Kommittémotion
Motion till riksdagen: 2014/15139
av Karin Rågsjö m.fl. (V)
Folkhälsa
Förslag till riksdagsbeslut
1.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen
om att Folkhälsomyndigheten bör få i uppdrag att ta fram förslag på en
handlingsplan för att minska hälsoklyftorna bland barn och unga.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen
om att Folkhälsomyndigheten bör få i uppdrag att kartlägga och sammanställa hur
folkhälsan har utvecklats de senaste decennierna och utifrån denna kartläggning
peka ut de mest prioriterade områdena för folkhälsoarbetet den närmaste tiden.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen
om att Folkhälsomyndigheten bör få i uppdrag att utveckla informationen till de
grupper som är i störst behov av hälsokommunikation.
Ökade hälsoklyftor
Hur går det med folkhälsan i Sverige? Bra ytligt sett. Vi lever allt längre och blir allt
friskare. I årsrapporten ”Folkhälsa i Sverige, Årsrapport 2014” utgiven av
Folkhälsomyndigheten kan vi se olika tendenser. Folkhälsan i Sverige utvecklas positivt
för befolkningen som helhet. Medellivslängden fortsätter att öka. Personer över
pensionsåldern har i flera avseenden haft en bättre hälsoutveckling än yngre
åldersgrupper. Det negativa är en ökad ojämlikhet i hälsa mellan olika socioekonomiska
grupper.
Det som sticker ut i rapporten är en tydlig jämlikhets- och jämställdhetsfråga.
Skillnaderna mellan grupper med olika utbildningsbakgrund är fortfarande tydliga. Alla
stora dödsorsaker i befolkningen – hjärtsjukdom, stroke, cancer, olyckor, självmord och
alkoholrelaterade diagnoser – är vanligare bland dem med kort utbildning. Denna grupp
rapporterar också sämre allmänt hälsotillstånd och har mer psykisk ohälsa.
2017-07-14 20:05
Kvinnor med endast förgymnasial utbildning är den grupp som haft den minst
gynnsamma hälsoutvecklingen och i den gruppen har den återstående medellivslängden
vid 30 års ålder nästan inte ökat alls under den senaste tjugoårsperioden. För kvinnor
med eftergymnasial utbildning i samma ålder har dödligheten minskat med 33 procent.
Bland annat har minskningen av dödlighet i hjärt- och kärlsjukdom gått långsammare
bland de enbart grundskoleutbildade kvinnorna och dödligheten i olycksfall har ökat.
Även den självskattade hälsan har försämrats i gruppen. En annan viktig tendens är att
kvinnor med enbart förgymnasial utbildning löper högre risk att såväl insjukna som att
dö i cancer jämfört med dem som har gymnasial och eftergymnasial utbildning.
Dödligheten bland barn och unga är mycket låg i Sverige sett ur ett internationellt
perspektiv. Även här finns dock tydliga skillnader mellan olika grupper utifrån moderns
utbildningsnivå. Skillnaderna kan inte härledas till någon enskild dödsorsak utan till
flera, exempelvis medfödda skador och olyckor. Dessa skillnader finns även bland
unga, ännu inte färdigutbildade vuxna, om än i mindre utsträckning.
Utbildning och social klass spelar en stor roll för människors hälsa under livet.
Hälsan är tydligt klassrelaterad. Utbildning är en indikator på socioekonomiska
förhållanden och kan påverka hälsan genom flera mekanismer. Längre utbildning
innebär ofta exempelvis färre hälsorisker i arbetslivet, mindre ekonomisk utsatthet och
mer makt över den egna livssituationen.
Bland unga i åldern 16–24 år rapporterar dubbelt så många kvinnor som män besvär
med ängslan, oro eller ångest, och för båda könen har dessa besvär tredubblats sedan
början av 1990-talet. De senaste åren förefaller ökningen av lättare besvär ha avstannat,
men den mindre andel som upplever svår ängslan, oro eller ångest har fortsatt att öka.
De senaste åren har däremot sjukhusinläggningarna för självskadebeteende minskat
bland de unga kvinnorna, efter tidigare kraftiga ökningar. Självmorden har också ökat
något, vilket är tydligare bland de unga männen än bland kvinnorna.
Det krävs ett mer jämlikt och jämställt samhälle för att förbättra hälsan överlag och
minska de skillnader som finns i hälsa mellan olika grupper. Genomgångar av all
befintlig forskning om ojämlikhet och hälsa visar tydligt att stora inkomstklyftor
försämrar människors hälsa. I ett någorlunda rikt land som Sverige är det inte i första
hand människors inkomstnivå som har betydelse, utan det är den ekonomiska
ojämlikheten och dess konsekvenser som ger negativa effekter på hälsan. De
ekonomiska klyftorna får naturligtvis störst konsekvenser för dem med lägre inkomster
men ekonomisk ojämlikhet har en negativ påverkan på hälsan i alla inkomstgrupper.
År 2008 lade WHO:s kommission om hälsans sociala bestämningsfaktorer, den s.k.
Marmotkommissionen, fram sitt betänkande som också fick stöd av hela
2
Världshälsoorganisationen. Kommissionen ställer upp målet att undanröja
hälsoklyftorna inom en generation. Detta kräver att man undanröjer skillnader i makt
och inflytande och förbättrar människors dagliga levnadsförhållanden, exempelvis när
det gäller tillgång till kultur, utbildning, hälsovård och en bra fysisk miljö. Det krävs
också att man skaffar sig effektiva instrument för att följa upp effekten av de åtgärder
som sätts in.
WHO har uppfordrat medlemsländerna att lägga fram egna program för att minska
de sociala skillnaderna i hälsa. Så har också skett i en rad länder men i Sverige har
kraven hittills mötts med passivitet.
Vänsterpartiet vill i allt högre omfattning satsa på att stärka det folkhälsoarbete som
syftar till att minska ojämlikheten i hälsa. Det behövs en nationell hälsokommunikation
med ett tydligt syfte att minska ojämlikheten i hälsa och med specifik riktning till
kvinnor. Att kommersialisera vård och omsorg har heller inte inneburit en bättre
hälsoutveckling för dem som behöver en tillgänglig och offensiv hälso- och sjukvård.
Vänsterpartiet vill i stället fokusera på förebyggande hälsoarbete med en satsning på
vårdcentraler, särskilt i socialt utsatta områden där ohälsan är mycket stor.
För att nå målet en jämlik hälsa krävs en politisk vilja med avstamp i flera
politikområden samt en tydlig åtgärdsplan som bör följas upp regelbundet. En brett
sammansatt folkhälsokommission som vilar på tvärvetenskaplig grund kan möjliggöra
arbetet med en framåtsyftande folkhälsopolitik. I vår budgetöverenskommelse med
regeringen aviseras en kommission för jämlik hälsa för att åtgärda de växande
hälsoskillnaderna i samhället.
Folkhälsomyndighetens uppdrag
I väntan på att resultaten av en folkhälsokommission får genomslag, vilket kommer att
ta ett antal år, behöver det nuvarande folkhälsoarbetet stärkas. Folkhälsomyndigheten
ska i sitt arbete med att verka för en god folkhälsa fästa särskild vikt vid de grupper som
löper störst risk att drabbas av ohälsa. En av Folkhälsomyndighetens huvuduppgifter är
därför enligt instruktionen att ”analysera utvecklingen av hälsan och hälsans
bestämningsfaktorer och hur bestämningsfaktorerna fördelas efter kön, etnisk eller
kulturell bakgrund, socioekonomisk tillhörighet, sexuell läggning, könsidentitet eller
könsuttryck, funktionsnedsättning och ålder”. Vänsterpartiet anser att uppdraget bör
förtydligas på några områden.
De sociala hälsoklyftorna är tydliga redan bland barn och unga samtidigt som
förutsättningarna att vända en negativ utveckling är gynnsammare om insatser kan
sättas in så tidigt som möjligt. Med utgångspunkt i rapporten ”Barn och unga 2013 –
3
utvecklingen av faktorer som påverkar hälsan och genomförda åtgärder” bör
Folkhälsomyndigheten få i uppdrag att ta fram ett förslag på en handlingsplan för att
minska hälsoklyftorna bland barn och unga. Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
Det behövs också bättre kunskap om de växande hälsoklyftorna bland vuxna. Därför
bör Folkhälsomyndigheten få i uppdrag att kartlägga och sammanställa hur folkhälsan
har utvecklats de senaste decennierna och utifrån denna kartläggning peka ut de mest
prioriterade områdena för folkhälsoarbetet den närmaste tiden. Detta bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.
I många fall är de grupper, som har störst risk att drabbas av ohälsa, svårast att nå i
folkhälsoarbetet. Folkhälsomyndigheten bör få i uppdrag att utveckla information till de
grupper, som idag är i störst behov av hälsokommunikation. Detta bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.
.
Karin Rågsjö (V)
Nooshi Dadgostar (V)
Rossana Dinamarca (V)
Lotta Johnsson Fornarve (V)
Maj Karlsson (V)
Linda Snecker (V)
Mia Sydow Mölleby (V)
4
