1.3. Introduktion till perioden från Zhou till Han
Under denna period sker stora förändringar i det kinesiska samhället. Det utvecklas från
ett feodalt samhälle där medlemmar ur den högre aristokratin förlänades områden som
styrdes helt lokalt, till en centralt styrd stat med lokala byråkratier som rapporterade till
den centrala förvaltningen. Denna process var både lång och smärtsam och påbörjades
någon gång mellan 1100-talet och 1000-talet f.Kr. då Shang-dynastin besegrades av
Zhou-folket vars ursprungliga utbredningsområde låg väster om Shangs. Zhou-stammen
finns för övrigt omnämnd i orakelbensinskriptionerna, ibland som fiender och ibland
allierade.
1.3.1 Västra Zhou
Efter den slutliga erövringen av Shangs territorium proklamerade fursten av Zhou att
man hade erhållit “himmelens mandat” att överta styret. Denna term, som på kinesiska
är “tianming” (tian: himmel; ming: befallning, uppdrag) blev med tiden ett centralt
begrepp i Kina. Tanken var att den styrande ätten utsetts av en högre makt att styra den
civilicerade världen. Man hade med andra ord ett förbund med himmelen. Men, och det
är nu det intressanta kommer in i bilden, förbundet var inte utan villkor. Det utsedda
folket eller ätten kunde nämligen förlora himmelens mandat om de visat sig vara
moraliskt ovärdiga och landet vanstyrdes. Jordbävningar, allvarliga översvämningar och
svår torka kom att ses som tecken på ett himmelskt missnöje och en varning om att
mandatet möjligen höll på att överföras.
De områden som erövrats delades upp och förlänades till medlemmar av Zhouaristokratin och allierade. Detta feodala nätverk utökades geografiskt genom nya
erövringar och förbund. Seklen som följde maktskiftet blev mycket idealiserade i den
senare historieskrivningen. Perioden är beskriven som en tid av fred, välstånd och
harmoni inom regionen.
1.3.2 Östra Zhou: Vår och höst-perioden och De stridande staterna
Tiden av fred led mot sitt slut under 700-talet f.Kr. då en maktkamp uppstod efter att
kungen dödats av invaderande barbarer, och under en period regerade två kungar
samtidigt. Huvudstaden flyttades österut, längre bort från de hotande nomadfolken i
norr. Flytten av huvudstaden inledde en ny period, Östra Zhou, då Zhou-kungens
betydelse blir marginaliserad och han endast nominellt erkänns som det feodala
nätverkets överhuvud. Denna period brukar traditionellt indelas i två delar, Vår och
höst-perioden (722-481 f.Kr.) och De stridande staterna (475-221 f.Kr). Perioderna har
fått sina namn efter två historiska verk; staten Lus krönika “Chun-Qiu” (Vår och höst)
som täcker perioden 722-479 samt “Zhanguoce” (ung. De stridande staternas strategier)
som beskriver den period då det endast återstod en handfull stater i kampen om
herraväldet i Kina.
Vår och höst-perioden kännetecknas av att vasallstaterna utvecklades till oberoende
stater, som sinsemellan konkurrerade om den regionala makten. Mindre och svagare
stater absorberades av större. I början av perioden fanns långt över 100 stater och i
slutet endast ett tiotal. En annan trend som är värd att notera är den sociala rörligheten
som blir markant under den senare delen av perioden; makthavarna ur den äldre
aristokratin ersattes successivt genom krig, mord eller palatskupper. Perioden
kännetecknas också av att handel och metallurgi utvecklades.
Under den andra hälften av Vår och höst-perioden florerade en rad filosofiska skolor
som behandlade tidens problem på vitt skilda sätt. I Kina talar man om De hundra
skolorna. Den nu mest kända skolan torde vara konfucianismen, som kom att influera
Kina under mer än två tusen år. Inflytandet är dock inte begränsat till Kina - ideologin
spreds med tiden också till Korea, Japan och Vietnam. Konfucianismen har fått sitt namn
efter translittereringen Konfucius (pinyin: Kongfuzi), som är ett av namnen på
ideologins förgrundsgestalt. Enligt traditionen levde Konfucius mellan 551 och 479 f.Kr,
i slutet av Vår och höst-perioden. Hans liv kan betecknas som relativt odramatiskt. Trots
familjens fattigdom fick Konfucius en klassisk skolning som anstod en medlem ur
aristokratin. Efter att ha haft en rad olika ämbeten i sin hemstat Lu, drog sig Konfucius
tillbaka från livet som ämbetsman för att undervisa. När konfucianismen beskrivs
nämns alltid vikten som lades vid etiketten i allt socialt umgänge såväl som vikten som
fästes vid den sociala hierarkin; den yngre generationen var underordnad den äldre,
kvinnor var underordnade män och alla löd under fursten eller kungen. Vid första
anblicken vittnar detta kanske om en mycket odynamisk syn på människan och
samhället, men då bör man minnas att ideologin i viss mån kan ses som en reaktion mot
tidsandan, som ju präglades av stor instabiblitet både inom staterna och i relationerna
mellan staterna och att det var något som Konfucius önskade att ändra genom en
återgång till gångna tiders etik.
När man försöker bilda sig en uppfattning om konfucianismen är det viktigt att vara
medveten om den andra sidan av ideologin, och det är den allmänna synen på
människan och möjligheten till bildning, oavsett klasstillhörighet. Ur ett snävt
perspektiv kan man säga att konfucianismen utgjorde en plattform för utbildning av
unga män, från olika klasser, med målsättningen att dessa skulle tjänstgöra hos fursten
som administratörer eller rådgivare, inte minst i etiska frågor. Delar av konfucius tankar
finns samlade i verket Lunyu (Samtalen). I länklistan finns en länk till en engelsk
översättning.
Konfucius vann dock inte gehör för sina idéer under sin livstid, annat än under en
begränsad tid i hemstaten. Det var en annan strömning, legalismen, som stod i centrum
under den kommande perioden - De stridande staterna.
Legalismen brukar framställas som konfucianismens motsats. Den saknar en egentlig
grundare och förgrundsgestalt, men det finns flera representanter som fångat tidens
strömningar i skrift och handling. Med de tilltagande fientligheterna mellan staterna
under 400-talet f.Kr. uppstod behovet av att stärka den egna staten genom att
mobilisera de resurser som fanns att tillgå. Militärmakten kom också att ändra karaktär
genom att man i allt högre utsträckning gick ifrån krig som utkämpades mellan härar av
aristokrater i hästdragna stridsvagnar till krig mellan större arméer där infanteriet
utgjordes av inkallade.
Legalismen har blivit förknippad med staten Qin (transkriberas “Ch`in” enligt WadeGiles), som under mitten av 300-talet f.Kr. reformerades efter legalistiskt mönster med
ett starkt centralstyre och avskaffande av det feodala systemet med en allokering av den
beslagtagna jorden till bönder som betalade skatt till staten. Men framför allt genom
införandet av mycket stränga lagar som blev ett av medlen för kungen att styra sina
undersåtar.
1.3.3 Från Qin (221-206 f.Kr.) till Han (206 f.Kr. - 220 e.Kr.)
År 221 f.Kr. stod Qin-staten som slutlig segrare i det krig som varat i flera hundra år.
Kungen av Qin utropade sig till kejsare, och blev känd av eftervärlden som Den förste
kejsaren av Qin, Qin Shihuangdi (shi: förste; huangdi: kejsare).
Qin-statens administrativa system infördes över hela det enade landet som indelades i
36 provinser. Dessa leddes av en civil guvernör och en militär, som båda var centralt
utnämnda. Övervakningen av den provinsiella ledningen sköttes av en kejserlig
inspektör. Under Qin standardiserades mått, vikter och de kinesiska tecknen.
Förutom att fortsätta Qins militära expansion till områden som låg utanför de tidigare
staternas kontroll så påbörjades en rad storskaliga projekt som sysselsatte närmare en
miljon tvångsarbetare över hela riket. Det mest kända av dessa projekt torde vara
sammanlänkningen och förlängningen av de murar som de norra staterna byggt till
skydd mot nomadfolken i norr. För att underlätta kommunikationerna i den
centraliserade staten började man att anlägga ett ambitiöst vägnät. Dessutom revs stora
delar av de murar som de tidigare staterna satt upp till skydd mot varandra.
Ett annat av projekten som uppmärksammats under senare år är den enorma grav som
kejsaren lät bygga åt sig själv. Huvudgraven är ännu outgrävd, men den 7 500 man
starka terracotta-armé som ställts att vakta graven väckte stor sensation efter
upptäckten år 1974. Den finns att beskåda utanför Xi´an, i Shaanxi-provinsen. Några av
terracotta-soldaterna visades för övrigt på Östasiatiska muséet i Stockholm under
mitten av 1980-talet.
Qin-dynastin blev kortvarig. Den föll endast fyra år efter den förste kejsarens plötsliga
död år 210 f.Kr. Kinesiska historiker har senare framställt åren under Qin-dynastin som
de mörkaste i landets historia. Den förste kejsaren har blivit känd som en av Kinas
värsta tyranner. Dynastin efterlämnade dock ett viktigt arv till eftervärlden. En del av
det var tanken på Kina som en enhet. Landet skulle komma att splittras många gånger
under historiens lopp, men efter Qin-dynastin blev ett enat Kina den naturliga
utgångspunkten.
Han-dynastin som efterträdde Qin har av många jämförts med det samtida romarriket.
Under Han-dynastin upphöjdes konfucianismen som officiell ideologi och riket
expanderade, främt åt väster, vilket möjliggjorde handeln västerut, som snart kom att
sträcka sig ända till Medelhavet via den kända Sidenvägen (den kommer dock inte att
behandlas förrän i nästa avsnitt).
Fyra år efter Qin Shihuangdis död utropade sig Liu Bang, en av de många
upprorsledarna i landet, till kung av Han (en av de tidigare staterna), och efter
ytterligare fyra år hade han besegrat sin siste rival. Västra delen av landet indelades i
provinser som styrdes på samma sätt som under Qin. Stora delar östra Kina förlänades
dock till Liu Bangs allierade från kriget. Detta bör dock inte ses som en återgång till det
gamla feodala systemet, utan snarare som en kompromiss man var tvungen att göra i
dynastins initialskede. Dessa landområden återgick till den centrala administrationen
under under Wu Di-kejsarens regeringsperiod (141-87 f.Kr).
Förvaltningen under Han-dynastin övertog också regelverket med belöningar och
bestraffningar från Qin-dynastin. Lagarna reviderades dock med tiden på så sätt att de
bestraffningar som ansågs allra grymmast försvann.
Under Han-dynastin kom Kina att ställas inför samma slags problem som återkom under
nästan varje dynasti. Ett centralt problem var de ofta ansträngda relationerna med
nomadfolken utanför gränserna. Under Han-dynastin tvingades man att utarbeta
alternativa strategier till långa och utdragna militära kampanjer.
