Dockument 2012

dockument 2012
Dockteaterföreningen UNIMA-Sveriges årsskrift för verksamhetsåret 2011.
TEMA: FÖRFATTARNA OCH DOCKTEATERN
August Strindberg, Selma Lagerlöf, Ulf Stark
foto Carl Thorborg
dockument 2012
utgiven av
Dockteaterföreningen
UNIMA-Sverige
I redaktionen:
Margareta Sörenson
Fatima Olsson
Gustaf Kull
Sara Bexell
Annika Arnell
Charlotte Rosén
Åsa Viklund
Inger Duberg
*
Övriga medabetare i detta
nummer:
Tomas Alldahl
Annette Cegrell Sköld
Margareta och
Lars-Göran Selander
Ansv.utgiv.
Helena Nilsson
Redaktionens adress:
c/o Kull
Svanövägen 43B
872 93 LUNDE
tel. 070-29 49 711
e-mail: [email protected]
Layout och distribution:
Gustaf Kull
Tryck:
Sollefteå Tryckeri
Sollefteå
UNIMA-Sverige
Box 161 98
SE-103 24 Stockholm
e-mail: [email protected]
URL: www.unima.se
Bästa Dockteatervän!
100 år har förflutit sedan August Strindbergs dödsdag, och jubileumsåret 2012 fylls av
en mängd aktiviteter som kretsar kring den store skalden och hans gärning.
Årets utgåva av Unima-Sveriges årsskrift, Dockument, har författarna och dockteatern som tema och föreningens årsmöte, den 17 mars, hålls på Strindbergsmuseet i
Stockholm. Strindbergs stora intresse för dockteater gör honom extra intressant i vår
krets och i samband med årsmötet får vi höra Margareta Sörenson berätta mer, under
rubriken Strindberg, barnen och dockteatern.
Bläddrar man i verket Gamla Stockholm (av August Strindberg och Claes Lundin, utkom 1882) kan man under rubriken ”Folknöjen” ta del av Strindbergs beskrivning av
förekomsten av dockteater i det forna Stockholm. Om ”marionetterna” står att läsa att
”före 1731 hafva de säkert funnits” och ”under Gustavianska tidhevarfvet blomstrade
de på Djurgården”.
Vidare kan man läsa om Heusermann, harpspelaren och sedermera dockspelaren, som
kom till Stockholm från Tyskland 1856 och som bodde granne med Strindberg under
en tid på 1870-talet, står att läsa i Marionetten som avantgardist av Sverker R. Ek.
Heusermanns första Kasper-förevisning ägde rum på Riddarhustorget, med dockor
skapade av en bildhuggare vid namn Hartman.
”Det var söndagseftermiddag, och knappt hade Heusermann börjat låta allmänheten
se den glade Kasper förr än hela torget var öfverfylldt af människor, så att polisen icke
utan ansträngning kunde skaffa fritt utrymme på platsen.”
Puppet Jam, drog igång hösten 2011 och lockade också mycket folk, men krävde tack
och lov ingen polisinsats.
En öppen scen för dockor, objekt, animationer, figurer - under 10 minuter är scenen
din!
Dockteaterföreningen Unima-Sverige står som arrangör, och två Puppet Jam har redan
gått av stapeln. Inspiration till konceptet har hämtats från Köpenhamn, där vi stötte
ihop några stycken i samband med Copenhagen Puppettheatre Festival. Vi bildade en
arbetsgrupp för att skapa något liknande och drog igång.
Riktigt roligt blev det, och mersmak gav det. Nästa Puppet Jam planeras till början av
maj 2012.
Biljettpriset om 50 kr (sammanlagt 6 700 kr hittills) har oavkortat gått till den internationella resebidragsfond som upprättats till förmån för mindre bemedlade medlemsländers deltagande i den internationella Unima kongress som hålls i Chengdu, Kina i
maj 2012.
Låt Puppet Jam bli ett exempel på vad mycket roligt och bra vi kan skapa tillsammans
i vår förening. Vad hittar vi på härnäst?
Vill du bli medlem i
UNIMA-Sverige?
Sätt in 150:- på plusGiro
25 62 25-4
Skriv ”Ny medlem” i
meddelanderutan och
komplett adress som
avsändare.
För gruppmedlemskap
kontakta UNIMA för
mer information.
Helena Nilsson
(Om du undrar vart dockument 2011 tagit vägen, så finns den inte!
Red.har beslutat att tidningen i fortsättningen skall ha utgivningsåret
i sin titel och verksamhetsåret i undertiteln.)
Omslagsbilder: ”Systern från havet” Marionetteatern foton: Carl Thorborg
-2-
Strindberg
och
dockteatern
Tema: Författarna och dockteatern.
av
Margareta Sörenson
För en tid sedan satt jag i Kungliga Bibliotekets läsesal försjunken över Charles Magnins dockteaterhistoria
(Histoire des marionettes en Europe depuis l’antiquité,
Dockteaterns historia i Europa sedan antiken) från
1862. I den hittade jag en lapp, där det stod: observera anteckningen på bakre pärmens insida, och se: August Strindberg hade med sin karaktäristiska upprätta
handstil antecknat var i boken det finns uppgifter om
skuggspel. Det är rimligt att tro att det var den unge
amanuensen vid biblioteket på 1870-talet, vid den tiden
inrymt i en av Kungliga Slottets flyglar, som gjorde anteckningen. Strindberg var runt 25 år och intresserad av
allt - från folklivsforskning, kinesiska till fotografi eller
kemiskt framställande av guld. Var anteckningen gjord
då? Eller återvände han senare till Magnin? Hade han
själv sett skuggspel redan som ung? Min gissning är
att det var först under åren i Paris på 1890-talet som en
sådan exklusivitet kunnat komma i hans väg.
koncentrerat pyttesmå i en enda, hastig rörelse med en
ljuskälla. När pjäsen skrevs var Strindberg i 50-årsåldern och stod mitt i modernismens strömningar för att
förnya teatern.”
Som få andra pjäser i västerländsk teater tillåter Ett
drömspel fria tolkningar, former och förslag. Allt är
möjligt! Modernisten August Strindberg tvinnar ihop
den nya tidens teater med österländskt inspirerad filosofi, med nya rön om drömmens betydelse och barndomens plats i den vuxna människans liv, hämtat från den
nya vetenskapen psykologin.
Liv och dikt flyter ihop i Ett Drömspel, det är lätt att
se hur bilder ur författarens eget liv utgör fundamentet för verket. Men det är också en mycket medveten
teaterman som kreerat ett drama för den modernistiska
scenen. Till en planerad (men aldrig genomförd) uppsättning för den egna Intima Teatern 1907 laborerade
Men har man, som jag och många andra dockteater- Strindberg med projektioner för det växande slottet, och
intresserade, sett skuggspel känner man ju igen sig i han ville också ha dansade avsnitt i föreställningen. I
Strindbergs introduktion Erinran till Ett Drömspel från brev instruerade han de unga aktriserna Fanny Falkår 1901:
ner och Anna Flygare att de fick koreografera avsnitten
själva, men att dansen skulle vara ”i stor stil (Duncan)”.
”Författaren har ...sökt härma drömmens osamman- Isadora Duncan hade besökt Stockholm 1906 med ett
hängande med skenbart logiska form. Allt kan ske, allt uppmärksammat gästspel och hennes man och teaterär möjligt och sannolikt. Tid och rum existera icke; på teoretikern Gordon Craig försökte få till stånd ett möte
en obetydligt verklighetsgrund spinner inbillningen ut mellan Strindberg och Isadora. Strindberg ville inte och
och väfver nya mönster....Personerna klyfvas, fördubb- höll sig försiktigt instängd hemma.
las, dubbleras, dunsta af, förtäta, flyta ut, samlas. Just
så som skuggor i ett skuggspel kan bli jättelika och August Strindberg intresserade sig för andra
-3-
?
modernistiska konstnärer och tog starkt intryck av nya
idéer för teatern från de europeiska scenerna. Under
Parisåren på 1890-talet besökte han ofta den avantgardistiska kaféteatern Chat Noir i Paris och såg de mångfärgade skuggspelen som förenade ord, bild och musik.
Han drömde om ”att grunda en egen Chat Noir, där han
själv skulle spela gitarr, utföra dekorativa väggmålningar
och låta uppföra Himmelrikets nycklar”, skriver Gösta
M. Bergman i Den moderna teaterns genombrott. Den
teater som introducerade Strindbergs egen (och Ibsens)
dramatik i Paris, Théâtre de l’Oeuvre, var också den
scen där ett av modernismens portalverk, Kung Ubu av
Alfred Jarry, spelades för en mondän publik. Jarrys pjäs
var ursprungligen ett stycke för marionetter, men spelades på Théâtre de l’Oeuvre av ”marionettartade” skådespelare. Gordon Craigs idéer om en antydd scenografi
och om marionetten som den perfekta skådespelaren
låg i tiden. Dockteater ingick i de första modernisternas
värld, de var uppväxta med dock- och modellteatrar i
hemmen och var – precis som Strindberg – ofta intresserade av folklivsforskning och folkliga traditioner. Den
ganska märkliga pjäsen Kaspers Fettisdag, som mycket
riktigt gjorde fiasko redan från början, där skådespelare
spelar kasperdockor stämmer ju med Jarry och Ubu.
”klatschar” i texten, berättar en av vännerna.
Litteraturforskaren Bo Bennich-Björkman har i uppsatsen Strindberg och Kasperteatern. Några fakta och en
probleminventering (Tidskrift för litteraturvetenskap
nr 2-3, 1984) mycket väl skildrat både turerna kring
Heusermans Kasperteater med turnéerna och familjehistorien, samt teknikerna: Heuserman började med
marionettdockor och övergick till handdockor. (Under
sina första år i Sverige på 1860-talet kallades teatern
dessutom växelvis för en Polichinell-teater, vilket kan
tyda på trådmarionetter. ) Inte minst har Bennich-Björkman forskat i ”Klubben”, den vänkrets kring Strindberg
och Siri von Essen, som roade sig med ett ”kasperskåp”,
sex dockor och tio teatermasker, vilket skvallrar om att
dockteatern varvades med skådespelarteater. Vännen
Robert Geete berättar senare i livet (1919) hur det kunde
gå till och hur man turades om att skriva satiriska pjäser
till kasperteatern:
”Även jag råkade en gång ut för ett sådant åläggande
och gjorde pliktskyldigast mitt bästa. Efter av Strindberg här och där tillsatta ”klatschar” gick stycket också
av stapeln på marionettscenen genom Svante Hedins
muntliga förmedling. Strindberg var en sträng sekreterare, som ansåg att alla borde arbeta, om de skulle få roa
August Strindberg och dockteatern är ett alldeles eget li- sig i Klubben.”
tet kapitel i svensk teaterhistoria. Som ung skrev Strindberg tillsammans med den äldre Claes Lundin boken Bo Bennich-Björkman resonerar också kring vad man
Gamla Stockholm (1882) , som beskriver staden och kan ha spelat mer, det finns bara få skriftliga källor.
dess sedvänjor ”förr”. Avsnittet om Kasperteatern på Från påsken 1881 finns en affisch bevarad (spelade man
Djurgården är skrivet av Strindberg och sannolikt mer för flera än klubbens medlemmar, frågar man sig då,
omfattande än vad den teaterformen var i verkligheten. eller varför en affisch?) om att ”Klubbens Marionett-teMen mäkta populär var Kasper under 1800-talets sista ater” skulle spela det tyska fastlagsspelet av Hans Sachs:
decennier och, som den mesta dockteatern alltid varit, Ulspegels (Eulenspiegel) förvecklingar med Prestens
drastisk underhållning och satir för vuxna. Något som Hushållerska och hans Häst, vilket - enligt Bennicheftervärlden nästan har glömt bort, eftersom docktea- Björkman - rimmar illa med uppgifterna om hur klubtern sakta kramats in i barnkulturens famn.
bens medlemmar skrev pjäser själva. Men, funderar
han, kanske var man inspirerad av George Sand och
Dockteatern i Europa vände sig till en vuxen publik hennes dockteater på slottet Nohant, där man växlade
med politisk satir och vanvördig absurdism. Fräck och mellan dockor och vanlig teater. Tänkbart är också att
grov var den en folkets teater där överhet, fodringsägare man fördelade rollernas röster på klubbens medlemmar,
och myndighetspersoner fick sina fiskar varma, samti- medan någon bara skötte dockorna.
digt som julkrubbor och kristna dockteatertraditioner
levde vidare och förklarar Djävulens centrala roll i Kas- Likaså funderar Bennich-Björkman på om en vän till
perteatern. Den första generationens modernister sögs Strindberg, Jakob Kulle, som var intresserad av folksom järnfilspån till magneten kring dockteaterns djärvt livsforskning och samlade textilier från Skåne, kan ha
enkla teatralitet, radikalism och arkaiska drag. På Chat hjälpt till med att göra uppteckningar av Heusermans
Noir i Paris eller Quatre Gats i Barcelona var dockteater föreställningar för Strindbergs räkning och med tanke
en självklarhet i en blandning som för vår samtid ter sig på boken Gamla Stockholm.
märklig med julspel och formexperiment i växelverkan. Att Kasperfiguren och Heusermans tyska bakgrund
August Strindbergs intresse för Kasperteaterns form- noga dokumenterats är uppenbart och Bennich-Björkspråk och politiska pontential är uppenbar; under äk- man skriver: ”När Strindberg räddade proven på Heutenskapet med Siri von Essen hade makarna Strindberg sermans teater till eftervärlden kan han sägas ha omoch en krets vänner en Kasper-klubb, med egenhändigt satt ett tyskt antikvariskt program i handling på svensk
förfärdigade dockor och pjäser, där Strindberg satte botten”, även om Heuserman använde enklare stycken
-4-
och inte ”äkta” gammal Goethe. Eller som Strindberg
själv skrev i Gamla Stockholm om Heusermans korta
pjäser: ”De äro klena, det är sant, men återljud av en
diktart som en gång var något självständigt och som i
sina verkningar visat sig äga den befruktande kraft som
allt ursprung äger.”
Teman och intryck från äldre tysk dramatik finns i
Mäster Olof, som Strindberg kan sägas ha fått sitt genombrott med 1879. Hemlånen från Kungliga Biblioteket av Charles Magnin är noterade till november 1876,
då arbetet med Gamla Stockholm redan var påbörjat.
Bennich-Björkman menar att Strindberg redan i arbetet
med dokumentationen av Heuserman tog fasta på ”fribytardraget” hos Kasper, som på så sätt passade den politisk radikale och upproriske Strindberg.
dockteatern vidare på underhållningsplanet och fortsatte rakt in i televisionen senare under 1900-talet. Trots
den samtida spridningen på hög prestigenivå, den religiösa sfärens julkrubbor och det lägsta underhållningsplanet har teatervärlden med något som liknar beslutsamhet glömt dockteaterns inflytande. För generationer
svenska barn var det ett första, och kanske enda, möte
med teaterkonsten överhuvudtaget. Stora skaror barn
kunde samlas runt det lilla dockteaterskåpet och många
var gratisbesökare.
Strindbergs intresse både för den populärkulturelle
Kasper och den ”finkulturella” modernismens skuggor,
projektioner och cross-over-allkonstverk hör till hans
arbete som dramatiker och teaterman. När han sent i livet engagerade sig intensivt i en egen teater, Intima teatern vid Norra Bantorget i Stockholm, var han mycket
inriktad på att många scenkonster kunde mötas på teaterscenen.
Kinematografera så mycket ni vill, uppmanade Strindberg sina medarbetare på Intima teatern. Och redan
inför premiären på Till Damaskus 1900 skrev han:
”…kanske man kunde åstadkomma fonden genom en
scioptikonbild ritad på glas och projekterad på en hvit
duk.” Modernist och modern, kanske det är därför det är
lätt att känna sig samtida med August Strindberg.
Margareta Sörenson
Heusermanns kasperskåp på Djurgårdsslätten. Året är 1899,
året innan Strindberg skriver sitt kasperstycke. På Anton Blombergs foto är det dock inte Heusermann själv som spelar, utan en
efterträdare vid namn Carl Norrman. Men dockorna (ifall man
kan urskilja dem) är Heusermanns original.
Kasperteatern på Djurgårdsslätten drevs sedan 1860-talet av hamburgfödde Johan Christoffer Heuserman
fram till hans död 1880, och hans efterträdare och måg
Kegel och senare Barthel var båda tyska. Heuserman
turnerade bl a i Sverige och till Finland, Kegel turnerade i västra Sverige och till Kristiania. Det är sannolikt
trollerikonster och en föreställning av Henrik Wilhem
Christian Kegel som Selma Lagerlöf såg som barn på
1870-talet.
Figur-, dock- och skuggspelsteatern befann sig i fokus
för modernismens första generationer. Från Chat Noirs
konstnärskabaret och Gordon Craigs teorier om übermarionetten går trådarna till Ryska balettens Petrusjka
och Bauhausrörelsens Oskar Schlemmers mekaniska
balett, där dansarna har skulpturliknande kostymer
som förvandlar dem till rörliga dockor. Samtidigt levde
-5-
Det är precis hundra år sedan, våren 1912, då Anton Blomberg
fångar detta lyckliga ögonblick. Kasperteatern och dess publik
har nu flyttat in på Skansen. Kläderna är tidstypiska. Barnens
skratt däremot är tidlösa.
”DE BRASSA IHOP”
Kasperteatern i Strindbergs Midsommar
Kanske var det i något av en sommarlovsstämning som
Strindberg, efter många års utlandsvistelse och uppslitande Infernokris, återvände till Stockholm. Det var ett
delvis nytt land han kom till. Industrialismen hade slagit
igenom, och nu skulle Stockholm bli en modern huvudstad. Där revs för att få ljus och luft. Samtidigt var det i
det genuint svenska och ”folkliga” som den livskraftiga
kulturen stod att finna. Nationalromantiken flödade.
Det är i denna tidsanda som Strindberg, sommaren
1900, skriver sitt ”religiösa lustspel” Midsommar. Det
eviga temat skuld, bot och försoning är dess allvarliga
klangbotten. I efterhand, och som en pjäs i pjäsen, infogade Strindberg här ett litet kasperspel – såvitt bekant
den enda bevarade texten för dockteater av Strindbergs
hand! (Enaktaren Kaspers Fet-tisdag skrevs för skådespelare, men med kasperteaterns expressiva spelstil
i synbar åtanke; om den s.k. Klubbens dockteater, se
Margareta Sörensons artikel på annan plats i denna tidning.)
Midsommar var tänkt att återinviga Södra Teatern,
kronan i teaterkungen Albert Ranfts imperium, men
stycket visade sig vara tekniskt för stort och komplicerat för denna scen. I stället fick pjäsen sin urpremiär på
Svenska Teatern den 17 april påföljande år. Dramat är
uppbyggt i sex tablåer och har till stor del karaktären av
ett folklustspel. Handlingen utspelar sig på olika och för
publiken igenkännbara platser, och erbjuder en levande
men romantiserad bild av folklivet i det förra sekelskiftets Stockholm: på Riddarholmen, Skansen, Djurgårdsslätten osv.
Djurgårdsslättens kasperteater, under ledning av den
från Tyskland invandrade Heuserman, har ju Strindberg
skildrat redan i det kulturhistoriska verket Gamla Stockholm, som han på 1880-talet publicerade tillsammans
med journalisten Claes Lundin. Här citerar han, ur minnet får man förutsätta och därför kanske inte ordagrant
helt korrekt, bitar ur Heusermans repertoar. Jämför man
med dialogen i kasperstycket i Midsommar, ser man att
Strindbergs äpple inte fallit långt från Heusermans päronträd. I Midsommar talar både dockspelaren, KasperGubben, och hans rollgestalter med den karaktäristiska
tyska brytning som kommit att bli Kaspers klassiska
idiom (”Det lyger du!”, som en av figurerna utbrister på
ett ställe). Till uruppförandet på Svenska Teatern hade
man dessutom låtit göra en exakt kopia av Heusermans
”kasperskåp”. Det var säkert många i publiken som,
liksom författaren själv, hade egna minnen från denna
”folkmuntration” på Djurgårdsslätten.
Mot slutet av femte tablån gör Kasper-Gubben och
Kasper-Gumman entré. Gubben slår på en trumma,
och Gumman går runt och samlar in pengar; teatern
vill gärna att publiken betalar i förskott ” för annars gå
de, innan det är slut!”. Och så börjar spektaklet: Officern och Fordringsägaren kommer in för att förbereda
Kaspers entré. (Man kan kanske undra hur en ”fordringsägare” igenkänns på kasperteatern? Både denne
och styckets andra personager använder Strindberg f.ö.
även i Kaspers Fet-tisdag).
Efter en kort och nonsensartad ordväxling följer så den
scenanvisning som är kasperpjäsens avgjort vanligaste:
”De brassa ihop.” Dvs. de börjar slåss. Publiken applåderar entusiastiskt varje gång det brassas ihop, och
de båda kombattanterna hejdar sig ett ögonblick för att
buga (vilket är den näst flitigast förekommande scenanvisningen!). Så fortsätter dialogen, livligt interfolierad
av den engagerade publiken, som uteslutande tycks bestå av vuxna (några barn finns inte i scenanvisningarna
för denna tablå, men däremot i den påföljande).
Figurernas entréer anges med ett kort ”upp”, vilket väl
betyder att det var just så det gick till: de poppade upp
underifrån. Alltså inget finlir där dockorna kommer
promenerande från kulissen. Upp. Buga. Brassa ihop
och försvinna. Krångligare än så behöver dramaturgin
inte vara, inte ens när det är vår nationalskald som håller i pennan.
I nästa sekvens är det dags för Mexikanaren att dyka
upp. Denna figur fanns med även i Heusermans ensemble, och Strindberg var säkert konfunderad över den i
sammanhanget något aparta figuren: ”Jag är Mexikanarn! Min snälla herrskap! Min ursprung är lika dunkel som min uppgift vid den här teatern. [---] Jag vand-
-6-
rat min ensamma bana, oförstådd av mig själv och en ”Det är synd om Kasper!”
otacksam värld!”
Så kommer äntligen styckets ofrånkomliga höjdpunkt:
Publiken ogillar hans sentimentalitet och ropar in Dö- Kasper klår upp sin hustru, och publiken jublar och appden i stället. Och mycket riktigt: Döden ”far av med låderar. Men också denna gång försöker Kasper ingjuta
Mexikanaren”, en scenanvisning som möjligen kan tol- ett uns patetiskt allvar, och det med ett tonfall som fått
kas som att Döden jagar ut Mexikanaren åt den ena eller någon uttolkare att jämföra med Shylock-gestalten hos
andra sidan av kasperskåpets öppning. I stället dyker nu, Shakespeare:
helt oförberett och utan vidare introduktion, Frestaren
upp. ”Djefvulen” hade ju ingått också i Heusermans KASPER:
skådespelartrupp. Här är han dock inte uppskattad av (allvarligt): Vad grinar ni åt nu? Åt att jag piskar min
publiken, som också denna gång buar och insisterar på hustru? Är det något att skratta åt ni dåliga människor?
att få se Kasper. I den mest fantasieggande scenanvis- [---] Ni tror inte att jag har mänskliga känslor … Ni tror
ningen anges att Frestaren då ”far upp i luften” och att inte, att det finns något gott i mig!
Kasper omedelbart dyker upp i hans ställe. Detta att en
docka far upp i luften inne i ett kasperskåp samtidigt Kasper / konstnären som ett offer för konflikten mellan
som en annan docka gör entré underifrån, och alltihop publikens krav på gyckel och konstens krav på sanning
utfört av en ensam dockspelare, sätter fantasin i rörelse. – se där, en möjlig tolkning av det lilla kasperstycket,
Var Frestaren kanske inte tänkt att spelas av en hand- inte alldeles orimlig i sitt sammanhang i det ”stora”
docka? Trådar? Fjädermekanism? Och en handdocka botgörardramat.
som ”far upp”, måste ju rimligtvis komma ner någonstans. Bakom fondskynket? Kanske var det något sär- Hur ska man förstå Strindbergs iver att i efterhand inskilt trick som Strindberg sett gamle Heuserman utföra, foga detta litterärt och dramaturgiskt tämligen klena
och nu ville återskapa i sin egen pjäs? I det lilla kas- stycke i Midsommar? Först och främst naturligtvis för
perstycket är det de lapidariska scenanvisningarna som att det skulle utgöra ett publiktillvänt inslag i dramats
triggar fantasin snarare än replikerna, som farligt ofta folklivsskildring. Men just dockteaterintresset var upgår på tomgång (man förstår publikens otålighet).
penbarligen levande hos Strindberg vid denna tid. Bara
några månader innan han skrev Midsommar hade han
Nå! Äntligen kommer den efterlängtade Kasper upp haft planer på att på liknande sätt infoga ett dockteatermed en pion i knapphålet och bugar sig. Han får genast stycke som en pjäs i pjäsen i det mycket seriösa histoapplåder, men då han påbörjar ett högstämt tal, börjar riedramat Gustav Adolf. Där var dockteatern tänkt att
publiken skratta:
framföras i en scen som utspelas i ”Auerbachs källare”.
På denna medeltida krog utspelas ju också en av scenerKASPER:
na i Goethes Faust, och Strindberg var väl införstådd
(sårad) De skrattar?
med dockteaterns betydelse som inspirationskälla för
detta verk.
PUBLIKEN:
Ja visst! Det är väl inte allvar heller?
Kanske var för Strindberg återkomsten till hemlandet
också en sorts återkomst till barndomen, till sommarloKASPER:
vens glädjeämnen. Och där fanns i så fall säkert också
(värdigt) Jo, lite allvar är det!
Djurgårdsslättens kasperteater som ett avlägset men
muntert eko.
PUBLIKEN:
Bravo, Kasper! Opp och gyckla!
Tomas Alldahl
KASPER:
Gyckla? Ja! Det är rätt åt mig! Jag har gycklat bort mitt
liv …[---] Vad vill ni skratta åt? Åt andras elände och
olyckor; åt elakheter och gemenheter …
Men publiken har inte kommit för att få sig Kaspers
djupsinnigheter till livs. De tycker att han blivit tråkig
och någon kastar t.o.m. ett ägg i ansiktet på honom. Från
publiken föranleder det en kommentar som, i ljuset av
det senare tillkomna Ett drömspel, får en speciell klang:
-7-
Tema: Författarna och dockteatern.
KASPERTEATER
- INTE ALLS KUL!
Kasperteater associerar vi förstås till publikens glada
skratt – precis så som Strindberg skildrar det i Midsommar. Men alla tycker inte att misshandel är kul – inte
ens på dockteatern. Så här skildrar Hjalmar Söderberg
kasperteatern på Djurgården, i romanen Martin Bircks
ungdom (boken utkom 1901, men Söderberg var född
1869, och det kan mycket väl vara ett autentiskt barndomsminne han beskriver):
[…] och så gick man ut på Djurgården för att dricka
saft och vatten på Bellmansro. Runtomkring gnällde
fioler och positiv, och Martin kände sig fullkomligt
lycklig. Men på hemvägen stannade man ett ögonblick
för att se på Kasperteatern. Det började redan skymma
över slätten, men ännu skockade sig folket samman
kring dockteatern, där Kasper just höll på att slå ihjäl
sin hustru. Martin tryckte sig hårt intill sin mor. Han
såg munnar öppna sig till breda skratt runt omkring, i
halvskymningen, han förstod ingenting, men ljudet av
träpåkens slag mot dockans huvud skrämde honom –
skrattade man åt att den elake mannen där borta slog
sin hustru? Så kom fordringsägaren, också honom slog
Kasper ihjäl, polisen och djävulen hanterade han lika illa, Hjalmar Söderberg, avporträtterad på Thielska galleriet
tills äntligen Döden narrade honom ner i sin kittel, och
det var slut. Martin kunde icke skratta och icke heller gråta, han endast stirrade häpen och skräckslagen in i
denna nya värld, som var så olik hans egen. På hemvägen var han frusen och trött. [---] Vitsipporna, som Martin
plockat i skogskanten, voro vissna, och han kastade bort dem att trampas ned i smutsen. Men då man äntligen
var hemma och det var natt och Martin låg i sin säng och sov, drömde han, att fadern slog modern i huvudet med
en stor påk.
Tomas Alldahl
Illustration, trägravyr, av Lorens Fröhlich till H.C. Andersens saga Marionettspilleren från 1870. Selma Lagerlöf mötte
dockteatern i litteraturen, bland annat i H.C. Andersens Resekamraten i en utgåva från samma tid.
-8-
Tema: Författarna och dockteatern.
SELMA OCH DOCKTEATERN
Författarna på 1800-talet var väl förtrogna med dockteater. Visserligen var möjligheterna att se professionell
dockteater mycket små, men desto bättre var förutsättningarna för att spela teater i hemmen, och då var dockteater ett alternativ som var enklare, snabbare, billigare.
Högläsning och musicerande var de vanliga sätten att
förströ sig, och då var dockteater ett strå vassare. Så att
Henrik Ibsen, Georges Sand, August Strindberg eller
Selma Lagerlöf närmade sig dramatiken via dockteatern är inget att förvåna sig över.
Selma Lagerlöf skrev i unga år flera pjäser för dockteatern, det är väl känt. Hon växte upp på landsbygden, på
en liten herrgård, Mårbacka, och det var kvällarnas högläsning av romantikens författare, av folksagor och H C
Andersen som skapade ett förråd av teman och stilar för
henne. Hon var tio år när hon skrev sitt förstlingsverk,
Min ros i skogen, men den var fritt återberättad efter en
pjäs hon hade sett i Stockholm. Dit gjordes några få resor för att besöka morbror Christoffer, som själv tyckte
Kasperteatern på Djurgårdsslätten var den roligaste i
Stockholm. Men hon har också själv berättat i bl a Ett
barns memoarer att hon sett en kringresande dockspelare, troligen Heusermanns måg Kegel, som ju tog över
verksamheten efter sin svärfar.
fick åka, bevakade av Barn-Maja, som skötte barnen.
Där visades trollerikonster, och avslutningsvis en föreställning på en Kasperteater, uppställd i ett hörn av
stugan.
”Och förevisaren måste ha varit en mycket dugande
man, ty föreställningen gjorde ett mycket starkt intryck
på oss, i synnerhet Kasperteatern. Var helst det sedan
bjudits mig, antingen på Ombergsheds marknad och på
djurgårdsslätten i Stockholm att få se en Kasperteater
I sagan om Yvon och Finette jagas slutligen den hemska häxan
iväg på sin kvast. Illustration ur Folksagor från olika länder,
1867, som Selma Lagerlöf läste som barn och ung.
hade jag begagnat tillfället.” När hon långt senare i sin
mammas sykorg råkar finna ett gammalt karamellpapper med en bild av Kasper på, drog hon sig genast till
minnes ”hur den där underbara förevisaren på gästgivargården hade låtit sin Kasper tala och kämpa.”
Letandet i sykorgen skedde när Selma tillsammans med
den yngre systern Gerda hade som tråkigast en vårvinter
på Mårbacka. Vardagen var enformig och den 19-åriga
Selma var guvernant till den 15-åriga Gerda. Flickorna
Dockspelaren kom till Östra Ämtervik och gav sin före- hade tråkigt, inga besök var att vänta, inget utom plugställning i en stor bondstuga, berättar Ying Toijer Nils- gandet att göra och så föddes dockteaterprojektet. Geson i den informationstäta inledningen till utgåvan av nom den trägna högläsningen kände de också till dockSelma Lagerlöfs pjäser för dockteater Dockteaterspel teater som inte ”bara” Kasperteater, bland
(1959, nr 2 i Selma Lagerlöf-sällskapets skriftserie). De annat genom H C Andersens Reskamraten där
vuxna brydde sig inte om att fara iväg, men ”vi barn” det spelas ”Dukke-Comedie” med kungar och
-9-
?
23-åriga Selma Lagerlöf fotograferad 1881
fotografen okänd.
-10-
drottningar i ett sagomaterial för marionetteater.
Den dockteater som systrarna gjorde var av allt att döma
en teater för handdockor, men ”specialeffekter” som rök,
åska och eld under häxkitteln gör att man kan tänka på
modellteater. Men inget tyder på att en sådan fanns på
Mårbacka. Däremot kan Ying Toijer Nilsson berätta att
Selma Lagerlöf under åren som lärarinna i Lund i brev
till sin mamma bad henne skicka några av de gamla
speldockorna, eftersom det skulle spelas dockteater i
hennes skola, Rönströmska skolan, ett flickläroverk. Där
spelades hennes pjäs De tre guldäpplena, inte alldeles
olik sagan De tre citronerna i en samlingsvolym med
sagor: ”Folksagor från olika länder” från 1867.
knyta an till Värmlands folktro och hennes farmors sagor. Helt visst var dockspelen ett slags skrivarskola för
en ung författare som hade alldeles förfärligt tråkigt
hemma på herrgården.
Margareta Sörenson
Shakespeare bjöd också på material för den unga Selma
i pjässkrivartagen, liksom svenska författare: Per Daniel Amadeus Atterbom och Carl Jonas Love Almqvist.
Bondflickan Astralis och häxan Urgandas namn är lånade från Atterbom, medan Zephyros har drag av Puck
från Shakespeares En midsommarnattsdröm. Selma
Lagerlöf har själv kallat perioden för hennes ”fosforistiska”, då det liksom sprakar och gnistrar från många
andra författare genom hennes verk. Många namn i pjäserna är lånade från Tusen och en natt, som i den korta
Koruskas svek, som i övrigt mest liknar en folksaga.
Men Ying Toijer Nilsson påpekar också hur dockteaterpjäserna pekar fram mot kommande verk. ”En fe eller en trollkarl får i dockspelen ofta uppträda som ett
slags deus ex machina för att reda upp svåra situationer. I Selma Lagerlöfs senare verk sker peripetien (den
dramatiska vändpunkten) inom människorna. Även det
onda har i dockspelen synlig gestalt i högre grad än i
efterföljande böcker.” Och, menar Toijer Nilsson, Selma
Lagerlöfs stora styrka som författare blev uppenbar när
hon kunde lämna den romantiska inspirationen och mer
Dockteater i hemmen var en vanlig förströelse i borgerlig miljö.
En sagokung från 1860-talet har tillverkats för familjebruk av
professor F. W . Scholander, ledande stockholmsarkitekt vid
1800-talets mitt.
Var kommer han ifrån?
Vet du var vår Kaspersilhuett kommer
ifrån, den som alltid har fungerat som
frimärke på baksidan av Dockteatern och
nu Dockument?
Jo,
Han tillverkades av dockmakaren Jonna
Grimstoft för den saligen avsomnade
gruppen ”Kaspers Brudar”
-11-
Tema: Författarna och dockteatern.
Ulf Stark
och
dockteatern
av
Margareta Sörenson
Litteratur för barn har i Sverige en stark ställning. Det
har den haft sedan 1800-talets sista årtionden då folkskolans ledning satsade på kvalitetslitteratur, dels i skolans läseböcker men också i Folkskolans tidning som
erbjöd ”lustläsning” och fick köpas. För en billig peng,
men ändå.
Där fick generationer barn sina första upplevelser av litteraturens kraft, många har säkert läst Astrid Lindgrens
skildring av ett kök i Småland som sattes i vild gungning av den ”underbara ” sagan om Jätten BamBam och
feen Viribunda. Idag kämpar skolbiblioteken i motvind
och boken har konkurrens av andra medier, men författare som skriver för barn finns det alltjämt av yppersta
kvalitet. Dagens barn har inte en tidning för lustläsning,
och frågan är om inte de flesta känner till Astrid Lindgrens verk mer som film än som bok.
En av de bästa, mest lästa, prisbelönta och mest produktiva författarna sedan nära trettio år är Ulf Stark,
Lena Lagerlöf (fd Strömberg) i ”Dårfinkar och Dönickar” SVT.
vars böcker också har filmatiserats eller blivit tv-serier.
Han är dock ganska ensam bland författarna om att ha
ett nära förhållande till dockteater. Flera av hans böcker har dramatiserats för denna teaterform, och Systern
från havet som nu åker på gästspel i Chengdu, Kina,
under UNIMA-kongressen och dess festival, skrevs på
beställning direkt för Marionetteatern.
Ulf Stark skriver både bilderböcker och kapitelböcker
och till dem som filmatiserats har han själv gjort filmmanus. Boken Dårfinkar och Dönickar som utkom
1984 brukar ses som hans genombrott, och den blev en
mycket populär tv-serie. I den långa raden priser och
utmärkelser som Ulf Stark fått bör särskilt nämnas Nils
Holgersson-plaketten 1988 för Jaguaren från året innan,
samt Deutscher Jugendlitteraturpreis 1994 för Kan du
vissla, Johanna? från 1992.
Jaguaren, en bilderbok med nattligt fantasifulla bilder
av Anna Höglund blev dockteater redan 1987 på Dockteater Långa Näsan, som vid den tiden fanns på Stockholms Stadsteater. Regisserade gjorde Tomas Alldahl
i en stor och vacker uppsättning med dockor av Eva
Grytt. I år, 2012, har den gjorts med skådespelare/dansare, dockor och projektioner av Regionsteatern i Blekinge och Kronoberg i Växjö, i regi av Juan Rodrigues.
en annan regissör med vana vid dockor.
Samarbetet för böckerna med mycket kvalificerade
bildmakare är omfattande: Matti Lepp, Anna Höglund,
Stina Wirsén och senast med Charlotte Ramel i Kanel
och Kanin, som ser ut som rena, rama dockteatern redan på boksidorna. Två böcker har Ulf Stark dessutom
illustrerat själv: Märklin och Turbin samt När jag be-
-12-
veckla ut något helt nytt.
- Spelplatsen är i åskådarens huvud på dockteatern. På den vanliga skådespelarteatern är ändå teaterrummets tak också tak för alla. Systern från havet
handlar om ett finskt krigsbarn som evakueras för en
period till Sverige, och på dockteatern var det möjligt
att skildra avståndet, de två kusterna vid havet. Hur
väldigt långt hemifrån lilla Sirkka är under sin tid i
Sverige. Att man kan ha dockor i olika storlekar för
långt bort och nära är också effektivt för berättandet.
Egentligen är jag nog lite lat, och det är något mycket
tilltalande med den här enkelheten.
sökte himlen. Bildmässighet och bildfantasi öppnar genast dörrar till dockteater.
- Dockteater ligger nära bilderboken, och bilderboken ligger nära poesin, säger Ulf Stark. Det tycker
jag om. Ett manus för dockteater är mer impressionistiskt, det liknar filmmanus som jag är van vid, där
man klipper mellan scenerna i högt tempo. Till skillnad från vanlig teater kan man gestalta ”utomhus”
lätt på dockteaterscenen, man kan byta miljöer och
mellan ute och inne snabbt. Bara öppna en väska och
Miljöerna i Ulf Starks böcker är oftast svensk vanlighet,
lägenheter och villaområden av mer modest slag som
skulle kunna ligga var som helst i Sverige. Inte sällan
anar man hans barndoms Stureby, grannförort till Enskede söder om Stockholm, liksom att tiden kan vara ett
1940- eller 50-tal som i Kan du vissla, Johanna?, Ulf
Starks egen barnatid, han är född 1944. Vissa personer
eller typer är återkommande, har det påpekats, som den
bohemiska mamman och den kloka morfadern, samt långt före dagens genusdiskussion - könens förväxling.
I Dårfinkar och Dönickar tas flickan Simone för pojke,
vilket är upprinnelsen till bokens handling. Den välbekanta ramen och den raskt framryckande berättelsen till
trots, finns alltid en diskussion om livsstil, tidens roller,
generationers behov av varandra och ovända roller för
barn och föräldrar, som i den roliga Sixten, om pojken
som ordnar en fru till sin pappa. Klipska barn som löser
-13-
allians med Anna Höglunds bildvärld och en sekulär,
jämlik gudsbild. Skådespelare, dockor och skuggspel
blandades i Inger Jalmert-Moritz regi där knubbiga planeter och talande hattar bjöd till generös teaterfest som
nästan ställde Ulf Starks envetna frågor om gud och
människor i skuggan.
Men varför så mycket dockteater? Kanske Ulf Stark
har ljuva dockteaterminnen från barndomen, tänker jag.
Men icke.
Lilla Asmodeus med Moomsteatern i Malmö.
Foto Bodil Johansson
- Jag är inte säker, men jag tror att jag såg Kasper på Skansen och att jag tyckte det var lite skrämmande. Jag kunde inte känna någon större sympati
för Kasper. Det var faktiskt först som vuxen jag såg
dockteater som intresserade mig. I Italien, traditionell Pulcinella i Rom, väldigt brutal och väldigt rolig.
Då kunde jag känna riktig lust inför dockteater!
problem åt aningslösa vuxna är en röd tråd genom författarskapet.
En annan tråd, kanske inte röd utan drömskt blå, är den
som diskuterar existentiella frågor och den kristna traditionen. Rättrogna har blivit upprörda över den förtjusande djävulen Lilla Asmodeus som tar sig upp på jordytan
och får smak på livet så som det leves här. I Ängeln och
den blåa hästen återges och diskuteras skapelseberättelsen från Bibeln, men med en liten besvärlig gudsgestalt, omnipotent och trilsk som en femåring, som blir
avundsjuk på relationen mellan den vackra ängeln och
den stiliga hästen. Båda böckerna är i lite mindre format
och har märkliga bilder av Anna Höglund, både naiva,
romantiska och drastiska, och båda böckerna har blivit dockteater. Lilla Asmodeus på Långa Näsan, salig i
åminnelse, och Ängeln och den blåa hästen på Dockteater Tittut. Ängelpjäsen blev dessutom ”vanlig” teater
på Dramaten.
Ulf Stark debuterade som författare redan i tjugoårsåldern med diktsamlingar och ett par romaner. Som
vapenvägrare gjorde han värnplikten på AMS, salig i
åminnelse den också, och blev sedan kvar på AMS som
personalutbildare.
Min chef hette Ragnar Thoursie och en som kom och
föreläste för oss när vi skulle vidareutbilda var Tomas
Ragnar Thoursie. Foto: Lars Pehrson/Scanpix
Tranströmer!
Bild: Internet.
Vem Tranströmer är behöver inte redas ut sedan han
fick Nobelpriset 2011, men Ragnar Thoursie är en numera ganska bortglömd modernistisk poet, vars verk
hade stor betydelse kring slutet av 40-talet och under
50-talet. Han var Arbetsmarknadsstyrelesens byråchef
fram till sin pensionering på 80-talet, skrev utredningar
och poesi parallellt, bland annat Sundbybergsproplogen, ofta citerad av Olof Palme i hans tal. 2009 utkom
hans sista diktsamling, Sånger från äldrevården.
Ulf Stark fortsatte att arbeta halvtid på AMS när han
började få inkomster av sina böcker, men så småningom
kunde han bli författare på heltid. En ansvarskännande
Ytterligare en uppsättning för Långa Näsan var Skuggflickan 2002, även den präglad av Ufl Starks oheliga
-14-
på någonting bra”, för att inte vara ledsna. Jag tänkte
mig först att det på teatern skulle bli en ljudvägg av
ekon, av röster. Det blev inte riktigt så, men jag tycker att det är väldigt roligt att Helena Nilsson blandar
olika former i sin regi. Systern från havet har visats
också för nu gamla personer som själva var krigsbarn, det var en stark upplevelse. En del kom ihåg
saker som de inte tänkt på i sin övergivenhet. Vid den
här tiden undvek man mer att tala om sina upplevelser. Min fru, Janina Orlov, (översättare, författare och
litteraturvetare med rysk bakgrund) har en far som
var med i andra världskriget. Han gick bort i slutet av
förra året; han ville aldrig berätta om vad han varit
med om. Först när han blev äldre och fick direkta
frågor, började han berätta.
sådan som suttit på stol nr 16 i Barnboksakademin 198998, numera i Författarfondens kvalitetsgranskningsgrupp och som har deltagit i svenska utbytesprojekt med
bl a Vitryssland.
Jag har en rysk fanclub! Och en tolv, tretton böcker
översatta till ryska, meddelar han förtjust. Boken Diktatorn är till och med tryckt i Vitryssland, och jag träffar
honom dagen innan han ska till Riga och tala om sina
böcker. För att komma hem och vända och fortsätta till
bokmässan i Riad i Saudi-Arabien.
- Ibland får jag lite försmädligt frågan om jag nästa gång ska skriva en ny bok om 50-talet. Men jag
tror att en viss distans i tid är bra. När Marionetteatern ville beställa en pjäs, fick jag göra vad jag ville.
Jag hade tänkt en del på ämnet med krigsbarn, men
hade ingen direkt eller nära relation med det. Nu är
jag väldigt glad att jag tog upp det i den här teaterformen, dockteater. Det är bättre än realism! Man kan
gå djupare i problematiken, kontakten med publiken
beror inte på en ytlig igenkänningsfaktor, utan den
här pjäsen fungerar överallt och för barn med andra
bakgrunder.
- Jag greps av de berättelser jag hade hört: att
barnen uppmanades att vara tysta under överfarten
på Östersjön, för att tyska u-båtar inte så lätt skulle
kunna spåra dem. Att barnen uppmanades att ”tänka
Ulf Starks böcker är översatta till många språk, men när
det gäller Kina än så länge bara till Taiwan-kinesiska,
inte mandarin. Samt till koreanska och japanska. Kanske gästspelet i Chengdu med Systern från havet, som i
manus heter Systern från andra sidan havet, kan ändra
på det. När nu Marionetteatern färdas dit med hans alster iscensatt; scenografin skeppades iväg en av de sista
veckorna i februari över några av de sju haven. Måtte
den komma fram med trasmattorna, cykeln och hunden
Toiivo i god ordning.
Margareta Sörenson
Sirkkas föräldrar dansar i Systern från havet. Foto Carl Thorborg
-15-
Dockorna och högskolan
Högskolan i Skövde tar det första steget och ger
dockteatern status inom ämnet Pedagogik. Det är
ett stort och välkommet steg tack vare Mirella Forsberg Ahlcrona. Mirella disputerade, 2009, med sin
avhandling ”Handdockans kommunikativa potential som medierande redskap i förskolan” vid Utbildningsvetenskapliga fakulteten, Göteborgs universitet. Den öppnade dörren till Högskolan i Skövde
där hon anställdes som universitetslektor i pedagogik med inriktning mot förskolan. Redan från början var Mirellas vision att initiera och utforma en
dockpedagogutbildning på högskolenivå. Nu är utbildningsplanen för en ettårig utbildning klar och
hösten 2012 startar den första kursen Dockspelet
som medium. Men vägen dit har inte varit rak så jag
börjar med att ge en tillbakablick.
dockor och jag fick lov att hjälpa till. Det hände ibland
att någon av lärarna lyfte på dockans huvud, vände den
mot mig och frågade: ”Tittar den på dig?” Frågan avsåg
dockans blick och om jag tyckte att dockan inte ”såg”
mig utan bara stirrade, fortsatte läraren arbeta vidare
med dockans ögon tills blicken kom fram.”
Mirella utbildade sig, i Kroatien, till förskollärare under åren 1971-1973. Där ingick dockteater, som ett eget
ämne, uppdelat i teori, metodik och praktik.
Inom den teoretiska delen studerades dockteaterns historia och modern dockteatermedia. Metodiken handlade
om barnlitteratur, musik och egna improvisationer som
ett underlag för dockans tillämpning i förskolan. Praktiken omfattade spelteknik, grundläggande spelformer
(monolog, dialog, dans och pantomim) samt tillverkning av dockor i olika material. Kommunikation mellan
dockan och barn i förskolan behandlades i utbildningen
som estetiska, poetiska, musikaliska och intellektuella
upplevelser och erfarenheter. Att som student se och
recensera en dockteaterföreställning per termin var
obligatoriskt. Däremot var det frivilligt att utöver utbildningens ordinarie program, fördjupa sig inom estetiska
områden. Fördjupningen innebar en form av pedagogisk
profilering och kallades ”högre yrkeskompetens”.
Genom en fördjupning i dockan, språk och musik blev
Mirella förskollärare med högre yrkeskompetens inom
dessa områden.
Nästa steg blev dockteaterpedagogutbildningen, 19731974. Det var en påbyggnadsutbildning där fokus låg på
spelarens kommunikativa utveckling med dockor och i
relation till olika verksamheter så som utbildning, teater
och terapi. Med utgångspunkt i respektive verksamhet
övade studenterna att förhålla sig till dockan och använda den som ett redskap i sin kommunikation med barn.
Som examensarbete där, valde Mirella att skriva om
blyga barns möte med dockan i förskolan och deras
olika sätt att i samspelet med dockan utveckla sin kommunikation.
Efter ett kort förskollärartjänst i Zagreb flyttade Mirella
till Sverige. I samband med att någon byter land, språk
En dag skall jag doktorera, sa Mirella Forsberg Ahl- och kultur, talas det ibland om kulturkrock. För Mirelcrona till mig, efter en föreläsning hon inbjudit mig till, las del kom den största kulturkrocken när hon började
på 1980-talet. Hennes ord doktorera, högg till. Direkt arbeta inom förskolan. Ingen använde dockan i sitt arkände jag att hon hade ett mål. Det fick mig att fundera, bete med barnen vare sig spontant eller planerat och det
doktorera! Jag insåg, Mirella har rätt.
fanns ingen uppsättning med dockor vare sig för barn
eller vuxna. Och inte fanns det någon dockteatergrupp
Mirella är född i Kroatien. Redan som liten och innan heller, tvärt emot den status som dockteatern hade i henhon kom till Sverige var hon intresserad av dockteater. nes hemland. Där var den en omtyckt del av förskolans
Kunskaper om dockteater och blick för dockans uttryck verksamhet – både med barn, av barn och av lärare. Gefick hon tidigt genom sin mor som var lärare i grund- nom användning av dockor och dockteater kunde barskolan och ledare för skolans dockteater inom ramen för nen utöver skapandet, bearbeta olika kunskaper, ta del
elevens fria val.
av sagor, berättelser och litteratur och i slutändan dela
”Då och då kom lärare hem till oss för att tillverka med sig av glädjen att spela.
-16-
Med ett bagage fullt av kunskaper från Kroatien visste
Mirella vad hon kunde bidra med. Och hon ville dela
med sig. Först började hon sprida intresset inom den
egna personalgruppen för att sedan nå ut till fler. Det
var i det sammanhanget som jag blev inbjuden och lärde
känna Mirella, hennes arbete och hennes ambitioner.
Det tog många år och det är genom den svenska förskolans och skolans praktik som hennes yrkesroll, hennes
arbetssätt och erfarenheter av dockans användning, utvecklats och formats. Den som lärt känna Mirella vet att
hon är duktig på att hålla många bollar i luften. Det kan
alla intyga som sett hennes VioVio-docka virvla och
dansa. 1991 gav hon ut boken Ta handdockan, en bok
med inspirerande färgbilder av sina egna och andras
dockor som har betytt mycket för personal inom förskolan och skolan. På föreläsningar där ”Mirelladockan”
presenterades som ett pedagogiskt hjälpmedel i förskolan och skolan förstod hon att kunskaper om dockan och
dockteater måste in inom lärarutbildningen om förståelsen för dockans möjligheter och statusen skulle höjas.
Men också att området behöver belysas på ett systematisk och ett veteskapligt sätt. För att nå målet satte hon
sig själv i rollen som forskare.
nes avhandling till en av årets 11 favoriter. Skolporten är
en tidskrift för forskning och utveckling i skola och förskola. Under 2009 skrevs sammanlagt 115 avhandlingar
som berör skola, pedagogik och utbildning. Juryn motiverade sitt val av Mirellas avhandling som sin favorit
med följande beskrivning: ”Mirella Forsberg Ahlcrona
beskriver handdockan som kommunikationsskapare i
förskolans vardag. Begreppet kommunikation belyses
med relevans för såväl språk- och begreppsutveckling
som för filosofiska frågeställningar runt det mänskliga
växandet. En föredömligt lättillgänglig och väldisponerad avhandling som inspirerar till utveckling av praktiken.” Ett fantastiskt erkännande!
Avhandlingens fokus ligger inte på dockan som teaterdocka, utan på en docka som medverkar i förskolans
vardag och fungerar som ett redskap för utveckling av
barns kommunikation, relationer och kreativa handlingar.
Men på vilket sätt? Vad händer i kommunikationen när
dockan är med? Vad händer med barns upplevelser av
en docka efter en planerad aktivitet? Kommer dessa till
uttryck och i så fall hur, och vilka innebörder uttrycks?
Det var forskningsfrågor som Mirella hade med sig till
förskolan Kastanjen där hon, under ett år, arbetade i en
barngrupp med 20 barn mellan 3-5 år. Mirella deltog i
förskolans vardag dels som en förskollärare, dels som
en forskare i rollen av deltagande observatör.
Ta Handdockan, en bok som tidigt presenterade dockan som
pedagogisk hjälpmedel. Fotograf: Bertel Ferm
Under åren är vi många, inom dockteatervärlden, som
följt Mirellas arbete. Och när hon, den 3 oktober 2009
disputerade med avhandlingen Handdockans kommunikativa potential som medierande redskap i förskolan,
kände vi oss stolta med henne över hennes insats. Dessutom valde Skolportens lärarpanel i februari 2010 hen-
Hildur är en häxa som inte vill växa och är därför extra
kort. Hon tycker om experiment, kräldjur, att klippa
med olika saxar, äta lax och smygåka taxi på natten.
Under året då hon dokumenterade och genomförde sin
forskning introducerades olika typer av dockor och
enkla spelövningar. Dockor involverades också i pågående teman. Flera dockor, med olika
-17-
?
egenskaper, återkom ofta. Bland dessa fanns handdockorna Häxan Hildur, musen Julia Äppelkvist och glada
grodan Karl Oskar. Spindeln Sture, en marionettdocka
med en tråd i huvudet och stavdockor i form av robotar
ingick också i ”arbetslaget”. När temat om geometriska
former bearbetades, var det Häxan Hildur som presenterade temat i form av en formfigur, en stavdocka, och
successivt utvecklades innehållet till att handla om olika
former i staden och olika former inne på avdelningen.
Men inte bara det utan också avslutades det hela med en
fin utställning vid vårterminens slut.
Sture är en stor spindel som trivs bland barn för de frågar så
mycket. Han gillar att dansa, hoppa och leka.
Julia Äppelkvist är en liten mus som i vanliga fall bor
hos Jösse bagare i Hackebackeskogen. Hon tycker om
roliga ramsor, äppelpaj, halsband och humlor.
Karl Oskar är en glad groda som tycker om att sjunga
och räkna. Han bor innanför ett grönt staket och tycker om att
bestämma.
-18-
Formdockor som föddes och ”blev ihop” när Hildur experimenterade med olika pappersformer som hennes sax klippte fram.
När det gått en tid ville barnen lära sig ”spela på riktigt”.
Detta resulterade i ett manus om en drake som letar efter en snäll saga, en föreställning som spelades både för
barnens föräldrar och för andra barn på förskolan.
Efter det arbetsåret hade Mirella insamlad data i form
av skriftliga observationer om samspel, dialoger och
samtal samt barns teckningar och fotografier. Det materialet analyserades och resulterade i ny kunskap om
dockans kommunikativa potential, det vill säga gav svar
på de forskningsfrågorna Mirella hade med sig.
Det viktigaste resultatet visar att barnen utvecklar
känslor och relationer i förhållande till dockan, och de
överskrider gränserna mellan faktiska och föreställda
världar. Men också att barnen i kommunikationen med
dockan utvecklar sitt språk genom att uttrycka kulturella och sociala erfarenheter. Vidare har jag sett att relationen mellan läraren, dockan och barnen gör att barnen
utvecklar nya färdigheter och förmågor.
Avhandlingen har både en teoretisk och en praktisk sida
som ger en kunskapsplattform för dockans användning
i utbildningssammanhang. Du som arbetar med barn
och är intresserad av barns utveckling och vilka möj- det profilering med högre målsättning och på högskoleligheter dockan öppnar i dialog med barn - läs avhand- nivå. Dockan och dockspel som pedagogiskt hjälpmedel
lingen, den ger många kunskaper som inte kan få plats och då inom ämnet pedagogik.
här. Mycket intressant är också hur barn tänker - ibland
Jag gör ett besök på Högskolan i Skövde för att träffa
riktigt klarsynt - och fungerar i samspel med dockan.
En helt underbar sammanfattning gjorde Filippa, en Mirella. Högskolan ligger nära järnvägstationen. Området var tidigare militärförläggning, det ser fint och
flicka på ”Kastanjen” .
”- I dockteatern ska alla låtsas - de som håller i dockor- inbjudande ut. Gamla byggnader från den tiden har rena låtsas att de är dockor, dockorna i sin tur låtsas att de noverats, sporthallen har t.ex blivit en stor matsal och
kan göra något de inte kan och slutligen låtsas publiken flera nya hus har tillkommit för att passa verksamheten.
Mirella tar emot och visar runt. I korridoren utanför
att de inte vet att alla på scenen låtsas.”
Dockteaterbiblioket i Göteborg har under Mirellas lektionssalen finns ett antal montrar där olika typer av
forskning kunnat bistå med en del litteratur. Det är nå- dockor exponerats. Vi går in i Lektionssalen, den är ingot som glädjer mig. I ansökan till Statens Kulturråd redd med mindre bord som är lätta att flytta runt, tidiskrev jag: Tillgång på litteratur i ämnet Figur & Dock- gare stod där stora långa och tunga bord. De små borden
teater, från hela världen i Sverige, kan höja dockteaterns ger större flexibilitet. På väggarna har Mirella själv satt
status. Min förhoppning är att någon skall doktorera i upp hyllor. Dessa visar på olika och spännande dockor
ämnet. Det blev så och stolt kan jag säga att avhand- samt annat inspirerande material, medan docktillverkningsmaterial är placerade i större skåp. Jag undrar om
lingen står i referenshyllan.
Mirella fått allt hon önskade? Nästan, det visar sig att
Mirella Forsberg Ahlcronas uppdrag på Högskolan Mirella har ett önskemål till, att inom snar framtid inreda salen bredvid till spelstudio.
i Skövde
Det var ett spännande erbjudande om möjlig dockprofi- Vid vårt samtal märker jag att mycket har hänt och ännu
lering som lockade Mirella till Högskolan i Skövde och mer är på gång.
till lärarutbildningen. Och här kan man säga att Mirellas Många timmar har gått åt till planering varvat med föavhandlig skapade intresset, för Skövde och Högskolan reläsningar om dockan som berättarform och en form
är på inget sätt förknippade med dockteaterverksam- att berätta om. För att visa på bra professionell teater
het. Tanken var att i första hand utveckla och profilera hade Mårten Hedmans inbjudits. Mårten gästspelade
lärarutbildningen, genom att inkludera praktiska och för studenterna i kreativitetskursen med föreställningen,
teoretiska kunskaper om dockans kommunikativa och Hallå Miró. Efter föreställningen hade Mårten samtal
estetiska möjligheter i förskolan och skolan. Men si- med studenterna som var nyfikna och ställde många fråtuationen har förändrats och dockpedagogutbildningen gor om själva arbetet med dockor, föreställningen och
dockteatern.
kommer att ges istället inom ämnet Pedagogik.
Att komma till Skövde med tåg tar det drygt en timma
från Göteborg och två från Stockholm. För att nappa Vidare har Mirella inlett ett internationellt samarbete
på tjänsten, med allt det arbete och resande det innebar, med Academy of Storytelling i staden, Bangalore i Inställde Mirella krav, höga krav. Ett absolut krav var en dien. Inom projektet är Mirellas del att utbilda indiska
permanent undervisningslokal på högskolan med plats lärare att använda dockan i undervisningen. Något som
för utställning av dockor och annat inspirerande mate- de inte är vana vid. Den första etappen startade redan
rial som ett sätt att visa på olika kreativa former när det 2011 då Mirella under juni-juli besökte Indien. Nästa
gäller att utveckla samspel och kommunikation. Det var steg blir 2012. Då kommer lärarna från Indien att beinte en självklarhet att få en sal för ”dockmedia” men söka Dockteaterpedagogutbildningen och hålla olika
det blev så. När Mirella skulle arbeta fram en kursplan workshops i berättande.
för dockpedagogutbildningen fanns inte någon tidiga- Ett stort arbete har Mirella lagat ner på boken Förskore grund att utgå ifrån. Utbildningen består idag av 4 lans didaktik och dockan som redskap- kommunikation
kurser/delar, sammanlagt ett år, som bygger på varan- och skapande i förskolan. Boken gavs ut på förlaget
dra och vänder sig till dem som arbetar med barn eller Studentlitteratur i början av januari 2012. Den komvuxna, i olika verksamheter och har olika intressen att mer givetvis att ingå som kurslitteratur i den kommande
kursen, Dockspelet som medium, på halvfart ht 2012.
använda sig av dockor och dockspel.
Visst har dockteater stått på schemat inom förskollärar- Kursen kommer att ge en grund att använda dockan i
utbildningar tidigare, då och då. Mest som information, samspel med barn men även med vuxna. Mirella har
ibland har någon figur tillverkats. Förskollärare som jag själv erfarenhet av vilken betydelse dockspelet kan ha
mött, under mitt yrkesverksamma liv som dockteaterpe- för personer på äldreboende. De gamlas minnen väcks
dagog, har talat om att dockteater och skapandeämnen till liv, skratt och samtal kommer lättare igång
lyst mer eller mindre med sin frånvaro. Men nu gäller tack vare dockor. Dockans medverkan har be-19-
?
tydelse inte bara för barn utan för alla påpekar Mirella,
men på olika sätt. Med det menar hon att det inte bara
är personer som vill arbeta med barn som är välkomna
att söka till kursen.
Dörren på Högskolan har öppnats!
Annette Cegrell-Sköld, dockteaterpedagog.
Läs mer om:
Boken, Ta handdockan och avhandlingen ”Handdockans kommunikativa potential som medierande redskap i
förskolan” - www viovio.se
Kursen: Dockspelet som medium G1N - Högskolan i
Skövde www his.se
Boken, Förskolans didaktik och dockan som redskap kommunikation och skapande i förskolan. Utkommer
2012. – studentlitteratur.se Mer info kommer på UNIMAS hemsida.
Kurs: Dockspelet som medium G1N, Högskolan i Skövde.
Start: Hösten 2012 Sista ansökningsdag är 15 april.
Kursen ges på halvfart/15 poäng och studiemedelsberättigande. Undervisningsspråket är svenska.
Beskrivning:
Betraktat ur ett historiskt perspektiv har dockans kommunikativa egenskaper brukats i olika syften och inom
olika verksamheter, så som teater, utbildning, terapi och
politik. Dockans spel kan på olika sätt förmedla människans samtid, men genom att överskrida möjliga världars
gränser, kan den också generera tankar om människans
potentiella framtid. Detta gör dockan till ett unikt redskap med förmågan att genom sitt spel beröra och påverka åskådarens känslor, tankar och handlingar. Med
andra ord, dockans spel kan ge upphov till inspiration,
livslust och glädje men också till tröst och nya tankar.
”Prix Michael Meschke” 2012
till Bernd Ogrodnik
Bernd Ogrodnik, www.figurentheater.is / www.bruduheimar.is
Michael Meschke, www.michaelmeschke.com
-20-
”Prix Michael Meschke” är
ett internationellt pris, som
delas ut vartannat år till
främjande av utveckling
och förnyelse inom dockteaterkonsten. 2012 utdelas
det för fjärde gången och
går till den tysk-isländske
konstnären Bernd Ogrodnik i Borgarnes, Island.
Prissumman uppgår till
5000 Euro.
Motiveringen lyder:
För det exempel han utgör för unga generationer
ifråga om hantverksskicklighet av högsta kvalitet i
förening med förnyelse av
teknik och konstruktioner
för utomordentlig rörelseförmåga hos dockor, särskilt inom filmkonsten, som
i ”Strings”.
”Baby trashes bar in Las Palmas”
Marionetter och en bebis har gjort världssuccé i svensk
kortfilm. Den drygt en minut långa trailern till filmen
har 14 miljoner visningar på Youtube. Nyss Guldbaggebelönade Las Palmas är en av Sveriges genom tiderna
mest framgångsrika kortfilmer med bland annat publikpriser på filmfestivaler i Hamburg och Sao Paolo och
officiell visning i Cannes. Filmen vann Startsladden på
Göteborgs filmfestival 2011 och i prismotiveringen stod
bla “Startsladden 2011 går till en tragikomisk film i en
galen värld som känns otäckt bekant. En genial hybrid
av Sällskapsresan och Easy Rider som går rakt in i
våra hjärtan”.
Dessutom blev Las Palmas tredje mest visade filmtrailern på Youtube 2011, efter Black Swan och Transformers. Mottagandet har varit helt otroligt och näteffekten
lavinartad. Redan efter 3 dagar hade trailern 1 miljoner
träffar. Att visa film på festival har sin charm med sina
direkta och spontana reaktioner och Youtube/facebook
liknar det, men på ett mycket massivt plan säger Johannes Nyholm, mannen bakom Youtubefenomenet ”Baby
trashes bar in Las Palmas”.
Johannes Nyholm är konstnär, filmregissör och animatör. Han är född 1974 i
Umeå, uppvuxen i Lund
och numera bosatt i Göteborg. Han har studerat
film, konst och nya medier
vid universiteten i Lund,
Köpenhamn och Göteborg
och klassisk animation i
Eksjö.
jag göra en dokumentär om hennes liv under en dag,
men sedan utvecklades den till något annat, och berättar nu flera historier på en gång. Det var mitt första barn
och jag var helt storögd för hur hon betedde sig. Så jag
tänkte att det vore fantastiskt om man kunde dokumentera och spara en del av den energin,” säger Johannes
Nyholm. ”Jag har varit noga med att inte styra min dotter under inspelningen. Jag märkte att det blev sämre
samtidigt som hon hade roligare när hon fick undersöka
miljön själv. Det har varit viktigt att detta är en lek och
något som vi gör tillsammans.”
Johannes Nyholms kortfilmer har hyllats världen över.
Bland annat har leranimationen Sagan om den lille
Dockpojken visats på den internationella filmvestivalen
i Cannes i Frankrike. Hans verk har visats i många olika
sammahang, såväl på konstgallerier som på stora internationella filmfestivaler. Inför varje projekt brukar han
prova på att arbeta på nya sätt. Dels för att det är spännande att gå vidare till för honom otrampad mark, dels
för att det ”ofta adderar något till uttrycket att prova på
något för första gången”. Las Palmas var första gången
Johannes provade marionetteater och också första gången han regisserade en bebis.
Fatima Olsson
Las Palmas-filmen är 14 minuter lång och handlar om
Marja, en svensk charterturist i medelåldern som är på
solsemester. Marja spelas av regissören Johannes Nyholms ettåriga dotter Helmi Hellrand. Helmi och hennes
motspelare är marionettdockor. Scenen är en klassisk
bar på Las Palmas och med ett mycket talande kroppsspråk spelar den ettåriga flickan en vuxen kvinna som
dricker och blir full på baren, antastar de andra gästerna
och krossar inredningen innan hon drar i väg bland bergen på en motorcykel. Filmen skildrar en dag i en ensam kvinnas liv. Det är en enkel historia om ensamhet
och alienation. Alla miljöer är artificiella, uppbyggda av
tygkulisser.
”- Ursprunget till filmen är att jag fascinerades så starkt
av min dotter och hennes livsglädje. Från början ville
-21-
Se filmen på www.facebook.com/nyholmfanpage
Terapeutisk Dockteater influgen från Amerika
Underhållande, undervisande och läkande. Det är
dockteaterns kraftfulla språk. Matthew Bernier, nyligen på Sverigebesök för att berätta om terapeutisk
dockteater, kan på många vis vittna om detta faktum. UNIMA Sverige var medarrangör till denna
fina föreläsningskväll.
tur skriven på området. Psykiatern Bender och dockspelaren
Woltmann som var verksamma på 1930-40-talet är de som
först dokumenterade användandet av dockor i kliniska sammanhang. De arbetade bland annat med barn inneliggande
på psykiatrisk klinik, med något som på engelska kallas
”stop-action-technique”. Den innebär att man börjar berätta
en historia, men låter barnet avsluta den med stöd av terapeuten. Han nämner också Virginia Axline, som tidigt arbetade
med lekterapi där hon inkluderade dockteater.
Han visar därefter olika docktyper man kan använda och
återger Levine & Knills ord: ”low skill – high sensitivity”
(inlånat från konstterapin). Det vill säga att det finns stora
fördelar med att lägga ribban lågt vad gäller teknik och materialval vid skapandet, eftersom detta tenderar öka förmågan vid agerandet. Man låter enkelt uttryckt bli att trassla
till saker och ting, och får, tack vare det, ett bättre resultat.
Matthew själv föredrar att använda begagnade material såsom plastpåsar, plastflaskor, gamla tyger och kläder. Och av
allt att döma ger det dockorna ett mycket personligt, levande
intryck. Han föredrar också att klienten skapar dockan själv,
men säger att man givetvis kan använda färdiga dockor. Det
viktiga blir då att erbjuda ett brett utbud, med onda och goda
karaktärer, verkliga och mer fantasifulla, multikulturella,
abstrakta och dockor med mer magiska förmågor.
Matthew Bernier foto: http://www.academia.edu/
Klockan är sex den 24:e november 2011 och föreläsningen ska
just börja. Vi befinner oss i en konferenslokal på Stockholms
Stadsteater i centrala Stockholm. När alla slutligen samlats
är vi tio deltagare, med bakgrund både inom dockteater och
olika former av terapi. Föreläsaren Matthew Bernier har
kommit till Europa för att dela med sig av sin kunskap inom
terapeutisk dockteater. Han är bl a bildterapeut, dockspelare,
lärare samt utbildad i uttryckande konstterapi och undervisar
vanligtvis på Eastern Virginia Medical School i USA.
1990 myntade Matthew begreppet ”psychopuppetry”, som
han ser som en kombination av konstterapi, lekterapi, dramaterapi, psykodrama och dockteater. Dockan utgör här en förlängning av självet, en animerad symbol. Han skriver bland
annat i sin beskrivning av föreläsningen:
Han pratar vidare om kopplingen till neurologisk forskning
och hur man exempelvis kan se hos barn med ADHD att de
under arbete med dockteater inte uppvisar lika många symtom efter som före. Strukturerad och ostrukturerad dockteaterterapi nämns liksom barn-centrerad dockteater, narrativ
teknik samt ”puppet-playback-theatre”. Det är egentligen
bara psykospatienter som sägs vara den grupp man ska avstå
från att arbeta med. Även om man i praktiken med mycket
kunskap skulle kunna jobba även med den patientgruppen,
bara man höll det på en konkret och verklighetsbaserad nivå.
Det finns givetvis mer att säga om denna intensiva, givande
kväll. Men det bästa är ändå att man tar del av kunskapen
personligen om man vill fördjupa sig. Matthew är medförfattare till boken Puppetry in education and therapy: Unlocking the doors to the mind and heart. Den går att beställa via
authorhouse.com för en dryg hundralapp. Det är en mycket
läsvärd bok. Sist men inte minst: Tack UNIMA för allt stöd
till detta för Sverige alldeles unika evenemang! Den som vill
få information om likande sammankomster eller har frågor
på området kan maila till [email protected].
”Therapeutic puppetry involves the creation of, playing with,
or performing with puppets, or the watching of specially designed therapeutic puppet shows. Puppets serve as animated
symbols of thoughts, feelings and experiences allowing for
the dramatic release and resolution of emotional conflict”.
Han pratar vidare om teorin bakom terapeutisk dockteater,
dess historia, i vilka sammanhang den används och littera-
-22-
Åsa Viklund
http://www.puppethub.com/profile/MatthewBernier
BARENTFESTIVALEN 2011 i Murmansk
Vi var inbjudna av Murmansk Statliga Dockteater
att spela Planetens hemlighet på den åttonde Barentsfestivalen 2011 i Ryssland. Dockteatergrupper
från Island, Norge, Finland, Sverige och Ryssland
deltog.
magisk röst och även om vi inte förstår vad han säger,
njuter vi av att bara lyssna till rösten.
Föreställningen är igång och vi ger all vår energi till
dockorna. Vi lyckas även komma ihåg de ryska fraser vi
tränat på i två dagar. Vi får varma applåder och knyter
kontakter med nya ryska grupper. Flera vill att vi ska
komma och spela på festivaler och jubileum. Det känns
spännande, men vi tänker med fasa på allt krångel med
visum och tull. För att inte tala om de ryska vägarna!
Ändå är det värt besväret, bara för att få känna sig värdefull och viktig. Att bli uppskattad som dockspelare
och att få uppleva att dockteater är något fint.
Det blir nog fler resor till Ryssland.
Margareta och Lars-Göran Selander
Dockteater Månstjärnan
Ute i foajén står en kostymklädd pojke och tittar på
godsaker man kan köpa. Han kan vara åtta år ungefär.
Flickor med inflätade pärlor i håret och fluffiga angorakoftor undersöker de dockor, som ligger på sofforna.
Det är tillåtet att leka med dem. En äldre dam i strikt
orangeröd dräkt övervakar det hela.
Vi har byggt scenen och värmt upp rösterna och kroppen. Vi har även tränat en sista gång på några ryska ord
och fraser i manuset. Teatersalongen med klädda soffor
ligger öde framför oss. Snart ska den fyllas av skolbarn,
lärare och kollegor. De sistnämnda gör oss litet nervösa,
speciellt de ryska. Med tanke på att de har fem års utbildning i dockspel, skådespeleri, mimik, dans och musik, känner vi förväntningarna på oss.
Pampig invigning med finklädda herrar.
Nu ringer det första gången. Fast det är ingen ringning,
utan en melodi som spelas. Barnen kommer in först.
Den dräktklädda damen visar var de ska sitta. Vid andra
”melodispelet” väller en mängd dockspelare, regissörer
och producenter in. Nu är det fullsatt! Det känns bra.
Det är nerver.
Så spelas slutligen melodin tre gånger och avslutas med
en rysk fanfar! Barnen applåderar. De vet, att nu börjar
teatern! Sergej från Murmansk dockteater kommer upp
på scenen och presenterar oss. Han har en helt underbar
-23-
Karnevalståg med bejublad uggla.
World Puppetry Day - March 21st, 2012
International Message from Joan Baixas
Today, it’s a celebration day
With a firm gesture we put aside newspapers, switch off
newscasts and propose a toast to the art and the brotherhood, today is a festive day, we celebrate the World’s
Day of Puppetry.
We cannot forget about the grief, the painful reality of
mishaps and penuries troubling the world, but exactly
because we do not want to forget, we commit ourselves
to celebrate human dignity, the insatiable zeal of men to
strengthen life against misfortune and death.
Art is a hymn to this dignity, bringing together in continuous tides past and future generations, cultures and
clans, by poetry. Art establishes complicity of views
between persons who are marvelling together, creator
and spectator, about the exploration of the unknown.
Every artistic act is a disturbing grain of sand in the
gearing of reality.
The art of puppetry is leading towards these objectives
at a fair speed. Every time we animate a character we
sign a declaration of independence. As an unruly child
of the arts of images and words, of interpretation and
narration, the marionette reinforces the commitment
to innocence, place of happiness and also calls for the
other extreme, cruelty.
Innocence is important, is harmonious and fertile, as
testified by Jarry or Kurosawa, Miró or Arseniev and
many others.
vades the mood in the main act of the puppeteer: to give
life to the inanimate and to convene people around this
sorcery.
Already some years ago, a handful of puppeteers had
the wise idea to create an organization to strengten international exchange. Unima, already turned into a consolidated reality and extended all over the world, is now
more than ever necessary to manage the professional
efforts regarding the objectives of the art and human
dignity.
So, we praise the gods for granting us this profession,
we thank our grandfathers for creating Unima and we
celebrate the magnificence of the art of the imaginary,
we bring a toast to the marionette.
Friends, let’s have a GREAT PARTY !
Joan Baixas http://www.joanbaixas.com
For cruelty one only has to take measures of the costume and look in the face with sarcasm.
“ The animal lives in nature like the water in the water”
(M. Eliade). The marionette lives in the imaginary like
the water in the water. A territory where reason verges
on the flows of the animal and vegetal kingdoms, of
earth and water, the imaginary is the energy reserve of
people and tribes and the marionette plays there freely
like a king, does not analyse, does not intervene, prospers.
“The differentiating feature of the human animal is the
animation and the first animation which made men are
the gods. Animation makes us to persons.” (P. Sloterdijk). The sharpness of this philosophical reflection per-24-
Kulturparaden Stockholm 2012
Följ med oss och hylla kulturen i Kulturparaden lördagen den 21 april!
Kulturparaden är politiskt obunden och bjuder in alla intresserade, såväl amatörer, professionella konstutövare som
kulturkonsumenter. Kort sagt – alla som uppskattar kulturen och som bejakar vårt manifest:
Kulturen skapar glädje och gemenskap, väcker frågor, ger oss nya perspektiv och förmåga att förändra världen!
Vi samlas vid fontänen på Mariatorget från klockan 12:30. Paraden avgår klockan 13:00 och målet är Vita
Bergsparkens amfiteater, där vi har ett scenprogram för att förgylla dagen. Medtag gärna egen picknick!
Klä ut dig, gå på styltor, eller kom som du är…
Kanske har ni något spännande kulturprojekt på gång? Kom i era scenkostymer, en röd clownnäsa, en skojig hatt
eller en teatermask. Ta med din flöjt, jonglera, gå på styltor, visa upp era fina teaterdockor. Eller gå med i paraden
som du är. Vi kommer att dela ut färgglada ballonger att bära i paraden. De släpper vi sedan ut i Vita Bergsparken
som en fin avslutning. Paraden ackompanjeras av minst en orkester. Bär gärna med er en banderoll eller liknande
med er grupps namn på. Det kan vara spännande för publiken att se varifrån deltagarna kommer.
Alla som vill får hjälpa oss att dela ut flyers med vårt manifest till publiken.
Scenprogrammet på Vita Bergsparkens Amfiteater 16:00
Mejla oss på adressen [email protected], senast den 30 mars om du/ni vill bidra med något till scenprogrammet. Det kommer att finnas en liten upphöjd scen på 2 x 2 meter, med ljudförstärkning och hjälp från vår tekniker.
Mask och Commedia Centrums Linda Johnsson är eftermiddagens konferencier.
Varför vill vi göra detta?
Vi upplever att kulturen utarmas, och det vill vi stoppa! Vi vill värna om kulturen och påminna om hur viktig
kulturen är.
Vi hoppas att vi ses den 21 april!
Mask och Commedia Centrum: Jonas Blixt, Augusto Cabrera, Grazyna Canevall, Robert Eriksson, Elinor Johnsson, Linda Johnsson och Morgan Tolsén
Det går alldeles utmärkt att komma oanmäld och delta i paraden, men vet du att du vill vara med så skicka gärna
ett mejl till [email protected] så att vi får ett hum om hur många vi blir!
Kulturälskare ute i landet? Varför inte arrangera en egen parad vid samma tidpunkt? Vill ni, så får ni gärna sprida
allas vårt manifest.
Arrangörer
Mask och Commediacentrum/ Commedia Gillet (www.commediagillet.com)
Renewal Arts (renewalarts.org)
Sponsorer
Stockholms Kulturförvaltningen
Kultur för Livet
På Facebook
https://www.facebook.com/events/233330846750354/
www.commediagillet.com
-25-
På dockteaterkonferens i Tallinn
Sedan fyra år tillbaka är Tallinn en av mina absoluta
favoritstäder. Kanske beror det på att mina ingermanländska rötter gjorde att jag fick besöka Estland och
dessutom hittade en släkting, mammas kusin, som var
bosatt där. Tallinn visade sig vara en mysig stad med
gamla kullerstensgator och renoverade gamla byggnader, så jag har fortsatt att besöka staden när jag kan.
Det var i höstas som jag besökte NUKU, dockteatermuseet i Tallinn, för första gången. Museet är ett så kal�lat interaktivt museum där man med hjälp av datorkod
och elektroniska knappar kan få hur mycket information
som helst. Jag träffade Vahur Keller, som är ordförande
för UNIMA Estland. Han berättade om olika projekt
som NUKU är involverad i, inte bara dockteater. I september utkom en ABC-bok för barn NUKU var med
och utformade. Varje år anordnas en dockteaterfestival
i Estland, Treff festival, som i år tog plats i Tallinn. Senast deltog cirka 1 400 personer.
Dockspelarstudier
Om man vill studera till dockspelare i Estland, måste
man söka in på dockspelarutbildningen i Åbo, Finland.
12 elever från Estland valdes ut och hälften av dem har
avslutat utbildningen efter fyra års studier. Utbildningen
har runt 50 sökanden, så konkurrensen om de få platserna är stor.
Vahur Keller berättar om NUKU:s olika projekt – hur de
besökt olika dockteatrar för att se hurdan utbildning de
har, hur man kan publicera mer skrifter om dockteater,
översätta relevanta artiklar och mycket annat. Vid mitt
besök är det närmast konferensen om den nya organisationen NEECPA som planeras och förstås dockteaterfestivalen Treff i slutet av maj. Och olika föreställningar
pågår ständigt. Karlsson på taket och Mästerdetektiven
Blomkvist var aktuella i höstas.
Konferensen
Konferensen började med samling på NUKU på söndag kväll den 6 november. Vi deltagare hade fullt sjå att
hälsa på varandra och komma ihåg vilka länder vi kom
ifrån. Tillsammans vandrade vi genom Gamla stan till
Köismäe tornet där vi skulle se Metamorfos av Franz
Kafka. På estniska! I ett mörkt torn hade de fyra skådespelarna iscensatt föreställningen. Men att förstå handlingen var inte det lättaste när man inte läst Kafka på ett
tag – vilket jag inte gjort. Men dramatiskt var det ändå!
Efter föreställningen vandrade vi några kullerstensgator
bort till en rysk restaurang där vi serverades en fin middag, dock estnisk mat.
Nästa dag var det således konferensdag som startade
med en guidad vandring på NUKU-museet. Efter lunch
tog själva konferensen vid och organisationen NEECPA
bildades. Mötet avslutades med en föreläsning av Nina
Monova, Ryssland om rysk dockteater.
På kvällen var det dockteaterpremiär för Detox the
Dummy, regisserad av Duda Paiva (ursprungligen från
Brasilien men bosatt i Holland). Premiären ägde rum
på NUKU och det var fullsatt. Musiken var skriven av
amerikanen Alan Segall (bosatt i Holland). Annorlunda
och spännande teater.
Många spännande möten med intressanta människor i
dockteatervärlden! Nätverk bildades och kontakter kan
ske per mejl. Stor inspiration fick jag av dessa dagar i
Tallinn och dessa nya möten!
Delar av NEECPA:s nybildade styrelse.
-26-
Inger Duberg
Några bilder från Tallinns dockteatermuseum NUKU av Inger Duberg
-27-
foto Carl Thorborg