Regeringsrätten
RÅ 1996 ref. 24
Målnummer:
12361-95
Avdelning:
1
Avgörandedatum:
1996-03-15
Rubrik:
Förutsättning för inhibition i mål om ersättning enligt lagen
(1993:389) om assistansersättning.
Lagrum:
3 §, 17 § lagen (1993:389) om assistansersättning
1 §, 7 § och 9 § 2 lagen (1993:387) om stöd och service till
vissa funktionshindrade
28 § förvaltningsprocesslagen (1971:291)
Rättsfall:
RÅ 1986 ref. 7
RÅ 1990 ref. 82
REFERAT
Fr.o.m. den 1 januari 1994 gäller en ny rättighetslag för personer med svåra
funktionshinder, lagen (1993:387) om stöd och service till vissa
funktionshindrade (LSS). Personer som omfattas av denna lag har rätt till vissa
insatser, bl.a. rätt till personlig assistans. Samtidigt infördes
assistansersättning, som är ett statligt bidrag till kostnaden för personlig
assistans. Assistansersättningen regleras i en särskild lag, lagen (1993:389)
om assistansersättning (LASS). Hemkommunen har genom LSS ett basansvar
för insatsen personlig assistans. Om behovet av sådan assistans överstiger 20
timmar per vecka utgår istället assistansersättning enligt LASS. Den
personkrets som är berättigad till assistansersättning är densamma som
beskrivs i 1 § LSS. Ett beslut om ersättning enligt LASS gäller omedelbart om
inte domstolen beslutar annat.
L.F. led av Morbus Menière vilket yttrade sig i anfall av illamående, kräkningar,
svindel, öronsusningar och hörselnedsättning p.g.a. skada i innerörat. Han hade
även drabbats av hjärtinfarkt vid ett par tillfällen. - Han ansökte den 15
februari 1994 om insatser enligt LSS i form av bl.a. personlig assistans. På
grund av stödbehovets omfattning överlämnade kommunen ansökan till
Skaraborgs läns allmänna försäkringskassa för handläggning enligt LASS.
Försäkringskassan avslog ansökan med hänvisning till att L.F. inte tillhörde den
i LSS angivna personkretsen. Sedan L.F. därefter överklagat försäkringskassans
beslut uttalade Länsrätten i Skaraborgs län i dom den 24 november 1994 bl.a.
att L.F. tillhörde den nyssnämnda personkretsen och att försäkringskassan
borde meddela ett beslut angående den tid för vilken assistansersättning kunde
lämnas. Mot den bakgrunden upphävde länsrätten det överklagade beslutet och
återlämnade målet till försäkringskassan för erforderlig handläggning.
Riksförsäkringsverket överklagade länsrättens dom till Kammarrätten i
Jönköping och yrkade att försäkringskassans beslut skulle fastställas.
I beslut den 1 februari 1995 fann försäkringskassan att L.F. var berättigad till
assistansersättning. I beslutet uttalades bl.a. att L.F. beviljats 1 760 timmar
per period om tolv månader och att beslut angående ersättningens storlek
skulle komma att sändas till honom senare.
Riksförsäkringsverket överklagade försäkringskassans beslut och yrkade vidare
inhibition av beslutet.
Länsrätten i Skaraborgs län (1995-03-21, ordförande Andersson) yttrade:
Försäkringskassan har i det nu överklagade beslutet verkställt länsrättens dom
genom att besluta om antalet timmar per år för vilka assistansersättning kan
utgå. Med hänsyn till vad i utredningen upplysts om den kommunala insatsen
enligt LSS finner länsrätten att försäkringskassans beräkning av antalet
erforderliga assistanstimmar till högst 1 760 per år, inte kan anses för hög.
Riksförsäkringsverket har inte inom ramen för vad som kan prövas i detta mål
anfört någon omständighet som skulle kunna medföra att antalet timmar för
vilka ersättning kan utgå, skall beräknas lägre. Skäl till ändring av
försäkringskassans beslut bedöms därför inte föreligga. Vid denna utgång i
målet är frågan om inhibition förfallen.
Riksförsäkringsverket fullföljde sin talan och anförde bl.a. att L.F. inte hade
behov av personlig assistans. I vart fall kunde behovet inte beräknas uppgå till
mer än 20 timmar per vecka.
Kammarrätten i Jönköping (1995-05-22, Ramberg, Fagerholm, Eriksson,
referent) förordnade om inhibition av länsrättens dom.
L.F. överklagade hos Försäkringsöverdomstolen och yrkade att kammarrättens
beslut om inhibition skulle undanröjas och anförde i huvudsak följande. På
grund av sin kraftiga yrsel klarade han inte själv att sköta personlig hygien,
påklädning, matlagning och kommunikation utan behövde daglig hjälp härmed.
Vid kraftiga yrselanfall var han helt bunden till sin säng. Han kunde inte vistas
ensam av rädsla att falla omkull vid yrselanfall. Inte heller kunde han klara av
post- och bankärenden eller att handla i affärer o.d. utan var helt beroende av
att någon annan hjälpte honom och fanns i hans närhet. Vid flera tillfällen hade
han ramlat och skadat sig vid yrselanfall. L.F. hänvisade bl.a. till ett läkarintyg
av biträdande överläkaren A.K. vid Kärnsjukhuset i Skövde, daterat den 7 juni
1995.
I enlighet med punkt 2 i övergångsbestämmelserna till lagen (1993:574) om
upphävande av lagen (1978:28) om Försäkringsöverdomstolen överlämnades
målet till Regeringsrätten för prövning.
Prövningstillstånd meddelades.
Regeringsrätten (1996-03-15, Björne, Swartling, Holstad, Nordborg) yttrade:
Kammarrätten har ännu inte slutligt prövat någon av länsrättens domar.
I målet är upplyst att L.F. av sin hemkommun beviljats hjälp i form av personlig
assistent enligt LSS 35 timmar per vecka till och med mars månad 1996.
Regeringsrätten gör följande bedömning.
I 28 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) finns den bestämmelse om
inhibition som är av intresse i målet. Det föreskrivs där att en domstol som har
att pröva besvär kan förordna att det överklagade beslutet, om det annars
skulle lända till efterrättelse omedelbart, tills vidare inte skall gälla. När
ställning skall tas till om ett sådant förordnande skall meddelas måste alltid en
viss prövning av sakfrågan i målet göras. Vilken grad av sannolikhet för att
överklagandet skall bifallas som bör krävas för att inhibition skall meddelas
framgår inte av lagtexten. Svaret på den frågan kan i viss mån variera
beroende på vilka intressen som står emot varandra i målet. Som regel bör
emellertid en tämligen hög grad av sannolikhet krävas (jfr RÅ 1986 ref. 7 och
1990 ref. 82).
I förevarande fall innebär inhibitionsbeslutet att en för den enskilde mycket
betydelsefull social förmån som staten tillhandahåller tills vidare inte skall utgå.
Detta talar för en restriktiv tillämpning av reglerna om inhibition. Den
omständigheten att L.F. f.n. synes erhålla en likvärdig förmån av sin
hemkommun utgör inte skäl för en annan utgångspunkt vid bedömningen.
Av betydelse i förevarande fall är vidare att något beslut om inhibition inte
meddelats beträffande länsrättens dom den 24 november 1994. Denna innebar
att L.F. bedömdes tillhöra den personkrets, som avses i 1 § tredje punkten LSS
och som under vissa förutsättningar har rätt till assistansersättning. Till följd av
bestämmelserna i 17 § tredje stycket LASS gäller denna dom för närvarande
trots att den överklagats. Vid prövningen av frågan om inhibition av den nu
aktuella domen den 21 mars 1995 bör därför länsrättens bedömning i den
tidigare domen av L.F:s kategoritillhörighet godtas, om inte starka skäl talar för
en annan bedömning.
Mot den nu angivna bakgrunden kan vad som framkommit i målet inte anses
utgöra grund för inhibition av länsrättens dom den 21 mars 1995.
Kammarrätten borde alltså inte ha meddelat det överklagade beslutet. L.F:s
överklagande skall därför bifallas.
Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten bifaller överklagandet och
upphäver kammarrättens beslut om inhibition.
Föredraget 1996-02-20, föredragande Källman, målnummer 12361-1995
Sökord:
Inhibition; Assistansersättning
Litteratur:
Riksförsäkringsverkets Allmänna råd 1993:11 om assistansersättning, s.
11-12; Socialstyrelsens Allmänna råd 1994:1 LSS, s. 48-51, prop.
1992/93:159 Stöd och service till vissa funktionshindrade, s. 55-56, 64,
168-169, 195; B. Wennergren, Förvaltningsprocess, 3:e uppl.1994, s. 211214; R. Lavin, Inhibition i förvaltningsprocessen, Förvaltningsrättslig
Tidskrift 1993, s. 26-27.
