Öknen brinner Motstånd i Sahara och Nordafrika med nordiska ögon Många är de nordbor, som under kolonialismens storhetstid reste i Afrika och skrev om sina upplevelser i bl.a. Sahara. De var upptäcktsresande, journalister, militärer, forskare, affärsmän, främlingslegionärer och så förstås prins Vilhelm, som reste överallt och gav ut åtminstone en bok varje år. Flera av dem noterade strömningar av anti-kolonialism bland afrikanerna och kom även i kontakt med rörelser, som gjorde väpnat motstånd långt in på 1930-talet. En av dessa resenärer var författaren Birgit Sparre, som förlade sin bröllopsresa till den italienska kolonin Libyen, där hon imponerades av alla stiliga italienska officerare i sina tjusiga uniformer. Som reselektyr hade hon tagit med en reportagebok, ”Öknen brinner”, av Knud Holmboe, som gav en helt annan bild av den fascistiska kolonialismen än den Sparre upplevt (Bröllopsresa i Libyen, 1939). Hon ifrågasatte egentligen inte Holmboes beskrivning men blev så störd att hon kastade ut boken genom fönstret på den buss, som tog henne genom öknen: ”Den skulle inte få förstöra vår libyska resa, som endast skänkt oss vackra och glada minnen.” Libyen var under forntiden en del av Roms medelhavsimperium. Senare invaderades landet av islams härskaror och norra Afrika kom med tiden att ligga under det osmanska väldet. Den italienska koloniseringen började 1911 med den grymhet och arrogans, som präglade all kolonialism, särskilt sedan fascismen segrat i Italien 1922. Erövringskriget blev långt och pågick ända till andra världskriget då Italien lyckats föra över 110.000 invandrare till sin koloni. I kriget använde sig italienarna av flygbombning av civila, massavrättningar och koncentrationsläger. De använde sig bl.a. av s.k. askaris, soldater från Eritrea. De fick tidvis även hjälp från Frankrike för att besegra libyerna. Landet utmed kusten var relativt lätterövrat medan motståndet hårdnade väsentligt inåt ökenområdena. Där lyckades Sanusi-sektens ledare samordna de olika ökenfolkens ansträngningar att försvara sig. Sanusi hade redan under turkarna motsatt sig underkastelse. Ett centrum för motståndet var oasen Kufra, som intogs av italienarna först 1931 då de även lyckades tillfångata och avrätta gerillans ledare, Umar al-Mukhtar. Han betraktas idag som en av Libyens stora frihetshjältar. Italiens försvagning under första världskriget gav gerillan möjlighet att erövra tillbaka stora områden i inlandet. Vapen kunde de smuggla in från Tunisien. De överlägsna italienska vapnen och oenighet mellan olika motståndsgrupper ledde dock i längden till nederlag. Holmboe var en dansk journalist, som konverterat till islam och hade en djup medkänsla med de förtryckta i Libyen. Han var en idealist och drömmare, angelägen om att dela ökenfolkens vardag och bidra till att samla ökenfolken mot den västerländska kolonialismen. Bl.a. försökte han med en beduinstryrka befria Kufra, men tillfångatogs av italienarna och sändes hem. 1930 gjorde han med bil en reportageresa för London Times i Sahara från Rif i Marocko till Egypten. Den resulterade i boken ”Öknen brinner”, som utkom 1931, samma år som han mördades under en pilgrimsfärd till Mekka. Syftet med resan var från början något oklar.Ytterst var det hans konvertering och sökandet efter islams innersta väsen. Han ville studera ökenfolkens liv och uppleva ett äventyr. Efter hand blev huvudmeningen att avslöja den italienska kolonialismen. Holmboe accepterades som muhammedan och han ombads flera gånger att leda bönestunder. Hans islamska tro räddade honom från döden och andra obehagligheter. Konverteringen var en följd av hans syn på den europeiska kulturen, som han i sarkastiska ordalg utdömde som dekadent. Även om Holmboe påträffade mänskliga italienare var hans huvudintryck att de föraktade araberna och deras kultur. För att tvinga dem till underkastelse cementerades deras brunnar så att de inte kunde försörja sig och användes giftgas mot dem. Holmboe bevittnade flera hängningar av araber och berber, som på något sätt inte rättat sig efter kolonialmakten. Holmboe besökte Libyen i en tid då motståndet försvagats och pessimismen bredde ut sig. Han var en av få västerlänningar, som träffade motståndets ledare Umar al-Mukhtar, men uttryckte besvikelse över den dåliga sammanhållningen bland de olika ökenfolken. Medan Sparre och Mussolini-beundraren arkeologen (?) Ivar Hjertén, som reste i Libyen 1926, inte ifrågasatte kolonialismens välsignelser, visade Holmboes upplevelser hur illa det var ställt för den inhemska befolkningen och hur den kunde hållas under kontroll endast med repressiva medel. Libyen blev en självständig stat 1951 och i augusti 2008 framföde premiärminister Berlusconi det oljeberoende Italiens ursäkter för sina svinerier 1911-43. Flera gånger under sina möten med motståndsmän i Libyen fick Holmboe frågor om hur motståndet under Abd-el-Krim i Marocko framskred. Han kom ju från det hållet och Krims kamp kände de till även österut i Sahara. Hans nyheter var nedslående. Även där vann kolonialismen terräng. Redan på 1850-talet började Frankrikes penetration av Marocko i viss konkurrens med Spanien och även Tyskland. 1912 delades landet mellan Spanien i norr och Frankrike i söder. Än idag behärskar Spanien enklaverna Ceuta och Melilla i norr och Frankrike stöder Marockos illegala kolonialisering av Västsahara i söder. Men kolonialmakterna uppnådde inte fullkomlig kontroll förrän 1934. Det 22-åriga erövringskriget med brända byar och jord, brandbonber och människoslakt kallade kolonialherrarna en pacificeringsprocess. Efter ytterligare 22 år blev Marocko självständigt 1956. Den huvudsakliga anledningen till att ”pacificeringen” drog ut på tiden var berbernas motstånd i Rif under ledning av Abd-el-Krim, en välutbildad berber, som tidigare tjänat Spanien. Det var förekomsten av stora malmfyndigheter i Rifbergen, som gjorde spanjorerna intresserade av området och planerna på gruvdrift 1909 startade motståndet. Rifbergen lämpar sig väl för gerilla-krigföring och Krims styrkor kunde 1921 snabbt rensa området från spanska styrkor och pressa dem ut till en smal kustremsa. Krim kunde med enorma mängder erövrade vapen från Spaniens och Frankrikes styrkor organisera en armé på ca 60.000 man och även ett flygvapen. Samtidigt byggde han ett moderniserat samhälle i Rif på traditionell grund, Rif-republiken. Frankrike oroades av Krims framgångar även om de drabbade endast den spanska kolonin. Krim föreslog fransmännen ett fredsfördrag, då han förstod att Rif-republiken inte skulle klara av båda kolonialmakterna. Men den franske guvernören kunde inte tillåta att afrikaner själva skulle ha kontrollen över sina egna områden. Det var ett dåligt exempel för en kolonialmakt. Krim tvingades till krig mot Frankrike 1924 och hade stora initiala framgångar men kunde inte i längden stå emot de moderna franska vapnen, bl.a. giftgas. Han kapitulerade 1926. Ryttmästare Claes Lewenhaupt konstaterade redan 1920 efter besök i Marocko (Marocko. Den nedgående solens land) att de fria berberfolken var de ”vitas dödliga fiender.” Det var säkrats att stanna i städerna och ej ge sig ut i dess omgivningar. Etnologen Gustaf Bolinder reste mycket i Afrika och besökte Marocko 1924-25 (En färd till morens land, 1925) för att försöka komma igenom fronten och bilda sig en egen uppfattning om läget. Han betvivlade Spaniens möjligheter till seger trots att de hade kontroll över luftrummet och brandbomber. Men de saknade militär duglighet mot ett folk som slogs för sin självständighet. Abd-el-Krim hade folkets stöd och Bolinder visade viss förståelse och beundran för Rif-republikens kamp. Mats Holmström deltog på kolonialmaktens sida som artilleriofficer i striderna mot berberna 1921-22 (Det kalla landet med den heta solen, 1926). Hans bok skildrar krigarlivet. Även om han beskrev motståndarna som blodtörstiga barbarer, hade han respekt för dem som soldater. Berberna var ett krigarfolk anarkistiskt splittrat i olika klaner. De underkastade sig ingen. Han imponerades av gerillans förmåga till snabba omflyttningar och dess effektiva underrättelseväsen. Risken för omringningar till följd av ständiga bakhåll var stor och hans förband fick en gång utstå en lång belägring. Journalisten Hans Langlet (Riff, 1927) lyckades ta sig in i Rif-sultanatet 1926-27 i syfte att ge en alternativ och neutral beskrivning jämfört med propagandan i spansk och fransk press. Hans iakttagelser bekräftade Bolinders uppgifter om giftgas och uppgav även att spanjorerna flygbombade sjukhus. Även Langlet hade en låg uppfattning om den spanska krigföringen och menade att den inte klarade av Rif-arméns skickliga gerillametoder. Antagligen hade kolonialmakternas s.k. pacificering bidragit till att ena de olika berberfolken. Han genomskådade pacificeringen som ren ockupation och oförmågan att vinna lokalbefolkningens sympati. Det stödet hade Abd-elKrim. Trots svårigheter med kolonialmyndigheterna lyckades Langlet ta sig in i Rif-staten med hjälp av Krims agenter i Tanger.Vägen till Krim blev både lång och mödosam, gick över berg och hav för att vilseleda eventuella förföljare. Langlet fann ett välmående och välordnat bondesamhälle och kände beundran inför vad han såg. Han gjorde sig dock inga illusioner om att det var ett demokratiskt samhälle han upplevde. Han träffade Abd-el-Krim och fick en flera timmars intervju. Om fredsfrågan sade Krim att han endast ville att berberna skulle få bestämma över sig själva och brydde sig inte så mycket om det formella. Även gänserna var förhandlingsbara så länge som Rif fick arbeta i fred. Han ville gärna att Europas kunskaper och kapital investerades i Rif för att utveckla en industristat, bara inte Europa fordrade att regera över dem. Avslutningsvis ville han att Langlet förmedlade ett brev till svenska Röda Korsets ordförande, prins Carl, med en vädjan om hjälp. Affärsmannen Anders Östby (Bland berber och beduiner, 1937) reste mycket i Nordafrika på 20-och 30-talen. Han var övertygad om kolonialismens välsignelser. Hans beundran av fransk kolonialpolitik var närmast lismande. Han betraktade nordafrikanerna som vildar, som måste civiliseras, och påstod att dessa tog emot fransmännen med öppna armar. Han konstaterade dock samtidigt att motståndet inte lät sig slås ned så lätt och att ”pacificeringen” gick långsamt. Men kolonialismen skulle befria befolkningen från anarkin i de afrikanska rövarsamhällena. Upptäcktsresande Gösta Moberg med många ökenresor bakom sig upplevde motståndet i Marocko i början av 1930-talet, då fortfarande en realitet i Atlasbergen. Även han såg kolonialismen som en civilisationsspridare och i hans bok om franska främlingslegionen hyllar han dess insats mot de rebelliska berberna (Främlingslegionen och dess land, 1952). Det var de båda legionerna, som stod för huvuddelen av kolonialmakternas krigföring. Den spanska bildades som en följd av Rif-motståndet, då Spanien inte ville använda sitt eget folk som kanonmat. Av samma anledning hade den franska legionen satts upp 1831, då Frankrike inledde sin kolonialisering av Algeriet. Det tog 18 år att besegra motståndet där. Fascisten Franco var den spanska legionens förste ledare. Flera nordbor stred i den franska legionen mot Abd-el-Krim, bl.a. den danske prinsen Aage, som var kapten. Några av dem gav ut sina minnen i bokform. De skrev om bakhåll, omringningar, en osynlig fiende, kanonmat, plundring och boskapsstölder och brända byar. Nattlig posteringstjänst var det de fruktade mest, då många fick halsen avskuren och sina vapen stulna. Ett ständigt gissel var den idiotiska kadaverdisciplinen. Widar Swahn var legionär 1921-26 och tillbringade mycket tid i Rifbergen (Marschera eller dö. En svensk i franska främlingslegionen, 1928). Tillgången på vatten var viktig och han upplevde vid flera tillfällen hur Rif-gerillan kunde avleda vattendrag eller förorena dem i syfte att genom törst göra sina fiender stridsodugliga. Swahn och de andra svenskarna i legionen ifrågasatte inte Frankrikes rätt till Nordafrika, men de betraktade samtidigt sina motståndare som frihetsälskande folk. Swahn menade att hade Krim haft tillgång till mer och bättre vapen hade Frankrike inte lyckats besegra honom. Han bevittnade Krims avfärd efter kapitulationen. Gösta Sehler var korpral i legionen under Rifkriget (Äventyr i franska kolonier, 1946). Han var med om att bränna upp Rif-böndernas skördar som ett led i den brända jordens taktik. G.V. Jönsson hade varit underbefäl i svenska armén, men blivit arbetslös efter regementsnedläggningarna 1927 (Fem års tjänst i franska främlingslegionen, 1959). Han deltog i rensningsoperationerna i Anti-Atlas och Sahara efter Rif-kriget fram till 1935. För honom var legionen platsen för pliktkänsla, tapperhet, kamratanda och stordåd. När berber låg i bakhåll var de lömska mördare, när legionen gjorde detsamma handlade det om hjältedåd. Bertil Kurtén var finländsk legionär 1922-27 (Fem år i främlingslegionen, 1928). Han var liksom Swahn kritisk till den destruktiva disciplinen i legionen och han tog avstånd från Frankrikes kolonialpolitik. Det var naturligt för honom då han varit aktiv i finländarnas arbete för frigörelse från Ryssland och därför förstod berbernas kamp för sitt oberoende. Han beundrade deras vilja till självständighet. För honom var Abd-el-Krim en frihetshjälte och ett militärt geni. Enligt Kurtén var Krims mål att inspirera till motstånd mot kolonialismen i hela Nordafrika och Sahara. Under hela den koloniala eran levde motståndet, som flammade upp i en ständig ström av protester av mer eller mindre våldsam natur. Det första motståndet var väpnat och gick främst ut på att försvara det traditionella samhället mot invasionen, men hade vissa inslag av visioner om utveckling mot något nytt. Det misslyckades överallt utom i Etiopien. Därefter tog sig motståndet mer fredliga former i religiösa massrörelser med anti-koloniala inslag. De nationalistiska idéerna infann sig tidigt men tog sig massnationalistiska uttryck först med andra världskriget. Det ledde till avkoloniseringen på 1950- och 60-talen. Den sista fasen i befrielsekampen, den anti-imperialistiska, blev även den våldsam och är ännu inte över då Marocko med Frankrikes och EU:s hjälp ockuperar den sista kolonin, Västsahara. Holmboes beskrivning av motståndet i Libyen antyder närmast ett det hade mer karaktär av försvar av det gamla än idéer om nya samhällsformer. Rif-staten var däremot framåtblickande med önskan om utveckling av en industristat och intimt samarbete mellan länderna i Maghreb.Langlet passerade byar i det ockupereade Marocko, där feodalismen dröjt sig kvar, men menade att något dylikt upptäckte han inte i Rif-staten. Alltsedan antiken har det varit främst berberna och ökenfolk, som har stått för motståndet mot alla invasioner. Så var det även i Algeriet under befrielsekriget 1954-62, som började i Kabylbergen, ett nationalistiskt motstånd som ledde till självständigheten. Befrielserörelsen FLN byggde vidare på det tidigare motståndet alltsedan det första 1830-48, som hade en vision av en modern självständig stat. Motståndet eldades ytterligare under när freden firades i maj 1945, då många algerier krävde ett fritt Algeriet. Svaret från kolonialmakten var en massaker på ca 40.000 människor i bl.a. staden Setif. DN-reportern Sven Öste följde med FLN-gerillan i befriade områden under några veckor 1957 (Rebellerna, 1958) med samma syfte som Langlet i Marocko på 1920-talet. Inledningsvis menar Öste att FLN formats av franska frihetsideal men revolterat därför att Frankrike svikit dessa principer. Han avslöjade de franska lögnerna om kriget och uppevde deras terror med bl.a. napalm. I hans välbalanserade reportage slår han hål på myten att FLN huvudsakligen fick sina vapen från Sovjet. En mer reserverad hållning till FLN intog SvD:s reporter Sven Aurén i sin bok om oljeexploateringen i algeriska Sahara (Gudarnas gåva, 1958). Han betecknade kriget som ett inbördes- krig. Gudarnas gåva, oljan, var i första hand en gåva till Frankrike, som i bästa fall även kunde komma algerierna tillgodo. Den danske journalisten Jan Stage vittnar i ett reportage efter befrielsen om Algeriets fortsatta stora beroende av Frankrike och om lokala revolter i Kabylien mot den nya regimen (Algeriet år 12, 1966). Journalisten Elly Jannes reste i Marocko i början av 1950-talet, då landet fortfarande var en fransk koloni (Solnedgångens land, 1953). Hon fick kontakt med självständighetsrörelsen Istiqlal, som förde en fredlig kamp med strejker och demonstrationer, som kunde sluta i kravaller. Frankrikes svar var mötesförbud, censur och fängslanden. Enligt fransmännen omfattade motståndet endast ett fåtal bråkstakar, men Jannes fick ett starkt intryck av att stödet för självständighet var omfattande. Vilka är de argument författarna för fram för att motivera Europas rätt att behärska Nordafrika? Fascisterna är mest uttalade. De starka har rätt att styra de svaga och eftersom Europa har problem med överbefolkning och Afrika är underbefolkat, är det helt naturligt och rättvist att Afrika måste lämna plats för européer. I en intervju fick Holmboe följande svar av en italiensk kommissarie: ”Italien skall ha en plats i solen . Vi har en överskottsbefolkning, som hastigt växer år från år. Gör araberna motstånd , nåväl, desto bättre , då blir det här plats för italienska bönder…”. Aurén snuddar vid den uppfattningen, när han påstår att Frankrike erövrade algeriska Sahara från ingen:”Fransmännen har däremot infört ordning och säkerhet i en del av världen där det rådde total anarki.” Men särskilt Hjertén driver dessa argument och kompletterar, liksom Aurén, med Europas civilisatoriska gärning. Mot dem kan vi ställa skalden de Lamartines ord i nationalförsamlingen 1846: ”Detta att dränka öknen i blod har fått ett namn: Algeriets pacificering”, vilka Öste referar till i sitt reportage. Före andra världskriget sågs kolonialismen av de flesta som helt naturlig. Det gällde att civilisera vildar och skapa ordning i anarkin. Det är egentligen bara Holmboe, Langlet och Kurtén, som genomskådar kolonialmakternas självbedrägeri. Moberg hyllar fortfarande 1952 fransmännen: ”Fransk diplomati och storsinthet, franskt ädelmod, parat med makten, med järnhanden i sammetshandsken är onekligen bästa metoden för pacificering av ett vilt land, och infödingarna förstår också bäst den rättvisa styrkan och kraften dirigerad av en varsam och försiktig hand.” Felet med dessa argument är att afrikanerna aldrig upplevde kolonialismen som en välsignelse. Men de kunde inte komma till tals, då kolonierna aldrig var några demokratier. Per Hallström formulerar det på följande sätt (Våren till mötes,1925): ”’Den vite mannens börda’ har alltid tyckts mig vara en falsk fras; bär han verkligen en börda på ryggen, är det dock mest mynt den är tyngd av, och tyngst blir den för dem, som får bära både honom och påsen.” Det civilisatoriska argumentet blir rent kriminellt när kolonisatörerna påstår att deras utveckling av den stulna jorden och exploateringen av de stulna naturtillgångarna också ger dem äganderätten. Det skulle de aldrig påstå i sitt eget rättssamhälle. Vilhelm Bernadotte reste i Tunisien och var något tveksam till huruvida det koloniala projektet skulle vara räntabelt i längden. Men beundran för fransmännen framgår klart. Han menar att Frankrike ”har gjort precis som romarna: varhelst de draga fram bygga de fasta stödjepunkter och anlägga nya vägar för att trygga sitt välde” (Nära öknen, 1933). Den franska och italienska kolonialismen i Nordafrika inspirerades av nostalgiska drömmar om just det romerska imperiet. De ville göra Medelhavet till ett europeiskt ”mare nostrum”. Freden i Evian 1962, som avslutade befrielsekriget i Algeriet, såg de Gaulle som en möjlighet att utveckla ett nykolonialt franskt samvälde med Frankrike som den ledande makten. Här finner vi ursprunget till EU:s barcelonaprocess och Sarkozys medelhavsunion, där en del skall utgöras av det illegalt ockuperade Västsahara. Samma drömmar som Napoleon hade när han inledde sitt egyptiska äventyr omkr.1800. Marockos folkrättsvidriga ockupation av Västsahara sedan 1975 har helt saboterat bl.a. Abdel-Krims vision om ett intimt samarbete mellan Maghrebs länder. Från väpnat motstånd under Krim via kung Muhammeds V fredliga motstånd som ledde till självständighet har Marocko idag självt blivit en kolonialmakt. Det internationella samhället låter detta ske, på samma sätt som det lät Sovjetunionen ockupera baltstaterna utan att ingripa. Jannes kommentar 1953 att ”Marockos sak faller i FN men studenter och arbetare för i hemlighet vidare deklarationen om de mänskliga rättigheterna” kan lika gärna gälla Västsaharas situation idag. Ett naivt EU låter sig med öppna ögon luras av Marocko, först genom det falska påståendet att den s.k. gröna marschen, dvs invasionen i Västsahara 1975, var helt fredlig. Den föregicks och efterföljdes av militära aktioner där bl.a. napalm användes, vilket bevittnades av Sven Lampell i svenska Röda Korset (Mitt i stormen, med Röda Korset i fält, 1996). Frankrikes stöd, med EU:s miljardbistånd, för Marocko är ett uttryck för Europas fortsatta intresse för Nordafrika. Marocko kan inte på egen hand klara en dylik ockupation, som alltså lika mycket blir EU:s ockupation. Detta faktum stärks av EU:s planer på att ge Marocko ”advanced status” med EU. EU:s hållning, som bestäms av Frankrike och Spanien, är Europas fortsatta kolonialpolitik med rötter i 1800-talet. Frankrikes långa och ovilliga farväl till ett imperium de inte kan glömma, har de nu dragit in EU i. EU:s bistånd, för att Marocko skall stävja terrorism och hindra afrikanska emigranter att nå Europa, liknar den tribut Europa erlade till barbareskstaterna på 1600- och 1700-talet för att europeiska skepp skulle gå fria från sjöröveri i Medelhavet. Att ockupationen snarare bidrar till en grogrund för terrorism tycks inte bekymra EU. En anledning till att dessa övergrepp på Västsahara och dess befolkning kunnat pågå i 34 år, är den dåliga rapporteringen i våra medier. De tycks leva upp till vad den franske kungen Louis Phillipe sade redan 1835 under erövringen av Algeriet:”Vad gör det, att hundra tusen skott hörs i Afrika; Europa hör dem inte.” Flera är de vittnesmål i litteraturen om hur kolonialmakterna censurerade nyheterna från kolonierna. Holmboe menar att Europa inte visste något om kriget i Libyen. De nyheter som trots allt kom igenom var hyllningar till den europeiska kolonialismen. Redan 1920 vittnade Lewenhaupt om hur motståndet i Marocko ”tiges ihjäl eller på befallning ej får införas i tidningarna.” Legionären Jönsson skriver att ”det var synnerligen påfallande hur dessa (medierna) försökte dölja allt, som förekom i Marocko.” Alla telegram från Libyen censurerades och den italienska regeringen hindrade journalister att verka. Holmboe stoppades på samma sätt som korrespondenter hindras rapportera från Västsahara idag Langlet menar att det intresse som trots allt fanns för Rif-staten blev illa tillgodosett: ”De flesta ha säkert så småningom insett att de upplysningar landets fiender utan risk att bli vederlagda kunde sprida i Europas press, icke tjänade sanningen , utan två för henne helt främmande syftemål: att sanktionera den erövringslusta, som skämtsamt nog kallas ’fredlig penetration’ och att trolla fram någon ära ur de genanta motgångarna.” Han träffar bl.a. en man, som svensk press rapporterat avrättad av Abd-el-Krim. Öste berättar om amerikanska korrespondenter, som sålde sitt material till bl.a. TV-bolag, som sedan vägrade sända informationen efter påtryckningar från den franska ambassaden. Samma hinder för och tröghet i rapporteringen om Västsahara upplever vi idag , vilket bl.a. beror på ett ointresse kombinerat med okunnighet. Denna inställning föder okunskap hos allmänhet och ansvariga politiker och försvårar granskningen av Marocko och EU:s stöd. Marocko kommer undan. Felaktiga kartor över nordvästra Afrika florerar, där Västsahara inte existerar. Landet räknas inte till Maghreb och inte till Afrika söder om Sahara. Befrielserörelsen Polisario kallas separatiströrelse som om Västsahara vore en del av Marocko. Priset tar Bonniers, som gav ut en sagobok i Nelson Mandelas namn, med en karta där Västsahara är en del av Marocko, samma år som Västsahara erkändes av Sydafrika som en självständig stat. Mandela ville redan 1994 som president erkänna Västsahara, men bedrogs av bl.a. EU, som lovade att lösa konflikten inom kort. Marocko tillåter inte medial granskning i de ockuperade områdena. Inte ens officiella regerings- eller EU-delegationer av olika slag tillåts komma in. Birgit Sparre ville helst inte höra talas om hur Italien behandlade ökenfolken. Dagens medier vill inte ta till sig att EU i praktiken har blivit en kolonialmakt. Sparre kastade ut Holmboes bok genom fönstret, medierna idag anstränger sig inte att granska Marockos kriminella verksamhet. Öknen brinner ännu. Med dagens EU-inställning kommer den branden att sprida sig och bli långvarig. När gives utrymme i medierna för en Holmboe, Langlet, Jannes eller Öste, som där för en större allmänhet kan avslöja sanningen om Västsahara. Ingvar Flink Fil.dr. i historia