1
Julafton på Johansberg åren omkring 1940.
Julgrisen
Förberedelserna inför julhelgen började tidigt. Kanske ska man säga att de satte igång redan under
våren. Sedan kriget börjat 1939 skaffade vi gris för att försäkra oss om kött. En liten griskulting
inköptes som fick bo i sydöstra hörnet under målarverkstaden. Där byggdes en stia med väggar som
skydd mot hårt väder och kyla; där fanns också en liten grisgård under samma tak (verkstadsgolvet)
där grisen kunde gå och böka.
Grisen fick matavfall, säd och målla. Den fick halm och hö att ligga på. Grisen växte och blev stor. Jag
minns att jag var lite rädd för den på höstkanten när den blivit ”vuxen”. Riktigt tam var den inte,
definitivt ingen kelgris. Jag tror aldrig den fick något eget namn.
En dag i oktober-november kom Slaktar-Gustav eller Albin i Svedjan och hämtade grisen i en speciell
träbur för gristransporter. Nästa anhalt var slakthuset inne i byn. Där fanns Gustav och hans
medhjälpare som slaktade, skållade och styckade grisarna.
Grisarna fanns utanför på rad och slaktades i turordning. Vi barn tjuvsmög runt den lilla slaktarboden;
vi lyssnade till grisarnas ångestskrik; det var förbjudet för oss men vi tog oss dit ändå – trots att det
var rätt vedervärdigt. Varför gjorde vi så?
Medhjälparen satte sig gränsle över grisen och höll en järnsprint mot grisens skalle, Gustav tog sin
klubba och slog till så sprinten for in i grisens hjärna. Därefter skar man halsen av grisen, hissade upp
den och samlade upp blodet under omrörning för att få bort fibrinet. Blodet blev till blodkorv och
blodpalt.
Efter ett antal dagar fick vi hem köttet. Det var någorlunda styckat i stora bitar. Resten fick göras
hemma. Dessutom fanns alla inälvor med: lever, hjärta, njurar, tarmar, lungor. Allt blev till mat på
något sätt. Levern blev bland annat till julens leverpastej. Tarmarna rensades från sitt bajsinnehåll,
tvättades och blev till korvskinn. Jag fick dra köttkvarnen medan mamma fyllde på med lagom
tillskurna köttbitar. Det blev fläskkorv som saltades och senare återkom i samband med julaftonens
dopp i grytan.
Krig och människoslakt
Det var krig i Europa. Hitler-Tyskland hade invaderat Polen i september 1939. Stalin i pakt med Hitler
anföll Finland den 30 november samma år. Den 9 april 1940 anföll tyskarna Danmark och Norge.
Sverige blev avspärrat från omvärlden, importen ströps till ett minimum. Vi var tvungna att bli
alltmer självförsörjande.
Oro och osäkerhet spred sig. Kring den 9 april hade telefonen ringt hemma på Johansberg. Vi hade
nummer 32. Telefon hade införskaffats 1932. Jag och mamma var ensamma hemma. Mamma tog
telefonen. Efter ett tag började hon gråta. Jag blev rädd för att hon grät. Jag hade aldrig sett henne
gråta. Jag blev så rädd att jag inte vågade fråga vad som hade hänt, och mamma berättade inget för
sin 4-åring.
2
Livet var svårt att förstå. Vad kunde jag förstå? En sak jag heller inte kunde förstå var att det kunde
vara så kallt så att jag inte fick gå ut och leka. Vintrarna 1940, 1941 och 1942 var ovanligt hårda. När
temperaturen kröp ner under -30°C fick vi inte gå ut. Också svårt att förstå. Dessa svåra vintrar
kallades i efterhand för krigsvintrarna. Mormor dog den 12 november 1940 och när hon skulle
begravas i Åsbräcka kyrka i slutet av november var det isande vinter. Vi åkte bil till begravningen men
snö och halka medförde att bilen inte klarade uppförsbacken. Vi fick stiga ur och vandra i bitande
kyla upp till kyrkan. Jag var 4½ år.
Telefonmeddelandet mamma fick berättade att Oslo ockuperats av tyskarna. Mammas mest älskade
syster, moster Ida med familj, var fångna i naziockuperat land. Tyska flygplan tog vägen till Norge via
Sverige för att undkomma engelskt jaktflyg över Skagerack. En natt gick vi alla i familjen ut på
yttertrappan där vi såg strålkastarljusen i Trollhättan svepa över himlen. De sökte efter tyska
flygplan.
När skulle det bli vår tur? Kommunen förvandlade traktens källare till skyddsrum med hjälp av
stockar som stöttade källartaken. Så också hos oss. Men vardagslivet fick ändå fortsätta, kanske mer
intensivt än tidigare. Det första och kanske det andra året tog mamma hand om hela grisen, men
sedan mormor gått bort hösten 1940 och pappa dött som 56-åring i njursvikt den 12 november 1941
nöjde hon sig med den ena halvan av grisen. Den andra halvan sålde hon och fick kontanter, en
bristvara denna tid med 1-öringar, 2-öringar, 5-öringar, 25-öringar och 50-öringar. Det vi fick av kött
räckte ändå till. Allt togs tillvara. En jul satt jag med grissvansen på tallriken medan Valdemar hade
ett öra framför sig. Inte så att vi behövde ta till denna specialmeny. Vi tyckte nog det var en
lustifikation.
Vid denna tid i början av 1940-talet hade Mamma Ester inget betalt arbete. Jobbet som sömmerska
på kappfabriken startade först efter kriget. Under 1940-41 fick pappa känningar av sin nefrit. Han
åkte ut och in på lasarettet i Vänersborg. Men jag tror att han ändå skötte sin målerifirma fram till
hösten 1941 även om han inte själv kunde delta i själva måleriarbetet. Antalet målarjobb minskade
på grund av avspärrningen: målarna fick ingen linolja och bilen fick ingen bensin. Hans Pontiac fick
pallas upp i ett magasin i Slätterna/Gärdhem. Jag fick följa med då det skedde.
Vi fick klara oss ändå. Med Esters födgeni, kloka och hårda arbete gick det bra. Vi levde gott. Alla
hjälpte till. Alla hade sina fasta uppgifter plus de som tillkom vid sidan om. Som 5-6-åring blev jag
”piga” inne; Valdemar som var 9-10 år fick vara dräng ute. Mycket skulle skötas: ved till järnspisen i
köket och till kokspannan i källaren (som nu fick eldas med ved eftersom inget koks kunde
importeras), rent vatten skulle hämtas från brunnen i trädgården och slaskhinken skulle tömmas med
jämna mellanrum. Hönsen och grisen och kaninen skulle matas och pysslas om. Kaninen var
införskaffad för att ge oss extra kött. Kött liksom ett stort antal andra livsmedel var ransonerade.
Varje familj fick ett visst antal ransoneringkuponger som talade om vad som fanns att tillgå. Varje
gång man handlade mat fick expediten klippa bort de kuponger som man förbrukat på sitt köp. Olika
produkter hade olika färger. För oss barn var det som ett sällskapsspel.
Kaninen! Förutom kött gav de päls till flickornas vintermössor eller till damernas muffar. När jag 1943
började i Lillaboda småskola hade så gott som alla flickor vintermössor sydda av kaninpäls.
3
Julosten
Men vart tog nu julen vägen? Julen fanns i köket redan i oktober. Dels var det grisen som skulle tas
omhand, dels skulle julosten ystas. Det gick till så att mamma beställde 50-60 liter mjölk från Albins
Hanna. Vidare köpte hon ostlöpe från mejeriet. Det var en mörkbrun vätska som hade extraherats
från kalvmagar, eftersom dessa har rikligt med kymosin som kan spjälka ostproteinet från vasslan.
En stor balja i trä placerades på köksgolvet. Baljan fylldes med mjölken som kastrullvis värmdes till ca
37 grader. Därefter tillsattes löpen varvid mjölken skar sig och ostmassan skiljde ut sig från vasslan.
Valle och jag fick till uppgift att med händerna fiska upp ostmassan ur karet. Ostmassan blev till
”snöbollar” i våra händer. Dem klaskade vi ner i ostbyttan som mamma fodrat med ett bomullstyg,
en blöja. Vi hade inget eget ostkar; mamma lånade ett från någon av sina bekanta.
Ostkaret var perforerat så att restvasslan kunde pysa ut. De första dagarna var det som att sköta en
ständigt kissnödig baby. Efterhand blev osten torrare. Till sist kunde den sys in i tyg som ibland
vaxades. Nu var det bara att hålla ett öga på den så att den inte skadades och började mögla. För att
den skulle må bra och behålla formen fick vi försiktigt vända på den – kanske inte varje dag men rätt
ofta. Av 10 liter mjölk blev det ungefär 1 kg ost. Mammas julostar var följaktligen på 5-6 kg.
Vasslan togs också tillvara. Den kokades i en kastrull på spisen; vattnet ångade bort och kvar blev
mjölksockret, den bruna mesosten. Också den var en läckerhet, men jag minns att den var rätt så
torr, lite kornig, inte så len som dagens fabriksframställda mesost.
Nu fanns det en ost att pyssla om. Det fanns saltat griskött i krukor och kar i källaren. Eftersom
hönsen på den tiden uppförde sig som ”normala” fåglar slutade de värpa på hösten. För att ha ägg
under vintern måste några ägg konserveras. Det innebar att mamma la dem i vattenglas i en lerkruka.
Vattenglaset, trögflytande natriumsilikat, täppte till äggskalens porer, vilket medförde att äggen inte
ruttnade. Men dessa ägg kunde bara användas till bak och matlagning, inte till att koka eller steka.
Varför vet jag inte, men så var det.
Lutfisken
Grisen slaktas och köttet tas tillvara. Osten ystas och pysslas om. När en månad återstod till julhelgen
var det dags för ännu mer matförberedelser inför julafton. Nu skulle lutfisken göras i ordning. Hos
Tengboms eller hos Systrarna Larssons, våra två speceributiker i Upphärad, inköptes en rejäl bit
torkad långa. Fisken kom som en hård bräda. För att förvandla den till mat krävdes att den först låg i
blöt under 4 dygn. Därefter under ytterligare 4 dygn i en lut bestående av släckt kalk och soda. När
denna lutning var klar, skulle fisken ligga i vatten och svälla i 4 dagar. Efter allt detta skulle fisken
vattnas ur under 10 dagar i vatten som fick bytas varje dag. Efter denna månad och metamorfos var
fisken klar att tillaga. För mig är kokt lutfisk alltjämt en delikatess.
Julstädning
Grisen och köttet. Lutfisken och osten. Allt detta var förberett när julveckan närmade sig. Nu var det
dags för julbaket. Men Oj! Jag glömde ju julstädningen. Det var något som startade i septemberoktober med fönstertvätt. På sommaren hade vi enkla fönster. På vintern hade vi dubbla fönster med
vadd emellan och med klisterremsor i papper som tätade mot kalldraget.
Innanfönstren var under sommaren undanställda i någon skrubb eller i målarverkstan. Nu skulle
dessa fönster fram och tvättas. Sedan skulle ytterfönstren tvättas och monteringen ske. Det var ett
4
hårt arbete för mamma Ester. Sammanlagt hade vi 16 innanfönster i undervåningen. Verandan fick
vara utan, stå kall och fungera som extra skafferi. På andra våningen fanns 8 innanfönster. Det måste
ha tagit närmare en vecka av hårt arbete med detta. – Jag minns att mamma hade ett tefat med
mjölk som hon fuktade pappersremsorna med. Det klistrade bättre med mjölk än med vatten, sa
hon.
Under ungefär samma tid skulle alla köksutrymmen och skåp tvättas och förses med nytt hyllpapper
och nya hyllremsor. Idag med plastlaminerade hyllor i skåpen är det nog inte så många som vet vad
hyllremsor är. Hyllremsor köptes i rullar med årstidsmotiv. Till jul var det ofta tomtar, till påsk var det
ägg eller påskkärringar, till sommaren var det blommor och kvistar.
Hyllpapperet klipptes till efter hyllans form. Ingen hylla var den andra lik. De var som regel av
spåntade bräder. På denna tid var alla skåp platssnickrade utan bestämda mått.
Hyllpapperet veks in under framkanten och fästes med häftstift. Sedan satte man fast remsan längs
framkanten så det såg fint och prydligt ut. Detta var mitt jobb under många år.
Ett annat jobb inför julhelgen var att putsa allt silver och koppar. Silver var det förstås inte i en enkel
familj som vår utan nysilver, dvs försilvrad mässing. Plåtflaskan med Häxan kom fram. Detta märke
med kopparputsmedel finns än idag. Bland annat minns jag att pappas rökattiraljer skulle putsas. Det
var en rund kopparbricka med en stor och en liten askkopp samt ett ställ för tändsticksasken. Pappa
rökte pipa ibland utan att egentligen vara rökare.
Matlagning, julklappar och julbrännvin
Storstädningen klar! Rena trasmattor lades på golven. Nu var det dags för bak, både brödbak, kakbak,
pastejbak och kokning av syltor och aladåber. I juletid skulle limporna kryddas inte bara med anis och
fänkål utan också med pomerans. Jag fick lägga de torra pomeransskalen i blöt. När de blivit mjuka
skulle de befrias från det vita innerskalet. Sedan skulle ytterskalet skäras i fina strimlor. Det doftade
gott. Mamma visade och styrde. Mest arbetade hon i tystnad med sina egna uppgifter och
arbetstankar. Saker och ting skulle göras. Inte mycket att ödsla ord på. När sysslorna väl var gjorda,
kunde ett rofyllt leende ibland tränga sig på. Vid symaskinen kunde hon sjunga om Elvira Madigan i
takt med att hon trampade sin gamla Singer.
Vad som också doftade förutom allt som hörde till baket var kryddlagen som kokades till sillen som
skulle läggas in. Hos handlaren fiskades islandssillarna upp ur tunnorna och lades i papper. Plast
fanns inte vid denna tid. Plastpåsar kom nog inte förrän under 1960-talet.
Sillarna skulle vattnas ur, minst en natt. De var ursalta för att hålla sig. Sedan skulle de rensas, benas
ur, skinnflås och skäras till filéer som i sin tur skars i gaffelbitar. Men det var lagen som doftade mest
– i vart fall godast. Den gjordes som idag av vatten, ättika, socker, kryddpeppar, kryddnejlika och
”lagerbärsblad”. Ibland for det med en morotsbit, kanske en bit pepparrot för hållbarhetens skull.
Småbitarna som blev över sedan gaffelbitarna skurits ut blev till sillsallad. Den bestod av sill i
finskuret skick samt små tärningar av äpple, inlagd rödbeta, rödlök och kokt potatis. Detta blandades
med vispad grädde och dekorerades med hårdkokt ägg vars gula och vita finhackats var för sig för att
skapa ett vitt och gult mönster över den rosa sillsalladen. Saligt vackert och gott!
5
Dopparedagen närmade sig. Huset doftade av ljuvligheter och förväntningar. Elly var alltid bäst på att
smyga med sina hemliga paket samtidigt som hon nogsamt eldade nyfikenheten. Pappa hade hämtat
gran hos farmor i Vedmaden. Den stod nere vid vår vedbod och väntade. Samtidigt arbetade han
alltid med sitt måleri ända fram till dagen före julafton, och hans arbetsdagar var som regel från halv
sju på morgonen till motsvarande på kvällen.
Förutom julgran hade han förstås varit i Trollhättan på Systembolaget med sin motbok för att ta ut
månadsransonen. Kronbrännvin skulle det finnas. Det var finare och starkare än Renat. Vid juletid
blev det kanske också en flaska portvin. Kanske punsch … I min då aktuella ålder hörde dessa drycker
inte till huvudintressena. Men punschpralinerna älskade jag! Alla konfektskålar var fyllda och i
skafferiet fanns hemkokt knäck, torkade fikon, russin, mandlar och nötter. På översta vinden låg
äpplen och kurade i sågspånet som fanns där för att isolera huset mot kylan. Nu fick sågspånet även
skydda de vinteräpplen som plockats in från trädgården i oktober-november. På hyllorna i
matkällaren stod mammas konserveringsburkar fyllda med päron och äppelmos. Bredvid dem stod
pappas urdruckna brännvinsflaskor nu fyllda med mammas körsbärssaft liksom svart och röd
vinbärssaft. En tidig krigsvinter upptäckte mamma ett litet förråd med hemgjord apelsinsaft bakom
de andra flaskorna. Denna apelsinsaft från 1930-talet blev som en exotisk uppenbarelse från en
annan värld. Under 5-6 år fanns varken apelsiner eller bananer att tillgå. All sådan import var omöjlig.
På Atlanten härjade Hitlers ubåtar som vargflockar.
Vad gällde drycker fanns det en speciell som bara dök upp i juletid. Den fanns i en kagge i skrubben
under trappen upp till mormor. (Samma skrubb som fungerade som arrest och isolercell för mig som
3-4-åring när jag hade varit bråkig och olydig.) Juledricka! En 5- eller 10-liters glaskagge i en
träställning som bryggeriets ”drickebil” levererat. Det var en svagdricka som fått en extra julsötma.
När det var matdags fick någon gå in i skrubben med en kanna och fylla den med dricka att ställa på
matbordet.
Julbaket
Mammas julbak var enormt. Förutom matbrödet i limpor och kakor fanns det veteknäckebröd som
hon alltid bakade i juletid. Därtill kom allt sötebröd i form av småkakor och mjuka kakor. Mjuk
pepparkaka, sockerkaka med syltat apelsinskal och suckat, tigerkaka och kanske ytterligare någon
mjuk kaka jag glömt. Så fanns grovdoppat inte att förglömma: vetebullar, vetelängder med
kardemumma, klippta flätade vetekransar med skivad mandel, kanske en butterkaka, alltid en
rulltårta. Du milda tider! Inte kändes någon nöd! Skorporna hon bakade och torkade var ingen
nödproviant utan fina läckerskorpor – även om jag aldrig gillade dem.
Till detta kom minst sju sorters småkakor: vanliga pepparkakor som vi ungar tog fram med alla de
fantastiska formar mamma hade (och som jag har kvar än idag). Där fanns renar, grisar, gubbar,
gummor, stjärnor, solar, halvmånar, … Förutom vanliga pepparkakor fanns franska pepparkakor som
var Ingvars favorit. Därtill kom korintkakor, brysselkex, havrekakor, gaffelkakor, wienerstänger (eller
skurna syltkakor som mamma kallade dem), schackrutor, bondkakor, smörkransar, spritsade
mandelkakor, mandelformar (vars formar jag också har kvar).
Borde det räcka? Sannerligen, men ännu mer kom på bordet via mammas bakbord och grytor.
Mängden var så stor att den som regel räckte fram till påsk. Detta gällde även matbrödet som
förvarades i höga runda plåtburkar. Småkakorna fanns i före detta kaffeburkar, många mycket
vackra. En jag har kvar ser ut som ett hus i vintertid med snö på taket/locket.
6
Det fanns ett generöst överflöd. Kanske därför att mamma älskade att baka. Som tonårsflicka hade
hon skaffat sig en utbildning åt konditorhållet. Så ovanpå det jag redan räknat upp kom i juletid även
maränger och klenäter. Godast av allt, och kanske också svårast, var mammas struvor som friterades
(liksom klenäterna) i het olja varefter de dränktes i socker. Oj, oj, oj!
Och allt bakades i vår järnspis i köket, en järnspis som hela tiden fick eldas med lagom stora och
lagom antal rätt kluvna vedkubbar. Mamma Ester torde inte ha frusit! – Ta in ett fång ved, Valdemar!
Lill-Elof var nog inte så användbar före 5-årsåldern, men jag tror att även jag fick göra alla de insatser
som var möjliga för en 4-6-åring. Kanske ge hönorna mat.
Hönsmaten fanns i en skulhink under diskbänken. Vid ett tillfälle när jag blev arg på Valdemar jagade
jag honom med träpinnen som man rörde om med i hönsmaten: Lutta på den du! Det var mitt
stridsrop i valdemarsjakten. Tala rent förmådde jag inte men ett anlopp var redan möjligt.
Dan före dopparedan
Nu var det ”Dan före dopparedan”. De sista julklapparna skulle lackas denna sista kväll före
julaftonen. Pappa hade en rund stämpel med ett snirkligt P på. Den trycktes mot det heta lacket som
smälts över en ljuslåga och droppats på knuten.
Vad som också skulle hinnas med ”dan före dan” var att få sitt julbad. Mamma tog in en av sina stora
järnskodda träbaljor. Dessa stod sommartid under någon stupränna för att samla regnvatten. Baljan
placerades på köksgolvet, vatten värmdes på spisen och vi fick i tur och ordning ta oss vårt bad. Jag
antar att mamma var den sista. Men vid det laget hade vi ungar somnat i rena sängkläder och i nya
nattskjortor i flanell som mamma sytt åt oss.
Gamla tiders julafton på Johansberg.
En riktig matorgie! När vi barn vaknade vankades det frukost med nybakat bröd. Kanske fick vi en
kopp choklad till. Jag minns inte riktigt … I vart fall fick vi en ”julhög”. Det var ett provsortiment av de
nybakta småkakorna att avsmaka och frossa i.
Under förmiddagen satte pappa julgranen i julgransfoten. Men innan dess hade han sågat av granen,
som var väl tilltagen, så att han fick en bit att montera julkärven i. Julkärven var av havre. Väl
monterad på stammen med några grenar kvar under, sattes julkärven upp i körsbärsträdet utanför
köksfönstret mot norr. Snart var fåglarna där för att också fira jul.
Julgranen fastskruvad i sin fot baxades in i finrummet som nu öppnats för julfirandet. På golvet lades
en särskild julgransmatta i jute och mitt på den placerades granen. Den skulle stå och droppa av ifall
det fanns snö kvar på grenarna.
Mamma fanns i köket. Nu var det julskinkan som skulle kokas. Den fick puttra i sitt saltvatten med
kryddpeppar och annan peppar, kanske något lagerblad. Mot slutet av koktiden åkte julkorven också
ner i spadet, men den behövde bara 20-30 minuter. När skinkan var klar var det dags för lunch: dopp
i grytan.
Det intressanta är att denna delikatess utgick från att familjerna då för tiden hade kvar gammalt
knaltigt matbröd från något bak i oktober. Väl doppat, uppmjukat i spadet smakade det vidunderligt
gott. På tallriken fanns det doppebröd, kokt potatis, en korvbit, en skinkskiva och senap.
Doppegrytan stod på spisen. Var och en fick lägga sin brödbit i spadet och fiska upp den med
7
hålsleven. Den som väntade för länge med doppandet så att brödskivan gick i småbitar bannades. Vi
var sammanlagt 7 vid bordet så det blev mycket spring. Fram till julen 1939 var nog mormor Hedda
med. Så var det pappa och mamma. Sedan fanns vi ungar. Den sista mormor-julen 1939 var Ingvar
16, Elly 15, Valdemar 7 och jag 3 år.
Avslutningen på lunchen inkluderade det högtidliga öppnandet av julosten (eller skedde detta
möjligtvis till frukost …). Vi barn såg det som en halshuggning. Med en lång förskärare svepte
mamma runt osten så att hon fick ett lock på osten. Innan dess hade hon förstås fått sprätta upp
”klänningen” som osten var insydd i. Spänningen var olidlig! Vad skulle avslöjas detta år? Ibland var
det en småpipig, lite torr ost à la Svecia som visade sig; vissa år var det en nästan krämig variant.
Något år fanns det objudna gäster som också ville smaka på. Som regel visade de sig inte omedelbart
utan först efter ett antal dagar: mask! Med all den möda som fanns i osten och all den mat som den
härbärgerade kunde den inte kastas. Mamma anföll med ättika som på något sätt slog ut småkrypen.
Säkert fick några bitar gå till hönorna men det mesta kunde räddas. Ingen var kräsmagad utan åt av
osten efter ett tag med god aptit. Som regel var den utomordentligt god. Och någon restsmak av
ättikan märkte man inte. – Ormen i paradiset!
Efter denna rejäla lunch och en stunds vila var det dags att klä granen. Mamma tog fram kartongerna
med julgranspynt. Vid denna tid var det svenskhet som gällde. Här fanns ingen julstjärna att sätta i
toppen men däremot svenska flaggor i papper monterade på hård ståltråd att sticka in i
julgranstoppen. Dessutom fanns det blågula småflaggor på en tråd att montera som girlanger som
fick löpa nedför granen. Därtill kom julgranskarameller, några tillverkade i skolan, med sina krusade
pappersändar. Där fanns också flätade pappershjärtan att hänga som korgar i granen med någon
karamell i. Det fanns knallhårda kristyränglar som i princip var oätliga och därför fladdrade från jul till
jul. Det fanns små fåglar i plåt. Färggranna blanka kulor, konstgjorda och målade kottar i plåt. Därtill
skulle alla ljusstakarna monteras för julgransljusen. Sist och väldigt viktigt för oss småpojkar var
tomteblossen som skulle placeras så att de syntes väl men inte så att de kunde bränna kvistarna.
Glitter och änglahår skulle också till. Var vi flera om uppgiften att klä granen, vilket vi som regel alltid
var, så blev det förstås bråk om det ena och andra när våra olika estetiska preferenser kolliderade.
Så var den klar! Mamma fick komma in och granska och beundra vår skapelse. Gud så vacker! Och
när ljusen tändes efter julmiddagen var det som ett trolleri. I eldsprutet från tomteblossen blev jag
som helt förhäxad av lycklig förundran. Livets och årets höjdpunkt. Dessutom pirrade det för vi visste
ju att tomten också skulle komma på besök med sin julklappssäck.
Eftermiddagen kom med sin tidiga skymning. Vid 3-4-tiden måste lamporna tändas. För min del fanns
det alltid elektriskt ljus. När det monterades in vet jag inte. Vad jag vet är att vi fick centralvärme
samma år jag föddes, 1936. Årtalet fanns inlagt i cementputsen i pannrummet i källaren. Samtidigt
hade alla vedkaminer i rummen tagits bort. Tänk vilket framsteg! Mindre arbete. Mycket renare,
inget boss. Och en massa mer plats efter att kaminerna och vedlårarna burits ut. Sammantaget
motsvarade friytan nästan ett extra rum i huset. Det enda som fanns kvar i min tidiga barndom var
en kakelugn i mormors finrum. Den togs bort först efter kriget.
Oavsett elljuset fanns det ljusstakar med stearinljus överallt. Vid en viss tidpunkt inför julmiddagen
skulle alla vara tända. Vilken härlig stämning! Huset blev helt mättat med alla dessa olika dofter: mat
och matångor, brinnande stearinljus, granbarr, tallbarr på tallkvistarna i de stora vaserna,
lyckosvettiga barnakroppar, …
8
Extra svettiga blev vi när klockan blev 6 på kvällen. Då satte vi på radion så vi kunde lyssna på
”Farbror Sven”, Sven Jerring, som ledde dans kring granen. Vi valde att dansa runt inne i huset genom
köket och genom de tre rummen: Nu är det jul igen! Räven raskar över isen. Far min han sådde, han
sådde si så här. Se vad jag fått uti min hand. Morsgrisar är vi allihopa. Mössens julafton. Hej
tomtegubbar. Tomtarnas julnatt. Vi äro musikanter. Nu gå vi runt om ett enerissnår. En
sockerbagare här bor i staden. Tre pepparkaksgubbar.
Den stora julmåltiden
Dansandet ökade aptiten. Maten började bäras in till det stora matbordet i finrummet. På plats fanns
redan det bästa porslinet och silverbesticken. Glas på hög fot till juldrickan. Pappa hade antagligen
ett snapsglas med rött hjärta på. Hans brännvinskaraff med glasen finns ännu kvar. De står här invid
mig, liksom finservisen som mamma och pappa skaffat då de gifte sig 1922.
Först var det smörgåsbord med alla de kalla rätterna och det småvarma. Där fanns sillen och
sillsalladen, ägghalvorna, kalvsyltan med rödbetor, grisaladåb med senap, kanske en grisfot,
julskinkan som nu griljerats i ugnen, köttbullarna, prinskorven och lite annat jag glömt. Vi åt och var
glada. Jag minns inte att det fanns någon stränghet över dessa frosserier. Det var väldigt gott och alla
verkade njuta och vara glada.
Så var det dags för lutfisken. Den ledsagades av kokt potatis och en len vit sås med både sälta och
sötma. Överst glimmade en smältande smörklump. Salt och vitpeppar var kryddningen på fisken i
denna del av Västergötland.
Bordet dukades om till julgröten, efterrätten. Djupa tallrikar och skedar skulle fram liksom en kanna
mjölk. Gröten kom varm direkt från spisen, men den var fint upplagd och rutmönstrad med socker
och kanel. Någonstans gömde sig en skållad mandel som ett löfte och som ett hot. Den som fick
mandeln skulle bli gift under det år som kom. Om man redan var gift vet jag inte vad som skulle
hända!
Men det var inte bara att kasta sig över gröten. Var och en var tvungen att prestera ett grötrim innan
hon eller han fick stoppa den första grötskeden i munnen. Och nog blev det grötrim. Jag tror mamma
fuskade med en standard år för år: ”Denna gröten den var god. Den gick ner som den var smord.”
Smord eller inte, jag tyckte alltid att den var väldigt god. Som regel kokades riset med en kanelstång i.
Kanske tog mamma även lite vanilj för att piffa till smaken utöver det vanliga. Valle och jag var vid
detta laget halvt medvetslösa av nöjd mättnad. Mamma förstod och lät oss vila under tiden hon
diskade undan.
Vi barn tog igen oss. Pappa blev alltid tvungen att gå på dass, till vedboden eller någon annan stans.
Och just då kom de tunga bultningarna på verandadörren. Tomten! Vi kikade ut och såg den stela
tomtemasken med sin röda luva. Skräck och förtjusning. Det var på riktigt. Och hotet att inte få något
fanns inom mig på riktigt. Dessutom var jultomten urgammal och trött. Han klampade förskräckligt
då han kom klivande på verandatrappan och i förstun. Väl inkommen pustade och flåsade han av
trötthet efter att ha fått bära en så tung säck just till oss. Jag höll mig långt borta i bakgrunden. Det
värsta var att alla, också jag var tvungna att gå fram till tomten och tacka i hand för den klapp man
fått. Fruktansvärt!
9
”Go Jul! Go Jul! Finns här några snälla barn?” Jag visste ju att jag fått stryk av både Pappa Ivar och
Mamma Ester, fått sitta i skrubben ”tills jag blev snäll” och avvisats när mamma inte stod ut med min
trotsiga trotsålder.
Men underligt nog fanns det alltid julklappar till alla. Också till pappa som jultomten undrade var han
var. Jo, han var bara tillfälligt ute och skulle strax dyka upp. Vilken otur för honom att han inte fick
träffa tomten! – Smått omtöcknade vinkade vi av tomten som efter ett tag drog iväg med sin tomma
säck för att ladda den med nya klappar till en annan familj.
Oj, oj, oj! Adrenalinet pumpade i den lilla kroppen. Som 3-åring trodde jag på tomten, som 4-åring
och som 5-åring likaså. Som 2- eller 3-åring hade jag haft återkommande mardrömmar om en hemsk
gubbe som satt i skogen och ville att jag skulle komma fram till honom, men jag fasade. Det var en
mara som återkom gång på gång. Jag vet inte var den kom från men jag kan tänka mig att det var
jultomten som hade satt skräcken i mig då jag var 2½ år. Som drömminne var den min tidigaste
dröm. Den var otäck.
Efter julen 1941 var det slut. Det var Kerstin i Brännemossen, en jämngammal lekkamrat, som efter
helgerna berättade att den jultomte som kommit hem till oss, nu när pappa inte längre fanns, var
hennes pappa Evert. En ny livsfas hade börjat.
Men tillbaka till de lyckliga kvällarna då paketen fanns där framför oss och pappa av någon underlig
anledning alltid råkade dyka upp på nytt för att beklaga att han inte fått träffa tomten. Jo, han hade
sett att det var någon som gett sig av från verandadörren, men han hade inte hunnit notera vem det
var som besökt oss. Åh, så sorgligt att han inte fått träffa tomten!
Paketen öppnades utan frenesi. Mamma och pappa lyckades på något sätt styra oss så att vi tog
uppackningen på ett lugnt sätt trots vår stora nyfikenhet. Det kunde till och med hända att en
uppackad leksak vann så stort intresse att man glömde bort de väntande paketen.
Så var kvällen i stort sett slut. Ännu samlade i finrummet fick vi ta del av en fruktsallad i en skimrande
glasskål. På bordet fanns även ”gotterna”, konfekt och karameller, nötter och fikon. Utmattade tog vi
oss från detta schlaraffenland till våra sängar. Antagligen somnade på väg dit. Till vår lycka var
tandborstning fortfarande ett njutningsmedel förbehållet överklassen.
Nästa morgon väntade tidig väckning vid 6-tiden. Klockan 7 började julottan. Jag minns att vi
vandrade till kyrkan i vintermörkret. I kyrkan somnade jag nog. Men jag kommer ännu ihåg lukten av
fuktiga ytterkläder blandas med doften av alla de brinnande ljusen. Därtill fanns det förstås en doft
av häst och ko som satt kvar i böndernas kläder. Några hade kommit till kyrkan i hästdragen släde.
Hantverkare och arbetare fick gå.
2011-12-14
Elof Petterson
