360. - Institutionen för klinisk vetenskap, intervention och teknik

Institutionen för klinisk vetenskap,
intervention och teknik, CLINTEC
Enheten för logopedi
Logopedprogrammet
Examensarbete i logopedi
______________________________________________________________________
Normering av ett observationsformulär för joller och
artikulation på svenska barn vid 10 månaders ålder
Sofie Eriksson
Katarina Holm
Examensarbete i logopedi,
30 högskolepoäng
Vårterminen 2013
Handledare
Anette Lohmander
Marion Lieberman
Normering av ett observationsformulär för joller och artikulation
på svenska barn vid 10 månaders ålder
Sofie Eriksson
Katarina Holm
Sammanfattning. Avvikelser i stavelsejoller och artikulation har visats förekomma
hos flera kliniska grupper. Hos typiskt utvecklade barn bör stavelsejoller
förekomma vid 10 månaders ålder. Studiens syfte var att normera ett
observationsformulär för joller och artikulation. Trettio typiskt utvecklade barn
runt 10 månaders ålder inkluderades. Föräldrarna svarade på screeningsfrågor
angående stavelsejoller. Barnen observerades under 30-45 minuter videofilmad
interaktion med en förälder utifrån ett observationsformulär. Samtliga barn hade
stavelsejoller. Graden av stavelsejoller varierade mellan 7 och 81 på en 100
millimeter visuell analog skala (VAS). Tryckstarka orala konsonantljud, främre
konsonantljud, orala klusiler, främre orala konsonantljud förekom hos samtliga
barn. Främre konsonantljud och främre orala konsonantljud dominerade hos 83,3
% respektive 76,7 % av barnen. Den vanligaste konsonanttypen var t/d, därefter
p/b. Observationsformuläret kan komma att bli ett viktigt instrument för att bedöma
barn i olika kliniska grupper samt följa deras jollerutveckling.
Observationsformuläret kan även användas som ett andra steg i en
tvåstegsscreening för jollerutvecklingen vid 10 månaders ålder.
Normative Data for an Observation Form for Babbling and
Articulation in Swedish Children at 10 Months
Sofie Eriksson
Katarina Holm
Abstract. The aim of the study was to collect normative data for an observation
form for babbling and articulation. Thirty typically developed infants around 10
months of age were included. Parents responded to screening questions regarding
canonical babbling. The children were observed for around 30-45 minutes video
recorded interaction with a parent from an observation form. All children had
canonical babbling, the degree varied between 7 and 81 on a 100 millimeter visual
analog scale (VAS). Oral pressure consonants, anterior consonants, oral stops, oral
anterior consonants occurred for all children. Anterior consonants and oral anterior
consonants dominated for 83.3 % respectively 76.7 % children. The most common
consonant was t/d, thereafter p/b. The observation form could become an important
tool for assessing children in different clinical groups and to follow their babbling
development. It could also become a second step in a two-step screening for
babbling at 10 months.
1
Tidig upptäckt av avvikelser i talutvecklingen är av stor vikt för de barn som är i
riskgrupper för senare talsvårigheter. Typiskt utvecklade barn vid 10 månader har
stavelsejoller, och det gäller även vid flerspråkighet samt i grupper med riskfaktorer som låg
socioekonomisk status, lätt utvecklingsstörning vid Downs syndrom eller prematuritet (Oller,
Eilers, Neal, & Cobo-Lewis, 1998). Avsaknad av stavelsejoller vid 10 månaders ålder är en
förutsägande faktor för senare utvecklingsavvikelser, inkluderat svårigheter både i tal- och
språkutvecklingen (Oller, Eilers, Neal, & Schwartz, 1999). Tidig identifikation av avsaknad
av stavelsejoller ger möjlighet till tidiga insatser.
Den tidiga typiska jollerutvecklingen kan delas upp i fyra övergripande stadier. Stadierna är
fonationsstadium, primitivt artikulationsstadium, expansionsstadium och kanoniskt stadium
(Oller et al., 1999). I dessa stadier inkluderas endast så kallade protofoner; ljud som är
specifikt föregripande tal, varför vegetativa ljud (hostningar, nysningar, rapningar etcetera)
samt fixerade vokala signaler (skratt, gråt och gnäll etcetera) inte inkluderas. Vegetativa ljud
och fixerade vokala signaler kan inkluderas i de tidiga jollerstadierna, dessa icke-språkliga
ljud minskar dock i förekomst och utgör vid 9 till 12 månaders ålder mindre än 10 % av
barnets yttranden (Nathani, Ertmer, & Stark, 2006). Det kanoniska stadiet infaller när barnet
börjar använda stavelsejoller (exempelvis /ba/, /nana/, /aja/, /dä/). Stavelsejoller definieras
som välformade stavelser innehållande konsonant och vokal där övergången mellan
ljudelementen sker snabbt, likt en vuxen persons tal (Oller et al. 1999). Stavelsejoller brukar
uppträda runt 8 månaders ålder (Moeller et al., 2007a; Nathani et al., 2006) men starten
varierar individuellt och kan förekomma hos typisk utvecklade barn från cirka 6 månaders
ålder (Roug, Landberg, & Lundberg, 1989). När barnet väl börjar producera stavelsejoller
sker det relativt abrupt, uppmärksammas ofta av omgivningen och anses vara en milstolpe
som indikerar framsteg i den tidiga talutvecklingen (Nathani et al., 2006).
I konsonantutvecklingen dominerar främre konsonantljud hos typiskt utvecklade barn från
10 månader (Majorano & D'Odorico, 2011). Alveolarer är vanligast förekommande vid 9
månader (Chapman, Hardin-Jones, Schulte, & Halter, 2001; Stout, Hardin-Jones, & Chapman,
2011) och ökar i förekomst vid 9 till 10 månaders ålder (Majorano & D'Odorico, 2011; Roug
et al., 1989). Den vanligaste konsonanttypen mellan 9 och 16 månader är alveolar klusil (t/d)
(Chapman et al., 2001; DePaolis, Vihman, & Keren-Portnoy, 2011; McCune & Vihman,
2001; Scherer, Williams, & Proctor-Williams, 2008; Stout et al., 2011) därefter är bilabial
klusil (p/b) ofta förekommande (McCune & Vihman, 2001). En longitudinell studie visade att
antalet stabila konsonanter producerade vid 9 månader förutsade användning av ”referential
words” vid 16 månader (McCune & Vihman, 2001). ”Referential words” definieras i deras
studie som att barnet använder ett ord i minst två olika kontexter och/eller i förhållande till
minst två olika föremål, till skillnad från kontextbundna ord. Innan övergången till
”referential words” hade barnen två stabila supraglottala konsonanter i sin repertoar. Barn
som var tidiga med att använda ”referential words” (det vill säga innan 16 månader) hade
bilabiala klusiler i sin repertoar.
Förekomst och försening av stavelsejoller samt antal konsonanttyper har även undersökts
inom flera olika grupper av barn, bland annat hos barn med försenad talutveckling,
hörselskada eller läpp-käk-gomspalt (LKG). Två barn med försenad talutveckling följdes från
9 till 21 månaders ålder i en tidig studie inom området (Stoel-Gammon, 1989). Det ena barnet
producerade ett fåtal kanoniska stavelser och det andra barnet uppvisade ett ovanligt mönster
av konsonantpreferens i stavelsejollret. Båda barnen hade vid 24 månaders ålder enklare
stavelsestruktur och mer begränsad fonetisk repertoar i jämförelse med typiskt utvecklade
barn. I gruppjämförelser har det visats att barn med försenad talutveckling har en
jollerutveckling som liknar den hos typiskt utvecklade barn, men den sker senare (Fasolo,
Majorano, & D'Odorico, 2008; Paul & Jennings, 1992). Till exempel uppvisade barn med
försenad talutveckling vid 20 månader större andel vokalisationer än typiskt utvecklade barn
2
(Fasolo et al., 2008). Barn med försenad talutveckling hade också färre antal konsonanttyper
och enklare stavelsekomplexitet (Fasolo et al., 2008; Paul & Jennings, 1992). Stavelser med
glottala klusiler eller approximanter föredrogs i högre grad framför orala klusiler och
frikativor hos barn med sen talutveckling (Fasolo et al., 2008).
Försenat stavelsejoller har uppvisats hos barn med hörselskada i jämförelse med
normalhörande barn (Eilers & Oller, 1994; Moeller et al., 2007a). Barn med grav hörselskada
uppvisade stavelsejoller som tidigast vid 11 månader (Eilers & Oller, 1994). Vidare kan grad
av hörselnedsättning spela in för hur pass försenat stavelsejollret är, då barn med grav
hörselnedsättning (>50 dB HL) uppvisat senare stavelsejoller i jämförelse med barn med
måttlig hörselnedsättning (<50 dB HL) (Moeller et al., 2007a). Stavelsejoller kan således vara
predicerande för senare språkliga och artikulatoriska färdigheter. Andel kanoniska stavelser
vid 10 till 12 månader har visats ha samband med korrekt artikulation vid 36 månader
(Moeller et al., 2007b) och tidig ålder av befäst stavelsejoller har ett positivt samband med
expressivt ordförråd vid 30 månader (Moeller et al., 2007a). Barn med hörselnedsättning har i
jämförelse med normalhörande barn färre antal konsonanttyper (Moeller et al., 2007a; StoelGammon & Otomo, 1986). Barn med hörselnedsättning var också långsammare med att
utveckla mer komplexa stavelser, till exempel hade de vid 10 till 12 månader större andel
vokalisationer och mindre andel stavelsejoller än normalhörande barn (Moeller et al., 2007a).
Ett övergripande mönster är att konsonantutvecklingen är liknande för normalhörande och
barn med hörselnedsättning men att utvecklingen är försenad hos barn med hörselnedsättning.
Dock går utvecklingskurvorna isär gällande frikativor, när normalhörande barn ökade
användningen av frikativor uppvisade barn med hörselnedsättning ingen ökning (Moeller et
al., 2007a).
Barn med LKG har mindre mängd stavelsejoller än typiskt utvecklade barn (Chapman et al.,
2001; Scherer et al., 2008) och vid 9 månaders ålder hade endast 57 % barn med LKG uppnått
stavelsejoller (Chapman et al., 2001). Vid 12 månaders ålder producerade däremot alla barn
med LKG stavelsejoller (Lohmander, Olsson, & Flynn, 2011). Konsonantproduktionen hos
barn med LKG skiljer sig från typiskt utvecklade barn. Det finns dock motsägande rön
angående storlek på konsonantförråd hos barn med LKG beroende på ålder och
operationsmetod. Det finns resultat som visar att de både har färre antal konsonanttyper och
färre totalt antal konsonanter (Chapman et al., 2001; Lohmander et al., 2011; Stout et al.,
2011), men även att det inte finns några skillnader på totalt antal konsonanter i jämförelse
med typiskt utvecklade barn (Lohmander et al., 2011; Scherer et al., 2008). Barn med LKG
producerar generellt färre orala klusiler (Chapman et al., 2001; Lohmander et al., 2011;
Scherer et al., 2008), och framför allt har de färre eller i somliga fall inga alveolara klusiler
(Chapman et al., 2001; Lohmander et al., 2011; Scherer et al., 2008; Stout et al., 2011).
Förekomst av orala klusiler, eller mer specifikt alveolara klusiler, vid tidig ålder kan vara
predicerande för senare talutveckling. Andelen orala klusiler vid 9 månader har ett positivt
samband med ett flertal talparametrar vid 21 månader hos barn med spalt (Chapman, HardinJones, & Halter, 2003). Antal konsonanter och frekvens av alveolara klusiler vid 18 månader
korrelerade med korrekt konsonantproduktion (Percent Correct Consonants - PCC) vid 3 år
(Lohmander & Persson, 2008). Resultaten styrker att variation i konsonantproduktionen och
användning av klusiler leder till bättre tal- och språkfärdigheter vid 3 år (Lohmander &
Persson, 2008). Barn med LKG har uppvisat begränsningar i ordförråd och fonologi vid
senare ålder. De har mindre andel korrekt konsonantproduktion (PCC) både vid 2,5 och 3 år
(Lohmander & Persson, 2008; Scherer et al., 2008) mindre ordförrådsstorlek vid 2,5 års ålder
(Scherer et al., 2008) samt tillbakadragen artikulation vid 3 års ålder (Lohmander & Persson,
2008).
Det finns få studier som beskriver jollerutveckling hos barn med utvecklingstörning och
andra utvecklingsavvikelser. Barn med utvecklingsstörning som bedömdes vara i
3
prelingvistiskt stadium hade stavelsejoller, men producerade inte detta i lika hög grad som
typiskt utvecklade barn rapporterats göra (Oller & Seibert, 1988). Då de barn som
producerade ett fåtal ord också producerade mer stavelsejoller resonerade författarna att hög
förekomst av stavelsejoller kan vara en förutsättning för att komma vidare i
språkutvecklingen. Starten för stavelsejoller skiljer sig inte för barn med Downs syndrom
jämfört med typiskt utvecklade barn (Smith & Oller, 1981). Även konsonant- och
vokalutvecklingen var liknande hos barn med Downs syndrom, men en mer djupgående
kvalitativ analys av jollret skulle kunna visa på skillnader. Barn med autism hade start av
stavelsejoller med medelålder på 11,4 månader och enligt föräldrarapport hade fem av 32 barn
inte fått stavelsejoller vid ca 35 månaders ålder (Kim, 2008). Det visades på ett samband
mellan start av stavelsejoller och ålder för de första orden hos barnen med autism. För att få
reda på om jollerutvecklingen är unik för barn med autism krävs studier med kontrollgrupp
bestående av barn med utvecklingsförsening (Kim, 2008). Avvikelser i jollerutvecklingen
eller försening av stavelsejoller kan även ses hos barn som senare diagnostiseras med
dyspraxi, detta gäller dock inte för alla (Highman, Leitão, Hennessey, & Piek, 2012). Vidare
finns det indikationer på att barn med ärftliga senare påvisade läs- och skrivsvårigheter mellan
8 till 19 månaders ålder uppvisade en lägre andel stavelsejoller och mindre komplexa
stavelser (Lambrecht Smith, Roberts, Locke, & Tozer, 2010).
Det är av stor vikt att fånga upp barn med försening eller avsaknad av stavelsejoller vid 10
månaders ålder. Screening av sen start av stavelsejoller skulle visserligen fånga upp ett
relativt litet antal barn, men bland de som inte har stavelsejoller vid 10 månader kan det finnas
en stor andel med begynnande störningar, antingen på grund av hörselnedsättning eller på
grund av andra funktionshinder (Moeller et al., 2007a; Oller et al., 1999). Vidare menar Oller
med kollegor (1999) att upptäckten av sen start av stavelsejoller kan vara en viktig del i ett
screeningsbatteri för utvecklingsavvikelser i slutet av barnets första levnadsår. Screening av
populationen utförs i Sverige av barnhälsovården och alla familjer erbjuds kontroller med sitt
barn. Det finns idag två evidensbaserade screeningsförfaranden för tal och språk vid 2,5
respektive 3 års ålder, vilka i sin ursprungliga form endast används av 67 % av landets
barnhälsovårdsenheter (Magnusson, Lindfors, & Tell, 2011). Sedan 2008 finns inget
nationellt basprogram för barnhälsovården och Magnusson med kollegor (2011) menar att det
finns stora skillnader vad gäller såväl utbud som metoder. Det nu inaktuella underlaget för
barnhälsovårdens arbete poängterar att det är av vikt att följa upp de barn som inte
vidareutvecklar sitt joller (Socialstyrelsen, 1991). Vid vilken ålder det bör ske samt specifika
metoder för detta ändamål finns inte beskrivet. Hur väl barn med avvikande jollerutveckling
fångas upp går inte att svara på då den enda evidensbaserade rekommendationen angående tal
och språk är för screening vid 2,5 respektive 3 års ålder. Det finns alltså ett behov av
tillförlitliga metoder som fångar upp barn även vid tidig ålder. Då föräldrar har visats vara
tillförlitliga angående förekomst av stavelsejoller hos barnet (Eilers & Oller, 1994; Scherer &
D'Antonio, 1995) kan de fungera som en del i en screeningsprocedur vid 10 månaders ålder.
Lieberman och Lohmander (2013) har undersökt validiteten i ett observationsformulär för
joller och artikulation. Studien visade att observation av tryckstarka orala konsonantljud
(klusiler, frikativor samt affrikator) och främre artikulation (artikulationsställe framför
palatum) har god validitet och reliabilitet. Samtliga uppgifter i observationsformuläret hade
hög reliabilitet vid jämförelse med fonetisk transkription. Det fanns även en hög
samstämmighet mellan observation och transkription av tryckstarka orala konsonantljud och
främre artikulation vilket gör att observation av dessa är tillförlitligt. Samstämmigheten
gällande förekomst av stavelsejoller och vokalisationer var utmärkt och bedömdes utifrån
svarsalternativen ”ja”, ”nej” och ”vet ej”. Efter rekommendation reviderades dessa
svarsalternativ till bedömning utifrån visuell analog skala (VAS). Detta gjordes för att kunna
se förhållandet mellan grad av vokalisationer och stavelsejoller. Observationsformuläret
4
skulle kunna användas som ett andra steg i en tvåstegsscreening för att förutsäga kommande
tal- och språkutveckling. Första steget kan utgöra screeningsfrågor på barnavårdscentraler
(BVC) till föräldrar angående barnets stavelsejoller. Frågan ”Vilka ljud brukar ert barn
använda?” skulle kunna ställas för att få reda på om barnet producerar av stavelsejoller. Att
ställa en öppen fråga istället för en sluten fråga till föräldern angående barnets ljudande har
visats vara säkrare (Oller et al., 1999). Observationsformuläret skulle också kunna användas
som ett instrument för att utreda och följa jollerutvecklingen hos de kliniska grupper som har
en avvikande jollerutveckling.
Syftet med denna studie var att normera det observationsformulär som tagits fram med stöd
av resultaten från Lieberman och Lohmander (2013) samt att kartlägga joller och artikulation
vid 10 månaders ålder.
Studiens frågeställningar var:
– I vilken utsträckning förekommer vokalisationer och stavelsejoller hos barn vid 10
månaders ålder?
– Hos hur många av barnen förekommer tryckstarka orala konsonantljud och främre
konsonantljud, orala klusiler och främre orala konsonantljud samt hos hur många är främre
konsonantljud och främre orala konsonantljud dominerande?
– Vilka konsonanttyper förekommer hos barn vid denna ålder?
– Hur stort antal konsonanttyper (antal olika konsonantljud) samt antal typer av klusiler
förekommer hos barn vid 10 månaders ålder?
– Finns det överensstämmelse angående förekomst av stavelsejoller mellan
screeningsfrågorna till föräldrar och observationsformuläret?
Metod
Deltagare
Inklusionskriterier för deltagande i studien var att barnen följde normalutveckling enligt
BVC, att svenska var ett av språken som talades i hemmet samt att barnet vid tillfället för
observationen var runt 10 månader och inte äldre än 11 månader och 1 vecka. Med stöd av
Oller et al. (1998) var låg socioekonomisk status, förekomst av flerspråkighet eller om barnet
är prematur inte exklusionskriterier. Observation gjordes på 31 barn, ett barn exkluderades i
efterhand då inklusionskriterierna inte uppfylldes. Det slutliga antalet barn var 30 stycken
varav 14 flickor och 16 pojkar. Åldern varierade från 9 månader och 27 dagar till 11 månader
och 1 dag, medianålder var 10 månader och 9 dagar. Om ett barn var fött fyra veckor för tidigt
eller mer bestämdes det att åldern skulle korrigeras, vilket skedde i ett fall. Samtliga familjer
talade svenska i hemmet, hos tre av barnen talades ytterligare ett språk i hemmet. Bland
föräldrarna fanns varierande utbildningsgrad och sammanlagd årsinkomst, se tabell 1.
5
Tabell 1
Fördelning (%) av familjens sammanlagda årsinkomst, mors utbildningsgrad och fars
utbildningsgrad för samtliga barn.
Familjens sammanlagda årsinkomst
240320480319 000 479 000 599 000 > 600 000
2 (6,7)
9 (30)
4 (13,3)
n = 30
15 (50)
Mors utbildning
Fars utbildning
Högskola Högskola
Högskola Högskola
Gymnasium
< 2 år
≥ 2 år
Gymnasium
< 2 år
≥ 2 år
5 (16,7)
4 (13,3)
n = 30
21 (70)
9 (33,3)
2 (7,4)
16 (59,3)
n = 27
Rekrytering av deltagare initierades genom att kontakt med barnhälsovården (BHV) i
Stockholm togs för att ta reda på processen kring 10-månaderskontrollerna på BVC samt hur
ett samarbete med BVC kunde ske. Ett antal BVC-mottagningar rekommenderades av en
vårdutvecklare på BHV. Kriterierna för BVC-mottagningarna var att de skulle ha möjlighet
att låna ut ett rum under de sex veckor då observationerna utfördes samt att personalen
samtyckte till att ställa två frågor till föräldrarna under besöket. Två BVC-mottagningar var
villiga att ställa upp, vilka var belägna i Stockholms innerstad respektive i en kranskommun
söder om Stockholm.
Rekryteringen skedde på olika sätt för respektive BVC. Vid den ena BVC skickades en
skriftlig förfrågan angående deltagande i studien hem till de familjer som skulle komma på
10-månaderskontroll under den aktuella observationsperioden. När familjen kom på kontroll
till BVC tillfrågades de om att delta i studien och vid samtycke skedde observationen efter
kontrollen eller vid senare överenskommet tillfälle. Vid den andra BVC förfrågades
familjerna vid 10-månaderskontrollen och informationsbrev gavs ut. Om familjen ville delta
bokades de in för observation på BVC inom en vecka efter 10-månaderskontrollen.
Material
Informationsbrevet till BVC innehöll bakgrund och syfte med studien samt vilka krav som
ställdes på BVC-mottagningen. Informationsbrevet till föräldrarna innehöll bakgrund och
syfte med studien, hur observationen skulle gå till, information om personuppgiftshantering
och sekretesskydd samt att deltagandet var frivilligt och när som helst utan anledning kunde
avbrytas. Vid observationstillfället fick föräldern skiva på en medgivandeblankett angående
samtycke till deltagande i studien samt att de tagit del av information angående studien. Efter
utförd observation fick föräldern fylla i ett frågeformulär gällande barnets kön, födelsedatum,
om barnet var fött i beräknad tid, vilka språk som talas i hemmet, föräldrarnas
utbildningslängd samt familjens sammanlagda årsinkomst.
Personalen på BVC ställde screeningsfrågor till föräldern utifrån ett formulär om joller för
att se om föräldern uppgav att barnet har stavelsejoller samt om det gavs som svar på en
öppen eller sluten fråga. Första frågan var öppen: ”Vilka ljud brukar ert barn använda?”. Om
föräldern gav exempel på stavelsejoller noterade personalen det, annars uppmuntrades
föräldern att säga mer; ”Kan du ge exempel genom att imitera hur ditt barn låter?”. Om
föräldern inte gav svar som antydde att barnet har stavelsejoller noterade personalen negativt
svar och gick vidare genom att ställa en sluten fråga: ”Låter ert barn exempelvis såhär: baba,
dädä, ma, nana, ga?”.
6
Observationsformuläret innehöll omfattning av vokalisationer och stavelsejoller under
observationstillfället, vilka angavs på varsin 100 millimeter VAS. Skalan för de båda
jollertyperna gick från ”inga/inget” till ”mycket”. Sex observationspunkter bestående av
förekomst av tryckstarka orala konsonantljud, främre konsonantljud och om främre
konsonanljud dominerar samt förekomst av orala klusiler, främre orala konsonanter och om
främre orala konsonantljud dominerar noterades genom svaralternativen ”ja”, ”nej” eller ”vet
ej”. De konsonantljud som hördes minst två gånger noterades utifrån en uppställning av de
svenska konsonantljuden och utgjorde underlag för beräkning av antal konsonanttyper.
Till inspelningen användes videokamera (Sony HDR-CX250E) samt extern mikrofon (Sony
ECM-MS957 eller Sony ECM-909) med en inställning på ljudupptagning på 120 grader.
Tillvägagångssätt
Observatörerna, vilka var författarna, samtränade genom att se på fyra inspelningar av 12månadersbarn med syftet att kunna diskutera bedömning med observationsformuläret och bli
eniga angående observationspunkterna. Data samlades in under sex veckor i januari och
februari 2013. Observationerna utfördes i direkt samband med 10-månaderskontrollen eller
några dagar efter kontrollen på familjens ordinarie BVC-mottagning varifrån de rekryterats.
Observationsbesöken varade runt 45 till 60 minuter varav den inspelade observationen mellan
30 till 45 minuter. I rummet närvarade en eller två observatörer, barnet och en förälder. Båda
observatörerna utförde bedömningar oberoende av varandra på samtliga barn, antingen direkt
i rummet eller i efterhand via det inspelade materialet.
BVC-personalen som träffade barnet vid 10-månaderskontrollen ställde screeningsfrågor till
föräldern angående barnets ljudanden utifrån det formulär som beskrivits under material. När
BVC-personalen inte ställde frågorna på grund av tidsbrist ställde istället observatörerna dessa
frågor innan observationen började. Vid observationstillfället fick föräldern instruktioner om
att leka och samspela med sitt barn under inspelningen. En bestämd åldersanpassad
uppsättning leksaker användes. Observationen avslutades när tillräckligt med yttranden
bedömdes vara insamlat. Föräldrarna fick därefter fylla i frågeformuläret som beskrivits under
material. Föräldrarna blev även tillfrågade om hur representativt barnets ljudanden var under
observationstillfället.
Observationsformulär samt frågeformulär till BVC-personal och föräldrar var alla kodade
med en enskild siffra för varje barn. Denna kod filmades och/eller lästes upp när inspelningen
började för att kunna koppla observations- och frågeformulär till inspelat material.
Forskningsetiska överväganden
Vid observationstillfället insamlades uppgifter om kön samt födelsedatum in och
inspelningsdatum noterades för att räkna ut barnens exakta ålder. Uppgifter angående
socioekonomisk status, förekomst av flerspråkighet eller om barnet är prematur insamlades då
detta kompletterade information om barnet och kunde ge en bild av stickprovets demografi.
Observationerna spelades in audiovisuellt. Det inspelade materialet tillsammans med de andra
personuppgifterna kan kopplas till personens identitet. Inspelningsmaterialet för varje barn
kodades för säker personuppgiftshantering. Etikprövning gjordes och godkändes av
Etikprövningsnämnden i Stockholm (diarienummer: 2012/2213-31).
Vid observationstillfället fick föräldern muntlig och skriftlig information angående studiens
syfte och hur observationstillfället skulle gå till. Föräldern informerades också om att de när
som helst och utan anledning kunde avbryta observationen och att eventuellt insamlat material
7
då inte skulle komma att användas. Innan observationen påbörjades fick föräldern skriva på
en medgivandeblankett gällande att de tagit del av informationen och att de gav sitt samtycke
till att delta i studien samt att insamlat material skulle sparas.
Databearbetning
All databearbetning, deskriptiv statistik och statistiska analyser utfördes i IBM SPSS
Statistics 21. Percentiler och median togs fram för vokalisationer och stavelsejoller då det är
lämpligt för presentation av spridning på VAS. För de sex observationspunkterna och
konsonantljuden beräknades andel i procent. För totalt antal konsonanttyper samt klusiler
beräknades medelvärde, standardavvikelse samt minimum- och maximumvärde. För att
kontrollera för eventuell skillnad mellan könen gällande grad av vokalisationer respektive
stavelsejoller användes det icke-parametriska testet Mann-Whitney U då det testar skillnader
mellan två grupper och inte kräver att data är normalfördelad. Vald signifikansnivå var 0,05.
Barn vid 10 månaders ålder har inte distinktion mellan tonande och tonlös produktion
(McCune & Vihman, 2001), varför tonande och tonlös konsonanttyp räknades i analyserna
som en konsonanttyp. Exempelvis behandlades /p/ och /b/ som en konsonanttyp, /p/b/. Det
fanns konsonantljud som noterades under observationerna men som i databearbetningen
uteslöts då de kunde anses irrelevanta och ej ändamålsenliga vid 10 månaders ålder. De ljud
som uteslöts var frikativorna /s/ och /ʃ/ vilka inte förväntades förekomma hos 10månadersbarn samt /h/ vilket inte klassas som en ”true consonant” (Stoel-Gammon, 1989).
Dessa ljud förekom även oftast som vegetativt ljudande och var svårbedömda. Antal olika
konsonanttyper respektive typer av klusiler summerades efter bearbetningen av
konsonanttyperna.
Reliabilitet
För att kunna beräkna intrabedömarreliabilitet gjorde varje bedömare om 30 % av
observationerna. Dessa observationer randomiserades genom lottning. Intra- och
interbedömarreliabiliteten för vokalisationer och stavelsejoller beräknades med Intraclass
correlation coefficent (ICC). Intrabedömarreliabiliteten låg på 0,733 respektive 0,596 för
vokalisationer och 0,830 respektive 0,823 för stavelsejoller. Interbedömarreliabiliteten låg på
0,680 för vokalisationer samt 0,884 för stavelsejoller. Ett värde över 0,8 anses minimera
risken för mätfel (Weir, 2005). Reliabiliteten för bedömning av vokalisationer kan därför
anses vara acceptabel och reliabiliteten för bedömning av stavelsejoller god.
Intra- och interbedömarreliabilitet för de sex observationspunkterna beräknades med
procentuell överensstämmelse. Överensstämmelsen gällande intrabedömarreliabilitet för den
ena observatören var 100 % gällande samtliga observationspunkter. Den andra observatören
hade 100 % överensstämmelse gällande fyra av punkterna. För de två observationspunkterna
gällande dominans av främre konsonantljud samt dominans av främre orala konsonantljud
dominerar var intrabedömarreliabiliteten något lägre, 77,8 samt 66,7 %. För dessa två punkter
var även interbedömarreliabiliteten lägre, 93,3 respektive 83,3 %.
Intra- och interbedömarreliabiliteten för förekomst av konsonanttyp beräknades genom
procentuell överensstämmelse samt Cohens Kappa (K). Cohens Kappa anses vara mer robust
än procentuell överensstämmelse då den tar hänsyn till att slumpen kan påverka
överensstämmelsen. Cohens Kappa gick inte att beräkna för fyra av de sex
observationspunkterna, varför det endast användes vid förekomst av konsonanttyp.
Intrabedömarreliabiliteten för de båda observatörerna hade ett medelvärde på 86,1 %
8
(spridning: 55,6-100 %) respektive 87,5 % (spridning: 66,7-100 %) samt 0,61 (spridning:
0,14-1,0) respektive 0,49 (spridning: 0,18-1,0). Medelvärdet för interbedömarreliabiliteten för
samtliga konsonanttyper låg på 0,76 (spridning: 0,63-0,90) samt en genomsnittlig procentuell
överensstämmelse på 92,1 % (spridning: 86,6-96,6 %). Till de statistiska beräkningarna
valdes den observatörs bedömning med bäst intrabedömarreliabilitet för respektive variabel.
Resultat
Alla observerade barn hade stavelsejoller. Graden av stavelsejoller varierade mellan 7 och
81 på en 100 millimeter VAS (median=39). Vokalisationer varierade mellan 23 och 93
millimeter (median=51). Se figur 1 och figur 2 för utvalda percentiler för vokalisationer
respektive stavelsejoller.
Percentil
Vokalisationer
0
10
25
50
75
90
26
34
51
60
73
100
VAS
Figur 1. Median och percentil 10, 25, 75 och 90 utsatta på 100 millimeter VAS för
vokalisationer hos 10-månadersbarn (n=30).
Percentil
Stavelsejoller
0
10
25
50
75
90
8
22
39
64
74
100
VAS
Figur 2. Median och percentil 10, 25, 75 och 90 utsatta på 100 millimeter VAS för
stavelsejoller hos 10-månadersbarn (n=30).
Tryckstarka orala konsonantljud, främre konsonantljud, orala klusiler och främre orala
konsonantljud förekom hos samtliga barn (se tabell 2). Dominans av främre konsonantljud
och främre orala konsonantljud förekom hos 83,3 % respektive 76,7 % av barnen.
9
Tabell 2
Antal observationer (%) av förekomst och dominans för observationspunkter (n=30).
Observationspunkt
Ja
Förekomst av tryckstarka orala konsonantljud
Förekomst av främre konsonantljud
Dominerar främre konsonantljud
Förekomst av orala klusiler
Förekomst av främre orala konsonantljud
Dominerar främre orala konsonantljud
30 (100)
30 (100)
25 (83,3)
30 (100)
30 (100)
23 (76,7)
Nej
Vet ej
1 (3,3)
4 (13,3)
3 (10)
4 (13,3)
Den vanligaste konsonanttypen var /t/d/, därefter /p/b/. Andra vanligt förekommande ljud
var /j/ɕ/ och /m/. Ljudet /k/g/ förkom hos hälften av barnen, övriga ljud förekom hos mindre
än hälften av barnen. Se tabell 3 för förekomst av samtliga konsonanttyper.
Totalt antal konsonanttyper varierade mellan 1 och 8 stycken (M=4,23, s=1,547). Totalt
antal klusiler varierade mellan 0 och 3 stycken (M=2,13, s=0,819).
Tabell 3
Antal barn (%) med förekomst av respektive konsonanttyp (n=30).
Konsonanttyp
Förekomst
p/b
t/d
k/g
m
n
f/v
j/ɕ
l
21 (70)
28 (93,3)
15 (50)
20 (66,7)
12 (40)
4 (13,3)
20 (66,7)
7 (23,3)
Totalt 28 stycken barn bedömdes ha stavelsejoller utifrån den öppna screeningsfrågan
angående barnets ljudande. I de två fall där föräldern också svarat på den slutna frågan
uppgavs ett av barnen ha stavelsejoller, det andra inte (se tabell 4).
10
Tabell 4
Antal barn (%) med förekomst av stavelsejoller enligt förälders svar på öppen respektive
sluten screeningsfråga (n=30).
Förekomst av stavelsejoller
Öppen fråga
Sluten fråga
Ja
Nej
Ja
Nej
28 (93,3)
2 (6,7)
n = 30
1 (50)
1 (50)
Vet ej
0
n=2
Hos 19 av barnen uppgav föräldern att barnets ljudande var representativt under besöket.
För de resterande 11 barnen uppgav föräldern att deras barn lät mer hemma, varav två
föräldrar uppgav att deras barn hade mer stavelsejoller hemma.
Mann-Whitney U visade att det inte fanns någon signifikant skillnad mellan könen varken
vad gäller grad av vokalisationer (p = 0,473) eller grad av stavelsejoller (p = 0,667).
Diskussion
Syftet med föreliggande studie var att normera ett observationsformulär för joller och
artikulation. Samtliga barn hade både vokalisationer och stavelsejoller. Spridningen var
ungefär lika stor för jollertyperna, men stavelsejoller hade lägre median samt lägre minimumoch maximumvärde. Detta indikerar att många barn vid 10 månaders ålder fortfarande har en
hög andel vokalisationer. När barnen blir äldre kommer mängden vokalisationer minska och
andelen stavelsejoller öka (Nathani et al., 2006; Roug et al., 1989). Variationen i grad av
vokalisationer och stavelsejoller var stor (spridning: 23-93 respektive 7-81 millimeter), vilket
kan ha olika förklaringar. Det indikerar exempelvis att barnen har kommit olika långt i
jollerutvecklingen. Det är troligt att vissa barn började med stavelsejoller tidigare än andra
och därför har befäst och utvecklat stavelsejollret i takt med att graden av vokalisationer
avtagit. Andra barn kan ha börjat med stavelsejoller relativt nyligen och har därför fortfarande
en hög grad av vokalisationer i jämförelse med stavelsejoller. Det faktum att barnen generellt
låter olika mycket samt att en tredjedel av barnen rapporterades låta mer hemma kan också
vara en förklaring till den stora variationen.
Tidigare studier har visat bland annat att barn med hörselnedsättning, utvecklingsstörning
och autism har försenat stavelsejoller (Kim, 2008; Moeller et al., 2007a; Oller & Seibert,
1988). Stavelsejoller fanns hos samtliga barn i föreliggande studie och det ska finnas vid 10
månader hos typiskt utvecklade barn, avsaknad av detta skulle tyda på avvikande utveckling
(Oller et al., 1999). Därför tycks det vara motiverat att vid 10 månaders ålder kontrollera för
stavelsejoller. Tidig ålder av befäst stavelsejoller har visats ha ett positivt samband med
senare expressivt ordförråd hos barn med hörselnedsättning (Moeller et al., 2007b) och hos
barn med autism fanns ett samband mellan start av stavelsejoller och ålder för de första orden
(Kim, 2008). Då senare start av stavelsejoller har betydelse för den senare språkutvecklingen
är det av stor vikt att de barn som är sena blir uppmärksammade.
I forskning läggs framförallt fokus på förekomst av stavelsejoller i relation till senare
talutveckling. Förekomst av vokalisationer har däremot inte ansetts predicera talutvecklingen,
varför bedömning av vokalisationer skulle kunna ifrågasättas. Bedömning av vokalisationer
11
var i föreliggande studie inte heller lika reliabelt som att bedöma stavelsejoller. En förklaring
kan vara att vokalisationer inte är lika språklikt som stavelsejoller. Stavelsejoller ska enligt
definition innehålla välformade stavelser innehållande konsonant och vokal (Oller et al.,
1998). Graden av vokalisationer kan vara intressant att undersöka i syftet att jämföra med
graden av stavelsejoller. Mängden stavelsejoller har hos barn med hörselnedsättning visats
vara en faktor för den framtida språkutvecklingen, vid 10 till 12 månader hade de mindre
andel stavelsejoller samt större andel vokalisationer än normalhörande barn (Moeller et al.,
2007a) och antalet kanoniska stavelser vid denna ålder hade ett samband med korrekt
artikulation vid 36 månader (Moeller et al., 2007b). Därför kan det vara av stort intresse att
kunna mäta både grad av vokalisationer och stavelsejoller i kliniska grupper. Mätning med
VAS ger möjlighet att se förhållandet mellan de två jollerkategorierna och även vilken typ av
ljudanden som dominerar. Dessutom kan det ge en uppfattning om barnet överlag låter
mycket eller lite. Då mängden vokalisationer antas minska under barnets jollerutveckling
(Nathani et al., 2006; Roug et al., 1989) kan bedömning av både stavelsejoller och
vokalisationer ge möjlighet att bedöma var barnet befinner sig i jollerutvecklingen samt följa
utvecklingen över tid. Stavelsejoller är ändock den faktor som anses vara predicerande för
framtida tal och artikulation (Kim, 2008; Moeller et al., 2007b; Moeller et al., 2007a) och
grad av vokalisationer bör därför endast ses som kompletterande information.
Det gjordes även en kartläggning av huruvida tryckstarka konsonantljud, orala klusiler,
främre konsonanter och främre orala konsonanter förekommer hos barn vid 10 månaders ålder
eller inte. Dessa observationspunkter förekom hos alla barn i föreliggande studie. En stor
andel barn hade också dominans av främre konsonantljud och främre orala konsonantljud.
Dessa resultat stöds av att främre konsonantljud, alveolarer och klusiler är vanligt
förekommande hos typiskt utvecklade barn vid denna ålder (Chapman et al., 2001; Majorano
& D'Odorico, 2011; Stout et al., 2011). Den vanligaste konsonanttypen var /t/d/ och även p/b
var vanligt förekommande, vilket också rapporterats för typiskt utvecklade barn i andra
studier (Chapman et al., 2001; DePaolis et al., 2011; McCune & Vihman, 2001; Scherer et al.,
2008; Stout et al., 2011). Hos barn med LKG är förhållandet något av det motsatta. De
producerar generellt färre orala klusiler (Chapman et al., 2001; Lohmander et al., 2011;
Scherer et al., 2008) och framför allt har barn med LKG färre eller i somliga fall inga
alveolara klusiler (Chapman et al., 2001; Lohmander et al., 2011; Scherer et al., 2008; Stout et
al., 2011).
Barnen hade en repertoar av konsonanttyper som varierade mellan 1 till 8 ljud. Då vissa
konsonanttyper har uteslutits i denna studie för att de kan anses vara irrelevanta vid 10
månaders ålder går det inte automatiskt att göra jämförelser kring antal konsonanttyper med
andra studier. De ljud som uteslöts var frikativorna /s/, /ʃ/ samt /h/. Dessa frikativor var även
svårbedömda då de inte var tydliga i artikulation och förekom som vegetativt ljudande. Vidare
har observation av glottal artikulation (som /h/) visats vara osäker med dålig
överensstämmelse med transkription (Lieberman & Lohmander, 2013). Andra studier har
dessutom inkluderat barn i andra åldrar (Chapman et al., 2003; Scherer et al., 2008) samt har
använt transkription för analys (DePaolis et al., 2011; McCune & Vihman, 2001; Moeller et
al., 2007a) och har skiljt på tonande/tonlös konsonant (Chapman et al., 2001; Roug et al.,
1989; Scherer et al., 2008) vilket inte gjordes i föreliggande studie. Dessa faktorer försvårar
också jämförelser gällande antal konsonanttyper med andra studier. Däremot kan antal
konsonanttyper och vilka konsonanttyper som förekommer vara intressant att notera då två
stabila supraglottala konsonanter föregick övergången till ”referential words” (McCune &
Vihman, 2001).
Som nämnts ovan har flertalet kliniska grupper försenat eller lägre andel stavelsejoller och
även avvikelser i konsonantutvecklingen, det vill säga avsaknad av främre konsonantljud och
tryckstarka konsonantljud. Observationsformuläret som användes i föreliggande studie kan
12
troligen fånga upp dessa avvikelser i jollerutvecklingen och artikulationen och på så sätt
identifiera de barn som är i störst behov av intervention. Andelen orala och mer specifikt
alveolara klusiler har ett positivt samband med ett flertal andra talparametrar vid senare ålder
hos barn med LKG (Chapman et al., 2003; Lohmander & Persson, 2008).
Observationsformuläret kan för barn i dessa specifika grupper även fungera som ett viktigt
kliniskt instrument för att följa det enskilda barnets joller- och konsonantutveckling.
Resultaten i föreliggande studie visade inte några könsskillnader vid bedömning av grad av
vokalisationer och stavelsejoller. Fördelningen av pojkar och flickor var lika (16 respektive 14
stycken), vilket antyder att det för ett stickprov i den här storleken inte finns några
signifikanta skillnader mellan könen. Utbildningsgraden hos föräldrarna och den
sammanlagda årsinkomsten var relativt hög och endast tre barn hade två språk i hemmet
vilket gör att man kan ifrågasätta hur väl studiegruppen är representativ för befolkningen.
Samtidigt har det visats att faktorer som flerspråkighet, låg socioekonomisk status och
prematuritet inte påverkade förekomsten av stavelsejoller vid 10 månaders ålder (Oller et al.,
1998). För att kontrollera att detta även gäller för svenska barn behövs ett större urval.
I föreliggande studie bedömdes endast två barn inte ha stavelsejoller när föräldrar fick svara
på den öppna screeningsfrågan, varav det ena barnet även efter den slutna frågan bedömdes
sakna stavelsejoller. Då samtliga barn bedömdes ha stavelsejoller i observationerna innebär
det att barnet som enligt screeningsfrågorna skulle saknat stavelsejoller var falskt positiv. För
detta barn kunde inget utmärkande noteras, varken vad gällde kvalitativ eller kvantitativ
bedömning utifrån observationsformuläret. Ett screeningsförfarande bör i det första steget
frikänna så många som möjligt som har stavelsejoller och i det andra steget identifiera alla
som inte har det för vidare utredning. En öppen screeningsfråga till föräldrar angående
förekomst av stavelsejoller har tidigare visats ha god tillförlitlighet och specificiteten var god;
95 % som bedömts ha stavelsejoller i intervju bekräftades ha det i laboratorieundersökning
(Oller et al. 1999). Författarna menade vidare att en screeningsfråga till föräldrar vid ett besök
hos exempelvis BVC förmodligen skulle öka både sensitiviteten och specificiteten för
screeningsproceduren. Då det bland de observerade barnen i föreliggande studie inte fanns
någon som saknade stavelsejoller går det inte att dra några slutsatser huruvida
screeningsfrågorna har god sensitivitet och specificitet. Screeningsfrågorna kan dock anses
frikänna de barn som har stavelsejoller, men det behöver vidare undersökas om barn utan
stavelsejoller kan identifieras med frågorna, förslagsvis i kliniska grupper. När
screeningsfrågorna är prövade kan de senare bli en viktig del av ett screeningsförfarande för
att fånga upp barn som saknar stavelsejoller. Screeningsfrågorna skulle vara ett första steg i
screeningen och ställas till alla familjer med barn vid 10 månaders ålder då de gör ett besök på
BVC. De barn som med hjälp av screeningsfrågorna bedöms sakna stavelsejoller remitteras
förslagsvis till en hörselkontroll samt till en logoped som utför en observation med
observationsformuläret. De barn som även hos logopeden bedöms ha avvikelser i
jollerutvecklingen kan erbjudas tidiga insatser. Även om direkt intervention inte är aktuellt
vid denna ålder så kan förslagsvis kontakt med logoped etableras tidigt med möjlighet att
handleda föräldrarna och följa upp barnet efter tid.
Nästan två tredjedelar av föräldrarna tyckte att barnens ljudande var representativt under
observationen med jollerscreeningsformuläret. Övriga föräldrar tyckte att barnet brukade låta
mer hemma och två stycken ansåg att barnet brukade ha mer stavelsejoller. Samtliga barn
bedömdes dock ha stavelsejoller och i det syftet kan observationsformuläret ge en sann bild
av barnets ljudande. Dock bör framtida användare av observationsformuläret ha med i
beaktning när VAS för vokalisationer och stavelsejoller tolkas att barnets ljudande kanske inte
är representativt för hur barnet låter hemma. Situationen kan kännas främmande eller
annorlunda för barnet då en ny miljö, nya leksaker och en främmande person kan bli en
13
störningsfaktor. Även förälderns beteende skulle kunna påverkas av känslan av att observeras
vilket i sin tur påverkar barnets ljudande.
Intra- och interbedömarreliabilitet var i föreliggande studie högre för stavelsejoller än
vokalisationer. Det är föga förvånande i relation till att det tidigare visats att stavelsejoller ofta
uppmärksammas av omgivningen (Nathani et al., 2006). Då observatörerna samtränat och
diskuterat observationspunkterna kan det tänkas att andra otränade observatörer inte skulle få
lika hög interbedömarreliabilitet. Vid observation av barn vid 10 månaders ålder är dock den
viktigaste faktorn huruvida barnet har stavelsejoller eller inte. Observation av förekomst av
stavelsejoller och likaså vokalisationer har utmärkt samstämmighet mot transkription
(Lieberman & Lohmander, 2013). För observationspunkterna var interbedömarreliabiliteten
100 % för alla utom de två gällande dominans. Observation av dominans kan vara svårare att
bedöma och bör beaktas vid eventuell vidareutveckling av observationsformuläret. Eftersom
inte alla barn hade dominans av främre konsonanljud bör det inte heller vara avgörande i en
bedömning om ett barn har dominans eller ej. Intra- och interbedömarreliabiliteten för de
olika konsonanttyperna varierade i stor utsträckning. Då den fonologiska förmågan är under
fortsatt utveckling vid 10 månaders ålder är förekomsten av dessa inget som kommer ingå vid
den kliniska användningen av observationsformuläret på 10-månadersbarn. Förekomsten av
konsonanttyperna i föreliggande studie bör därför endast ses som en kartläggning av
konsonantrepertoaren hos barn vid 10 månaders ålder.
Vid klinisk användning av observationsformuläret på barn vid 10 månaders ålder är grad av
vokalisationer och stavelsejoller samt förekomst av tryckstarka orala konsonantljud och
främre konsonantljud det som bör observeras i första hand. Percentilerna vid grad av
vokalisationer och stavelsejoller i föreliggande studie visade att spridningen var stor. Dessa
percentiler är inte tänkta som en gräns för att beskriva vad som är avvikande, utan för att
redovisa spridningen av grad av vokalisationer och stavelsejoller. Vid valideringen av
föreliggande observationsformulär för joller och artikulation ansågs barnet vara i kanoniskt
jollerstadium då stavelsejoller förekom i minst 20 % av barnets yttranden (Lieberman &
Lohmander 2013). Det viktigaste är att barn vid 10 månaders ålder har stavelsejoller, varför
det inte är direkt avgörande var på VAS barnet bedöms vara. Att se graden av stavelsejoller i
relation till graden av vokalisationer kan däremot vara av vikt vid bedömning med
observationsformuläret. Bedöms barnet exempelvis ligga kring tionde percentilen på
stavelsejoller och över medianen på grad av vokalisationer kan det antyda att barnet inte har
kommit i kanoniskt jollerstadium då endast ett fåtal yttranden av de totala yttrandena
representeras av stavelsejoller. Ett kriterium för detta bör förslagsvis arbetas fram och finnas i
instruktionerna till användning av observationsformuläret. Resultatet i föreliggande studie
visade att samtliga barn hade tryckstarka orala konsonantljud och främre konsonantljud,
varför avsaknad av detta vid 10 månaders ålder kan ses som en varningssignal.
Nästa steg i utvecklingen av observationsformuläret är att pröva det på olika kliniska
grupper, exempelvis på barn med LKG eller hörselnedsättning. Eftersom barn med LKG eller
hörselnedsättning har avvikelser i jollerutvecklingen och artikulationen skulle dessa med hjälp
av observationsformuläret kunna följas över tid. En observation med formuläret beskriver de
ljudanden som är önskvärda för en god framtida tal- och språkutveckling och gör detta på ett
tidseffektivt sätt i jämförelse med transkription. I dagsläget finns inget beprövat och
standardiserat förfarande för att kontrollera den tidiga tal- och språkutvecklingen. Det saknas
ett nationellt basprogram för hur BVC ska undersöka barnets utveckling, vilket gör att
metoderna för att följa barnets tal och språk skiljer sig i olika delar av landet (Magnusson et
al., 2011). I ett framtida nationellt basprogram skulle en standardiserad metod för att
kontrollera barnets jollerutveckling vara att föredra, förslagvis som ett screeningsförfarande
angående stavelsejoller vid 10 månaders ålder. Observationsformuläret är ett fungerande
instrument (Lieberman & Lohmander, 2013) vilket kan användas som en andra del av ett
14
screeningsförfarande för joller vid 10 månaders ålder. För att möjliggöra screeningsfrågorna
tänkta för BVC behöver vidare forskning undersöka huruvida dessa screeningsfrågor fångar
upp barn som saknar stavelsejoller.
Författarnas tack
Vi är tacksamma för den hjälp vi fått i rekryteringen av deltagare. Tack till Lotta Lindfors,
vårdutvecklare BHV-enhet Syd samt verksamhetschefer och personal på medverkande BVCmottagningar.
Referenser
Chapman, K. L., Hardin-Jones, M., & Halter, K. A. (2003). The relationship between early
speech and later speech and language performance for children with cleft lip and palate.
Clinical Linguistics & Phonetics, 17(3), 173-197.
Chapman, K. L., Hardin-Jones, M., Schulte, J., & Halter, K. A. (2001). Vocal development of
9-month-old babies with cleft palate. Journal of Speech, Language, and Hearing Research,
44(6), 1268-1283.
DePaolis, R. A., Vihman, M. M., & Keren-Portnoy, T. (2011). Do production patterns
influence the processing of speech in prelinguistic infants. Infant Behavior and
Development, 34(4), 590-601.
Eilers, R. E., & Oller, D. K. (1994). Infant vocalizations and the early diagnosis of severe
hearing impairment. The Journal of Pediatrics, 124(2), 199-203.
Fasolo, M., Majorano, M., & D'Odorico, L. (2008). Babbling and first words in children with
slow expressive development. Clinical Linguistics & Phonetics, 22(2), 83-94. doi:
10.1080/02699200701600015
Highman, C., Leitão, S., Hennessey, N., & Piek, J. (2012). Prelinguistic communication
development in children with childhood apraxia of speech: a retrospective analysis.
International Journal of Speech-Language Pathology, 14(1), 35-47. doi:
10.3109/17549507.2011.596221
Kim, H. U. (2008). Development of early language and motor skills in preschool children
with autism. Perceptual and Motor Skills, 107(2), 403-406.
Lambrecht Smith, S., Roberts, J. A., Locke, J. L., & Tozer, R. (2010). An exploratory study of
the development of early syllable structure in reading-impaired children. Journal of
Learning Disabilities, 43(4), 294-307. doi: 10.1177/0022219410369094
Lieberman, M., & Lohmander, A. (2013). Validation of an observation form for babbling and
articulation in children with and without cleft palate at 12 and 18 months. Opublicerad.
15
Lohmander, A., Olsson, M., & Flynn, T. (2011). Early consonant production in Swedish
infants with and without unilateral cleft lip and palate and two-stage palatal repair. The
Cleft Palate-Craniofacial Journal, 48(3), 271-285. doi: 10.1597/09-105
Lohmander, A., & Persson, C. (2008). A longitudinal study of speech production in Swedish
children with unilateral cleft lip and palate and two-stage palatal repair. The Cleft PalateCraniofacial Journal, 45(1), 32-41. doi: 10.1597/06-123.1
Magnusson, M., Lindfors, A., & Tell, J. (2011). Stora skillnader i svensk barnhälsovård.
Läkartidningen, 108(35), 1618-1621.
Majorano, M., & D'Odorico, L. (2011). The transition into ambient language: A longitudinal
study of babbling and first word production of Italian children. First Language, 31(1), 4766.
McCune, L., & Vihman, M. M. (2001). Early phonetic and lexical development: A
productivity approach. Journal of Speech, Language, and Hearing Research, 44(3), 670684.
Moeller, M. P., Hoover, B., Putman, C., Arbataitis, K., Bohnenkamp, G., Peterson, B., . . .
Stelmachowicz, P. (2007b). Vocalizations of infants with hearing loss compared with
infants with normal hearing: Part II--transition to words. Ear & Hearing, 28(5), 628-642.
doi: 10.1097/AUD.0b013e31812564c9
Moeller, M. P., Hoover, B., Putman, C., Arbataitis, K., Bohnenkamp, G., Peterson, B., . . .
Stelmachowicz, P. (2007a). Vocalizations of infants with hearing loss compared with
infants with normal hearing: Part I--phonetic development. Ear & Hearing, 28(5), 605627. doi: 10.1097/AUD.0b013e31812564ab
Nathani, S., Ertmer, D. J., & Stark, R. E. (2006). Assessing vocal development in infants and
toddlers. Clinical Linguistics & Phonetics, 20(5), 351-369. doi:
10.1080/02699200500211451
Oller, D. K., Eilers, R. E., Neal, A. R., & Cobo-Lewis, A. B. (1998). Late onset canonical
babbling: a possible early marker of abnormal development. American Journal of Mental
Retardation, 103(3), 249-263. doi: 10.1352/0895-8017(1998)103<0249:locbap>2.0.co;2
Oller, D. K., Eilers, R. E., Neal, A. R., & Schwartz, H. K. (1999). Precursors to speech in
infancy: the prediction of speech and language disorders. Journal of Communication
Disorders, 32(4), 223-245.
Oller, D. K., & Seibert, J. M. (1988). Babbling of prelinguistic mentally retarded children.
American journal of mental retardation, 92(4), 369-375.
Paul, R., & Jennings, P. (1992). Phonological behavior in toddlers with slow expressive
language development. Journal of Speech and Hearing Research, 35(1), 99-107.
Roug, L., Landberg, I., & Lundberg, L. J. (1989). Phonetic development in early infancy: a
study of four Swedish children during the first eighteen months of life. Journal of Child
Language, 16(1), 19-40.
16
Scherer, N. J., & D'Antonio, L. L. (1995). Parent questionnaire for screening early language
development in children with cleft palate. The Cleft Palate-Craniofacial Journal, 32(1), 713. doi: 10.1597/1545-1569(1995)0322.3.CO;2
Scherer, N. J., Williams, A. L., & Proctor-Williams, K. (2008). Early and later vocalization
skills in children with and without cleft palate. International Journal of Pediatric
Otorhinolaryngoly, 72(6), 827-840. doi: 10.1016/j.ijporl.2008.02.010
Smith, B. L., & Oller, D. K. (1981). A comparative study of pre-meaningful vocalizations
produced by normally developing and Down's syndrome infants. The Journal of Speech
and Hearing Disorders, 46(1), 46-51.
Socialstyrelsen. (1991). Hälsoundersökningar inom barnhälsovården. Allmänna råd från
Socialstyrelsen 1991:8. Stockholm: Allmänna förlaget.
Stoel-Gammon, C. (1989). Prespeech and early speech development of two late talkers. First
Language, 9(26), 207-223.
Stoel-Gammon, C., & Otomo, K. (1986). Babbling development of hearing-impaired and
normally hearing subjects. The Journal of Speech and Hearing Disorders, 51(1), 33-41.
Stout, G., Hardin-Jones, M., & Chapman, K. L. (2011). An analysis of the frame-content
theory in babble of 9-month-old babies with cleft lip and palate. Journal of Communication
Disorders, 44(6), 584-594. doi: 10.1016/j.jcomdis.2011.08.001
Weir, J. P. (2005). Quantifying test-retest reliability using the intraclass correlation coefficient
and the SEM. Journal of Strength and Conditioning Research, 19(1), 231-240.
17