Actitis hypoleucos
Drillsnäppa
NE
NA
LC
Fåglar
DD
NT
VU
EN
CR
RE
Livskraftig (LC)
Klass: Aves (fåglar), Ordning: Charadriiformes (vadarfåglar), Familj: Scolopacidae (snäppor), Släkte: Actitis
(drillsnäppor), Art: Actitis hypoleucos - drillsnäppa Linnaeus, 1758 Synonymer: Tringa hypoleucos, Tringa
Hypoleucos Linnaeus, 1758
Kännetecken
Drillsnäppan är en medelstor vadare (18-21 cm) med kort hals, lång stjärt (sticker ut bakom de hopslagna vingarna)
och, för att vara en vadare, ganska korta ben. Ryggsidan, huvud, hals och bröst är bruna, övriga undersidan vit. En
typisk karaktär på stående fågel är en vit glipa som bildas mellan vingknogen och den välavgränsade bruna
bröstsidan. När drillsnäppan rör sig på marken guppar den mer eller mindre konstant med bakkroppen. I flykten syns
ett tydligt vitt band längs bakre delen av den bruna vingovansidan. Flyger lågt över vattenytan med snabba,
pulserande vingslag och stela, nedåtkupade vingar, avlösta av korta glid . Locklätet består av en serie snabbt
upprepade ljusa och klara toner som faller en aning i tonhöjd, "hiii-dii-dii-dii".
Utbredning och status
Drillsnäppan har ett stort utbredningsområde, från Europa österut genom Ryssland och Asien till Stilla havet. I
Europa finns arten över större delen av området, men i Centraleuropa är förekomsterna glesa. Mer allmänt häckar
drillsnäppan på de norra delarna av Brittiska öarna, i Norge, Sverige och Finland samt i Österuropa vidare österut.
Drillsnäppan tillhör en av de mest spridda arterna i Sverige och påträffas häckande alltifrån Skåne i söder till finska
gränsen i norr, inklusive fjällkedjan. Populationen är beräknad till 115 000 häckande par. Drillsnäppan minskar i de
tempererade delarna av Europa från England i V åtminstone till Baltikum i Ö, medan kännedomen om mer östliga och
nordliga förekomster är sämre. I Sverige har en långsiktig minskning på ca 2 % om året fortgått i över 30 år,
åtminstone i landets södra halva.
Ekologi
Drillsnäppan övervintrar i tropiska Afrika, de svenska fåglarna huvudsakligen i de västra delarna norr om ekvatorn mellan Guinea och Nigeria. Den återkommer till Sverige från mitten av april men majoriteten anländer först under
inledande hälften av maj. Drillsnäppan bosätter sig på steniga och grusiga stränder, gärna med ett visst sandinslag,
längs sjöar, större vattendrag och Östersjökusten. I Norrland förekommer det även att arten häckar vid fattiga
myrtjärnar eller intill större diken längs skogsbilvägar. I fjällen hittar man drillsnäppan i den lågalpina zonens
videområden där den häckar i steniga deltaområden, längs bäck- och älvstränder. I Östersjöns skärgårdsområden
finns arten på kala sten- eller klippstränder på skogklädda öar i inner- och mellanskärgården, medan den i stort sett
helt saknas i ytterskärgården. Utanför fjällen är många revir belägna på smala strandremsor som direkt gränsar till
skog i vilka födosök ofta sker. Parningssytemet är monogami. Boet är en uppkrafsad grop i marken som placeras väl
dolt i vegetation, mer sällan kan det även vara placerat på vegetationsfri mark eller inne i strandskog. Avståndet från
vattenbrynet varierar. En majoritet av bona ligger i nära anslutning till strandkanten (i genomsnitt ca 10 m) men
avståndet kan i vissa fall vara betydligt längre, upp till drygt 100 m. Värper vanligtvis fyra ägg som ruvas i cirka 22
dygn. Ungarna lämnar boet direkt efter kläckning och vaktas av bägge föräldrarna tills de blir flygkunniga efter cirka
27 dygn. De vuxna fåglarna återvänder vanligen till föregående års häckningsplats, särskilt hanarna och äldre fåglar.
Den årliga adulta överlevnaden var minst ca 70 % i norra England och sannolikt över 80 % om hänsyn togs till
spridning utanför studieområdet. De flesta drillsnäppor häckar sannolikt för första gången vid två års ålder, men
studier i England visar att vissa kan häcka redan vid ett års ålder. Födan består av evertebrater, i första hand
insekter men även spindlar, mollusker, ringmaskar och kräftdjur, vilka plockas från marken eller i vattenbrynet.
Bortflyttningen sker huvudsakligen under senare hälften av juli och början av augusti, men enstaka individer kan
finnas kvar hela september. Flyttningen sker nattetid och vanligtvis flyttar fåglarna enstaka eller i små grupper.
ArtDatabanken - artfaktablad
1
Hot
Orsaken till drillsnäppans långsiktiga minskning är inte klarlagd. I de delar av Afrika där de svenska drillsnäpporna
övervintrar kan negativa påverkansfaktorer möjligen förekomma. Den adulta överlevnaden i en minskande
population i norra England påverkades negativt av torrt väder i nordvästra Afrika. Detta påverkade även
flyttningstiden genom Slovakien och Tjeckien. I häckningsområdet kan tänkas att flera samverkande faktorer bidrar
till sämre reproduktion och/eller minskad överlevnad, t.ex. ökad predation (t.ex. mink), ökad störningsfrekvens längs
stränder (t.ex. människan), ökad igenväxning av strandnära biotoper (t.ex. eutrofiering och minskat bete på
näringsfattiga sjöstränder) och minskad födotillgång.
Åtgärder
Den mest näraliggande åtgärden består av att forskning startas avseende artens ekologi, med syftet att bl.a. bättre
förstå bakomliggande orsaker till den populationsminskning som pågår. Undersökningen bör även inkludera
drillsnäppans levnadsförhållanden i dess flyttnings- och övervintringsområden.
Övrigt
Utländska namn - NO: Strandsnipe, DK: Mudderklire, FI: Rantasipi, GB: Common Sandpiper. Drillsnäppan ärr
förtecknad i Bernkonventionen bilaga II (strikt skyddade djurarter), i Bonnkonventionen bilaga II (flyttande arter)
samt i AEWA (African-Eurasian Waterbird Agreement). Arten är fredad enligt jaktförordningen (1987:905).
Naturvård
Konventioner: Bernkonventionens bilaga II, Bonnkonventionens bilaga II, AEWA, Typisk art i 1220 Sten och
grusvallar (Boreal region (BOR) och Kontinental region (CON)), Typisk art i 3130 Ävjestrandsjöar (Boreal region
(BOR) och Kontinental region (CON)), Typisk art i 3110 Näringsfattiga slättsjöar (Boreal region (BOR) och Kontinental
region (CON))
Fridlysning: Fridlyst enl. 4 § Artskyddsförordningen. Räknas även som vilt, vilket betyder att den är fredad men
kan vara jaktbar enligt jaktförordningen eller jaktlagen.
Litteratur
Adamik, P & Pietruszkova, J. 2008. Advances in spring but variable autumnal trends in timing of inland wader
migration. Acta Ornithologica 43: 119-128.
Balmori A. 2005. Stopover ecology and divers migratory strategies use in the Common Sandpiper (Actitis
hypoleucos). Ardeola 52: 319-331.
Cramp, S., Simmons, K.E.L. m.fl. (red) 1983. Handbook of the Birds of Europe, the Middle East and North Africa. The
Birds of the Western Palearctic. Vol. 3. Oxford.
Dougall, TW, Holland, PK, Mee, A. & Yalden, DW 2005. Comparative population dynamics of Common Sandpipers
Actitis hypoleucos: living at the edge. Bird Study 52: 80-87.
Dougall, T.W.; Holland, P.K.; Yalden, D.W. 2010. The population biology of Common Sandpipers in Britain. British
Birds 103: 100-114.
Mee. A., Whitfield, D.P., Thompson, D.B.A. & Burke, T. 2004. Extrapair paternity in the common sandpiper, Actitis
hypoleucos, revealed by DNA fingerprinting. Animal Behaviour 67: 333-342.
Pearce-Higgins J.W., Yalden D.W., Dougall T.W. & Beale C.M. 2009. Does climate change explain the decline of a
trans-Saharan Afro-Palaearctic migrant? Oecologia 159: 649-659.
Schoedl, M. 2006. Population trend and breeding success of common sandpiper Actitis hypoleucos breeding along
Bavarian rivers and effects of conservation measures. Ornithologische Beobachter 103: 197-206.
Tuule, E., Tuule, A. & Elts, J. 2005. Numbers and population dynamics of the common sandpiper in the surroundings
of Saue, 1963-2003. Hirundo 18: 3-9.
Författare
Förf. Sven G. Nilsson & Martin Tjernberg 2010. © ArtDatabanken, SLU 2010.
ArtDatabanken - artfaktablad
2
