Common ground.
Om du tittar snabbt ser du en serie barnteckningar i glada färger.
Om du däremot tittar en gång till, går närmare och tittar noggrant kanske du som jag
fastnar för bilder som visar gemenskap. Gemenskap mellan två världar som knappt ännu
mötts. Dock har ögonblicken som redan utbytts via Skype och teckningar satt igång en
serie aktioner. På väggen kanske du som jag fastnat för en teckning på en marockansk
flagga och en svensk. Mellan flaggorna ett hjärta. Ritad av ett skolbarn i Akerate.
Denna bild tar jag en bild på och lägger ut på facebook. Jag taggar den med #helloakerate
och dagen går vidare. När jag några timmar senare sitter på planet hem till Spanien
surfar jag snabbt igenom mitt facebookflöde och vem har då kommenterat den om inte
de båda lärarna i skolorna vi jobbar med. Khallouki klasslärare i Marocko och Gabriella
som är rektor på Pontos i Onsala. Där i en kommentar möts deras världar inom bara
minuter, tusentals mil isär och två olika språk.
”Vi gick mot storm…Kärleken guidar oss rätt…Det är tid att bygga upp inte att rasera. ” –
ur Common Ground av Ulf och Åsa Nomark.
Jag reser nu mot ett nytt hemland där inte rasistiska vindar blåste i EU-valet. Ett land
som kanske lever närmare varandra, enklare där det vardagliga är mer gemensamt än
skillnad. I Marocko där jag jobbar lever människor ännu närmare varandra och delar
närheten till varandra som vi gjorde för kanske 70 år sedan i Sverige.
När jag tidigare idag gick på gatorna i Göteborg slås jag av de enorma klyftor av
ogemenskap det är när vi inte ser tiggarna i ögonen utan bara går förbi. I Marocko möter
många fler dem med ett leende och en peng. Min dotter blev vän med en dam på gatan
senast vi var i Tanger.
Förändring börjar med dig och mig. För vår familj började det med att vi vågade gå på en
inre röst in mig som sa att det var tid att åka, tid att hitta nya vägar, hög tid att hjälpa
andra människor för att hitta vår familjs gemenskap.
Det jag fått uppleva är att 30 barn svenska sjunger ”Common ground” av hela hjärtat för
60 marockanska barn, lärare som rörts till tårar och en total koncentration när jag
berättade om vardagen i Akerate. Mina tårar var många och de kramarna jag fick av
barnen kommer jag aldrig glömma.
I kärleken till livet och drömmen av att hjälpa andra har vi tillsammans börjat bygga på
en stark bro mellan barnen i Onsala via byn Frigiliana i Spanien till Akerate i norra
Marocko. Allt möjligt via digitala verktyg och översättningsverktyg som gör att en
”common ground” blir verklighet.
Kärlek.
