer först frågan huruvida länsrättens dom skall anses innefatta
ett avgörande av R.L:s rätt till efterlevandepension enligt AFL eller enbart en av
processuella skäl motiverad återförvisning till försäkringskassan med innebörd
att kassan fritt kunde pröva rätten till efterlevandepension. I det förra fallet
gäller domen omedelbart och inhibition kan meddelas efter överklagande. I det
senare fallet gäller domen inte förrän tiden för överklagande gått ut, och
inhibition kan inte meddelas.
Regeringsrätten gör i detta hänseende följande bedömning.
Av domskälen framgår att länsrätten prövat R.L:s rätt till efterlevandepension
och därvid funnit att R.L. inte hade rätt till omställningspension enligt den nya
lagstiftningen men väl rätt till änkepension enligt äldre bestämmelser.
Länsrättens ställningstagande har skett med tillämpning av lagen om allmän
försäkring och övergångsregler till de nya bestämmelserna i den lagen. Att
länsrätten inte själv bestämde de närmare detaljerna i pensionsrätten utan
enligt domslutet återförvisade målet hänger samman med att viss ytterligare
utredning krävdes som lämpligen utfördes av försäkringskassan. Länsrätten har
uppenbarligen avsett att det beslut som kassan hade att fatta efter
återförvisningen skulle ske med utgångspunkt i länsrättens ställningstagande
till pensionsrätten och avgörandet får i princip anses ha varit bindande för
kassan.
Vid angivna förhållanden finner Regeringsrätten att länsrättens dom enligt 20
kap. 13 § fjärde stycket AFL gällt omedelbart och således även vid kassans
prövning efter återförvisningen oavsett att Riksförsäkringsverket överklagat
länsrättens dom. Rätt för kammarrätten enligt 28 § förvaltningsprocesslagen
att inhibera verkningarna av länsrättens dom har därför förelegat.
Vad därefter gäller frågan om skäl föreligger för inhibition delar Regeringsrätten
kammarrättens bedömning.
Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten fastställer kammarrättens beslut.
Föredraget 1996-02-20, föredragande Nielsen, målnummer 12435-1995
Sökord:
Inhibition; Förvaltningsprocess; Efterlevandepension
Litteratur:
Wennergren, Förvaltningsprocess, 3:e uppl. 1995, s. 210-215, 281-282.