Minnet – vår förmåga att koda in, lagra och plocka fram information
Minnesprocessen: Minnesforskningen vet idag att ny information inte
omedelbart etsas in i hjärnan utan lagringen i minnet är en komplicerad process.
Man räknar med att det finns minst tre stationer i minnessystemet som
informationen måste passera för att den skall kunna återerinras. De tre är:
1. Sensoriska registret – stor kapacitet, kortvarigt minne. Det finns ett sensoriskt
register för varje sinnesorgan. Endast en lite mängd information går över till
KTM resten faller bort.
2. Korttidsminnet (KTM) – information som vi uppmärksammar kan föras över
till KTM. KTM har en begränsad kapacitet (7+-2 enheter). Går att få in mer
information om vi chunkar dvs delar upp informationen i hanterbara block tex.
sasabbicaplo blir sas abb ica plo. Information kan bevaras upp till 20 sek.
För att behålla informationen krävs repetition; medvetandet är då upptaget så att
ingen ny inmatning kan ske och därför inte heller någon bortträngning av
information.
3. Långtidsminnet (LTM) - jättekapacitet. Informationen som finns i KTM
associeras med information som redan finns i LTM och den nya informationen
läggs till den gamla. LTM använder sig utav olika register för att koda och lagra
minnen. Det skapas associationer mellan olika företeelser och på så vis får vi
olika ledtrådar till olika minnesinnehåll. Långtidsminnet delas upp i:
Deklarativt minne – det man kan berätta
Procedurminne – motoriska minnen, färdigheter (en process).
Det deklarativa minnet delas upp i:
- semantiska – faktakunskaper, här lagras också scheman
- episodiska – lagrar händelser, självbiografiskt minne
Glömska – olika teorier
Bristande inkodning
Decay-teorin
Konsolideringsteorin
Interferens
Bortträngning
Minnet och underlättandet av minnesprocessen
1 Minneskurvans tidsperspektiv - hjärnans förmåga att koncentrera sig under
längre tid är begränsad. Vi minns mest i början och i slutet av en
inlärningsperiod.
2. Repetition. JA, men bara om motivation, intresse, vilja att lära sig, och
förståelse finns med. Viktigt med inkodning för att minnas!
3. a) Bearbetning, b) organisering och c) ansträngning
a) Chunking – omkoda mindre delar till större enheter. Association och
visualisering – se i bilder, gärna snuskiga och absurda!
b) skapa hierarkier
c) 10 000 timmars regeln – överinlärning!
4. Expertkunskap – ju mer erfarenhet vi har desto lättare att sätta in den nya
kunskapen i en meningsfull helhet
5. Lär dig olika minnestekniker tex. loci metoden
6. Framplockandet och glömska
- Kontext tex. minnet för hårt knutet till sammanhanget som det lärdes in i,
humör, rikt inkodat, stress påverkar, konsolideringsteori – lagt informationen på
fel plats, osäkerhet
- Minnen bleknar precis som färger på dina kläder, interferens, stress,
hjärnskada, sjukdom tex. Alzheimers och demens, bristande inkodning,
bortträngning
Mer om minnet
Minnet är en komplicerad process och kan beskrivas på många olika sätt. All
information som hjärnan matas med kommer in via det sensoriska registret
(minnet) som består av våra fem sinnen; lukt, smak, hörsel, känsel och syn.
Synen eller det visuella bildminnet är det starkaste minnet och kan utgöra så
mycket som 80-90 % av sinnesintrycken som når medvetandet. Informationen
stannar i det sensoriska minnet upp till en sekund, därefter sänds signalen till
korttidsminnet (KTM) I KTM ligger informationen oftast bara kvar ca 30 sek till
3 minuter, men kan stanna där längre vartefter informationen antingen
försvinner eller registreras i långtidsminnet (LTM), som har näst intill
obegränsad kapacitet. Ju fler sinnen som involveras i inlärningsprocessen desto
mer effektiv blir inlärningen. Forskningsresultat visar att den som endast hör
informationen bara minns ca 20 %, den som hör och ser minns ca 50% medans
den som får höra, se och göra minns ca 70 %!
Man minns bäst i början och slutet av en inlärningsperiod, samt saker som är
avvikande eller upprepas. Har man tidigare kunskaper inom ämnet associerar
man omedvetet vilket ytterligare stärker minnet,. En teoretisk inlärningsperiod
bör inte vara ca 30-50 minuter lång. Arbetar man med praktiska övningar i
exempelvis naturvetenskapliga ämnen bör inlärningspassen vara upp till 90
minuter långa eftersom det ofta kan ta upp till 20 minuter för hjärnan att komma
in i de tankegångar som behövs för t.ex. matematik, fysik och data.
Om man inte repeterar sina nyvunna kunskaper på rätt sätt, har man oftast glömt
ca 70-90% av informationen inom 24 timmar. Kom ihåg att ju mer kunskap man
besitter, desto lättare är det att lära sig något nytt.
En association är en tankekoppling mellan två saker. Genom association länkar
vi samman gammal och ny information så att den nya informationen "kodas" rätt
för senare bruk vilket gör den enklare att plocka fram. Visualisering innebär att
man tänker i ersättningsbilder. Detta är något vi gör omedvetet dagligen.
Associering och visualisering utgör de viktigaste grundstenarna i alla
minnestekniker. Minneskonstnärer använder sig av tekniken att tvinga sig till att
associera och visualisera all ny information. Effektivast blir "kodningen" om
associationerna och visualiseringarna markant skiljer sig från vardagen. De bör
vara överdrivna, otroliga, våldsamma, absurda, färgstarka, löjliga, fantastiska,
sexuella - gärna snuskiga (här har vi sannerligen ett perfekt minne).
Minnestekniker eller mnemotekniker vet vi att människan använt sedan
urminnes tider. Några exempel på enkla tekniker är bland annat länkmetoden,
användandet av akronymer samt tal och rim metoden. Det går också att lära sig
långa sifferserier om man kodar dem rätt genom att göra om dem till bilder och
historier.
Texter om minnet
Här kan du läsa två texter om traumatiska minnen
Fundera sedan över de frågor som ställs efter respektive text
Text 1: Traumatiska minnen
Vad minns vi starkast? Vad glömmer vi? Hur spelar känslor in på vår förmåga att minnas?
Det är några av de frågor som minnesforskaren Sven-Åke Christanson har studerat. Han har
också arbetat för rättspsykiatrin, som ibland måste värdera vad människor säger att de minns eller inte minns. I den här texten, ur boken Traumatiska minnen, beskrivs ett fall där en
kvinna som våldtagits först inte alls kommer ihåg vad som hänt henne.
En ljus försommarkväll, den 29 maj 1984, beger sig en 23 - årig kvinna (låt oss kalla henne
CM) ut för att jogga runt en sjö i närheten av sitt hem i Stockholmstrakten. Efter att ha
sprungit en bit attackeras hon plötsligt av en främmande man. I ett försök att fly undan
mannen springer hon in på en stig som löper genom en skogsdunge i riktning mot ett bebyggt
område. När hon kommer ut på ett mindre fält framför en parkeringsplats hinner mannen
ikapp henne. Han misshandlar och våldtar henne. En annan joggare som kommer springande
längs sjön hittar kvinnan liggande, misshandlad, blodig och medvetslös på en stig cirka 10
meter vid sedan av joggingslingan. Han rör vid hennes ansikte och undrar vad som hänt och
om hon kan resa sig. Han frågar också vad hon heter och om han kan hjälpa henne. Men när
kvinnan kommer till medvetande vet hon inte vem hon är, var hon bor eller vad som hänt
henne. Den enda person hon känner igen den kvällen är den polisman, en känd svensk
ishockeyspelare, som för henne till sjukhuset. Inte ens fästmannen, som identifierade henne
via polisens efterlysning i radion, kan hon känna igen. De närmast kommande dagarna efter
överfallet har kvinnan inget minne av sitt tidigare liv, fästmannen, släktingar, vänner, hemmet
eller arbetsplats. Alla minnen kopplade till överfallet eller hennes förflutna är blockerade.
Hennes minne för nya händelser fungerar dock normalt och hon kan minnas vad som hänt
henne efter uppvaknandet på stigen. Hon har alltså en minnesförlust av själva överfallet (den
traumatiska episoden), en retrograd minnesförlust av tidigare livshändelser [...].
En och en halv vecka efter överfallet skrivs kvinnan ut från sjukhuset. Hennes fysiska skador
är nästan läkta, men bortsett från att hon minns två anhöriga, är hon fortfarande amnestisk
beträffande vad som hänt i det förflutna fram till det ögonblick hon hittades på stigen. Hon har
mardrömmar om att hon springer och har bråttom utan att veta vart hon ska, vaknar på
nätterna, och hon svettig och ångestfylld. Tre veckor efter den traumatiska händelsen börjar
hennes retrograda minnesförlust att så smått ge med sig. Hon känner igen ett tv-program som
går i repris och vissa platser hon vistats på före traumat, men endast några få personliga
minnen har kommit tillbaka. Vid denna tidpunkt "vallas" hon för första gången av polismän i
det område där hon påträffades. Under promenaden känner hon sig mycket orolig och när de
kommer till en stig som löper genom en skogsdunge reagerar hon kraftigt, blir blek och
svettas, men kan fortfarande inte minnas något av överfallet. Däremot kan hon peka ut den
plats där hon hittades och ge en detaljerad beskrivning av hur hon togs om hand, händelserna
på polisstationen, sjukhuset osv. När CM en vecka senare åter vallas i området där hon
hittades känner hon ett mycket starkt obehag inför vissa platser och hon säger spontant "och
sedan är det teglet". När hon tillfrågas om vad hon menar med detta svara hon "teglet och
stigen ", utan att kunna ge någon närmare förklaring till varför just dessa ord kommer för
henne. Förklaringen kommer senare när man leder in henne på en stig med krossat tegel som
ligger utspritt över stigen och skogspartiet. Vid åsynen av tegelresterna längs stigen känner
hon ett starkt obehag och uppger att hon förknippar obehaget med teglet på stigen och det
tegel som ligger utspritt en bit in i skogen. Även om hon vid denna tidpunkt inte har något
minne av att ha våldtagits känner hon att något hänt henne på denna plats. Genom ett
erkännande av våldtäktsmannen några dagar tidigare vet polisen att detta är platsen där hon
slogs ner och varifrån hon sedan släpades ut på den äng där våldtäkten genomfördes.
CM ber därefter själv att polisen ska to henne ytterligare en gång till området. När de denna
tredje gång går längs stigen med krossat tegel gråter hon oupphörligt och ute på ängen där
våldtäkten begåtts uppger hon att det är något speciellt med denna plats. Hon vänder sig hela
tiden oroligt bakåt därför att hon har en känsla av att någon ska komma bakifrån. Strax därpå
blir hon illamående och börjar gråta hysteriskt, varpå vallningen får avbrytas.
Det dröjer drygt 11 veckor innan minnet helt och hållet är återställt. Den 16 augusti befinner
sig CM ute på sitt sommarställe. Hon känner sig nervös och rastlös och för första gången
sedan överfallet beger hon sig ut för att jogga igen. Hon springer längs en grusväg där vägens
gropar fyllts med grus uppblandat med krossat tegel. En obehagskänsla växer sig allt starkare
och plötsligt blandas intrycken med minnesbilden från överfallet. Hon tappar orienteringen
och stannar upp vid en stor tegelhög vid infarten till en stuga. Minnesbilderna från det
traumatiska överfallet blir alltmer intensiva och faller sakta på plats. Men inte bara dessa utan
även minnesbilder från en tidigare traumatisk barndomshändelse kommer fram. Det första är
öllukten från våldtäktsmannen och hon förknippar omedelbart denna lukt med minnet av ett
sexuellt övergrepp hon varit utsatt för redan som nioåring. Även den mannen hade luktat öl
när han våldförde sig på henne.
Spridda minnesbilder från det traumatiska överfallet och våldtäkten återkommer i en icke
kronologisk ordning. Inom loppet av 10-20 minuter lyckas hon rekonstruera hela
händelseförloppet. Hon minns att hon kommit springande och att en man på en parkbänk
ropat: "Hör du tjejen, kom och sätt dig hos mig. När hon svarat "Nej tack". Hade han rusat
upp, sprungit efter och slagit till henne i ansiktet. I ett försök att fly sprang hon in på en stig,
som ledde till ängen där hon senare blev våldtagen. Inne på stigen kom han ifatt henne ett par
gånger och jakten hade fortsatt ut på den lilla ängen där hon halvt medvetslös av trötthet och
slag ramlat och åter försökt resa sig upp. Hon hade sett en bilparkering bortanför fältet, och
blivit än mer skräckslagen när hon insåg att det höga stängslet runt parkeringen hindrade
henne att komma längre. Mannen hade fortsatt att slå henne i ansiktet medan hon låg på
marken och sedan övergått till sparkar. Hon hade hållit händerna för ansiktet och inte vågat
titta upp. Hon trodde att han skulle döda henne. Under våldtäkten hade hon tröjan uppdragen
över ansiktet och såg därför aldrig mannen. Vid rättegången kunde hon inte heller peka ut
gärningsmannen och hon reagerade inte heller känslomässigt vid åsynen av honom. Under
misshandeln och våldtäkten förlorade hon medvetandet flera gånger. När medvetandet
återkommit, mindes hon att hon låg på ängen med träningsbyxorna och underbyxorna kring
fötterna och undrade om hon skulle våga röra sig. Vä1 på fötter med kläderna på plats hade
hon bara en tanke i huvudet: "Varför hade hon inte knutit byxorna hårdare i midjan, hade jag
knutit dem från början kanske det aldrig hade hänt". När hon sedan gick ner mot den plats där
hon senare kom att hittas mindes hon att mannen hade luktat öl precis som gärningsmannen
gjort den gången hon var nio år. Inom två till tre månader efter den 16 augusti återkom det
mesta av den bortträngda minnesinformationen.
När den misstänkte gärningsmannen, som senare dömdes till slutenpsykiatrisk vård, förhördes
första gången uppgav han att han suttit ensam nära den plats där CM hittades, men att han
måste ha fått en blackout eftersom han plötsligt befann sig i ett shoppingcenter 5-6 kilometer
därifrån. När han hade läst om överfallet och våldtäkten i tidningarna dagen därpå hade han
blivit ångestfylld över att han kunde vara gärningsmannen. Vid förhör några dagar senare
berättade han att detta inte stämde, han hade varit rädd för att säga sanningen i det inledande
förhöret. Han uppgav att även om han hade druckit flera burkar öl hade han ett mycket
detaljerat minne av vad som hade inträffat. Dagen efter hade han direkt tittat i tidningarna och
efteråt haft ångest och haft svårt för att sova på nätterna. Han beskrev hur han hade sprungit
efter kvinnan och att han försökt våldta henne, men inte lyckats genomföra samlag. Efteråt
hade han stannat kvar, gömd i skogsdungen, och på avstånd iakttagit hur hon tagit på sig
kläderna och sedan stapplat iväg från fältet ner mot sjön. [- - -].
Freud beskrev denna typ av minnesförlust [CM:s] som. "motiverad glömska ". Enligt detta
synsätt är den traumatiska händelseinformationen inkodad och lagrad, men kan inte återkallas
förrän individen får kontakt med de känslor som är förknippade med den traumatiska
händelsen. [- - -].
Isolering av kritiska detaljer
[I vissa] fall kan man finna att de som utsatts för ett psykologiskt trauma visar en
minnesförlust för den traumatiska händelsen, men samtidigt bevarar vissa detaljer (ledtrådar)
förknippade med traumat. I vissa fall kan dessa detaljer uttryckas som fysiska symptom, t ex
en förlamning i en arm, eller som en tvångsmässig repetition av ett visst tankeinnehåll. Dessa
symptom kan ses som en indirekt, omedveten hågkomst av aspekter som är centrala för den
bortträngda traumatiska händelsen [...]. Att enskilda aspekter bevaras utan en medveten
koppling till ett relevant sammanhang kan observeras hos kvinnan i exemplet ovan. Hon
mindes "teglet" eller "teglet och stigen" utan att förstå varför dessa detaljer dök upp i hennes
medvetande. Hon upplevde också ett starkt obehag när hon vallades på den stig med tegelbitar
där hon hade förföljts och attackerats av gärningsmannen. Det är troligt att denna typ av
minnesförlust med vissa detaljer bevarade är en extrem variant av den insnävade
uppmärksamhet som man har påvisat vid starka känslomässiga tillstånd. En ökad fokusering
av uppmärksamheten ses bl a i samband med vapenhot, och har också kunnat demonstreras i
experimentella situationer med traumatiskt bildmaterial. För att undvika en outhärdlig psykisk
stress, kan individen isolera vissa detaljer från det traumatiska händelseförloppet. Dessa
isolerade, och i sig "neutrala" detaljer, utgör starka ledtrådar och ett slags mental brygga till
den traumatiska händelsen.
Ur Traumatiska minnen. Bokförlaget Natur och Kultur, 1994.
Ord
amnesi = minnesförlust
retrograd = bakåtriktad, som har att göra med något som hänt tidigare
trauma = svår psykisk påfrestning
Frågor
1. Varför kommer inte CM ihåg våldtäkten, tror du?
2. Hur vill Christianson förklara att CM kommer ihåg vissa till synes betydelselösa
detaljer?
3. Känner du till något liknande fall av tillfällig minnesförlust?
TEXT 2: Minnet - Lite minnesteori
Enligt minnesforskaren Sven -Åke Christianson spelar känslan en viktig roll för var förmåga
att minnas. Å ena sidan tycks människor ha en stark tendens att bevara känslomässigt starka,
ofta negativa, upplevelser. Det kan bland annat förklaras med att det har ett överlevnadsvärde
att lagra negativa upplevelser - då kan man ju akta sig nästa gång en fara hotar. Det har visat
sig att det man minns bäst från känslomässigt starka händelser är sådana detaljer som är
centrala för själva händelsen. Mindre viktiga detaljer är mycket svårare att minnas korrekt.
Däremot kan människor som minns en för dem neutral händelse minnas vissa oviktiga detaljer
helt korrekt, men kanske missta sig på andra. Å andra sidan har människor också, enligt
Christianson, en tendens att avvärja negativa upplevelser, eftersom det är smärtsamt att
minnas dem. Denna avvärjning kan ske mer eller mindre medvetet. "Framplockningen" av
information som man tidigare avvärjt kan underlättas av att en utfrågare ger ledtrådar, som
fungerar som nycklar till minnet. Samtidigt är det uppenbart att sådana ledtrådar kan
suggerera fram falska minnen, till exempel om utfrågaren har förutfattade meningar.
Ibland tycks minnet av känslor kring en händelse kunna separeras, avskiljas, från" det mer
intellektuella minnet av själva känslan. I en del fall ser man hur människor, för att slippa
smärtan som är förknippad med en händelse, bara minns själva händelsen, inte dess
känslomässiga laddning. I andra fall kan man stöta på den motsatta tendensen, att bara
känslan, men inte själva händelsen, blir medveten.
Anders
Anders, en 18 -åring i södra Sverige, mördade i mitten på 1990 -talet två flickbekanta med tre
månaders mellanrum. I boken Brott och minne berättar Sven-Åke Christianson och Görel
Wentz om honom Författarna har läst förhörsprotokoll och själva intervjuat Anders. Anders
hade en besvärlig barndom. Fadern drack och slogs. En gång såg han sin pappa hota att döda
mamman. När Anders var åtta år skildes föräldrarna. Skilsmässan var så jobbig att de fyra
syskonen skickades till barnpsykiatrisk klinik under några månader.
Anders lillebror Johan, som han umgicks mycket med och tyckte mycket om, dog två år innan
Anders begick morden och Anders kände stor sorg. Troligen hade brodern tagit livet av sig.
Anders kunde inte tala med sin mamma om broderns död. Mamman hade dålig kontakt med
Anders och hade ända sedan han var liten betraktat honom som inåtvänd. Hon har själv
berättat att hon hade svårt att känna moderskänslor för honom.
Anders förändrades efter broderns död. Han började dricka mer. Hans flickvän sedan flera år,
som han hade en dotter med, gjorde slut. Hon tyckte att Anders hade blivit lynnig; till
exempel såg han våldsporrfilmer tillsammans med henne och tog ibland stryptag på henne.
Vid ett tillfälle fann flickvännen blåmärken på den lilla dottern efter att Anders varit ensam
med henne. Då gjorde hon definitivt slut, vilket var ett bakslag för Anders.
Samma höst blir Anders lillasyster våldtagen. Anders upplever det som en kränkning även av
honom. Han får också flytta hemifrån eftersom han bråkar med sin mamma. Han har dålig
studiemotivation och är flera gånger nära att hoppa av sin utbildning. Anders umgås i ett gäng
som dricker mycket, ofta hembränt. En kväll ska gänget gå till ett diskotek i stan, efter att ha
druckit hemma hos Anders. På vägen blir Anders och Lisa, bäste kompisens flickvän,
ensamma vid en kanal. Efter att ha pussats en stund blir Lisa tveksam. Anders säger då att hon
ju tidigare bjudit hem honom. Lisa ler och Anders tolkar det som ett hånleende. Han tar
stryptag på henne och hon segnar till marken. Anders kastar henne då i ån. Därefter söker han
upp kompisarna och fortsätter till diskoteket. Där glömmer han nästan bort vad som hänt, men
går så småningom tillbaka till kanalen och tittar på bärgningen av Lisas kropp.
Tiden efter mordet försöker han, enligt vad han själv säger, intala sig att det var en olycka.
"Men jag tänkte på det varje dag, inte hela tiden, men om något som påminde dök upp började
jag tänka på det igen." Anders vet inte varför han dödade Lisa, men hånleendet tycks ha varit
den utlösande faktorn. Han minns det, och han minns att han efter mordet fick en "jättehög
puls" och kände hjärtat slå som aldrig förr.
På nyårsafton, under en fest då någon skämtar om den döde brodern Johan, blir Anders
förtvivlad. Han gråter och slår sönder en spegel. Den tidigare flickvännen Sara lyckas lugna
honom, men plötsligt ger han henne ett kraftigt slag i ansiktet. Hon gör dock ingen
polisanmälan.
I februari är det fest igen. Anders träffar Anna, en flicka som han varit tillsammans med några
gånger. De lämnar puben tillsammans och går ut i en skogsbacke där de ligger med varandra.
När de klär på sig blir Anders plötsligt arg. Han tar stryptag och Anna biter honom då i
fingret. De brottas, och Anna kommer loss och springer mot puben. Anders kommer ifatt,
fäller henne med en hoppspark och sparkar henne i ansiktet och bröstet tills hon svimmar. Då
tar han stryptag igen och håller länge. Men hon andas svagt och han släpar henne in i skogen
för att gömma henne. Där sparkar han henne ytterligare och går tillbaka till festen. Han känner
smärtan i fingret och rivsår som Anna gett honom. Han tycker synd om sig själv. På puben
tar han några glas till och far hjälp att förbinda såren. Så blir han orolig. Är Anna verkligen
död? Han går ut igen och finner Anna till synes livlös. För säkerhets skull slår han hennes
huvud med en sten på 23 kg och kastar efter det en sten på 40 kg på hennes huvud.
Nästa dag är Anders med och letar efter den försvunna Anna. När hon hittas - av sin morfar blir Anders snart anhållen. Efter några timmars förhör erkänner han. Fem dagar senare
erkänner han också det första mordet. Han har ingen förklaring till morden. På frågan om vad
han minns starkast från det första mordet, svarar han: "Jag kan minnas Lisas hånleende. Det
försvinner inte ur minnet. Jag kommer ihåg det lika starkt som pulsen efteråt. Jag var nykter
då".
Från det andra mordet minns Anders: "Med Anna var jag mer kompis. Men vi hade samlag,
ute. Efteråt började vi klä på oss. Sedan vet jag inte om hon gjorde något som Lisa hade gjort,
men jag blev förbannad på henne (och tog stryptag). Hon bet mig i fingret, det är det
tydligaste minnet från mordet, hon bet allt vad hon orkade när jag höll fast henne. Under
några minuter kände jag också en stark smärta i ansiktet, för hon hade rivit upp en bra bit.
Hon var rädd och försökte springa ner mot festen igen. Efteråt gick jag tillbaka in till festen
och var där i 15-20 minuter. Det kändes som om man var helt söndersliten. De som var på
festen måste ha sett mig, de måste förstått att något hade hänt. Jag hade blod på byxorna, i
ansiktet och på händerna. Jag träffade storebrorsans tjej som lade om fingret och ansiktet. Sen
gick jag ut för att se om hon var kvar, och då tänkte jag att hon var död. När jag slängde
stenen på henne var jag ganska lugn." "Vid mordet på Anna var jag berusad och hade inte ätit
så mycket. Jag tänkte på Lisa när jag tog stryptag på henne. Jag visste att det var Anna men
ändå såg jag Lisa framför mig just då. Anna var den jobbigaste upplevelsen. Det var så
utdraget."
Anders säger att han ångrar sig, framför allt för att allt har gått snett för honom.
När han i sattes i häktet grät han. När nästan ett år gått efter morden säger Anders (som dömts
till 10 års fängelse) att han inte funderat så mycket på sin skuld. "Nej, det har jag inte tänkt på.
Här på fängelset har man först restriktioner, ingen TV, böcker eller annat. Här far man inte gå
ut, inte träffa kompisar. Det är skönt att bli inlåst klockan åtta på kvällen. Men det är klart att
man har ångest". "Nu försöker man att se framåt, studera och få utbildning. Jag har inte haft
mardrömmar och jagas inte av påträngande minnen (...) jag fick ett brev från Lisas syster när
jag fyllde år. Hon sa att hon hatade mig för vad jag hade gjort. Jag skrev tillbaka och svarade
att jag håller på att avtjäna mitt straff. Gjort är gjort." Det finns samtalsgrupper i fängelset,
men Anders säger inte mycket där. När det gäller föräldrar och syskon säger han: "Jag vill ha
besök från dem ibland, men inte för ofta för jag har inte så mycket att tala om."
(Efter Sven -Åke Christianson & Görel Wentz: Brott och minne. Natur och Kultur,
Stockholm, 1996.)
Uppgifter
1. Vad är det Anders minns från de två morden? Vad är det han inte minns,
tror du? Försök att förklara hans sätt att minnas med hjälp av den teori om
minnet som redovisats i inledningen. Du kan också pröva andra förklaringar,
utifrån någon annan teori om minnet som du känner till.
2. Vilka troliga förklaringar till Anders beteende kan du finna? Pröva till exempel
både hypotesen att Anders saknar känslor och hypotesen att han har
känslor.
3. Vad tycker du att man ska göra med Anders?
