Världsmästaren i Tidan?
Som sportfiskare får man lära sig att dricka nederlagets bittra bägare eller
triumfens bubblande skål.
Den här berättelsen handlar i viss mån om båda delarna.
Det var en vacker och stilla eftermiddag i slutet av augusti då jag anlände till
Tidan för lite själsligt flugfiske.
Jag hade på ett tidigt stadium bestämt mig för att fiska av den stora poolen
nedanför Bältebergabron.
Väl på plats träffar jag på en tidigare bekantskap.
Visst finns det tillfällen då man vill vara lite för sig själv, men att bejaka den sociala
biten vid vattendraget är något man inte bör undanhålla sig.
Efter en trevlig pratstund började det suga i fisketarmen och strax därefter lägger jag ut
det första kastet.
Vid den här tiden på året har jag haft stor framgång med streaking caddis-flugor så
ock denna kväll, skulle det visa sig.
Efter ca 5 minuter var den första regnbågen på 2 kilo bärgad och låg för mina fötter.
Då dyker det upp en äldre man, ca 65 år, och tittar storögt på min fisk.
- Feck du den här?
- Jajamen!
- Gör lä nött om jag gå i neranför dej?
- Närå!
Gubben stapplar ner 20 meter nedströms, kliver käckt ut 5-6 meter i strömmen och
börjar dunka en wollybugger emot forsnacken.
Själv kliver jag ut några steg för att fiska av några fina ståndplatser uppströms.
Jag hinner aldrig lägga första kastet innan ytan bryts av en regnbåge på kilot som vakar
bara 1 meter bakom arslet på gubben.
Eftersom han är helt fokuserad framåt märker han ingenting.
Frestelsen blir för stor, jag drar lina av rullen och skjuter iväg ett rungande kast.
Flugan hinner bara drifta 5cm innan vattnet exploderar och fisken är fast.
Det som nu händer är obetalbart.
Gubben snurrar runt på en fot för att sedan, på än den ena foten än den andra,
hoppandes försöka undvika min lätt panikslagna fisk, som snurrar runt kring hans ben.
Till slut lyckas han ta sig i iland, utan att ha fastnat i min fluglina, och jag landar fisken.
(Nu närmar vi oss kärnan i denna berättelse.)
Jag tar mig sedan uppströms Bältebärgabron, för där finns en vacker pool med en
inbjudande forsnacke.
I poolen fiskar tre män och nedanför fallet, på en liten gräsplätt, rensar jag mina fiskar.
I ögonvrån ser jag tydligt hur de tre männen pekar åt mitt håll och samtalar om min
fångst.
En viss stolthet infinner sig.
Efter hava placerat fiskarna i ”kyltrunken” återvänder jag till männen vid poolen.
Det visar sig att de kommer från Skåne! ( så tänk er bred skånska)
- Vi har varit här hela dan, och vi har inte fått nånting.
- Vakar det då?
- Vid min själ! det vakar lite här och där, men di tar ju icke!
- Får jag försöka?
- Varsågod! ta en fisk om du kan!
Eftersom jag fiskat poolen otaliga gånger känner jag till dess svårigheter.
Jag drar lina av rullen och förbereder mig för mitt första kast.
- Det brukar stå en snett uppströms vid busken på andra sidan. Påpekar jag högt.
Nu händer det man bara drömmer om.
Första kastet landar perfekt utanför busken och flugan hinner bara landa innan en fin
öring stiger och tar den.
Bakom mig blir det oroande tyst.
Efter en kort stunds drillande bryts tystnaden av en hård, hotfull och frustrerad röst.
- Ska vi slänga i den jäveln eller?
Eftersom kylväskan redan är full låter jag den gå.
- Va fan! släppte du fisken?
- Jag har redan fyllt min kvot.
Efter hava sagt det går en öring upp och vakar bara 5 meter ifrån mig, men av
barmhärtiga skäl kliver jag upp ur vattnet.
- Såg ni den? Ta den ni!
- Vad tog fisken på?
- Streaking caddis.
Männen formerar sig nu till en ring och byter fluga.
En av dem muttrar för sig själv.
- Bara kliver i och plockar en fisk, nu har vi jävlar i mig fått oss en lektion.
Jag lämnar männen åt deras öde och vandrar uppströms längs ån med en
väldigt tillfredsställande känsla.
Stöter återigen ihop med min kamrat och berättar dagens historia.
Han skrattar gott och utbrister.
- Nu är du väl deras hjälte eller idol, världsmästaren i Tidan.
- Eller deras hatobjekt.
Innerst vet jag att denna situation med samma utgång antagligen aldrig kommer
inträffa i mitt liv.
Men det är det som är fiske eller hur?
Once in a lifetime.
