Norrbottens-Kuriren | 25
Onsdag 9 november 2011
åget rullar in
Klondyke, som samtidigt
växte fram på andra sidan ishavet. När Kiruna grundades
två år senare gick LKAB:s disponent Hjalmar Lundbohm
i stället in för att tillsammans
med dåtidens namnkunniga
arkitekter och samhällsplanerare skapa en mönsterstad
kring malmfyndigheterna.
Östersjön en ”stambana”
Medan utbyggnaden av järnvägsnätet i landets övriga delar av riksdags- och stortingspolitikerna sågs som ”ett utsäde för kommande tider”
(motion av Jonas Alströmer
1847), tycks synsättet inte
riktigt ha omfattat den nordligaste delen av landet.
Många av dåtidens politiker
hänvisade till Östersjön som
en stambana för norrlänningar och slutstationen för den
norra bandelen bestämdes
först till Gävle, en slutpunkt
som opinionen hela tiden
flyttade allt längre norrut.
Medan debatten om norra
stambanans sträckning pågick byggdes malmbanan i
engelsk regi, men efter ekonomiska problem övertog
svenska staten Gällivarebanan och överlät den till SJ
1890. Att ha en järnväg utan
kontakt med det svenska
stambanenätet gick naturligtvis inte an och samma år
beslöt riksdagen att förlänga
norra stambanan till Boden
där den kunde kopplas ihop
med malmbanan.
Men transporterna från de
stora malmfyndigheterna i
Kiruna var fortfarande olösta
och efter en intensiv debatt i
riksdagen – enligt bedömare
var malmbanans färdigställande den hetast och mest
diskuterade riksdagsfråga
vid sidan av unionen med
Norge – fick SJ uppdraget att
bygga järnvägen mellan Gällivare och Narvik (i tidningarna skrev man om ”Ofotenbanan”).
I juli 1903 invigdes malmbanan i sin helhet med pompa och ståt och ett år senare
knöts banan samman med
norra stambanan som då nått
fram till Boden. Efter ytterligare ett par år inleddes undersökningar inför byggandet av en järnväg till Haparanda som kom att stå klar
1915.
Rädsla för attacker
De lönsamma malmfälten
och det utbyggda järnvägsnätet väckte också en rädsla
för fientliga attacker och vid
sekelskiftet började man därför bygga en fästning i den lilla kyrkbyn Boden. 1907 gick
staten in som hälftenägare i
gruvbolaget LKAB (Grängesbergsbolaget var majoritetsägare) och snart började man
diskutera möjligheterna att
ersätta bland annat träkolet,
som var på väg att bli en bristvara, med elkraft för att driva
tågen längs malmbanan.
1910 bestämde riksdagen att
börja bygga det som skulle bli
Sveriges näst största kraftverk i Porjus. Därmed var den
sista byggstenen lagd i det
som mer än 80 år senare
skulle komma att kallas
”Norrbottens teknologiska
megasystem” av Staffan
Hansson, professor i teknikhistoria vid Luleå tekniska
universitet.
I uppslagsverket Den
svenska pressens historia
(Ekerlids förlag 2001) kallas
åren mellan 1830 och 1897
”åren då allting hände”. Tidningen var dagens medium i
ett samhälle som sjöd av
framtidsanda. Ännu fanns
ingen radio, postgången var
långsam och rikstelefonen
nådde inte Norrbotten förrän
1898 och då i väldigt begränsat utförande.
Telegraflinje redan 1857
Snabbast färdades informationen via telegram och sedan 1857 fanns det redan en
telegraflinje mellan Ystad
och Haparanda. Ändå var nyheterna som kom den vägen
begränsade – det var dyrt att
telegrafera.
Till tidningarna gick en
stor del av nyhetstrafiken
från kontinenten länge via
det svenska postkontoret i
Hamburg som telegraferade
till utrikeskabinettet i Stockholm och lät Posttidningen
återge dem. Därifrån kunde
övrig press hämta nyheterna
fritt.
Ett annat sätt att komma
över internationella och nationella nyheter var att saxa
från andra tidningar och i det
vidsträckta Norrbotten fick
redaktören kännedom om
vad som hände genom lokala
korrespondenter som skickade brev och bud. Resebrev
var också vanliga. När agronomen Johan Åkerström
från Luleå följde med
Nordenskjölds expedition
till Klondyke resulterade det
till exempel i en rad långa resebrev i Kuriren.
Stigande upplaga
I ett Norrbotten dit arbetskraft strömmade till från hela
landet och byggandet var
enormt blomstrade Norrbottens-Kuriren som 1896 börjat
komma ut fyra dagar i veckan. Upplagan steg kraftigt
och N.P. Isakson satsade på
teknisk förnyelse. 1899 köptes en modern sättmaskin,
den första i landet utanför de
stora städerna, och tre år senare var det dags för en ny
tryckpress som skulle komma att användas ända fram
till 1936.
Pressen började bli en
maktfaktor att räkna med i
samhället. Ändå skulle det ta
tid innan journalistjobbet
kom att betraktas som ett yrke. När Publicistklubben bildades 1877 valde till exempel
ingen att kalla sig ”publicist”,
”journalist” eller ”tidningsman”.
Med några få undantag lyste kvinnorna med sin frånvaro i dåtidens tidningssammanhang. Men 1897 steg en
kvinna att räkna med in på
Norrbottens-Kuriren.
Marianne Söderberg
STORT FÖRETAG. Mekanikus Johan Petter Johansson drev
farmgångsrikt sin Verkstad. När han sålde den 1917 hade han
30 anställda.
J.P. Johansson –
ett mekaniskt geni
I november 1876 kunde man i Norrbottens-Kuriren läsa
om en 19-årig yngling med ”ovanliga mekaniska anlag”. Ynglingen hette Johan Petter Johansson och artikeln föranleddes
av att han under söndagen hade sjösatt en fem fot lång och 14
tum bred maskindriven miniångare som han själv tillverkat.
Enligt artikelförfattaren handlade det om ett aldrig tidigare skådat skådespel och ett hundratal åskådare hade strömmat till visningen vid stranden av Gråskälfjärden där båten
puttrade omkring behagligt och säkert under flera timmar.
Johan Petter Johansson arbetade som lärling hos smedsmästare J. A. Sundborg sedan mitten av 1870-talet men cirka tio år senare startade han sin egen rörelse där han med
framgång bland annat reparerade sy- och ångmaskiner. Rörelsen växte och efter några år uppskattades värdet till
12.000 kronor.
Tyvärr var J.P Johanssons verkstad bara försäkrad för
2.000 kronor och därför blev stadsbranden 1887 en personlig olycka. Men ”mekanikus” Johansson, som han senare
skulle komma att kalla sig, var inte den som gav upp. Han
satsade på en ny verkstad, anställde kunniga arbetare och
återupptog sin verksamhet. Redan samma år installerade
han elektriskt ljus i sin verkstad (med hjälp av en generator
som drevs av en ångmaskin) och några år senare fick han
uppdraget att leda den kommitté som utredde frågan om
belysning i Luleå stad.
Mekanikus Johansson tycks ha behärskat det mesta,
bland annat lär han ha varit fenomenal på låsanordningar.
Vid 60 års ålder 1917 sålde han sin verkstad med 30 anställda till det nybildade bolaget AB Luleå varv och verkstäder
och flyttade till Stockholm.
Annonsen | april 1887
Han konstruerade Eiffeltornets hiss
Kiruna
låter bättre
Den 8 september 1899 kunde man läsa följande i Norrbottens-Kuriren:
”En korrespondent vet berätta, att vederbörande äro
starkt betänkt på att utbyta
benämningen Luossavaara,
såsom det provisoriska namnet på poststationen vid
malmbergen Luossavaara –
Kiirunavaara till vidare lyder,
mot det mer klingande namnet Kiruna, som onekligen låter bra. Man tycker sig redan
höra järnvägskonduktören
utropa:
– Kiruna, 20 minuter, så att
det genljuder öfver perrongen”.
När ingenjören Gustave Eiffel konstruerade sitt
300 meter höga torn inför
världsutställningen i Paris
1889 tänkte han sig att besökarna skulle klättra de 1.792
trappstegen till fots.
Men det var innan han
mötte Gunnar Backman från
Luleå. Han var son till Carl Johan Backman, en av de första
lärarna vid läroverket i Luleå,
och hade utbildat sig till ingenjör vid Tekniska högskolan i Stockholm. Efter praktik
i Sverige begav sig Gunnar
Backman 1880 till Frankrike
för att arbeta med järnvägsbyggnader.
Under tiden utvecklade han
”Le système Backman” – som
byggde på en ny princip som
gjorde det möjligt att bygga
personhissar för höga höjder.
Den förtjuste Eiffel gav
Backman 50.000 francs i förskott och i hissarnas barndom
föreslog den svenske ingenjören två olika system för transporterna mot tornets topp.
Men ingen av dem visade sig
hålla måttet och den kommission som ansvarade för bygget vände sig istället till andra
hisskonstruktörer. Studerar
man turerna kring Eiffeltornets komplicerade hissproblematik ser man att Backmans inflytande ändå var
stort under processens gång,
men det enda praktiska som
återstod av hans ursprungliga
förslag blev ett bromssystem.
Gustav Backman fortsatte
att konstruera hissar för den
internationella marknaden
och när han återvände till Sverige 1892 levererade han bland
annat till Gällivaregruvorna.
Tyvärr var hans hälsa inte
den bästa och han sökte sig
till Bie hälsobrunn i Sörmland. Där träffade han på en
god vän från ungdomsåren:
Per Fredrik Widmark, tidigare
chefredaktör på NorrbottensKuriren, där han ofta skrev
under signaturen Staffan.
Staffan, som också hade varit Backmans lärare vid läroverket i Luleå, arbetade nu
som folkhögskolelärare i Bie
och var en uppskattad medarbetare vid hälsobrunnen.
Gunnar Backman dog
1894, endast 40 år gammal.
På FREDAG: En kassörska att räkna med
