Dockteaterföreningen UNIMA-Sveriges årsskrift för verksamhetsåret

dockument 2015
Dockteaterföreningen UNIMA-Sveriges årsskrift för verksamhetsåret 2014.
sidan 2
dockument 2015
utgiven av
Dockteaterföreningen
UNIMA-Sverige
I redaktionen:
Margareta Sörenson
Fatima Olsson
Gustaf Kull
Torbjörn Ahlström
Annika Arnell
*
Övriga medabetare i detta
nummer:
Åsa Viklund
Annette Cegrell Sköld
Lisa Kjellgren
Anna Westman
Liselott Ström
Ylva Varik
Ansv.utgiv.
Augusto Cabrera
Redaktionens adress:
c/o Kull
Storgatan 23
871 31 Härnösand
tel. 070-29 49 711
[email protected]
Layout och distribution:
Gustaf Kull
Tryck:
Hemströms Tryckeri
Härnösand
Några ord från ordföranden.
Det finns tre saker som vi i Unima Sverige alltid har arbetat med: Att
få Unima och dockteater att bli känt genom att arrangera olika event
och annonsera om föreställningarna på vår hemsida, att utveckla ett
Nordiskt samarbete och sist men inte minst att arbeta för att utbilda
folk i dockteater. Dessa tre mål har mycket gemensamt. Vi kan genom
samarbete få tillgång till kunskap om utbildningar och andra vägar in i
dockteaterns värld. Ju fler som utbildas och arbetar med dockteater desto mer känd blir den som konstnärlig uttrycksform. Några bra exempel
hittar du i årets skrift.
I Norden och i Europa finns flera utbildningar inom dockteater. I Sverige
har vi Nordiska Scenografiskolan och Finland har också dockteaterutbildning i högskoleform, för att nämna bara två exempel.
Detta nummer av Dockument handlar just om vilka alternativ till utbildning inom dockteater som finns. Ta vara på det och sprid gärna denna
information så flera kan få möjlighet till att uttrycka sig med dockteater.
Här finns också exempel på användningen av dockteater, som verktyg i
terapi och undervisning, på interkontinentalt samarbete. Och inte minst
en fantastisk intervju med dockteaterns nestor Michael Meschke.
Efter några förfrågningar presenterar vi i detta nummer också styrelsen
och föreningens stadgar i slutet av tidskriften.
Augusto Cabrera
Ordförande Unima Sverige.
UNIMA-Sverige
Box 161 98
SE-103 24 Stockholm
[email protected]
www.unima.se
Vill du bli medlem i
UNIMA-Sverige?
Sätt in 150:- på plusGiro
25 62 25-4
Skriv ”Ny medlem” i
meddelanderutan och
komplett adress
med telefon och
e-postadress som
avsändare.
OMSLAG:
Framsida: Malin Halland i Ofelia och skuggorna på Marionetteatern
Foto: Petra Hellberg.
Baksida: Syrsan och Myran av Svarta Katten. Dockmakare Thomas Lundqvist.
-2-
VARIFÅN KOMMER ALLA?
Varifrån kommer dockteaterns yrkesfolk? Det är en fråga som kräver ett ovanligt krångligt svar:
de kommer från alla möjliga håll, ibland omöjliga.
Historiskt sett, har dockteatern inte skilt på konstformens olika yrken som vi gör idag. De kringresande dockteatrarna i Europa var i allmänhet små familjeföretag i lågbudgetklass. Att de var
tusenkonstnärer var sannolikt en ekonomisk nödvändighet - såväl offentlig tandutdragning,
försäljning av undergörande elixir och magiska handlingar drygade ut kassan. Däri ligger troligen också förklaringen till att några dockspelare brändes på bål som häxkarlar.
Vi ska heller inte glömma att ”vanliga” teatersällskap gjorde sin repertorar elastisk genom att utöka
den med dockor. Det finns uppgifter om kringresande Shakespelare-kompanier som kunde göra sina
föreställningar med skådespelare och, i mindre sammanhang, med dockor. Att några roller ersattes av
dockor var heller inte ovanligt under 16- och 1700-talen, de privata små operascenerna i furstehus kompletterade sina relativt få sångare med platta ”staffage”-figurer i fonden.
Optik, fyrverkeri och harpa
Ofta anger vi Johan Christoffer Heuserman som den svenska dockteaterns fader, men sedan 1600-talet finns det väl dokumenterade dockteatermän som tyske Hans Jacobi Wijgant, holländske Franciscus
Bossier och italienske Stefan Landolfi och på 1700-talet är ”optikern och konstnären” Johan Hilverding
i farten, sannolikt den som spelade med ”stora marionetter” för en ung Karl XII. Samtidigt som Heuserman var även Georg Honung aktiv, en tysk ”fyrverki-artist”, och lite tidigare hade Johan Erik Svanvinge
börjat turnera i Sverige, en före detta sotare som sadlat om. Han visade ”gymnastiska övningar” tillsammans med positivmusik och dockor. Likaså for Johan Emil Mörk runt med sin ”mekaniska figurteater”
och visade transformationer, förvandlingar och korta underhållningsstycken.
Johan Christoffer Heusermans ståtliga plats i svensk dockteaterhistoria kan han nog tacka August
Strindberg för. Strindberg såg teatern på Djurgårdsslätten och antecknade noga - det var under hans
socialantropologiska högperiod, men han förband också mycket klokt dockteatern med den stora, vanliga teatern vad gäller dramaturgi, repertoar, publikkontakt och mycket mera.
I en dockspelande familj som Johan Christoffer Heusermans, deltog alla efter förmåga. Heusermanns
hustru Maria Wisbar spelade fiol och sjöng, samt gjorde akrobatik hängande i sitt hår - en cirkuskonst
som än idag lever vidare. Nya generationer tog över genom ingiften, i Heusermanns fall en måg, Christoffer Kegel. Någon utbildning har aldrig hittats i Heusermanns CV, han skrevs i Sverige först som ”marionettspelare och harpist” och under sina sista år som förevisare av panoramabilder.
Detta sagt för att visa hur brokig och egenhändigt komponerad dockteaterns konstnärer byggt sin utbildning och verksamhet. Också för 1900-talet kan sägas att utbildningsvägarna har gått från ett starkt
personligt intresse eller engagemang till en slingrande väg av lärlingsskap. Michael Meschke började
göra dockteater i skolan, Ing-Mari Tirén, som ägnat sig åt amatörteater, upptäcktes i ett skyltfönster
där hon assiterade i vad som var 1950-talets stora PR-yta. I skyltfönstren gestaltades varor för mode
och heminredning, på ett sätt som idag bara sker inför jul. Men, där fanns en estetik för tredimensionell
presentation. Michael Meschke gick läroår hos tyske Harro Siegel, som starkt betonade hantverksskickligheten och förmedlade ett klassiskt tyskt kulturarv. Samt hos Etienne Decroux, mimens förgrundsfigur
i västra Europa. Ing-Mari Tirén gick från skyltfönstren till Marionetteatern, där hon började arbeta och
förkovrade sig under tiden. Och efter två decennier där, öppnade hon eget: Dockteatern Tittut, inledningsvis tillsammans med förskolläraren Eva Persson.
Lärlingar och akademiker
Marionetteatern fungerade i decennier som ett lärosäte och en rangerbangård för dockteaterns olika
yrken och där utbildades och tränades i praktiken många unga. Staffan Westerberg hade redan en teaterutbildning när han kom till Marionetteatern, Mats Ek hade arbetat något år med teater men var strax
inspicient och regissör. Eva Grytt, Arne Högsander, Gunilla Pantzar kom till Marionetteatern med konst-
-3-
högskola bakom sig och fick kachera och klippa skumgummidockor i högt tempo. Jonna Grimstoft, Thomas Lundqvist och Sven Wallin kom också från konsthögskolor men gick andra vägar till andra scener.
Många som strömmat igenom Marionetteatern har haft ett egenhändigt packat bagage. Andra som var
helt unga kom mer eller mindre direkt till Marionetteatern som nuvarande konstnärliga ledaren Helena
Nilsson. Mycket ung anställdes hon som lärling tillsammans med Annika Arnell på treårig utbildning.
Under 1960-talet började de konstnärliga utbildningarna överlag att akademiseras. Konstutbildningarna
var redan sedan 1800-talet ”akademier”, men teaterutbildningarna levde kvar i elevskolor knutna till
de stora teatrarna i Stockholm och Göteborg. När Dramatens elevskola blev en statlig utbildning och
Operans balettskola utlokaliserades och kommunaliserades hördes ramaskrin. Idag uppskattar nog de
flesta att utbildningarna är (någorlunda) oberoende i förhållande till de stora teaterhusen, men enkel har
denna process inte varit. Den är heller inte avslutad. Den senaste akademiseringen är cirkusutbildningen som numera är en del av Dans- och Cirkushögskolan, precis som i övriga Europa där nycirkusens
kreativitet varit motor i en nystart för en hel konstform.
Akademi för dockor
Och dockteatern? Den första försöksverksamheten med en utbildning på universitetsnivå för dockteatern bedrevs på 1980-talet på Marionetteatern under ledning av Michael Meschke, som
sedan lade mycket möda på att få en sådan utbildning att bli
permanent. L’Institut International de la Marionette i CharlevilleMézières kom att bli en förebild för många dockteaterutbildningar och där betonades dockteaterns tradition av multikapacitet,
flexibilitet och stor öppenhet mot den samtida teatern. En internationell stjärna som koreografen Gisèle Vienne gick institutets
utbildning, men övergick till att koreografera gränsöverskridande
verk som gärna hade inslag av objekt, figurer eller projektioner på levande, rörliga kroppar. Varje student fick lära sig ett musikinstrument, en intressant påminnelse om att dockspelare sedan århundraden
spelat själva till sina föreställningar. Intaget av studenter var dessutom internationellt, vilket återspeglar
tankar och ambitioner i den tid när världen vrider från kolonialism till post-kolonialism och globalisering.
Inte minst klassiska teaterformer från Asien var en stor inspiratör och skattkista för 1980-talets scenkonstnärer.
När Marionetteatern fyllde 25 år 1983 gjorde Michael Meschke i kapitlet ”Framtiden” i jubileumsboken
Marionetteatern (red. Karin Therén) avslutningsvis en lista på vad som borde finnas i det nya hus som
var planerat för teatern: en plats för experiment och nyskapande, en plats för internationellt kulturutbyte,
en plats för unga begåvningar och för utbildning och studier. Det är lika utmärkt som det är tidstypiskt
för hela den nyskapande teatern i vad vi alltjämt kallar Västerlandet.
Animation och fyrverkeri
Så småningom blev det också en regelrätt dockteaterutbildning på universitetsnivå på dåvarande Dramatiska Institutet, numera Stockholms Dramatiska Högskola där också Scenskolan ingår. Två kullar studenter om fyra unga hanns med innan utbildningen lades ner: för liten, för dyr, för speciell. Utbildningen
var alltjämt generell, den utbildade såväl till dockmakeri som till dockspel som till dramaturgi. De senaste
åren har olika försök gjorts att dra igång en ny utbildning, men det enda realistiska just nu verkar vara att
skapa begränsade kurser på magisternivå. Det vill säga, för studenter som redan är verksamma inom
scenkonsterna eller närbesläktade konstformer och vill gå vidare - den som mest diskuterats är animation. Dockbaserad animationsfilm är en växande genre - från reklam till största djupsinne. Olika försök
att närma de nordiska ländernas utbildningar för dockteater har hittills strandat, eftersom de befinner
sig på olika akademiska nivåer. Dockteaterlinjen i Åbo, vid skolan för konst och kommunikation, (Turku
School of Arts and Communication) finns kvar sedan 1990-talet. I Norge finns dockteaterutbildningen
idag inlemmad i scenografiutbildning och i Danmark finns den än så länge bara på folkhögskolenivå.
Under andra hälften av 1900-talet har de flesta inom dockteatern velat att dockteatern skulle få sina
egna utbildningar och liksom skyddas från att malas ner i andra scenkonster. Det är högst begripligt,
-4-
mycket av dockteaterns karaktär ligger hantverkskunnandet nära och risken att en stor specialkunskap
går upp i rök är stor. Å andra sidan har dockteatern i årtusenden varit en del av något vidare och större
med tusen och en förgreningar och variationer in i andra konstformer. Den fantasifulla mix av fyrverkeri,
akrobatik, ”förvandlingsbalett”, lindans, modellteater, marionetter och mycket annat, som den holländske ”konstmästaren” Lazar Lion arbetade med står sig på sätt och vis än idag. Han ”balancerade värjor
och tobakspipor”, hade en trupp med ”luftspringare” (luftakrobater) och vid ett uppträdande i Karlskrona
1776 visade han att han kunde baka pannkaka i en hatt.
Praktik och teori
Lärlingstid, praktik och eget arbete har således varit den stora klassiska utbildningsvägen, mycket ofta
inom en familjestruktur. När vi läser om någon som ”själv” lärt sig yrket, visar det sig, så gott som alltid,
finnas en lärare, en arbetsgivare eller annan inspiratör i ett inledande skede. Inom konsthistorien säger
man: ”Ingen bild utan en annan bild”. Ofta har denna inspiration varit allmänt scenkonstnärlig, och alls
inte just från dockornas värld.
Det senaste halvseklet har utbildningsinstitutioner och högskolor varit den dominerande utbildningen,
men till konstnärligt inriktade högskolor kommer mestadels unga människor som redan har flera år på
förberedande konstskolor eller motsvarande. Ofta har de både tre och fyra års studier bakom sig, för att
sedan gå en treårig grundutbildning på högskola. Vilken helst ska toppas med en master-utbildning på
ytterligare två år. Ett sådant system är beroende av att unga människor har kunnat finansiera sina studier med hjälp av statliga studielån - kanske det inte alltid kommer att vara så. Det flesta yrkesutövande
konstnärer blir sedan tvungna att leva på låg standard, det är ett fåtal förunnat att etablera sig på en
inkomstnivå i klass med lärare eller annan lägre medelklass. Rena rama lyxen om man jämför med ”förr
i tiden”, men konstlivets och scenkonsternas plats i samhället har alltid varit under förändring.
Exemplet Oskar Hejll
Lisa Björkström gick DI:s treåriga utbildning 1998-2001 efter flera år på förberedande konstskolor och
en tid som lärling hos Arne Högsander. Hon har haft olika uppdrag sedan hon gick ut skolan men kan intyga att tillvaron som frilans är osäker. I höst kommer
hon att arbeta som gästlärare på StDH (Stockholms
Dramatiska Högskola, d v s ”gamla” DI och Scenskolan sammanslagna) i animation. Lisa tycker att det
var ”fantastiskt” med en generell dockteaterutbildning,
där man som student kunde orientera sig själv och
välja inriktning under resans gång. För hennes del har
animation blivit ett sådant val.
Hade man förra året vägarna förbi Grönland kunde
man se Toqqortat, ett stort samarbetsprojekt i nycirkus och totalteater med Grönlands historia och innuitisk berättartradition som tema. Dit hör maskteater, en
sorts clown- eller narrtradition där man förvränger det
hårt sminkade ansiktet genom att hålla en kort pinne
inne i munnen så att kinderna spärras ut eller deformeras. Att Oskar Hejll, en av DI-studenterna, var på
plats är inte att förvånas över - här var han scenograf och attributmakare och skapade en jättestor val
av en container för utomhusscenen i kolonialhamnen
i Nuuk.
Oskar har profilerat sig på flera sätt, bland annat med Doktor Cagliostros Kabinett, där ”fejk”-föremål
ser autentiska ut. Om det nu finns någon autenticitet kring ockultisten och alkemisten Cagliostro som
fängslades av inkvisitionen 1789. Oskar Hejll utbildade sig inledningsvis i masktillverkning hos Augusto
Cabrera och var också lärling hos Arne Högsander, innan han gick DI:s dockteaterutbildning, kullen
efter Lisa Björkström. Han framhåller gärna lärlingsskapet som ett bra sätt att lära sig yrket, och han
-5-
tar numera själv emot lärlingar från Hantverkarakademien. Där finns många yrkesutbildningar som är
i dockteaterns tassemarker: attributmakare, bildhuggare, dockmakare och där arbetar man med ”modern lärlingsutbildning”. Oskar Hejll var i tonåren livespelsidkare och har stora historiska kunskaper med
inriktning på medeltid, som lett till bland annat Magikergränd, en slags tänjbar teatergrupp med många
samarbetspartners, som nu kommer att göra en serie för SVT. Den säregna blandning av hantverksskicklighet och magi, eller vurm för folktro med kvasivetenskapliga ”bevis-föremål” och teatermässig
eller scenografisk gestaltning är minst sagt egen.
Det går, kort sagt, bra för Oskar och han själv kommenterar detta: ”Jag har överlevt för att jag INTE är
specialiserad. Visst arbetar jag med dockteater, men jag kallar det hellre att jag berättar med hjälp av
föremål, på många olika vis. Lärlingsutbildning har många fördelar: som världen ser ut och för möjligheten att få en anställning eller uppdrag, behöver man få göra ”riktiga” saker till ”riktiga” projekt. En akademisk utbildning är betydelsefull för den konstnärliga biten, men jag tror inte att det behövs en särskild
dockteaterutbildning, eftersom det finns många andra vägar att gå. För att bli en skicklig dockspelare
är det bättre att gå en mimutbildning! Nackdelen med lärlingsskap är, förstås, att mina lärlingar lär sig
mitt sätt att tänka och göra, vilket funkar jättebra för en del, sämre för någon annan. Risken med en
generell högskoleutbildning för dockteater är att man kommer ut och är dålig på ganska många saker.
Jag har arbetat med Hantverksakademin länge nu och det fungerar bra, lärlingarna stannar i två år, så
man hinner göra en hel del.”
Fuck KUR!
Oskars verkstad ligger i Alby, hos Subtopia, nycirkusens kreativa högkvarter.
”När jag kom till ateljén här i Subtopia hade jag uppdrag”, fortsätter Oskar, ”men kände inte att det riktigt räckte. Här analyserades min situation, vad ville jag, egentligen? Det var faktiskt ett val jag gjorde:
jag ville ha en lön, jag ville ha frihet att göra vad jag vill och jag vill kunna styra min arbetsprocess. Jag
tänkte testa det i tre år, och det har jag gjort nu. Det funkade. Jag söker inga bidrag, det är jättemycket
jobb med det, och jag behöver då inte heller redovisa något och inte snegla nervöst på trender och behov. Fuck Kulturrådet! Nu gör vi precis det vi vill och det går bra.”
Det är rätt mycket 1700-tal över hans resonemang, och frågan är om det inte präglar mycket av dagens
scenkonstarbete som finns utanför teaterhusen. Oskar menar att intresset för dockteater idag är ganska
-6-
svalt, att unga personer som vill utbilda sig framför allt söker sig till animationsfilm och animatronics.
Långt från det medeltida laborerandet med magiska trick som Oskar förbereder inför sommaren, då han
ska steka osynliga ägg!
Utbildnings-Sverige
Blickar man ut över dockteaterlandet Sverige har idag de flesta verksamma en högskoleutbildning, och
generationen med konsthögskola och bildinriktning bakom sig ser ut att närma sig pensionsåldern. Det
är alltså olika scenkonstnärliga utbildningar som dominerar idag, och precis som i samhället för övrigt
finns inte så många öppna dörrar där unga människor bara kan stiga på, pröva sig fram, se och lära.
”Tycker du att allt var bättre förr, men att förr kunde ha varit lite bättre”, som Oskar så knepigt skriver på
sin hemsida.
Hans verkstads placering i Subtopia är kanske främsta förklaringen till att han kom att ingå i ett flerårigt
nycirkusprojekt, där eldsjälar som Nalle Laanela, egentligen clown, med utbildning bland annat hos Lecoq i Paris, varit en av drivkrafterna.
École Internationale de Théâtre Jacques Lecoq är en av de skolor som utbildat en del svenskar i mim
och fysisk teater, som Sophia Segrell, den ena konstnärliga ledaren vid Dockteatern Tittut. Där har två
andra dockspelare, Sara Bexell och Lisa Kjellgren, sin utbildning från Theatre of Speech and Drama
i London, medan den andra konstnärliga ledaren, Sven Wagelin Challis, har gått ”vanlig” scenskola,
precis som Malin Halland, skådespelare och dockspelare hos Marionetteatern. Där hon arbetar tillsammans med Jenny Bjärkstedt, DI-utbildad, och Kay Tinbäck du Rées, från början dramapedagog som
blev scenograf – och senare dockmakare/spelare.
Dockteatern har ett drag av kameleont och extrem anpassning. Teaterkonsten har under ett par decennier växlat till mer av allkonstverk med starka inslag av dans, ljussättning, bildmässighet. Kanske vi just
därför befinner oss i en period där utbildningarna för scenernas många yrken söker sin kropp och själ.
Omdefiniering pågår; flexibilitet och mångfald är måsten. Rädslan att dockteatern som kulturarv och
specialkunskap ska försvinna är lika rimlig som orimlig. Och tre fjärdedelar av studenterna som gick
DI:s dockteaterutbildning är idag verksamma professionella inom konstformen i hela dess vidd och djup.
Margareta Sörenson
Bilden på omstående sida: Toqqortat - ensemblen på Grönland.
Ovan t.v.: Medieval enochian hand computer.
Ovan t.h.: Oskars Ateljé / Verkstad i Subtopia.
-7-
MESCHKE OM UTBILDNING
På resa i Thailand med Abellis Magiska Teater sammanstrålar Fatima Olsson i Bangkok med Michael Meschke, mångårigt verksam som dynamo inom svenskt teaterliv och hans hustru och medarbetare Elisabeth
Beijer-Meschke, scenograf, och fd prefekt vid Dramatiska Institutet. Paret har just varit på teaterfestivalen
i Ampravan för att utdela Unimas internationella pris, Prix Michael Meschke, till ledaren för Thailändska
Dockteatern Semathai. Här delar de med sig om sina tankar och erfarenheter från mångårig verksamhet
inom dockteaterpedagogik.
Michael Meschke berättar: I början av min teaterbana på 50 talet var
öststaterna dominerande vad gällde utbildning. Där
fanns de storskaliga statliga dockteatrarna med hundratals anställda och till dem behövdes folk. Utbildningen var mycket steril. Endast en modell dög.
T o m när jag reste i Asien såg jag spår av den. Det
var bara Obrazov som gällde. Två fingrar och en boll
till huvud. Då kunde man kalla sig dockspelare. Sergei
Obrazov med Centrala dockteatern i Moskva, som lan- Sergei Obrazov
serade den moderna dockteatern på 20-talet blev dogmen. Han var en
mycket skicklig teaterman. Jag kände honom och uppvaktade honom för
Unimas räkning på 80-års dagen på hans datja. Han var en snäll farbror
men han hatade mig för att jag gjorde Kung Ubu och fick första pris för
föreställningen på festivalen i Bukarest på 60-talet. Obrazov som satt i
juryn var absolut emot för det var för modernt och det var inte dockteater.
Festivalgeneralen Margaretha Nicolescu kämpade heroiskt för att övertyga Obrazov om att det här var det bästa och mest nyskapande som fanns i Europa. Föreställningen var en våldsam
parodi på temat diktatur men det var det estetiska inte det politiska som han reagerade mot.
Det fanns alltså nästan ingenting förutom den här öststats-utbildningen. En berömd skola, Ernst Busch, fanns i dåvarande Öst-Berlin. Den är fortfarande igång. En annan i Polen. En vändning skedde först i början av 80-talet. 1981
grundade jag och 4 till skolan i Charleville. 15 elever från lika många länder fick bli försökskaniner under en höst. Det
slog mycket väl ut. Många av dem är nu välkända och duktiga yrkesverksamma. Det tog några år innan skolan blev
statligt erkänd. Nu är det ett universitet med högskolestatus och är en av Europas främsta utbildningsplatser. Efter
den tillkom andra mycket kvalificerade skolor i Stuttgart, London, Åbo, Fredrikstad och Stockholm.
Det går inte att prata utbildning utan att prata kvalitet. Mål och medel. Vad man åsyftar. Utbildning är lätt att fixa. Lära
ut hur man bygger dockor, den hantverksmässiga sidan. Det är på gott och ont för det kan resultera i kvacksalveridockteater. -Som när man köper flirtkulor och sticker in 2 fingrar och säger kvack, kvack! Gullig dockteater.
Hur ska jag som brunnit så för utbildning och som blivit så bränd. Hur ska jag tackla detta så det inte blir kverulans
och gnäll från en avdankad gammal professor?
Kvintessensen av mitt livs erfarenheter är: Tala bara om utbildning i termer av kvalitet och då måste man veta vad
kvalitet är. Kvalitet är inte nödvändigtvis att man använder det ena träslaget framför det andra för att skära ut en hand
i lind eller björk. Kvalitet är inte enbart hur leden görs även om det naturligtvis är klart viktigt. Kvalitet är varför man
spelar. Vad man spelar. Det vill säga etik och estetik hör helt ihop för mig. Det är bara i utbildningen man kan lägga
grunden från början. Man ska inte tro att man kan utbilda folk till konstnärer. Har man resurser inom sig så kan en god
utbildning ta fram det och hjälpa det på traven till medvetenhet. Ta fram den kreativa kapaciteten som hos de flesta
människor annars förblir oförlöst och gör att de bli kvar som applåderande publik i teatersalongen och tycker det är
kul med teater. Gudskelov, för annars hade vi konkurrens.
Fatima: Med din erfarenhet av att initiera utbildningar, vad tänker du i dag i frågan?
Michael: Jag är positiv till formell utbildning och tycker det finns flera bra skolor. Den bästa är Charleville och det
beror på förmågan att dra till sig bra konstnärer som lärare. Konstnärer med värdefulla erfarenheter att dela med sig
skapar ett dynamiskt klimat , inte instutionerna i sig. 1976-79 vann jag gehör för att finansiera en statlig utbildning
knuten till Marionetteatern där vi hade 12 elever i 3 år. Många av dem yrkesverksamma än idag. Den pågick som ett
experiment. Efteråt utvärderades det hela av en mycket kvalificerad jury av kultur-personligheter. De kom fram till
att det var en drömutbildning som varmt rekommenderades, punkt, slut. Sedan hände inget mer för det fanns inget
kulturdepartement som hade intresse av att fortsätta. Så var det bara. Bravo, bravo! Gå hem nu och gör något annat.
Sedan tog det några år och sedan kom Dramatiska Institutet (DI) och däremellan startade jag Åbo-skolan. Jag tänkte
till innan, över ett koncept. Varför utbildning? Vad är det som är bra, vad är blindskären? Och koncepetet formulerades tydligast för Åbo-skolan. Ett papper med grundtanken. Hur någonting borde vara, visionen. Och det låg sedan till
grund också för DI:utbildningen.
-8-
Hemligheten med vad som gör en bra skola: Att kalla till sig de bästa krafterna. Inte ha en fast lärarkår som kör tills
de pensioneras. Återigen: Framförallt jobba med energiska, levande och skapande konstnärer. Den visionen förverkligade vi. Därför var det sådan cirkulation på DI. Gästlärarna kom överalltifrån; Japan, Paris. DI var öppet för det. Det
är ett under att utbildningen blev av. Kostnaden för varje elev översteg tokigt nog mer än en tandläkarutbildning. En
enda person har vi att tacka för det, nämligen Inger Zielfelt som var lärare på DI. Hon kom och tittade på Marionettmuseet. Hon sade, bland det finaste jag hört, att här finns en kunskapsbank som borde knytas till DI. Vi får aldrig
glömma bort hennes enorma insats! Hon fick ja från rektorn, Kjell Grede, filmare med konstnärlig ådra! Tyvärr var
hans efterträdare Per Lysander helt likgiltig och och såg utbildningen som ett nödvändigt ont och lade ner linjen så
fort det gick för att frigöra pengar.
Elisabeth: Utbildningen var upplagd på 3 år och terminerna måste ju hålla sig till DI:s schema och regler, poängsystem och tentor. Det fanns stora resurser. Inom dessa 3 år skulle mycket rymmas. Rörelse, mim, språk, talteknik, kurser som löpte kontinuerligt genom dessa 6 terminer för att ge eleverna tid att utvecklas. Plus teori, dockteaterhistoria,
dramaturgi
Michael: Vad i all sin dagar har talteknik, rörelse att göra på en docktearterskola kan man fråga sig? Jo poängen
med konceptionen är att dockteater i första hand är teater. Och vad är teater: Jo att gestalta och förmedla någonting.
Dvs agerande, skådespel. All teater är skådespel och skådespelaren har en utbildning för att kunna förmedla. Han/
hon måste kunna tala och röra sig bra. Enligt min inställning ses även dockspelaren som aktör. På 70-talet uppstod
ett mode där dockspelarna mer och mer skulle exibera sig själva. Det gick så långt att på många öststatsteatrar blev
dockan nånting man viftade med på armen, medan man själv dansade omkring i prunkande folkdräkter. Det var en
avart. Det är inte så längre. Det väsentliga är att se dockteater som teater och ställa samma kunskapskrav på de som
utövar dockteater som på skådespelare. Jag kanske motsäger mig själv. Många dockspelare kommer från alla möjliga håll. Från sjömanslivet och musiken som t ex Anders Olsson i Abellis Magiska Teater. Andra från bildkonsthållet
och de kan bli väldigt fina dockspelare Jag fördömer inte dem. Jag talar om principer för formell utbildning. Ska man
utbilda ska man. Å andra sidan ska man inte bara köra mim och dans, men vill du att en docka ska röra sig vackert
och rätt så måste du själv kunna uppleva den rörelsen, känna den i dig själv. Vill du att dockan ska tala övertygande,
att dess röst ska vara kapabel att förmedla ett budskap är du förtjänt av talteknik på samma vis som skådespelaren.
För man kan ju annars tycka att det är lite extravagant att göra en skola där eleverna ska mima och prata, men jag
har som sagt starka motiv för det.
Elisabeth: DI utbildningen inrymde alla aspekter av dockteatern. Ljussättning, regi, scenografi, skrivande, dramaturgi.Kontinuitet i form av en röd tråd var viktig så det var ju inte så att man slängde ut ett jäkla kursprogram. Man hade
en tanke som höll ihop det hela och som kunde förklara kopplingen mellan olika områden, mellan olika dockspelstekniker och deras relation till scenkonst. Varför docka istället för skådespelare eller vice, versa. Vad är dans, kan en
docka dansa bättre än en dansare, och så vidare. Det fanns ständigt en analys bakom för att binda ihop detaljerna
till en helhet.
Fatima: Den utbildningar du drog igång på har ju betytt oerhört mycket för svensk dockteater. Många som fortfarande
jobbar profesionellt gick ju där. Bl a Johannes Schneider som fick Thomas Lundqvist, Svarta Kattens dockteater, att
börja göra dockteater.
Michael: Ja, Thomas såg ett uppsågat bunrakuhuvud med mekaniken synlig på Marionettmuseet. Det verkade spännande och han började göra dockor. Det är det här jag ska satsa på. Nu åker han runt hela världen och lär ut Gaijin
Bunraku som blivit en egen stil. Thomas kom inte till Japan förrän han var med i Marionetteaterns ensemble på
gästspel där långt senare. Arne Högsander, en annan begåvad dockteaterkonstnär var privatelev på Marionetteatern
redan tidigt 50-tal. Likaså Staffan Westerberg som en dag 1953 stod i dörren på teatern, mager och blyg. ”Hej jag
är från Norrland, kan jag få titta på dockteater och hur marionetter är konstruerade?” Arne Högsander skrev när jag
fyllde 80 - Utan dig, ingen Papje Masje fabrik. Andra exempel är Ing-Mari Tirén, Dockteatern Tittuts grundare, Silvia
Bergman och Helena Nilsson, Marionetteaterns nuvarande konstnärliga ledare.
Fatima: Det hade antagligen inte funnits mycket dockteater i Sverige om du inte funnits som igångsättare. Den gedigna DI- utbildningen var ju lyckad eftersom de som gick där fortfarande är yrkesverksamma, har sina egna teatrar
och fortsätter producera egna föreställningar. Alla har utvecklats åt olika håll.
Elisabeth: Att utbildningen lades ner var enbart av ekonomiska skäl.
Dockteaterlinjens pengar gick till ökade resurser på andra linjer och till ombyggnaden av huset. Vi var ju del av teaterlinjen och de tyckte det var jättekul med dockteater men vi sågs också som en främmande fågel. Det var svårt att
komma in i deras struktur. Alla var så upptagna med sina utbildningar, sina kurser. Lärarna jobbade vid sidan av och
det var ju i och för sig meningen. Men i deras ögon var dockteater hela tiden något exotiskt och spännande som man
kunde ta in lite av i sin ram, men vi blev aldrig integrerade. Tiden vi fick på oss var också kanske lite för kort. DI hade
ju funnits i så många år och de körde på i sina upptrampade spår. Så kom plötsligt något nytt in, det var inte så lätt.
Inger Zielfelt var mycket målmedveten och tyckte det var underbart med utbildningen, följde upp den och var lärare
i det hela med entusiasm. Hon pensionerades och dog tyvärr strax efter och sedan fanns det inte någon brinnande
ande kvar i huset. Vi var mycket upptagna att bygga upp utbildningen och hann ju inte göra allting på en gång. Det tog
-9-
ju tid att komma in i deras system och bygga upp det hela. Tiden var för kort för att få de andra med.
Fatima: Vilka Utbildningar idag tycker ni är bra?
Michael: Charleville är den bästa i Europa, även dockteaterklassen vid Ernst Buschs teaterskola i Berlin håller hög
kvalitet. Det som fattas i Skandinavien vad gäller utbildning kan man skaffa sig i t ex London. Jag är dock orolig över
att ytliga trender ska ta över t.ex utbildningen i Charleville. Man har bytt ledare där och jag vet inte var han står idémässigt. Utbildningen är meningslös att fortsätta om de tappar sin glöd och inriktningen på allroundkunskap och bara
sniffar efter vad som är inne. Ett fenomen man ser lite här och där. Opportunistiska lekar och figurer. Viktigt är att
behålla dockans poesi. Många kopierar och gör sämre. Det gäller alla trender och moden.
En skola som jag också tror fungerar bra är Åbo dockteaterlinje, Finland. Fredriksstadsskolan i Norge var mycket aktiv
i början, under Måna Wig, men sedan kom hon i otakt med skolledning och finansiärer på den statliga skolan. Efter
henne importerades en person som till yrke och personlighet var scenograf och inriktningen gled över åt installationshållet. En installation med eller utan rörelse kan ju också göra intryck som ett drama men det är sällsynt. Självklart
är det bästa sällsynt. Allt kan inte vara bra, mycket är skräp, inte bara på dockteaterområdet. Man måste uppmuntra
och främja dockteatern fast den verkar åt skogen ibland. Trist och dålig ibland.Efter ha ägnat mer än 40-år av mitt
liv till utbildning vidhåller jag: Man måste börja med utbildningen. Lära ut hur man slår i en spik och limmar ihop men
sedan uppmuntra. Skapande betyder ju att sätta igång processer rörelser, väcka inneboende, befintliga resurser i
människan.
Jag tycker den Thailändska gruppen, Semathai, som fick Meschkepriset nu, är på rätt väg när de säger att vi funderar
på att grunda ett utbildnings centrum, som inte har funnits på många år i Thailand. Hon säger till eleverna inte för att
ni ska göra som Semathai, ni ska inte härma oss, utan ”do your own”. Gruppen jobbar mycket med marionetter och
enkla bunrakudockor. De dramatiserar t ex gamla buddistiska sagor kopplar dem till dagsaktuella teman i landet Ämnen som: Vad är rättvisa? De tar upp sociala problem. Deras publik är barn och familjer. Sen undervisar de över hela
landet. De har väldigt stort nätverk. De lär ut hur man bygger dockor och gör en föreställning. De knyter till sig lokala
dockmakare och musiker som arbetar med dem.
Utbildning handlar ju också om att skapa intresse redan hos barn och unga, som sedan kan leda vidare. Ett sådant
exempel på pedagogik är den skuggspelskurs Elisabeth just hållit på festivalen i Ampravan. På några timmar med
hjälp av saxar, papper, pinnar och silkespapper blev 20 ungdomar rasande fascinerade. De gav sig hän. Klippte och
skapade. Hela festivalen gick på temat My Homeland. Med tanken att uppmuntra människor att stanna kar där de är
uppvuxna, för inte alla ska bo i Bangkok. Deltagarna var 10 - 18 år gamla och kom från olika delar av Thailand. Att
man går tillbaka till sina egna kulturella rötter, det är ju det som är så spännande, i stället för att göra någon Mangahistoria.
Elisabeth: Ja berättelsen kom att handla om 3 studenter från olika delar av Thailand som möts i Bangkok för studier.
De sitter och äter ihop och lär känna varandra. De berättar för varandra om sin hembygd och så återvänder de hem
- 10 -
Ensemblen Sema Thai med svenska gäster.
och tar med sig lite av de andras kultur. Deltagarna hade en väldigt stark känsla för sin egen tradition. För vilket utseende dockorna skulle ha, hur de skulle röra sig och vara klädda. De ansträngde sig för få fram vad som vad som
var speciellt för det område de kom från med föremål, maträtter och frukter. Den färdiga föreställningen presenterades sedan på festivalen. Festivalen delfinansierades med Meschkepriset på 3000 euro som 2014 tilldelades den
konstnärliga ledaren för Semathai, Piewnam Chalermyart, för sina insatser som förnyare inom dockteaterkonsten.
Hon startade sin framgångsrika teater för 10 år sedan efter ha varit elev till Meschke på teateruniversitet i Bangkok
Fatima: På tal om utbildningssituationen i Sverige. Vad tror ni om tanken på samarbete med en utländsk skola, att vi
skulle kunna fungera som en filial?
Michael: Den tanken tror jag inte på. Det blir lätt att man startar något med pukor och trumpeter och så dör det ut.
Allt kräver en eldsjäl. Varje sak som har succé kräver en personlighet bakom. Men jag har goda nyheter. Faktum är
att en ledande och inflytelserik person inom Stockholms Dramatiska Högskola, fd DI, Madeleine Berg anser att dockteaterutbildningen ska återupptas och fortsätta och att hon ska arbeta aktivt för det. I så fall skulle man kunna knyta
kontakter och samarbeta i någon form med en utländsk skola. Att driva på, höra sig för hur det går med planerna
skulle kunna vara något för intresserade inom t ex Unima. En käpp i hjulet är att SDH-utbildningen är så påkostad.
Inom den ramen går det inte att göra saker enkelt och billigt. Det är inte tillåtet. Varje elev kostar minst 400 000 kr /
år. Om man i stället för att behöva anpassa sig till den strukturen kunde påverka den i riktning att göra saker enklare
och billigare skulle man kunna ta in flera elever och inrikta sig på kortare kurser och forskningsprojekt. Problemet
är att en högskola måste ha heltidsstuderande. Annars blir det kursverksamhet. Inget fel på det. På femtiotalet var
Kursverksamheten vid Stockholms Universitet den mest radikala kulturinstitutionen i 10 år. De var en liten avlägsen
filial till Stockholms högskola och fick pengar för att anordna kurser. Det var där jag började att lära ut hur man gör
dockor när jag i början på 50-talet som ung teaterkonstnär höll på att svälta ihjäl i Gamla Stan. Genom att jag kom in i
det sammanhanget och de blev intresserade kunde jag ordna kurser och bjuda in mimaren Marcel Marceau, dåtidens
högst betalda artist i Frankrike och min mimlärare Decroux.
Hela svenska kultureliten kom. Jag hade lärt känna Marceau på skolan hos Decroux och kunde få honom att komma
ganska billigt. Det kostade inte en hel institution med väggar och hissar utan det kostade per projekt/kurs och verksamheten blomstrade med enda person som administratör.
Elisabeth: SDH söker ju nya former, så det skulle kunna finnas möjligheter.
Michael: Problemet är elevunderlaget. En sådan verksamhet skulle vända sig till almmänheten. Så institutionen
skulle behöva öppna sig för att ge kurser projektvis till allmänheten. Svårigheten är att hålla intresset vid liv. Om någon
vill lära sig allt om dockteater och får en tvåveckors kurs per termin , vad gör de då dessemellan?
Elever från skådespelarutbildningen, mimare, dansare, cirkuselever, animatörer kunde också tänkas vara intresserade att komplettera sin utbildning med dockteateaterkunskaper. Det är ändå inom Teaterhögskolans ram dockteatern
hör hemma och där en utbildning har störst möjlighet att överleva med lite statliga pengar.
Elisabeth: Sen beror det ju mycket på vem som driver det där på plats; engagerar sig och trycker på hela tiden.
Kanske skulle nuvarande Marionetteatern som förra året var värd för Nordiska dockteaterdagarna i en framtid kunna
- 11 -
gå i bräschen. Den är ju vår enda dockteaterinstitution.Det sägs ju, utan historia ingen framtid. Det märker man ju så
tydligt på den här kunskapsbanken som Inger Zielfelt kallade talade om, som fanns på Marionettmuseet. Den är ju
borta och finns bara kvar i oss två ambulerande personer idag. En mycket, mycket väsentlig del i kunskapssamlandet
är museiverksamhet och på Marionnettmuseet hade vi byggt upp något helt unikt i Europa. Ingenstans kunde man
se ett sånt museum, som vi var tvungna att ge upp i brist på intresse och resurser från högsta kulturmaktens sida.
Museet har aldrig varit något ämne från Kulturrådets sida. Nåväl, för att rädda museet har stiftelsen MarionetteaternMarionettmuseet donerat det till staten. Staten i det här fallet betyder Scenkonstmuseet, som ännu inte finns men som
kommer att förverkligas i och med ombyggnad av gamla Kronobageriet, nuvarande Musikmuseet bredvid Dramaten.
Scenkonstmuseet beräknas öppna 2016 och där ska Marionettmuseets samlingar finnas som en självständig del.
Det är resultatet av en 10 år lång kamp som vi har bedrivit inom stiftelsen för att säkra museets framtid. Man behöver
tänka om när det gäller museum.
Museet vad är det? Skolbarn som vallas genom gamla saker eller levande kunskapsbank? Idag sjuder museivärlden
av kreativ verksamhet. Särskilt i Frankrike. Det är nu vårt mål att så ska bli fallet med Scenkonstmuseet också. Nye
chefen, Daniel Wetterskog som är ung och öppen har försäkrat mig att Marionettmuseet ska få sin plats där och vara
tillgängligt för allmänheten. Konceptet ska som tidigare vara en vandring genom jordens kulturer, en vandring från
land till land för att ge en helhetssyn på dockteatern.
Fatima: Inom den ramen kan man också ha kurser.
Michael: Ja och det som finns där är kunskapsbanken och det krävs då personer som kan förmedla kunskaperna.Vi
har utbildat en person särskilt för ändamålet, konstnären Julia Bondesson. Vi har ägnat 2 år att indoktrinera henne,
föra över all kunskap. Vi har filmat varenda pinal i samlingarna och berättat dess historia. Allt finns dokumenterat.
Så för att koppla ihop med utbildning. Den största och viktigaste kunskapskällan i Sverige finns kvar. Ännu så länge
i standbyläge…
Fatima Olsson
Adress till de utländska skolor Michael och
Elisabeth nämner i artikeln ovan:
Charleville:
Ecole Nationale Supérieure des Arts de la
Marionnette (ESNAM)
7 Place Winston Churchill
O8000 CHARLEVILLE-MÉZIÈRES France
Phone +33 (0)324 33 72 50
[email protected]
www.marionnette.com
Berlin:
The Ernst Busch University of Dramatic Art
& Puppetry Department
Parkaue 25
10367 BERLIN Germany
[email protected]
www.hfs-berlin.de
Åbo:
Turku University of Applied Sciences / Arts
Academy, Puppetry Department
Linnankatu 54
20100 TURKU Finland
Phone +358 2 2633 5200
[email protected]
[email protected]
www.taideakatemia.turkuamk.fi
www.nukkis.net
- 12 -
Central school of speEch and drama
En skola med gamla anor är Central School of Speech
and Drama i London. Några svenska dockmakare har
tillbringat tid där. Vi har fångat in en av dem, Lisa Kjellgren och ber henne berätta om skolan.
”Jag utbildade mig alltså i London på The Central School of
Speech and Drama med inriktning på Dockteater. En treårig
högskoleutbildning och jag gick där 1999-2002.
”Dockteaterlinjen” var och är fortfarande del av den inriktning på skolan som kallas Theatre practice. Denna innefattar alla delar av teaterns yrken bakom scenen, d.v.s allt från
ljus och ljudteknik, dekormåleri, attributmakeri till design av
scen, kostym etc. Under de tre åren samarbetar man ofta
med elever från de andra delarna av utbildningen, dock mer
sällan med skolans skådespelaravdelning.
Dockteatern ses på Central School of Speech and Drama
som ett ”performativt design och konstområde”. Där den
tangerar både den traditionella dockteatern och mer abstrakta och experimentella former av teater. Kanske skulle man
kunna säga att den faktiskt låg någonstans mellan performancekonst och teater. Vi arbetade genomgående med devising. Det talades också varmt för idéen att använda dockor
som element i ”vanliga” teaterföreställningar men detta var
under min tid på skolan inte ofta förekommande, tyvärr.
Första året av utbildningen innefattade grundläggande kurser
i dockspelsteknik samt föreställningssamarbeten med elever
från de andra inriktningarna, samt tillvalskurser i andra ämnen så som i mitt fall, attributmakeri och ljussättning.
Andra året var mer fokuserat på huvudämnet, dockteater. Vi
jobbade mer med tillverkning i olika material och med olika
docktekniker, så som handdockor, bunraku, objektteater och
skuggspel. Vi hade även löpande röstträning. Det tredje och
sista året innefattade ett stort eget projekt, samt en praktikperiod.
Det jag idag tycker att utbildningen saknade var en mer gedigen gestaltande träning med större fokus på teater och sceniskt berättande. Jag upplevde att det var svårt att bryta idéen om dockspelaren som svartklädd
osynlig och tyst, trots att det talades om att man ville röra sig bort från det.
Dockteaterlinjen var en kreativ utbildning där det krävdes av eleverna att ta egna initiativ,
forma sitt lärande och ta del av skolans fulla potential.
Idag kan jag se mycket positivt jag fått med mig och annat som kunde ha varit långt bättre.
Men så är det nog är med de flesta utbildningar.
Idag har jag ingen riktig inblick i hur dockteaterutbildningen på Central School of Speech and
Drama ser ut, men de har en informativ hemsida:”
https://www.cssd.ac.uk/course/puppetry-design-and-performance-ba
Lisa Kjellgren
Dockspelare och Dockmakare
Stockholm.
- 13 -
Min Nattresa, Dockteatern Tittut
Dockor & scenografi Lisa Kjellgren
foto Love Lannér
NORDISKA SCENOGRAFISKOLAN
LULEÅ TEKNISKA UNIVERSITET
Nordiska Scenografiskolan, The Scandinavian School for Stage Designers, är en högskoleutbildning inom
scenografi, attributmakeri/dock-/maskmakeri och specialeffekter som bedrivs i Skellefteå av Luleå tekniska
universitet (LTU) i samarbete med Dramatiska Institutet (DI). Högskoleutbildningen heter 2012 Film- och TVscenografi/attributmakeri, omfattar 120 högskolepoäng. Utbildningen ger konstnärlig högskoleexamen. 16
blivande scenografer och attributmakare/dock-/maskmakare antas till utbildningen varje år via arbetsprover
och ansökningshandlingar.
Historik
Skolan började hösten 1987 som en påbyggnadsutbildning inom Skellefteås kommunala gymnasieskola på Nordanåområdet och var fram till 1989 inriktad enbart på teaterscenografi, då en utbildning inom TV-scenografi startades.
Skolans grundare och förste rektor var konstnären m.m. Tage Martin Hörling.
Teaterscenografin inriktade sig 1991 mot teaterns hantverksyrken (dekormåleri och attributmakeri, dock-/maskmakeri
medan TV-scenografin blev en egen tvåårig utbildning under namnet Production design. Lärarsystemet har till stor
del byggt på nordiska gästlärare, och skolan har - frånsett några år under 1970-talet - saknat motsvarighet i Sverige,
Norge och Danmark.
Det var på Nordiska Scenografiskolan som Sveriges första utbildning i datorgrafik såg dagens ljus 1993.
Viktiga samarbetspartners har varit Västerbottensteatern, Luleå tekniska universitet, Dramatiska Institutet och Film i
Västerbotten. Sedan 2005 finns hela Nordiska Scenografiskolan på Campus Skellefteå och bedrivs av Luleå tekniska
universitet. Detta inklusive den ettåriga datorgrafikutbildningen, som då sedan några år bedrevs som treårig högskoleutbildning av LTU Skellefteå, tillsammans med deras utbildning i datorspelsutveckling.
Inriktning attributmakeri/dock-/maskmakeri.
I film, TV, teater och utställningsproduktioner är behovet stort för specialtillverkade föremål. Allt från föremål som är
verklighetstrogna eller hämtade ur fantasin till mekaniska underverk. Även mask och speldockor för såväl dockteater
som animerad film.
De kvalifikationer som en skicklig attributmakare/dock-/maskmakare bör ha är formsinne, materialkunskap, praktiskt
och tekniskt handlag, improvisations- och inlevelseförmåga. Genom dels produktionsövningar och dels självständigt
arbete av mycket skilda karaktärer får studenten värdefulla kunskaper och erfarenheter inför sin kommande yrkesroll.
Hemsida:
http://www.ltu.se/edu/program/KHSCG/KHSCG-Film-och-TV-scenografi-attributmakeri-1.76763
- 14 -
En av de elever som gått på Nordiska Scenografiskolan har vi intervjuat
om hennes väg in i dockteatervärlden. Hon heter Ylva Varik och bor i
Skogsnäs-kooperativet i norra Ångermanland. Här berättar hon själv:
”Född o uppvuxen i Göteborg där jag började på konstskolor när jag var 17
år. Kursverksamhetens konstskola och Hovedskoues målarskola. Min längtan
vidare från måleriet fanns alltid. Lusten att arbeta med olika material.
Efter en tid i Stockholm, där jag fick min son, började jag leka med papiermache och masker. Så kom jag i början av 90-talet in på Nordiska Scenografiskolan i Skellefteå och fick frossa i attributmakerie och alla material och lusten
att hitta olika lösningar växte.
Jag som tidigare inte hade erfarenhet av teater i någon form började så smått
förstå glädjen och äventyret med att tillsammans med andra skapa något, som
kan bli en fantastisk upplevelse. Under tiden på Scenografiskolan kom jag för
första gången i kontakt med dockteatern.
Under mitt sista år på skolan fick jag möjlighet att praktisera på Raja-teatern
i Härnösand. Där fick jag lära mig mer och mer om dockornas möjligheter,
konstruktioner och magiska värld av Jonna Grimstoft som var dockmakare där.
Efter skolan ville jag inte tillbaka till Stockholm, så jag bosatte mig på Skogsnäs, en liten kooperativ by i norra Ångermanland. Under de följande 5 åren arbetade jag på Raja-teatern, som både
scenograf och dockmakare tillsammans med Jonna. Jag har blivit kvar i Ångermanland, byggt hus, fått en dotter, odlat
och haft djur till husbehov, men hela tiden frilansat som scenograf och ibland som dockmakare alltfrån Nordnorge till
Spanien.
Dockorna har hela tiden följt med och då och då dyker dom upp i mina föreställningar och kommer att fortsätta att
göra det.”
LÄRLINGSUTBILDNING
En väg in i dockteatervärlden kan vara att gå som lärling hos någon, som redan är etablerad. Få hjälp att
bygga upp ett kontaktnät, samtidigt som man skaffar sig sin yrkeskunskap. Via t.ex. Stockholms Hantverksakademi får man struktur på praktiken. Såhär skriver Stockholms Hantverksakademi på sin hemsida bl.a.:
Yrkeshögskoleutbildningar varvar teori med praktik. De praktiska kurserna kallas för LIA (Lärande i arbete) och är
en viktig del av en yrkeshögskoleutbildning. LIA innebär att den delen av utbildningen är förlagd till en arbetsplats,
lärlingsplats, där du får möjlighet att tillämpa och utveckla de praktiska och teoretiska kunskaperna i verkligheten.
Lärandet på lärlingsplatsen innebär också att du får värdefulla kontakter i arbetslivet som mycket väl kan leda till jobb
direkt efter avslutade studier.
På Hantverksakademins yrkeshögskola är studierna till 80 % arbetsplatsförlagda, LIA, och till 20 % skolförlagda med
teoretisk/praktisk undervisning. De teoretiska kurserna har tydlig koppling till yrket. En dag i veckan är vikt för de
skolförlagda kurserna och innehåller ekonomi, juridik, yrkeshistoria och estetisk fördjupning.
”Jag heter Anna Westman och
går andra året på Hantverksakademin i Stockholm. Det är en Yrkeshögskola för smala yrken. Här
samsas bland andra skomakare,
dekormålare, bryggare, timmermän, guldsmeder, tapetserare
och krukmakare. Undervisningen
är lärlingsbaserad och innebär att
man är ute i någon verkstad den
allra största delen av studietiden.
Ca fyra dagar i veckan, vissa perioder fem. En dag i veckan är avsedd för föreläsningar och instudering. Företagsekonomi, juridik
och yrkeshistoria, stilhistoria och
estetisk orientering är de ämnen
man läser och är avsedda att förbereda den studerande på livet
som egenföretagare/uppdragstagare vilket ofta blir hantverkarens arbetssituation. Intagning sker genom
att den som söker beskriver i ett brev varför man vill söka den önskade
yrkesutbildningen och vilka tidigare erfarenheter man har. Arbetsfältet
bör inte vara helt nytt då man måste ha någorlunda handlag för att kunna tillgodogöra sig hantverket. Sista terminen
innehåller ett fördjupningsarbete och examensarbete som visas på en gemensam utställning.
Jag har gått som attributmakarlärling men hamnat hos flera dockmakare, vilket jag är mycket glad för! Då attributmakare liksom dockmakare arbetar så väldigt olika både vad gäller material och teknik ville jag gärna vara hos flera
handledare. Och det har jag fått vara! Så jag har byggt miniatyrmiljöer som presenterade smörgåsbordets historia hos
David Wätte. Med Annika Arnell fick jag vara med om tillverkningen av dockor och scenografi till en föreställning
om Beatrix Potter på Teater Tittut. Hos Oscar Hejl arbetade vi bland annat med föremål till skräckutställningen på
Hallwyllska palatset. Hos Kent Wendell byggde vi bland annat en vulkan till Millesgården och dansande kvastar och
en flygande fåtölj till Göteborgsoperan. Till en utomhusföreställning med Teater Tittut byggde vi riktigt stora dockor
hos Eva Grytt. Mitt specialarbete som blev en bunrakudocka gjorde jag på en intensiv treveckorskurs på Teatro del
Lavoro i Pinerolo i Italien med Thomas Lundqvist. De sista månaderna som lärling kommer jag att vara på Marionetteatern i Stockholm.
Utbildningen har varit en fantastisk möjlighet för mig att lära mig ett yrke jag gärna vill ägna mig åt och gärna kombinera med kulturhistoria som jag arbetat mycket med tidigare. Alla mina handledare har varit oerhört generösa, både
med sig själva och sina kunskaper. Lärlingssituationen blir ju oundvikligen ganska intim då man kliver in i någons
vardag för några månader. Jag är imponerad och tacksam för den entusiasm och kunskap de alla har delat med sig
av. Att både vara skicklig hantverkare och pedagog är ju inte självklart men alla jag mött har haft båda talangerna.
Erfarenheterna jag fått hos mina handledare och det internationella perspektiv jag fick i Italien på dockteatern som
konstform har varit väldigt inspirerande. Då jag också är musikant ser jag möjligheter att i föreställningar få göra
många saker som jag tycker om (samtidigt!) - en tredimensionell rörlig konst som också kan låta - fantastiskt!”
- 16 -
Händer på tork till Bunrakudockor i Pinerolo, Teatro del Lavoro februari 2015.
Det är upp till en själv att hitta någon att praktisera hos och denna handledare får en liten ersättning från
Hantverksakademin. Vi har fångat upp två elever vid Akademin som här berättar lite om sin väg in i vår värld.
”Mitt namn är Liselott Ström och jag
har en nystartad dockteater som heter
Virvelvind produktion. Min passion är
att skriva sagor, skapa dockor med tillhörande scenografi och interagera med
barn för att inspirera till ett lustfyllt och
meningsfullt lärande.
Jag läste konst- och formgivning i
gymnasiet och utbildade mig sedan
till förskollärare på Lärarhögskolan i
Stockholm. Under mitt arbete som förskollärare upptäckte jag hur morgonsamlingen kan användas som ett pedagogiskt verktyg. Genom att utveckla
sagor kring olika teman och använda visuellt material till detta lyckades jag
fånga barnens brinnande engagemang.
Gullviva
När jag blev föräldraledig startade jag en naturgrupp för småbarnsfamiljer i
Tantolunden på Södermalm. Jag fortsatte att utveckla mitt eget material och
grundade en flygande dockteater, Virvelvind produktion, som åker runt till förskola, förskoleklass och kyrkans barnverksamhet i Stockholm.
Dockteatern framförs i barngruppens naturliga samlingsring för att skapa en
intim stund där barnen kan möta dockorna och delta interaktivt. I egenskap av
förskollärare har jag ett pedagogiskt förhållningssätt och bearbetar mål från
Läroplanen för förskolan i mina föreställningar. Jag är också intresserad av
existentiella frågor. Min förhoppning är att barnen ska få en magisk upplevelse!
Jag har utvecklat mitt eget sätt att göra dockor men ville bredda min materialkunskap och teknik. Parallellt med Virvelvind produktion började jag därför leta
efter en dockmakarutbildning. Till slut fann jag Hantverksakademin som har en
tvåårig lärlingsbaserad yrkeshögskoleutbildning inom smala yrken, t.ex. dockmakare eller attributmakare. Den sökande behöver ha lite förkunskap inom
det valda yrket. Utöver några teoretiska kurser i bland annat företagande och
yrkeshistoria är utbildningens upplägg så att eleven ska lära sig yrket genom
att assistera sin handledare i verkstaden. Det utgår en liten ersättning från
Hantverksakademin till handledaren. Jag har varit lärling hos David Wätte
i SPIXAs dockmakeri. I den rikligt utrustade verkstaden har vi arbetat med
bland annat siliconer och plast. Just nu är jag lärling hos Amanda Cederquist, Donna dell´Arte där vi bland annat skulpterar, tar form och cacherar
med grålump. Det är mycket inspirerande och lärorikt. Framtiden får visa vart
vinden tar mig härnäst!” [email protected]
www.virvelvind-produktion.se
Solnäbb
Årets magiska förvandling
Stjärnposten
Dockteaterfabler som fick vingar och flög över jorden.
Göteborgs stad drev under många år ett twinningprojekt med Beira, i Moçambique. Projektet omfattade
kommunal verksamhet som renhållning, fastighetsfrågor men utökades, på deras önskan, att även inkludera kulturverksamhet. Frölunda Kulturhus fick tidigt frågan, om vi tillsammans med personalen i Casa de
Cultura - Beiras kulturhus, ville utveckla deras verksamhet. Kontrakt signerades. På så sätt fick jag möta
”Afrika” för första gången och tillsammans med underbara människor, fulla av skaparglädje, introducera
dockteater. Resultatet av hela kultursamarbetet,1991-2014, har Linnéa Åhlander, Frölunda Kulturhus sammanställt, i skriften Magasin Moçambique 2014.
Göteborg inleder samarbete med Sydafrika!
År 2005 inledde Göteborgs stad ett nytt twinningprojekt, denna gång med staden Port Elisabeth, Nelson Mandela Bay
i Sydafrika. Kultur hade stor prioritet och Frölunda Kulturhus kom, även denna gång, tidigt med i bilden. Dockteater
var ett önskemål, ett annat var måleri. När den sydafrikanska delegationen första gången besökte Frölunda Kulturhus
ville de ta del av mitt sätt att arbeta, vilket de uppskattade. Dockteater och måleri blev sedan några av projektets
hörnstenar. Vi skulle samarbeta med Gelvandale bibliotek. Ett litet biblioteket, i en förort med mindre köpcentrum
bredvid. Inom några år skulle biblioteket få en tillbyggnad med: ateljé, verkstad, liten teatersalong, rum för läxläsning,
samt större personalutrymmen. Bibliotekarierna ville använda dockteater för att locka barn och unga till biblioteket.
Bara barnen kommer in genom dörrarna så finns det en möjlighet att deras livssituation kan förändras, sa personalen.
”Det är min önskan och dröm att sagoberättarens röst aldrig skall tystna i Afrika, att alla Afrikas barn
ska få uppleva böckernas under och att de aldrig ska förlora förmågan att utvidga sin värld med hjälp
av sagornas magi.”
Nelson Mandela
Våren 2006 inledde Frölunda Kulturhus ett samarbete med Kristin Friis som driver AHA-teatern, Sverige. Hon blev
min samarbetspartner och följde med till Sydafrika. Under 10 dagar inspirerade vi två bibliotekspersonalen och några
seniorvolontärer som skulle vara med i satsningen. Kristin och jag ledde workshops, presenterade olika docktyper
och speltekniker samtidigt som vi lyssnade till deras önskemål. Året efter var vi båda där igen, sedan fortsatte jag
- 18 -
arbetet ensam.
Sverige har länge haft tradition med folk- och konstsagor. Idag är berättelser om barn som är utsatta och själva klarar
av saker populärare. I deras bokbestånd fanns en del nordiska barnböcker som översatts till engelska. De kände t.ex.
väl till H C Andersens sagor, även om de tyckte att miljöerna var främmande. Det kan man lätt förstå när man är där.
I Sydafrika, som i många afrikanska länder, har i stället fabler en starkt framträdande plats. De ville arbeta med fabler
och överlämnade en hög med böcker. Bagaget hem blev tungt. Jag läste, fabel efter fabel, och blev inspirerad att
producera några av dem, med enklaste och billigaste material. Att använda gratismaterial, så mycket som möjligt, var
också ett önskemål de framfört.
Fabelföreställningar på Frölunda Kulturhus växer fram.
Kulturhusets amatördockteatergrupp, 8 vuxna, fastnade för två fabler. När Haren lurade både Kaninen och Giraffen
och Hur Elefanten fick sin snabel. Båda dramatiserades för att uppföras, som två berättelser, i en pjäs. Djurfigurer tillverkades i hand- och stavdocksteknik samt en del som skuggfigurer. Det var mycket experimenterande. Bland annat
försökte man spela skuggteater i ett akvarium. Tyvärr, skvätte vattnet så den idén fick läggas ner. Dekoren gjordes
hoprullbar. Ljudillustrationer och musikinslag var akustiska. Besöken från Gelvandale, under arbetets gång, inspirerade och fablers betydelse diskuterades. Amatörgruppen bestämde att, efter premiären, skänka dockor och dekor till
Gelvandale. Något sydafrikanerna tacksamt tog emot. Senare på plats i Gelvandale repeterade jag in föreställningen
med dem. Redan veckan efter skulle det komma publik.
Med en förskoleklass satte jag samtidigt upp fabeln Vem gömmer sig i Kaninens hydda?. Först tänkte jag arbeta med
stora pappfigurer. Men av en tillfällighet fick jag syn på en barnbilderbok, med engelsk text - Who´s in the Rabbit´s
house? - i kulturhusets bibliotek. Den låg i lådan för utgallrade böcker. Pris 10 kr, som hittat! Det är en massajfabel,
skriven av Verna Aardema med härliga och roliga illustrationer av Leo och Diane Dillon. Men vem vet om fabeln är
just därifrån, fabler har en tendens att vandra.
”En saga är alltid en saga och man berättar den utifrån sin egen fantasi, sin personlighet och
vilken grupp man tillhör. Om sagan får vingar och flyger på besök hos andra kan man aldrig hålla
den kvar. En dag kommer den flygandes tillbaka, berikad med nya detaljer, med nya röster. Så är
det med folksagor från hela världen.”
Nelson Mandela
Boken handlar om en grupp barn som skall spela en fabel om en kanin som inte vågar gå in i sitt hus för någon för att
någon gömmer sig där inne. För att illustrera djur i föreställningen använder barnen huvudmasker. Som en blixt från
klar himmel visste jag; Den fabeln skall jag sätta upp. Huvudmasker skall det bli. Inga platta pappfigurer. Inte visste
jag då vilket otroligt roligt arbete som väntade.
Ett par dagar senare träffade jag på bussen en lärare, Ingalill Nilsson. Hon
kom fram och ville tacka för ett verkstadsbesök, med dockteatertema, på
Frölunda Kulturhuset som hennes förskoleklass hade deltagit i. Eleverna
tyckte det var så roligt! Då berättade jag om min idé, i ”stort format”, som
skulle avslutas med uppspel i Kulturhusets stora sal. Skulle ni vilja vara
med, frågade jag. Slottsbergsskolan, där hon arbetade, hade gångavstånd
till Kulturhuset. Så det skulle passa. Men jag ställde också villkor, att vi gemensamt skulle arbeta på ett pedagogiskt sätt, från start till mål samt att de
skulle fotografera arbetsprocessen. Att gå runt med kamera själv har jag
alltid upplevt som störande moment. Men här var det viktigt att dokumentera. Ingalill tog upp idén med klassens fritidspedagog Birgit ThompsonMalm och de tackade ja. Vi planerade tillsammans och de engagerade sig.
Allt gick mycket smidigt. Klassen var invandrartät. Alla eleverna, skulle det
visa sig, var små personligheter, nyfikna och duktiga.
Första gången barnen kom på besök visade jag stora salen, lokalen där de skulle spela teater i slutet av skolåret.
Med stora ögon tittade de runt. 238 personer får plats. Ska vi spela teater
här? Ja, svarade jag. Oh, sa de tyst med öppen mun. Denna gång började
jag helt tvärt om, presenterade målet först. Vi fortsatte till bibliotekets sagorum där de fick lyssna på, Vem gömmer sig i Kaninens hydda?, fabeln
de skulle spela för sina föräldrar och syskon men också för alla de andra
barnen i skolan. Ni skall också få göra stora djurmasker, sa jag och berättade vidare, de skall ni ha på huvudet när ni spelar. Barnen skruvande lite
på sig, tittade på varandra och sedan på fröknarna. De nickade och barnen
slappnade av. Så började resan. Djuren i fabeln; schakal, groda, leopard,
kanin, elefant och noshörning presenterades noggrant, i tur och ordning.
Till hjälp hade vi böcker från biblioteket. Efter genomgången fick de rita
djuret, gärna flera stycken. Varje barn valde sin bästa teckning som klipp-
- 19 -
tes ut. Senare klistrade jag upp dem på kapaskivor till den kommande utställningen.
En hemlighet innehöll fabeln, djuret som gömde sig i hyddan. Den figuren bestämde vi att hålla lite hemlig. Den fordrade flera maskprydda barn, på rad, när den skulle gestaltas. Rösten i hyddan sa: ”I am The Long One. I eat trees
and trample on elephants. Go away! Or I will trample on you!” Det var inte heller lätt att gissa, vilket djur det var. Så
avslöjandet, ville vi, skulle bli en överraskning.
I skolan förstärkte lärarna arbetet med en uppblåsbar jordglob, karta och bilder som de använde i berättandet. De
tryckte upp fabeltexten till varje barn, även om de ännu inte kunde läsa den. Men de var bekanta med innehållet och
uppskattade det lilla häftet.
Jag tillverkade stora huvudmasker av wellpapp till varje barn. Sedan fick de måla dem. Vi gick sakta till väga. Arbetade i smågrupper. Hur ser djurets huvud ut? Hur ser nosen och ögonen ut? Vilken färg ska vi välja? Kanske vi ska
blanda två färger? Vilken pensel är bäst, stor eller liten? Med stort allvar och under tystnad arbetade barnen sakta
men säkert. Resultatet blev över förväntan och barnen lyckliga. Dekoren, ett träd och en sjö tillverkades gemensamt.
Men hyddan av wellpapp byggde vaktmästaren åt oss. Kläderna bestod av enkla tygstycken, i olika färger. De knöts
över ena axeln. Även den iden tog jag ur boken.
Innan uppspelet fick barnen välja namn på sin teater. De blev Slottsteatern.
Att föreställning och utställning gjorde stor succé, kan var och en förstå. Stolta fick de var sin ros som tack och massvis med applåder. Till framgången får här räknas lärarnas medverkan, att vi blev ett team som jobbade mot samma
mål. Ingen knorrade att det var uppspel på en söndag. Maskerna fick barnen behålla. Sydafrikanerna fick ta del av
pjäsarbetet när de kom på besök. Utställningen, med bilder, överlämnades till Gelvandale och ställdes ut där. Vid
nästa besök i Sydafrika jag ledde jag workshops med fabeln som utgångspunkt med alla barnbibliotekarier i Port
Elizabeth. Figurerna fick de tillverka av tjock kartong.
Året efter ville personalen i Gelvandale sätta upp en svensk fabelföreställning. En klurig fråga, jag fick fundera länge.
Troll, häxor? Eller gamla välkända Aisoposfabler. Men de är ju inte svenska!
Till slut fastnade jag för, När mössen skull sätta bjällra på katten, en Aisoposfabel. Där kunde många vara med i
föreställningen. Lärarna i Slottsbergsskolan, ville fortsätta samarbetet. De tyckte att barnen vuxit med den tidigare
- 20 -
uppgiften och klassen höll ihop på ett positivt sätt. Vi fortsatte. Denna gången var min idé, att barnen skulle skänka
katten och mössen. Figurerna skulle flyga i min resväska, över jorden, till Gelvandale bibliotek. Där skulle en grupp
skolbarn få spela föreställningen. Både barnen och lärarna tyckte idén var bra. Återigen arbetade vi pedagogiskt.
Barnen fick välja om de ville tillverka sin mus i hand- eller stavdocksteknik. Nästan alla flickorna valde handdocksmodellen, pojkarna den andra. Katten gjordes gemensamt. Arbetsgången var ungefär densamma som tidigare. Barnens
teckningar skulle bli utgångspunkt vid figurtillverkningen. De ritade noga hur mössen skulle se ut. Vikt lades vi färg
och form. Huvud och kropp sågade jag ut i frigolit efter deras teckningar. Sedan var det dags för kaschering och målning. Barnen blandade färger och målade. Valde ögon, svans och tyg till kläder. Alla var noga med att följa sin ritning,
att göra rätt. När det stämde, lyste deras ögon, de hade lyckats. Man behövde inte tjata, de ville och ansträngde sig
själva. Hur långa skall pinnarna vara? Vi använde linjal. De drog streck med blyertspenna som snickare använder,
spände fast pinnen i snickarbänken och sågade. Sedan mätte de igen, stämde det?Handdocksmössen tillverkades i
filt och fick en liten stoppning. De blev mer djurlika.
När alla figurer var färdiga började vi med texten. Mössen ville sätta bjällra på katten. Vilka förslag kom de på? Varje
barn fick tänka ut något. När mössen fått tag i en bjällra och skulle hänga den om kattens hals, då vågade ingen mus
göra det. Vilka ursäkter hade mössen då? Jag antecknade. En utställning arrangeras med figurer och bilder på Frölunda Kulturhus. Som tack fick alla barnen en bjällra, som minne. När utställningen var slut virades varje mus in i ett
paket, även katten. Så flög de i väg, som fripassagerare, i min resväska.
I Gelvandale väntade elever från närbelägna skolan. Alla fick ett paket. I tur och ordning vid fick de öppna och fram
trädde mus efter mus i vackra färger. Vad fina de är! Till sist öppnades paketet med katten, en blå och brunrandig.
Jag berättade storyn och barnen fick tänka ut vilka idéer och ursäkter mössen skulle ha. Resultatet blev väldigt likt
de svenska barnens, bara en sak skiljde. I Gelvandale måste en mus läsa läxan så den hade inte tid att fästa bjällran
på katten. Skoleleverna delades upp i två grupper. En spelade med handdockmössen och en med stavdockorna.
De repeterade flitigt. De kom på en barnvisa som kunde passa och vi utökade pjäsen med den. Så var det dags för
uppspel på biblioteket. En vardag för inbjudna skolklasser. På lördagen för allmänheten, biblioteket hade öppet hus.
Redan på måndag morgon började bibliotekarierna och volontärerna att repetera in pjäsen. Veckan därpå planerade
de att inleda en turné, som skulle omfatta de 22 biblioteken, i Port Elizabeth. Personalen där känner inte samma
prestationskrav som vi i Sverige. Fabler är till för delas. Som svensk tror man inte det är sant. När man håller på
- 21 -
och arbetar börjar någon sjunga och klappa händerna. Plötsligt är alla uppe och dansar. Efter fem minuter fortsätter
arbetet som tidigare. Alla krav är som bortblåsta och kreativiteten flödar. En härlig känsla. Glädjefyllda avbrott för
återhämtning, något man saknar när man kommit hem.
Dockteaterfabel, gästspel i Sverige
Året efter aviserar Gelvandales bibliotekschef, Vernon Sauls, att de, till nästa besök i Göteborg, tar med sin nya dockteaterföreställning. Han och en medarbetare ville spela för barngrupper på kulturhuset. Elever som läst lite engelska
fick se en fabel där krokodilen och apan försöker överlista varandra. Men för säkerhets skull gavs en kort introduktion
innan. Varje föreställning avlutas med afrikansk musik och gemensam dans.
För vuxna arrangerade jag Dockteatercafé där anmälda dockspelare och grupper fick 10 minuter att visa upp något
på scenen. Sydafrikanerna medverkade. En föregångare till Puppet Jam. Apan och krokodilen återvände efter gästspelet till Gelvandales numera tillbyggda bibliotek, ett litet kulturhus.
Vem var Aisopos? Han sägs ha varit en slav som i det antika Grekland ca 500 f. Kr. diktade många fabler. Några
forskare tror att han kan ha varit afrikan. Hans namn, Aisopos, är ett forntida grekiskt ord för ”Ethiop” som betydde
mörkhyad person av afrikanskt ursprung.
Ja, ni har hört det förr, det började i Afrika.
© Annette Cegrell-Sköld
Figur & Dockteaterpedagog
Fabeln, Who´s in the Rabbit´s house? - Vem gömmer sig i Kaninens hydda?,
tyckte jag var så rolig att arbeta med. Så byggde jag en miniteater. Den använder jag i barnverkamhet. Där berättandet får barnen tillverka små masker
och sedan spela upp berättelsen med små marionetter. De kan välja språk,
svenska eller engelska. Ibland vill de kombinera språken. Även små barn
älskar att vara inkräktaren i hyddan och att säga, I am The Long One. I eat
trees and trample on elephants! Go away! Or I will trample on you! på engelska. Det låter mycket bättre.
Vem var det som gömde sig i hyddan?
Artikelförfattaren under en tidigare workshop i Moçambique.
För materialet till denna artikel tackar vi:
Annette Cegrell-Sköld figur- och dockteaterpedagog
och lärarna på Slottsbergsskolan
Birgit Thompson-Malm
Ingalill Nilsson
- 22 -
FIGUR – centrum för figur- och dockteater vid Frölunda Kulturhus.
Sedan 2014 har vi bytt namn på det nationella centret för dockteater vid Frölunda Kulturhus i Göteborg till
FIGUR – centrum för figur- och dockteater. Detta kommer att märkas framförallt i vår årliga festival, som
numera ligger i November. Festivalen kommer att inrikta sig till minst 50 % på figurteater för vuxna, och
även inkludera animerad film. Årets festival går av stapeln 13-17 November och bjuder bl.a. på Theatré
Incliné från Quebec och Neville Tranter från Holland. Vi kommer också att presentera föreställningar av
Marionetteatern och Dockteaterverkstan. Vidare kommer Suzie Templeton som fick en Oscar för sin animerade film Peter och Vargen. Årets dockmakare är Thomas Lundqvist som ställer ut dockor och kommer
för att berätta om sitt arbete. Vi kommer också ha olika samtal under festivalen då ett kommer att handla
om utbildning.
FIGUR har som ambition att utöka sin verksamhet också inom utbildningsdelen av både dockmakare och
dockspel. Detta genom möjligheten att erbjuda lokaler för workshops och/eller kurser. Målsättningen är
att i framtiden kunna erbjuda residensprogram för figurteaterverksamma runt om i Norden. Samarbeten
med andra länder är viktigt i detta hänseende då möjligheten att få stöd till residenscenter ökar från t.ex.
Kulturkontakt Nord. Förhoppningen är att vi blir ett nav inom Norden för figur- och dockteater.
Vi har repetitionslokaler, verkstad och scener. Resurser som kan gynna tillfälliga konstellationer som
saknar egen lokal för att arbeta fram en föreställning, eller tillverka dockor eller masker. Lokalerna lämpar
sig också för workshops eller kursverksamhet, där vi kan samarrangera med andra parter, vara med och
söka medfinansiering m.m. Vidare finns det Nationella biblioteket för figurteater och animation som en
ypperlig resurs för studier och/eller inspiration. Detta har varje besökare fri tillgång till. Böcker kan också
lånas genom fjärrlån vart som helst i Sverige.
Väl mött på festivalen i November och låt diskussionen om hur vi utvecklar utbildningar för Figur- och
dockteaterverksamma få en fortsättning där.
Vänligen Torbjörn Alström
Theatré Incliné
Neville Tranter
F
Figurteater i Pedagogik & Terapi
Ett nätverk inom Dockteaterföreningen UNIMA-Sverige
Foton: Martin Skoog (MolièreEnsemblens Tim Tiger), Mirella Forsberg
Ahlcrona (2 mindre), Irene Hedin (nedre hö).
Nätverkets mål nationellt 2015-17:
 Att uppmuntra kreativt användande av figurteater från tidig barndom, genom hela livet med särskilt
fokus på pedagogisk och terapeutisk verksamhet. Med figurteater avses berättande genom figurer,
skuggor, masker och objekt; verbalt liksom icke-verbalt..
 Att skapa mötesplatser för professionella att utveckla och dela erfarenheter kring hur figurteater kan
användas inom pedagogik, terapi och annan liknande verksamhet.
 Att uppmuntra professionella dockspelare till samarbete med pedagoger, terapeuter och andra närliggande yrken, för användande av figurteater inom sitt yrkesområde.
Dessa mål uppnås genom:
• Årliga träffar med möjlighet för nätverkets medlemmar att själva erbjuda eller delta i workshops
och presentationer. Mötesplatser för ökad generell kunskap kring figurteater via Dockteaterföreningen
UNIMA-Sverige, information på hemsidan: www.unima.se
• Uppmuntran till användande av sociala medier och videoverktyg för ökad kommunikation mellan nätverkets medlemmar. Facebook-sida: www.facebook.com/EDT.Sverige
• Att artiklar och uppsatser skrivs för att främja ytterligare spridning av och vidare forskning på figurteater i pedagogik och terapi.
Åsa Viklund är Sveriges representant i EDT-kommissionen (Education, Development, Therapy), i internationella UNIMA samt sekreterare i UNIMA-Sverige. Har Du frågor eller önskemål hör av dig till henne på [email protected] Du kan
även kontakta Annette Cegrell Sköld, medlemssekreterare och ansvarig i pedagogiska frågor i UNIMA-Sverige på
[email protected]
- 24 -
Education, Development and
Therapy Commission (EDT)
UNIMA International (UNion Internationale de la
MArionnette www.unima.org)
EDT är en av många kommissioner inom UNIMA International. Den fokuserar på användandet av dockteater i pedagogik och terapi. Här följer i korthet information om deras arbete fritt översatt till svenska. För fullständig information
hänvisas till EDT:s webbsida, se längre ner på sidan:
Kommissionens mål internationellt är:
• Att uppmuntra samarbete mellan dockspelare och utbildningsområdet för arbete med pedagogiskt
dockspel, i syfte att främja det kulturella arvet inom figur- och maskspel.
• Att uppmuntra kreativt användande av figurteater från tidig barndom och genom hela livet.
• Att erbjuda en plattform för professionella att utveckla och dela med sig av sitt arbete om hur figurteater kan användas i pedagogik, utvecklingsarbete, terapi och liknande verksamhet.
• Att uppmuntra professionella dockspelare till samarbete med pedagoger, terapeuter och andra närliggande yrken, för användande av dockteater inom sitt yrkesområde.
• Att uppmuntra figurteater som en del i utbildningar för pedagoger, terapeuter och andra närliggande
yrken.
Dessa mål uppnås genom:
• Samarbete med festivalarrangörer för anordnande av workshops och presentationer.
• Uppmuntran till utbyte och samarbete mellan arrangörer av internationella teater-/dramautbildningar
för att främja användandet av figurteater inom utbildningar för pedagoger, terapeuter och andra närliggande yrken.
• Uppmuntra kontakt genom utveckling inom teknikens område (facebook, twitter etc) för effektivare
kommunikation mellan kommissionens medlemmar.
• Att söka stöd för skapandet av en IT-plattform inom EDT-området, där workshops, kurser, seminarier
och nyheter kan spridas snabbt.
• Att artiklar skrivs och publikationer ges ut om dockteater inom EDT-området, för att främja vetenskaplig internationell forskning.
Mer finns på (engelska) : www.unima.org/en/commissions/education-development-and-therapy därtill finns generell
information på Dockteaterförening UNIMA-Sverige hemsida www.unima.se
Åsa Viklund är Sveriges representant i EDT-kommissionen samt sekreterare i UNIMA-Sverige. Har Du frågor eller
önskemål hör av dig till henne på [email protected] Du kan även kontakta Annette Cegrell Sköld, medlemssekreterare
och ansvarig i pedagogiska frågor i UNIMA-Sverige på [email protected]
- 25 -
Inbjudan till Dockteaterföreningen UNIMA Sveriges medlemmar
!
Möt - Dockteater och Terapi
under Pegasus internationella dockteaterteaterfestival i Hög, Skåne
!
!!
!
Detta Möt -program äger rum under
Pegasusfestivalen och ingår i
UNIMA-Sverige och ATR-västs
gemensamma Figurteaterprojekt.
!
Kvotering av platser:
UNIMA, 15 platser. ATR-väst, 5 platser
ATR-västmedlemmar var god se info:
www.atrvast.nu
!
Foto: Dimitris Karagiorgas
Figurerna i Asklepios Tempel
- ett samtal om figurteater i läkande syfte
!
Du inbjuds till ett samtal där Figurerna ges liv och kläds i meningsbärande gestalt.
Samtalet sker mellan Åsa Viklund, socionom / symbolterapeut, Stockholm och Dimitris
Karagiorgas, barnpsykiatriker / psykoterapeut, Grekland tidigare Malmö. Ämnen som
berörs är vad som gör figurteater så användbart i terapeutiska sammanhang och olika sätt
man kan man arbeta på. Du kommer ges tillfälle att själv ställa frågor och delta i samtalet.
!
Lördag
25 juli 2015. Plats: Hög, nära Lund och Malmö.
!
13:00 -17:00
Festivaldag, utomhus i Pegasusträdgården. teater bl.a. Lustigkurren,
17:30 -19:00
19:00 -
!
!Betalning:
!Ps.
Kostnad:
Anmälan:
Draken och Kungen med Your Black Eyes, Grekland, verkstäder m.m.
Fika finns att köpa under dagen eller ta med egen picknick.
Samtal: Dockteater och terapi. Inomhus. Fika serveras.
Grekisk fest med mat och musik.
250 kr. Detta ingår: Festivalentré, samtal med fika och grekisk fest
OBS! senast 7 juni, 2015. Begränsat antal platser.
Unima-medlemmar till Åsa Viklund, e-post: asa(at)unima.se
Garanterad plats efter betalning till plusGiro 25 62 25 - 4 UNIMA-Sverige
Festivalen erbjuder också DockDrama, fyra timmars workshop, med Dimitris Karagiorgas redan
på lördag morgon. Se festivalprogrammet. Bokas via [email protected] eller 046-706325. Ds.
!
➜ Se hela festivalprogrammet - http://www.pegasusinternational.se
Dockteaterföreningen UNIMA Sverige, Box 161 98, 103 24 Stockholm
acs /april 2015!
- 26 -
www.unima.se
!
Möt Dockteaterns uttrycksformer
under Pegasus internationella
dockteaterteaterfestival i Hög, Skåne
!
LUSTIGKURREN, DRAKEN OCH KUNGEN
med Your Black Eyes från Grekland!
TRE PÅ ETT STRÅ med Staffan Björklunds teater, Sverige Foto: respektive teater.
Vi ser teater med figurer och
samtalar om föreställningarna och speltekniken
!
Kate Thorlid, teaterkonsulent/dockteater och Annette Cegrell-Sköld, figur & dockteaterpedagog, är samtalsledare och inleder med en kort presentation av några docktyper.
Teaterformen är mångfacetterad. Vad inspirerade dig? Finns det önskemål att gå vidare?
!
Lördag 25 juli 2015. Plats: I Hög, nära Lund och Malmö.
!13:00 -17:00
Festivaldag, utomhus, i Pegasusträdgården, teater, verkstäder m.m.
Fika finns att köpa under dagen eller ta med egen picknick.
!17:30 -19:00
Samtal: Dockteaterns uttrycksformer. Inomhus. Fika serveras.
!19:00 Grekisk fest med mat och musik.
!
Kostnad:
250 kr. Detta ingår: Festivalentré, samtal med fika och grekisk fest
!Anmälan:
OBS! senast 7 juni, 2015. Begränsat deltagarantal.
!
!
!
!
!
!
!
!
!
Betalning:
Info om samtalet:
➜ Se
UNIMA medlemmar till e-post: annette(at)unima.se
Garanterad plats efter bet. till plusGiro 25 62 25 - 4. UNIMA -Sverige
E-post: annette(at)unima.se eller kate.thorlid(at)telia.com
Detta Möt-program äger rum under Pegasusfestivalen och ingår i ATR-väst
och UNIMA-Sveriges gemensamma Figurteaterprojekt.
Kvotering: UNIMA-Sverige, 5 platser. ATR-väst, 15 platser.
ATR-västmedlemmar var god se info: www.atrvast.nu
!
hela festivalprogrammet - http://www.pegasusinternational.se
Dockteaterföreningen UNIMA Sverige, Box 161 98, 103 24 Stockholm
acs /april 2015!
- 27 -
www.unima.se
Så här ser styrelsen och redaktionen ut för 2015
<<< ORDFÖRANDE
Augusto Cabrera, Stockholm.
augusto(at)unima.se
Är regissör, skådespelare, mask och docktillverkare-spelare och
konstnärlig ledare på Commedia Gillet som arbetar med dockteater,
mask och clown.
VICE ORDFÖRANDE >>>
Gustaf Kull, Härnösand.
gustaf(at)unima.se
F.d. teatertekniker med ett förflutet hos bl.a. ”Vedbodteatern” (196974) och ”Rajateatern” (1981-2001). Numera dockteaterintresserad
pensionär. Rådsmedlemsuppleant
<<< KASSÖR
Magnus Erenius, Rönninge.
Arbetar sedan länge på Marionetteatern.
magnus(at)unima.se
SEKRETERARE >>>
Åsa Viklund, Älvsjö.
asa(at)unima.se
Dockteaterintresserad socionom och dipl. symbolterapeut med särskilt
intresse för användandet av dockteater i terapeutiskt arbete. Ansvarig
för terapeutiska frågor. Sitter med i Internationella UNIMAs kommission EDT. (se sid. 26)
<<< MEDLEMSSEKRETERARE
Annette Cegrell-Sköld, Västra Frölunda.
annette(at)unima.se
Dockteaterpedagog & producent. Aktiv styrelsemedlem i UNIMA sedan 1973. Tidigare anställd på Figur & Dockteatercentrum, Frölunda
Kulturhus. Ansvarig för pedagogiska frågor.
INTERNATIONELL SEKRETERARE >>>
Lisa Björkström, Hägersten.
lisa(at)unima.se
Arbetar som dockmakare, scenograf och dockspelare, och har varit anställd av bl a Vadstena
- Akademien, Stockholms Stadsteater, Marionetteatern, Pantomimteatern, Ögonblicksteatern,
Riksutställningar, Westbergs Teater & Nöje… Har gått DI:s dockteaterutbildning, och har regisserat dockfilmen ”Rut”,
animerat dockor i dockoperafilmen ”Love and War” och även gjort dockor för den Indiska statstelevisionen. Har medverkat på internationella festivaler med egna soloproduktioner i bl a Tokyo och New Delhi.
RÅDSMEDLEM
<<< SUPPLEANT

Lisa Kjellgren, Stockholm
lisa.k(at)unima.se
Arbetar som dockmakare, scenograf och dockdesigner. Utbildad vid CSSD i London. Har bl.a.
arbetat hos Dockteatern Tittut, Hedmans Teater, Téâtre Mic Mac (New Caledonia) och The
Childrens Theatre (USA).
SUPPLEANT >>>
Jonas Blixt, Bandhagen
jonas(at)unima.se
Frilansar som skådespelare och konstnär. Är mest verksam i Commedia Gillet, en teatergrupp i Stockholm som jobbar med clown, masker
och dockor. Utbildad i konst och teater vid Fredrika Bremergymnasiet och i teater också vid Stockholms Elementära Teaterskola.
<<< RÅDSMEDLEM
Helena Nilsson, Solna.
helena(at)unima.se
Dockspelare och regissör. Verksam inom dockteater sedan 1984. Konstnärlig ledare för
Marionetteatern, Stockholms stadsteater.
- 28 -
Dockteaterföreningen UNIMA-Sveriges webtidskrift ”Dockteatern”
och årsskriften ”dockument” har nedanstående redaktion.
REDAKTÖR Vakant
Gustaf Kull gustaf(at)unima.se
T.f. redaktör
Webansvarig
Annika Arnellannika.a(at)unima.se
Fatima Olsson fatima(at)unima.se
Margareta Sörenson
margareta(at)unima.se
RÅDSMEDLEM
Torbjörn Alström
torbjorn(at)unima.se
Svarta Katten/Thomas Lundqvist
•
Perrida
- 29 -
Dockteaterföreningen UNIMA-SVERIGES STADGAR
UNIMA (International de la Marionnette) startades i Prag 1929 och är världens äldsta teaterförening.
”Organisationen samlar medlemmar från hela världen vilka bidrar till dockteaterns utveckling för att med denna konstart
tjäna de mänskliga värdena, främst freden och förståelsen mellan folken oavsett ras, politiska eller religiösa övertygelser
och kulturella olikheter”
ur UNIMAS stadgar
Sverige har en egen sektion Dockteaterföreningen UNIMA-Sverige. I föreningen är såväl dockteaterintresserade, arrangörer, amatörer och professionella utövare välkomna.
STADGAR FÖR DOCKTEATERFÖRENINGEN UNIMA-SVERIGE:
1. INGRESS
Dockteaterföreningen UNIMA- Sverige är en ideell förening och tillika svensk sektion av Union Internationale de la Marionnette (UNIMA), vilken utgör dockteaterns inter­nationella intresseorgan och är ansluten till ITI, UNESCO.
Dockteaterföreningen UNIMA- Sverige är politiskt och religiöst obunden.
2. ÄNDAMÅL
Dockteaterföreningen UNIMA - Sverige har till ändamål att främja intresset för dock­teater i Sverige och utlandet, samt att
främja internationellt samarbete på dockteaterns område inom ramen för världsorganisationen UNIMAs verksamhet, liksom att där tillvarata svenska dockteaterintressen.
Som nationell sektion av världsorganisa­tionen gäller för Dockteaterföreningen UNIMA- Sverige denna organisations internationella stadgar samt de avgifter till organisationen, som denna fastställer.
3. MEDLEMSKAP
Medlemskap och rösträtt med en röst vardera erhåller enskild dockteaterintresserad som betalt medlemsavgiften.
Stödmedlemskap utan rösträtt kan tecknas av organisationer såsom bildningsförbund, ideella föreningar och liknande,
liksom av myndigheter och andra organ, vilka önskar passivt stödja och främja UNIMA- Sveriges verksamhet.
Medlem kan uteslutas om denne underlåter att betala sina avgifter i stadgad ordning, bryter mot stadgarna eller mot föreningens i stadgeenlig ordning fattade beslut, eller i övrigt motarbetar föreningens syften. Styrelsen beslutar om uteslutning.
Utesluten medlem har rätt att vid årsmötet överklaga styrelsens beslut.
4. AVGIFTER
Medlemsavgiften fastställes av årsmötet och gäller för ett år i sänder.
Avgiften skall omfatta dels av världsorgani­sationen UNIMA fastställt bidrag till denna, dels skäligt belopp för föreningens
verk­samhet.
Inkomster från stödmedlemskap skall vara liktydiga med subvention och utan avdrag till världsorganisationen tillfalla
Dockteater­föreningen UNIMA- Sverige.
Avgift erlägges förskottsvis vid inträde i föreningen samt därefter årsvis och senast den 1 mars.
5. ORGANISATION
A. ÅRSMÖTET.
Föreningen skall, oavsett övrig verksamhet, avhålla möte minst en gång per år: Årsmötet.
Årsmötet är föreningens högsta beslutande organ.
Kallelse till årsmötet skall utgå minst en månad i förväg till varje medlem av föreningen.
Vid årsmötet skall följande ärenden behandlas:
Val av ordförande för årsmötet
Val av sekreterare för årsmötet
Val av justeringspersoner för årsmötet Fråga om årsmötet utlysts i behörig ordning
Fastställande av röstlängd
Styrelsens berättelse avseende det gångna verksamhetsåret
Revisorernas berättelse
Fråga om ansvarsfrihet för styrelse och kassaförvaltare
Beslut om styrelsens storlek för näst­kommande verksamhetsår
Val av ordförande i styrelsen för nästkommande mandatperiod
Val av kassaförvaltare för nästkommande mandatperiod
Val av övriga ledamöter i styrelsen
Val av suppleanter för styrelseledamöterna.
Val av redaktör och redaktionskommitté för föreningens medlemstidning/tidskrift Val av revisorer
Övriga val
Val av valberedning
- 30 -
Ärenden som av medlem eller styrelse har hänskjutits till årsmötet
Beslut om årsavgift för nästkommande kalenderår, tillika räkenskapsår
Styrelsens ledamöter har rösträtt vid årsmötet utom i fråga om ansvarsfrihet, där de endast har yttrande- och förslagsrätt.
Protokoll från årsmötet skall sänds ut senast en månad efter årsmötet till varje medlem av föreningen.
Röstberättigad vid årsmötet är varje närvarande enskild medlem.
Frånvarande medlem må rösta genom ombud mot uppvisande av skriftlig fullmakt. Varje ombud äger rätt att företräda
högst två medlemmar.
Ärenden som medlem önskar behandlade på årsmötet skall vara styrelsen tillhanda senast 21 dagar före årsmötet.
Extra årsmöte skall inkallas om styrelsen finner det påkallat eller om minst en femtedel av föreningens medlemmar begär
det. Kallelse till extra årsmöte skall utgå senast en månad efter det styrelsen beslutat eller erhållit begäran därom.
B. STYRELSEN:
Föreningen skall ledas av en styrelse bestående av minst fem ordinarie ledamöter.
Årsmötet väljer ordförande, kassaförvaltare och övriga styrelseledamöter för en mandat­period på två år med växelvis avgång.
Om möjligt skall mandatperioden för ord­föranden och kassaförvaltare inte utgå vid samma årsmöte.
Styrelsens suppleanter väljs på ett år. Styrelsen konstituerar sig själva.
Vid sammanträden efter kallelse av ordföranden handlägger styrelsen föreningens löpande ärenden samt planerar och
genomför åtgärder i enlighet med föreningens ändamål.
Kallelse till styrelsemöte skall utgå minst två veckor i förväg.
Styrelsen är beslutsför med enkel majoritet då minst två tredjedelar av densamma är närvarande.
Styrelsens sammanträden skall protokollföras.
6. RÄKENSKAPER och REVISION
Vid årsmötet valda två revisorer har till uppgift att granska styrelsens räkenskaper och förvaltning.
Revisorerna är ansvariga direkt inför årsmötet.
Föreningens räkenskaper avslutas per den 31 december och skall, jämte styrelsens protokoll samt andra handlingar som
kan tjäna till ledning vid granskningen, senast den 1 mars överlämnas till revisorerna. Revisionen skall vara avslutad inom
en månad.
7. STADGEÄNDRING
För ändring av föreningens stadgar erfordras två på varandra följande möten, varav det ena är årsmöte.
För stadgeändring erfordras två tredjedels majoritet.
8. FÖRENINGENS UPPLÖSNING
Föreningens kan icke upplösas med. mindre än att beslut därom. fattas av två på varandra följande möten, varav det ena
är årsmöte. För upplösning av föreningen erfordras minst tre fjärdedels majoritet.
För upplösning av föreningen erfordras även att senaste verksamhetsårets skyldigheter gentemot världsorganisationen
UNIMA har fullgjorts.
Årsmötet beslutar vid föreningens upplösning om disposition av eventuella tillgångar i den anda som föreningens syfte
föreskriver.
Stadgarna antagna 30.11.1991
Reviderade vid årmötet 2009 samt 2013.
- 31 -
B - föreningsbrev
PORTO BETALT
Returadress: UNIMA Box 161 98, 103 24 Stockholm