NATURLIGT BETEENDE SOM
RIKTLINJE I
DJURHÅLLNINGEN
Begreppet naturligt beteende används såväl i svensk djurskyddslag som
i de regelverk som ekologisk produktion sker under. Vad är egentligen
naturligt beteende? För att kunna använda begreppet som riktlinje i
djurhållningen är det viktigt att ge termen en klarare innebörd. Denna
presentation syftar till att försöka göra just det.
Är naturligt beteende beteende i naturen?
Några menar att naturligt beteende är det beteende man ser hos djur i
sin naturliga biotop. Men naturen är ju inte särskilt enhetlig. En höna
som tillbringar mesta delen av en dag under en buske i en biotop beter
sig inte mer onaturligt än en annan höna i en annan biotop som går och
pickar på en öppen yta. Med denna definition blir dessutom allt vad ett
djur företar sig i ett stall per definition onaturligt. En ko som slickar sin
nyfödda kalv beter sig emellertid lika naturligt som den som gör det
ute i en hage.
Beteendet är ju inte en isolerad företeelse utan snarare en synbar
reaktion hos individen på en mängd inre och yttre stimuli. Många av
dessa finns i den omgivande miljön. Det är därför nödvändigt att se
individen och dess omgivning i en helhet om vi ska försöka oss på att
fördjupa oss i begreppet naturligt beteende.
Inhämtning och bearbetning av information
Högre stående djur kan sägas vara organismer som tar in och bearbetar
information på ett icke automatiskt sätt. Det vill säga en och samma
information från omgivningen leder inte nödvändigtvis till samma
beteendereaktion. Varför inte det?
Centrala nervsystemet (och även immunsystemet) har möjligheter att både inhämta- och lagra information. Denna information kan
sedan bearbetas på ett sådant sätt att individen senare kan dra nytta av
den. Informationen har ett överlevnadsvärde för individen. Dels kan
organismen lära sig det tidsmässiga sambandet mellan två händelser
och sannolikheten för att dessa båda händelser uppträder. Vidare kan
djuret lära sig att om det först utför ett beteende så ökar sedan sannolikheten för att en annan händelse inträffar. Med dessa båda typer av
inlärning följer en ökad förmåga att förutse händelser (predictability)
och att kunna kontrollera dessa (controllability).
Möjligheterna att kunna registrera, förutse och påverka händelser
är instrument som vi med ett gemensamt begrepp kan kalla anpassningsförmåga. Låt oss använda dessa byggstenar för att med en modell
(Algers, 1990) illustrera vad som skulle kunna kallas för naturligt beteende.
124
Ekologiskt lantbruk • Konferens • Ultuna • November 2001
Bo Algers, Institutionen för
husdjurens miljö och hälsa, SLU,
Skara, Tel: 0511-670 00, E-post:
[email protected]
En modell
Låt oss börja att betrakta omvärlden. Den består av ett antal fenomen
om vilka vi sannolikt vet ganska lite. Den enda information som djuret
har om sin omvärld är de signaler som djuret kan uppfatta med sina
sinnen. Dessa signaler kan vi kalla ett ”är-värde” (Wiepkema, 1987).
De är tämligen meningslösa om de inte kan relateras till något för djuret bekant och ges ett värde i relation till djurets tidigare erfarenheter.
Dessa jämförelsevärden, som vi kan kalla ”bör-värden” är också beroende av individens gener, utvecklingsstadium och ålder. När jämförelsen sker mellan det upplevda ”är-värdet” och det i centrala nervsystemet lagrade ”bör-värdet” utlöses ett beteendeprogram som enkelt kan
sägas syfta till att likställa ”är-värde” med ”bör-värde”, det vill säga
djuret försöker påverka omgivningen mot ”bör-värdet”.
Så länge som individen har möjlighet att fungera i enlighet med
den beskrivna modellen kan vi tala om ett naturligt beteende: De instrument som djuret av naturen är utrustat med för att hantera sin omgivning tillåts fungera. Inlärd och genetiskt lagrad information kan jämföras med den registrerade och beteendeprogram kan utlösas som påverkar omgivningen i riktning mot ett ”bör-värde”. Vi har ett fungerande feed-back-system. Ibland styrs beteendet huvudsakligen av interna stimuli och ibland mest av externa. En gris i en sjö sätter igång
och simma som ett resultat av externa stimuli medan en sugga utför
sitt bobyggnadsbeteende mest som ett resultat av interna stimuli. Av
det följer att en gris inte behöver simma men en sugga behöver under
vissa omständigheter kunna bygga ett grisningsbo.
När det blir fel
Man kan tycka att med denna beskrivning skulle följa att alla djur alltid
beter sig naturligt. Det finns alltid en omvärld som kan registreras, en
erfarenhet som den kan jämföras med och en rad beteenden som kan
användas för att justera omvärlden. Men det är inte alltid som dessa
delar hänger samman. Smågrisen kan tjäna som exempel: En smågris
masserar suggans juver under digivningens första fas. När så suggans
mjölkgrymt ökar i frekvens skiftar smågrisen från att massera till att ta
en spene i munnen och suga på den. Om man däremot maskerar suggans grymtsignal med kraftigt fläktbuller, så ändrar inte smågrisen sitt
beteende vid rätt tidpunkt. Smågrisen uppfattar inget nytt ”är-värde”
när ”omvärlden” ändras genom att suggan grymtar snabbare. Den erfarna smågrisen har lärt sig att det tar ca 90 sekunder från det att
masserandet börjar till dess att suggan släpper ner mjölken och smågrisen därför ska börja suga. Hos en erfaren gris tenderar därför ”börvärdet” att efter cirka 90 sekunder ändras från ”massage” till ”sugbeteende”. Men för den mindre erfarna smågrisen är ”bör-värdet” i
detta avseende ett vagare jämförelsetal och därför skiftar den inte beteende vid en rimlig tidpunkt, den beter sig inte naturligt.
Beteende är som nämnts en funktion av såväl inre som yttre stimuli. Det är både sugbehovet hos den unga individen och synen av ett
125
suggjuver som får smågrisen att börja dia. Ibland är emellertid inre stimuli tillräckligt starka för att utlösa beteendet. I ett annat exempel låter
vi grisen vara i en tyst miljö men vi hindrar den från att dia. När så
omvärlden presenterar ett ”är-värde” för grisen i form av t.ex. ljudet
från en grymtande sugga men inget juver finns att tillgå så kan grisen
t.ex. börja att massera ett kullsyskon. Grisen beter sig inte naturligt och
vi kan tala om ett stört beteende. Detta som ett resultat av att djuret är
depriverat för dibeteende och att motivationen för att utföra beteendet
ökas under denna deprivation. Att dia är ett beteendebehov hos den
unga grisen.
Möjlig och omöjlig anpassning
Samtliga våra husdjur tillhör den grupp av djur som kallas generalister. Med detta menas djur som har en god förmåga att anpassa sig till
olika biotoper och situationer. De är utrustade med komplexa system,
såväl fysiologiska som beteendesystem för att kunna åstadkomma
denna anpassning. Exempel på detta är när prolaktinnivåerna och
prostaglandinnivåerna i blodet på en sugga ökar ett par dagar före förlossning och hon söker sig bort från flocken för att bygga bo. Ett annat
exempel är värmeregleringen genom vältringsbeteendet. Men det finns
situationer när dessa beteenden inte tillåts fungera. Suggan tvingas vara
kvar i boxen i närheten av andra suggor när hon ska grisa. Eller så ges
hon ingen möjlighet att vältra sig när det blir för varmt i stallet. Fysiska
hinder gör en anpassning omöjlig.
En ko behöver inte stå obunden för att kunna resa sig normalt.
Men om utrymmet framför henne är för litet blir hennes resningsakt
störd, hon kan inte skjuta fram huvudet och därmed tyngdpunkten tillräckligt långt, bakbenen belastas för mycket under resningen och risken för ett spentramp ökar väsentligt. Hon kan visserligen anpassa sig
till inredningssystemet så långt att hon klarar att resa sig upp. Men hon
riskerar att få betala ett högt pris för det. Här är anpassningen inte
omöjlig men sjukdomsframkallande. Vi kan kalla de maladaptation.
Motivation och funktion
Det är ingen slump att våra husdjur har de beteenden som de har. Med
ett naturligt beteende kan individen öka sin förmåga att förutse och
kontrollera omgivningen. Om detta inte fungerar riskerar individen att
hamna i ett stresstillstånd med åtföljande sjukdom som eventuell följd.
Genom den evolutionära processen har de utrustats med effektiva reglersystem för att kunna anpassa sig till olika miljöer och för att därmed
optimera möjligheten att reproducera sig. Ett av dessa reglersystem är
beteenden som djuren är motiverade för att utföra och som ger en funktionell feed-back. Sådana beteenden kan vi kalla för naturliga beteenden.
126
Ekologiskt lantbruk • Konferens • Ultuna • November 2001
Den ekologiska synen
Djuraveln har inte syftat till och har heller inte nämnvärt medfört att
husdjurens beteende kommit att ändras. Däremot torde det vara helt
klart att många av de välfärdsproblem hos våra husdjur som idag står
i fokus beror på att djuren i de fallen inte erbjuds en miljö som de kan
anpassa sig till.
I IFOAM:s regler står (IFOAM General Assembly Nov. 1998): “Organic
production is based on a number of principles and ideas….
•
To give all livestock conditions of life with due consideration for
the basic aspects of their innate behavior.
5.1. Animal husbandry management
General principles
Management techniques in animal husbandry should be
governed by the physiological and ethological needs of
the farm animals in question. This includes:
•
…That animals should be allowed to conduct their basic
behavioural needs….”
KRAVreglerna från 1999 anges bl.a. “Det ekologiska lantbrukets målsättning”:
•
…en god hälsa hos husdjuren främjas och att de ges möjlighet till ett naturligt beteende och en värdig tillvaro… “
Den bärande tanken är att utgå ifrån att det naturliga beteendet är
funktionellt och att människan i minsta möjliga utsträckning bör intervenera i djurets interaktion med sin miljö. Härav följer att kunskap om
hur denna interaktion sker är nödvändig för att säkerställa att de miljöer vi erbjuder våra husdjur är sådana att en funktionell anpassning är
möjlig. Samtidigt ligger i den ekologiska synen att en så naturnära miljö
som möjligt utgör en bättrre garanti för att ge djuren en möjlighet till
en funktionell anpassning.
Referenser
Algers, B. 1990. Naturligt beteende – ett naturligt begrepp? Svensk
Vet.tidn. 42: 517-519.
Wiepkema, P. R. 1987. Behavioural aspects of stress. I: Biology of stress
in farm animals. Ed: Wiepkema, PR and van Adrichem, PWM.
Martinus Nijhoff Publ. Dordrecht, 113-133.
127
