Våld i nära relationer – en typologi

2009-01-07
Våld i nära relationer – en
typologi
Torsten Rehn
TR 14:57 Våldstypologi till webben.doc
2
2009-01-07
En våldstypologi
Innehåll
Definition av våld _________________________________________________3
Våld i nära relationer och annat våld _________________________________3
Samhällets könsmaktsordning och våldet i nära relationer _______________4
Om typologin _____________________________________________________4
Enstaka våld _____________________________________________________7
Upprepat våld ____________________________________________________7
Konfliktvåld______________________________________________________7
Kontrollvåld______________________________________________________9
Könsmaktsvåld __________________________________________________10
Subjektivt centripetalt våld ________________________________________11
Erotiserat våld___________________________________________________16
Erotiserat subjektivt centripetalt våld _______________________________17
Våldstypologin illustrerad _________________________________________17
Närliggande våldstypologier och diskussion till stöd för den typologi som
presenteras här __________________________________________________19
Kontrollvåld och konfliktvåld ________________________________________19
Reaktiv och proaktiv aggressivitet _____________________________________24
Könsmakt och makt i allmänhet_______________________________________25
Könsmaktsförståelse, konfliktförståelse och ekologisk förståelse i ljuset av
våldstypologin ___________________________________________________26
Referenser ______________________________________________________29
2009-01-07
En våldstypologi
3
Definition av våld
Den definition av våld i nära relationer som används här bygger på FN:s definition av våld mot kvinnor: ”Varje könsrelaterad våldshandling som resulterar eller
sannolikt kommer att resultera i fysisk, sexuell eller psykisk skada eller lidande
för kvinnor, inklusive hot om sådana handlingar, tvång eller godtyckligt frihetsberövande, vare sig det sker offentligt eller privat.” Med könsaspekten borttagen
och den nära relationen inlagd lyder den: ”Varje våldshandling mot en person som
förövaren står eller har stått i en nära relation till som resulterar eller sannolikt
kommer att resultera i fysisk, sexuell eller psykisk skada eller lidande, inklusive
hot om sådana handlingar, tvång eller godtyckligt frihetsberövande, vare sig det
sker offentligt eller privat.” Den definitionen fungerar oavsett könsfördelning i
relationerna. Den täcker också in ett större område eftersom kravet på att handlingen ska vara könsrelaterad bortfaller.
Det våld som ryms i denna definition delas i det följande in i olika typer
efter olika kriterier. Varje avsnitt avslutas med en egen definition. Att det gäller
våld i nära relationer underförstås i det följande.
Våld i nära relationer och annat våld
Denna typologi gäller våld i nära relationer. Därmed gäller den också i första hand
mäns våld mot kvinnor eftersom det är den dominerande formen av våld i nära
relationer1. I en bredare typologi inkluderande våld mellan individer utanför nära
relationer skulle istället mäns våld mot män dominera.
Våld i nära relationer skiljer sig från annat våld på fler sätt än i könsfördelningen mellan förövare och offer. Det finns därför skäl att utforma en särskild
typologi för detta våld. Välkänt är t ex att våld i nära relationer på annat sätt än
annat våld kan beskrivas i termer av en process där både offer och förövare
genomgår en förändring över tiden, liksom att våld i nära relationer ofta har andra
orsaker och kräver annan behandling från samhällets sida av såväl offer som
förövare. Även andra skillnader finns. Karin Améen (Försäkringskassan 2006)
redovisar i en undersökning av offer för polisanmälda vålds- och hotbrott en
mycket stor skillnad mellan män och kvinnor, där kvinnor i långt högre grad
drabbas av sjukskrivning efter brottet än män. Denna skillnad skulle kunna bero
på att kvinnorna i långt högre grad än männen drabbas av våldet i sina nära
relationer och att detta våld, t ex genom att ha pågått under längre tid än våld från
en okänd gärningsman, skulle skada offret värre. En nära relation medför också att
tillitsbrottet blir större. Skillnaden kan vidare bero på att kvinnorna även där
gärningsmannen är okänd ofta drabbas av ytterligare en komponent som är
särskilt skadlig för offret, nämligen att våldet är sexuellt. Detta drabbar män i
1
Med ”nära relation” menas här samlevnadsrelation mellan vuxna. Jag har inte tagit hänsyn till forskning om våld mot barn i
utarbetandet av denna typologi. Se även not 17, s 21.
4
2009-01-07
En våldstypologi
mycket låg grad. (Orsakerna till skillnaden i sjukskrivning mellan män och
kvinnor efter brott diskuteras inte alls i rapporten, utan detta är mina egna
spekulationer.)
Samhällets könsmaktsordning och våldet i nära
relationer
Mäns våld mot kvinnor i nära relationer måste ses i ljuset av det samhälle vi lever
i där normaliteten, i betydelsen det vanligaste (s k empirisk normalitet), är att män
systematiskt är överordnade kvinnor, både i det offentliga och det privata livet. Så
är t ex i heterosexuella parförhållanden männen vanligen äldre än kvinnorna och
har högre inkomst och de flesta chefer, särskilt på högre nivå, är män. I de flesta
fall är därför kvinnor och män inte jämställda parter och det brukar kallas för
samhällets könsmaktsordning. Troligen har i alla tider en del av kvinnorna motsatt
sig sin underordning och en stor del av deras män mött detta motstånd med våld.
Männen har alltså använt våld för att upprätthålla en normalitet, samhällets
normala tillstånd med männen överordnade kvinnorna. Könsmaktsvåldet både
skapas av och upprätthåller könsmaktsordningen, vilket, om inte annat, motiverar
kraftfulla åtgärder från samhällets sida för att få det att upphöra. Det våld som
baseras i könsmaktsordningen är mycket speciellt till sin karaktär eftersom det har
till syfte just att upprätthålla ett förtryck som normalitet. Det skiljer sig därmed
från annat våld i dagens svenska samhälle och kan närmast jämföras med det våld
slavägarna utövade mot slavarna eller det våld föräldrar i många länder utövar
mot sina barn.
Det är också meningsfullt att se mäns våld mot kvinnor i nära relationer som
kopplat till annat som grundas på könsmakt i samhället, som våld mot kvinnor
utanför nära relationer, sexuella trakasserier, kvinnoförnedrande reklam, diskriminering av kvinnor i största allmänhet, kort sagt till allt som upprätthåller maktobalansen mellan män och kvinnor. Detta faller dock utanför typologins syfte.
Om typologin
En typologi över våld kan göras på många sätt, utifrån olika synsätt och med olika
syften. Denna typologi delar in våldet i olika typer i förhållande till förövarens
avsikt med eller förhållande till sitt våld. Ett syfte med typologin är att möjliggöra
en sammanhållen teoretisk förståelse av våld som tar sig likartade uttryck i olika
konstellationer av nära relationer. Ett annat syfte är att underlätta tolkningen av
motsättningarna mellan de olika förståelser och empiriska fynd som existerar
kring våld i nära relationer. Exempel på sådana är könsmaktsförståelse, konfliktförståelse och ekologisk förståelse. Om detta lyckas kan upplevda motsättningar
2009-01-07
En våldstypologi
5
mellan förståelserna minska eller upphöra genom insikten att de (delvis) beskriver
olika företeelser.
Den typologi som presenteras här kan jämföras med WHO:s typologisering
av interpersonellt våld efter typ av våldshandling och yttre relation mellan
förövare och offer.
Figur 1: Typologi över interpersonellt våld
Källa: http://www.who.int/violenceprevention/approach/definition/en/
WHO:s typologi utgår inte från någon förståelse av samband eller likheter mellan
olika typer av våld och har troligen inte heller något förklarande syfte, utan enbart
ett beskrivande. Den här presenterade typologin använder sig istället av vad man
kan kalla den inre relationen mellan förövare och offer och ser inte till typ av
våldshandling utan till syftet med våldet.
Denna typologi kan också jämföras med typologier där våldet delas upp
efter utlösande faktorer eller bakgrundsfaktorer. Ett exempel på en sådan är den,
nu föråldrade men tidstypiska, som Lennéer-Axelson (1989) gör. Hon delar upp
mäns våld mot kvinnor i nära relationer i fyra kategorier:
–
–
–
–
Sociala arvet. Förövaren och ofta även offret har haft en uppväxt präglad av
våld, missbruk och utanförskap.
Traditionell mansroll. Mannen anser sig ha rätt att vara överordnad kvinnan.
Kulturkollision. Förhållanden mellan en invandrad och en svenskfödd person
där deras könsrollsuppfattningar kraftigt divergerar.
Separation. Mannen misshandlar kvinnan för att han vägrar henne att lämna
honom.
6
2009-01-07
En våldstypologi
Ett problem med denna sorts typologi är att om man låter behandling av våldsamma män bygga på den, så leder det lätt till att behandlingen kommer att handla om
just dessa bakgrundsfaktorer och inte om själva våldet. Det är som om bakgrunden på ett oreflekterat sätt övergår i orsak. Så bemöttes män som gjort sig
skyldiga till separationsvåld (i alla fall på 1980-talet) på kriscentrum i Göteborg
främst utifrån ett krisperspektiv och med olika krisinterventioner. Givetvis befann
sig dessa män i kris, men det gör ju också ett stort antal andra män vars kvinnor
går ifrån dem utan att de tillgriper våld. Behandlingen riktade alltså in sig på
bakgrundsfaktorn och inte på själva våldet. Samtidigt skriver Lennéer-Axelson att
det är mannens aggressiva känslor som möts med förståelse av behandlarna, men
”fysiskt våld kan aldrig försvaras” (originalets kursiv) och att en viktig
arbetsprincip i behandlingen är att mannen alltid har ett ansvar för allt våld han
utövar. Detta nyanserade synsätt underlättas dock inte av hennes kategorisering.
Den våldstypologi som presenteras här delar upp våldet efter förövarens
syfte med sitt våld och undviker därmed det problemet. Uppdelningen här leder
istället till att förövaren själv ses som våldets orsak och bakgrundsfaktorerna
reduceras till att å ena sidan vara förövarens bortförklaringar till våldet och å
andra sidan en behandlares psykologiska ”ingångar” till att påverka den enskilde
förövaren till att inse bakgrundsfaktorernas karaktär av just bortförklaringar.
Typologin är konstruerad så att våldets allvarlighetsgrad inte har någon
betydelse för dess kategorisering. Detta är en viktig poäng och kan behöva
förklaras; det är ju inte långsökt att efterlysa en indelning av våld efter hur
allvarligt det är för att kunna identifiera det allvarligaste och sätta in åtgärder mot
det. Våld i nära relationer har dock en särskild dynamik och skapar ett sammanhang som ofta suddar ut gränserna mellan våld av olika yttre allvarlighetsgrad och
där psykiskt våld ofta får till och med allvarligare konsekvenser för offret än
fysiskt våld (Slagen dam s 53). Därför används här medvetet ingen sådan
indelningsgrund. Frågan om att mäta och värdera våld är dock invecklad och kan
inte utredas vidare här.
Typologin är vidare konstruerad genom teoretiska resonemang utifrån
andras teoribildningar och empiriska erfarenheter. Karakteristiska och
systematiska drag har valts ut för att särskilja de olika våldstyperna. Jag har stött
på stora likheter med mitt eget resonemang kring olika typer av våld hos
Steinmetz, Johnson, Ferraro, Leone, Piispa, Hjemdal och Frederick och tar upp
deras arbeten nedan. Även Askeland behandlar frågan på liknande sätt.2
Slutligen är typologin är en modell där olika drag har renodlats. Verkliga
fall av våld i nära relationer kan ha kombinationer av olika drag och inom samma
relation kan dragen växla över tiden. Det är därför inte möjligt att placera in alla
verkliga fall på ett entydigt sätt i typologin och gränserna mellan typerna kan i
2
Jag gör självfallet inte anspråk på att ha hittat all forskning som beskriver våld på ett likartat sätt som denna typologi, utan ser
dessa författare som exempel.
2009-01-07
En våldstypologi
7
verkligheten vara flytande. Typologin är inte sann eller falsk, utan bör bedömas
efter hur bra eller dålig den är för att öka förståelsen av våld i nära relationer.
Enstaka våld
Våld kan förekomma vid ett enstaka tillfälle i en nära relation och vara något för
relationen atypiskt. Sådant våld ses här som en särskild typ. Att ett beteende
upprepas i en relation är något som ger det karaktär av ett mönster, något som
präglar relationen. Det är därför rimligt att skilja ut det enstaka våldet som en
särskild kategori.
Med enstaka våld menas
– våld som inträffar vid ett enstaka isolerat tillfälle
Upprepat våld
Att ett våld är upprepat betyder här att det förekommer vid fler än ett tillfälle och
att de olika förekomsterna har ett inbördes samband. Det är inte rimligt att
klassificera våld i en nära relation som upprepat om det förflutit lång tid mellan
tillfällena eller om de båda våldstillfällena inte har något inbördes samband. Det
är när våldet blir ett mönster i relationen som det är rimligt att tala om upprepat
våld. Med upprepat våld i en nära relation menas alltså något som präglar
relationen. Med den breda definition av våld som används här torde de flesta
förekomster av upprepat våld vara psykiskt våld i form av skällsord, hotfullt
kroppsspråk etc, alltså allvarliga gräl, men alla former av våld ingår.
Mörkertalet för upprepat våld som inte är kontrollvåld (se nedan) torde vara
oöverskådligt stort. Många nära relationer präglas av uppslitande gräl utan att
någon av parterna vill eller lyckas upprätta någon överordning gentemot den
andra och utan att våldet kommer till någon myndighets kännedom.
Med upprepat våld menas
– våld som förekommer vid upprepade tillfällen som ett mönster i relationen
Konfliktvåld
I flera beskrivningar av våld i nära relationer underförstås att våldet alltid skulle
handla om en konflikt mellan två parter. Uttryck av typen ”det är inte ens fel att
två träter” illustrerar detta synsätt. Detta implicerar att det skulle gälla en konflikt
mellan två i princip jämbördiga parter. När våldet ses som en konflikt skyms alltså
möjligheten att se våldet som uttryck för en över- respektive underordning. Detta
får stora konsekvenser för den teoretiska förståelsen av våldet, för vilka aspekter
8
2009-01-07
En våldstypologi
som ses som relevanta och vilka som inte ses alls. Det är fel att förutsätta att alla
partnerskap vore likställda och det är därför också fel att förutsätta att allt våld i
nära relationer adekvat kunde beskrivas som konflikter. Våld i relationer som
präglas av den ena partens överordning bör inte betecknas som konflikter eller
som utgående från konfliktsituationer eftersom det gör denna överordning svår att
se. Jag argumenterar nedan för att just närvaron respektive frånvaron av (strävan
efter) överordning och kontroll i en relation är avgörande för hur våldet i
relationen ska förstås.
Detta avsnitt skulle dock handla om just det våld som adekvat kan beskrivas
i termer av konflikter, alltså det jag valt att kalla konfliktvåld. Enkelt uttryckt är
konfliktvåld allt våld i nära relationer som inte inryms i definitionen av kontrollvåld. Således finns både enstaka och upprepat konfliktvåld och det förekommer i
alla konstellationer av nära relationer.3
Konfliktvåld uppstår i samband med konflikter inom ett förhållande.
Utlösande faktorer kan vara oenighet om pengar, barnuppfostran, svartsjuka,
fördelning av hushållsarbete, alkoholmissbruk etc. Konfliktvåld uppstår när den
ena parten, oftast mannen, tillgriper våld för att lösa konflikten. Enkelt uttryckt
beror alltså konfliktvåldet på att förövaren anser sig sakna andra lösningar på
konflikten än våld samtidigt som han vägrar ge med sig. Konfliktvåldet handlar på
ytan om den aktuella situationen/konflikten, men antagligen ofta även om mycket
annat i förhållandet, särskilt när det gäller upprepat konfliktvåld. Det finns skäl att
anta att patriarkala förväntningssystem här har stor betydelse för männens våld.
När kvinnan inte gör som mannen vill, medför hans förväntningar om manlig
överordning respektive kvinnlig anpassning och underordning att han anser sig ha
rätt att tillgripa våld (Isdal & Råkil 2002).
Våld kan också uppstå inom ett förhållande på ett sådant sätt att det är själva
våldet som skapar konflikten. Det är känt att t ex arbetslöshet kan öka risken för
att en man brukar våld mot den kvinna han lever med.4 Det är då mannens
frustration över något utanför förhållandet som gör att han väljer att tillgripa våld.
Det kan beskrivas som att hans våldsbenägenhet har ökat så att han helt enkelt
ställer till med en konflikt med kvinnan genom att låta sin frustration gå ut över
henne i form av våld. Om våldets utlösande faktorer kommer inifrån förhållandet
eller utifrån spelar mindre roll för våldets karaktär i denna typologi och därför bör
3
Det är möjligt att det finns så stora likheter mellan konfliktvåld i nära relationer och visst våld som utövas utanför nära
relationer att det egentligen rör sig om samma våldstyp, med den enda stora skillnaden i just närvaron eller frånvaron av en
nära relation mellan förövare och offer. Vissa förövare utövar också våld även mot andra än sin partner. Det skulle vara
intressant att undersöka om dessa förövare i större utsträckning utövar konfliktvåld än kontrollvåld mot sin partner jämfört med
förövare som endast utövar våld i sin nära relation.
4
Macmillan och Gartner 1999 redovisar ett dubbelriktat samband mellan kvinnans och mannens arbetslöshet på så sätt att
risken för att en kvinna ska drabbas av våld av sin man ökar om hon själv har ett arbete när han är arbetslös, men minskar om
hon själv har ett arbete och han också har det, vilket å ena sidan tolkas i termer av att män med patriarkala värderingar reagerar
mot att ha lägre socioekonomisk status än sin kvinna och å den andra att om väl mannen har ett arbete så bidrar kvinnans ökade
inkomster genom att också ha ett arbete till att sänka mannens våldsbenägenhet.
2009-01-07
En våldstypologi
9
såväl våld som uppkommer ur konflikter som våld som ger upphov till konflikter
räknas som konfliktvåld. Det är dessutom svårt eller omöjligt att i praktiken dra
någon tydlig gräns mellan dessa, eftersom det i verkliga fall av konfliktvåld kan
förekomma vilken blandning som helst av utlösande faktorer och det snarast beror
på hur man frågar vilka svar man får. Utifrån kommande frustrationer ökar risken
för våld men ändrar inte våldets karaktär och det gäller troligen för alla våldstyperna i denna typologi.
Konfliktvåld ger inte upphov till skam- och skuldkänslor hos offret eftersom
offret inte tar på sig någon del av skulden eller accepterar att underordna sig
partnern (annat än tillfälligt) och på inget sätt accepterar partnerns våld. Offret
använder heller ingen strategi för att på allt sätt undgå partnerns våld, utan deltar i
en öppen konflikt, detta oavsett om offret brukar våld tillbaka mot förövaren eller
ej. Konfliktvåldet är heller inte planerat i förväg till tid och plats. (Se t ex Steinmetz 1978 och Johnson, flera arbeten)
Med konfliktvåld menas
– våld som inte är kontrollvåld
Kontrollvåld
Kontrollvåld är en undergrupp till upprepat våld. Allt kontrollvåld är således
sådant våld som präglar en relation. Det specifika för kontrollvåldet är att det
alltid är samma part som utövar våldet och att denna part med sitt våld försöker
upprätta eller upprätthålla en generell överordning gentemot den andra parten.
Kontrollvåld kan utövas av såväl män som kvinnor och i såväl heterosexuella som
samkönade relationer, men den överlägset vanligaste konstellationen är en man
som utövar kontrollvåld mot en kvinna i en heterosexuell relation.
Kontrollvåldets mekanismer och förlopp är utförligt beskrivna och är också
föremål för teoribildning, bl a teorin om våldets normaliseringsprocess och
begreppet våldets kontinuum (se t ex Steinmetz 1978 och Lundgren 1991, 2004).
Det är vidare oftast kontrollvåld som avses med termer som partnervåld och
kvinnomisshandel och att just denna typ av våld uppmärksammas så mycket beror
självfallet på att den får så allvarliga konsekvenser för offret, inte minst psykologiskt sett. Över- och underordningen gör att kontrollvåldet lättare kan trappas
upp och få mycket allvarliga konsekvenser för offret. Det förtjänar att upprepas att
kontrollvåld inte är lämpligt att beskriva i termer av konflikter mellan parterna.
Med kontrollvåld menas
– upprepat våld i syfte att upprätta eller upprätthålla en generell överordning
gentemot den andra parten
10
2009-01-07
En våldstypologi
Könsmaktsvåld
Könsmaktsvåld är en undergrupp till kontrollvåld.5 Det specifika för könsmaktsvåldet är att det utövas mot bakgrund av ett könsmaktstänkande om det manliga
könets inneboende överordning över det kvinnliga. Könsmaktsvåld utövas alltid
av en man mot en kvinna eftersom det bygger på just denna traditionella
uppfattning om könsrollerna och könens inbördes status. Med dessa definitioner
är det svårt att skilja mellan kontrollvåld som samtidigt är könsmaktsvåld och
kontrollvåld som inte är det. Om förövaren är kvinna eller offret man är det lätt,
men om förövaren är man och offret kvinna ställer det sig svårt även om det ligger
nära till hands att anta att mannen har påverkats av den rådande könsmaktsordningen. Det är dock teoretiskt möjligt att en man utövar kontrollvåld mot en
kvinna mot en annan bakgrund än könsmaktstänkande. Enda sättet att avgöra det
skulle vara att studera mannens manifesterade motiveringar, hans beteende i
övrigt mot offret och dessutom hans verkliga motiv. Om han formulerar sig mot
kvinnan i termer av t ex att hon som kvinna ska underordna sig honom som är
man, eller om han försöker forma henne till sin egen uppfattning om den
kvinnliga könsrollen, eller om han har den inställningen att män har rätt att vara
överordnade kvinnor, så är det fråga om könsmaktsvåld, annars inte. Sådant kan
givetvis vara svårt eller omöjligt att fastställa.
Könsmaktsvåld torde vara den helt dominerande formen av kontrollvåld
som utövas av män mot kvinnor och därmed den dominerande typen av allt
kontrollvåld. Typen hänger nära samman med övrigt könsmaktsvåld i samhället
och med samhällets allmänna uppfattning om kön, könsroller och könens inbördes
relationer. Könsmaktsvåld är därmed en samhälleligt sett mycket viktig typ av
våld som bör särskiljas från andra typer. Den bör samtidigt inom sig analyseras
samlat så att sambandet mellan olika former av könsmaktsvåld framgår. I denna
framställning behandlas endast könsmaktsvåld i nära relationer, men det beror på
framställningens grundläggande avgränsning och det är endast genom detta som
könsmaktsvåld här definieras som en undergrupp till kontrollvåld. Att det här
handlar om våld i nära relationer är alltså hela tiden underförstått.6
5
I avsnittet om konfliktvåld ovan nämns att könsmaktstänkande i form av patriarkala förväntningssystem är en viktig orsak
även till det våldet. Jag har dock valt att använda benämningen könsmaktsvåld endast för kontrollvåld betingat av könsmaktstänkande eftersom det är den renodlade formen av manlig överordning, en överordning som gäller allt i relationen och inte bara
visar sig i specifika konfliktsituationer. Detta val kunde ha gjorts annorlunda. De män som endast tillgriper våld, särskilt
fysiskt våld, vid en stark konflikt, men gör det för att de anser att mannen har rätt till ”sista ordet” skulle lika gärna kunna
sägas ägna sig åt könsmaktsvåld. Med den indelningen skulle könsmaktsvåld finnas som en delmängd även av såväl enstaka
som upprepat konfliktvåld. Det förtjänar att påpekas att även män som ser sig själva som jämställda, i en konflikt kan ta till
våld för att försvara sin upplevda manliga rätt till överordning och då visar sig inte vara så jämställda som de gärna ville tro.
Men det våldet är fortfarande ändå konfliktvåld så som jag har valt att göra indelningen.
6
Könsmaktsvåld är det t ex fråga om också i fall av våldtäkt av en okänd förövare, och sexuella trakasserier av män mot
kvinnor är också en form av könsmaktsvåld. Könsmaktsvåldet tar sig vidare strukturella former som t ex kvinnlig könsstympning. Enkelt uttryckt är allt som är våld mot kvinnor enligt FN:s definition också könsmaktsvåld.
2009-01-07
En våldstypologi
11
Med könsmaktsvåld menas
– kontrollvåld mot bakgrund av ett könsmaktstänkande om det manliga könets
inneboende överordning över det kvinnliga
Subjektivt centripetalt våld
Först måste här begreppen centripetalt våld och dess motsats peripetalt våld
förklaras. Följande förklaring är efter Kolnar 2005.
–
–
centripetalt våld är det manlighetskonstituerande, det som driver individen
mot samhällets centrum, det som är knutet till legitim manlighet, våldet för att
rädda och beskydda. Detta våld är starkt hyllat.
peripetalt våld är det som skadar mannens manlighet, som marginaliserar
honom i samhället, det illegitima våldet. Detta våld är starkt fördömt.
Centripetalt våld är positivt manligt medan peripetalt våld är negativt manligt.
Inget av dem gör en man mindre till man, inget av dem är kvinnligt eller nedbrytande för manligheten i sig. Skillnaden är att de laddar manligheten antingen
positivt eller negativt. Våld ses i detta sammanhang alltid som manlighetsskapande. En våldsam man är manligare än en icke våldsam man, men det finns
både positiv och negativ manlighet.
Det är normalt sett samhällets allmänna mening som avgör vad som är
centripetalt respektive peripetalt för individen.
12
2009-01-07
En våldstypologi
Figur 1. Företeelser hos män efter dimensionen maskulin–feminin och centripetal–peripetal.
Samhällets syn.
Figur 1 visar några godtyckligt valda företeelser hos män (med övervikt av våldsföreteelser) och deras relativa position i förhållande till varandra i två dimensioner, dels maskulin–feminin, dels centripetal–peripetal. Figuren syftar till att visa att
dessa två dimensioner är oberoende av varandra och att det således kan finnas
företeelser var som helst i figuren. Företeelsernas exakta inplacering kan givetvis
diskuteras men är inte viktig för resonemanget. Som representant för samhällsstödda och utpräglat maskulina företeelser har jag valt polisens våld. Sådant våld
kan fungera i det dubbla syftet att vara maskuliniserande och föra utövaren in mot
samhällets centrum, eller om man så vill vara ”politiskt korrekt”. Som representant för det utpräglat feminina och samhällsstödda har jag inte hittat någon
företeelse hos män, utan där har jag placerat moderskap. Som utpräglat maskulint
och samtidigt föraktat i samhället har jag placerat våldta småflickor, en företeelse
som även i på andra sätt asociala kretsar ses på med djupt förakt. Ingen ser på en
sådan man som kvinnlig och ändå är han ingen ”riktig man”. Begreppet peripetal
ger en möjlighet att utifrån en fördjupad teoretisk förståelse benämna den sortens
2009-01-07
En våldstypologi
13
företeelser, vilket ställer sig svårt eller omöjligt i vardagsspråket. Som representant för det utpräglat feminina och samtidigt något som ses ner på har jag valt man
som blir slagen av kvinna. Det anses vanligen mycket skadligt för manligheten att
bli slagen av en kvinna. Det ingår i den traditionella bilden av maskulinitet att en
man inte låter sig domineras av en kvinna och också att både kunna och vilja
försvara sig och då särskilt mot en motståndare som är fysiskt svagare. Den
mannen är dubbelt misslyckad: han är ingen ”riktig man” och han är också en
”mes” som inte försvarar sig.
Beroende på vad en människa identifierar sig med, kan samhällets allmänna
mening ersättas av subkulturens eller släktens eller gängets på så sätt att en viss
grupp i samhället kan ha en helt annan syn på vad som är centripetalt och peripetalt. Ett exempel är det s k hedersvåldet, som är centripetalt i den grupp som
hyllar det, ett annat är överfallsvåld, som kan vara centripetalt i ett kriminellt gäng
där våld t o m kan vara ett krav för att få tillhöra gänget, ett tredje är det våld som
utövas i ”Guds namn” i vissa kristna kretsar (Lundgren 1992). Vad var och en
räknar som positivt/centripetalt våld beror således på värdena hos den grupp man
identifierar sig med.
Majoriteten av män som utövar våld mot kvinnor delar samhällets allmänna
mening att detta våld är peripetalt. De måste därför tillgripa diverse omtolkningar
och rationaliseringar för att hantera den kognitiva dissonans som då uppstår. Partanen m fl (2005) skriver att vissa våldsamma män uppger sig ha den ”ridderliga”
hederskodexen som säger att män inte får slå kvinnor, utan ska beskydda dem.
Beskyddandet är dock också ett uttryck för äganderätt och Partanen ser skyldighet
att beskydda och rätt att straffa som två sidor av samma mynt. Så ser dock inte
våldsmännen det, utan de har svårt att få ihop sin moral. De argumenterar inte att
det är för kvinnans bästa de slår henne, vilket ju är vad den tillrättavisande
riddaren borde göra. De löser istället problemet genom att beskriva kvinnorna som
–
–
–
–
provokativa,
opålitliga (de kan gå ifrån en när som helst),
allmänt mystiska och omöjliga att förstå och
mäktiga och benägna att visa sin överlägsenhet verbalt.
Detta menar männen skapar osäkerhet, rädsla och underlägsenhet hos dem själva,
vilket de motarbetar genom att slå. Dessa män målar alltså upp bilden av en typ av
kvinna som, ridderligheten till trots, är ett mer eller mindre rättmätigt objekt för
manligt våld. Männen har inte slagit ”skön jungfru” och då kan de behålla sin
positivt laddade manlighet.
14
2009-01-07
En våldstypologi
Figur 2. Demonisering av kvinnan
Genom att tillskriva just sin egen partner allehanda negativa drag, demonisera
henne, kan dessa män komma undan en negativ självbild som kvinnomisshandlare. Våldet flyttar de bort från den peripetala sidan i figur 2 genom att (inom sig)
vädja till den allmänna uppfattningen om provokativa och förtryckande personer,
och de lyckas på så sätt neutralisera dissonansen och behålla sin positivt maskulina bild av sig själva som män. Dessa män omtolkar inte våldet så totalt att det går
från peripetalt till centripetalt. Våldet blir inget de är stolta över. Omdefinieringen
går endast så långt som den enskilde mannen av denna typ behöver för att kunna
fortsätta med sitt våld utan att få sin självbild alltför skadad och det är därmed inte
i strikt bemärkelse subjektivt centripetalt, utan ”bara” avsevärt mindre peripetalt
än det skulle vara utan omtolkningen. Denna process är rimligen inte medveten
och har därför en potential i behandling av männen: när processen avslöjas kan
den inte fortsätta på samma sätt som tidigare. Det är vidare inte sagt att våldet
måste komma först och demoniseringen av kvinnan efteråt, utan männen kan ha
skapat sig denna typ av föreställningar om sin kvinna och själva vara övertygade
om att kvinnan är sådan och att det är därför de tillgriper våld. Det är ett vanligt
mönster att våldsamma män har uppfattat alla sina flickvänner och kvinnor på
liknande negativa sätt. (Adams 2006)
Det subjektivt centripetala våldet är här en undergrupp till könsmaktsvåldet.
(Det finns, enligt ovan, även annat subjektivt centripetalt våld, men det ingår inte i
definitionen här eftersom det inte ryms inom våld i nära relationer.) Detta våld ses
alltså av förövaren som något positivt, som något han inte behöver skämmas för,
utan tvärtom i rätt kretsar kan vara stolt över. Det är viktigt att detta inte är någon
isolerad värdering hos honom själv. Han måste ha stöd i en grupp han identifierar
sig med, en församling, en släkt el dyl. Själva dimensionen centripetal–peripetal
2009-01-07
En våldstypologi
15
är en dimension som inte har någon mening isolerad i en individ. Av detta följer
att andelen av könsmaktsvåldet som är subjektivt centripetal är låg eftersom det i
vårt samhälle råder en mycket stor enighet om kvinnomisshandel som något
peripetalt.
Figur 3. Subjektivt centripetal syn
Figur 3 visar schematiskt hur synen på vad som är peripetalt och vad som är
centripetalt skiljer sig från den gängse i en subgrupp som tillåter våld mot
kvinnor. Jag har illustrerat detta genom en förflyttning av de två företeelserna
”herre i sitt hus” och kvinnomisshandel. Att mannen är ”herre i sitt hus” ses i
denna grupp (kultur, släkt, församling el dyl) som viktigare för samhällets
fortbestånd än i det omgivande samhället, men skillnaden är ändå bara en
gradskillnad. Kvinnomisshandel är dock enligt denna grupps sätt att se en artskild
företeelse i jämförelse med hur det omgivande samhället ser på det.7 I denna
grupp är det bra att en man slår en kvinna (under vissa omständigheter förstås)
och han ska inte skämmas för det.
Teoretiskt sett skulle det kunna finnas subjektivt centripetalt kontrollvåld
som inte är könsmaktsvåld, t ex i samkönade relationer, men det förutsätter en
subkultur med de värderingarna. Eftersom jag inte känner till någon sådan, räknar
jag tills vidare subjektivt centripetalt våld som en undergrupp till könsmaktsvåld.
7
Att jag har bibehållit benämningen kvinnomisshandel här beror på svårigheter att hitta en lämplig term som förmedlar
subgruppens positiva värdering utan att tappa referensen till våldet.
16
2009-01-07
En våldstypologi
Med subjektivt centripetalt våld menas
- könsmaktsvåld som anses vara centripetalt i den grupp förövaren identifierar
sig med
Erotiserat våld
Fysiskt våld i en nära relation kan vara erotiserat på så sätt att förövaren får en
sexuell kick av våldet (se t ex Lundgren 1992). Det är rimligen så att processen
blir värre för offret om våldtäkt ingår, om den fysiska misshandeln erotiseras av
förövaren, alltså väcker hans lust och leder till våldtäkt. Detta är ytterligare en
form av kränkning som dessutom ofta får långvariga konsekvenser, och det kan
därför finnas skäl att analysera denna typ av våld för sig.
Erotiserat våld kan förekomma utanför den här använda definitionen av
könsmaktsvåld, t ex mot ett för förövaren okänt offer eller inom ett samkönat
parförhållande eller ett parförhållande där det är en kvinna som utövar våld mot
en man. De senare typerna ingår här eftersom de är våld inom en nära relation.8
Erotiserat våld ingår som en undergrupp till kontrollvåld, alltså ett upprepat våld
utövat i ett förhållande präglat av över- och underordning. Det är svårt att tro att
erotiserat våld skulle kunna finnas utan över- och underordning. Detta våld kan
endast konstateras föreligga utifrån offrets eller förövarens berättelser. En
indikation på erotiserat våld är en samtidig polisanmälan av misshandel och
våldtäkt.9
Erotiserat våld kan liksom icke erotiserat våld upplevas av förövaren som
antingen peripetalt eller centripetalt. Det finns skäl att tro att det erotiserade våldet
så att säga ”tål” mer av att vara peripetalt eftersom det ger förövaren starka
positiva känslomässiga upplevelser som kan uppväga andra negativa känslor kring
våldet. Genom att det ger förövaren avsevärt starkare incitament till fortsatt våld
än icke erotiserat våld ökar det också hans incitament till omtolkningar för att
rädda honom från kognitiv dissonans. Sammantaget torde risken för såväl
upprepning som upptrappning av våldet vara stor och hotet mot offret mycket
allvarligt.
8
Enligt figur 4 finns ett fält av erotiserat våld utövat av en man mot en kvinna men som inte är könsmaktsvåld. Det är svårt att
föreställa sig det. Sexualiteten är ju så intimt förknippad med könsrollen. Men det kanske ändå är teoretiskt möjligt att en man
kan bli sexuellt upphetsad av att slå sin kvinnliga partner utan att samtidigt anse att han just genom att vara man har rätt att
vara överordnad henne. Att fältet finns i figuren beror dock på svårigheter att rita den på annat sätt.
9
Erotiserat våld som det definieras här ska inte sammanblandas med sexualiserat våld, som brukar användas i betydelsen våld
som innehåller en sexuell komponent eller riktar sig mot någons sexualitet eller sexualorgan. Sexualiserat våld behöver inte
vara erotiskt, utan kan istället handla om maktutövande och förnedring medan erotiserat våld just är erotiskt. Man skulle
förenklat kunna säga att sexualiserat våld är sex som våld medan erotiserat våld är våld som sex.
En våldstypologi
2009-01-07
17
Med erotiserat våld menas
– kontrollvåld som leder till att förövaren blir sexuellt upphetsad och i denna
upphetsning utövar sexuellt våld
Erotiserat subjektivt centripetalt våld
Om könsmaktsvåld är erotiserat eller ej är logiskt oberoende av om mannen
subjektivt ser det som centripetalt eller peripetalt. Erotiserat könsmaktsvåld kan
därmed förekomma som undergrupp till båda dessa våldstyper.
Det erotiserade subjektivt centripetala våldet finns beskrivet av Lundgren
(1992) och ligger till stora delar till grund för hennes formulering av teorin om
våldets normaliseringsprocess. Det är ett våld som, liksom allt könsmaktsvåld,
alltid utövas av en man mot en kvinna, och det innehåller utöver ett grundläggande könsmaktstänkande både att mannens sexuella lust väcks av det fysiska våldet
och att han själv ser sitt våld som berättigat, att han inte skäms inför sig själv för
det och att det stärker hans maskulinitet på ett för honom positivt sätt. Detta torde
vara den för offret allra värsta formen av våld i nära relationer och därför lämplig
att grunda en idealtypisk10 beskrivning av mäns våld mot kvinnor på. Det innehåller så att säga alla tänkbara komponenter. Av samma skäl är denna beskrivning
av våld olämplig att generalisera till att gälla alla eller ens de flesta förekomsterna
av mäns våld mot kvinnor och den är bara till vissa delar tillämpbar på våld som
utövas i andra könskonstellationer. Därför har också den teori som bygger på
bilden av det erotiserade subjektivt centripetala våldet ett begränsat tillämpningsområde.
Med erotiserat subjektivt centripetalt våld menas
– våld som samtidigt uppfyller definitionen för erotiserat våld och definitionen
för subjektivt centripetalt våld
Våldstypologin illustrerad
Figur 4 illustrerar de ovan presenterade våldstyperna och deras förhållande till
varandra. I figuren har ritats in särskilda områden med andra konstellationer av
förövare och offer än en man som utövar våld mot en kvinna, detta för att visa hur
allt våld i nära relationer kan ses samlat.
10
Observera att ingen positiv värdering läggs i begreppet idealtyp. Det ideala ligger i att beskrivningen innehåller i bästa fall
allt som konstituerar en viss företeelse.
18
2009-01-07
En våldstypologi
Figur 4. En typologi över våld i nära relationer. Där inget annat anges avses mäns våld mot
kvinnor.
(Den relativa storleken mellan figurerna i bilden och inte minst deras skärningspunkter är högst
diskutabel.11 Bilden är ritad för att visa på teoretiskt samband, inte för att illustrera prevalens.)
Lägg särskilt märke till att olika typer av våld kan förekomma i olika könskonstellationer av förövare och offer liksom till vilka typer av våld som är undergrupper till andra. Det kan möjligen se ut som om den stora skiljelinjen i modellen
går mellan enstaka och upprepat våld och det är förvisso en viktig skiljelinje. Det
upprepade våldet är våld som präglar en relation och som alltså kan sägas göra
relationen till en destruktiv sådan. Emellertid menar jag att en ännu viktigare
skiljelinje går mellan kontrollvåld (gråtonat) och konfliktvåld. Destruktiva
relationer är per definition dåliga, men kontrollvåld tillför ytterligare dimensioner
genom den över- och underordning som upprättas, dels genom våldet, dels genom
annat kontrollerande beteende. Kontrollvåldet gör att även detta kontrollerande
beteende, som inte i sig är våld, antar en prägel av våld och skapar en situation
som på ett helt annat sätt är skadlig för offret än vad konfliktvåldet gör. Medan
konfliktvåld upplevs som våldsfyllda situationer, upplevs kontrollvåld som ett
permanent tillstånd av våld. Det skapar en artskillnad.
11
Fördelningen av enstaka våld och upprepat våld (mer än en gång under den senaste 12-månadersperioden) var exempelvis i
en svensk studie (BRÅ 2002:14 s 7) ungefär hälften var, vilket inte återspeglas i figuren.
En våldstypologi
2009-01-07
19
Närliggande våldstypologier och diskussion till stöd för
den typologi som presenteras här
Kontrollvåld och konfliktvåld
Den ovan föreslagna uppdelningen i kontrollvåld och konfliktvåld är väsentlig för
att skapa en teoretiskt meningsfull samlad förståelse av våld i olika konstellationer
av nära relationer. I begreppet kontrollvåld sammanförs allt våld som bygger på
över- och underordning i alla sorters nära relationer. Detta är viktigt eftersom
forskningen visar på mycket stora likheter mellan dessa. Våldet tar sig likartade
uttryck, det skadar offret på likartade sätt och det utvecklas i en likartad process.
Teorin om våldets normaliseringsprocess är här till största delen tillämpbar
oavsett typ av nära relation, och beskrivningen av våldet som ett kontinuum är
fruktbar. Om parterna i en nära relation däremot är någotsånär likställda finns
inget utrymme för våldet att normaliseras på det sätt som beskrivs i den teorin,
och då skadas inte heller offret på samma allvarliga sätt i sin självbild. Om den
ena parten systematiskt överordnar sig och kontrollerar den andra eller ej är
således avgörande för hur våldet i nära relationer ska förstås.
Denna distinktion har undersökts av Johnson m fl sedan åtminstone 1995.
Johnson utvecklar ett resonemang som påbörjades av Steinmetz (1978). Steinmetz
menar inledningsvis att empirin gör det svårt att tro att dynamiken är densamma i
fall där en hustru blir brutalt misshandlad av sin make och i fall av ”interaction in
which hitting occurs” (s 322).
De flesta som använder grovt våld använder eller har använt också mindre
grovt våld. Detta har använts som ”bevis” för att våldet alltid eskalerar, men det,
menar Steinmetz, är lika fel som att säga att alla som börjar använda marijuana
går över till tyngre narkotika med tiden, bara för att alla som använder tung
narkotika en gång började med marijuana. Det är helt enkelt ett logiskt felslut.
Steinmetz tar vidare upp den upplevda motsättningen mellan enkätdata å
ena sidan och data från polis, kvinnojourer etc å den andra där de förra rapporterar
lika mycket våld från kvinnor som från män och de senare nästan bara våld från
män. Offren i de förra rapporterar dessutom ofta att de provocerade fram våldet,
medan offren i de senare istället gör allt för att undvika våldet och lever i ständig
skräck för det. Slutsatsen av detta blir att det är två olika fenomen som undersöks.
Steinmetz begrepp är Saturday Night Brawl (SNB) och Chronic Battered
Syndrome (CBS). De ansluter mycket nära till Johnsons SCV och IT (se nedan),
men Steinmetz beskriver ingen enskild avgörande skillnad.12
12
Steinmetz nämner, s 328, kontroll i samband med att mannen vid CBS ofta förutom fysiskt våld också använder psykiskt
våld och hot för att upprätta och upprätthålla kontroll, men hon identifierar inte kontroll som den avgörande skillnaden mellan
CBS och SNB.
20
2009-01-07
En våldstypologi
Steinmetz skriver slutligen om hur viktigt det är att omvärdera antagandet
att kvinnan själv skulle vara skuld till att hon drabbas av CBS. Antagandet bygger
på att det skulle finnas vissa typer av kvinnor som blir misshandlade. Steinmetz
argumenterar för att deras karaktäristika istället tvärtom har skapats av
misshandeln. Hon gör explicita jämförelser med hjärntvätt, inkluderande sådant
som växling mellan våld och värme, isolering, rädsla, skuld, känslomässig
bindning och bristande stöd utifrån. Slutsatsen är att vilken kvinna som helst kan
bli offer för CBS.13 Steinmetz framhåller följande skillnader.
–
–
–
–
–
–
–
–
SNB-offer provocerar ofta fram våldet genom eget våld eller verbalt, medan
CBS-offer gör allt de kan för att undvika våld.
CBS-offer söker hjälp på t ex kvinnojourer eftersom de är rädda att bli dödade
medan SNB-offer ofta ringer polisen för att hämnas och sedan tar tillbaka
anmälan efter ett par dagar. Polisen kan alltså i SNB användas som ett medel i
kampen mellan makarna.
SNB-offer slår tillbaka medan CBS-offer inte gör det, ofta av rädsla för att
våldet då ska bli värre.
CBS-offer är rädda för att bli dödade och mannen hotar också ofta med att
döda dem medan SNB-offer inte är rädda att bli dödade.
CBS-offer dödar ibland förövaren för att rädda sitt eget liv.
CBS-offer drabbas inte av i stunden eskalerande våld, utan våldet är ofta
allvarligt direkt, medan SNB-våld i varje enskilt fall eskalerar från gräl.
CBS-offer vet ofta inte när våldet ska komma, vilket ökar deras skräck, medan
SNB-offer vet i förväg och ofta skulle ha kunnat hindra våldet genom att
undvika konflikt.
CBS-offer både vill ha och behöver hjälp, medan SNB-offer tror sig kunna
klara sig själva. CBS-offren blir (med tiden) inlärt hjälplösa och klarar i vissa
fall inte vare sig att lämna mannen eller söka hjälp.
Johnson har delat in våldet utifrån huruvida parterna i våldsrelationer utövar
fysiskt våld och huruvida de försöker överordna sig den andre genom att upprätta
ett mönster av kontrollerande beteende.14 Detta ger en egenskapsrymd enligt
figur 5.15
13
Detta får väl sägas vara den dominerande uppfattningen idag i Sverige, men den ifrågasattes i alla fall så sent som 1988
(Bergman 1988).
14
Typindelningen efter kontrollerande beteende eller ej har fått empiriskt stöd genom en klusteranalys som visade 2 kluster
med tydlig skillnad i alla de 7 olika variablerna för kontrollerande beteende som användes (Johnson 2006b s 11).
15
Det vore intressant att bygga vidare på denna egenskapsrymd som är ett något annorlunda angreppssätt än det jag använt för
att konstruera min våldstypologi och komplettera den med en spalt för ”ingen part våldsam”, särskilt med tanke på att Johnson,
som vanligt är i artiklar på engelska, med våldsam (violent) menar fysiskt våldsam. Den utökade figuren får då 6 celler, varav
en för en kontrollerande part utan fysiskt våld, vilket är en situation som även den har allvarliga konsekvenser för offret och
således inte bör lämnas utanför analysen. Där kan ju ingå allt våld som inte är fysiskt. Den får också en kompletterande cell för
relationer där ingen part är vare sig fysiskt våldsam eller kontrollerande.
2009-01-07
En våldstypologi
21
Figur 5. Våldstyper enligt Johnson
En part våldsam
En part kontrollerande
Intimate Terrorism
Ingen part kontrollerande Situational Couple
Violence
Båda parter våldsamma
IT + Violent Resistance
Situational Couple
Violence
Huvuddistinktionen i Johnsons artiklar görs mellan formerna Intimate Terrorism
(IT) och Situational Couple Violence (SCV) och därmed, liksom i denna typologi,
frågan om det kontrollerande beteendet. Johnsons indelning är könsoberoende och
han har inte infört någon särskild term som kan jämställas med den här föreslagna
könsmaktsvåld. Hans undersökningar visar däremot mycket stora könsskillnader
på så sätt att IT utövas nästan exklusivt (till 97 %) av män (Johnson och Ferraro
2000), medan SCV är vanligt förekommande även från kvinnor, men ändå med
männen även där betydligt våldsammare än kvinnorna. Han menar att skillnaden
mellan mäns och kvinnors våld i SCV är så stor att det är felaktigt att beskriva
SCV som könssymmetriskt, även om vissa undersökningar finner lika stor
våldsbenägenhet bland kvinnor som bland män (Johnson 2006).16 Givetvis har
Violent Resistance (VR) också en mycket sned könsfördelning eftersom det är en
reaktion mot IT.17 Enligt Johnsons undersökningar (Johnson 2005) är 70–90 % av
våldet i nära relationer SCV, 10–30 % IT och en mindre andel VR.
Johnson och Leone (2005) finner också flera andra systematiska skillnader
mellan IT och SCV:
–
–
–
–
–
–
–
Våldets frekvens
Våldets allvarlighet
Hur troligt det är att våldet upphör
Hur troligt det är att våldet eskalerar
Risk för fysiska skador på offret
Risk för psykiska skador på offret
Hur allvarligt våldet stör offrets dagliga aktiviteter (som förmågan att sköta ett
arbete)
I alla dessa variabler var IT signifikant värre för offret.
16
Johnson skriver: ”[B]y any sensible measure of the nature of the violence, such as the specific acts engaged in, the injuries
produced, the frequency of ther violence, or the production of fear in one’s partner [...] situational couple violence is not
gender-symmetric.”
17
I USA har det länge pågått en debatt om könsfördelningen av förövarna av våld i nära relationer där en sida hävdat att
kvinnor och män är ungefär lika våldsbenägna (vilket går att visa om man bara mäter antal våldshändelser och inte alls bryr sig
om kontexten kring, orsakerna till eller resultaten av våldet). Detta har säkert bidragit till att Johnson ansett det värdefullt att
urskilja VR som en särskild typ, som nästan uteslutande utövas av kvinnor och bör ses som ett svar på männens våld. Med IT
och VR, som har olika könsfördelning och olika orsaker, visar Johnson att mäns och kvinnors våld är olika till sin karaktär.
22
2009-01-07
En våldstypologi
Johnson menar att undersökningar om våld i nära relationer måste ta hänsyn
till distinktionen kontrollerande beteende och dela upp våldet i olika typer för att
det alls ska vara meningsfullt att tala om sådant som våldets orsaker, förövarnas
syfte med det eller dess konsekvenser för offren. Han menar också att denna
uppdelning har betydelse för åtgärderna, både de som riktas till offer och de som
riktas mot förövare. Bland annat konstaterar Johnson och Leone (2005) att
parsamtal kan vara livsfarligt för en kvinna som lever med IT, medan det under
vissa omständigheter kan vara värdefullt för ett par i en relation där SCV
förekommer.
I en finsk undersökning av våld mot kvinnor i nära relationer (Piispa 2002)
som med klusteranalys grundad på våldets allvarlighet, dess fysiska och psykiska
konsekvenser och dess varaktighet delade in våldet i typer uppkom två som nära
anknyter till Johnsons IT eller det här använda kontrollvåld, nämligen Partnership
Terrorism (PT) och Mental Torment (MT). PT är samma sak som IT, medan MT
är ”samma” sak fast där det fysiska våldet upphört och ersatts med psykiskt våld.
PT fann Piispa ha drabbat 10 % av dem som utsatts för våld i en nära relation och
MT 18 %. Det gör tillsammans 28 % som enligt denna typologi skulle
klassificeras som könsmaktsvåld, även om Piispa skriver att PT troligen är
underrepresenterat eftersom ”The women suffering from this type of violence are
unlikely to be reached by interview surveys.” (s 894). Piispas undersökning gav
liknande resultat som Johnsons och Leones, nämligen att PT och MT, särskilt MT,
gav allvarligare fysiska och psykiska skador, inte minst i form av sämre
självkänsla. Det hade också pågått längre än de andra typerna av våld,
kontrollerande beteende hade blivit allt vanligare över tiden och det var vanligt att
detta våld fortsatte även efter separation. Piispas övriga två typer Episode in the
past (EP) och Short history of violence (SV) anknyter mer till vad som här kallas
konfliktvåld där särskilt EP, som var den vanligaste typen med 39 %, sällan
sammanföll med kontrollerande beteende. Båda dessa typer gav avsevärt mildare
både fysiska och psykiska skador.
Hjemdal (2004) redovisar en undersökning från Oslo där män och kvinnor i
lika hög grad angett att de det senaste året utsatts för våld från sin partner. Han för
en diskussion om att de män som utsätts för upprepat våld av kvinnor oftast utsätts
för upprepat våld som inte är kontrollvåld. (Han använder Johnsons term från
1995 Common couple violence.) Detta våld skadar inte männen vare sig mycket
eller varaktigt. Kvinnor utsätts däremot i mycket högre grad än män för
kontrollvåld. (Johnsons term var då Patriarchal terrorism.) Detta våld skadar
både mycket och varaktigt. Vidare resonerar Hjemdal om att män, oavsett om det
är kontrollvåld eller ej, utsätts för ett våld från sin partner som får betydligt
lindrigare konsekvenser. Sammantaget skulle detta starkt bidra till att förklara
varför nästan alla offer i undersökningar som bygger på polisrapporter, domar
2009-01-07
En våldstypologi
23
eller kliniska material är kvinnor, även mot bakgrund av att det förekommer våld
från kvinnor mot män. Detta resultat ligger därmed helt i linje med Johnsons m fl.
Askeland (2006) använder sig i sin forskning om män som fått behandling
vid Alternativ til vold i Oslo av Johnsons uppdelning i SCV och IT och har bl a
funnit att IT mer utövas av män som själva har utsatts för våld, men slutsatserna är
ännu osäkra. Hon menar att det inte är lämpligt att ha samma behandling för alla,
utan det behövs skräddarsydda program för män som utövat olika typer av våld
Lennéer-Axelsons typologi med fyra kategorier som refereras ovan kan
också kommenteras utifrån dessa kategoriers förhållande till den här presenterade
typologin:
–
–
–
–
Sociala arvet. Beskrivs i termer som placerar det i huvudsak som konfliktvåld.
Traditionell mansroll. Beskrivs i termer som placerar det i huvudsak som
könsmaktsvåld. Mannen använder våldet för att göra sig överordnad kvinnan.
Kulturkollision. Beskrivs i termer som placerar det i huvudsak som könsmaktsvåld. Denna kategori kan ses som ett specialfall av traditionell mansroll.
Separation. Beskrivs i termer som placerar det i huvudsak som konfliktvåld.
Våldet tillgrips för första gången i samband med separationen.
Av intresse kan vara att Lennéer-Axelson konstaterar att det var vanligast att
kvinnan slog tillbaka i självförsvar i de två kategorier som i denna typologi
hänförs till konfliktvåld. Det ger visst stöd åt att konfliktvåld handlar om två parter
som är mer eller mindre jämställda och där det kan förväntas att kvinnan ibland
försvarar sig fysiskt, medan kontrollvåld handlar om över- och underordning och
man där borde förvänta det motsatta. Det ligger också i linje med Johnsons
resultat.
Frederick (2001) beskriver under rubriken ”Effektiva interventioner i fall av
våld i nära relationer” fem våldstyper baserade på våldets kontext inklusive syftet
med våldet och hävdar att en förståelse av kontexten är avgörande för
interventionens utformning och effekt. Indelningen är praktiskt motiverad utifrån
ett behandlingsperspektiv.
–
–
–
–
–
Ett mönster av våld och kontroll (battering)
Isolerade atypiska händelser
Generellt våldsbeteende (fighters)
Psykisk sjukdom o dyl
Självförsvar mot battering
Dessa typer ansluter väl till typerna i den här presenterade typologin och till
Johnsons indelning. Mönstret av våld och kontroll motsvarar kontrollvåldet och
bygger på Pence & Paymars ”makt- och kontrollhjul” som utarbetats inom
24
2009-01-07
En våldstypologi
Fredericks egen organisation i Duluth, Minnesota. De atypiska händelserna
motsvarar enstaka förekomster av konfliktvåld medan det generella våldsbeteendet motsvarar konfliktvåldet som mönster. Frederick är noga med att
påpeka att en fighter också kan ägna sig åt battering. Att en man är våldsam mot
andra än sin partner är således ett typiskt drag för dem som utövar konfliktvåld,
men förekommer också bland utövarna av kontrollvåld. Våldstypen vars kontext
är psykisk sjukdom eller mental insufficiens av annan genes är mycket sällsynt
och tas med som särskild typ just av det skälet eftersom sådana förhållanden ofta
felaktigt framhålls som förmildrande omständigheter. Självförsvar slutligen
anknyter direkt till Johnsons Violent Resistance med den klargörande reflektionen
att detta våld syftar till att kontrollera en situation (att vara utsatt för kontrollvåld)
och inte till att kontrollera en person. Frederick utvecklar vidare vilka implikationer insorteringen i dessa typer får för lämplig behandling av förövarna och
hjälp till offren.
Det ovan anförda visar att det går att finna såväl teoretiskt som empiriskt
stöd för att det är meningsfullt att dela upp våld i nära relationer i två huvudtyper,
nämligen konfliktvåld och kontrollvåld. Den uppdelningen räcker för förklara de
flesta motsättningarna mellan olika empiriska resultat och olika teoribildningar
med att det är två olika fenomen som studerats. Ytterligare indelning i typer blir
olika beroende på olika forskares infallsvinkel, men dessa indelningar motsäger
inte utan kompletterar varandra. Så har jag huvudsakligen utgått från förövarens
syfte med sitt våld och medvetet avstått från att låta skillnader i våldets uttryck
påverka typindelningen, till skillnad från t ex Piispa som låtit våldets olika uttryck
vara en variabel i sin faktoranalys.
Reaktiv och proaktiv aggressivitet
Inom våldsforskningen förekommer begreppen reaktiv och proaktiv aggressivitet
(efter Dodge 1991). De ansluter nära till vad som här kallas konfliktvåld
respektive kontrollvåld. Reaktiv aggressivitet anses bero på bristande impulskontroll och överdriven tolkning av andras beteenden som hotande, vilket skulle
förklara varför vissa personer och inte andra tar till våld i en konfliktsituation.
Den förklaringen är däremot irrelevant när det gäller den proaktiva aggressiviteten
som istället är beräknande. Där ligger det närmare till hands att tala om kontrollbehov och överdriven uppfattning om att aggressivt beteende skulle vara
framgångsrikt, inlärt i barndomen genom vuxna eller andra barn som fått sin vilja
fram genom aggressivitet. Det kan jämföras med fleras erfarenheter att en stor del
av de misshandlande männen präglas av mycket starkt kontrollbehov (se t ex
Eliasson 2002, Axberg 2002 och Menns vold mot kvinner 2002). De planerar,
organiserar och reglerar hela sina liv och dessutom andras liv. Ofta väntar de sig
till och med uppskattning från andra för detta men möts, inte oväntat, av
En våldstypologi
2009-01-07
25
motsatsen. Detta kontrollbehov kan yttra sig även i sådant som, i alla fall till en
början, kan tolkas som omtänksamhet, svartsjuka och annat som är socialt
accepterat, men övergår i vissa fall till starkt kontrollerande beteende och våld
mot partnern. Våldet är då av det proaktiva slaget och syftar till att återställa den
ordning och kontroll över livet och omgivningen som förövaren, utan hänsyn till
andra, kräver för egen del, med våld om så behövs. Det är att märka att detta är en
förklaring på psykologisk nivå som inte förhåller sig till hur den omgivande
kulturen kan ha påverkat förövaren, t ex genom att tillhandahålla en könsmaktsordning som sprider uppfattningen att män skulle ha rätt att kontrollera kvinnor.
Dodge skriver vidare att uppdelningen mellan reaktiv och proaktiv aggressivitet kan användas för att skräddarsy behandling på ett bättre sätt eftersom olika
metoder är lämpliga för de olika typerna; t ex är så kallad ilskekontrollträning och
träning i sociala färdigheter bara relevant vid reaktiv aggressivitet medan det vid
proaktiv aggressivitet istället är relevant med inlärning av ickeaggressivt beteende
och träning i att förstå våldets negativa konsekvenser. Program för ilskekontrollträning har i USA visat sig ha dålig effekt på män dömda för våld mot sin partner
(se t ex Adams 2006, Eliasson och Ellgrim 2006), vilket är att vänta eftersom det
våld som dominerar bland dessa män är kontrollvåld och inte konfliktvåld
(Johnson 2006b).
Innan uppdelningen i reaktiv och proaktiv aggressivitet gjordes behandlades
t ex aggressivitet hos barn som ett enhetligt fenomen till vilket man sökte en
enhetlig förklaring utifrån två konkurrerande teoretiska huvudlinjer: frustration–
aggression respektive social inlärning. De ansluter nära till var sin av de två
typerna av aggression. Situationen var med andra ord parallell till den som här
beskrivs beträffande våld i nära relationer. Dodges (och andras) förslag till lösning
var också direkt parallellt till det förslag som presenteras här: om företeelsen delas
upp i olika typer, så kan de konkurrerande teoriernas respektive förklaringsområde preciseras och den upplevda konflikten dem emellan lösas samtidigt som
förståelsen av företeelserna förbättras. Att aggressivt beteende bör delas upp i två
huvudtyper tycks numera vara en relativt allmänt etablerad åsikt, oaktat att de ofta
förekommer hos samma person (Coccaro 2003).
Könsmakt och makt i allmänhet
Könsmaktstänkande kan ses som en undergrupp till makttänkande i allmänhet, en
syn som ligger till grund för att placera könsmaktsvåld som undergrupp till
kontrollvåld, som en av flera typer där en människa självsvåldigt överordnar sig
en annan. Det är dock inte svårt att se hur nära allmänt makttänkande och könsmaktstänkande ligger varandra i ett patriarkalt samhälle. Andelen män bland
förövare av våldsbrott i nära relationer är synnerligen hög liksom andelen av deras
våldsbrott som härrör ur könsmaktstänkande. Det gäller inte bara könsmaktsvåldet
26
2009-01-07
En våldstypologi
utan också en stor del av konfliktvåldet. Sammantaget innebär det att könsmaktstänkande ligger bakom en så stor andel av våldet i nära relationer att det i praktiken inte är så mycket som faller utanför. Det våld som ändå gör det är dock på ett
systematiskt sätt annorlunda och det är därför lämpligt att, när så behövs, använda
en teoretisk beskrivning som även hanterar våld som inte härrör ur könsmaktstänkande och att definiera dessa andra typer av våld för att synliggöra och
motverka dem. För varje enskilt offer är kontrollvåld en skrämmande och farlig
företeelse oavsett könsfördelning mellan offer och förövare och det konfliktvåld
som inte härrör ur könsmaktstänkande är givetvis oavsett detta också ofta
skrämmande och farligt.
Könsmaktsförståelse, konfliktförståelse och ekologisk
förståelse i ljuset av våldstypologin
Ett av syftena med denna våldstypologi är att försöka underlätta tolkningen av
motsättningarna mellan de olika förståelser och empiriska fynd som existerar
kring våld i nära relationer. De olika teoretiska förståelser av våld i nära relationer
som jag kort vill resonera kring med hjälp av typologin är könsmaktsförståelse,
konfliktförståelse och ekologisk förståelse.
Könsmaktsförståelsen finns beskriven bl a i det material som producerades
av regeringens nationella råd för kvinnofrid, och det finns inte anledning att
nämna mer här än att den fokuserar på den könsmaktsordning som råder i
samhället med män som överordnade och kvinnor som underordnade samt att den
förespråkas av såväl FN som av många feministiska forskare. Flera olika varianter
av könsmaktsförståelse finns, men det saknar betydelse för det resonemang som
förs här.
Konfliktförståelsen finns dels explicit uttryckt som en teoretisk modell och
kallas då ofta för ett systemteoretiskt perspektiv (med familjen som system och,
när våld förekommer, som ett dysfunktionellt system) och som en förförståelse
”mellan raderna” på många håll där den tar sig uttryck i ordval och i vad som
fokuseras snarare än i teoretiska resonemang. Konfliktförståelsen är enkelt
uttryckt att förstå våld i nära relationer som en konflikt mellan två rimligt
jämbördiga parter. Man kan utifrån denna förståelses nära förhållande till
lekmannens oreflekterade tankar grundade på självupplevda våldssituationer
betrakta konfliktförståelse som en sorts nollpunkt, som det som tas för givet och
inte behöver motiveras, något som illustreras av talesättet ”Det är inte ens fel att
två träter”.
Den ekologiska förståelsen finns förklarad i t ex Johns Hopkins University
1999 och Socialstyrelsen 2002 och eftersträvar en förståelse för samspelet mellan
personliga, situationsbetingade och sociokulturella faktorer. Enligt denna modell
En våldstypologi
2009-01-07
27
är det inte en enstaka faktor som orsakar våldet, utan ett antal samvarierande
faktorer.
Det finns empiriska studier som stödjer både att det mesta våldet har karaktär av konfliktvåld och att det har karaktär av kontrollvåld. Studierna skiljer sig
dock systematiskt åt i sina respektive urval. Efteranalyser som gjorts av Johnson
av över 100 studier utförda i USA (Johnson 2006b) visar att registerstudier av
dömda män och studier av kvinnor vid kvinnojourer visar en dominans av
kontrollvåld med 80–90 % medan enkätundersökningar till slumpmässiga urval av
befolkningen istället domineras till 70–90 % av konfliktvåld. Att det förhåller sig
så är en trolig förklaring till den oreflekterade uppfattningen om våld som
konflikt, och är också en rimlig förklaring till uppkomsten av de könsmaktsteoretiska förklaringar som bygger på empiri från främst kvinnojourer. Båda de
förklaringarna skulle då vara korrekta i förhållande till sin egen empiri.
I förhållande till den här presenterade våldstypologin kan man konstatera att
könsmaktsförståelsen och konfliktförståelsen tycks rikta in sig på kontrollvåld
respektive konfliktvåld medan den ekologiska förståelsen inte har någon särskild
inriktning utan täcker hela fältet våld i nära relationer. Detta första konstaterande
leder vidare på olika sätt för de olika förståelserna.
Könsmaktsförståelsen och konfliktförståelsen kan var för sig bidra till
förståelsen av olika typer av våld i nära relationer och står på det sättet inte i
motsatsställning till varandra. Jag vill emellertid betona att könsmakts-/kontrollvåldet måste betraktas som ett allvarligare problem i samhället än konfliktvåldet
(som ju också innefattar bagatellartat våld), och i den mån olika våldsförståelser
också leder till olika prioritering av samhällsinsatser kan en motsatsställning
uppstå, men då inte en vetenskaplig utan en politisk sådan.
Båda dessa förståelser bör användas endast inom sitt avgränsade område.
Om konfliktvåld tolkas i könsmaktsteoretiska termer kan offret mötas av bristande
förståelse och respekt, t ex om en kvinna inte vill lämna en man som utövat våld
mot henne eller menar att en viss våldshändelse var en bagatell (Steen 2003,
Socialstyrelsen 2003). Om könsmaktsvåld (eller annat kontrollvåld) tolkas i
termer av konfliktvåld, kan det leda till att kontraproduktiva och för offret direkt
farliga förslag till lösningar på ”konflikten” kan förespråkas. Polisen eller sjukvården kan t ex skicka hem offret tillbaka till gärningsmannen istället för att ge
adekvat hjälp (Nationellt råd för kvinnofrid 2003) eller socialtjänsten kan kalla till
samarbetssamtal där offret riskerar att kränkas ytterligare av både förövaren och
tjänstemannen och kanske senare ”straffas” av förövaren för sin uppriktighet
(SOU 2004:121). Vidare får vi helt enkelt en felaktig beskrivning av våld i nära
relationer om det ses som en enhetlig företeelse och ingen skillnad görs mellan
konfliktvåld och kontrollvåld. Vi riskerar att få en framställning där föreställningen om våldets prevalens (som den beskrivs i befolkningsundersökningar)
bygger på förekomsten av konfliktvåld, medan de kvalitativa bilderna av våldet
28
2009-01-07
En våldstypologi
(som det beskrivs i undersökningar av kvinnor vid kvinnojourer) bygger på
kontrollvåld (Hjemdal 2004, Johnson 2005). En sådan sammanblandad bild skulle
vara allvarligt missvisande.
Den ekologiska förståelsen täcker som sagt hela fältet, alltså mer än både
könsmaktsförståelsen och konfliktförståelsen tillsammans. (Den kan t ex användas
för kontrollvåld i samkönade relationer, vilket ingen av de andra två kan.) Den är
utvecklad för att hantera problemet med att allt våld i nära relationer inte verkar
kunna förklaras med någon enskild orsaksfaktor. Metoden har då varit den att
lägga till fler och fler kända orsaksfaktorer och strukturera dessa, vilket kan sägas
vara en motsatt väg mot den att typologisera våldet. Genom att tillhandahålla
många olika kombinationer av orsaksfaktorer kan den ekologiska modellen
oavsiktligt rymma olika fenomen, olika typer av våld. De förklaringsfaktorer som
finns, och som vi ovan sett har olika betydelse för de olika typerna av våld,
placeras här in på olika nivåer. På så sätt får alla förklaringsfaktorerna plats i
samma modell, men ett sådant förfaringssätt underförstår att våldet skulle vara en
enhetlig företeelse. Den ekologiska modellen kan på så sätt sägas ”skymma
sikten” för olika typer av våld, med olika orsaker, olika förlopp och olika effekter.
Det som kan sägas om den ekologiska modellen i förhållande till de andra två är
att den hävdar att våldet har många orsaker och att den därför står i motsatsställning till varje förståelse som hävdar en enda orsaksfaktor eller en viss orsaks
absoluta företräde framför andra, t ex könsmaktsförståelsens företräde för
samhällets könsmaktsordning som grundorsak till allt våld män utövar mot
kvinnor. Den ekologiska modellen bör sammanfattningsvis i ljuset av den här
presenterade våldstypologin ses som en modell för inplacering av olika
förklaringsvariabler på sin rätta nivå i det sociala systemet. Den kan då samtidigt
belysa på vilken samhällsnivå åtgärder mot olika typer av våld kan och bör sättas
in.
Alla de övriga perspektiv på våld som förekommer i den vetenskapliga
diskussionen (vanmakt, alkohol, socialt arv, psykisk sjukdom, bristande impulskontroll, droger, hjärnskada, videovåld etc) representerar olika val av orsaksvariabler och kan, om man så vill, passas in i den ekologiska modellen. Inget av
dem gör skillnad mellan olika syften med våldet utan de tar fasta på antingen
orsaker till vissa personers våldsbenägenhet eller utlösande faktorer till våld.
För att förstå våldet i nära relationer menar jag att det är viktigt att se och
utveckla skillnaderna mellan våld som konflikt och våld som kontroll (samt de
ytterligare våldstyper som presenteras här och i andra refererade arbeten). Den
uppdelningen leder till en större förståelse av såväl våldets bakgrund och samhälleliga kontext som dess process och dess verkningar, och den ger därmed också en
bättre grund för åtgärder för att motverka alla typer av våld liksom åtgärder för att
stödja offren och behandla förövarna.
2009-01-07
En våldstypologi
29
Referenser
Adams, Dave; New directions in batterer intervention. Föredrag hållet på
konferensen ”Förändring och behandlingsmöjligheter” i Uppsala 2006-05-11
Askeland, Ingun Rangul; Hur vet man?. Föredrag hållet på konferensen
”Förändring och behandlingsmöjligheter” i Uppsala 2006-05-11
Axberg, Ulf; Erfarenheter från 500 timmars samtal med män i Våga se – kunna
handla. Utväg Skaraborg – samverkan för kvinnofrid. Socialstyrelsen. Stockholm
2001
<http://www.sos.se/FULLTEXT/123/2001-123-42/2001-123-42.pdf>
Brottsförebyggande rådet; Våld mot kvinnor i nära relationer. En kartläggning.
BRÅ-rapport 2002:14
<http://www.bra.se/extra/measurepoint/?module_instance=4&name=0306039991.
pdf&url=/dynamaster/file_archive/050126/ed9882b06163708e2d9ddbed841198d
d/0306039991.pdf>
Coccaro, Emil (red); Aggression: Psychiatric Assessment and Treatment. New
York 2003
Dodge, K A; ”The structure and function of reactive and proactive aggression” I
Pepler D och Rubin K H (red); The development and treatment of childhood
aggression. Hillsdale, NJ. 1991
DS Ju 2004:1; Anmälan och utredning av sexualbrott.
Sexualbrottsofferutredningen, pm.
<http://www.regeringen.se/download/43f8acc2.pdf?major=1&minor=52534&cn=
attachmentPublDuplicator_0_attachment>
Eliasson, Mona och Ellgrim, Barbro; Mäns våld mot kvinnor i nära relationer. En
kunskapsöversikt. Sveriges kommuner och landsting. Stockholm 2006
Eliasson, Per; Män, kvinnor och våld. Stockholm 2002
Frederick, Loretta; Effective Interventions in Domestic Violence Cases:
Context Is Everything. Battered Women’s Justice Project, Minneapolis 2001.
<http://data.ipharos.com/bwjp/documents/effective_interventions.pdf>
30
2009-01-07
En våldstypologi
Försäkringskassan; Brottsoffers ohälsa – om hotade och våldsdrabbade ur ett
socialförsäkringsperspektiv. Stockholm 2006
<http://www.boj.se/uploads/5/540/sjukskrivna_brottsoffer.pdf>
Hjemdal, Ole Kristian; The Good and the Bad and the Ugly. Om behovet for en
nyanserende familievoldsforskning. Föredrag hållet på konferensen ”Vold og
traumatisk stress” 2004
Isdal, Per och Råkil, Marius; ”Volden er mannens ansvar” i Menns vold mot
kvinner 2002
Johns Hopkins University; Ending Violence Against Women. Population Reports
nr 4, 1999. Baltimore
<http://www.infoforhealth.org/pr/l11/violence.pdf>
Johnson, M; ”Patriarchal terrorism and common couple violence: Two forms of
violence against women.” Journal of Marriage and the Family, 57, 283–294.
1995
<http://www.personal.psu.edu/mpj/1995%20JMF.pdf>
Johnson, M och Ferraro, K; ” Research on Domestic Violence in the 1990s:
Making Distinctions” Journal of Marriage and the Family, 62, 948–963. 2000
<http://www.personal.psu.edu/mpj/2000%20JMF%20Johnson%20&%20Ferraro.
pdf>
Johnson, M och Leone J; ”The Differential Effects of Intimate Terrorism and
Situational Couple Violence” Journal of Family Issues, 26, 322–349. 2005
<http://www.personal.psu.edu/mpj/2005%20JFI%20Johnson%20&%20Leone.pdf>
Johnson, Michael; ”Domestic Violence: It’s Not About Gender – Or Is It?”
Journal of Marriage and the Family, 67, 1126–1130. 2005
<http://www.personal.psu.edu/mpj/2005%20JMF%20Johnson.pdf>
Johnson, Michael; Domestic Violence: The Intersection of Gender and Control. I
O’Toole m fl (red) Gender Violence: Interdisciplinary Perspectives. New York
2006 (under tryckning)
<http://www.personal.psu.edu/mpj/in%20press%20Gender%20Violence.doc>
Johnson, Michael; 2006b ”Conflict and Control: Gender Symmetry and
Asymmetry in Domestic Violence”. Violence Against Women (under tryckning)
<http://www.personal.psu.edu/mpj/in%20press%20VAW.doc>
2009-01-07
En våldstypologi
31
Kolnar, Knut; Når volden skaper mannen i NIKK magasin nr 1 2005
Lennéer-Axelson, Barbro; Männens röster i kris och förändring. Stockholm 1989
Lundgren, Eva; Våldets normaliseringsprocess. Två parter – två strategier.
Stockholm 1991
Lundgren, Eva; Gud och alla andra karlar. Stockholm 1992
Lundgren, Eva; 81 2004
Menns vold mot kvinner; Råkil, Marius (red). Oslo 2002
Nationellt råd för kvinnofrid; Kvinna slår kvinna, man slår man. Homosexuell
partnermisshandel. 2003
Macmillan, Ross och Gartner, Rosemary; ”When she brings home the bacon:
Labor-Force Participation and the Risk of Spousal Violence against Women”
Journal of Marriage and the Family, 61, 947–958. 1999
Partanen m fl; Könskonstruktion i behandlingsarbete i NIKK magasin nr 2 2005
Piispa, Minna; ”Complexity of patterns of Violence Against Women in
Heterosexual Partnerships”. Violence Against Women, vol 8, nr 7, 873–900 (2002)
Slagen dam; Brottsoffermyndigheten. Stockholm 2001
Socialstyrelsen; Myndighetsgemensamma uppdrag om våld mot kvinnor,
slutredovisning 2002
Socialstyrelsen; Våldsutsatta kvinnor. Ett utbildningsmaterial för socialtjänstens
personal. Stockholm 2003
<http://www.socialstyrelsen.se/NR/rdonlyres/77300759-4E50-4905-809938785E6D015F/1041/20031103.pdf>
SOU 2004:121; Slag i luften. Utredningen om kvinnofridsuppdragen, betänkande.
<http://www.regeringen.se/content/1/c6/03/54/31/93c7f12d.pdf>
32
2009-01-07
En våldstypologi
Steen, Anne-Lie; Mäns våld mot kvinnor – ett diskursivt slagfält. Reflektioner
kring kunskapsläget. Göteborgs universitet 2003
<https://guoa.ub.gu.se/dspace/bitstream/2077/35/1/Steen2003.pdf>
Steinmetz, Suzanne K; “Wife Beating: A critique and Reformulation of Existing
Theory.” Bulletin of the American Academy of Psychiatry and the Law, 1978,
322–334