Läkemedelsverket 2014-05-19
PRODUKTRESUMÉ
1
LÄKEMEDLETS NAMN
Dexametason Rosemont 0,4 mg/ml oral lösning
2
KVALITATIV OCH KVANTITATIV SAMMANSÄTTNING
Dexametason 0,4 mg/ml (i form av dexametasonnatriumfosfat)
Hjälpämnen:
Propylenglykol 450 mg/5 ml
Spearmintsmak (innehållande 0,61 mg/5 ml propylenglykol)
Flytande maltitol 1 375 mg/5 ml
Flytande Sorbitol 700 mg/5 ml
För en fullständig förteckning av hjälpämnen, se avsnitt 6.1
3
LÄKEMEDELSFORM
Oral lösning
En färglös till svagt gul mintdoftande lösning.
4
KLINISKA UPPGIFTER
4.1
Terapeutiska indikationer
Dexametason Rosemont är en kortikosteroid. Den är avsedd att användas vid vissa endokrina
och icke-endokrina sjukdomar, vid vissa fall av hjärnödem och för diagnostisk testning av
hyperfunktion i binjurebarken.
Endokrina sjukdomar:
Endokrin exoftalmus.
Icke-endokrina sjukdomar:
Dexametason Rosemont kan användas vid behandling av icke-endokrina tillstånd som svarar
på kortikosteroider, vilket inkluderar:
Allergi och anafylaxi: Anafylaxi.
Arterit/kollagenos: Polymyalgia rheumatica, polyarteritis nodosa.
Hematologiska sjukdomar: Hemolytisk anemi (även autoimmun), leukemi, myelom,
idiopatisk thrombocytopenica purpura hos vuxna, retikulolymfoproliferativa sjukdomar (se
även under onkologiska sjukdomar).
Gastroenterologiska sjukdomar: För behandling under det kritiska stadiet i: ulcerös kolit
(endast rektal); regional enterit (Crohns sjukdom), vissa former av hepatit.
Läkemedelsverket 2014-05-19
Muskelsjukdomar: Polymyosit.
Neurologiska sjukdomar: Förhöjt intrakraniellt tryck sekundärt till hjärntumörer, akuta
exacerbationer av multipel skleros.
Ögonsjukdomar: Främre och bakre uveit, opticusneurit, korioretinit, iridocyklit,
temporalarterit, orbital pseudotumör.
Njursjukdomar: Nefrotiskt syndrom.
Lungsjukdomar: Kronisk bronkialastma, aspirationspneumoni, kronisk obstruktiv
lungsjukdom (COPD), sarkoidos, allergisk lungsjukdom som t ex lantbrukarlunga och
allergisk alveolit, Löfflers syndrom, kryptogen fibrotisk alveolit.
Reumatiska sjukdomar: Vissa fall eller specifika former (Feltys syndrom, Sjögrens syndrom)
av reumatoid artrit, t ex juvenil reumatoid artrit, akut reumatism, lupus erythematosus
disseminatus, temporalarterit (polymyalgia rheumatica).
Hudsjukdomar: Pemphigus vulgaris, bullös pemfigoid, erytrodermi, allvarliga former av
erythema multiforme (Stevens-Johnson syndrom), mycosis fungoides, bullös dermatitis
herpetiformis.
Onkologiska sjukdomar: lymfatisk leukemi, särskilt akuta former, malignt lymfom (Hodgkins
sjukdom, Non-Hodgkin-lymfom), metastaserad bröstcancer, hyperkalcemi som ett resultat av
benmetastas eller Kahlers sjukdom, Kahlers sjukdom.
Övrigt: intensiva allergiska reaktioner; som immunosuppressant vid organtransplantation; som
en adjuvant vid förhindrande av illamående och kräkning och vid behandling av cancer med
onkolytika som har en allvarlig emetisk effekt.
Krupp hos barn:
En heterogen grupp av sjukdomar som påverkar larynx, trakea och bronker.
Laryngotrakeit, laryngotrakeobronkit, laryngotrakeobronkopneumoni och pseudokrupp
omfattas av kruppsyndromet.
4.2
Dosering och administreringssätt
Vuxna
Allmänna synpunkter:
Dosen bör titreras efter det individuella behandlingssvaret och efter sjukdomens karaktär. För
att minimera biverkningarna bör lägsta möjliga dos som ger god effekt användas (se
”Biverkningar”).
Startdosen varierar mellan 0,5 och 9 mg per dygn, beroende på vilket sjukdomstillstånd som
behandlas. Vid allvarligare sjukdomstillstånd kan det krävas doser över 9 mg. Man bibehåller
antingen startdosen eller justerar den tills patienten svarar tillfredsställande. Både
kvällsdosering, som är lämplig för att lindra morgonstelhet, och uppdelad dos är förenade med
större hämning av hypotalamus-hypofys-binjureaxeln. Om man inte uppnått ett
tillfredsställande kliniskt svar inom en rimlig tidsperiod, skall dexametasonbehandlingen
sättas ut och annan behandling sättas in.
Läkemedelsverket 2014-05-19
Om det initiala svaret är positivt, skall man bestämma underhållsdosen genom att successivt
sänka dosen till den lägsta dos som krävs för att upprätthålla ett adekvat kliniskt svar. Kronisk
dosering bör helst inte överstiga 1,5 mg dexametason per dygn.
Patienten måste övervakas så att man kan uppmärksamma eventuella tecken på att
dosjustering krävs. Det kan röra sig om förändringar i kliniskt status till följd av återfall eller
skov av sjukdomen, individuellt läkemedelssvar eller påverkan av stress (t.ex. kirurgiskt
ingrepp, infektion, trauma). Vid stress kan det vara nödvändigt att tillfälligt höja dosen.
Om behandlingen skall avbrytas efter mer än ett par dagars behandling, måste den sättas ut
stegvis.
Följande ekvivalenta dosmängder underlättar en övergång till dexametason från andra
glukokortikoider.
Milligram för milligram är dexametason ungefärligen ekvivalent med betametason, 4–6
gånger mer potent än metylprednisolon och triamcinolon, 6–8 gånger mer potent än prednison
och prednisolon, 25-30 gånger mer potent än hydrokortison och cirka 35 gånger mer potent än
kortison.
Akuta, självbegränsande allergiska tillstånd eller akuta skov av kroniska allergiska sjukdomar.
Följande doseringsschema med en kombination av parenteral och peroral behandling
rekommenderas:
Första dagen:
Dexametasonnatriumfosfat injektionsvätska 4 mg eller 8 mg (1 ml eller 2
ml) intramuskulärt.
Andra dagen:
1 mg (2,5 ml) Dexametason Rosemont oral lösning två gånger dagligen.
Tredje dagen:
1 mg (2,5 ml) Dexametason Rosemont oral lösning två gånger dagligen.
Fjärde dagen:
500 mikrogram (1,25 ml) Dexametason Rosemont oral lösning två
gånger dagligen.
Femte dagen:
500 mikrogram (1,25 ml) Dexametason Rosemont oral lösning två
gånger dagligen.
Sjätte dagen:
500 mikrogram (1,25 ml) Dexametason Rosemont oral lösning.
Sjunde dagen:
500 mikrogram (1,25 ml) Dexametason Rosemont oral lösning.
Åttonde dagen:
Ny bedömning.
Om en dos på mindre än 5 ml erfordras skall ett hjälpmedel för peroral dosering användas.
Schemat är utformat för att säkerställa adekvat behandling vid akuta episoder, medan det
samtidigt minimerar risken för överdosering vid kroniska fall.
Förhöjt intrakraniellt tryck: Inledande behandling sker vanligtvis med injektion. När
underhållsbehandling krävs måste denna ändras till dexametason oral lösning så fort som
möjligt. För palliativ behandling av patienter med återkommande eller inoperabla
hjärntumörer måste underhållsdoseringen beräknas individuellt. En dosering på 2 mg två eller
tre gånger per dag kan vara effektiv. Minsta nödvändiga dos för kontroll av symptom måste
alltid användas.
Hämningstester med Dexametason Rosemont:
1. Tester på Cushings syndrom:
2 mg (5 ml) Dexametason Rosemont oral lösning administreras kl. 23.00. Blodprover tas kl.
08.00 följande morgon för bestämning av plasmakortisol.
Läkemedelsverket 2014-05-19
Om större noggrannhet erfordras, administreras 500 mikrogram (1,25 ml) Dexametason
Rosemont oral lösning var 6:e timme under 48 timmar. Blodprov tas kl. 08.00 den tredje
morgonen för bestämning av plasmakortisol.
24-timmarsurin skall samlas för bestämning av utsöndringen av 17-hydroxykortikosteroider.
2. Test för att differentiera mellan Cushings syndrom till följd av överskott på hypofysärt
ACTH och ett syndrom utlöst av andra orsaker:
2 mg (5 ml) Dexametason Rosemont oral lösning administreras var 6:e timme under 48
timmar. Blodprov tas kl. 08.00 den tredje morgonen för bestämning av plasmakortisol.
24-timmarsurin skall samlas för bestämning av utsöndringen av 17-hydroxykortikosteroider.
Barn:
Doseringen skall begränsas till en enstaka dos varannan dag för att minska tillväxthämningen
och minimera hämningen av hypotalamus-hypofys-binjureaxeln.
Krupp hos barn:
En enstaka dos dexametson på 0,15 mg/kg, oral lösning, rekommenderas. En ytterligare dos
kan administreras vid behov av den behandlande läkaren efter 12 timmar.
Doser upp till 0,6 mg/kg har använts på ett säkert sätt i kliniska studier. Dock rekommenderas
en maximal dos på 10 mg (25 ml Dexametason Rosemont, oral lösning). Följande
doseringsschema ska följas för behandling av krupp hos barn med en dosering på 0,15 mg/kg.
Ungefärlig ålder
(mån./år)
Min.
0
3 mån.
6 mån.
> 12 mån.
> 2 år
> 4 år
> 7 år
> 9 år
> 12 år
> 14 år
Max.
2 mån.
6 mån.
12 mån.
2 år
4 år
7 år
9 år
12 år
14 år
Ungefärlig vikt
(kg)
Min.
4
5,6
8
10,6
13,4
16,3
22,1
27,1
42
56
Volym Dexametason
Rosemont
(ml)
Max.
5,5
7,9
10,5
13,3
16,2
22
27
41
55
68
2
3
4
5
6
8
10
15
20
25
Äldre:
Behandlingen av äldre patienter, speciellt långtidsbehandling, måste planeras med tanke på de
mer allvarliga effekterna av de vanliga biverkningarna av kortikosterioider till äldre.
4.3
-
Kontraindikationer
Överkänslighet mot dexametason eller något av de övriga hjälpämnena.
Systemisk infektion, såvida inte specifik antiinfektiös behandling används.
Systemiska svampinfektioner.
Magsår eller sår på tolvfingertarmen
Infektion med tropiska maskar
Läkemedelsverket 2014-05-19
4.4
Varningar och försiktighet
Patienten skall ständigt bära ett kort avseende ”steroidbehandling” som ger klara anvisningar
om de försiktighetsåtgärder som måste vidtas för riskminimering, och som innehåller utförliga
uppgifter om förskrivare, läkemedel, dosering och behandlingens varaktighet.
Man kan minimera de oönskade effekterna genom att använda lägsta effektiva dos under
kortast möjliga period, och genom att administrera det dagliga behovet som en engångsdos på
morgonen eller som en engångsdos varannan dag. Täta kontroller av patienten erfordras för
korrekt titrering av läkemedlet gentemot sjukdomsaktiviteten. När det är möjligt att minska
dosen skall detta ske stegvis (Se Dosering och administreringssätt).
Antiinflammatoriska/immunhämmande effekter/infektion
Kortikosteroider kan förvärra systemiska svampinfektioner och bör ej användas, såvida de inte
behövs för att få kontroll över läkemedelsreaktioner orsakade av amfotericin. Det har också
förekommit rapporter där man efter samtidig användning av amfotericin och hydrokortison
har sett en hjärtförstoring och hjärtsvikt.
Administrering med levande virusvaccin är kontraindicerad hos individer som får
immunosuppressiva doser av kortikosteroider. Om inaktiverade virala eller bakteriella vaccin
administreras till individer som får immunosuppressiva doser kortikosteroider kan förväntat
serum för antikropprespons inte erhållas.
Hämning av det inflammatoriska svaret och immunfunktionen ökar mottagligheten för
infektioner och svårighetsgraden hos dessa. Den kliniska bilden kan vara atypisk, och
allvarliga infektioner som sepsis och tuberkulos kan maskeras och nå ett framskridet stadium
innan de diagnostiseras.
Lämplig antimikrobiell behandling skall vid behov ges samtidigt med
glukokortikoidbehandlingen, t.ex. vid tuberkulos och virus- eller svampinfektioner i ögat.
Patienter som står på kortikosteroider kan ha nedsatt motståndskraft och oförmåga att
avgränsa infektionen.
Vattkoppor utgör ett särskilt problem, eftersom denna normalt bagatellartade sjukdom kan
vara fatal för immunsupprimerade patienter. Patienter (eller föräldrar till barn) som ej med
säkerhet genomgått vattkoppsinfektion, bör tillrådas att undvika nära personlig kontakt med
vattkoppor eller bältros, och bör, om de skulle exponeras, akut söka läkarvård. Det är
nödvändigt att ge passiv immunisering med varicella-zoster-immunglobulin (VZIG) till
exponerade, icke-immuniserade patienter som står på systemiska kortikosteroider eller som
har använt dem under de föregående tre månaderna; immuniseringen skall ges inom tio dagar
efter exponeringen för vattkoppor. Om diagnosen vattkoppsinfektion bekräftas, kräver
sjukdomen specialistvård och akut behandling. Kortikosteroidbehandlingen ska inte avbrytas,
i stället kan dosen behöva ökas.
Mässling kan ha ett allvarligare, eller till och med fatalt, förlopp hos immunsupprimerade
patienter. När det gäller sådana barn eller vuxna måste man vara särskilt noga med att
undvika exponering för mässling. Vid exponering kan profylax med intramuskulärt poolat
immunglobulin (IG) vara indicerad. Exponerade patienter bör tillrådas att omedelbart rådgöra
med läkare.
Kortikosteroider kan aktivera latent amöbiasis eller strongyloidiasis, eller förvärra aktiv
sjukdom. Latent sjukdom kan aktiveras eller en exacerbation av interkurrenta infektioner p g a
Läkemedelsverket 2014-05-19
patogener t ex de som orsakar amöba, candida, cryptococcus, mykobakterie, nocardia,
pneumocystis eller toxoplasma. Det är tillrådligt att utesluta dessa infektioner innan man
påbörjar kortikosteroidbehandling särskilt på de patienter som varit i tropiska områden eller
de med oförklarlig diarré.
En rapport visar att kortikosteroidanvändning vid cerebral malaria är förenad med ett förlängt
koma och ökar incidensen av pneumoni och gastrointestinal blödning, och kortikosteroider
ska därför inte användas vid cerebral malaria.
Ögonstörningar
Utökad användning av kortikosteroider kan producera subkapsulära katarakter, glaukom med
möjlig skada på synnerverna och kan öka etableringen av sekundära okulära infektioner p g a
svamp eller virus. Speciell försiktighet ska iakttas vid behandling av patienter med glaukom
(eller med hereditet för glaukom) liksom även vid behandling av patienter med okulär herpes
simplex, på grund av eventuell risk för perforation av kornea.
Elektrolytrubbningar
Genomsnittliga eller stora doser av hydrokortion eller kortison kan leda till förhöjt blodtryck,
retention av salt och vatten, och ökad kaliumutsöndring. Men dessa effekter inträffar mer
sällan med syntetiska derivat förutom vid användning av stora doser. Vid behandling med
kortikosteroider kan det bli nödvändigt att inskränka saltintaget och sätta in ett
kaliumsupplement. Alla kortikosteroider ökar kalciumutsöndringen.
Speciell försiktighet ska iakttas vid behandling av patienter med njurnedsättning, hypertoni
och kronisk hjärtinsufficiens.
Binjurehämning
Vid långvarig behandling utvecklas binjurebarkatrofi, som kan kvarstå flera år efter det att
behandlingen avbrutits. Utsättning av kortikosteroider efter långvarig behandling måste därför
alltid ske stegvis, så att man undviker akut binjureinsufficiens. Doseringen trappas då ned
under flera veckor eller månader, beroende på dos och behandlingens varaktighet. Hos
patienter som erhållit mer än fysiologiska doser av systemiska kortikosteroider (cirka 1 mg
dexametason) under längre tid än 3 veckor ska behandligen trappas ned.
Hur dosreduktionen ska utföras beror i stort sett på om det är sannolikt att sjukdomen
recidiverar om dosen av systemiska kortikosteroider reduceras. Klinisk bedömning av
sjukdomsaktivitet kan krävas under nedtrappningen.
Om det är osannolikt att sjukdomen recidiverar vid nedtrappningen av systemiska
kortikosteroider, men det föreligger osäkerhet avseende hämningen av HPA-axeln
(hypotalamus-hypofys-binjure), kan den systemiska kortikosteroiddosen snabbt reduceras till
fysiologiska doser. Så snart en daglig dos på 1 mg dexametason etablerats ska dosreduktionen
ske långsammare för att medge återhämtning av HPA-axeln.
Plötsligt utsättande av systemisk kortikosteroidbehandling, som har givits i upp till 3 veckor
är passande om det anses att sjukdomen sannolikt inte kommer att recidivera.
Det är osannolikt att ett plötsligt utsättande av doser upp till 6 mg dexametason dagligen
under 3 veckor kommer att leda till en klinisk relevant hämning av HPA-axeln hos
majoriteten av patienterna.
Läkemedelsverket 2014-05-19
Hos följande patientgrupper, ska ett successivt utsättande av systemisk
kortikosteroidbehandling övervägas, även vid behandlingskurer som varar 3 veckor eller
kortare:
• Patienter som har behandlats med upprepade systemiska kortikosteroidkurer, speciellt om
de har pågått längre tid än 3 veckor.
• När en kort behandlingskur ordinerats inom ett år efter utsättandet av en
långtidsbehandling (månader eller år).
• Patienter som kan ha andra orsaker till att drabbas av binjurebarkinsufficiens, andra än
exogen kortikosteroidbehandling.
• Patienter som behandlas med systemiska kortikosteroiddoser större än 6 mg dexametason
dagligen.
• Patienter som upprepade gånger tar doser på kvällen.
Interkurrent sjukdom och stress
Under långvarig behandling, vid varje tillstötande sjukdom, trauma, stress eller kirurgiskt
ingrepp, krävs en tillfällig doshöjning ; om kortikosteroiderna har satts ut efter en långvarig
behandling kan de tillfälligt behöva sättas in på nytt.
Patienter under stress kan kräva ökade doser kortikosteroider före, under och efter den
stressfulla händelsen.
Symptom vid utsättning
Utsättning av kortikosteroider efter långvarig behandling kan leda till utsättningssymptom
som feber, myalgi, artralgi och sjukdomskänsla. Detta kan även förekomma hos patienter utan
tidigare tecken på binjureinsufficiens.
Allmänt
Som tillägg till informationen som givits under övriga rubriker, ska särskild försiktighet
iakttas när systemisk behandling med kortikosteroider övervägs till patienter med följande
tillstånd, och täta patientkontroller erfordras:
- diabetes mellitus (eller diabetes i släkten)
- osteoporos (speciellt hos postmenopausala kvinnor)
- tidigare kortikosteroid-inducerad myopati
- myastenia gravis
- ospecifik ulcerös kolit, divertikulit eller färsk tarmanastomos
- peptiskt sår
- leversvikt
- epilepsi
- migrän
- tidigare allergi mot kortikosteroider
- herpes simplex
Effekten av kortikosteroider är förstärkt hos patienter med hypotyreos eller cirros.
Fettemboli har rapporterats som möjlig komplikation vid hyperkortisonism.
Stora doser av kortikosteroider kan maskera symptom på gastrointestinal perforation.
Läkemedelsverket 2014-05-19
Rapporter i litteratur pekar på ett märkbart samband mellan användningen av kortikosteroider
och ruptur i den fria väggen i vänster kammare efter en nyligen inträffad myokardinfarkt.
Därför måste kortikosteroider användas med stor försiktighet hos sådana patienter.
I ovanliga fall kan minskning eller utsättande av oralt administrerade kortikosteroider avslöja
underliggande sjukdom som åtföljs av eosinofili (t ex Churg Strauss syndrom) hos patienter
med astma.
Överkänslighet
Sällsynta fall av anafylaktiska eller allergiska reaktioner har rapporterats t.ex. glottisödem,
urtikaria och bronkospasm särskilt vid parenteral administrering av kortikosteroider och hos
patienter med en anamnes på allergi. Profylaktiska åtgärder måste vidtas särskilt om patienten
tidigare haft allergiska reaktioner mot mediciner.
Om en sådan anafylaktisk reaktion uppstår, rekommenderas följande åtgärder:
omedelbar långsam intravenös injektion med 0,1-0,5 ml adrenalin (1:1 000:0,1-0,5 mg
adrenalinlösning beroende på kroppsvikt), intravenös administrering av aminofylin och
konstgjord andning vid behov.
Psykiska reaktioner
Patienter och/eller vårdare bör förvarnas om att potentiellt allvarliga psykiska biverkningar
kan uppkomma i samband med systemiska steroider (se avsnitt 4.8). Symtom uppkommer
vanligtvis inom några dagar eller veckor efter det att behandlingen påbörjats. Riskerna kan
vara högre vid höga doser/systemisk exponering (se även avsnitt 4.5 om interaktioner med
andra läkemedel som kan öka risken för biverkningar), även om det inte går att förutsäga
reaktionernas debut, typ, allvarlighetsgrad eller varaktighet med hjälp av dosnivåerna. De
flesta reaktioner går över efter antingen dosreduktion eller utsättning, men specifik behandling
kan vara nödvändig.
Patienter/omvårdare bör uppmanas att söka läkare om oroande psykologiska symtom
utvecklas, särskilt om depression eller självmordstankar kan misstänkas. Patienter/vårdare bör
även vara uppmärksamma på möjliga psykiska störningar som kan uppkomma antingen under
eller omedelbart efter dosnedtrappning/utsättning av systemiska steroider, även om sådana
reaktioner endast sällan har rapporterats.
Särskild noggrannhet krävs om man överväger att använda systemiska kortikosteroider till
patienter med befintlig eller tidigare sjukdomshistoria med allvarliga affektiva störningar hos
dem själva eller deras förstagradssläktingar. Dessa skulle innefatta depressiv eller manodepressiv sjukdom och föregående steroidpsykos.
Användning till barn och tonåringar
Kortikosteroider orsakar tillväxthämning. Vid långvarig behandling kan glukokortikoider
påskynda slutning av epifyser.
Behandlingen måste begränsas till lägsta möjliga dos under kortast möjliga tid.
Barn och tonåringar som får långtidsbehandling måste övervakas noga.
För tidigt födda barn
Tillgängliga uppgifter tyder på långvarig påverkan av nervsystemets utveckling till följd av
tidig behandling (<96 timmar) av förtidigt födda barn med kronisk lungsjukdom vid startdoser
på 0.25 mg/kg två gånger dagligen.
Läkemedelsverket 2014-05-19
Användning hos äldre
De vanliga biverkningarna vid systemisk kortikosteroidbehandling kan vara förenade med
allvarligare konsekvenser vid hög ålder, speciellt osteoporos, hypertoni, hypokalemi, diabetes,
infektionskänslighet och hudatrofi. Noggrann klinisk övervakning krävs för att undvika
livshotande reaktioner.
Varningar om hjälpämnen
Denna produkt innehåller:
Propylenglykol – Detta kan ge alkoholliknande symptom.
Flytande maltitol och flytande sorbitol – Patienter med ovanliga ärftliga problem med
fruktosintolerans ska inte ta denna medicin.
4.5
Interaktioner med andra läkemedel och övriga interaktioner
Effekter av andra läkemedel på dexametason:
Dexametason metaboliseras via cytokrom P450 3A4 (CYP3A4). Samtidig behandling med
dexametason och inducerare av CYP3A4 som t ex fenytoin, barbiturater (primidon och
fenobarbial), efedrin, rifabutin, karbamazepin och rifampicin kan leda till minskade
plasmakoncentrationer av dexametason och dosen kan behöva ökas.
Dexametason reducerar plasmakoncentrationen av de antivirala läkemedlena indinavir och
saquinavir.
Patienter som tar metotrexat och dexametason har en ökad risk för hematologisk toxicitet.
Samtidig behandling med inhibitorer av CYP3A4 som t ex ketokonazol, ritonavir och
erytromycin kan leda till ökade plasmakoncentrationer av dexametason.
Dessa interaktioner kan också interferera med dexametasonsuppressionstest som därför måste
tolkas med försiktighet under administrering av substanser som påverkar metabolismen av
dexametason.
Ketokonazol kan öka plasmakoncentrationerna av dexametason genom hämning av CYP3A4
men kan också hämma kortikosteroidsyntesen i binjuren och därigenom orsaka
njurinsufficiens vid utsättande av kortikosteroidbehandling.
Efedrin kan öka metabolisk clearance av kortikosteroider vilket resulterar i sänkta
plasmanivåer. En ökning av kortikosteroiddosen kan bli nödvändig.
Falskt negativa resultat i dexametasonsuppressionstest på patienter som behandlats med
indometacin har rapporterats.
Antibiotika: Makrolida antibiotika har rapporterats orsaka ett signifikant minskat clearance för
kortikosteroider.
Kolinesterashämmare: Samtidig behandling med kolinesterashämmare och kortikosteroider
kan leda till allvarlig kraftlöshet hos patienter med myasthenia gravis. Om möjligt bör
kolinesterashämmare sättas ut minst 24 timmar före start av kortikosteroidbehandling.
Läkemedelsverket 2014-05-19
Kolestyramin: Kolestyramin kan minska absorptionen av dexametason.
Estrogener, t ex orala preventivmedel: Estrogener kan sänka levermetabolismen för vissa
kortikosteroider och därigenom öka deras effekt.
Aminoglutetimid
Aminoglutetimid kan minska effekten av dexametason genom att öka dess metabolism. En
justering av dexametasondosen kan krävas.
Läkemedel som verkar lokalt i magtarmkanalen, antacida, koltabletter
En sänkning av absorptionen från magtarmkanalen har rapporterats för prednisolon och
dexametason vid samtidig administrering av vissa läkemedel som verkar lokalt i
magtarmkanalen. Därför måste intag av glukokortikoider separeras från intag av
gastrointestinala lokalverkande läkemedel, antacida eller koltabletter med minst två timmar.
Effekter av dexametason på andra läkemedel
Dexametason är en moderat inducerare av CYP3A4. Samtidig behandling med dexametason
och substanser som metaboliseras via CYP3A4 kan leda till förhöjt clearance och sänkta
plasmakoncentrationer av dessa substanser.
Njurclearance av salicylater ökas av kortikosteroider och dosen av salicylater måste därför
minskas vid utsättande av steroidbehandling.
Effekten av hypoglykemiska medel (inklusive insulin), antihypertensiva medel och diuretika
kan motverkas av kortikosteroider.
De hypokalemiska effekterna av acetazolamid, loopdiuretika, tiaziddiuretika, amfotericin Binjektion, mineralokortikoider, tetrakosaktid och karbenoxolon och andra substanser som ger
sänkta kaliumnivåerkan förstärkas av kortikosteroider. Hypokalemi kan leda till hjärtarrytmi,
särskilt ”torsade de pointes” och ökar toxiciteten för hjärtglykosider. Hypokalemi måste
korrigeras före start av kortikosteroidbehandling. Dessutom har fall rapporterats där samtidig
användning av amfotericin B och hydrokortison följdes av hjärtförstoring och hjärtsvikt.
Sultoprid har kopplats ihop med ventrikulära arrytmier, särskilt ”torsade de pointes”. Denna
kombination rekommenderas inte.Patienter som tar NSAID måste övervakas, eftersom
incidensen och/eller svårighetsgraden för ventrikelulcerationer kan öka. Acetylsalicylsyra bör
också användas med försiktighet i samband med kortikosteroider vid hypoprotrombinemi.
Tuberkulosmedel: Serumkoncentrationer av isoniazid kan minska.
Ciclosporin: Effekten av både ciclosporin och kortikosteroider kan öka när de används
samtidigt. Konvulsioner har rapporterats vid samtidig användning.
Talidomid: Kombination med talidomid måste göras med försiktighet eftersom toxisk
epidermal nekrolys har rapporterats vid samtidig användning.
Kortikosteroider kan påverka NBT (nitroblue tetrazolium) test för bakterieinfektion och ge
falskt negativa resultat.
Försvagat vaccin
Risk för dödlig systemisk sjukdom
Läkemedelsverket 2014-05-19
Prazikvantel
Dexametason kan öka levermetabolismen av prazikvantel och därmed orsaka sänkta plasmakoncentrationer med risk för terapisvikt.
Orala antikoagulantia
Kortikosteroidbehandling kan eventuellt påverka såväl koagulationsfaktorer som
metabolismen av orala antikoagulantia. Vid höga doser eller med behandling i mer än 10
dagar finns det en risk för blödning specifik för kortikosteroidbehandling (gastrointestinal
mucosa, vaskulär skörhet). Patienter som får kortikosteroider i samband med orala
antikoagulantia måste övervakas noggrant (var 8:e dag, därefter varannan vecka under
behandling och efter behandlingens upphörande).
Insulin, sulfonylurea, metformin
Risk för ökning i blodglukos och ibland diabetesketos eftersom kortikosteroider ökar
kolhydrattoleransen. Därför måste patienten öka sin självkontroll av blod och urin särskilt i
början av kortikosteroidbehandlingen.
Isoniazid
En sänkningav plasmanivåerna av isoniazid har rapporterats vid samtidig användning av
prednisolon. Den föreslagna mekanismen är ökad metabolism av isoniazid och minskad
metabolism av glukokortikoid. Patienter som får isoniazid måste övervakas noggrant.
4.6
Graviditet och amning
Eftersom adekvata undersökningar om mänsklig reproduktion inte genomförts med
kortikosteroider bör dexametason inte användas under graviditet om så inte är absolut
nödvändigt. Lägsta nödvändiga effektiva dos för adekvat kontroll av sjukdomen bör användas.
Spädbarn, vilkas mödrar erhållit avsevärda doser av kortikosteroider under graviditeten, måste
observeras noga så att man upptäcker eventuella tecken på hypoadrenalism.
Patienter med preeklampsi eller vätskeretention kräver noggrann övervakning.
Placentas överföring är avsevärd: fostrets serumkoncentrationer är samma som moderns
koncentrationer.
Kortikosteroider utsöndras i små mängder i bröstmjölk och kan hämma tillväxten, interferera
med endogen kortikosteroidproduktion eller få andra oönskade effekter. Beslutet om huruvida
patienten ska fortsätta/avbryta amning eller fortsätta/avbryta behandlingen med dexametason
måste noga beakta fördelarna med barnets amning och fördelarna med
dexametasonbehandlingen av modern.
Administrering av kortikosteroider till dräktiga djur kan orsaka abnormaliteter i
fosterutvecklingen inklusive gomspalt, intrauterin tillväxthämning och påverkan på
hjärntillväxt och hjärnans utveckling. Det finns inga bevis för att kortikosteroider ökar
incidensen medfödda missbildningar, såsom läpp- eller gomspalt hos människa. Se även
avsnitt 5.3 i produktresumén.
Läkemedelsverket 2014-05-19
4.7
Effekter på förmågan att framföra fordon och använda maskiner
Förmågan att framföra fordon och hantera maskiner kan vara nedsatt för vissa patienter under
behandling med detta läkemedel (se 4.8 Biverkningar).
4.8
Biverkningar
Incidensen av förutsägbara oönskade biverkningar, inklusive hämning av hypotalamushypofys-binjureaxeln, korrelerar med läkemedlets relativa potens, dosering, tidpunkt för
administrering och behandlingens varaktighet (se Varningar och försiktighet).
Följande biverkningar har rapporterats, men deras frekvenser är okända.
Klassificering av organsystem
Infektioner och infestationer
Blodet och lymfsystemet
Immunsystemet
Endokrina systemet
Metabolism och nutrition
Centrala och perifera nervsystemet
Förhöjd känslighet för och svårighetsgrad hos
infektioner med undertryckande av kliniska
symptom och tecken, opportunistiska
infektioner, återfall av latent tuberkulos.
Minskad motståndskraft mot infektion.
Leukocystos
Överkänslighet inklusive anafylaxi har
rapporterats.
Oregelbundna menstruationer och amenorré,
hämning av hypotalamus-hypofysbinjureaxeln, prematur epifysslutning,
utveckling av cushingoid habitus, hirsutism,
sekundär adrenokortikal och
hypofysomottaglighet (särskilt under tider av
stress som vid trauma, kirurgiskt ingrepp eller
sjukdom). Negativ protein- och
kalciumbalans.
Natriumretention, vätskeretention,
kaliumförlust, hypokalemisk alkalos,
hypertoni, förhöjd kalciumutsöndring. Ökad
aptit. Nedsatt kolhydrattolerans med ökade
krav på antidiabetisk behandling.
Kramper och försämring av epilepsi, yrsel,
huvudvärk, förhöjt intrakraniellt tryck med
papillödem hos barn (Pseudotumor cerebri),
vanligen efter utsättning av behandlingen,
psykologiskt beroende, depression,
sömnlöshet, försämring av schizofreni och
psykiska störningar som sträcker sig från
eufori till uppenbara psykotiska
manifestationer. Ett brett urval av
psykiatriska reaktioner inklusive affektiva
störningar (såsom irritabla, euforiska,
deprimerade och labila sinnesstämningar och
självmordstankar), psykotiska reaktioner
(inklusive mani, vanföreställningar,
Läkemedelsverket 2014-05-19
Ögon
Hjärtat
Blodkärl
Magtarmkanalen
Hud och subkutan vävnad
Muskuloskeletala systemet och bindväv
Allmänna symptom och/eller symtom vid
administreringsstället
Undersökningar
hallucinationer och förvärrad schizofreni),
beteendestörningar, irritabilitet, ångest,
sömnstörningar och kognitiv dysfunktion,
däribland konfusion och amnesi har
rapporterats. Reaktioner är vanliga och kan
uppkomma både hos vuxna och barn. Hos
vuxna har frekvensen för allvarliga reaktioner
uppskattats till 5–6 %. Psykologiska effekter
har rapporterats vid utsättning av
kortikosteroider; frekvensen är okänd.
Bakre subkapsulär katarakt, förhöjt
intraokulärt tryck, glaukom, papillödem,
förtunning av kornea eller sklera, försämring
av virus- eller svampinfektioner i ögonen,
exoftalmos.
Hjärtisufficiens hos känsliga patienter
Tromboembolism, hypertoni
Dyspepsi, peptiska sår med perforation och
blödning, akut pankreatit, candidiasis.
Bukdistension och kräkningar. Ulcerativ
esofagit. Perforation av tunntarmen och
tjocktarmen, särskilt hos patienter med
inflammatoriska tarmsjukdomar. Illamående,
hicka.
Hämmad sårläkning, tunn skör hud, petekier
och ekkymoser, erytem, striae, telangiektasi,
akne, ökad svettning, hämmad reaktion vid
hudtester, andra kutana reaktioner som
allergisk dermatit, urticaria, angioneurotiskt
ödem, förtunning av håret på huvudet.
Osteoporos, frakturer på kotor och rörben,
avaskulär nekros, senruptur. Proximal
myopati. Muskelsvaghet, aseptisk nekros på
femorl- och humeralhuvuden, förlust av
muskelmassa. Tillväxthämning hos barn och
tonåringar,Hämmad längdtillväxt hos barn
och tonåringar.
Sjukdomskänsla, onormala fettdepåer.
Ökad eller sänkt motilitet och antal spermier,
viktökning.
Utsättningssymptom och -tecken
Alltför snabbt utsättande av kortikosteroider efter en långvarig behandling kan leda till akut
binjureinsufficiens, hypotoni och dödsfall (se Varningar och försiktighet).
Ett ”utsättningssyndrom” kan också uppträda som innefattar feber, myalgi, artralgi, rinit,
konjunktivit, smärtsamma kliande hudknutor och viktnedgång.
Läkemedelsverket 2014-05-19
4.9
Överdosering
Rapporter om akut toxicitet och/eller dödsfall efter överdosering av glukokortikoider är
sällsynta. Det finns ingen specifik antidot. Behandling är förmodligen ej indicerad för
reaktioner orsakade av kronisk förgiftning, såvida inte patienten lider av ett tillstånd som
skulle göra honom särskilt känslig för negativa effekter av kortikosteroider. I detta fall bör
ventrikeltömning utföras och symptomatisk behandling sättas in vid behov. Anafylaktiska
reaktioner och överkänslighetsreaktioner kan behandlas med adrenalin, konstgjord andning
med positivt tryck och aminofyllin. Patienten skall hållas varm och lugn. Den biologiska
halveringstiden för dexametason i plasma är cirka 190 minuter.
5
FARMAKOLOGISKA EGENSKAPER
5.1
Farmakodynamiska egenskaper
ATC-kod: H02A B02
Farmakoterapeutisk grupp: Kortikosteroider
Dexametason är en mycket potent och långverkande glukokortikoid med försumbara
natriumretinerande egenskaper, och lämpar sig därför särskilt väl för patienter med hjärtsvikt
och hypertoni. Den antiinflammatoriska potensen är 7 gånger högre än för prednisolon, och i
likhet med andra glukokortikoider har dexametason även antiallergiska, antipyretiska och
immunhämmande egenskaper.
Dexametason har en biologisk halveringstid på 36-54 timmar och lämpar sig därför vid
tillstånd där det krävs en kontinuerlig glukokortikoideffekt.
5.2
Farmakokinetiska uppgifter
Dexametason absorberas väl när det ges peroralt; maxnivåerna i plasma nås mellan 1 och 2
timmar efter intag och uppvisar stora interindividuella variationer. Den genomsnittliga
halveringstiden i plasma är 3,6 0,9 h. Dexametason binds (till cirka 77 %) till
plasmaproteiner, i huvudsak albumin. Proteinbindningen av dexametason förblir, till skillnad
från kortisol, praktiskt taget oförändrad med ökande steroidkoncentrationer. Kortikosteroider
distribueras snabbt till alla vävnader i kroppen. Dexametason metaboliseras främst i levern
men även i njuren. Dexametason och dess metaboliter utsöndras i urinen.
5.3
Prekliniska säkerhetsuppgifter
I djurstudier har gomspalt observerat hos råttor, möss, hamstrar, kaniner, hundar och primater
men inte hos hästar och får. I vissa fall var dessa avvikelser kombinerade med defekter på det
centrala nervsystemet och hjärtat. Hos primater observerades påverkan på hjärnan vid
exponering. Dessutom kan intrauterin tillväxt försenas. Dessa effekter observerades efter
användning av höga doser dexametason.
Läkemedelsverket 2014-05-19
6
FARMACEUTISKA UPPGIFTER
6.1
Förteckning över hjälpämnen
Bensoesyra, propylenglykol, citronsyramonohydrat, flytande maltitol, spearmintsmak
(innehåller isopropanol och propylenglykol), flytande sorbitol icke kristalliserad, natriumcitrat
och renat vatten.
6.2
Inkompatibiliteter
Ej relevant.
6.3
Hållbarhet
Hållbarhet: 2 år
Hållbarhet efter att flaskan öppnats: 3 månader.
6.4
Särskilda förvaringsanvisningar
Förvaras vid högst 25°C. Förvaras i skydd mot kyla.
Förvaring i temperaturer högre än 25°C kan innebära utfällning i lösningen. Använd inte
produkten om fasta partiklar observeras i lösningen.
Denna produkt är ljuskänslig. Förvaras i originalförpackningen.
6.5
Förpackningstyp och innehåll
Flaskor: 75 ml och 150 ml i bärnstensfärgat glas (typ III).
Förslutningar: HDPE, EPE-vadderad, säkerhetsförsluten och barnskyddad försegling.
6.6
Anvisningar för användning och hantering samt destruktion
Inga särskilda anvisningar.
7
INNEHAVARE AV GODKÄNNANDE FÖR FÖRSÄLJNING
Rosemont Pharmaceuticals Ltd, Rosemont House, Yorkdale Industrial Park, Braithwaite
Street, Leeds, LS11 9XE, Storbritannien
8
NUMMER PÅ GODKÄNNANDE FÖR FÖRSÄLJNING
22337
9
DATUM FÖR FÖRSTA GODKÄNNANDE/FÖRNYAT GODKÄNNANDE
2007-05-11/2012-03-08
10
DATUM FÖR ÖVERSYN AV PRODUKTRESUMÉN
2014-05-19
