2. Från Tang till Song - en kort introduktion
Läsning i “China”: sid. 72-119
Under denna period genomgår landet en märkbar utveckling, politiskt såväl som
kulturellt. Vi ser för det första en stadig befolkningsökning under hela perioden. Det
beräknas att Kinas befolkning uppgick till sextio miljoner under Han-dynastin, för att
sedan falla under perioden efter Han-dynastin. På 700-talet under Tang var
befolkningen åter uppe i samma nivå som under Han. I slutet av 1100-talet, hade
befolkningen fördubblats. Samtidigt fortskrider en gradvis migration till de södra
delarna av landet, det vill säga till Yangzi-flodens dalgång och söderut.
Buddismen, som introducerades i Kina under Han-dynastin, expanderar och har sin
guldålder i Kina mellan 400- och 800-talen. En mycket vanlig analys av orsakerna till
buddismens expansion brukar vara att den till skillnad från konfucianismen och
daoismen kunde erbjuda trygghet och frälsning under den oroliga tiden som följde efter
Han-dynastins sammanbrott. Religionen fick ett stort inflytande på kinesisk kultur.
De ofta krigiska kontakterna med nomadfolken utanför landets gränser fortsatte även
under denna period. Men kontakterna var naturligtvis inte enbart krigiska. När Kinas
historia beskrivs är ett ständigt tema hur folken utanför Kinas territorium sakta men
säkert sinifierades och med tiden kunde betraktas som en del av det kinesiska folket.
Vad som bortfaller i denna beskrivning är de influenser som kommit till Kina genom
dessa nomadiserande folk. Ett markant inslag under Tang från nomadkulturen var den
uppskattning för att inte säga dyrkan som hästen rönte, i krig såväl som i fred.
Under perioden ser vi innovationer som boktryckandet, kompassen och krutet. Många
bedömare gör gällande att kunskapen om dessa innovationer når Europa via arabiska
mellanhänder.
Sist men inte minst vill jag i detta sammanhang nämna de paralleller mellan europeisk
och kinesisk historia som inte sällan omtalas i sammanhanget. Zhou-dynastin brukar
jämföras med antikens Grekland, och Han-dynastin med det romerska imperiet - som
arvtagaren till delar av den antika kulturen. Perioden efter Han-dynastins kollaps och
splittringen av landet brukar refereras till som Kinas medeltid - tiden då buddismen
växte sig stark och konfucianismen hamnade i skymundan.
Med dessa paralleller i åtanke kan man säga att Kina under den andra hälften av denna
period, det vill säga från den andra hälften av Tang-dynastin och framåt, gick från
medeltid mot renässans, då buddismen förlorade i inflytande och antikens ideal åter
lyftes fram med konfucianismen.
2.1 Tang-dynastin (618-907)
Efter att ha varit uppdelat sedan Han-dynastins fall år 220 (med undantag för åren 280304), enades Kina återigen under Sui-dynastin (581-618). Sui-dynastin är känd för de
storskaliga projekt och de kostsamma militära kampanjer som igångsattes. Det mest
kända projektet torde vara Kejsarkanalen som grävdes mellan de stora floderna för att
sammanlänka norra och södra Kina. Projekten och kampanjerna blev betungande och
ett allmänt folkligt missnöje kulminerade i en revolt där kejsaren dödades. Enligt
traditionell kinesisk historieskrivning, placerade en av ledarna , Li Shimin, sin far på
tronen som den förste kejsaren av Tang-dynastin.
Inte sällan jämförs förhållandet mellan Sui och Tang med det som rådde mellan Qin och
Han; både Han och Tang innebar slutet för impopulära regimer samtidigt som de kunde
skörda frukterna av vad dessa störtade dynastier åstadkommit vad beträffar reformer
och infrastruktur. Under Sui infördes nämligen också reformer som kom att överleva
dynastin. Examineringssystemet för rekrytering av personal till administrationen som
igångsatts i mindre skala under Han återupptogs under Sui och fortsatte under Tang,
dels som en motvikt till den gamla etablerade aristokratins dominans av
administrationen, dels som ett sätt för kejsaren att söka ämbetsmän som
förhoppningsvis var mer lojala mot dynastin än vad den gamla aristokratin ibland visade
exempel på. Man bör hålla i minnet att dessa försök bara delvis nådde sitt mål - endast
omkring 15% av personalen inom förvaltningen rekryterades genom detta system
under Tang-dynastin. Majoriteten av ämbetsmännen tilldelades sina poster genom
rekommendationer.
Under Tang-dynastin fortsatte man också att bedriva det så kallade det jämlika
fördelningssystemet av jord, juntian-systemet, som blev en stabil grund för landets
skatteintäkter fram till andra hälften av 700-talet. Varje skattepliktig man hade fram till
sextio års ålder rätt till ett stycke jord vars avkastning var tänkt att täcka skatter och
försörjning. Skatten betalades i spannmål och textilier.
När administrationen av landet övergick till Tang-dynastins grundare var statskassan
mycket ansträngd. Detta fick konsekvensen att den lokala förvaltningen hölls liten och
att den finansierades genom avkastningen på de jordlotter som följde med ämbetet
ifråga. Landet indelades i provinser vars ämbetsmän regelbundet övervakades av
inspektörer från huvudstaden Chang´an.
Juntian-systemet stadfästes i Tang-lagarna som utfärdades år 624. Denna lagsamling,
som reviderades med omkring tjugo års mellanrum, kom att bli en modell för senare
dynastiers lagar, ända fram till Ming-dynastin, den näst sista.
Den centrala administrationen indelades som under Sui-dynastin i sex ministerier
(ministerierna för finanser, personal inom förvaltningen, riter, militära ärenden,
offentliga projekt och rättsfrågor). Denna indelning behölls ända fram till 1900-talet.
En stor militär expansion av kinesiskt territorium kännetecknar den resterande delen av
600-talet och inledningen av 700-talet. När Kina var som störst under Tang sträckte sig
landet från Korea i öster till Iran i väster. Den förnyade kontrollen över delar av
Centralasien medförde ett nytt uppsving för handel västerut, längs de gamla
karavanlederna som numera är kända som sidenvägen. Termen myntades troligtvis av
den tyske geografen Ferdinand von Richthofen under 1800-talet (Richthofen var lärare
till Sven Hedin under dennes studietid i Tyskland). Handelsutbytet ledde till långt mer
än bara ett utbyte av varor - religioner som buddismen och islam fann sina vägar in i
Kina genom dessa handelsleder.
En viktig faktor som möjliggjorde Tang-dynastins expansion västerut tycks ha varit den
massiva satsning som gjordes för att ta fram ett stort och slagkraftigt kavalleri vid sidan
av de inkallade som utgjorde infanteriet. Som nämndes ovan kom hästen att stå i
blickfånget på ett annat sätt än tidigare, kanske beroende på de intima band som knutits
genom sekler av ingifte mellan den kejserliga klanen och nomadfolk i norr. Hästen är ett
ofta återkommande motiv i konsten under Tang och sporter som hästpolo blev oerhört
populära. Väldiga stuterier sattes upp på stäppen i de västra delarna av landet för att
trygga tillgången på hästar till det kejserliga kavalleriet.
En negativ vändpunkt för dynastin kom dock i mitten av 700-talet. Det första slaget mot
dynastin inträffade år 751 då man led svåra nederlag mot arabiska styrkor vid floden
Talas, sydväst om Balkhasjsjön, i nuvarande Kazakstan. Det brukar sägas att den
kinesiska dominansen i Centralasien bröts i och med detta fältslag. År 755 utbröt det så
kallade An Lushan-upproret, som fått sitt namn efter en regional befälhavare vars makt
hade vuxit betydligt sedan centralregeringen i allt större utsträckning placerat stora
militära styrkor längs landets gränser till skydd mot de angrepp som kommit från
tibetanska folk i sydväst och turkiska i nordväst. Det kom att dröja ända till år 762 innan
upproret kunde slås ned med hjälp turkiska styrkor som krävde en stor ersättning för
sina insatser mot de revolterande styrkorna.
Dynastin lyckades dock inte helt återhämta sig från sviterna av upproret som ödelade
delar av centrala Kina. Under återstoden av dynastins tid vid makten kännetecknades
situationen i landet dels av maktkampen mellan centralregeringen och den militära
ledningen i provinserna, men också av en rad förändringar som skedde i samhället;
juntian-systemet som krävde en noggrann folkräkning över hela landet fick överges och
det kosmopolitiska inslaget i Kina blev allt svagare. Vissa bedömare talar till och med om
inslag av främlingsfientlighet. Under mitten av 800-talet kulminerade denna trend i ett
förbud mot utländska religioner, däribland buddismen. Detta resulterade i att många
kloster revs eller övergavs och att stora jordegendomar tillföll regeringen. Detta förbud
varade inte länge, men det innebar slutet på buddismens guldålder i Kina. Samtidigt som
detta skedde kan man se fröet till en utveckling som tog fart under Song - ett markant
ökat intresse för den kinesiska antiken och konfucianismen.
