knen brinner

advertisement
Öknen brinner
Motstånd i Sahara och Nordafrika med nordiska ögon
Många är de nordbor, som under kolonialismens storhetstid reste i Afrika och skrev om sina
upplevelser i bl.a. Sahara. De var upptäcktsresande, journalister, militärer, forskare,
affärsmän, främlingslegionärer och så förstås prins Vilhelm, som reste överallt och gav ut
åtminstone en bok varje år. Flera av dem noterade strömningar av anti-kolonialism bland
afrikanerna och kom även i kontakt med rörelser, som gjorde väpnat motstånd långt in på
1930-talet.
En av dessa resenärer var författaren Birgit Sparre, som förlade sin bröllopsresa till den
italienska kolonin Libyen, där hon imponerades av alla stiliga italienska officerare i sina
tjusiga uniformer. Som reselektyr hade hon tagit med en reportagebok, ”Öknen brinner”, av
Knud Holmboe, som gav en helt annan bild av den fascistiska kolonialismen än den Sparre
upplevt (Bröllopsresa i Libyen, 1939).
Hon ifrågasatte egentligen inte Holmboes beskrivning men blev så störd att hon kastade ut
boken genom fönstret på den buss, som tog henne genom öknen: ”Den skulle inte få förstöra
vår libyska resa, som endast skänkt oss vackra och glada minnen.”
Libyen var under forntiden en del av Roms medelhavsimperium. Senare invaderades landet av
islams härskaror och norra Afrika kom med tiden att ligga under det osmanska väldet.
Den italienska koloniseringen började 1911 med den grymhet och arrogans, som präglade all
kolonialism, särskilt sedan fascismen segrat i Italien 1922. Erövringskriget blev långt och
pågick ända till andra världskriget då Italien lyckats föra över 110.000 invandrare till sin
koloni.
I kriget använde sig italienarna av flygbombning av civila, massavrättningar och
koncentrationsläger. De använde sig bl.a. av s.k. askaris, soldater från Eritrea. De fick tidvis
även hjälp från Frankrike för att besegra libyerna.
Landet utmed kusten var relativt lätterövrat medan motståndet hårdnade väsentligt inåt
ökenområdena. Där lyckades Sanusi-sektens ledare samordna de olika ökenfolkens
ansträngningar att försvara sig. Sanusi hade redan under turkarna motsatt sig underkastelse.
Ett centrum för motståndet var oasen Kufra, som intogs av italienarna först 1931 då de även
lyckades tillfångata och avrätta gerillans ledare, Umar al-Mukhtar. Han betraktas idag som en
av Libyens stora frihetshjältar.
Italiens försvagning under första världskriget gav gerillan möjlighet att erövra tillbaka stora
områden i inlandet. Vapen kunde de smuggla in från Tunisien. De överlägsna italienska
vapnen och oenighet mellan olika motståndsgrupper ledde dock i längden till nederlag.
Holmboe var en dansk journalist, som konverterat till islam och hade en djup medkänsla med
de förtryckta i Libyen. Han var en idealist och drömmare, angelägen om att dela ökenfolkens
vardag och bidra till att samla ökenfolken mot den västerländska kolonialismen. Bl.a. försökte
han med en beduinstryrka befria Kufra, men tillfångatogs av italienarna och sändes hem.
1930 gjorde han med bil en reportageresa för London Times i Sahara från Rif i Marocko till
Egypten. Den resulterade i boken ”Öknen brinner”, som utkom 1931, samma år som han
mördades under en pilgrimsfärd till Mekka.
Syftet med resan var från början något oklar.Ytterst var det hans konvertering och sökandet
efter islams innersta väsen. Han ville studera ökenfolkens liv och uppleva ett äventyr. Efter
hand blev huvudmeningen att avslöja den italienska kolonialismen.
Holmboe accepterades som muhammedan och han ombads flera gånger att leda bönestunder.
Hans islamska tro räddade honom från döden och andra obehagligheter. Konverteringen var
en följd av hans syn på den europeiska kulturen, som han i sarkastiska ordalg utdömde som
dekadent.
Även om Holmboe påträffade mänskliga italienare var hans huvudintryck att de föraktade
araberna och deras kultur. För att tvinga dem till underkastelse cementerades deras brunnar så
att de inte kunde försörja sig och användes giftgas mot dem. Holmboe bevittnade flera
hängningar av araber och berber, som på något sätt inte rättat sig efter kolonialmakten.
Holmboe besökte Libyen i en tid då motståndet försvagats och pessimismen bredde ut sig.
Han var en av få västerlänningar, som träffade motståndets ledare Umar al-Mukhtar, men
uttryckte besvikelse över den dåliga sammanhållningen bland de olika ökenfolken.
Medan Sparre och Mussolini-beundraren arkeologen (?) Ivar Hjertén, som reste i Libyen
1926, inte ifrågasatte kolonialismens välsignelser, visade Holmboes upplevelser hur illa det
var ställt för den inhemska befolkningen och hur den kunde hållas under kontroll endast med
repressiva medel.
Libyen blev en självständig stat 1951 och i augusti 2008 framföde premiärminister Berlusconi
det oljeberoende Italiens ursäkter för sina svinerier 1911-43.
Flera gånger under sina möten med motståndsmän i Libyen fick Holmboe frågor om hur
motståndet under Abd-el-Krim i Marocko framskred. Han kom ju från det hållet och Krims
kamp kände de till även österut i Sahara. Hans nyheter var nedslående. Även där vann
kolonialismen terräng.
Redan på 1850-talet började Frankrikes penetration av Marocko i viss konkurrens med
Spanien och även Tyskland. 1912 delades landet mellan Spanien i norr och Frankrike i söder.
Än idag behärskar Spanien enklaverna Ceuta och Melilla i norr och Frankrike stöder
Marockos illegala kolonialisering av Västsahara i söder.
Men kolonialmakterna uppnådde inte fullkomlig kontroll förrän 1934. Det 22-åriga
erövringskriget med brända byar och jord, brandbonber och människoslakt kallade
kolonialherrarna en pacificeringsprocess. Efter ytterligare 22 år blev Marocko självständigt
1956. Den huvudsakliga anledningen till att ”pacificeringen” drog ut på tiden var berbernas
motstånd i Rif under ledning av Abd-el-Krim, en välutbildad berber, som tidigare tjänat
Spanien.
Det var förekomsten av stora malmfyndigheter i Rifbergen, som gjorde spanjorerna
intresserade av området och planerna på gruvdrift 1909 startade motståndet. Rifbergen lämpar
sig väl för gerilla-krigföring och Krims styrkor kunde 1921 snabbt rensa området från spanska
styrkor och pressa dem ut till en smal kustremsa.
Krim kunde med enorma mängder erövrade vapen från Spaniens och Frankrikes styrkor
organisera en armé på ca 60.000 man och även ett flygvapen. Samtidigt byggde han ett
moderniserat samhälle i Rif på traditionell grund, Rif-republiken.
Frankrike oroades av Krims framgångar även om de drabbade endast den spanska kolonin.
Krim föreslog fransmännen ett fredsfördrag, då han förstod att Rif-republiken inte skulle klara
av båda kolonialmakterna. Men den franske guvernören kunde inte tillåta att afrikaner själva
skulle ha kontrollen över sina egna områden. Det var ett dåligt exempel för en kolonialmakt.
Krim tvingades till krig mot Frankrike 1924 och hade stora initiala framgångar men kunde
inte i längden stå emot de moderna franska vapnen, bl.a. giftgas. Han kapitulerade 1926.
Ryttmästare Claes Lewenhaupt konstaterade redan 1920 efter besök i Marocko (Marocko.
Den nedgående solens land) att de fria berberfolken var de ”vitas dödliga fiender.” Det var
säkrats att stanna i städerna och ej ge sig ut i dess omgivningar.
Etnologen Gustaf Bolinder reste mycket i Afrika och besökte Marocko 1924-25 (En färd till
morens land, 1925) för att försöka komma igenom fronten och bilda sig en egen uppfattning
om läget. Han betvivlade Spaniens möjligheter till seger trots att de hade kontroll över luftrummet och brandbomber. Men de saknade militär duglighet mot ett folk som slogs för sin
självständighet. Abd-el-Krim hade folkets stöd och Bolinder visade viss förståelse och
beundran för Rif-republikens kamp.
Mats Holmström deltog på kolonialmaktens sida som artilleriofficer i striderna mot berberna
1921-22 (Det kalla landet med den heta solen, 1926). Hans bok skildrar krigarlivet. Även om
han beskrev motståndarna som blodtörstiga barbarer, hade han respekt för dem som soldater.
Berberna var ett krigarfolk anarkistiskt splittrat i olika klaner. De underkastade sig ingen. Han
imponerades av gerillans förmåga till snabba omflyttningar och dess effektiva underrättelseväsen. Risken för omringningar till följd av ständiga bakhåll var stor och hans förband fick en
gång utstå en lång belägring.
Journalisten Hans Langlet (Riff, 1927) lyckades ta sig in i Rif-sultanatet 1926-27 i syfte att ge
en alternativ och neutral beskrivning jämfört med propagandan i spansk och fransk press.
Hans iakttagelser bekräftade Bolinders uppgifter om giftgas och uppgav även att spanjorerna
flygbombade sjukhus.
Även Langlet hade en låg uppfattning om den spanska krigföringen och menade att den inte
klarade av Rif-arméns skickliga gerillametoder. Antagligen hade kolonialmakternas s.k.
pacificering bidragit till att ena de olika berberfolken. Han genomskådade pacificeringen som
ren ockupation och oförmågan att vinna lokalbefolkningens sympati. Det stödet hade Abd-elKrim.
Trots svårigheter med kolonialmyndigheterna lyckades Langlet ta sig in i Rif-staten med hjälp
av Krims agenter i Tanger.Vägen till Krim blev både lång och mödosam, gick över berg och
hav för att vilseleda eventuella förföljare. Langlet fann ett välmående och välordnat
bondesamhälle och kände beundran inför vad han såg. Han gjorde sig dock inga illusioner om
att det var ett demokratiskt samhälle han upplevde.
Han träffade Abd-el-Krim och fick en flera timmars intervju. Om fredsfrågan sade Krim att
han endast ville att berberna skulle få bestämma över sig själva och brydde sig inte så mycket
om det formella. Även gänserna var förhandlingsbara så länge som Rif fick arbeta i fred. Han
ville gärna att Europas kunskaper och kapital investerades i Rif för att utveckla en industristat,
bara inte Europa fordrade att regera över dem. Avslutningsvis ville han att Langlet förmedlade ett brev till svenska Röda Korsets ordförande, prins Carl, med en vädjan om hjälp.
Affärsmannen Anders Östby (Bland berber och beduiner, 1937) reste mycket i Nordafrika på
20-och 30-talen. Han var övertygad om kolonialismens välsignelser. Hans beundran av fransk
kolonialpolitik var närmast lismande.
Han betraktade nordafrikanerna som vildar, som måste civiliseras, och påstod att dessa tog
emot fransmännen med öppna armar. Han konstaterade dock samtidigt att motståndet inte lät
sig slås ned så lätt och att ”pacificeringen” gick långsamt. Men kolonialismen skulle befria
befolkningen från anarkin i de afrikanska rövarsamhällena.
Upptäcktsresande Gösta Moberg med många ökenresor bakom sig upplevde motståndet i
Marocko i början av 1930-talet, då fortfarande en realitet i Atlasbergen. Även han såg
kolonialismen som en civilisationsspridare och i hans bok om franska främlingslegionen
hyllar han dess insats mot de rebelliska berberna (Främlingslegionen och dess land, 1952).
Det var de båda legionerna, som stod för huvuddelen av kolonialmakternas krigföring. Den
spanska bildades som en följd av Rif-motståndet, då Spanien inte ville använda sitt eget folk
som kanonmat. Av samma anledning hade den franska legionen satts upp 1831, då Frankrike
inledde sin kolonialisering av Algeriet. Det tog 18 år att besegra motståndet där. Fascisten
Franco var den spanska legionens förste ledare.
Flera nordbor stred i den franska legionen mot Abd-el-Krim, bl.a. den danske prinsen Aage,
som var kapten. Några av dem gav ut sina minnen i bokform. De skrev om bakhåll, omringningar, en osynlig fiende, kanonmat, plundring och boskapsstölder och brända byar. Nattlig
posteringstjänst var det de fruktade mest, då många fick halsen avskuren och sina vapen
stulna. Ett ständigt gissel var den idiotiska kadaverdisciplinen.
Widar Swahn var legionär 1921-26 och tillbringade mycket tid i Rifbergen (Marschera eller
dö. En svensk i franska främlingslegionen, 1928). Tillgången på vatten var viktig och han
upplevde vid flera tillfällen hur Rif-gerillan kunde avleda vattendrag eller förorena dem i syfte
att genom törst göra sina fiender stridsodugliga.
Swahn och de andra svenskarna i legionen ifrågasatte inte Frankrikes rätt till Nordafrika, men
de betraktade samtidigt sina motståndare som frihetsälskande folk. Swahn menade att hade
Krim haft tillgång till mer och bättre vapen hade Frankrike inte lyckats besegra honom. Han
bevittnade Krims avfärd efter kapitulationen.
Gösta Sehler var korpral i legionen under Rifkriget (Äventyr i franska kolonier, 1946). Han
var med om att bränna upp Rif-böndernas skördar som ett led i den brända jordens taktik.
G.V. Jönsson hade varit underbefäl i svenska armén, men blivit arbetslös efter regementsnedläggningarna 1927 (Fem års tjänst i franska främlingslegionen, 1959). Han deltog i
rensningsoperationerna i Anti-Atlas och Sahara efter Rif-kriget fram till 1935. För honom var
legionen platsen för pliktkänsla, tapperhet, kamratanda och stordåd. När berber låg i bakhåll
var de lömska mördare, när legionen gjorde detsamma handlade det om hjältedåd.
Bertil Kurtén var finländsk legionär 1922-27 (Fem år i främlingslegionen, 1928). Han var
liksom Swahn kritisk till den destruktiva disciplinen i legionen och han tog avstånd från
Frankrikes kolonialpolitik. Det var naturligt för honom då han varit aktiv i finländarnas arbete
för frigörelse från Ryssland och därför förstod berbernas kamp för sitt oberoende.
Han beundrade deras vilja till självständighet. För honom var Abd-el-Krim en frihetshjälte
och ett militärt geni. Enligt Kurtén var Krims mål att inspirera till motstånd mot kolonialismen i hela Nordafrika och Sahara.
Under hela den koloniala eran levde motståndet, som flammade upp i en ständig ström av
protester av mer eller mindre våldsam natur. Det första motståndet var väpnat och gick främst
ut på att försvara det traditionella samhället mot invasionen, men hade vissa inslag av visioner
om utveckling mot något nytt. Det misslyckades överallt utom i Etiopien.
Därefter tog sig motståndet mer fredliga former i religiösa massrörelser med anti-koloniala
inslag. De nationalistiska idéerna infann sig tidigt men tog sig massnationalistiska uttryck
först med andra världskriget. Det ledde till avkoloniseringen på 1950- och 60-talen.
Den sista fasen i befrielsekampen, den anti-imperialistiska, blev även den våldsam och är
ännu inte över då Marocko med Frankrikes och EU:s hjälp ockuperar den sista kolonin,
Västsahara.
Holmboes beskrivning av motståndet i Libyen antyder närmast ett det hade mer karaktär av
försvar av det gamla än idéer om nya samhällsformer. Rif-staten var däremot framåtblickande
med önskan om utveckling av en industristat och intimt samarbete mellan länderna i
Maghreb.Langlet passerade byar i det ockupereade Marocko, där feodalismen dröjt sig kvar,
men menade att något dylikt upptäckte han inte i Rif-staten.
Alltsedan antiken har det varit främst berberna och ökenfolk, som har stått för motståndet mot
alla invasioner. Så var det även i Algeriet under befrielsekriget 1954-62, som började i Kabylbergen, ett nationalistiskt motstånd som ledde till självständigheten.
Befrielserörelsen FLN byggde vidare på det tidigare motståndet alltsedan det första 1830-48,
som hade en vision av en modern självständig stat. Motståndet eldades ytterligare under när
freden firades i maj 1945, då många algerier krävde ett fritt Algeriet. Svaret från kolonialmakten var en massaker på ca 40.000 människor i bl.a. staden Setif.
DN-reportern Sven Öste följde med FLN-gerillan i befriade områden under några veckor
1957 (Rebellerna, 1958) med samma syfte som Langlet i Marocko på 1920-talet.
Inledningsvis menar Öste att FLN formats av franska frihetsideal men revolterat därför att
Frankrike svikit dessa principer. Han avslöjade de franska lögnerna om kriget och uppevde
deras terror med bl.a. napalm. I hans välbalanserade reportage slår han hål på myten att FLN
huvudsakligen fick sina vapen från Sovjet.
En mer reserverad hållning till FLN intog SvD:s reporter Sven Aurén i sin bok om oljeexploateringen i algeriska Sahara (Gudarnas gåva, 1958). Han betecknade kriget som ett inbördes-
krig. Gudarnas gåva, oljan, var i första hand en gåva till Frankrike, som i bästa fall även
kunde komma algerierna tillgodo.
Den danske journalisten Jan Stage vittnar i ett reportage efter befrielsen om Algeriets fortsatta
stora beroende av Frankrike och om lokala revolter i Kabylien mot den nya regimen (Algeriet
år 12, 1966).
Journalisten Elly Jannes reste i Marocko i början av 1950-talet, då landet fortfarande var en
fransk koloni (Solnedgångens land, 1953). Hon fick kontakt med självständighetsrörelsen
Istiqlal, som förde en fredlig kamp med strejker och demonstrationer, som kunde sluta i
kravaller. Frankrikes svar var mötesförbud, censur och fängslanden. Enligt fransmännen
omfattade motståndet endast ett fåtal bråkstakar, men Jannes fick ett starkt intryck av att
stödet för självständighet var omfattande.
Vilka är de argument författarna för fram för att motivera Europas rätt att behärska
Nordafrika?
Fascisterna är mest uttalade. De starka har rätt att styra de svaga och eftersom Europa har
problem med överbefolkning och Afrika är underbefolkat, är det helt naturligt och rättvist att
Afrika måste lämna plats för européer.
I en intervju fick Holmboe följande svar av en italiensk kommissarie: ”Italien skall ha en plats
i solen . Vi har en överskottsbefolkning, som hastigt växer år från år. Gör araberna motstånd ,
nåväl, desto bättre , då blir det här plats för italienska bönder…”.
Aurén snuddar vid den uppfattningen, när han påstår att Frankrike erövrade algeriska Sahara
från ingen:”Fransmännen har däremot infört ordning och säkerhet i en del av världen där det
rådde total anarki.” Men särskilt Hjertén driver dessa argument och kompletterar, liksom
Aurén, med Europas civilisatoriska gärning. Mot dem kan vi ställa skalden de Lamartines ord
i nationalförsamlingen 1846: ”Detta att dränka öknen i blod har fått ett namn: Algeriets
pacificering”, vilka Öste referar till i sitt reportage.
Före andra världskriget sågs kolonialismen av de flesta som helt naturlig. Det gällde att
civilisera vildar och skapa ordning i anarkin. Det är egentligen bara Holmboe, Langlet och
Kurtén, som genomskådar kolonialmakternas självbedrägeri. Moberg hyllar fortfarande 1952
fransmännen: ”Fransk diplomati och storsinthet, franskt ädelmod, parat med makten, med
järnhanden i sammetshandsken är onekligen bästa metoden för pacificering av ett vilt land,
och infödingarna förstår också bäst den rättvisa styrkan och kraften dirigerad av en varsam
och försiktig hand.”
Felet med dessa argument är att afrikanerna aldrig upplevde kolonialismen som en
välsignelse. Men de kunde inte komma till tals, då kolonierna aldrig var några demokratier.
Per Hallström formulerar det på följande sätt (Våren till mötes,1925): ”’Den vite mannens
börda’ har alltid tyckts mig vara en falsk fras; bär han verkligen en börda på ryggen, är det
dock mest mynt den är tyngd av, och tyngst blir den för dem, som får bära både honom och
påsen.”
Det civilisatoriska argumentet blir rent kriminellt när kolonisatörerna påstår att deras
utveckling av den stulna jorden och exploateringen av de stulna naturtillgångarna också ger
dem äganderätten. Det skulle de aldrig påstå i sitt eget rättssamhälle.
Vilhelm Bernadotte reste i Tunisien och var något tveksam till huruvida det koloniala
projektet skulle vara räntabelt i längden. Men beundran för fransmännen framgår klart. Han
menar att Frankrike ”har gjort precis som romarna: varhelst de draga fram bygga de fasta
stödjepunkter och anlägga nya vägar för att trygga sitt välde” (Nära öknen, 1933).
Den franska och italienska kolonialismen i Nordafrika inspirerades av nostalgiska drömmar
om just det romerska imperiet. De ville göra Medelhavet till ett europeiskt ”mare nostrum”.
Freden i Evian 1962, som avslutade befrielsekriget i Algeriet, såg de Gaulle som en möjlighet
att utveckla ett nykolonialt franskt samvälde med Frankrike som den ledande makten. Här
finner vi ursprunget till EU:s barcelonaprocess och Sarkozys medelhavsunion, där en del skall
utgöras av det illegalt ockuperade Västsahara. Samma drömmar som Napoleon hade när han
inledde sitt egyptiska äventyr omkr.1800.
Marockos folkrättsvidriga ockupation av Västsahara sedan 1975 har helt saboterat bl.a. Abdel-Krims vision om ett intimt samarbete mellan Maghrebs länder.
Från väpnat motstånd under Krim via kung Muhammeds V fredliga motstånd som ledde till
självständighet har Marocko idag självt blivit en kolonialmakt. Det internationella samhället
låter detta ske, på samma sätt som det lät Sovjetunionen ockupera baltstaterna utan att ingripa.
Jannes kommentar 1953 att ”Marockos sak faller i FN men studenter och arbetare för i
hemlighet vidare deklarationen om de mänskliga rättigheterna” kan lika gärna gälla
Västsaharas situation idag.
Ett naivt EU låter sig med öppna ögon luras av Marocko, först genom det falska påståendet att
den s.k. gröna marschen, dvs invasionen i Västsahara 1975, var helt fredlig. Den föregicks
och efterföljdes av militära aktioner där bl.a. napalm användes, vilket bevittnades av Sven
Lampell i svenska Röda Korset (Mitt i stormen, med Röda Korset i fält, 1996).
Frankrikes stöd, med EU:s miljardbistånd, för Marocko är ett uttryck för Europas fortsatta
intresse för Nordafrika. Marocko kan inte på egen hand klara en dylik ockupation, som alltså
lika mycket blir EU:s ockupation. Detta faktum stärks av EU:s planer på att ge Marocko
”advanced status” med EU. EU:s hållning, som bestäms av Frankrike och Spanien, är Europas
fortsatta kolonialpolitik med rötter i 1800-talet. Frankrikes långa och ovilliga farväl till ett
imperium de inte kan glömma, har de nu dragit in EU i.
EU:s bistånd, för att Marocko skall stävja terrorism och hindra afrikanska emigranter att nå
Europa, liknar den tribut Europa erlade till barbareskstaterna på 1600- och 1700-talet för att
europeiska skepp skulle gå fria från sjöröveri i Medelhavet. Att ockupationen snarare bidrar
till en grogrund för terrorism tycks inte bekymra EU.
En anledning till att dessa övergrepp på Västsahara och dess befolkning kunnat pågå i 34 år,
är den dåliga rapporteringen i våra medier. De tycks leva upp till vad den franske kungen
Louis Phillipe sade redan 1835 under erövringen av Algeriet:”Vad gör det, att hundra tusen
skott hörs i Afrika; Europa hör dem inte.”
Flera är de vittnesmål i litteraturen om hur kolonialmakterna censurerade nyheterna från
kolonierna. Holmboe menar att Europa inte visste något om kriget i Libyen. De nyheter som
trots allt kom igenom var hyllningar till den europeiska kolonialismen.
Redan 1920 vittnade Lewenhaupt om hur motståndet i Marocko ”tiges ihjäl eller på befallning
ej får införas i tidningarna.” Legionären Jönsson skriver att ”det var synnerligen påfallande
hur dessa (medierna) försökte dölja allt, som förekom i Marocko.”
Alla telegram från Libyen censurerades och den italienska regeringen hindrade journalister att
verka. Holmboe stoppades på samma sätt som korrespondenter hindras rapportera från Västsahara idag
Langlet menar att det intresse som trots allt fanns för Rif-staten blev illa tillgodosett: ”De
flesta ha säkert så småningom insett att de upplysningar landets fiender utan risk att bli
vederlagda kunde sprida i Europas press, icke tjänade sanningen , utan två för henne helt
främmande syftemål: att sanktionera den erövringslusta, som skämtsamt nog kallas ’fredlig
penetration’ och att trolla fram någon ära ur de genanta motgångarna.” Han träffar bl.a. en
man, som svensk press rapporterat avrättad av Abd-el-Krim.
Öste berättar om amerikanska korrespondenter, som sålde sitt material till bl.a. TV-bolag,
som sedan vägrade sända informationen efter påtryckningar från den franska ambassaden.
Samma hinder för och tröghet i rapporteringen om Västsahara upplever vi idag , vilket bl.a.
beror på ett ointresse kombinerat med okunnighet. Denna inställning föder okunskap hos
allmänhet och ansvariga politiker och försvårar granskningen av Marocko och EU:s stöd.
Marocko kommer undan.
Felaktiga kartor över nordvästra Afrika florerar, där Västsahara inte existerar. Landet räknas
inte till Maghreb och inte till Afrika söder om Sahara. Befrielserörelsen Polisario kallas
separatiströrelse som om Västsahara vore en del av Marocko.
Priset tar Bonniers, som gav ut en sagobok i Nelson Mandelas namn, med en karta där
Västsahara är en del av Marocko, samma år som Västsahara erkändes av Sydafrika som en
självständig stat. Mandela ville redan 1994 som president erkänna Västsahara, men bedrogs
av bl.a. EU, som lovade att lösa konflikten inom kort.
Marocko tillåter inte medial granskning i de ockuperade områdena. Inte ens officiella
regerings- eller EU-delegationer av olika slag tillåts komma in.
Birgit Sparre ville helst inte höra talas om hur Italien behandlade ökenfolken. Dagens medier
vill inte ta till sig att EU i praktiken har blivit en kolonialmakt. Sparre kastade ut Holmboes
bok genom fönstret, medierna idag anstränger sig inte att granska Marockos kriminella
verksamhet.
Öknen brinner ännu. Med dagens EU-inställning kommer den branden att sprida sig och bli
långvarig. När gives utrymme i medierna för en Holmboe, Langlet, Jannes eller Öste, som där
för en större allmänhet kan avslöja sanningen om Västsahara.
Ingvar Flink
Fil.dr. i historia
Download
Random flashcards
organsik kemi

5 Cards oauth2_google_80bad7b3-612c-4f00-b9d5-910c3f3fc9ce

Fysik

46 Cards oauth2_google_97f6fa87-d6cd-4ae9-bcbf-0f9c2bb34c13

Create flashcards